En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

UV SYD RAPPORT 2004:14 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten Skåne, Saxtorps socken, Saxtorp 87:7 Marie Olsson, med bidrag av Bo Knarrström och Annica Cardell En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 1

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden 8, 226 60 Lund Tel. 046-32 95 00 Fax 046-32 95 39 www.raa.se/uv 2004 Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2004:14 ISSN 1104-7526 Kart- och ritmaterial Henrik Pihl Fyndteckningar Bo Knarrström Layout Anita Esping Bodén Tryck/Utskrift UV Syd, Lund, 2004 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3

Innehåll Bakgrund 5 Miljö och fornlämningsbild 5 Arkeologisk potential 7 Målsättning/metod 7 Teknologisk och funktionell analys av flintmaterialet 8 Inledning 8 Datering 8 Teknologiska drag 9 Funktionsanalys 10 Analys organiskt material 11 Slutsatser 12 Referenser 13 Administrativa uppgifter 14

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan, Skåne län, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:250 000. 4 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten Marie Olsson, med bidrag av Bo Knarrström och Annica Cardell Bakgrund I maj månad 2000 genomfördes en arkeologisk utredning inom fastigheten Saxtorp 87:7 i Saxtorps socken, Landskrona kommun (Fig. 1). Vid utredningstillfället avgränsades ett cirka 100 x 160 meter stort område med vitpatinerad slagen flinta. På två sandrevlar inom ytan förekom flintkoncentrationer av senmesolitisk karaktär (Olsson 2000). I samband med utredningarna och förundersökningarna inom Väskustbaneprojektet har ett flertal mesolitiska boplatslämningar i Saxådalen påträffats. Med stor sannolikhet har det nu aktuella området ingått som satellitlokal i ett lokalt territorium en maritim jaktstation knuten till någon eller några stora och centralt belägna boplatser t. ex. Ertebölleboplatsen vid Tågerup (Andersson & Knarrström 1997). Den nu utförda förundersökningen koncentrerades till den sydligast belägna sandreveln i avsikt att med det insamlade flintmaterialet åstadkomma en översiktlig analys med avseende på teknologi och funktion. Miljö och fornlämningsbild Undersökningsområdet är beläget strax söder om Häljarps äldre samhälle och väster om en yngre villabebyggelse (Fig 2). I dag nyttjas området för åkerbruk. Strax öster om undersökningsområdet finns en platå med en cirka 30 år gammal granplantering. Platån kan beskrivas som en i en forntida havsvik utskjutande udde, med en strandlinje kring 4 6 meter över dagens havsnivå. Undersökningsområdets jordarter består av sen-/ och postglacial sand grus. Till Öresund i väster är det cirka 1 km. Cirka 500 meter åt nordväst finns Saxtorpsån med flera registrerade förhistoriska boplatser längs åns lopp. I samband med de arkeologiska undersökningarna inför byggandet av västkustbanan undersöktes ett flertal av de lämningar som fanns norr om ån bl a flatmarksgravar, mesolitiska och senvikingatida boplatser. Söder om Saxån finns ytterligare stenåldersboplatser. En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 5

Fig. 2. Utsnitt urekonomiska kartan, blad 2C8d och 2C 9d Örja, med undersökningsområdet markerat. Skala 1:10 000. 6 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

Arkeologisk potential Strandrevlarnas lager bestod av ett cirka 10 cm tjockt, grågult grus-/ sandlager, innehållande rikligt med slagen och vitpatinerad flinta. Utredningsgrävningen påvisade både stora och små flintor i grus-/sandlagret, vilket indikerade en för den tiden relativt lugn kustmiljö med marginell utspolningseffekt vid transgressionstillfället/ena. Vattendjupet har med stor säkerhet varit ringa än idag kännetecknas havet vid denna kustremsa för att vara långgrunt. Avsaknad av boplatsanläggningar, flintartefakternas sammansättning och fyndområdets topografiska läge, tydde på att platsen nyttjats för någon form av specialiserad verksamhet. Flera undersökningar av mesolitiska ekonomiska strategier har visat att ett och samma resursområde innehåller platser av olika storlek och karaktär, vilka verkar ha fungerat i ett system med en huvudbosättning och ett flertal satellitlokaler med varierande funktion (Lindblad 1997). Vid en värdering av mesolitiska lämningar, t. ex. vid stora vägprojekt eller forskningsgrävningar, prioriteras som oftast regelrätta boplatser. Boplatser har kapacitet att ge ett utbyte i form av gravar, konstruktioner, redskap m.m., vilket en plats med specialiserad funktion inte erbjuder. Dessutom är satellitlokaler svårlokaliserade. Att koncentrera utgrävningar till säkra objekt av antikvariskt värde kan vara riskabelt då risken finns att delar av människans mer perifera aktiviteter föbigås och därmed förloras (Sjöström & Pihl 1993). Förutom lokaliseringsvårigheterna med kustbundna satellitlokaler finns en transgressionsproblematik, men även det faktum att det är troligt att flertalet av dessa platser i dagsläget befinner sig på havets botten. Målsättning/metod Med ambitionen att kunna tolka och förstå en arkeologisk spridningsbild är det av stor vikt att kritiskt granska de depositionella processer som orsakat spridningen. För att kunna få en preliminär förståelse för när och vilka aktiviteter som ägt rum på platsen skulle ett representativt fyndmaterial insamlas och platsens spatiala och stratigrafiska begränsningar dokumenteras. Utifrån utredningens resultat förutsattes att flintmaterialet tålde en komparativ studie kontra litiskt boplatsmaterial, men i detta skede skulle endast en översiktlig analys av flintartefakterna genomföras. Tidigare undersökningar av västskånska mesolitiska lokaler i submarina miljöer har genererat omfattande och varierade organiska material (Larsson 1982, Karsten, & Knarrström 1999). Av denna anledning bör alla undersökningar av kustnära mesolitiska miljöer innefatta eftersökningar av sådant material. Depositioner som befunnit sig under vattennivå, med påföljande anaeroba förhållanden, kan exempelvis innehålla välbevarade fiskben. En översiktlig analys av ett mindre organiskt material kan, förutom att ge svar på vilka arter som förekommit, tillsammans med analysen av flintartefakterna skapa en bättre förståelse av platsens förmodade specialiserade funktion. Metoder som användes för att uppnå ovan beskrivna målsättning innebar att ytan över den sydligaste sandreveln matjordsavbanades och en meterbred krysslinje över reveln mättes in med totalstation. Ytterligare digitala inmätningar, med avseende på revelns omfattning, mikrotopografi och lösfynd genomfördes. Varannan m 2 -rutas fynd- En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 7

förande lager grävdes och sållades. I varje undersökt ruta insamlades cirka 2 liter av det fyndförande sandlagret och vattensållades med avseende på förekomst av organiskt material. Det insamlade flintmaterialet har underkastats en översiktlig analys med avseende på teknologi och funktion. Teknologisk och funktionell analys av flintmaterialet Bo Knarrström Inledning Den absoluta majoriteten av flintorna på lokalen utgörs av relativt högkvalitativ senonflinta. På avslag och kärnor förekommer kvarvarande krusta och patina, vilket proveniensbestämmer råmaterialet till moränlager. Detta betyder att anskaffningen av flintan skett i närområdet, sannolikt i anslutning till de eroderade strandpartierna. Det kan noteras att denna typ av flintnoduler förekommer särskilt ymnigt på stränderna vid Barsebäcks hamn med en gradvis avklingande frekvens ett par kilometer norrut, och möjligen är det längs denna sträckning som råmaterialinsamlingen skett. Artefakterna är generellt starkt vitpatinerade, ett typiskt förehållande för flintor som exponerats i anslutning till marina miljöer men svallningsgraden är ytterst marginell vilket anger att materialet inte utsatts för någon större mekanisk påverkan från vågor eller rörelser i strandgruset. Patineringen utgör inget problem för en teknologisk bedömning av materialet, däremot försvåras funktionsanalys genom mikroskopering. Den vita patinan reflekterar starkt mikroskopets ljuskälla vilket omöjliggör, eller åtminstone försämrar kvalitén på, bestämning av eventuella kontaktmaterial. Datering Det finns endast ett fåtal fynd som säkert kan användas för kronologisk bestämning. Fynden består av 1 intakt tvärpil, 1 fragmenterat exemplar samt ett förarbete (fig. 3). Den intakta spetsen är av typen Tvärpil med utsvängd egg (ibland refererad till som Stationsvej ). Denna typ har ansetts förhärskande i mellersta delen av Erteböllekultur (jfr Vang Petersen 1979, 1984), men typen får nog åtminstone i västra Skåne snarast betraktas som ett vanligt inslag under hela Ertebölleperioden. Nackpartiet från den fragmenterade spetsen kan inte diagnosticeras, men däremot anger retuscherna på förarbetet att även denna är tänkt att utformas med lätt utsvängd egg. Bland de diagnostiska flintorna föreligger ett mikrospån, härrörande från specialiserad tillverkning (tryckt från handtagskärna). Mikrospånkärnor har kopplats i Danmark samman med Kongemose- och Maglemosekultur, och har i mindre utsträckning betraktats som markerande för senmesolitikum (Callahan 1985:32ff9). Inte heller detta stämmer med skånska förhållanden, där både kust- och inlandsboplatser från mellersta Ertebölle visat sig innehålla regelrätta mikrospån (Karsten & Knarrström, 2001). 8 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

Det övriga avslagsmaterialet anger inget särskilt drag relevant för finare kronologi, men knackstensslagna skivor och spån, enstaka spån i mjuk teknik, plattforms- och polygonalkärnor samt tvärpilar och ett mikrospån bör sammantaget kunna placeras i första halvan av Erteböllekultur. Det innebär att platsen har en ålder på lite drygt 7 000 år. Fig. 3. 1 4. Spetsar och mikrospån. 1. Tvärpil med utsvängd egg (utredningsfynd). 2. Nackfragment av tvärpil (möjligen skjutskadad). 3 Förarbete till tvärpil med utsvängd egg (streckade linjen anger riktningen på den sannolika vidareretuscheringen). 4. Mikrospån. Naturlig storlek. Teknologiska drag I jämförelse med vad som är känt från de närbelägna stora samtida boplatskomplexen längs den förhistoriska Saxåfjorden och vid Barsebäck måste materialet från Saxtorp 87:7 karaktäriseras som fattigt på regelrätta verktygsformer. De mest iögonfallande artefakterna är några mycket grova skivavslag som fanns spridda på lokalen. Det finns inga kärnor som matchar dessa i storlek, och de befintliga kärnorna visar genom sina moränpatinerade och/eller krusttäckta facetter att de som rånoduler inte har kunnat generera de större avslagen. Således indikeras att en del större skivor tillverkats på annat håll för att sedan fraktas ut till den nu diskuterade platsen. Plattformsstudierna anger att samtliga undersökta enheter (med undantag av enstaka svårbedömda enheter) kan betecknas som knackstensslagna. Dock påträffades endast en knacksten vid undersökningen, och möjligen bristen på sådana ytterligare förstärka bilden av att en del flinta införts i färdigställt skick. De befintliga kärnorna samt fyndet av en impaktor anger, trots eventuell införsel av färdiga skivor, att en begränsad flintslagning försiggått ute på holmen. Kärnorna uppvisar en påtaglig morfologisk variation där plattforms- och polygonalkärnor dominerar. En enstaka kärna, liksom några av avslagen, påvisar att bipolär teknologi kommit till användning, om än i mycket moderat utsträckning. En avslutande tolkning av avslagen, antingen dessa är lokalt eller externt producerade, är att de med få undantag inte erhållit någon ytterligare modifiering. Och även om dessa inte retuscherats vidare, är det svårt att se något annat syfte med produktionen än en önskan att få fram skivor, spån och spånliknande avslag med funktionella skäreggar. En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 9

Funktionsanalys Patineringen av flintorna utgör som tidigare påtalats ett stort problem vid analys av brukskador. Brukskador kan indelas i tre huvudsakliga klasser; nednötning av mikrotopografier, polering och mikroavspaltningar. Analyser och säkra bestämningar av polering och nednötning kräver ett högkvalitativt flintmaterial utan omvandlingar i ytstrukturen, kriterier som materialet från Saxtorp 87:7 knappast uppfyller. Däremot föreligger fortfarande potential att eftersöka s. k. mikroavspaltningar. Dessa mikroskopiska skador kan uppstå när en tunn flintegg möter hårdare organiska material som exempelvis växtfiber, ben och horn. Mikroavspaltningar bildas även vid s. k. trampling d.v.s när flintor liggande på marken trampas på av människor och djur. En avgörande skillnad är dock att när dessa skador orsakas av en vertikal skärande rörelse, alltså när föremålet utnyttjas som verktyg, blir mikroavspaltningarna dubbelsidiga. Det betyder att ärren efter små avspaltningar återfinns både på över- och undersidan av den använda eggen. För att utröna om skivavslagen verkligen utnyttjats som verktyg eller om platsen bara varit en uppehållsplats som involverat flintslagning, genomfördes slitspårsanalys av ett begränsat urval skivor, spån och spånliknande avslag. Kriteriet var att flintorna skulle ha en egg >2cm samt att eggarna i övrigt subjektivt bedömts vara lämpliga för skärande ändamål. För mikroskoperingen användes ett specialbyggt Nikon metallmikroskop med 50, 100 och 200x förstoring. Flintorna har tidigare genomgått vanlig fyndtvätt men inför slitspårsanalysen rengjordes studieobjekten med en blandning av vatten, tensider och etanol. Totalt analyserades 7 enheter (Tab. 1). Objekt Fnr. Kontext Slitspår Knackstensslagen skiva F784 Inmätt fynd Dubbelsidiga mikroavspaltningar Knackstensslagen skiva F784 Inmätt fynd Dubbelsidiga mikroavspaltningar, generisk polering Knackstenslaget spån F780 Inmätt fynd Dubbelsidiga mikroavspaltningar, generisk polering Knackstensslagen skiva R228 Dubbelsidiga mikroavspaltningar Knackstensslaget spån R228 Dubbelsidiga mikroavspaltningar Knackstensslaget spån R228 Dubbelsidiga mikroavspaltningar Skivkniv R228 Dubbelsidiga mikroavspaltningar Tab.1. Flintor som slitspåranalyserats Det bör poängteras att urvalet endast ger tendenser i materialet och att en säkrare bedömning av materialet som helhet krävt analyser av fler verktyg. Det som slitspårsanalysen dock helt kan fastställa är att flintorna på platsen delvis skall betraktas som verktyg. Detta bör i sin tur tolkas som att platsen utnyttjats för ekonomiska aktiviteter som involverat mycket kraftiga skärverktyg. Att alla de analyserade exemplaren uppvisade slitspår kan verka märkligt, men detta förklaras genom att jag valt flintor som vid en optiskt besiktning bedömts ha den största potentialen baserad på morfologi och makroskador. Slitspårsanalysen har med anledning av materialets karaktär inte kunnat användas till att absolut bestämma kontaktmaterialen, men en tolkningsförslag är att det rör sig om slaktverktyg. Det är främst 10 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

förekomsten av mikroavspaltningar och polering som antyder detta. Polering uppstår ofta genom kontakt med mjukare organiska material som exempelvis skinn. Mikroavspaltningar kan kopplas till hårdare kontaktmaterial som ben och horn. Kombinationen av brukskador skulle kunna uppstå när ett och samma verktyg först möter skinn, senor och muskelvävnad för att sedan komma i kontakt med hård benvävnad. Tolkningen är inte fastslagen genom analyserna, men förefaller mest troliga. Figur 4. 1 7 Troliga skärverktyg med mikroskopiska bruksskador (punkter anger polering, snedställda v anger dubbelsidiga mikroavspaltningar). 1 3 Spån, 4 6 Skivor, 7 Skivkniv. Naturlig storlek. Analys organiskt material Annika Cardell I samband med undersökningen insamlades nio sandprover för undersökning. Målsättningen var att försöka påvisa förekomst av organiskt material deponerat på lokalen. Boplatsens läge och fynd av redskap indikerar hantering av jaktbyte, men organiskt material såsom ben av djur och fisk har ej påträffats på platsen. Detta kan bero på tafonomiska orsaker, deponeringsstrategier eller lokalens belägenhet i kustzonen. Sandproverna undersöktes via flotering i vatten för att särskilja organiskt material från proverna. Inga fiskben, djurben eller andra makrofossil påträffades. En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 11

Slutsatser Det är uppenbart att den grunda sandreveln aldrig utnyttjats som en boplats. Därtill har den varit alltför liten och sannolikt har havet med jämna mellanrum lagt hela platsen under vatten. Dessutom uppvisar inte verktygsmaterialet den sammansättning som normalt förknippas med regelrätta bosättningar. Således får vi söka efter en alternativ förklaring till varför människor vistats på sandreveln. Om vi till att börja med tittar på vilka lokala resurser som stått till förfogande kan vi genast utesluta de stora skogsdäggdjuren. Man befann sig här under jägarstenåldern i en extrem kustmiljö, där havets resurser stått i fokus. Är det möjligt att platsen har haft en strategisk lokalisering för exempelvis specialiserat fiske? De långgrunda stränderna har inte lämpat sig för fångst av t. ex. torsk som annars har varit stapelföda på många kustbundna Ertebölleboplatser. Det exponerade läget har heller inte gynnat uppförandet av fasta fångstanläggningar, och frågan är om inte småfisken koncentrerats till de näringsrika vattnen vid Saxåns dåvarande mynning. Däremot har den grunda strandmiljön varit gynnsam för flera olika arter av plattfisk som enkelt har kunnat jagas med ljuster och båge (Lepiksaar 1983). Detta förklarar dock inte närvaron av de kraftiga skärredskap som utgör majoriteten av de tillvaratagna flintverktygen. Visserligen behöver även mindre fiskar rensas, men funktionsanalysen anger att avslagen använts vid partering av större djurkroppar. Vilka djur kan då ha styckats på denna plats? Den atlantiska periodens marina Öresundsfauna utgjordes bl. a. av olika sorters småvalar som tumlare och delfiner, samt väldiga tonfiskar. Till detta kan även fogas vikare, gråsäl och grönlandssäl (Aaris-Sørensen 1988). Dessa arter kunde troligen inte påträffas på de grunda vatten som omgav den nu diskuterade fyndplatsen, men väl ute i Öresunds djupare partier. Det är oomtvistat att den marina jakten hade stor betydelse för de kustnära erteböllefolkens ekonomier (Andersen 1995 1996) och det är i detta sammanhang som platsen måste ses. Ljuster och harpuner förknippas starkt med Ertböllekultur, och i flera fall har sådana föremål påträffats i moderna trålar som släpats på ansenliga djup. Detta visar att jakten försiggått från kanoter och kajaker långt ute till havs. Efter avslutad jakt har djuren troligen bogserats in till land för styckning varefter köttet transporterats vidare till respektive boplats. Den lilla fyndplats som vi här presenterat är sannolikt ett exempel på en sådan mellanstation en satellitlokal varifrån man snabbt har kunnat ta upp jakten på passerande byten, för att sedan återvända och ta tillvara fångsten. Vid små eldar (vilka kan påvisas utifrån brandskadad flinta) har man också kunnat tillaga godbitar under tiden som djuren slaktades. De människor som utnyttjat platsen kom förmodligen från någon av de senmesolitiska boplatserna längre uppåt Saxån. Vi känner väl till dessa stora kustnära bosättningar längs den skånska västkusten (Lidén 1938, Ahltin 1954, Larsson 1982, Jennbert 1984) men vi vet förhållandevis lite om var och hur satellitlokalerna uppträder. Det måste ha funnits oräkneliga liknande lokaler, både längs kusten såväl som i inlandet, men det krävs en förhållandevis stor insats för att lokalisera dem och tolka deras innehåll och innebörd. Dessutom har förmodligen merparten av de marina lokalerna av detta slag för länge sedan spolats bort eller överlagrats, vilket ökar värdet av varje nyupptäckt dylik plats. 12 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten

Referenser Ahltin, C-A. 1954. The Chronology of the Stone Age Settlement of Scania., Sweden. The Mesolithic Settlement. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4 o. No 1. Lund. Andersen, S. H. Ertebølleharpuner og spækhuggertænder. Aspekter af marin fangst i Ertebølletid. KUML 1995 1996. Andersson, M. & Knarrström, B. 1997. Ett mesolitiskt boplatskomplex vid sammanflödet Braån-Saxån. I: Svensson, M. m. fl. Arkeologisk förundersökning, Skåne, Malmöhus län, Järnvägen västkustbanan delen Helsingborg Kävlinge. Avsnittet Landskrona Kävlinge, Volym 1. UV-Syd Rapport 1997:83. Lund. Aaris-Sørensen, K. 1988. Danmarks Forhistoriske Dyreverden. Fra Istid til Vikingetid. Værløse. Callahan, E. 1985. Experiments with Danish Mesolithic Microblade Technology. Journal of Danish Archaeology. Vol. 4. Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. Tradition och innovation i Sydskandinavien för omkring 5300 år sedan. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4 o. No 16. Lund. Karsten, P. & Knarrström, B. 2001. Kvantitet och kvalitet. Typbestämningar av flintredskap från Tågerup. I Karsten, P. & Knarrström, B. (red.). Tågerup specialstudier. Riksantikvarieämbetet. Skånska spår arkeologi längs västkustbanan. Stockholm. Larsson, L. 1982. En tidigatlantisk boplats vid Sege ås mynning. Malmöfynd 4. Malmö. Lepiksaar, J. 1983. Zoologisk undersökning. I Wigforss, J., Lepiksaar, J., Olsson, I. U. och Påsse, T. Bua Västergård en 8 000 år gammal kustboplats. Arkeologi i Västsverige 1. Göteborgs Arkeologiska Museum. Göteborg. Lidén, O. 1938. Sydsvensk stenålder. Strandboplatserna i Jonstorp. I. Lund. Lindblad, J. 1997. Boplatser från mesolitikum och äldre järnålder. I: Svensson, M. m. fl. Arkeologisk förundersökning, Skåne, Malmöhus län, Järnvägen västkustbanan delen Helsingborg Kävlinge. Avsnittet Landskrona-Kävlinge, Volym 1. UV-Syd Rapport 1997:83. Lund. Olsson, M. 2000. Mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten. Arkeologisk utredning. Skåne, Saxtorps socken, Saxtorp 87:7. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2001:71. Svensson, M. & Karsten, P. 1997. Arkeologisk förundersökning, Skåne, Malmöhus län, Järnvägen västkustbanan delen Helsingborg Kävlinge. Avsnittet Landskrona Kävlinge, Volym 1. UV- Syd Rapport 1997:83. Lund. Vang Petersen, P. 1979. Dateringsproblemer. Atlantiske bopladsfund fra Nordøstsjælland og Skåne. Stencil. Köpenhamn. Vang-Petersen, P. 1984. Chronology and Regional Variation in the Late Mesolithic of Eastern Denmark. Journal of Danish Archaeology, Vol. 3. En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten 13

Administrativa uppgifter Tidsperiod: 2000-07-31 2000-08-04 RAÄ dnr: 422-2911-2000 Länsstyrelsens dnr: 220-17398-00 Projektkod: 1420379 Intrasis nr: 2000:31 Undersökt yta: 400 m 2 Arkeologisk personal: Marie Olsson (projektledare), Bo Knarrström Arkeologtimmar: 64 Maskintimmar: 8 LUHMnr: 31180 Läge: Ekonomiska kartan GSD blad 2C8d, 2C9d Koordinatsystem: RT 90, 2,5 Gon väst Renritning av fältdokumentation: Annika Jeppson Fyndteckningar: Bo Knarrström Dokumentationshandlingarna förvaras i ATA, RAÄ, Stockholm. Fynden förvaras i Lund: Fnr: 1 76 14 En mesolitisk jaktstation vid Lundåkrabukten