Föreläsning 3, medeltiden och renässansen

Föreläsning 3, medeltiden och renässansen Strax före 400 e.kr. blir kristendomen den dominerande religionen i det då delade romerska riket. Under 400-talet vidtar folkvandringarna och romarriket splittras. Arvet från senantikens tänkande är håglöshet och frånvändande från politiken och de världsliga bekymren. Till och med försöket att bygga livsfilosofier på den individens unika och privata liv blir alltmer tröstlöst. Att förlita sig på ett inre liv, världsfrånvänt, ter sig som en besvikelse, vilket leder tankarna vidare mot ett nytt förhållningssätt som kan göra livet uthärdligt. En religiös längtan kan iakttas spira, tron på något övermänskligt. Detta utgör grogrunden för kristendomens geografiska utbyggnad. Till skillnad från merparten av tidigare religioner i området är kristendomen universalistisk och individinriktad. Följderna för det intellektuella livet av kristendomens intåg kan sammanfattas i tre punkter: 1. människan hamnar i centrum 2. linjär historieuppfattning 3. Gud som person och skapare Ett dilemma uppstår dock: maktens institutioner får konkurrens. De världsliga makterna får sällskap av de kyrkliga makterna, främst påvemakten två överhögheter som ockuperar samma territorium. Detta förhållande kommer att prägla det politiska livet i mer än 1000 år framåt, och på vissa platser råder fortfarande konflikter mellan kyrka och stat. Konflikten i romarriket gäller vem som har behörighet och auktoritet att legitimera lagsystemet, vem har rätt att tolka naturrätten? Då kristendomen införs som statsreligion i Rom avhänder sig kejsaren samtidigt makten att vara den auktoritet som har rätt att tolka naturrätten, upplagt för konflikter om påven inte väljer att agera i enlighet med kejsarens vilja. Problem uppstår också vad gäller att skilja mellan vad som faller inom den världsliga respektive andliga maktens domäner. Den världsliga makten behöver tvivelsutan viss andlig auktoritet, varför skulle annars medborgarna underordna sig makten. Den andliga makten behöver lika tvivelsutan viss världslig makt för att kunna utöva förkunnande av Guds ord liksom kontroll av att dessa åtföljs av folket. Augustinus (354-430): viktigaste politiska verk är De civitate Dei (Om Gudsstaten) där han gör åtskillnad mellan den jordiska staten och Gudsstaten. Lever och arbetar under en tid där kristendomen är statsreligion samt som kejsarmakten överlämnar auktoritet att leda det kulturella arbetet liksom vissa andra politiska uppgifter i det romerska riket. Augustinus gör ej heller i sitt arbete någon tydlig skillnad mellan politik och religion respektive moral. Grunden för politiska filosofi är hans människosyn; arvssynden innebär att människan ständigt är utsatt för en kamp mellan ont och gott. Grovt tecknat motsvarar själen det goda och kroppen det onda (influens från nyplatonismen), vilket ger tyngd åt hans tes att människan måste frigöra sig från det kroppsliga och fokusera på det andliga. Men Augustinus människosyn innebär också en diametralt position jämfört med klassiska politiska filosofin. Filosofernas stad eller den moderata demokratin är ogenomförbara irrläror, på grund av människans 1

ondskefulla natur. Den enda egentligt rättfärdiga livsformen är det som kommer efter det här livet respektive vad som av Gud inrättas vid domedagen. Samtidigt ger det stöd för rättfärdigande av den världsliga makten. Staten måste vara stark för att kunna kontrollera och styra människan från hennes ondskas verkningar. Problemet är att den världsliga makten är just världslig och därför ond. Augustinus lösning är att ge kyrkan suveränitet. Kyrkan är den andliga, goda makten vars uppgifter blir att sörja för religiös och moralisk uppfostran av människorna samt att kontrollera att den världsliga makten inte avviker från vad religionen stipulerar. Nyckelinstitutionen blir sålunda kyrkan som uppfostrare av både människan och staten. Därav följer att kejsarmakten, den världsliga makten, underordnas påvemakten och att det romerska riket blir en kristen stat. Detta får också genomslag och år 800 kröns Karl den store av påven, något som aldrig har hänt tidigare. Men detta leder till nya potentiella konflikter. Schematiskt kan sägas att Gud är den högsta auktoriteten och att påvemakten är dennes jordiska ställföreträdare som i sin tur har befogenhet att kröna kejsarmakten, vilket anger att kejsarmakten är av Gud given. Men om kejsaren fått sin makt av Gud, varför ska han underordna sig påvemakten? Under stor del av medeltiden sker inga genombrytande politisk-filosofiska landvinningar, utan det intellektuella livet kommer alltmer att domineras av studier och tolkningar av Bibeln, fram till 1200-talet då nästa stora politiska tänkare träder fram; Thomas av Aquino. Under den här tiden faller också de antika filosoferna i glömska och det är först 1260 som Aristoteles Politiken översätts till latin, trots att hans skrifter varit föremål för omfattande studier av arabiska filosofer som Avicenna och Averroës. Runt 1200 återväcks intresset för Aristoteles men då han är hedning förbjuds hans texter vid Sorbonne-universitetet i Paris. Thomas av Aquino (1225-1274): ansvarar för kristnandet av Aristoteles genom sin omstöpning av dennes filosofi till att passa in i ett kristet ramverk. Munken Thomas helgonförklarades redan 1323, endast 49 år efter sin död. Lever i ett feodalt Europa där folket indelats i en hierarki, instiftad av Gud, vari de olika nivåernas representanter åtnjuter sina specifika rättigheter och skyldigheter, och där naturrätten motsvaras av Guds lag. Bondeståndets uppgifter är att producera mat, adeln skall sköta försvar av riket och borgarnas uppgifter är handel och hantverk. Stånden föds man in i och att utföra sysslor som inte tillhör det egna ståndet blir brottsliga gärningar. Det enda ståndet som man inte kan födas in i är prästerståndet (prästens celibatplikt försvårade ). Prästståndets uppgifter blir det religiösa och det ideologiska. Vad thomismen, Thomas lära vars främsta politiskt relevanta verk är Summa theologiae (Sammanfattande handbok i teologi), utgör i grund och botten är en harmonisering mellan Gud och världen. Han antar Aristoteles fyra principer, även om den första principen utbyts mot Guds princip, liksom den aristoteliska tesen att människan är ett socialt och politiskt djur, men skiljer sig vad gäller lagarna. Ett liv i samhället blir nödvändigt för att uppnå ett gott liv och politiken ska underlätta för människan att 2

leva i samhället. Det innebär samtidigt att inte endast de kristna kan leva det goda livet. Ett gott liv kan levas även förutan kristendomen, även om det bästa livet förutsätter kristnande. Det högsta målet är fortfarande att ge individen frälsning, vilket tillkommer prästerna. Förnuftet återinförs som egenskap i det kristna politiska tänkandet. Samtidigt menar Thomas att samhällslivet är statiskt och att det är förbehållet endast adeln att delta i politiken, enär det är det enda ståndet som har till uppgift att sköta statsangelägenheterna. Liksom det dåtida samhället är hierarkiskt uppbyggt, konstruerar Thomas ett hierarkiskt lagsystem med fyra nivåer. Hans syn på lagen är normativ; lag och rätt ska motsvara rättvisa. Men vad anger vad som är rättvist? Gud. Gud är också lagarnas upphovsman och måttstock. 1. Den gudomliga lagen Guds vilja som den visar sig i de kristna urkunderna, GT och NT. 2. Den eviga lagen den skapelseplan och förnuftiga ordning som anger alltings rättätiga plats och del i skapelsen. 3. Den naturliga lagen människans specifika del i skapelsen, som förnuftig varelse har människan förmåga att leva enligt den kristna etiken samtidigt som den fria viljan betonas. Om hon inte lever i enlighet med kristendomen kommer hon till helvetet. 4. Den mänskliga lagen de lagar som instiftas av människorna själva, vilka måste överensstämma med de överordnade lagarna; Guds vilja. En lag som inte överensstämmer med den naturliga lagen respektive den gudomliga lagen är ingen lag. Renässansen och Machiavelli 1400- och 1500-talet var omvälvande tider i norra Italien i allmänhet och i Florens i synnerhet. Senmedeltidens kraftiga befolkningstillväxt tvingade fram nya tekniker för jordbruk och hantverksproduktion för att kunna föda den allt större befolkningen. Samtidigt började det medeltida feodalsystemet och den sammanlänkade naturahushållningen långsamt att vittra bort till förmån för en modernare stadskultur uppbyggd runt en monetär ekonomi. En nödvändighet för att den preindustriella utvecklingen skulle kunna ta fart var möjligheten till koncentration och ackumulation av kapital, vilket blev möjligt genom det framväxande bankväsendet. Men de ekonomiska och tekniska framstegen gav inte välstånd för alla invånare och i stället kan sägas att renässansens Florens utmärktes av ökade klassklyftor samtidigt som floden Arno, som flyter rakt genom stadsbebyggelsen, vid ett flertal tillfällen svämmade över vilket medförde att stadens omgivande jordbruksområden drabbades av missväxter. Det ledde i sin tur till ökad social oro när konkurrensen om det lilla som marken gav hårdnade och priserna steg till oanade höjder. Under missväxten 1496 fördubblades priset på säd, varmed nöd och svält blev vardag för de fattiga. 3

Det är svårt att tala om Florens under 1400-och 1500-talet utan att beröra familjen Medici och dess betydelse. Under 1400-talet låg i praktiken såväl den ekonomiska som den politiska makten hos Medicifamiljen som vann sina stora tillgångar genom en framgångsrik utveckling av den egna bankverksamheten samtidigt som de kom att inneha intressen i en större del av det florentinska ekonomiska livet. Medicifamiljen var skickliga politiska pragmatiker som lyckades att samla stora grupperingar i samhället i syfte att etablera sin politiska maktbas, samt duktiga kohandlare med den kyrkliga/påvliga makten, även om deras maktepok fick ett hastigt avbrott när upproriska medborgargrupper drev ut dem från Florens år 1492. Ej att underskatta är vidare den betydelse som påvemaktens världsliga maktanspråk, med egen armé och stora ekonomiska intressen, fick för det intellektuella livet i Italien. Många intellektuella fann dessa maktanspråk oförenliga med kyrkans ursprungliga uppgifter och började i ökande utsträckning ge luft åt sitt missnöje. Den mediciska utdrivningen kan ses som det våldsammaste exemplet på de vanligt förekommande sociala oroligheterna under 1400-talet. Dessa hade sin grund i de ökade sociala klyftor som växte fram samtidigt som feodalsystemet avvecklades. De framgångsrika bankirfamiljerna och de likaledes framgångsrika ägarna av ylleindustrier skapade en stark ekonomisk tillväxt i Florens som dock endast kom fåtalet till gagn. De påföljande sociala klyftor som uppstod blev av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Den utlösande orsaken till Medicis fall var inkompetent agerande av Lorenzo il Magnificos son Piero i förhandlingar med krigiska fransmän vilket ledde till folkligt upplopp i staden. Åren innan 1514 fortlevde Florens som en fri republik men den rådande politiska friheten åtföljdes av ekonomiska kriser vilket bäddade för familjen Medicis återkomst 1512. Denna återkomst fick stor betydelse för Machiavelli. Machiavellis politiska karriär avbröts när Medici återtog makten och i egenskap av tidigare motståndare kastades han för en tid i fängelse. På grund av den politiska exilen kom Machiavellis ansträngningar att riktas mot skriftställandet i stället för den samtida politiska arenan, även om det förstnämnda dock präglades av dennes tidigare realpolitiska erfarenheter. Niccolò Machiavelli (1469-1527): Ovan beskrivning av den sociala situationen i Florens och Italien under 14-1500-talet är nödvändig för att förstå Machiavelli och hans politiska teori. Oförtjänt har Machiavelli kommit att förknippas med diktatorer (Hitler m fl har läst och lärt av Machiavelli) och lika oförtjänt har historien, oftast, dömt honom som en förfäktare av folkets förtryck. Och även om han inte framförde några banbrytande nya teorier om samhälle och människa, utgör hans teoribygge ett nytänkande just genom sitt säregna förhållningssätt. Machiavelli kan sägas vara den som först framlägger realpolitiska teorier. Hans tänkande som det framträder i Il principe (Fursten) och Discorsi sopra la prima decade di Tito Livio (Betraktelser över de tio första böckerna hos Titus Livius, vanligen omtalad som Discorsi) utgör en brygga mellan medeltiden och det förmoderna tänkandet. Oavsett de stora skillnaderna mellan de två verken, den förstnämnda behandlar furstendömen medan Discorsi upptas av studier av republiker, återfinns en gemensam nämnare: båda handlar om makt, hur den erhålls och hur den kan behållas. Så betraktade är hans texter snarast att uppfatta 4

som handböcker hur stater ska styras utan att maktordningen och staten inte ska gå under. Grundantagandet är att människan till naturen är egoistisk, endast strävande efter pengar och makt, samt att hon i sin ensamhet är feg. Eftersom tillgången på mat och förnödenheter alltid är knapp, följer att kamp mellan människor är oundvikligt. Här kommer staten in i bilden, som garant för tryggheten. Statens enda mål är i sin tur att bibehålla makten, något som överordnas moraliska betänkligheter. Makt är rätt och moraliskt riktigt är vad makten anger vara moraliskt riktigt. Samtidigt står makten själv över moralen. Att Machiavelli ständigt betonar värdet av stabilitet blir förståeligt mot bakgrund av det politiska kaos som han lever i samtidigt som hans personliga förhoppning var att det splittrade Italien skulle kunna enas i en nationalstat. Även Machiavelli talar om den goda staten, men med en helt annan betydelse än den som Platon och Aristoteles lade i begreppet. Av Machiavelli definieras den goda staten som den stabila staten. Det är dock fel att Machiavelli därmed att betrakta som omoralisk, åtminstone utifrån förståelse för den samtida situationen; i stället kan hävdas att hans politiska filosofi i högsta grad är moralisk: statens mål är att förhindra kaos vilket blir följden om människorna inte styrs av en hård hand. Målet är bästa möjliga stat utifrån den givna förutsättningen att människan är egoist och skrupellös. Medan tidigare tänkande ofta upptagits av medelproblematik (vissa saker är alltid fel, som att döda osv) och teorier om universella värden, fokuserar och överordnar Machiavelli målet. Målet helgar medlen! I Fursten tar detta sig uttryck i att fursten förpliktigas att skapa staten; stifta och verkställa lagar och därigenom upprätthålla statens existens. Detta är politikens egen moral. Härav följer att moral liksom lagar inte grundas i tankar om universella värden eller gudomliga påbud; moral och rätt är vad fursten definierar som moral och rätt. Den enda moral som finns är furstens vilja, men om han förlorar makten förpliktigas hans efterföljare att upprätthålla staten. De essentiella egenskaperna som bestämmer furstens förmåga att upprätthålla staten anges vara dygd och Fortuna (ung. tur och försyn); en kombination av dessa är vad som krävs för att kunna upprätthålla staten som en oberoende enhet, vilket i sin tur möjliggör frihet. I Discorsi är som nämnts republikerna som behandlas, men tematiken är densamma. Här blir också tydligt att om Machiavelli själv besitter något ideal vad gäller statsskick, är det inte furstendömet utan republiken. Endast i republiken kan folket vara fria från överhöghetens förtryck, men samtidigt läggs vikt vid att republiken kräver att folket besitter medborgardygd, vilket egentligen motsvaras av samma dygd som fursten avkrävs i furstendömena. Vad som avses är patriotisk dygd, vilken överordnas all annan moral. En logisk följd av Machiavellis moralfilosofi blir att religionen, m a o kristendomen, hamnar i bakgrunden som irrelevant för politiken. Ett lovvärt syfte som religionen kan ha är att vara det kitt som binder samman folket, men fursten eller de republikanska ledarna tjänar inget på att binda sig till religionen, utom möjligen på ett sken- 5

bart plan för att visa sin egen fromhet. Detta kan möjligen verka vågat med tanke på kyrkans starka makt under medeltiden och renässansen, något som den ej heller tvekade att använda (böcker brändes på bål liksom kättare). I denna aspekt kan iakttas en parallell till den spirande reformationen som ungefär samtidigt tar form i Tyskland och vars följder för det politisk-filosofiska tänkandet blir avsevärda. Genom Martin Luther sker brytningen mellan stat och kyrka till statsmaktens fördel, avseende att statsmakten ges överhöghet gällande de världsliga tingen i egenskap av att den är instiftad av Gud. Och det är i denna kontext som det moderna politiska tänkandet kan börja ta form. 6

Citat Det mänskliga förnuftet kan inte helt och fullt bli delaktigt i det gudomliga förnuftets bestämmelser, utan bara ofullkomligt och efter sina förutsättningar. /---/ Genom det praktiska förnuftet [har vi] en naturlig delaktighet i den eviga lagen genom vissa allmänna principer om än utan full kännedom om bestämmelserna i alla deras enskildheter såsom dessa också finns i den eviga lagen. (av Aquino, Thomas, Thomas Aquinas [samlingsverk omfattande bl a Summa theologiae]) Och emedan det gudomliga förnuftet inte är underlagt tiden, utan är evigt (så som det sägs i Ordspråksboken 8.23), måste därför också detta slags lag benämnas evig. (av Aquino, Thomas, Summa theologiae) / / det finns två sätt att strida, i det ena fallet med hjälp av lagen, i det andra med styrkan. Den förra metoden är utmärkande för människan, den andra för djuret, men därför att den förra många gånger inte är tillfyllest, måste man tillgripa den senare. Följaktligen bör en furste kunna använda sig av både djurets och människans egenskaper. (Machiavelli, Niccolò, Fursten) De som lägger grunden till en Stat och förser den med lagar måste, som visas av alla som behandlat det civila statsskicket och av de exempel som historien är full av, förutsätta att alla människor är onda och att de alltid, när det står dem fritt, kommer att släppa lös sina onda böjelser; och om dessa förblir dolda för en tid beror det på någon hemlig faktor som vi, i brist på erfarenhet, inte omedelbart igenkänner men som sedan avslöjas av Tiden, vilken vi kallar all sannings fader. (Machiavelli, Niccolò, Discorsi) Föreläsningen bygger på material från: 7

Från Machiavelli till Habermas, red. Sven-Eric Liedman, Bonniers, Stockholm 1992. Malnes, Raino, och Midgaard, Knut, De politiska idéernas historia, Studentlitteratur, Lund 1994. Nordin, Svante, Det politiska tänkandets historia, Studentlitteratur, Lund 1999. Skirbekk, Gunnar och Gilje, Nils, Filosofins historia, Daidalos, Göteborg 1995. 8