SÄLbladet har det senaste året rapporterat om ett

Nr 1-2 2014.R s.r s Medlemstidning för Samfundet Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund.R s Medlemstidning för Samfundet Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund Medlemstidning för Samfundet Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund SÄLBLADE SÄLBLADE.R s Medlemstidning för Samfundet Äldre en intresseförening inom Sveriges Läkarf Tryd Tr Tryding yyding dingg i sitt i tt esse! esse! Norrköping Från samer, samer m r, renar r n r och h Sälar Säl r i Lappland L pp ppl nd till gästabudsstaden Nyköping i september arbetarstad med kultur I detta nummer bl.a.: Ledaren: Barbro Westerholm om ny läkarutbildning Tillbakablick från Ingemar Kjellmer - en pionjär inom neonatologin Att organisera SÄL-möten Reserapport från Nils Tryding löften om nya spännande resor Sälen Sälen i yrkesrollen yrkesrollen med d I detta nummer bl.a.: I detta nummer bl.a.: I detta nummer bl.a.: Ledaren: Självbestämmande vid livets slut Ledaren: Åldersdiskriminering i sjukvården Ledaren: Medicinsk-etiska frågor Mer om fortbildning Årsmötet i Arvidsjaur - referat med bilder Facklig information Verksamhetsberättelse -09 Facklig information Höstmötet i Nyköping referat Å mö Årsmötet öt t i A Arvid idsjaur jjaur Arvidsjaur Hö t öt t i Nyköping Höstmötet N kö i - program & inbjudan i bj d Nils Trydings tillbakablick och Johan Waldenströms programför SÄL-minn ÄL-minnen: en:: K-J K J Grenabo SÄL-minnen: Tillbakablick från Lars Hamberger Reserapp Reserapporter Kaj Lundgren: Skåne-SÄLs historia Debattinlägg: P.G. Swartling Debattin ebattinlägg: lä Tankar Tankar om SÄL Debattinlägg: Årsmötet i Halmstad 2011 prog inbjudan Höstmötet i Nyköping Reserapp Reserap Rese serapp rapp pporter o ort Reserapporter Sälkryss nr 45 Debattsidan Om fortbildning av seniora läkare Norrköpingsmötet Rinder refererar Norrköpingsmöte et Första inbjudan till Arvidsjaur i juni jun ni.r s Gott Nytt SÄL-år! SÄ SÄL BLADET T.R s Medlemstidning för Samfundet Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund.R s Medlemstidning för Sveriges Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund Medlemstidning för Sveriges Äldre Läkare en intresseförening inom Sveriges Läkarförbund SÄLBLADE SÄLBLADE.R s Medlemstidning för Sveriges Äldre en delförening inom Sveriges Läkarf 44 44 år år med med SÄL SÄL SÄ maj? 7 d n a s ö e i Tyl lev d n ä h d a V b Jo, SÄL ldre Läkare riges Ä Thorgny Th hoorrgn gny Ström gny Strööm St 1929 2011 1 19 29 9 2 20 01 11 Sve I detta nummer bl.a.: Ledaren om åldersdiskriminering 3 I detta de etta nummer bl.a.: ÄLs Ä Ls ordförande f ättrar på aktlistan Facklig information 4 Höstmötet i Skövde 7 Ombildning av SÄL 10 Referat Refe ferat av SÄL-mötet i Skövde Bokrecensioner 11 Reflexioner från en rullstol 12 sid 12 Barb bro Westerholm om Neurosedyn Barbro sid 16 Min nnesord över Thorgny Ström Minnesord sid 10 Mat ttias Aurell om salt Mattias Tillbakablick 14 Reserapporter 18 sid 4 Inbj judan till vårmöte/årsmöte i Malmö sid 24 Inbjudan Reserapport.R s sid 18 Tillb bakablick av Bengt Dahlin Tillbakablick Medlemstidning för Sveriges Äldre Läkare en delförening inom Sveriges Läkarförbund.R s sid 28 Medlemstidning för Sveriges Äldre Läkare en delförening inom Sveriges Läkarförbund Nr 3 2013 Intervju Inte In terrvj vju ju med ju meed d Läkarförbundets Läk L Lä äk äkar arf arfö a rfö rf förbbun fö bu dets ordförande bu ordföra ord f nde föran nd de Marie Wed SÄL fullmäktige SÄ S ÄL i fullmäktig full fu l mä mäkt ktiige kt och occh Centralstyrelsen!? Ceent Ce ntrra nt a als llssty tyre yreelsen!? en!? Förstatliga Föörsta F rsta attllig iga sjukvården! iga sjjuk ukvå v rden!! SÄLBLADE SÄLBLADE Nr 4 2013 Eva ger Sälar huvudb (sid SÄL-stad SÄL S L-stad d maj 2012 m 2 SÄL vill ha debattinlägg! Nobelpristagare Nobelpristagare på SÄL-möte på SÄL L-m --mö mööttee i Marstrand m Mars arsstra trra rand nd 1 Leeg Legitimation L egi git itim ttiim im ma a atti tio ion on = F Fö örs ör rsk skr kriv riv ivn vnin ing ng gssrä ssrrä ätt ät tt!? t!?!? Förskrivningsrätt!?

Redaktören har ordet... Om fackliga SÄL-strider och att kanske inte ropa hej... SÄLbladet har det senaste året rapporterat om ett antal frågor av stort eller mycket stort fackligt intresse för gruppen äldre läkare. Det började med att vi i SÄLbladet 1 2 2013 påtalade diskrimineringen av svenska äldre läkare i Läkarförbundet, där vi till skillnad från kollegorna i våra grannländer - saknar egen representation i fullmäktige och där vi inte heller kan påverka agendan i Centralstyrelsen. I samma nummer belyste vi frågan om vad pensionerade läkare får och inte får göra i fråga om frivilliga läkarinsatser utanför en anställning, och Socialstyrelsens jurist visade sig kräva omfattande åtgärder från den individuelle läkaren för att få rätt att utföra diagnostik och specificerad rådgivning eller behandling. Svaret är ur läkares och SÄLs synpunkt otillfredsställande, och vi ser fram mot fortsatta diskussioner mellan Läkarförbundet och Socialstyrelsen och förslag till betydligt mer pragmatiska lösningar. Nästa nummer (SÄLbladet 3 2013) fortsatte på samma tema men vi fokuserade mest på förskrivningsrätten för receptbelagda läkemedel, där SÄLs bestämda uppfattning är att förskrivningsrätten även fortsättningsvis skall följa legitimationen, liksom att möjligheten att använda digital teknik (e-recept) ska kunna tillhandahållas kostnadsfritt för alla legitimerade läkare. Det senaste numret (SÄLbladet 4, 2013) tog upp den angelägna frågan om en kartläggning av äldre läkares yrkesarbete. Efter att förbundet avvisat SÄLs begäran i en motion att förbundet borde genomföra en riksomfattande enkät har SÄLs styrelse själva utarbetat förslag till en sådan enkät. I skrivande stund har en grupp från SÄLs styrelse haft två möten med representanter från Läkarförbundet inkl. statistiker för att söka en överenskommelse om samarbete Det går kanske lite långsamt, och vi kan ännu inte känna oss helt säkra på att vi får fullt gehör, något som vi har lite svårt att förstå, eftersom kunskaper om äldre läkares yrkesarbete borde vara av stort värde för Läkarförbundet. Men vi känner ordspråket se rubriken ovan - som i verbalt utsmyckad språkdräkt lyder: Den verbala manifestationen av emotionell satisfaktion bör senareläggas till en tidpunkt hinsides det att forcerandet av en till omfattningen begränsad naturlig akvedukt tillfullo genomförts. I detta det första (dubbel-)numret 2014 beskrivs hur arbetet med kartläggningen av yrkesarbete bland äldre läkare påbörjats. Gunnar Sandberg skriver en mycket optimistisk ledare i detta ämne. I övrigt refererar Lennart Rinder det senaste höstmötet i Borgholm, samtidigt som arrangörsgruppen i Jönköping inbjuder till SÄLs vårmöte/årsmöte i maj. Och Göran Wemmenborn uppmärksammar oss redan nu på det unika höstmötet i Hemavan/ Tärnaby i september, där program och inbjudan kommer i majnumret. Äntligen börjar SÄLbladet få lite spontana kommentarer från läsarna. Både på min begäran bekännelser om egna tillkortakommanden i arbetet och andra självupplevda berättelser och minitillbakablickar. Och - inte minst en skildring av upplevelsen att vara medföljare till en Säl på ett möte, till och med ett manligt bihang (Obs: hans egen term SÄL älskar sina medföljare!). Bra, fortsätt så! Och se nu till att alltid ha några värvarkort (bifogade i detta nummer) i plånboken eller handväskan när Du träffar potentiella Sälar i bekantskapskretsen. Lennart Rinder har intervjuat Läkarförbundets pensionsexpert, som ger svar på Lennarts och många Sälars inte alltid så enkla frågor i ett angeläget ämne. Torsten Mossberg fortsätter att leverera kulturberättelser, denna gång i form av den för de flesta okända men på sin tid världsberömda svenska Damqvartetten. Sista sidan ägnas åt den trägne SÄL-mötesbesökaren Leo Hassler, som på banketten uppträdde spontant med recitation av Stagnelius Näcken på svenska och transpiranto. Av någon anledning saknas transpiration av 4:e versen. Så jag gjorde en egen variant. Och så har vi rapporter från två SÄL-resor och uppdateringar av kommande resor i år. Plus mycket annat. Redaktionen önskar alla sina läsare ett Gott Nytt SÄL-år! Ingvar Gustafson redaktör för SÄLbladet Storängsgatan 3 A, 352 36 Växjö. Tel. 0470-295 70 / 070-60 295 70 ingvar.gustafson@comhem.se Medlemstidning för föreningen Sveriges Äldre Läkare (SÄL) - en delförening inom Sveriges Läkarförbund för läkare 65 år och äldre. Redaktion: Ingvar Gustafson, redaktör (ingvar.gustafson@comhem.se) Lennart Rinder, SÄLs sekreterare (lennart.rinder@gmail.com) Grafisk form: AB Norrmalmstryckeriet, P. Åkesson Tryck: AB Norrmalmstryckeriet, Sollentuna SÄLbladet utkommer med fyra nummer per år. Prenumerationspris för andra än SÄL-medlemmar: 200 kr/år (kontakta redaktionen). SÄLs hemsida www.slf.se/sal (webbredaktör Ingvar Gustafson) 2

Ledaren Aktiva äldre läkare ett lyft för förbundet och samhället Gunnar Sandberg I sitt inledningsanförande vid Sveriges Läkarförbunds fullmäktigemöte 30 maj 2013 betonade ordföranden Marie Wedin att förbundet inlett ett samarbete med SÄL för att bättre få kännedom om gruppen läkare 65 +. Från en gammal inställning till äldre läkare som passiva medlemmar tar förbundet steget över till ett fackligt-politiskt intresse. Tiderna har förändrats och äldre läkare är alltmer aktiva inte minst i arbetslivet. SÄL och förbundet behöver därför veta mer för att kunna verka för och företräda en växande och allt viktigare medlemsgrupp. Praktiskt har ett kartläggningsarbete påbörjats av en grupp från SÄLs styrelse och företrädare för förbundets kansli. En del statistiskt material finns hos Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting och kan i någon mån kompletteras med körningar utifrån speciella frågeställningar. Men för att få tillräcklig aktualitet och önskad detaljnivå kommer vi att behöva genomföra en enkät riktad till ett representativt urval av förbundets medlemmar 65+. Det kan t ex gälla yrkesarbete inom specialiteter som är stora eller ur läkarbristsynpunkt känsliga. När vi har möjlighet att få ut en enkät hoppas vi på ett stort intresse och en hög svarsfrekvens. Sedan några år finns SÄL representerat i förbundets fortbildningsnätverk tillsammans med framför allt företrädare för specialitetsföreningarna. På uppdrag av de förtroendevalda arbetar förbundet med att förbättra läkares möjligheter till kontinuerlig fortbildning. Äldre läkare är ofta en mer rörlig arbetskraft, vilket för den enskilde ofta försvårar och fördyrar fortbildning och uppdatering. Vi har därför all anledning att följa utvecklingen och delta med synpunkter som kan underlätta för äldre läkare. Vi påbörjar nu också ett samarbete med förbundets arbetslivsgrupp (ALG) i arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor. Vilken forskning finns idag och hur adekvat är den för att ge bättre förutsättningar att tillvarata äldre läkares erfarenhet och kompetens? Hur kan forskningsresultaten uppmärksammas hos olika arbetsgivare för att i praktiken ge rätt förutsättningar för den äldre läkararbetskraften? Det är några viktiga frågor som vi gemensamt måste ta tag i. Vi räknar också med att kunna bidra till arbetet i förbundets sjukvårdspolitiska arbetsgrupp. I detta nummer av SÄLbladet finns en klargörande intervju med förbundets pensionsansvariga tjänsteman Cecilia Curtelius Larsson. Artikeln bidrar till ett ökat intresse för äldre läkares behov av information och service inom ett ganska snårigt område. Det känns som om det börjar lossna mellan oss äldre läkare och förbundet och att vi alltmer ses som den aktiva grupp vi är i samhället. Det ger mersmak. Gunnar Sandberg, ordförande i SÄL Minnen från S.t Lars sjukhus i Lund en ny DVD Livet på mentalsjukhus var särpräglat och i ett slutet samhälle, som knappast finns längre. I en promenad i St Lars sjukhuspark i Lund berättar på denna DVD 1.e skötaren Gustaf Arfwidsson tillsammans med professorerna Lars Gustafsson och Bengt Lindskog initierat om det nu snart bortglömda sjukhuslivet. Skivan är speciellt intressant för alla, som varit i kontakt med våra gamla mentalsjukhus, då de alla fungerade på samma vis. Skivan delas ut gratis till medlemmar i Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet i Lund. Bli gärna medlem för 250:- kr, som sätts in på plusgiro 63 15 40 2. Kontaktpersoner: Prof. Berndt Ehinger, Ögonkliniken SUS, Lund tel. 046-17 16 90 (Berndt.Ehinger@med.lu.se), Museipedagog Angelica Bondesson, Livets museum, Lasarettsgatan 7, 222 85 Lund, tel. 046-17 28 82 säkrast bemannad tis fre 10 14 (Angelica.Bondesson@livetsmuseum.se) och Bengt Lindskog 040-46 49 50 (probelig@gmail.com). Icke-medlem kan köpa enbart DVDn för 100:- kr inkl. porto. Pg enl. ovan. Glöm inte att ange namn & adress. Bengt Lindskog Lärkvägen 114, 245 62 Hjärup 3

Facklig reflektion...om ålder och äldre läkare Christina Fabian Den kronologiska åldern får allt mindre betydelse. Den biologiska åldern tickar på oberoende av födelseåret. Drabbas du av sjukdom måste du eller vill du kanske trappa ned även i yngre ålder. Som läkare vet vi att verkligheten ser ut som ovan, och i vår uppgift ingår att vid behov hjälpa patienten, oberoende av ålder, men beroende av sjuklighet, att få möjlighet att trappa ned arbetstiden/sluta arbeta eller att byta arbetsuppgifter. Här agerar vi många gånger som patientens försvarsadvokat gentemot andra myndigheter. Som allmänläkare är jag välbekant med sjukskrivning som behandling. Lika viktigt som det är att se till att människor med svårigheter att arbeta får hjälp, är det att ha en arbetsmarknad, där man kan vara kvar oberoende av kronologisk ålder. Att ha en flexibel pensionsålder är en självklarhet i morgon, när de flesta 75-åringar kommer att vara i arbete. Jag har privilegiet att för närvarande må bra och att som nybliven 70-åring orka arbeta deltid som allmänläkare. Dagarna är välfyllda, men det är jag van vid. Jag har listade patienter. Häromdagen fick jag förlängt förordnande. Tre månader. Tidigare hade jag längre perioder. Jag tänkte att nu vill de väl bli av med mig! Någon sade att det kommer att förlängas vartefter. Känslan för min del var att oj, tror de att jag skall avlida så snart eller vill de ha möjlighet att snabbt se till att jag slutar? Även om det hela var rätt handlagt från arbetsgivaren, kände jag mig kränkt! Som att arbeta på nåder! Och så ska det ju verkligen inte kännas. Ingen åldersdiskriminering, tack! (Se pensionsintervjun på sidan 5-6; red. anm.) Ännu mer stärktes min uppfattning att vi behöver SÄL i Läkarförbundet. Vi blir allt fler, arbetsvilliga, kompetenta, erfarna läkare som kan göra en stor insats inom medicinen, som kliniker, forskare, experter m.m. Kanske bör vi rekrytera medlemmar till SÄL redan i 60-årsåldern, för att i tid kunna påverka möjligheterna till arbete med tilltagande ålder? Många yngre läkare arbetar deltid för att hinna med privatlivet också, men många gånger för att arbetsmiljön är för krävande. Här kan vi vara en resurs, men då inte bara för att det är brist på läkare, utan med planering inom vården att kunna arbeta så länge man kan och vill. Jag tycker att Läkarförbundet ska vara föregångare bland fackförbunden i arbetet att se till att äldre medlemmar har möjlighet att arbeta alltmer i framtiden. Åldersdiskriminering är idag olaglig. SÄL behövs för att göra detta arbete möjligt. Hur kan vi öka vårt inflytande? Vi är idag en intresseförening, som definieras som en riksomfattande sammanslutning av läkare med gemensam facklig intresseinriktning. Vi kanske skall kämpa för att erkännas som yrkesförening? En yrkesförening är enligt stadgarna en riksomfattande läkarsammanslutning med för medlemmarna gemensam ställning inom yrket. Att ändra förbundsstrukturen är mycket svårt, vilket flera organisationsutredningar har visat. Jag vet att diskussionen kommer att fortsätta inom SÄL. Hur kan vi agera för att om vi så önskar få förbundet att erkänna oss som en yrkesförening? Idag gäller det att få så många äldre läkare som möjligt att kvarstanna eller väljas in i styrelsen för respektive lokalförening eller yrkesförening för att kunna påverka förbundets politik. SÄL har idag ett gott samarbete med förbundet, som visar intresse för vårt arbete. Vi är ju faktiskt medlemmar! Med tanke på den ökande andelen arbetande äldre läkare i framtiden bör dock SÄL ha en starkare roll i förbundet! Det är ju de idag yngre läkarnas möjligheter att arbeta på äldre dagar som vi kämpar för! Tänkvärt: Så snart du inser att du står på majoritetens sida är det dags att stanna upp och tänka efter Mark Twain Christina Fabian vice ordförande SÄL 4

Intervju Pension vadå? Lennart Rinder SÄLbladets utsände har fått tid hos Läkarförbundets pensionsexpert Cecilia Curtelius Larsson för frågor-svar kring pensionssystemens mysterier. Cecilia och kollegor har just slutfört arbetet kring förhandlingarna om nytt tjänstepensionsavtal för läkare och kan pusta ut efter hårt arbete för att föra detta i hamn. Men det gäller läkare födda 1986 och framåt och berör således inte SÄL-kollektivet vars tjänstepensioner följer det gamla, förmånsbaserade systemet Hur det blir med pensionen är av stort intresse för alla SÄL-medlemmar (d.v.s. i huvudsak 65-plussare) oavsett om man oförtrutet jobbar på i yrkeslivet heltid eller deltid (SÄL vill ju kartlägga detta!) eller helt eller delvis väljer att ta ut sin(a) pension(er) och njuta sitt otium cum dignitate. Pensionen för flertalet läkare är dels den allmänna, statliga pensionen, dels någon form av tjänstepension och kanske ofta även ett privat pensionssparande. Det sista berörs inte alls här utom att nämna att taket för avdragsgillt pensionssparande numera är 12.000:-/år och att det blir lite av spekulation hur mycket det lönar sig att pensionsspara på det sättet när skatteuttaget sedan ofta ligger på nivån 58 % (värnskatten!). Den allmänna pensionen Om denna får vi årligen besked från Pensionsmyndigheten genom det orangea kuvertet. Den har fyra delar: inkomstpension, tilläggspension (ATP), premiepension (som jag kan placera själv i de många fonder som erbjuds) och garantipensionen (men den är nog aldrig aktuell för läkare utan är till för den som inte alls eller bara haft små inkomster genom förvärvsarbete; hemmafrupension kallas den ibland lite föraktfullt). ATP trappas av om man är född senare än 1937 så att om man är född 1954 och senare är man inte alls med i ATP-systemet. Sälbladet: Den allmänna pensionen får man ju ta ut tidigast från 61 år och senast från 70 (en uppenbar risk med att senarelägga är ju att man avlider i förtid och efterlevande får då inte alls del av det pensionskapitalet). Men hur mycket ökar/minskar pensionen om man tidigarelägger eller senarelägger uttaget? Cecilia: Det är svårt att ange exakt, beroende på t.ex. delningstal, men i stort sett handlar det om 7-8 % ökning/minskning per år. Sb: Den allmänna pensionen har ju varit instabil, ökat vissa år, minskat andra. Hur mycket minskar den 2014 och vad tror Du om 2015 och framåt? C: Pensionsmyndigheten har rapporterat att inkomstpensionen och ATP minskar med 2,7% 2014. Hur det blir 2015-2016 är svårt att sia om, men Pensionsmyndighetens prognos ser ljusare ut för 2015 och framåt. Att bromsen slår till på detta sätt också 2014 försöker ju regering-riksdag kompensera genom viss skattesänkning på pensionsinkomster. Sb: Har Du några goda råd beträffande uttag av allmänna pensionen? Om man räknar med fortsatt goda förvärvsinkomster efter 65 (då man gynnas av dubbelt jobbskatteavdrag) är det kanske klokt att senarelägga pensionsuttag för att undvika onödigt högt skatteuttag på marginalen (värnskatten!)? C: Detta är närmast en fråga för kristallkulan och beror fr.a. på hur länge man räknar med att leva och kanske viktigast av allt hur länge man orkar resa och ha roligt för pengarna. Så: skjut inte för mycket till (den alltid osäkra) framtiden! Sb: Pensionsinkomster beskattas ju högre i Sverige än inkomster av förvärvsarbete (och kapital). Pensionärsorganisationerna tycker att det är orättvist och menar att pension är senarelagd lön. Har Läkarförbundet någon inställning i denna fråga? C: Nej. Tjänstepensioner De flesta Sälar har nog arbetat som anställda i landsting, så våra frågor gäller mest tjänstepensioner därifrån. Och det är rätt likartat för statligt anställda (men mera varierande inom Praktikertjänst och sjukvårdsenheter i bolagsform). Om man haft eget bolag, t.ex. som praktiker, är pensionssystemet helt annorlunda beroende på om man betalat in till pensionsförsäkring i sitt eget bolag. Sb: Hur länge måste man ha jobbat för att ha rätt till full förmånsbaserad tjänstepension? Hur samordnas pensionsrätter om man haft flera arbetsgivare? Viktigt att känna till! En läkare som tagit ut pension men fortsätter att arbeta som anställd har rätt till sjukpenning från 65 års ålder dock i max 180 dagar. Är man mellan 65 och 70 år kan Försäkringskassan efter särskild bedömning bevilja fler dagar. Informationen finns i Läkarförbundets skrift Arbete efter 65, som finns på förbundets hemsida www.slf.se under rubriken Arbete efter 65. Detta är viktigt att känna till, då arbetsgivaren inte alltid gör det. Gunnar Sandberg 5

INTERVJU PENSION - VADÅ? C: Minst 30 år (inom Praktikertjänst dock 20 år med PTP-planen). Numera sker ingen samordning av tid från arbetsgivare inom olika sektorer. De sista övergångsreglerna upphörde vid utgången av 2010. Konkret innebär det att om jag jobbat x år i landstinget och y år i staten eller hos privat arbetsgivare så räkas pensionen separat och pensionsutbetalningar sker från respektive arbetsgivare. Sb: Är tjänstepensionen stabilare än den allmänna pensionen, d.v.s. ökar/minskar den inte lika mycket? C: Ja det kan man möjligen säga, för den förmånsbestämda tjänstepensionen är ju en viss bestämd andel av sista årens löner och räknas upp med prisbasbeloppet. Den premiebaserade delen bestämmer du själv över så det utfallet beror på din skicklighet som placerare och börsspekulant. Variationerna i den allmänna pensionen hänger ihop med att det ska finnas tillräckligt med pengar för de pensionsutbetalningar som ska ske. Om åtagandena är större än tillgångarna, slår bromsen till. Sb: Måste jag ta ut tjänstepensionen när jag inte längre brukar kunna vara tillsvidareanställd (d.v.s. efter 67) eller kan jag senarelägga uttaget och öka månadsbeloppet? C: Normalt ska man ta ut tjänstepensionen senast vid 67 år eller när anställningen upphör. Möjligen kan man undantagsvis få göra en individuell överenskommelse om senareläggning och fortsatta inbetalningar av pensionsavgifter. En tillsvidareanställning kan fortsätta även efter 67-årsdagen, men oftast väljer arbetsgivaren att avsluta anställningen vid 67 då rätten att arbeta kvar upphör. Därefter är det vanligt att arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om fortsatt anställning i form av tidsbegränsad anställning eller timanställning. Sb: Om jag jobbar vidare som visstids- eller timanställd efter 67-70-72 o.s.v., betalar då arbetsgivaren in pensionsavgifter så att därmed både den allmänna och tjänstepensionen ökar? C: Arbetsgivaren betalar in 10,21 % till den allmänna pensionen genom arbetsgivaravgiften, men inbetalningar till tjänstepensionssystemen upphör nästan alltid efter 65-67, och tidpunkten beror på om du arbetar i landstinget, i privat sektor eller statligt. Sb: Tjänstepensionen ger väl ett efterlevandeskydd? Ungefär hur stor andel kan den efterlevande erhålla och hur länge? C: För landstingsanställda finns ett efterlevandeskydd under anställningen eller vid dödsfall 6 månader efter att anställningen upphört, dock kan det finnas vad gäller den premiebestämda delen om du själv valt sådant skydd. Sedan 1990-talet finns en premiebestämd del som du själv får välja placering för. De som inte valt placering av den premiebestämda delen ( icke-väljarna ) har efterlevandeskydd per automatik. Sb: Om jag jobbar som hyrläkare hos bemanningsföretag på äldre dar när jag är pensionerad från gamla jobbet, har jag då rätt till pension från bemanningsföretaget? C: Nej. Sb: Det lär vara klurigt med pensionsreglerna om man under samma år arbetar för flera olika arbetsgivare och inte når upp till visst belopp hos någon av dem. Har Du några tips om hur man hanterar detta för att inte försämra sitt pensionsutfall? C: Ja, men det berör strängt taget inte 65+. Allmänt gäller att det är viktigt att ha en bra inkomst under beräkningsåren 57-65 (landstingsanställd) och 60-65 (statligt anställd) och från samma arbetsgivare, annars kan man missa en hel del. För privata arbetsgivare är det sista månadslönen som är beräkningsgrunden (dock vissa begränsningar i hur stora löneökningar de sista 5 åren som räknas med). Nu är nog spaltutrymmet helt utnyttjat så vi får tacka Cecilia för informationen, måhända still confused but on a higher level, för pensionsfrågor är sannerligen inte lätta (jag hade en kamrat i en statlig utredning som menade att det bara fanns sju personer i Sverige som begrep hur pensionssystemen fungerade.). - Men vi har en avslutande, viktig fråga: Sb: Kan man som fullbetalande eller pensionärsmedlem i förbundet få individuell analys av sin pensionssituation, t.ex. uträkning av vilken tjänstepension och efterlevandepension som kan bli aktuell? C: Nej, uträkningar kan vi inte bistå med. Men vi kan kolla om underlagen från (olika) arbetsgivare ser ut att stämma och det kan man få hjälp med inte bara som fullbetalande utan också som pensionärsmedlem. På vår hemsida www.slf.se finns också en hel del matnyttig information om hur pensionssystemen fungerar. Du hittar det under Topplistan och rubriken Pension. Läsa mera om pensioner och anslutande frågor kan man göra på diverse hemsidor, i första hand förbundets egen www.slf.se där man bland mycket annat hittar broschyren Arbete efter 65 års ålder, som är mycket informativ, och vad gäller den allmänna pensionen finns mycket att läsa på www.pensionsmyndigheten.se (fast risken är att man bara blir arg ) Reporter: Lennart Rinder Om SÄLs höstmöte i Borgholm 2013 och kommande möten Eftersom Google, Wikipedia och miljoner andra sajter erbjuder all tänkbar och otänkbar information och kunskap har redaktionen föreslagit att, i utrymmesbesparande syfte och med därtill kopplade positiva ekonomiska konsekvenser, inte längre referera de i och för sig nog så intressanta föredragen m.m. vid SÄL-möten oftast kallade Rinder refererar. Vi räknar med att varje Säl som är upp-till-datum på egen hand skaffar sig kunskap om vetenskapens aktuella ståndpunkt vad gäller behandlingen av varjehanda krämpa (som f.ö. alltid kan botas eller förebyggas med hjälp av mer motion, alt. KBT). Även för de lokala och kulturella inslagen kan Internet erbjuda fullt acceptabel information. Synpunkter på förslaget kan lämnas till redaktionen, alternativt kan en Facebook-grupp bildas. Den som saknar dator eller har problem med uppkopplingen kan dock denna gång, som en nödlösning, ta del av sidorna 10-16 i detta nummer av Sälbladet. Red. 6

SÄL-Gnistan. Om Musik 1. Den första svenska Damqvartetten Torsten Mossberg Hon öppnade sitt fönster mitt i natten och fick höra den kanske något vingliga herrkvartetten sjunga Kom du ljuva (hjärtevän) eller Stjärnorna ti(ndra). Förhoppningsvis kände hon välbehag av denna musikaliska uppvaktning. Manlig kvartettsång var mycket populär under 1800-talets andra hälft och många svenska tonsättare skrev romantiska sånger till mindre herrensembler. Men fanns det inte några kvinnliga motsvarigheter? Jovisst. Här har ni berättelsen om den första svenska damkvartetten som det verkligen slog gnistor kring. Jag är förälskad i Arthur, berättade andrasopranen Amy Åberg efter en konsert i Boston som den svenska damkvartetten hade genomfört under sin andra turné i USA våren 1879. Hon hade uppvaktats av violoncellisten Arthur Stockbridge från Boston. Vidare berättade Amy att de skulle ingå äktenskap till sommaren och bosätta sig i Boston. Beskedet mottogs med bestörtning av de övriga medlemmarna av kvartetten. Nu måste den första svenska damkvartetten upplösas. Alla fyra deltog naturligtvis i bröllopet och de nygifta uppvaktades med sång. De övriga damerna återvände efter bröllopet till Sverige och kvartetten upplöstes. Den första svenska damkvartetten bestod av Mathilda(Hilda) Wideberg, första sopran född 1841; Amy Åberg, andra sopran, född 1845; Maria Pettersson första alt, född 1839 och Wilhelmina Söderlund andra alt, född 1845. Alla hade genomgått utbildning på Musikaliska akademin i Stockholm, Hilda i solosångklassen. Hon debuterade på Kungliga Teatern (operan) 11/2 1868 som Sylvia i operan med samma namn och fick därefter engagemang. Bland övriga roller noterades Mathilde i Wilhelm Tell och Anna i Friskytten. Under Hildas anställning på operan sjöng väninnorna ofta tillsammans och eftersom Wilhelmina hade en ovanligt djup altröst (kontraalt) kom man på tanken att försöka sjunga manskvartetter. Någon kvartettmusik för fruntimmersröster fanns ju inte. Frågan är om det finns särskilt många sådana arrangemang idag? Idén utföll väl och man började snart uppträda offentligt. Efter en bejublad konsert i Kristiania beslutade man på nyåret 1871 att bilda Den första svenska Damqvartetten. Hilda, som var initiativtagaren, fick då överge Kungl. Teatern. Nu började turnerandet, först runt i Sverige och Norge samt alla städer kring Bottniska viken ända ner till Helsingfors. Hilda förde dagbok under nästan alla år kvartetten existerade. Enligt hennes anteckningar var den första turnén, en festlig resa. Överallt mottogs kvartetten med entusiasm och de amplaste lovord. Vid julen 1871 anlände kvartetten till S:t Petersburg, oroliga för hur man skulle ta emot en damkvartett där, men det blev succé. Andra konserten åhördes av tronföljaren Alexander med gemål Maria Feodorovna och damerna blev bjudna till det kejserliga slottet. Succén i Ryssland tycks ha öppnat många dörrar för nu ville hela Europa njuta av de svenska sångerskorna och de blev bjudna att uppträda för flera hov. Hur lät kvartetten, vad skrev recensenterna? (De) ega allesamman goda röster med en mycket vacker timbre, sådana man aldrig trott funnos i de nordliga länderna innan man fått höra Jenny Lind och Christina Nilsson. De ega allesammans en ypperlig röstmekanism, de sjunga 7

DEN FÖRSTA SVENSKA DAMQVARTETTEN rent men det är i synnerhet genom sin utomordentliga sammansjungning som de äro så mäktiga (La Gazette Musicale, Paris jan. 1874, översättning i en Stockholmstidning 1874 ) I de svenska folksångerna som bildar huvuddelen av programmet tillkommer som en extra krydda den musikaliska lokalkoloriten. Vemodet härskar i den som känslans grundtonart. (Berlin 1874) Första sopranen äger en gripande och stor röst, andra sopranen har ett organ av stor yppighet och skönhet, mezzosopranen är begåvad med en vacker fyllig röst och kontraalten har en röst av ovanlig klangfullhet. (The Standard, London 1874) Under åren som följde sjöng kvartetten i alla Europas länder, under hösten, vintern 1872-73 genomförde man riktiga blixtturnéer genom många av de tyska staterna, Österrike, Rumänien, södra Ryssland, Kroatien, Ungern och Belgien 1874 bar det iväg till Frankrike och London, under följande år bl.a. till Ukraina, Baltikum, Polen och Italien. 1877/1878 turnerade man för första gången i USA. Ytterligare en turné där genomfördes säsongen 1878/ 1879. Under somrarna försökte de vara hemma i Sverige för att undkomma den rysliga hettan i Sydeuropa och USA. Några turnébilder Efter en konsert i Berlin blev kvartetten uppkallad till det kejserliga slottet att inför majestäterna låta höra sig. Kejsar Wilhelm I som var särskilt älskvärd frågade bland annat vänd till Wilhelmina Söderlund om hon talade i lika djup ton som hon sjöng. Hon svarade med en djup basröst Nein vilket väckte stor munterhet hos kejsaren. I London sjöng man bl.a. i Albert Hall, hade konsert tillsammans med Christina Nilsson, biträdde henne och Adelina Patti, två av tidens mest framstående sopraner. Kvartettens damer blev också inbjudna på dinér till Jenny Lind-Goldsmidt som gav dem omdömet Ni kunna sjunga svenska folkvisor så som de skola sjungas. Det omdöme hon gaf var oförgätligt skrev Hilda i sin dagbok. Vid en konsert i Bayreuth hedrade Richard Wagner dem med sin närvaro. Han bjöd efter konserten in dem till sitt hem, Villa Wahnfried. De sjöng för honom och han blev så entusiastisk att han skrev ner några takter ur Ringen samt följande: So schwimmen die deutschen Mädchen im Rhein. Wie macht ihr es in Schweden? Wenn so vortrefflich wie die vier Schwedinnen es heute in Bayreuth thaten, so gebe ich diesen den Preis. Bayreuth 7 januari 1875, Richard Wagner. Under resorna i Europa hade kvartetten planerat konserternas program och gjort upp resplaner själva. Konserterna förbereddes, lokaler och annonsering anordnades av lokala musikhandlare så att kvartetten kunde ge konserter nästan dagligen. Vid varje anhalt väntade brev med besked om nästa konsert. Ett fint arrangemang som byggde på en pålitlig postgång. Det skulle visa sig vara en omöjlighet för dem att arrangera en turné i USA som de planerade för säsongen 1877/1878. Kvartetten fick då skaffa sig en impressario med resultatet att de erhöll engagemang i massa. Allt var inte roligt Av Hildas dagboksanteckningar kan man ana att inte alla åtaganden var så roliga. Damerna var tvungna att artigt sitta igenom en rad soiréer och middagar. Mycket var dock lustigt, t.ex. när de fick se och höra en negerflicka med två huvuden, fyra armar och fyra ben. Hon sjöng duett med sig själv, varje huvud sjöng sin stemma. Ibland blev det lite mycket av det goda. Efter en konsert i Würzburg bjöds de på en fin supé med mycket vin och champagne. Morgonen efter skulle de upp tidigt och resa till Leipzig. Amy och jag voro mycket skrala efter gårdagens rummel. Middagen efter den konserten var rysligt tråkig, jag (Hilda) hade en herre till bordet som var en riktig kråka Hilda kunde vara rätt kritisk till andra sångare och musikanter: Om en berömd artist och lärare skriver hon: Madams sång var faslig att höra, dessutom mycket tillgjord. På förmiddagen hörde vi den svenska dubbelkvartetten, hvilken var mycket dålig! Resor, rum och hälsa Resorna var händelserika. Ganska ofta hoppade tågvagnarna av spåret men damerna kom alltid undan med blotta förskräckelsen och lång och skumpig landsvägsresa med häst och vagn i stället för tåg. En tågurspårning med dåtidens låga hastighet var uppenbarligen inte så farlig. Hotellrummen bjöd sällan på någon lyx. Under vintrarna fick de ibland lägga sig i sängarna med kläderna på eftersom det var rysligt kallt på rummet. I Czernovitz (Ukraina) låg de till halv två på eftermiddagen för att rummet var så kallt och dragigt, en ruta var utslagen! I USA där man bl.a. besökte New York, Boston, Philadelphia, Chicago, Minneapolis blev framgångarna ännu större än i Europa och festligheterna överdådiga. Transporterna med nattåg upplevdes som ren lyx liksom hotellen ( rent av kungliga palats ) maten och den prestigelösa vänligheten. Vi bjödos på öhl och kehks av arrangören - man märkte att man var i Amerika ty här behöver man inte genera sig för något. Efter en fest hos konsuln i Summerville voro vi så upplifvade att vi sjöngo och dansade i ett gathörn (det går an i Amerika) I New York upplevde de att för första gången tala i en telephon. De blev naturligtvis sjuka ibland. Halsont, snuva och örsprång botades för det mesta med likör eller annan alkoholhaltig dryck och så sjöng man på. Inställda konserter hörde till sällsyntheterna. Jag kan bara läsa mig till att de hände fem gånger under deras Europaturnéer fr.a. pga. att någon av damerna var för hes för att kunna sjunga. I sanning en fantastisk prestation med tanke på alla resor, kalla lokaler, och inte minst alla festligheter på kvällarna. Repertoar De sjöng mest svensk musik, ofta av folkvisetyp. Verk av Adolf Fredrik Lindblad, Otto Lindblad, August Söderman och Kjerulf förekommer i de flesta program liksom tonsättningar alt. arrangemang av bl.a. Ole Bull och prins Gustaf. Under turnéerna fick de sig tillägnade nya stycken, bl.a. arrangerade av Jenny Linds make, dr Goldsmidt. Musik av Mendelssohn, t.ex. en trio ur orato- 8

DEN FÖRSTA SVENSKA DAMQVARTETTEN riet Elias, tonsättningar av Saint- Saens, Adam, Gounod och Rossini fanns också på repertoaren. The last Rose of Summer, arrangerad för dem av Gounod framfördes ofta. I USA sjöng man ett stycke kallat The sweet By- and By som mottogs med stort jubel. Slutet 1879 upplöstes således den första svenska damkvartetten. Damerna hade då trots stölder och bedrägerier samlat på sig en hel del pengar. Hilda gifte sig med en stins, O. Lenander i Ljungby. Amy stannade med sin man i Boston. Maria som redan var gift, återvände till USA som sångpedagog. Wilhelmina förblev ogift och stannade i Sverige. Man kan inte annat än beundra dessa damer som i 25 30-årsåldern själva arrangerade och genomförde tur- néer runt hela Europa, i Ryssland och i USA och på det sättet spred svensk musik över världen. Tiden var relativt fredlig och passfrihet rådde i Europa, och det är slående att de inte hade några som helst bekymmer att passera några gränser i Europa. Hildas dagböcker andas entusiasm och framåtanda och en stark tro på att musiken kan göra gott. Böse Menschen haben keine Lieder (Säume). Jag håller med Hilda! Torsten Mossberg Stort tack till fil.kand Eva Öström vars dokumentation Den svenska Damqvartetten ligger till grund för denna artikel. Dokumentationen finns på Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm. Vandrings-sälen 7 år Glassälen från Mats Jonasson Målerås debuterade i SÄL-sammanhang på vårmötet i Växjö 2007. Därefter har den vandrat från mötesarrangör till mötesarrangör, och som minne av varje möte har sälens sockel eller träfundament försetts med en liten silverbricka med mötesår och mötesplats. Där kan nu läsas 2007 Växjö, 2007 Vänersborg, 2008 Helsingborg, 2008 Eksjö, 2009 Norrköping, 2009 Visby, 2010 Arvidsjaur, 2010 Nyköping, 2011 Halmstad, 2011 Skövde, 2012 Malmö, 2012 Sophiahemmet, 2013 Marstrand, 2013 Borgholm. Sammanlagt 14 vackra silverbrickor påminner om 14 fantastiskt givande och intressanta SÄL-möten från i stort sett alla delar av Sverige under de senaste sju åren. Och den 15:e brickan ska komma från det nu närmast förestående vår- och årsmötet och ha inskriptionen 2014 Jönköping. Dessutom har alla medlemmarna i varje arrangörsgrupp under SÄL-mötets lördagsbankett fått ta emot en miniatyr av Mats Jonassons glassäl som ett litet tack för sina insatser att skapa och genomföra dessa oförglömliga möten. Som alla vet genomgår de småländska klassiska och världsberömda glasbruken en smärtsam process, där många redan tvingats släcka sina ugnar och avskeda sina skickliga glaskonstnärer och glasarbetare. Det mest tragiska exemplet är måhända Orrefors, ett av Sveriges internationellt mest kända varumärken, som upphörde med sin glastillverkning hösten 2013. Ett annat är Åfors, mest känt för att paret Bertil Vallien och hustrun Ulrica Hydman-Vallien arbetat och bott där under många år. Men ännu finns ett antal småländska glasbruk kvar och fortsätter att producera konstglas och bruksglas. Ett av dem är Sveriges största privatägda glasbruk, som heter som sin ägare och huvuddesigner Mats Jonasson Målerås och producerar konst- och prydnadsglas, som främst är slipat, målat och graverat. Till de världsberömda produkterna hör djurrelieferna. Lyckligtvis hittade SÄL för sju år sedan bland djurrelieferna i Målerås en säl, som kom att bli föreningens symbol och vandringspokal som vi hoppas ska följa SÄLs kommande vår- och höstmöten under åren framöver. Ingvar Gustafson 9

Högtryck över Öland gav Sälinvasion! Unikt marinbiologiskt fenomen iakttaget vid Borgholm. Konsekvenser för ortsbefolkningen? Ett höstljummet Öland hade arrangörsgruppen utlovat Men i stället blev det ett fantastiskt sensommarväder med högtryck såväl ute som inne bland 240 förväntansfulla Sälar och medföljande som samlats på solens (molnfri himmel!) och vindarnas ö (fast de många för sommarölänningarna så förhatliga vindkraftverken stod oftast still) enkannerligen hotell Strand vilken service, vilken personal, vilka bad! Vi Sälar mångdubblade turistmängden i den lite sensommartomma småstadsidyllen när vi under fredagseftermiddagen checkade in och därefter samlades för Mingelafton Nåja, det var sittande bord, men därmed kanske lättare att länge njuta av den färgsprakande solnedgången över Kalmarsund. Buffén var på temat Öländsk skördefest : pinfärska grön- och rotsaker tillsammans med t.ex. lamm och välkryddad korv, allt synnerligen välsmakande och säkerligen såväl närodlat som ekologiskt och hälsofrämjande (salutogent). Underhölls gjorde vi av NU-septetten, en studentikos sånggrupp, till stora delar själva i Sälåldern, som parodierade ett flertal av våra mest misshandlade vår- och studentsånger. Mycket uppskattat av Sälarna, som antagligen i sin ungdom sjungit (skrålat) originallåtarna. I baren bjöds på högklassig pianomusik, såväl evergreens som klassiskt, så en del kände sig kanske något trötta vid Lördagsmorgonens frukost men hade måhända piggats upp av ett morgonbad i det 10

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM klassiska sekelskiftesbadhuset (med dam- och herravdelning, helst utan baddräkt) eller, lite fegare, i hotellpoolen (samkönad och med baddräkt). Man noterar vid dessa frukostar att Sälar har stort kaloribehov, att döma av de frekventa rundorna till de många utfodringsstationer som alltid bjuds på ståndsmässiga hotell vilket alltså Strand är i alla hänseenden. Efter tandborstningen m.m. var det så dags att påbörja en intensiv fortbildningsdag genom att Anita Bråkenhielm ölänningen från Köpingsvik, f. landshövdingen, f. SÄL-styrelseledamoten m. mycket m. och allra mest: initiativtagare till ett SÄL-möte i Borgholm (utan uppbackning av universitetsort) i en utsökt blandgrön kreation, väl matchande fondens öländska landskapsbild, välkomnade oss, tillsammans med övriga i arrangörsgruppen: Tore (primus motor) och Annica Holmdahl, Bengt Grafström och Christer Rosén. Christer, Anita, Tore, Annica och Bengt Och vår ordförande Gunnar Sandberg tackade Anita för initiativet och hela gruppen för det stimulerande programmet. Jämställdheten är det kanske si och så med även bland Sälar? men notabelt är att kvinnliga kommunalråd (motsv.) - att döma av vilka som välkomsthälsar vid SÄL-möten kanske nu kommit i majoritet. Ty vi hälsades välkomna till Ölands norraste kommun av Kommunalrådet Lisbeth Lennartsson så fjärran från den töntiga kommunalpampsbild som TV:s humorserier förmedlar som tänkas kan. Efter Lisbeths superproffsiga och charmiga presentation av Borgholm och Öland beslöt vi oss alla för att omedelbart flytta dit. För Öland drar allt fler, i år var det besöksrekord. De 10.500 bofasta blir till en kvarts miljon under sommarmånaderna och huspriserna är på storstadsnivå. Nu har man bl.a. geopark, d.v.s. ett museum för de grundläggande bergarter: sandsten, skiffer och röd och grå kalksten som redan Linné vid sin resa 1741 lyfte fram och som fortfarande har väsentlig näringsmässig betydelse, även i betydelsen marknäringen i det tunna jordlager på Alvaret som ger upphov till den stora art- och örtrikedomen. Den bofasta befolkningen är mest 55+, men det såg inte Lisbeth som ett problem utan som en tillgång ingen åldersdiskriminering här alltså! (Fast dom är nog oftast tämligen så välbeställda ). Men nu var det slut på Alvarsaspekter och i stället mera allvar (hm) när Christer Rosén introducerade dagens första vetenskapliga presentation, den tredje eller fjärde i följd på temat prostata, denna gång dock inte dispyterna kring prostatacancer utan en annan kontrovers: optimal behandling av godartad prostataförstoring. Urologen Sonny Schelin från Kalmar hade den bestämda åsikten att mikrovågsbehandling ( kokning ) är den bästa metoden i 2/3 av fallen, särskilt vid användning av den av Sonny utvecklade specialkatetern, och redovisade en rad delstudier från sin kliniska avhandling. Men han är också estradör och kunde leverera Ölandshistorier på perfekt dialekt. T.ex. den om gamle Egon, som tyckte att drängen hans var en sketahög, som han ville bli av med. Inte gjorde det så mycket att han rände efter både hustrun och dottern hans, utan avskedandegrunden var att drängdj-n brutit av hanses bäste grep. Då och då fick vi oss alltså en Ölandshistoria till livs, när Sonny trodde att vi tröttnat på de många tabeller han visade, men som övertygande tycktes peka på metodikens förtjänster över den traditionella TURPen. Den lilla prostatakörtelns enda funktion tycks vara att producera sekret för ejakulationen och som är viktigt för fertiliteten. Annars ställer den mest till jäkelskap. Den växer med åldern hos alla (män..), lite ärftligt inslag finns. 30 % får avflödeshinder med högtryck i blåsan och de klassiska symtomen: svag stråle, startsvårigheter, avbrott, känsla av dålig tömning. På 60-talet gällde öppen enukleation som enda behandling, som bekant livsfarlig och numera aktuell endast på mycket speciell indikation. Under 70-talet lanserades hyvlingen, TURP, allt bättre optik utvecklades och 1988 var man uppe i 13.500 TURP-op. i Sverige. Men resultaten var inte perfekta och biverkningar fanns så man sökte alternativa metoder där TUMT ( int dumt ), d.v.s. transurethral microwave treatment, blivit method of choice (fast äldre kolleger enligt Sonny verkar ha svårt att lära sig den nya metoden och därför fortsätter med TURP.) Tekniken har kontinuerligt utvecklats (heter nu PLFT eller Core Therm) så att man nu efter 11

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM injektion av lokalanestetikum och adrenalin som tar ned blodflödet och standardiserar prostatastorleken mäter prostatavolym och temperatur m.m. genom Schelinkateterns nål i prostata, beräknar effektbehovet och därmed individualiserar kokningen så att lämplig nekros skapas. Beräkningarna, genom IT förstås, bygger på matematiska modeller. Vi blev förstås imponerade av allt det tekniskt-teoretiska men väl så viktigt var ju att de kliniska resultaten, både kort- och långsiktigt, är så goda. Ingreppet är polikliniskt, kateter 3 veckor. Just inga tunga kontraindikationer, patienter i ASA 3-4 är operabla. Fast 30-40 % får finna sig i s.k. torr ejakulation. Sonny gav alltså oss manliga Sälar (kanske även kvinnliga partners instämde?) förhoppningar om smidig behandling med gott resultat när det blir dags för oss att behandlas för vår prostatism. Och avrundade med ytterligare en Egonhistoria: Egon hade en rival, Albert, som fick jäntan så Egon ville hämnas och krockade sin traktor med Alberts. Till Alberts förvåning var dock Egon mycket vänlig och förekommande och räckte över sin plunta så att Albert kunde lugna ner sig. När Albert undrade över denna överraskande godhet och omsorg sa Egon: Vänta bara tills polisen kommer, då blir Du nog inte så glader. Fenomenet eftersupning finns tydligen i skilda tappningar. Vad kan vara mer relevant på ett SÄL-möte än ämnet Äldre och läkemedel som även denna gång presenterades av kliniska farmakologen, docent Ellen Vinge, för Ellen hade pratat för Sälar någon gång på 1980-talet, minsann. Kanske är det inte särskilt överraskande att läkemedelskonsumtionen, på gott och ont, ökar med åldern; p.g.a. en statistisk fälla är det t.o.m. så att fler än 100 % av 85-plussare käkar läkemedel Och 75+ har i snitt fem läkemedel och var tionde 10 eller fler. - Allmänt är äldre känsligare än yngre för vissa läkemedel till följd av att njurclearance minskar och därmed njurfunktionen så marginalerna blir mindre och biverkningsriskerna ökar. T.ex. metformin och digoxin liksom många antibiotika och psykofarmaka försvinner via njurarna. Och allt blir långsammare absorbtionen halveras liksom halverings(hm)-tider, distributionsvolymen ökar (mera fett). Fast levern brukar jobba på rätt oförändrat. Man kan också vara känsligare i CNS för t.ex. anticholinergika och receptorfunktion/ antal ändras: beta-, opioid- och dopaminreceptorer. Oönskade effekter av antidepressiva kan vara hyponatremi, miktionsstörningar, ökad blödningstendens och movement disorders typ restless legs. Vid värmebölja med stark svettning kan den som står på antidepressiva åka ner i Na-värden på 118, så att man krampar. NSAID coxhämmare kan ge blödande magsår, akut försämrad njurfunktion, ökad risk för hjärtsvikt, infarkt, stroke, plötslig död. Vioxx skulle ju frälsa världen men stöp på sina allvarliga biverkningar. Men mycket är ännu inte alls studerat vad gäller 75+ och läkemedel. Vi vet alldeles för lite om interaktioner; multisjuka ingår sällan i läkemedelsstudier (dom blir för jobbiga och dyra då). Men den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, implementerar nu en geriatric medicines strategy ; det känns löftesrikt. Både över- och under- (t.ex. kalcium/d-vitamin vid benskörhet)- förskrivning är problem. Socialstyrelsen är ju bra på välmenande goda råd och har gett ut indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre, som det säkerligen är klokt att följa: avstå gärna från anticholinergika, bensodiazepiner, Tramadol och Propavan. Och neuroleptika kräver exakt dosering! Som alltid inom sjukvården är det svårbegripliga skillnader mellan landstingen. Statistiken visar att Jämtland och Kalmar är bäst och Jönköping och Blekinge sämst (i vissa hänseenden). Vår visa regering tillsammans med nästan lika visa SKL belönar därför (genom våra skatter, för pensionärer dessutom lite extra höga) bra landsting med en icke ringa slant, t.ex. om man lyckas minska NSAID-förskrivningen/användningen. Morötter är kanske bättre än (tillsyns)piskan? Visst är det mycket problem kring läkemedel och äldre, men det går i alla fall åt rätt håll, ansåg Ellen, som inte kunde få besvara några av de många frågor som auditoriet laddat upp med (kanske betr. sitt personliga pillersortiment), ty Christer beordrade oss att skyndsamt bege oss till Förmiddagens kaffe- och fruktstund som vi avnjöt i det härliga solskenet på hotellterassen, gärna i någon av solstolarna. Dock är Sälar en väldisciplinerad art som på fastställd tid åter inställer sig i föreläsningssalen, där Doktor Axel Munthe i egen hög person iklädd elegant vit linnekavaj, vit spatserkäpp och mörka glasögon, ty hans syn är ju starkt nedsatt, värdigt inträder och citerar inledningen ur sin stora hit Drömmen om 12

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM San Michele och med den särskilt belysande (hm) frasen Akta Dig för ljuset! Nu hade ju inte Munthe återuppstått efter sin död på Stockholms slott 1949 utan det var hans alias, professor em. vid KI Gunnar Lennerstrand, som underhöll oss medicinhistoriskt-kulturellt med sina studier om M. och särskilt hans ögonsjukdomar, inte minst med utgångspunkt i små detaljer i målningar och fotografier av M. M. föddes 1857 som apotekarson i Oskarshamn. Påtagligt begåvad, student vid 16, medikofilen klar 1876, men fick lungbesvär och bodde i Sydfrankrike, stimulerades att bli läkare, avhandling i gynekologi i Paris 1880 23 år ung, den yngste någonsin. Charcot fanns med i betygsnämnden. Etablerade sig i kulturlivet i Paris och blev populär läkare. Bröllopsresa 1881 till Capri, populär även där som en läkare som inte krävde arvode av sina patienter. Äktenskapet kraschade liksom ekonomin. Till Rom genom förmedling av norsk diplomat 1889 med läkarpraktik vid Spanska trappan, både societets- och fattigläkare. 1892 förfrågan via envoyén Carl Bildt om M. kunde åta sig att vara kronprinsessans, från 1907 drottning Viktorias, livläkare, vilket han var till hennes död i Rom1930. (Gunnar gick diskret nog aldrig närmare in på deras relation, det har ju andra spekulerat mycket i.) Ett andra äktenskap 1907-1918 med engelska, två pojkar föddes. Deltog på Västfronten på engelska sidan, det blev viss schism med det tyskorienterade svenska kungahuset. Även om M. blev mycket berömd som läkare bottnar hans världsberömdhet i hans författartalang, etablerad tidigt (och förtalad av konkurrenterna Strindberg och Heidenstam) och med världssuccén 1929, primärt utgiven på engelska, The story of San Michele, översatt till 12 språk, 30-talets bestseller. Till Sant Michele kom M. redan på 1890-talet och byggde där på Anacapri sin sedan så berömda villa (fast han bodde visst lite varstans på Capri, tror jag ). Men det var ju M.:s ögonsjukdomar som var Gunnars huvudtema. Sannolikt primärt tuberkulos (chorioiditis disseminata) i högerögat som ledde till manifest skelning. Nät- Ungdomsfoto på Axel Munthe. Observera skelningen på höger öga. hinneavlossning tillstötte och 1905 torde M. ha varit blind på högerögat. Troligen tillkom sedan glaukom och det blev enukleation och skalprotes. Så utvecklades gråstarr på vänsterögat och M. fick diktera sina texter. 1934 opererades starren med dåtidens riskfyllda teknik men resultatet blev bra med 40 % synskärpa med starrglas. Säkerligen blev det efterstarr och maculadegeneration och M. använde länge helt mörka glas. Under Andra världskriget blev M. fast i Stockholm där han bodde som betalande inneboende på Slottet fram till sin död. (Gustav V var tydligen en tolerant person ). Gunnar fick i sin förnämliga presentation, där biografi och oftalmologi vävdes samman, fram sambanden mellan Axel Munthes svåra ögonlidande, hans konstnärlighet och komplexa personlighet. Elden brände i mina ögon min plats var i skuggan de lyckligaste åren i mitt liv /San Michele/. SÄL hade alltså här i lilla Borgholm fått delta i en världspremiär! För Gunnar hade tagit fram detta just för oss, så vi var hans första (större) publik i detta fascinerande ämne. Låt oss hoppas att många andra får ta del av denna enmansföreställning med Gunnar Lennerstrand alias Axel Munthe. Så blev det en stund för Ordförande Gunnar att informera om SÄLs angelägenheter och styrelsens hårda arbete för att brotta ner Läkarförbundsledningen så att vi kan genomföra en bra studie av yrkesverksamheten hos läkare 65+. Och vår bevakning av andra viktiga fackliga frågor. Samt tjata om att alla Sälar jobbar för framtida mötesorter och medlemsrekrytering. SÄLs reseledare Kerstin Strömland hann också informera om de kommande, alltid så populära SÄL-resorna. Kerstin Strömland Ann-Margreth Olinder-Nielsen (säg gärna AMO!) inbjöd till Vårmötet i Jönköping 16-18 maj 2014 som ju också innehåller SÄLs årsmöte. Till Jönköping tar man sig med lätthet med flera fortskaffningsmedel och AMOs arrangörsgrupp utlovar fina arrangemang (t.o.m. rejäl sponsring) och möjligen - lika fint väder som i Borgholm. Men nu började det nog spritta i benen och surra i tarmarna och det var med råge Lunchdags där huvudrätten tilltalade i vart fall referenten alldeles 13

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM väldigt, eftersom det var välsyrade öländska isterband som serverades. Mums! Även lunchkaffet i den gassande solen var alldeles utmärkt. Men så blev det till att dra sig in i mörkret igen för fortbildningsdagens numera rätt obligatoriska paneldebatt med intelligenta reflektioner runt ämnet Vart tog patienten vägen och vem bryr sig? Den från radio och TV kände Ulf Wickbom hade engagerats som moderator och grillade sin panel: Niels Lynöe, professor i medicinsk etik, Anders Henriksson, landstingsråd, Ewa Ekman, socialchef, Elmar Keppel, överläkare i geriatrik i Kalmar och till sist - fast allra mest en riktig patient, d.v.s Bengt Grafström, radiojournalist och Ulf Wickbom koloncancerpatient, tillika medlem i arrangörsgruppen. Är bemötandet en etikettsfråga? frågade Niels och svarade att bemötandet förvisso har stor betydelse för tillfrisknandeprocessen. Intuitivt hade vi väl det på känn men Niels kunde belägga det genom en rad studier. Bra bemötande ger mycket snabbare återgång i arbete, kränkning motsatsen. Kränkt blir patienten Niels Lynöe genom att bli misstrodd, tvivel på patientens utsagor, inte bli lyssnad på. Respektfullhet innebär att lyssna, vara vänlig, visa att man tror på patienten. Elementärt, min käre Watson kanske man kan säga, men uppenbarligen klarar inte alla i sjukvården att hantera detta. Den kränkte patienten blir den besvärlige patienten, som lägger den stora energin på upprättelse eller aldrig söker mer. Ulf undrade varför bra bemötande funkar. Placebo? Javisst! Immunsystemet-neuropeptider? Det kan nog vara så Hursomhelst är och förblir förtroende och tillit sjukvårdens fundament (fast pengar och teknik kan ju också behövas). Bengt relaterade sitt lidandes historia, där somt fungerat alldeles ypperligt men långt ifrån allt. Som vi ofta hör: information, återkoppling, uppföljning, kontakt fallerar medan det medicinska nästan alltid bedöms som OK. Bengt Grafström Anders bekräftade att Bengts erfarenheter tyvärr inte är helt ovanliga utan tydligt syns i t.ex. patientnämndsärendena. Lynöes forskning är viktig för att skapa vetenskaplig grund och evidens kring detta viktiga område. Landstinget arbetar med värdegrund, individperspektiv, alla åt ett håll, varje dag lite bättre, patienten i centrum, patientkontrakt som på ortopeden i Oskarshamn (kanske kändes det ibland som lite av standardflosklerna från politikernivån, men ämnet är ju inte helt lätt att verbalisera och Anders var en mycket sympatisk landstingsledningsföreträdare). Lika sympatisk var Ewa med sitt kommunperspektiv kring främst äldrevården där att kommunicera (nästa steg, förväntningar, samtidigt) är en viktig grund. Praktiskt är vårdplanering/ vårdplan centralt, numera gärna med videokonferenshjälp så att alla aktörer (t.ex. patienten själv!) kan delta just samtidigt. Här blev det lite mera diskussion inom panelen om mera konkreta frågor som att t.ex. läkare alltför lite deltar i vårdplaneringsmöten. Och gränssnitt är alltid problem; tar man bort ett genom mera samverkan/ samordning/organisation dyker det upp nya. Det där med helhetssyn är ju inte så lätt när det ska konkretiseras. Men den sammanhållna journalen är förstås bra för att hålla koll på var patienten håller hus d.v.s. att hen verkligen befinner sig i Centrum. Elmar hade den lite otacksamma att få framträda sist och repeterade en del kring Anders Henriksson Ewa Ekman uppgiften Elmar Keppel process bemötande kommunikation och liknande abstraktioner men bjöd oss på fina och viktiga bon mots som Vi är många öar i vårdhavet eller Vården är gäst i patientens liv eller vikten av att skilja mellan värdeskapande och icke värdeskapande tid (till det senare hör kanske att hantera uppgifter som inkrävs till den centrala administrationen och byråkratin ) Ulf undrade hur mycket bättre det kan tänkas bli om säg fem år vad avser patientbemötande etc.? Och fick såväl optimistiska (t.ex. att LOVen ger stärkt patientmakt, kvalitetsbegreppet förfinas allt mer och blir mer mätbart, 14

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM utökade vårdval, coacher) som pessimistiska svar. Niels var kanske mest pessimistisk i panelen; det händer inte så mycket. Redan HSL 1982 satte patienten i centrum. Tyvärr sitter det så mycket gammalt fast i sjukhusväggarna. Men nu skulle det bli annat ljud i skällan ty enmansutredaren själv, f.sjukvårdsdirektören i Västra Götalandsregionen m.m. Johan Assarsson presenterade sin nyligen avgivna SOU 2013:2 Patientmaktsutredningen Ny patientlag Referenten hade mycket lågt ställda förväntningar på denna programpunkt, enär han tvingats läsa alla de 340 sidorna i denna tunglästa, juridiskt präglade textmassa för att kunna skriva underlag till remissvaret i sin lokala läkarförening. Men ack vad han bedrog sig! Johan gjorde en ypperlig redovisning och lyfte fram hur snårig den gamla sjukvårdslagstiftningen blivit och att redan detta att benämningen blir Patientlag visar att ingången inte är sjukvårdens organisation (som HSL) utan patientens behov och intressen. Det var nästan så man blev övertygad om att patientens ställning verkligen stärks även om direktiven Johan Assarsson inte medgav att patienten får riktiga legala rättigheter, d.v.s. kan överklaga beslut till högre instans (annat än undantagsvis), vilket inte heller Johan själv (liksom referenten) tycker skulle ha varit till någons fördel. Den nya lagen blir mycket mera överskådlig och lättläst än den tidigare röran, och det är värdefullt i sig. Reglerna kring samtycke till vård, informationen till patienten och patientens delaktighet blir tydligare. Barns rättigheter i sjukvården lyfts fram, det fanns nästan ingenting om detta tidigare. Likaså kring vuxna beslutsoförmögna. Second opinion, som inte används ofta, blir tydligare reglerad. Det blir en reellt ökad valfrihet att söka all landstingsfinansierad vård i hela landet vad avser primärvård och öppen specialistvård. D.v.s. om riksdagen efter remissbehandling och regeringens proposition beslutar som Johan föreslagit Johan har också alldeles i dagarna överlämnat den allra sista delen i sitt utredningsuppdrag, SOU 2013:44 Ansvarsfull hälso- och sjukvård som utgår från att göra vården mera jämlik (det finns ju påtagliga skillnader vad gäller utfallsmått ) trots hekatomber av nationella riktlinjer och andra centrala dokument. Och nu började det bli liv i luckan och nästan ovationer när Johan började tala om att göra upp med pärmraseriet kring certifieringssystem, som fastnar på ett teoretiskt plan, har tveksam nytta, i värsta fall är skadliga och kostar väldigt mycket. Koll av kvalitet och utfall måste göras konkret på platsen (den gamla tillsynschefen instämmer helt!). Verksamhetschefen måste ha det fulla medicinska ansvaret och den gamle klinikchefen var nog inte helt fel. När detta sagts började applåderna dåna fast man undrar om Johan kan säga detta inför andra fora inom sjukvårdssystemet? Upplysningsvis heter hans senaste lagförslag Lag om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Därmed kan man tänka sig att man nu kan börja tala om en sammanhållen Sjukvårdsbalk med Patientlagen och ovannämnda lag som hörnstenar (plus ett par andra, det behövs väl minst fyra hörnstenar för att hålla uppe en byggnad?) En sådan balk i Sveriges rikes lagbok har varit efterlyst i decennier. Nu började det bli tidsnöd så eftermiddagskaffet resp. frukten fick slinka ner lite snabbt, men trots det fick entusiasten Göran Wemmenborn utrymme för att göra reklam för det stora eventet hösten 2014 (18-21 september) nämligen SÄL-möte i Hemavan-Tärnaby Vem vet: kanske dyker Anja Pärson upp och gör sin SÄL för Sälarna? Mer om detta i kommande SÄLblad, vars redaktör Ingvar Gustafson, tillika webbredaktör, manade oss att flitigt besöka hemsidan (www.slf.se/sal) och gärna komma till honom med synpunkter och inlägg. Alla SÄL-möten karaktäriseras av den finstämda balansen mellan den sociala samvaron och föredragsprogrammet med dess blandning av medicinsk vetenskap, sjukvårdspolitik och finkultur. Så även denna gång med ytterligare ett kulturhistoriskt föredrag och då naturligen om Sjunkna skepp i öländska farvatten Marinarkeologen Lars Einarsson är en av de ledande bakom bl.a. bärgningen av regalskeppet Kronan - närmast hans baby - så vi fick en extremt sakkunnig guidning bland de sjunkna skeppen. Ty det är inte endast Kronan utan även Mars och Svärdet och Elefanten som hittats i dessa farvatten och fortfarande utforskas. Kronan är på sätt och vis kronan i marinhistorien, kanske egentligen märkvärdigare än Vasa, som ju aldrig rustades och fick delta i strid utan, visserligen med tragiska förluster men ändå rätt snopet, bara kapsejsade och sjönk efter en kort seglats. Men Vasa symboliserar ändå, 1628, stormaktstidens början. Lars Einarsson 15

HÖSTENS SÄLMÖTE I BORGHOLM Kronan var, när det sjönk den 1 juni 1676, flaggskeppet, regalskeppet med riksvapnet och riksamiralen och tungt rustat, byggt som ett linjeskepp enligt engelsk-holländsk förlaga. 95 % var enkelt manskap med få tillhörigheter i sina kistor men många var alltså dignitärer som förde med sig stort bagage, också för att visa sin ställning. Läkare och apotekare fanns ombord (på muséet finns bland ca 30.000 föremål bl.a. två hyggligt välbevarade fioler!) Wasas upptäckare Anders Franzén hade förstått att skeppvrak kunde bevaras relativt väl i Östersjön genom att borrmusslan (skeppsmasken) inte trivs i bräckt vatten och att man därför genom arkivstudier m.m. kan identifiera förlisningsplatser och bärga och kartlägga och skapa muséer; Kronan, som började undersökas för 33 år sedan där hon vilar på 27 meters djup, har ju ett helt eget plan i Kalmar läns museum (referenten besökte det, kan starkt rekommenderas). Slaget vid Öland mellan den dansk-engelska och svenska flottan hade provocerats fram av båda sidor, som en kraftmätning och utmaning. Men Kronan förliser inte i egentlig strid utan till följd av en klumpig vändning i farliga vindbyar och att krutet antänds. 800 man omkom (Svärdet samtidigt 600 man). Danskarna ville hellre ha fångar (som bytesobjekt) och bronskanoner, d.v.s. relativt oskadade skepp. Hellre en levande korpral än en död amiral. Lars beskrev utvecklingen av dyktekniken från dykklockan till nutidens specialgaser; men dyktid/person/ dygn är ändå bara 50 minuter. 60 kanoner togs upp redan på 1680-talet, många visade sig vara troféer enligt bevarade förteckningar. Övriga 70 finns bl.a. på muséet i Kalmar och är mycket imponerande pjäser. Det var härligt att få lyssna till entusiasten Lars, men det blev nödvändigt att runda av själva fortbildningsdagen med dess många högklassiga programpunkter. Betydligt kunnigare inom många områden kunde vi sedan förbereda oss (d.v.s. klä upp oss och kanske fördrinka) för den traditionella Banketten som var både välsmakande och -serverad. Egentligen är Sälar så bra på att underhålla varandra att professionell underhållning inte är tvingande nödvändig, men man uppskattar ändå alltid scenisk sådan och numera traditionsenligt fick vi höra Leo Hassler recitera Stagnelius Näckenpoem. Se Sista sidan! Och Anita och Tore talade för sin arrangörsgrupp och golfarna och tennisspelarna fick sina priser och vandringsdito och AMO övertog vandringssälen att nu vårdas i Jönköping fram till maj 2014 där vi väl ses? På allas våra vägnar tackade ordförande Gunnar arrangörerna för de förträffliga arrangemangen med bl.a. sälar av glaskonstnären Mats Jonasson från Målerås, och sedan sågs i vart fall några som var tillräckligt stadiga på benen för att svänga runt på dansgolvet tills det var dags för baren alternativt sängen direkt. Hursomhelst en härlig bankettkväll! Söndagens utflykter var dels guidad stadspromenad med efterföljande lunch på Drottning Viktorias vilohem, dels busstur runt Stenkusten, också med lunch på fiskrestaurant och dels besök på Vida konsthall med förnämlig guidning av grundaren och ägaren Barbro Kamras och självklart lunchen på intilliggande Halltorps gästgiveri. Från Vallien-utställningen på Vida museum Barbro Kamras Antagligen fortsatte många av deltagarna med turism i regionen i det härliga vädret och det vackra landskapet innan man drog hemåt igen efter minnesvärda Ölandsdagar och kanske stimulerade att vilja presentera sin bygd genom att samla en Sälgrupp för att arrangera något kommande SÄL-möte? För varje arrangör, undantagslöst, säger att roligare kan man inte ha än att vara värd för ett SÄL-möte. Som ju alltid blir hellyckat. Ann-Margreth Olander-Nielsen (Amo) övertar vandringssälen från Tore Holmdahl På deltagarnas vägnar: Lennart Rinder Bilder: Ingvar Gustafson 16

Tillbakablick Johannes Järhult är kirurg, 69 år gammal, professor vid Linköpings universitet och hyperaktiv med många arbetsgivare: Jobbar på kir klinikerna i Jönköping och Eksjö, konsult i primärvården, FOU på landstingets forskningsenhet och sporadiska jobb på privata Art Clinic. Hans berättelse är tidigare publicerad i Jönköpings läkarsällskaps jubileumsbok 2012: Ord, bild och livsvisdom. Mirakelmannen från Hult Arvid Krona steg första gången in i mitt mottagningsrum den 18 september 1987. Det var en mild och frisk dag, den stora boken utanför mitt fönster hade börjat skifta mot gult och brunt, det var en dag då det var gott att leva för en medelålders doktor utan egna sjukdomar eller tunga bekymmer. Arvid Krona var en man i dryga 70-årsåldern, under medellängd, med en lätt antydan till bukfetma. Runt ansikte, tunn mun, diskreta glasögon, håret kammat i bena åt höger. Han gick lätt framåtlutad, lite försiktiga steg, blicken var riktad mot skrivbordets skiva. Hela hans uppenbarelse präglades av en ödmjuk försynthet, det var en man som ville vara alla till lags och ingen till besvär. Nu kom han på remiss från medicinkliniken, där en kollega skrivit: Primär levercancer kirurgi??? Jag blev upplyst om att Arvid Krona varit frisk fram till våren, då han fått en besvärlig bältros som småningom läkt men kvarlämnat en stor trötthet. I slutet av augusti började han få feberepisoder, ögonvitorna gulnade, urinen blev mörk som den bästa porter. Utredning med ultraljud visade en 10 cm stor tumör i den vänstra delen av levern samt oklara förändringar runt gallblåsan och stora gallgången. Cellprov från levertumören satte diagnosen primär levercancer. - Det här var inte så lätt, Arvid, sa jag. - Nej, det har jag förstått, sa Arvid och såg mig rakt in i ögonen. Inte ett spår av oro eller tvivel eller förtvivlan i hans ansikte. Men nu hoppas jag att doktorn kan hjälpa mig. - Och jag litar helt på doktorn, tillade han. Vi samtalade lugnt och stilla om för och nackdelar med operation, jag försökte skruva ner förväntningarna på kirurgins möjligheter till bot. Jag undersökte hans kropp; hjärtat pickade lugnt och jämnt, blodtrycket normalt, lungorna utan biljud, möjligen en känsla av utfyllnad under den högra revbensbågen. Ögonens bindehinnor lätt gulfärgade. En till synes väl bibehållen 76-åring. Vi enades om att jag skulle göra ett försök. Levertumören borde gå att ta bort utan större svårighet, värre var det med förändringarna runt gallblåsan. Två veckor senare gjorde jag ett långt snitt under höger revbensbåge och fann den knytnävsstora tumören i levern. En svulstig vävnadskaka bredde ut sig över gallblåsan, stora gallgången och blodkärlen till levern. Ovanför gallblåsan var levern vitaktigt förvandlad, själva gallblåsan gick inte att urskilja i den hårda vävnaden. Jag bedömde att detta var både en gallblåsecancer och en levercancer, den sistnämnda gick nog att ta bort men den förra hade passerat möjligheternas gräns. Jag tog en vävnadsbit för mikroskopisk undersökning, lade in ett drän och sydde ihop bukväggen. Efterförloppet var problemfritt, dränet kunde dras ut, Arvid Krona kom på benen, hans tarmar satte snällt igång att arbeta på den tredje postoperativa dagen, efter en vecka kunde han skrivas hem. Vi satt mitt emot varandra i avdelningens anhörigrum för ett utskrivningssamtal. Under veckan som gått hade vi inte berört operationens förlopp under ronderna, men jag visste att han förstod och han förstod att jag visste att han förstått. På morgonen hade jag fått utlåtandet från det patologiska laboratoriet som bekräftade misstankarna: gallblåsecancer med inväxt i levern. Tillsammans med det tidigare utlåtandet om levercancer insåg jag att Arvid Kronas dagar var räknade. - Som du förstår gick det inte att ta bort, det var för mycket, sa jag. - Finns det någon annan behandlingsmetod som jag skulle kunna pröva, frågade Arvid. - Jag skulle ljuga om jag svarade ja på den frågan. Och jag tycker du är värd att höra sanningen, lade jag till liksom för att mildra det obönhörliga i mitt nej. Arvid Krona såg ner på sina händer. - Och hur lång tid har jag kvar? - Jag kan inte svara på det, sa jag. Men tiden är begränsad. Du bör se om ditt hus. Arvid satt tyst en stund. Så samlade han ihop sig, lyfte sitt huvud och såg på mig. Hans ögon var gråblå och fortfarande lugna och vänliga. - Jag vet att doktorn gjort sitt allra bästa och jag vill tacka för en god vård, sa han. Och nu vet jag vad jag har att rätta mig efter. Vi enades om ett återbesök om några veckor. Arvid Krona 17

MIRAKELMANNEN FRÅN HULT reste sig ur stolen, räckte fram handen, sa adjö och gick ut genom dörren. Jag satt kvar i min stol, sorgsen och gråtfärdig. Jag hade fäst mig vid den stillsamme mannen från Hult. Plötsligt insåg jag att han var mycket lik min egen far. Samma kortvuxenhet, samma skygghet, samma starka vilja. Tre veckor senare träffade jag honom på mottagningen igen. Han såg ut som sist, egentligen ganska frisk. Inga spår i ansiktet av en galopperande cancer, ingen avmagring, ingen säker gulhet i ögonvitorna längre. Jo, Arvid mådde ganska väl. Det gick bra att äta, maten smakade gott. Han hade talat med sin fru och de tre vuxna barnen, han hade skrivit sitt testamente, nu var det bara att vänta och ta en dag i sänder. Kroppsundersökningen visade inget särskilt, buksnittet hade läkt väl. Vi beslöt att han skulle återkomma om några månader. I dörröppningen hejdade han sig. - Det är en sak jag måste berätta för doktorn. Mina barn och min fru har övertalat mig att pröva THX och jag har redan tagit tre sprutor. Jag hoppas inte doktorn tar illa upp, det beror inte på att jag inte litar på doktorn. Kan jag fortsätta ta sprutorna? - Javisst, svarade jag. Dom kan i alla fall inte skada dig. När vi sågs nästa gång hade nästan ett halvt år passerat sedan operationen. Arvid Krona hade lagt på sig något ytterligare kilo och hade inte några som helst klagomål på sin kropp och dess funktioner. Hela karln fullständigt strålade av hälsa. Jag frågade om han fortsatt med THX. - Fram till för en månad sedan tog jag tre sprutor i veckan, men nu har Sandberg och jag kommit överens om att gå ner till två. Doktor Sandberg säger att THX har haft en fantastisk effekt på sjukdomen. Men, tillade Arvid, församlingens förböner tror jag varit lika viktiga. Det här måste vara fråga om någon märklig placebo-effekt tänkte jag som aldrig sett några mirakler av vare sig THX eller förböner. Arvid Krona skickades på ett nytt ultraljud. Svaret löd: De tumörmisstänkta förändringarna runt gallblåsan och stora gallgången är försvunna. Tumören i vänster leverlob kvarstår oförändrad i storlek. Det här var märkligt, det här hade jag aldrig tidigare sett. THX tog alla människor på småländska höglandet med obotliga sjukdomar på den tiden, men aldrig att jag noterat ett enda förlängt liv som resultat av behandlingen. Ändå trodde jag mer på THX än på förbönerna, kanske innehöll kalvbrässen ändå någon immunologisk komponent, som just i Arvids fall satt igång en reparationsprocess av makalös omfattning. Kanske fanns det fler fall av tumörläkning efter behandling med alternativa mediciner? Jag satte igång att snoka och lyckades hitta tre fall i den kolorerade veckopressen, där patienter berättade om sin mirakelbot med hjälp av rötter och dekokter av olika slag. Oväntat nog fick jag kontakt med alla tre, eller rättare sagt med två levande samt änkan till en man som avlidit i sin cancersjukdom strax efter veckotidningsreportaget. Jag fick de två levandes tillstånd att ta kontakt med respektive sjukhus och efter några veckor kunde jag konstatera att bägge missuppfattat sin läkares information; det var inte tal om någon cancersjukdom. Återstod alltså Arvid Kronas märkliga öde. Jag beslöt att avvakta till ettårskontrollen, kanske var det här bara en övergående effekt. De närmsta två åren såg jag Arvid på halvårskontroller. Miraklet kvarstod, THX sprutades nu bara en gång i månaden, förbönernas antal diskuterade vi aldrig. 1991 hade hans välmåga lett fram till en rejäl bukfetma och därav ett ljumskbråck. Det blev opererat och sedan skildes våra vägar. Många år förflöt. En dag på våren 2006 rensade jag i mina hyllor och upp kom mappen med Arvid Kronas fall. Jag gick in i datorn och kunde konstatera att han fortfarande levde. I en impuls ringde jag hans gamla telefonnummer och han svarade. Jo, han mådde bra och bodde kvar i Hult tillsammans med hustru Anna. Jo, han mindes doktor Järhult. Jo, jag var välkommen på hembesök. Och så kom det sig att jag en majdag knackade på dörren till det lilla radhuset i Hult och steg in hos Arvid och Anna. Jag visades in i vardagsrummet där kaffebordet dukats. Välstädat och prydligt, tavlor med naturmotiv på väggarna, porträtt av föräldrar och barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Arvid och jag slog oss ner i soffan, Anna serverade kaffet och bjöd gästen att smaka bullar och kakor. Efter lite allmänt prat om väder och vind och Hult och Engström försökte jag få honom att berätta om sig själv, var han kom ifrån, hur han upplevt beskedet om cancersjukdomarna, vad han trodde om det märkliga tillfrisknandet. - Jag har inte så mycket att säga, sade Arvid. Det gick ju bra. Istället blev det hustru Anna som ritade upp konturerna av hans långa liv. Fattigt barndomshem, föräldrarna döda i unga år, tidigt i arbete, dräng, diversearbetare, fabriksarbetare, sista decennierna metallvävare. Gift med Anna sedan 65 år, 3 barn, 8 barnbarn, 15 barnbarnsbarn. Mötte Jesus 1937, därefter missionsförsamlingen trogen, scoutledare, församlingsäldste. - Men hur kändes det att få ett sånt tungt besked av mig, att du hade två cancersjukdomar och snart skulle dö, frågade jag nästan häftigt. Arvid Krona blev tyst en kort stund. Så log han, ett stort och brett och innerligt leende. - Doktorn ska veta att jag aldrig någonsin var orolig. Jag visste ju att det alltid gick någon vid min sida, någon som inte skulle överge mig. Jag tog adjö och satte mig i bilen hem till Jönköping. Jag tänkte på hur många gånger i mitt eget liv jag hade behövt att någon osynlig gått bredvid mig och gett den trygghet som övergår allt förstånd. Några veckor senare skrev jag ett brev till min vän patologiprofessorn och bad honom att eftergranska de vävnadsprov som tagits ut från Arvid Kronas tumörer. Kan moderna tekniker säkerställa diagnoserna och bekräfta miraklet? I sitt svar skrev den gamle patologiprofessorn: Käre broder Johannes! Jag har noggrant gått igenom de gamla histopatologiska snitten med såväl konventionella färgningar som med immunhistokemi. Ditt påstådda mirakel reduceras därvid till att vara uttryck för typiska felbedömningar, vilket kan hända såväl i ditt som i mitt skrå. Levercancern är ett helt godartat, fibroblastrikt, biliärt hamartom och det högt differentierade cholangiogena adenocarcinomet är i själva verket uttryck för en mycket kraftig inflammatorisk process i levern, sannolikt sekundärt till en rejäl cholecystit. Låt oss hålla oss till naturvetenskapen och lämna tron till prästerskapet! Tuus AH. 2008 somnade Arvid Krona in lugnt och fridfullt i tron på sin frälsare. Han blev 97 år. 18

Från läsekretsen När jag gjorde bort mig på jobbet Orapporterad avvikelse på första Öronvikariatet Oj då! Illustration Hans Huldt Inspirerad av SÄL-redaktörens dråpliga incident (Pieta de Lund, SÄLbladet 2013:4) dristar sig undertecknad till att bikta en liknande självupplevd och omskakande upplevelse under läkarkarriärens begynnelse. Under Öronkursen i Lund hade kursledaren, den karismatiske och bohemiske blivande professorn i Malmö Sven Ingelstedt, råkat få upp ögonen för mig sedan jag under hans föreläsning råkat slå honom på fingrarna om vad som händer med luft som stängs inne i ett slutet kroppsutrymme (som amanuens på Flyg och Navalmedicinska avd på Fysiologen råkade jag ha lite inside information om detta). Som den mycket sympatiska man han var tog han korrigeringen på ett för mig gynnsamt sätt, och jag fick vikariera som klinikamanuens redan under kursens sista vecka. Tydligen lade han också ett gott ord för mig när klinikchefen Wallander i Halmstad förhörde sig om en lämplig semestervikarie för den kommande sommaren. Som alldeles nybliven far och husägare var ett öronvik gefundenes fressen på denna tid före sjukronan, när visserligen grundlönen för underläkare var liten men poliklinikintäkterna desto ansenligare inom vissa specialiteter. Mina kunskaper inom ÖNH var skäligen basala efter de två månadernas grundkurs, men de pekuniära behoven sådana att jag - om än mycket nervös - en Valborg infann mig på Halmstads sjukhus för ett tre månaders vikariat. Tack vare en utomordentligt vältrimmad mottagningsorganisation och ytterst tillmötesgående och hjälpsam personal (vad vore en ung och oerfaren vikarie utan alla kunniga sköterskor?) kunde mina kunskapsbrister hjälpligt överskylas och en allt större mottagningsverksamhet snart bemästras. Den första osäkerhetens osäkerhet ersattes snart av osäkerhetens säkerhet (uttrycket myntat av professor Georg Kahlson i Lund) och när sommarsemestrarna uttunnade den ordinarie läkarstaben (bestående av öl, böl och ul x 2) ryckte jag upp som böl och tillfälligt även som (ensam) öl under värsta högsommarvärmen. Just under denna tid sökte en av länets största och mest respekterade godsägare mottagningen för problem och fick tid till den ende läkaren på kliniken (som råkade husera på överläkarens expedition). Hans problem uppgavs vara tyngdkänsla i huvudet och att det ekade i skallen. Efter anamnesupptagning och undersökning blev min första bedömning att det nog kunde röra sig om av en otosalpingit - trumhinnorna tedde sig matta och något buktande varför jag började med att paracentera först höger och sedan även vänster trumhinna. Här fanns inget som helst utbyte varför jag något brydd bedömde tillståndet som betingat av sinuit, så efter sedvanlig bedövning med pinnar under näsconchorna bistod mottagningssköterskan med ljummen koksalt och öronblåsa. Den grova nålen borrades först in genom bihåleväggen på hö sida och jag sköljde även nu - utan annat utbyte än den rena sköljvätskan. Återstod den vänstra sidan att hoppas på, och nålen trycktes obarmhärtigt upp under conchan och sköljvätskan trycktes in. Intet i retur - men till min fasa såg jag vänsterögat långsamt buktade ut ur sin kavitet i en påtaglig ptos! Nålen hade uppenbarligen förts för långt och spolvätskan fyllde orbitahålan! Inte nog med att jag gjort patienten tillfälligt halvdöv utan också hotande blind på ett öga! Det svartnade för mina ögon och jag såg för mig socialstyrelsen ansvarighetsnämnd och ett abrupt slut på en knappt påbörjad läkarkarriär. Med kallsvetten rinnande stammade jag fram ett - Hu-hur sssstår det till? Till min oförställda förvåning svarade patienten: - Doktorn, jag känner mig redan mycket bättre, vad blir jag skyldig? - Ffemttton kronor men jag skriver kvitto så en del får man tillbaka på sjukkassan! - Strunt i kvitto, här är femtio kronor, det är jämnt! På darrande ben ledde jag godsägaren ut till dörren med ett Återkom om det blir problem. Han återkom inte, gudskelov inte heller något juridiskt sändebud eller Socialstyrelsen, och avikelserapportering var ännu ej uppfunnen! Måhända förvånar det inte läsaren att jag längre fram i livet kom att ägna mig åt en annan specialitet. Krister Wulff Ystad 19

Aktuellt från Väst-SÄL (sammanfattning av ett julkåseri för Väst-SÄL) När jag 1951 på ersättningsplats startade mina anatomistudier på Gamla straffskolan i Göteborg hade jag ett politiskt intresse i bagaget men efter någon vecka valdes jag till kursens förtroendeman då var det kört! Kårknutte-verksamheten tog vid. Medicinska föreningen och senare Göteborgs Universitets Studentkår lärde mig mycket om debatter, förhandlande, kompromissande och vältalighet. Mitt råd till unga studenter är alltsedan dess att engagera sig i kårarbete; förutom att det är roligt så är det lärorikt. Efter tämligen normala studier satsade jag på att bli företagsläkare med en Master från Harvard som bas, men den skolan innebar så mycket folkhälsokunskap att jag blev stadsläkare vid Göteborgs Hälsovårdsnämnd. Den tjänsten hade dessutom samma innehåll som de dåvarande länsläkarna. Under 60- och 70-talen var infektionsprofylax en viktig del, och karantänsverksamheten gav rikliga kontakter med världens sjömän Min politiska skolning startade när dåvarande Sovjetunionen gick in i Tjeckoslovakien 1968 och intresset fanns latent när jag 1979 tillfrågades om att bli ordförande i Göteborgs sjukvårdsstyrelse. En tredjedel av stadens skatteintäkter gick till sjukvård och det krävde en heltidstjänst. Under tre år i majoritet höll sjukvården sin budget, - vilket torde vara rekord. Trots detta utvecklades vården genom lojala medarbetare. Med uppdraget följde en rad politiska roller, t ex i föregångaren till Västra Götalandsregionen som svarade för den dåvarande regionsjukvården. Vidare blev jag medlem i landstingsförbundet Liten tillbakablick Vad kan en doktor bli där jag satt i 15 år. Det innebar att förhandla med staten om bl a Dagmaröverenskommelsen. Många färgstarka politiker fanns bland ledamöterna, främst Kurt Ward, en stark socialdemokrat. De årliga förhandlingarna med finansministern om utrymmet för sjukvårdskostnader innebar spännande iakttagelser av maktens män. Efter ett antal år som vice ordförande valdes jag till ordförande, vilket innebar erfarenhet av att hålla ihop en borgerlig majoritet och ett bångstyrigt förbund. Från landstingsförbundet nomineras delegater till Europarådets organ för lokala och regionala frågor. Där hamnade jag och såg mycket av den charmiga staden Strasbourg med sina imponerande näringsställen. I denna internationella miljö utvecklades spännande studier av kulturella olikheter men också beundran för önskan att förstå varandra. Europarådet är en relativt fattig organisation jämfört med EU men har under sina 60 år betytt oerhört mycket för demokratisering i Europa och för mänskliga rättigheter. Min insats gällde lokal och regional demokrati, och dess ställning stärktes när man skapade Kongressen för lokal och regional demokrati. Vi det laget var jag vald till President och turnerade i Europa med statschefs ställning. Men det visste man ju inte hemma i Göteborg. Dessa resor förde mig till många exotiska platser som Krasnodar (Ryssland), Limassol (Cypern) och Chisinau (Moldavien). De gav också många personliga kontakter med 80- och 90-talens politiker, vilket var av värde när jag senare var svensk representant i EU:s regionkommitté. Så här i backspegeln var de personliga kontakterna det mest värdefulla, men detta hänger kanske samman med det ursprungliga yrkesvalet att studera människan i friskt och sjukt tillstånd. Min yrkesverksamhet med dess inslag av förtroendeuppdrag är naturligtvis lite ovanlig. Den har gett mig mycket, och förhoppningsvis har den inneburit några små bidrag till ett vänligare och trivsammare samhälle. Men därom dömer andra. Bengt Mollstedt Rekrytera en Säl! Med det här numret har Du, bäste Säl och SÄLbladsläsare, fått ett verktyg för att göra SÄL starkare i form av ett antal visitkort eller värvarkort att överlämna till vänner och bekanta bland läkarkollegor som uppnått 65-årsåldern men ännu inte blivit medlemmar i SÄL. Berätta gärna att det både gäller kollegor som fortfarande yrkesarbetar och de äldre läkare som helt eller till största delen har lämnat yrkesverksamheten. Berätta om vår hemsida www.slf.se/sal och om SÄLs vår- och höstmöten, vår medlemstidning SÄLbladet och våra uppskattade SÄL-resor. Uppmuntra också kollegor som är lite yngre än 65 att inte lämna Läkarförbundet utan kvarstå för att kunna utnyttja de fördelar som medlemskapet innebär och för att vid 65 års ålder kunna bli medlem i SÄL, som är en delförening inom Läkarförbundet. Sveriges Äldre Läkare SÄL Föreningens främsta ändamål är - att bevaka fackliga frågor ur äldre läkares perspektiv - att verka för kamratlig samvaro mellan medlemmarna - att underlätta och förmedla medicinsk och kulturell information och fortbildning Medlem i föreningen skall vara läkare, ha uppnått 65 års ålder och vara medlem i Läkarförbundet. Hemsida www.slf.se/sal för information och medlemsanmälan. 20