PM: Konsekvensanalys av en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall för C-anläggningar

PM: Konsekvensanalys av en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall för C-anläggningar Carl Jensen, IVL Svenska Miljöinstitutet Lars Viklund, SCB Johan Hagman, IVL Svenska Miljöinstitutet På uppdrag av Naturvårdsverket

Publicering: www.smed.se Utgivare: Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut Adress: 601 76 Norrköping Startår: 2006 ISSN: 1653-8102 SMED utgör en förkortning för Svenska MiljöEmissionsData, som är ett samarbete mellan IVL, SCB, SLU och SMHI. Samarbetet inom SMED inleddes 2001 med syftet att långsiktigt samla och utveckla den svenska kompetensen inom emissionsstatistik kopplat till åtgärdsarbete inom olika områden, bland annat som ett svar på Naturvårdsverkets behov av expertstöd för Sveriges internationella rapportering avseende utsläpp till luft och vatten, avfall samt farliga ämnen. Målsättningen med SMED-samarbetet är främst att utveckla och driva nationella emissionsdatabaser, och att tillhandahålla olika tjänster relaterade till dessa för nationella, regionala och lokala myndigheter, luft- och vattenvårdsförbund, näringsliv m fl. Mer information finns på SMEDs hemsida www.smed.se.

Innehåll 1 Inledning 3 1.1 Bakgrund 3 1.2 Syfte 4 1.3 Genomförande 4 2 Beskrivning av C-anläggningar som tar emot avfall 6 2.1 Avfallsanläggningar 6 2.2 Asfaltsverk 8 2.3 Täktverksamheter 9 3 Konsekvensanalys för avfallsmottagande C-anläggningar 10 3.1 Förändringar till följd av ett utökat rapporteringskrav 10 3.2 Förekomst av våganläggning och bemanning 12 3.3 Identifiering av bygg- och rivningsavfall i samband med att avfallet inkommer till anläggning 13 3.4 Uppkomna kostnader till följd av den utökade rapporteringen. 14 3.5 Övriga synpunkter rörande den utökade rapporteringen 16 4 Konsekvensanalys av en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall för asfaltsverk 17 4.1 Förändringar till följd av ett utökat rapporteringskrav 17 4.2 Förekomst av våganläggning och bemanning 17 4.3 Uppkomna kostnader till följd av den utökade rapporteringen. 17 4.4 Övriga synpunkter 18 5 Diskussion av erhållna resultat 19 Bilaga A. Insamlade uppgifter från kommuner 22 Bilaga B. Verksamhetskoder som inte har inkluderats vid uppskattning av antalet C- anläggningar 23 2

1 Inledning 1.1 Bakgrund I EU:s avfallsdirektiv anges att mål att år 2020 ska 70 procent av bygg- och rivningsavfallet materialåtervinnas. Medlemsländerna ska också varje år rapportera hur stor återvinningen är. Motsvarande mål är också inarbetat i det svenska miljömålssystemet. För att kunna följa upp målet krävs tillförlitlig statistik över uppkomst och behandling av bygg- och rivningsavfall. Den svenska statistiken över bygg- och rivningsavfallet har hittills haft stora osäkerheter. Under 2012-2013 genomförde SMED en studie på uppdrag av Naturvårdsverket där det undersöktes hur statistiken över bygg- och rivningsavfallet i Sverige bäst skulle kunna förbättras 1. Ett av förslagen i studien var att tillståndspliktiga avfallsanläggningar som tar emot och hanterar bygg- och rivningsavfall skulle i Svenska Miljörapporterings Portalen (SMP) rapportera mängder och avfallsslag (med avfallskod) för det bygg- och rivningsavfall som mottas och hanteras. Detta ledde till att Naturvårdsverket under 2013 beslutade om ändringar i föreskrifterna om miljörapport (NFS 2006:9) i syfte att förbättra avfallsstatistiken. Ändringen framgår av 4 punkt 8 med bilaga 4 i den senaste versionen av den nämnda föreskriften. Den innebär att tillståndspliktiga avfallsmottagare åläggs en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall uppdelade enligt avfallskoderna i avfallsförordningens avfallsförteckning. En begränsning med kravet som finns nu på utökad rapportering är att avfall som tas emot och hanteras på anmälningspliktiga avfallsanläggningar (C-anläggningar) inte inkluderas. Dessa mängder är idag okända men bedöms kunna vara stora i förhållande till de avfallsmängder som hanteras på tillståndspliktiga anläggningar. Förutom de anmälningsplikta avfallsanläggningarna uppkommer det stora mängder returasfalt som återvinns i mobila eller fasta asfaltverk, och som inte heller ingår i dagens avfallsstatistik. Under 2014 genomförde SMED en studie med det övergripande syfte att undersöka hur dessa mängder från C-anläggningar och asfaltverk skulle kunna fångas upp 2. Den metod som bedömdes som mest lämplig var att införa ett motsvarande rapporteringskrav för C-klassade avfallsanläggningar och asfaltverk. En svårighet med en eventuell utökad rapportering från C-anläggningar är att det inte finns något enhetligt nationellt register över dessa, utan det är varje kommun som för ett eget register. Konsekvenserna av en utökad rapportering för C-anläggningarna har inte tidigare inte analyserats. Konsekvensanalysen med kostnadsuppskattning behövs som en del i beslutsunderlaget. 1 Miljörapporter som källa för förbättrad avfallsstatistik med fokus på bygg- och rivningsavfall (2013), SMED rapport Nr 2013:113, http://www.smed.se/wp-content/uploads/2013/02/slutrapport1.pdf 2 Datakällor för uppföljning av anläggningsavfall (2014), SMED, intern rapport till Naturvårdsverket. 3

1.2 Syfte Syftet med uppdraget är att samla in och sammanställa information från C-anläggningar som berörs av en ytterligare utökad datarapportering om bygg- och rivningsavfall inklusive asfalt. Det ingår också att klassificera vad det är för aktuella typer av avfallsanläggningar som klassas som C-verksamheter samt en indikation över vilka mängder och avfallsslag som tas emot. Målet är en konsekvensanalys i ekonomiska och andra relevanta termer att ligga till grund för en avvägning mellan statistikbehovet och den extra börda detta bedöms innebära för avfallsoch återvinningsföretagen. Resultatet i projektet utgör viktigt underlag till ett pågående regeringsuppdrag på Naturvårdsverket om eventuella behov av nya styrmedel för att uppnå det officiella 70-procentsmålet för återvinning av bygg- och rivningsavfall. 1.3 Genomförande Miljöförvaltningar i totalt 17 stycken kommuner kontaktades för att få uppgifter om: antal och typ av C-klassade verksamheter enligt Miljöprövningsförordningen som tar emot avfall (verksamhetskoder 90.XXX). vilka verksamheter som kontinuerligt (permanenta anläggningar) tar emot avfall och vilka anläggningar som endast tar emot avfall under en begränsad tid (exempelvis utfyllnadsområden). kontaktperson till respektive anläggning. vilka verksamheter som bedriver sin verksamhet på samma fasighet som verksamheter som är tillståndspliktiga (A- eller B verksamheter). Detta med bakgrund av att de tillståndspliktiga anläggningarna som har en C-klassad verksamhet inom sitt område kommer att rapportera in dessa mängder i samband med den utökade rapporteringskravet för bygg- och rivningsavfall. Fokus var på de största kommunerna utifrån antalet invånare för att få ett så stort underlag som möjligt samt för att kunna skala upp insamlade uppgifter till nationell nivå utifrån antalet invånare. Baserat på erhållna kontaktuppgifter från kommunerna kontaktades omkring 35 stycken C- klassade avfallsanläggningar till vilka följande frågeställningar ställdes: Hur mycket bygg- och rivningsavfall tar er verksamhet emot per år (ton)? Vilka förändringar bedömer ni vara nödvändiga om det blir ett utökat rapporteringskraven i er verksamhet? I vilken omfattning förekommer våganläggning och bemanning för era C-klassade verksamheter? Hur kan ni tänka er att särskilja bygg- och rivningsavfall från övrigt avfall i samband med att avfallet inkommer till anläggningen? 4

Vilka investeringskostnader (kronor per anläggning) uppskattar ni att den föreslagna lösningen i runda tal kan ge upphov till för er? (Ange också om möjligt avskrivningstiden för investeringen). Vilka löpande kostnader (kronor per anläggning och år) uppskattar ni att den lösningen ger upphov till för Er? Om möjligt ange detta i kronor per anläggning och år, annars som obetydliga, mindre, betydande, stora eller mycket stora. Hur stora är osäkerheterna för dessa kostnader (ange lämpligen ett kostnadsintervall)? Finns det något mer om påverkan på verksamheten med anledningen av förslaget om utökad rapportering som ni vill passa på att påpeka? Motsvarande frågeställningar ställdes till tre stycken asfaltsföretag rörande returasfalt samt till fyra stycken kommuner för att få deras bild över vilka konsekvenser som deras tillsynsobjekt skulle få vid en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall. Eftersom den utökade rapporteringen för bygg- och rivningsavfall redan ställs på tillståndspliktiga anläggningar kontaktades även ett par stycken företag med tillståndspliktiga anläggningar för att få information om vilka konsekvenser detta medfört. Inkomna svar analyserades samt kontaktades aktörer igen när klargöranden av inkomna svar behövdes. Intervjuerna gjordes per telefon av SMEDs handläggare under perioden dec 2014 jan 2015. 5

2 Beskrivning av C-anläggningar som tar emot avfall 2.1 Avfallsanläggningar Antal anläggningar: De tillfrågade kommunala miljöförvaltningarna har gett registeruttdrag över deras C-klassade avfallsanläggningar. Baserat på dessa register har det gjorts en grov skattning av hur många C- klassade avfalls anläggningar det finns nationellt. Sammantaget uppskattas antalet C-klassade avfallsanläggningar som tar emot avfall till knappt 650 stycken i Sverige. Av dessa uppskattas att drygt 550 stycken klassas som fristående verksamheter, det vill säga de är inte lokaliserade till någon tillståndspliktig avfallsanläggning. De tillståndspliktiga anläggningar som idag berörs av en utökad rapportering avser att även rapportera in mottagna mängder bygg- och rivningsavfall för sina C-klassade verksamheter i de fall de ligger på samma plats som deras tillståndspliktiga verksamheter. Detta för att förenkla sin administration i samband med rapporteringen. För information om de underliggande beräkningarna hänvisas till Bilaga A.. Inom ramen för detta projekt har inte någon information kunnat fås om hur många av dessa anläggningar som verkligen tar emot bygg- och rivningsavfall. Typer av anläggningar Tabell 1 visar vilka typer av avfallsanläggningar som förekommer och hur dessa fördelar sig utifrån verksamhetskod enligt Miljöprövningsförordningen. De angivna andelarna i tabellen ska ses som en ungefärlig uppskattning över vilka typer av anläggningar som förekommer. 3 Resultatet baseras på lämnade uppgifter från kommuner som skalats upp till nationell nivå baserat på antalet invånare. 3 Redovisade siffror basera på samtliga angivna verksamhetskoder för respektive anläggning där en anläggning oftast har flera verksamhetskoder. 6

Tabell 1. Fördelning av verksamhetskoder för C-klassade avfallsanläggningar. Verksamhetskod Verksamhet Andel (%) 90.40 90.60 90.80 90.90 90.110 90.140 Anläggning för mellanlagring av annat avfall än farligt avfall, om den totala avfallsmängden vid något enskilt tillfälle är större än 10 ton. 34 Mellanlagring av farligt avfall som bland annat lagrar mer än 1 ton upp till 50 ton elektriska eller elektroniska produkter, upp till 30 ton impregnerat trä eller mer än 200 kilogram upp till 1 ton annat farligt avfall 0 4 Anläggning för sortering av annat avfall än farligt avfall, om den hanterade avfallsmängden är större än 1 000 ton per kalenderår. 16 Anläggning för yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter, med undantag för förbehandling som består av ingrepp i komponenter eller utrustning som innehåller isolerolja 3 Anläggning för att genom mekanisk bearbetning yrkesmässigt återvinna annat avfall än farligt avfall 17 Användning för anläggningsändamål av avfall på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken är ringa. 27 90.230 Samförbränningsanläggning där annat avfall än farligt avfall förbränns yrkesmässigt 0 90.231 Avfallsförbränningsanläggning där annat avfall än farligt avfall förbränns yrkesmässigt 0 90.280 Uppläggning av 1. högst 1 000 ton muddermassa på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken endast är ringa, eller 2. inert avfall som uppkommit i gruv- eller täktverksamhet. 0 90.341 Sluttäckt anläggning för deponering av avfall där sluttäckningen har godkänts enligt 32 förordningen (2001:512) om deponering av avfall 0 90.370 Gäller för anläggning för att återvinna eller bortskaffa avfall som består av uppgrävda förorenade massor från den plats där anläggningen finns, om 0 90.375 Anläggning för avvattning av avfall eller farligt avfall som uppkommer vid platsen, eller som förts till mellanlager för avfall 0 90.390 Anläggning för behandling av farligt avfall, om 1. avfallet har uppkommit i den verksamhet där anläggningen finns, och 2. behandlingen leder till materialåtervinning. 2 90.430 Anläggning för att återvinna eller bortskaffa annat avfall än farligt avfall 1 99.99 Ej tillstånd/anmälningsplikt 0 Totalt 100 Anläggningar för mellanlagring av icke farligt avfall (90.40) utgör omkring knappt 35 procent av de totalt angivna verksamhetskoderna. Den vanligaste typen av anläggning tillhörande denna kategori är kommunala återvinningscentraler som tar emot hushållsavfall. Därefter var det anläggningar som tar emot avfall för anläggningsändamål (90.140) med 27 procent, där olika typer av återfyllnadsområden för schaktmassor och liknande tas emot. Den tredje vanligaste verksamhetskoden är anläggningar som mekaniskt sorterar icke-farligt avfall som exempelvis blandat avfall, grovt brännbart avfall samt metallavfall (90.110) med 17 procent. I denna kategori återfinns såväl avfallsföretag som byggföretag som tar emot schaktmassor. Avfallet som tas emot på dessa anläggningar är troligtvis främst verksamhetsavfall men även avfall från kommunala återvinningscentraler förekommer. Därefter var det verksamhetskod 90.80 som avser sortering av annat avfall än farligt avfall som utgjorde den vanligaste verksamhetskoden med omkring 16 procent av de angivna koder- 4 Utifrån insamlad information var den endast bildemonterade som hamnade i denna verksamhetskod där uttjänta bilar inte klassas som ett bygg- och rivningsavfall. 7

na. I denna kategori återfinns också många avfallsföretag som hanterar icke-farligt avfall på olika sätt. Totalt stod dessa fyra verksamhetskoder för omkring 95 procent av de angivna verksamhetskoderna. Övriga verksamhetskoder som exempelvis kod 90.90 som avser demontering av elektronik stod för omkring 5 procent av de angivna koderna. Mottagna mängder: Av de 21 stycken C-klassade avfallsanläggningar som besvarade frågorna inkom endast tio med uppgifter om mottagna mängder bygg- och rivningsavfall. På grund av den låga svarsandelen är det svårt att göra en relevant uppskattning till nationell nivå av uppkomna avfallsmängder. Av anläggningar som tar emot massor och liknande 5 inkom sju av tio med uppgifter om mängder. I genomsnitt uppger dessa anläggningar att de mottar 6 900 ton bygg- och rivningsavfall per år och anläggning. Siffran varierar mellan 90 ton och 23 000 ton. Dessa siffror kan ses som en fingervisning om hur mycket avfall denna typ av anläggningar tar emot på årsbasis, men projektgruppen kan inte rekommendera att använda dessa siffror för uppräkning till nationell nivå. För de tre övriga undersökta anläggningstyperna - Återvinningscentraler, Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot, Övriga anläggningar inkom endas ett svar per grupp anläggningstyp. Den låga svarsfrekvensen på frågan om mottagna mängder medför att dessa uppgifter inte publiceras i detta PM. 2.2 Asfaltsverk Antalet asfaltsverk i Sverige uppgår totalt till 97 stycken varav 87 utgörs av stationära verk och resterande 10 stycken av mobila verk 6. Hur många av dessa som tar emot eller hanterar returasfalt och som därmed skulle påverkas av ett utökat rapporteringskrav är oklart men troligen tar de flesta emot returasfalt som alltid kan antas komma från byggsektorn. De uppkomna mängder returasfalt som idag går till återvinning och som skulle kunna räknas in i måluppföljningen uppskattas till 800 000-1000 000 ton per år enligt en tidigare rapport som IVL har tagit fram på uppdrag av Naturvårdsverket. 7 5 kapittel 3 i detta PM delar vi upp de C-klassade anläggningarna i fyra olika grupper; Anläggningar som tar emot massor och liknande, Återvinningscentraler, Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot, samt Övriga anläggningar. 6 Asphalt in figures (2013), European Asphalt Pavement Association (EAPA) 7 Analys av lämpliga åtgärder för att öka återanvändning och återvinning av bygg- och rivningsavfall- Underlagsrapport för samhällsekonomisk analys, intern rapport för Naturvårdsverket. 8

2.3 Täktverksamheter Förutom asfaltsverk som enligt Miljöprövningsförordningen klassas i verksamhetskoden 26.150 eller 26.160 samt konventionella avfallsanläggningar (90.XXX) har det vid kontakt med kommunen framgått att även täkter (10.XX) kan ta emot material som exempelvis anläggningsavfall (grus, sand, etc.) som skulle kunna klassas som ett avfall. Några uppgifter om dessa anläggningar och vilka mängder som de tar emot har dock inte kunnat fås. Huruvida dessa massor är att betraktas som ett avfall eller inte har legat utanför ramarna i detta projekt utan det är tillsynsmyndigheten och i slutändan domstolen som avgör detta. 9

3 Konsekvensanalys för avfallsmottagande C-anläggningar Konsekvensanalysen omfattar inkomna svar från 21 representanter för C-klassade anläggningar. Vi har delat upp redovisningen och anläggningarna i fyra anläggningstyper: Anläggningar som tar emot massor och liknande Återvinningscentraler Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot Övriga anläggningar Anläggningar som tar emot massor och liknande är den grupp med flest svar. Sammanlagt tio svar erhölls i denna kategori. Denna grupp spänner från mindre schaktbolag som hanterar små mängder massor, till större aktörer som agerar regionalt eller nationellt. Gruppen Återvinningscentraler består av fyra representanter som ansvarar för kommunala ÅVC-verksamheten i respektive kommun. Antalet ÅVC:er i kommunerna varierar, vanligtvis finns det mellan två till fem ÅVC:er i en kommun. För gruppen Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot erhölls svar från två aktörer. Dessa aktörer är mindre men de tar emot avfall från ett brett spektra av leverantörer. Gruppen Övriga anläggningar består av stora nationella avfallsaktörer som utöver C-klassade avfallsanläggningar även samtidigt har flera A- och B-anläggningar. Dessa aktörer har således helt eller delvis redan anpassat sig till ett utökat rapporteringsansvar. Samtliga uppgiftslämnare är avidentifierade i denna rapport. 3.1 Förändringar till följd av ett utökat rapporteringskrav Anläggningar som tar emot massor och liknande: Svaren från dessa anläggningar varierade påtagligt avseende vilka konsekvenser ett utökat rapporteringskrav skulle medföra för anläggningen. Tre av tio svarade att en utökad rapportering inte kommer att medföra några förändringar för verksamheten. Ytterliggare en respondent ser ingen risk för merarbete under förutsättning att rapportering i SMP ersätter rapporteringen till kommunen. Flera aktörer tog upp aspekterna kring ökad administration och krav på administrativa och tekniska system. En representant för ett enmansföretag framhöll exempelvis att de skulle behöva anpassa administrationen för att kunna föra register över mängderna på det sätt som 10

handledningen för A och B anläggningar kräver. En representant för ett nationellt företag i samma bransch reflekterar i liknande banor och anser följande om hur ett eventuellt utökat krav skulle kunna påverka: Ökad intern administration och systemutveckling för att kunna matcha rapporteringskraven, inklusive att specificera hanteringssätt per avfallsslag ( hur varje avfall behandlas ). Vi bedömer även ett ökat behov av administration för datahantering (skapa artiklar/materialslag, sammanställa och rapportera) Tre av de som besvarade frågorna reflekterar över huruvida ett utökat krav skulle medföra krav på våg vid anläggningen. Alternativt om andra lösningar, så som exempelvis våg på fordonet eller uppskattade mängder baserade på volym eller lass kan godtas. En företagare oroades över vilka effekter ett utökat rapporteringskrav skulle medföra både för dennes företag och branschen som helhet. Återvinningscentraler (ÅVC:er): Svaren från de fyra representanterna för kommunala ÅVC:er angav att konsekvenserna av ett rapporteringskrav kommer att bero på hur kravet tillämpas i praktiken. Tre av svaren beskrev att ett utökat rapporteringskrav skulle få stora effekter. En aktör beskrev följderna på detta sätt: Separat utsortering av bygg- och rivningsavfall skulle innebära att vi förmodligen skulle behöva bygga om varje ÅVC för att kunna ta hand om dessa material separat då nuvarande ramper inte kan hantera fler fraktioner. En annan respondent svarade att det behövs investeringar på cirka två miljoner kronor för att utrusta en ÅVC med våganläggning. Investeringar skulle krävas för att kunna urskilja och rapportera bygg- och rivningsavfall från hushåll och företag. En tredje aktör resonerade kring att det är svårt att avgöra hur mycket avfall som kommer från privatpersoner respektive från företag, och att uppskattningar om hur stora andelar som kommer från företag skulle vara förknippade med hög osäkerhet. Avslutningsvis förhåller sig en av respondenterna mer avslappnad till ett utökat rapporteringskrav: Mina anläggningar B och C är till för hushållens grovavfall och några förändringar i verksamheten behöver vi inte göra enligt vägledningen. Avfall som tas emot på återvinningscentraler ska inte rapporteras eftersom dessa avfallsslag antas komma från hushållssektorn. Ett undantag är dock avfallsslag som alltid antas vara bygg- och rivningsavfall Att rapportera avfallsslag som alltid anses vara bygg- och rivningsavfall till SMP skulle, enligt respondenten, vara förknippat med en mindre administrativ börda. Av svaren ovan framgår att det i dagsläget råder osäkerhet kring hur ett utökat rapporteringskrav skulle påverka kommunala ÅVC:er. Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot Av de två svarande i denna kategori uppger ett företag som arbetar med metallskrot att ett eventuellt krav skulle få följande konsekvenser: Kanske inte så mycket egentligen, men säkert ytterligare några dagars jobb för någon i organisationen. Vi rapporterar idag till våra tillsynsmyndigheter. 11

Vad gör dom med den statistiken? Visst måste detta kunna samordnas???? Alltid svårt när företagen ska leverera statistik som man har svårt att se nytta med. Och då dessutom samma data till olika instanser. Den andra aktören har redan anpassat sig till ett eventuellt utökat rapporteringskrav. De vidtog åtgärder genom att förändra deras vågsystem. Övriga anläggningar I denna grupp, som består av fem större nationella aktörer inom avfallsbranschen, pekar svaren mot att ett utökat rapporteringskrav inte skulle medföra några betydande förändringar. Två av aktörerna säger att det skulle medföra vissa administrativa förändringar, varav den ena även påpekar att de på nationell nivå även skulle behöva anställa mer personal. Två av respondenterna anger att de på koncernnivå redan har anpassat sig till ett utökat rapporteringskrav och att huruvida C-anläggningarna inkluderas i detta krav inte påverkar nämnvärt. Ett av företagen besvarade inte frågan. 3.2 Förekomst av våganläggning och bemanning Anläggningar som tar emot massor och liknande: Merparten (7 av 10) av aktörerna i denna grupp av tillfrågade C-klassade verksamheter saknar vågutrustning på anläggningarna i dagsläget. Baserat på svaren i andra frågor, samt generella synpunkter lämnade under telefonsamtalen med respondenterna, har det dock framkommit att det ibland förekommer våg i fordonen, varpå det därifrån är möjligt att inhämta uppgifter om vikt om ett sådant förfaringssätt godtogs för rapportering till SMP. En annan respondent angav att de kan använda sig av en omräkningsfaktor för att omvandla volym (m 3 ) till vikt (ton). Av de tre som uppger att de har våg på anläggningen svarar en att dennes traktorvåg eventuellt måste bytas ut om Naturvårdsverket kräver en hög grad av exakthet. Beträffande bemanning framgår det inte alltid av svaren huruvida verksamheten är bemannad eller ej. Två av respondenterna anger att verksamheten/anläggningarna är bemannade, fyra anger att de saknar bemanning. För resterande fyra är det oklart. En kommentar beträffande bemanning av anläggningar är att en del anläggningar endast används internt av företagets egna chaufförer. Av vissa svar framgår det att vissa av dessa interna anläggningar inte är bemannade, förutom vid de tidpunkter när chaufförerna faktiskt befinner sig på platsen. Återvinningscentraler: Av de fyra tillfrågade representanterna för kommunala ÅVC:er svarade samtliga att de är bemannade. Tre angav att de saknade våganläggning på sina ÅVC:er, för den fjärde aktören framgår det ej om det finns våganläggning eller ej. Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot 12

Av de två svarande anläggningarna inom denna grupp är bägge bemannade och har vågutrustning. Övriga anläggningar I denna grupp, som består av större nationella aktörer inom avfallsbranschen, pekar svaren mot att merparten av anläggningarna är bemannade och utrustade med våg. En av aktörerna svarade att de C-klassade avfallsanläggningarna inom koncernen går under samma interna riktlinjer som A- och B-anläggningarna. I samband med att rapporteringskravet ökade på A- och B- anläggningarna slog detta även igenom på företagets C-anläggningar. Övriga svarande inom denna grupp sträcker sig mellan kan tänka mig att C-anläggningar i många fall är obemannade, till finns bemanning på de flesta anläggningarna. En aktör uppskattar att cirka två tredjedelar av deras C-anläggningar är utrustade med våg. 3.3 Identifiering av bygg- och rivningsavfall i samband med att avfallet inkommer till anläggning Anläggningar som tar emot massor Samtliga åtta anläggningar som svarade angav att det inte innebär några problem att identifiera avfallets ursprung eftersom allt avfall som de tar emot utgörs av bygg- och rivningsavfall som exempelvis betong, asfalt och jordmassor. Återvinningscentraler Av de fyra aktörer som svarade var det en som ansåg att en identifiering av bygg-och rivningsavfall inte är nödvändig eftersom mottagna avfallslag som exempelvis asbest, betong gips som tas emot på en ÅVC alltid är att betrakta som ett bygg- och rivningsavfall medan övriga fraktioner alltid är att betrakta som ett hushållsavfall. Övriga tre aktörer redovisade att en särskillnad kan göras genom att sätta ut separata containers för bygg- och rivningsavfall, eller att kräva information om ursprunget av kunder. Deras uppfattning om vad som skulle krävas överensstämmer dock inte med den vägledning som har tagits fram. I den framgår att återvinningscentraler endast behöver rapportera in avfallsslag som alltid kan antas vara bygg- och rivningsavfall där övrigt avfall alltid klassas som hushållsavfall. Därmed bör inte identifiering av bygg- och rivningsavfall innebära några problem för återvinningscentraler. Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot Av de två aktörerna som lämnade svar var det en som redan har gjort förändringar i vågsystemet för att kunna identifiera det mottagna avfallets ursprung eftersom man också har anläggningar som är rapporteringsskyldiga. Den andra anläggningen kunde inte uppge i dagsläget hur man skulle kunna identifiera avfallets ursprung. 13

Övriga anläggningar För övriga typer av avfallsanläggningar angav en aktör som är verksam med elektronikdemontering att man vid en utökad rapportering skulle behöva göra ändringar i sitt affärssystem samt administrativa förändringar för att kunna identifiera avfallets ursprung. Två nationella aktörer meddelade att förändringar i vågsystemet och interna rutiner skulle krävas, motsvarande ändringar som man varit tvungna att göra för sina tillståndspliktiga anläggningar. I de fall man inte har våg angav en aktör att man skulle behöva använda sig av schabloner som exempelvis hur många ton en kubikmeter av ett visst avfallsslag motsvarar. En annan aktör som också verkar i hela Sverige uppgav att de allra flesta av sina C-klassade anläggningar ligger inom samma verksamhetsområde som en tillståndspliktig anläggning varför identifiering av avfallets ursprung redan görs idag. 3.4 Uppkomna kostnader till följd av den utökade rapporteringen. Anläggningar som tar emot massor och liknande För anläggningar som tar emot massor av olika slag som exempelvis betong, asfalt, jordar för sortering etc. uppskattades både investeringskostnaden och den löpande kostnaden överlag som relativt låga. Av åtta stycken som svarade var det fyra stycken som har uppgav att en utökad rapportering inte skulle innebära någon investeringskostnad. En anläggning angav att investeringskostnaden var låg utan att kunna uppge kostnaden i kronor. En anläggning angav en investeringskostnad på 800 000 kronor vilket avsåg kostnaden för en våganläggning. Två stycken anläggningar angav att kostnaden skulle bli höga om man till följd av det utökade rapporteringskravet skulle vara tvungna att införa en våg. Fyra anläggningar uppskattade att den utökade rapporteringen inte skulle ge upphov till något merarbete jämfört med idag. Två anläggningar uppskattade kostnaden till 15 000 kronor per år för att sammanställa nödvändiga dokument och underlag respektive låg. Dock anges att kostnaden skulle bli väldigt stor om det skulle ställas krav på bemanning på anläggningen eftersom flera anläggningar idag är obemannade. Den anläggning som angav en investeringskostnad på 800 000 kronor uppskattade en löpande kostnad på 200 000 kronor per år utan att kunna uppge vad kostnaden skulle bestå i. Dock menade man att kostnaden skulle bli betydligt lägre om de skulle kunna använda transportsedlarna som underlag för att beräkna vikten med hjälp av schabloner eller uppskattningar, vilket skulle innebära att man inte behövde investera i en våganläggning. Återvinningscentraler För återvinningscentraler som till den absolut största delen tar emot hushållsavfall men också mindre mängder bygg- och rivningsavfall från mindre bygg- och rivningsföretag så var det fyra stycken som kunde bedöma kostnaderna. 14

Ett företag angav låga investeringskostnader och löpande kostnader. Detta under förutsättning att de endast behöver rapportera in mängder för avfallsslag som alltid kan antas vara bygg- och rivningsavfall enligt framtagen vägledning samt att man inte behöver väga in avfallet på anläggningen utan ta den vikt som registreras när avfallet inkommer på mottagande anläggning (t.ex. en sorteringsanläggning). Resterande tre stycken anläggningar angav att kostnaderna för dessa var stora där en av anläggningarna angav en investeringskostnad på 2 miljoner kronor för att installera ett vågsystem samt två stycken extra personal med bakgrund av att en särskiljning av bygg- och rivningsavfall behöver göras. Sorterings- och fragmenteringsanläggningar av metallskrot Av de två aktörerna som svarade bedömdes både investeringskostnaderna som relativt låga. Den ena anläggningen angav att några investeringskostnader inte är aktuellt och med en löpande kostnad på 15 000 kronor per anläggning och år. Den andra aktören uppgav en investeringskostnad på 15 000 kronor per anläggning och år som innefattar systemutveckling och inga löpande kostnader. Övriga C-anläggningar En aktör som sysslar med med elektronikdemontering angav att några investeringskostnader inte är aktuella för en utökad rapportering. Några löpande kostnader kunde inte anges annat än att det ger upphov till mer administrativt arbete. För två aktörer som uppskattade kostnaden generellt och inte för en viss typ av anläggning uppskattades investeringskostnaden till 0 kronor respektive 1000 000 kronor där det senare avsåg kostnaden för en anläggning som inte hade något vågsystem. Även för de löpande verksamheterna varierade kostnaderna mellan 5 000 kronor och 250 000 kronor per år och anläggning. A- och B- anläggningar Den uppskattade kostnaden varierar stort för de två aktörer som redan idag berörs av den utökade rapporteringen av bygg- och rivningsavfall. En aktör angav att flesta anläggningar har befintlig utrustning (vågsystem etc.) kunnat användas, medan på några har både mjukvara och hårdvara behövt bytas ut. I det senare fallet har detta inneburit investeringskostnader på flera hundra tusen kronor. De löpande kostnaderna har också varit betydande där förändringar i vågsystemet som uppskattats till drygt 10 000 kronor per anläggning varit små i sammanhanget. De största kostnaderna menade man har utgjorts av informationsinsatser till kunder etc. Eftersom informationsinsatserna har gjorts centralt inom organisationen där företaget är verksam nationellt har det varit svårt att uppskatta kostnaden per anläggning. Den andra anläggningen angav att inga investeringar har behövts göras hittills, medan de tillkommande löpande kostnaderna grovt uppskattades till 10 000-20 000 kronor per anläggning. 15

Någon förklaring till varför kostnaderna skiljer sig så mycket åt har inte kunnat fås. Tänkbara förklaringar är skillnader i ambitionsnivå hur den utökade rapporteringen ska uppfyllas samt att vägledningen ger utrymme för skilda tolkningar av vad som behöver göras. Tillsynsmyndigheter Av de två tillsynsmyndigheter som svarade var det ingen som kunde ange vilka kostnader om en utökad rapportering för C-anläggningar skulle ge upphov till. 3.5 Övriga synpunkter rörande den utökade rapporteringen Flera aktörer ställer sig kritiska till att det är att de som ska redovisa uppgifter om bygg- och rivningsavfall och hur dessa hanteras när det är bygg- och rivningsföretagen som ger upphov till avfallsmängderna. Detta är motsvarande kritik som framförts tidigare vid utredningen om ett utökat rapporteringskrav för tillståndspliktiga anläggningar. Flera aktörer som har tillståndspliktiga anläggningar har angivit att informationsarbetet både externt mot kunder och transportörer men också internt har varit omfattande och tagit väldigt mycket tid. Flera mindre aktörer tyckte att det blir mycket administration i förhållande till sin kärnverksamhet. Detta styrks också av uppgifter från tillsynsmyndigheten (miljöförvaltningen). Även aktörer som uppskattat konsekvensen av en utökad rapportering som relativt låg påpekade också att arbetsbördan för framförallt vågpersonalen ökar och därmed stressen eftersom det idag finns många andra krav som ska uppfyllas. De successivt ökade kraven som ställs på avfallsanläggningar har medfört nyanställningar vilket inneburit ökade kostader och ökat pris mot kunden i slutändan. Fler aktörer har också nämnt vilka möjligheter det finns att uppskatta avfallsmängderna på något annat sätt än genom vägning, eftersom det finns en många anläggningar som saknar vågsystem. Förslag som kommit upp är att använda sig av transportsedlar och liknande som underlag och beräkna mängderna i ton med hjälp av schabloner, t.ex. hur många ton ett lastbilslass utgör för olika avfallslag. Ett problem är hur icke tillståndspliktiga anläggningar ska registreras i SMP eftersom det är kommunerna som idag sitter på sitt register över sina tillsynsobjekt. En annan aspekt som togs upp av en aktör är kravet på att mellanlagrade massor som exempelvis betong, sten, asfalt och jord ska omsättas inom en treårsperiod för att verksamheten inte klassas som deponering. Detta krav påverkar återanvändningen av dessa material negativt eftersom efterfrågan på sekundärt material under perioder kan vara låg. 16

4 Konsekvensanalys av en utökad rapportering av bygg- och rivningsavfall för asfaltsverk Av de tre stycken asfaltsföretag som kontaktades för uppgifter erhölls svar från totalt två stycken vilka informationen i detta kapitel baseras på. 4.1 Förändringar till följd av ett utökat rapporteringskrav En ökad intern administration förväntas som en följd av ett utökat rapporteringskrav i form av sammanställning och rapportering. Därutöver kommer systemutveckling att krävas för att kunna uppfylla rapporteringskraven. Exempelvis måste man skapa nya artiklar/produkter i produktions-/affärssystemen för att lättare kunna göra skillnad på mottagen mängd jungfrulig asfalt och returasfalt. Förutsättningarna för mobila asfaltsverk skiljer sig åt jämfört med stationära asfaltsverk eftersom de oftast inte har något vågsystem eller något produktionssystem där mottagna mängder dokumenteras i pappersformat genom transportsedlar och liknande. Att särskilja returasfalt (återvunnen) och jungfrulig asfalt bedöms ge upphov mer administration. 4.2 Förekomst av våganläggning och bemanning För fasta asfaltsverk finns i regel både våganläggning och bemanning även om s.k. fjärrvägning utan vågpersonal förekommer. Vid mobila verk förekommer i regel inte någon bilvåg utan endast en lastmaskinsvåg som väger det lastade materialet. Vid mottagning av massor in till anläggning där ingen bilvåg finns är det även vanligt att man beräknar inkörd mängd utifrån kubikmeter per lass. 4.3 Uppkomna kostnader till följd av den utökade rapporteringen. Några uppskattade kostnader har inte kunnat fås men om krav skulle ställas på att vågar skulle införas skulle kostnaden bli mycket stor eftersom många mobila anläggningar inte heller har tillgång till någon elektricitet. Några uppgifter om de löpande kostnaderna har inte fåtts från de tillfrågade anläggningarna. 17

4.4 Övriga synpunkter Enligt EU:s avfallsstatistikförordning ska intern materialåtervinning inte räknas in i statistiken, varken som uppkommet eller behandlat avfall. Med intern återvinning menas avfall som materialåtervinns på den plats där det uppkommit 8. Detta bör tolkas som att returasfalt som återvinns på samma plats där det uppkommit inte ska räknas in. Baserat på detta ansåg en verksamhetsutövare att endast återvinningstekniker såsom repaving, remixing, infräsning 9 och liknande ska exkluderas vid måluppföljningen. Detta eftersom dessa tekniker uteslutande används på samma plats som asfalten fräses upp. Mängder returasfalt som tas emot på mobila och stationära asfaltsverk ska däremot ingå i måluppföljningen anser man. Detta eftersom det ingen är någon skillnad på produktionen mellan dessa typer av verk, d.v.s. både fasta och mobila verk återvinner asfalt i syfte att tillverka asfalt för extern försäljning. Denna hållning skiljer sig något jämfört med en tidigare studie på område 10 genomfört av IVL i vilken man menar att vissa mobila asfaltsverk beroende på lokalisering i förhållande till var returasfalten uppstod ska exkluderas från måluppföljningen. Eftersom denna hållning innebär svårigheter att avgöra vad återvinning på samma plats innebär konkret kan projektgruppen baserat på ovanstående resonemang föreslå att returasfalt som går till mobila asfaltsverk alltid ska räknas in i måluppföljningen för att underlätta måluppföljningen. Det förekommer att en verksamhetsutövare/aktör etablerar ett mobilt asfaltsverk vid en tillståndspliktig täkt som drivs av en annan verksamhetsutövare. Frågan kom upp om vem som då är skyldig att rapportera in mängden returasfalt. Detta har inte funnits utrymme att utreda detta mer inom ramen för detta uppdrag men projektet menar att varje enskild verksamhetsutövare är skyldig att ansvara för sin rapportering varför verksamhetsutövaren som har asfaltsverket är skyldig att göra en utökad rapportering oavsett vem som är ansvarig för täktverksamheten. Liksom för C-klassade avfallsverksamheter (verksamhetskoder 90.XXX) ser asfaltsanläggningar en utmaning i att identifiera och registrera Sveriges anmälningspliktiga asfaltsverk för rapportering i SMP eftersom det inte finns något nationellt register av anmälningspliktiga verksamheter. 8 Avfallsstatistikförordningen anger: No statistics have to be compiled for waste that is recycled on the site where the waste is generated 9 Återvinningstekniker av asfalt som sker på plats. 10 Analys av lämpliga åtgärder för att öka återanvändning och återvinning av bygg- och rivningsavfall- Underlagsrapport för samhällsekonomisk analys. 18

5 Diskussion av erhållna resultat Konsekvenserna av en utökad rapportering varierar mellan olika typer av anläggningar Förutsättningarna och därmed konsekvenserna, både praktiskt och i ekonomiska termer, för ett utökat rapporteringskrav varierar för olika C-anläggningar som tar emot avfall. Detta beroende på faktorer som vad för typ av anläggning det är, vilka avfallsslag och vilka avfallsmängder som tas emot, liksom storleken på anläggningen. Eftersom inkomna svar varierade väldigt mycket där inkomna svar inte heller varit samstämmiga är det mycket svårt att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna i kronor varför de istället är uttryckta i termer av liten/stor och liknande. Den ekonomiska konsekvensen av ett utökat rapporteringskrav uppskattas som relativt liten för anläggningar som endast tar emot avfall som alltid kan antas vara ett bygg- och rivningsavfall. Detta på grund av att dessa anläggningar inte behöver göra någon bedömning över huruvida mottagna avfallsmängder kommer från byggsektorn eller inte. Exempel på dessa anläggningar är återvinningscentraler och anläggningar som tar emot schaktmassor för anläggningsändamål. Detta är två typer av anläggningar som utgör två av de vanligaste typerna av C-anläggningar. Inom denna gruppering finns det dock många mindre företag som endast tar emot små mängder varför de inte alltid har systemstöd i form av ett vågsystem eller ett produktionssystem utan uppföljningen av verksamheten sker manuellt genom transportsedlar och liknande. Om dessa anläggningar ska behöva införa vågsystem etc. för att få en bättre avfallsstatistik skulle det innebära betydande kostnader för anläggningarna. Anläggningar som exempelvis sorteringsanläggningar, elektronikdemonterare och andra avfallsanläggningar vilka inte enbart tar emot bygg- och rivningsavfall utan även avfall från andra sektorer behöver kunna identifiera hur mycket av avfallet som utgörs av just bygg- och rivningsavfall. Baserat på information från tillståndspliktiga anläggningar har identifiering av avfallets ursprung varit ett av de mest betungande momenten. Ändringar i vågsystem har varit en vanlig lösning, men de angivna kostnaderna varierat stort mellan olika aktörer. Den stora variationen kan återigen förklaras med att förutsättningarna mellan anläggningar varierar men också säkerligen beroende på att ambitionsnivån skiljer sig åt där också vägledningen kan ge utrymme för tolkningar. Att göra förändringar i vågsystemet har även uppskattats av C-anläggningar. De angav stora variationer i kostnader i de fall de kunde uppskatta dessa. För asfaltsverk som endast tar emot bygg- och rivningsavfall skiljer sig förutsättningarna jämfört med ovan beskrivna C-anläggningar eftersom de i sin process också samtidigt använder sig av jungfruligt material. Idag är deras system inte anpassade för att lätt kunna särskilja på asfaltens ursprung varför antingen en anpassning av sina produktionssystem eller en ökad manuell administration blir konsekvensen om de ska rapportera. En annan aspekt är skillnaden i förutsättningar mellan stationära och mobila asfaltverk där de mobila inte alltid har tillgång till våg- och produktionssystem. Rapportering skulle innebära betydande kostnader för anläggningarna. För dessa kan man i så fall överväga förenklingar för att de ska få en rimlig arbetsbörda för uppgiftslämningen. 19

Mottagna mängder bygg- och rivningsavfall bedöms som betydande Även om det inom ramen för projektet inte kunnat fås en bild över mottagna mängder byggoch rivningsavfall bedöms de ändå som betydande i förhållande till de mängder som tas emot på tillståndspliktiga avfallsanläggningar. För exempelvis anläggningar som tar emot schaktmassor varierade de mottagna mängder mellan 90 och 23 000 ton per år och anläggning. Det stora intervallet styrker bilden av att förutsättningarna och konsekvenserna av ett utökat rapporteringskrav varierar mellan anläggningarna. Vid en utökad rapportering av C-anläggningar som tar emot avfall bedöms schaktmassor (jordar, betong m.m.) och liknande samt blandade avfallsslag som går till storskaliga sorteringsanläggningar utgöra de största avfallsmängderna. Mängden returasfalt som ta emot på asfaltsverk uppskattas till mellan 800 000-1 000 000 ton per år i jämförelse med de 7,7 miljoner ton som uppkom inom byggsektorn 11 under 2012, varav 1,3 miljoner ton räknas in i återvinningsmålet 12. Vid uppföljning av återvinningsmålet skulle mängden returasfalt tillgodoräknas som återvinning varför återvinningsgraden skulle bli betydligt högre än de 50 procent som redovisades för 2012 13. Rekommendationer Frågan om ett utökat rapporteringskrav för C-klassade avfallsanläggningar är egentligen en avvägning mellan två intressen: dels statistik- och måluppföljningsintresset 14, dels intresset av att förenkla för företag 15 som bland annat innebär att minska och förenkla uppgiftslämnandet. En sätt att minska uppgiftslämnarbördan kan vara att begränsa vilka C-anläggningar som ska beröras av ett eventuellt utökat rapporteringskrav. En annan metod är att införa åtgärder för att förenkla uppgiftslämnandet. Som rapporteringskravet är utformat idag, där A- och B-verksamheter ska rapportera via SMP har de en större uppgiftslämnarbörda än C-anläggningarna. Rapporteringskravet skapar ett merarbete för A och B verksamheter, något som branschen också påtalat. Det skulle kunna tala för att C-anläggningar även får ett utökat rapporteringskrav, då blir uppgiftslämnarbördan lika. Samtidigt kan svårigheterna för att börja rapportera mottagna och hanterade mängder byggoch rivningsavfall vara högre för exempelvis mindre avfallsanläggningar jämfört med anläggningar som tillhör en större nationell avfallsaktör som är mer vana samt har större kompetens, vilket också påpekats av tillsynsmyndigheten. De inkomna svaren pekar mot att vissa mindre företag är relativt bekymrade för konsekvenserna av ett utökat rapporteringskrav. För att få en bra avvägning mellan statistik- och måluppföljningsintresset och intresset av att förenkla för företag rekommenderar projektgruppen att, vid en eventuell utökad rapportering: 11 Avfall i Sverige 2012. Naturvårdsverket. 12 Återvinningsgrad för byggavfall- ASP 2012 (2014), SMED 13 Återvinningsgrad för byggavfall- ASP 2012 (2014), SMED 14 http://www.naturvardsverket.se/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/uppdelat-efteromrade/avfall/avfallsforebyggande-program/bygg--och-rivningsavfall/eus-atervinningsmal-for-byggavfall/, 2015-02-03 15 http://www.regeringen.se/sb/d/19560/a/196337, 2015-02-03 20

införa en gräns i mottagna mängder per år under vilken man inte behöver rapportera in mottagna mängder bygg- och rivningsavfall. Vad denna gräns ska ligga på är svårt att säga men cirka 1 000 ton skulle kunna vara en möjlig gräns. ge möjlighet till anläggningar att arbeta med schabloner för att beräkna mängderna, exempelvis hur många ton ett lastbilslass motsvaras av för olika avfallsslag. Detta eftersom många mindre anläggningar saknar vågsystem. ÅVC:er bör inte beröras av ett utökat rapporteringskrav om bygg- och rivningsavfallet slutbehandlas på andra anläggningar. Beträffande statistik- och måluppföljningsintresset fångas dessa mängder upp i statistikinhämtningen från slutbehandlingsanläggingen enligt framtagen vägledning. 21

Bilaga A. Insamlade uppgifter från kommuner Tabell 2 visar de underliggande uppgifterna som samlats in från respektive kommun och som ligger till grund vid uppskattningen av det totala antalet C-anläggningar som tar emot avfall. Med Fristående C-verksamheter avses antalet anläggningar som inte ligger ihop med en tillståndspliktig anläggning som tar emot avfall. Tillståndspliktiga anläggningar som tar emot bygg- och rivningsavfall är sedan 1 januari 2015 skyldiga att rapportera in mottagna och hanterade avfallsmängder. Majoriteten av dessa avser att även inkludera sina C-klassade verksamheter vid rapporteringen. Tabell 2. Insamlade uppgifter från kontaktade kommuner som ligger till grund för beräkning av antalet C-klassade verksamheter som tar emot avfall i Sverige. Antal-C klassade Kommun Antal invånare (st.) verksamheter som tar emot avfall (st.) Antal-C verksamheter (invånare/st.) Antal fristående C- verksamheter (invånare/st.) Antal fristående C-verksamheter (st.) Göteborg 540 786 35 15 451 35 15 451 Jönköping 132 072 12 11 006 9 14 675 Linköping 151 702 18 8 428 8 18 963 Malmö 317 375 30 10 579 30 10 579 Stockholm 912 401 11 82 946 11 82 946 Sundsvall 97 351 19 5 124 19 5 124 Umeå 119 452 17 7 027 17 7 027 Östersund 60 416 11 5 492 11 5 492 Totalt: 2 331 555 153 15 239 140 16 654 Uppskattningen av antalet anläggningar på nationell nivå gjordes baserat på antalet invånare som för Sverige som helhet uppgick till 9 737 559 i november 2014. 16 Det antogs att C- anläggningarna var lika många per person i Sverige som helhet jämfört med urvalet ovan. 16 Statistiska centralbyrån (SCB), Folkmängden den 1 november efter region och år. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/start BE BE0101 BE0101A/FolkmangdNov/?rxid=fbe3314 6-9b69-4ec9-a3b4-5c39133ad7b7. 2015-02-04. 22

Bilaga B. Verksamhetskoder som inte har inkluderats vid uppskattning av antalet C-anläggningar Tabell 3 visar vilka verksamhetskoder enligt Miljöprövningsförordningen som inte har inkluderats vid beräkning av antalet C-klassade verksamheter i Sverige. Detta eftersom de inte tar emot bygg- och rivningsavfall. Tabell 3. Verksamhetskoder som inte inkluderats vid beräkning av antalet och typer av C-klassade verksamheter Verksamhetskod Verksamhet Beskrivning 50.10 90.120 Fordonsservice och drivmedelshantering Förbehandling, sortering mm 90.170 Biologisk behandling 90.20 90 250 90.260 90.60 Rening av avloppsvatten Animaliska biprodukter mm Animaliska biprodukter mm Mellanlagring farligt avfall Fordonsservice och drivmedelshantering Återvinning av avfall av uttjänta bilar som omfattas av bilskrotningsförordningen Biologisk behandling av icke-farligt avfall om park-och trädgårdsavfall>50 ton/år el.annat >10 ton/år Avloppsreningsanläggning dimensionerad för >200 personekvivalenter om ej 90.10 är aktuell Anläggning för att på annat sätt än genom förbränning per kalenderår bearbeta mer än 20 ton animaliska biprodukter som är kategori 1-, kategori 2- eller kategori 3-material enligt förordning (EG) nr 1069/2009 Förbehandling av animaliska biprodukter om ej 15.320, 90.240 el.90.250 är aktuella Mellanlagring av farligt avfall av uttjänta motordrivna fordon el. om mängden avfall ej uppgår till värden i 90.50 23