FÖRORD När avgörs ett val? Någon eller några månader före valdagen säger statsvetarna, och måndagen den 20 september 2010 kändes det som om de åter hade rätt. Valet bekräftade det alla redan visste, alliansen skulle ta hem det igen. Den lilla överraskningen var att riksdagen tvingades tillbaka till en situation med minoritetsregering. Hur kunde något så dramatiskt, något som länge kallats ett ödesval, så snabbt förvandlas till något så förväntat? Valanalyser sker, av naturliga skäl, med själva resultatet som grund. Men risken är att analyserna då skapar ett slags logik som inte förmår fånga upp händelser, stämningar, erfarenheter som egentligen pekat åt andra håll. Nu förändras något i grunden. Politikens tumregler spricker. Socialdemokraterna förlorar 2006 trots att konjunkturen borde givit dem segern. Alliansen försvarar i det här valet sin seger trots att de ekonomiska kriserna borde kostat dem segern. I tre år och åtta månader låg alliansen efter, ofta hopplöst efter. Sedan en spektakulär vändning, triumf, och nya problem med ett oberäkneligt vågmästarparti. Väljarna väljer annorlunda, nya faktorer blir avgörande, när blev de det? Vilka är de? Den här boken innehåller texter från de gångna fyra åren. Bara tre av dem är skrivna efter valet, med resultatet som grund, alla de andra är liksom skrivna i ovisshet om utgången. 9
Vår tro och förhoppning är att sanningen om ödesvalet 2010 finns någonstans i de artiklarna. Urval av frågeställningar, personer, händelser speglar det politiska ske endet som det såg ut då, inte som det ter sig efteråt. Valanalysen som samtidsdokument mer än som facit. En ny sorts bok. Denna bok är också på ett annat sätt ny. Den har tillkommit i ett nära samarbete mellan förlaget och tidningen. Det är inte sista gången en långsam och en snabb aktör slår sig samman för att hitta ett gemensamt tempo, ett gemensamt tilltal, lita på det. Svante Weyler, förläggare Martin Ahlqvist, chefredaktör Fokus
16 dagar på Rosenbad september 2010 Fredrik Reinfeldt blir Göran Persson Han ler heller inte dagen efter. Står nere på botten av sitt regeringskansli, vänster fot framför höger, rapporterar tonlöst resultat och analys. Hans parti har gjort efterkrigstidens bästa val, han är en moderat statsminister som får sitta kvar. Inte ett spår av glädje. Utslaget ska»respekteras«,»få sjunka in«och»arbetas igenom«. Fredrik Reinfeldt, i silver-blå-brun slips, vill inpränta lugn. Ett lugn han tycker journalisterna borde iaktta. Vi ska, uppmanar han, beskriva det här utan att använda ord som kaos. När blev statsministern»vi«med mediekåren? Han har haft möte med sin stab på morgonen. Planeringschefen Kristofer Tamsons har satt sig ner och börjat skriva på regeringsförklaringen. Om två timmar ska statsministern och statssekreteraren HG Wessberg ta emot de tre småpartiernas ledare för att diskutera en ny regering. 11
Om detta vill han inte prata; hur han ska regera vidare. Sverige ska få uppleva två av de mest märkliga veckorna i dess politiska historia. Hela havet ska storma och statsministern ska låsa in sig på Rosenbad. Först ska han bara ge en förhållningsorder till journalisterna. Allt som inte sägs av mig är fel. Vilket ska visa sig vara lika sant som pompöst. Det är fortfarande måndag när två språkrör gör sitt bästa för att ruska av sig valnattens frågor om borgerlig regeringskoalition. I en rosa tidning orerar statsrådet Odell vidare om att tre ministerposter är ett minimum för kristdemokraterna. Reinfeldt är pinsam, anser Dansk folkeparti. Miljöpartisterna är barnrumpor, bloggar borgare. Allt är Reinfeldts ansvar, säger Sahlin. Det är den typ av dag som slutar med att till och med talman Westerberg gör bort sig och snackar vitt och brett om sverigedemokraternas inflytande i den nyvalda riksdagen när det ringer från lokalradion hemma i Sörmland. Tisdagen kommer därför som en frälsning. Vivan Nilsson, en normalt mycket anonym informationschef på valmyndigheten, kliver in i handlingen. De borgerligas 173 mandat kan tydligen förvandlas till 175 i sluträkningen. Gårdagens diskussion om minoritetsregering är irrelevant! Vad är det egentligen som händer i Värmland, Dalarna och Göteborg? Under två dygns röra söker det svenska samhället samfällt stöd hos matematikprofessorn Svante Linusson mannen som kan uttyda vad proportionalitet är och vad en valsedel faktiskt betyder innan luften går ur allt då torsdagen 12
kommer och alliansen stannar på 173 platser. Det blir dock som Expressen så småningom ska påpeka knas in i det sista, för TT-uppgiften om att det bara saknades nio folkpartiröster i Göteborg var fel. Rätt skulle ha varit nitton. Och skulle folkpartiet verkligen ha fått dessa nitton röster hade det inte heller räckt till majoritet i riksdagen, eftersom partiet då skulle ha vunnit ett fast mandat men också förlorat ett utjämningsmandat till miljöpartiet. Alla dessa stackars tumrullande politiker som saknar adrenalinkickarna från valspurten finner dock nya köttben att gnaga märg ur. På onsdagen tillsätter socialdemokraterna en kriskommission och centerpartiets förra strateg Henrik Sjöholm räknar ut fördelningen av ministerposter och departement. Två parallella bråk: vänstersossar mot högersossar och maktkåta moderater mot borgerliga dvärgkamrater. Dessutom: på torsdagen gör Helle Klein sin sista stora publicistiska insats som politisk chefredaktör för Aftonbladet och kräver att talmannen avgår efter sina uttalanden. Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag vill för sin del se ett omval i Göteborg. Expressen hävdar att språkrören kan vänta ett samtal från statsministern under dagen, och mitt i allt detta börjar man eftersom en journalist ställt frågan yrvaket ventilera om man inte borde minska antalet platser i riksdagens utskott och därmed stänga ute sverigedemokraterna. Haken med 17 ledamöter är att de borgerliga får utslagsröst i hälften av utskotten och de rödgröna i den andra hälften. Haken med 15 är att sverigedemokraterna inte får plats och att man inte kommer ha en aning om hur de tänker rösta i kammaren. Diskussionen sker gående i korridorerna på gruppledar- 13
nivå, vilket är en komplicerande faktor. Moderaterna saknar nämligen gruppledare. Och när debatten rasar som hetast under torsdagen är centerpartiets gruppledare Roger Tiefensee först ute ur riksdagen och sedan efter sluträkningen inne igen. Saken tycks dock vara ur världen när den rödgröna koalitionen rycker upp sig, enas om 17 ledamöter och därmed kör över den velande kristdemokraten Stefan Attefall och folkpartikollegan Johan Pehrson. Så när helgen kommer, alliansens avsaknad av majoritet är bekräftad, och alla har hunnit prata av sig, landar allt i valnattens ursprungsfråga: Ska de borgerliga bjuda in miljöpartiet i regeringen? En enkel fråga kan tyckas; svaren dock som hagelskott. Maud Olofsson utesluter, i kvällspressen, för sin del inte att språkrören kan få ministerposter. Jan Björklund säger till TT att regeringen klarar av alla viktiga vallöften utan riksdagsmajoritet. Fredrik Segerfeldt, borgerlig tankesmed, tycker att två rödgröna ledamöter väl kan lägga ner sina röster eller bli politiska vildar. Mona Sahlin berättar till slut att hon inte tänker väcka misstroendevotum och Lars Ohly föreslår att de sju etablerade partierna borde göra upp om asylpolitiken. Aftonbladet hinner dessutom avslöja att Maria Wetterstrand ska flytta till Finland innan det blir söndag kväll och Peter Eriksson, som tillbringat helgen i Kalix, får ett samtal från statsrådsberedningen. Reinfeldt vill träffa språkrören i statsministerbostaden i Sagerska palatset på måndagsmorgonen. Detta möte analyseras fram och tillbaka under måndagskvällen när miljöpartiet har haft en presskonferens, och 14
ännu mer under tisdagen när Reinfeldt på förmiddagen har talat i telefon med Sahlin. Språkrören föreslår att miljöpartiet ska göra upp med regeringen om asylpolitiken, vilket tolkas som att en överenskommelse redan är sluten. Vilket ju är fel, eftersom Reinfeldt ännu inte sagt något om saken, men den frågan ebbar ut när det mest klassiska av politiska bråk utbryter intern, offentlig vänsterfajt där få kan reda ut vad de inblandade parterna Lars Ohly, Kalle Larsson och Jonas Sjöstedt egentligen vill. Men i själva huvudfrågan, den om minoritetsregering eller inte, växer en lite yrvaken samsyn fram: Fredrik Reinfeldt har nog menat allvar hela tiden. Från den där intervjun i Svenska Dagbladet för ett år sedan när han sträckte ut en hand till miljöpartiet, över samma tidnings rapportering om miljöpartister och sverigedemokrater veckorna före valet, till valnattens segertal. Han tänker regera i minoritet. Har tänkt så hela tiden. En och en halv veckas tjafs har bara varit till för att han skulle få arbetsro. Så här går det att beskriva vad som faktiskt har hänt hos statsministern på Rosenbads sjunde våning under tiden från dagen efter valet: Först har inbjudan till miljöpartiet fungerat perfekt, dels som en signal till språkrören om att göra upp i enskilda frågor, dels som ett sätt att skicka journalisterna på de gröna. Alliansens statssekreterare på samordningskansliet har sedan, i linje med minoritetsstrategin, börjat inventera politiska förslag som de vill få igenom. Listor upprättas: Vilka förslag kan läggas i budgeten, som är lite lättare att klubba igenom i riksdagen? Vilka saker kan man besluta genom förordningar och därmed slippa dra 15
i riksdagen? Vilka frågor kan vi göra upp med miljöpartiet eller socialdemokraterna om? HG Wessberg håller i jobbet och med jämna mellanrum tar han och Fredrik Reinfeldt emot de övriga partiledarna, dels i grupp, dels en och en. Dessutom är det rimligt att tänka sig ett och annat telefonsamtal från statsministerns rum till Anders Borg, en man som har en osviklig förmåga att på eget initiativ skaffa fram svar på strategiska frågor innan de ens hunnit ställas. På det där viset har det puttrat på och nu när det är tisdag i andra veckan efter valet har man kommit ganska långt. Till ministermatematiken. Moderaterna ska, om man följer valresultatet, få tre nya statsråd medan pyttepartierna ska förlora var sitt. I samtalet kan man dessutom kasta in ett antal departement per parti, ordförandeposter i riksdagsutskotten, möjligheten att göra regeringen större och vilka ministrar Torstensson, Odell, Krantz och Husmark Pehrsson ska det visa sig som inte duger till en andra period. Det är»fullt ministerbråk«i Expressen och»mycket svårt att hålla ihop till nästa val«i Aftonbladet. På ledarplats kvider kvällstidningen i Marieberg:»Var generös, Reinfeldt!«Parallellt pågår samtidigt den största fysiska omflyttningen i mannaminne i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet ska ut från ledamotshuset och över gatan till takvåningarna i gamla riksdagshuset, kristdemokraterna ska skickas ner från femte våningen till den tredje och in ska sverige demokraterna. Två karuseller snurrar samtidigt; hetsig nerpackning och vild spekulation i Helgeandsholmens korridorer och telefoner. 16
Som vore detta inte nog kastas också sakfrågorna in. Efter ett rekordkort sammanträde mellan de rödgröna partiledarna slås det fast att samarbetet ska fortsätta och att gemensamma motioner om skolan och Afghanistan ska läggas fram. Så plötsligt kan kommentatorerna köra ett varv till runt sannolikheten av uppgörelser över blockgränsen om betyg (hyfsat sannolikt) och hemtagande av trupper (mer sannolikt). Enigheten om att det nog kan gå vägen med hoppande majoritet hinner precis lägga sig innan det blåser upp till nytt storstrul. Denna gång om talmannen. På fredagen, efter ett möte med riksdagsgruppen, lanserar Mona Sahlin en egen kandidat, Kent Härstedt, vilket får borgerliga kommentatorer att skratta och gråta om vartannat. Sahlins poäng är uppenbart inte att vinna utan att visa att rödgröna alliansen vågar lägga fram förslag som kan få stöd av sverigedemokraterna, och att Reinfeldt måste ringa Sahlin för att slippa riskera att regera med stöd av Jimmie Åkesson. På allianssidan har man först en växling att genomföra gruppledare och partisekreterare som ska avsättas och tackas och ersättas och från kanten dyker dessutom diskussionen om antalet utskottsplatser upp igen. Moderaterna har till slut hört av sig och förordar, enligt Svenska Dagbladet, 15 ledamöter, åtminstone i vissa utskott, vilket innebär skärmytsling med folkpartiet men slutligen ändå en borgerlig fred om att helt enkelt låta saken bero. Så när Fredrik Reinfeldt på fredagen, efter tolv dagars tystnad, möter journalister har han bara en sak att säga om talmansvalet: 17
Vi har omnominerat Per Westerberg. Hela helgen rasar talmansdebatten mellan höger och vänster. Det blir måndag och sverigedemokraterna röstar på Per Westerberg. Men deras stöd, visar det sig, var inte nödvändigt. Eftersom Thomas Bodström är i USA och saknar ersättare, en vänsterpartist missar valet på grund av kaffeoch toalettbehov och en rödgrön ledamot röstar på Westerberg. Händelsen sammanfattar tiden efter valet rätt bra. Först säger Fredrik Reinfeldt en sak. Sedan blir det ett jävla liv. Därefter ser det ut som om Reinfeldt ska få fel. Och till slut visar det sig att han har haft rätt hela tiden. Han ler heller inte under riksdagens högtidliga öppnande. Står nere i kammaren, rapporterar tonlöst allt det regeringen ska göra. Långt från en»offensiv reformagenda«som han skröt om för fyra år sedan. Mycket mer förvaltning. Stormen har bedarrat och molnen har skingrats, läser han från Tamsons anteckningar. Två veckors nutidshistoria är över. Han har blå slips. Han har sju nya ministrar. Han är omvald, och allt som inte sägs av honom är fel. Han är Göran Persson.