DROTTNINGHOLM En rapp och rolig realrealistisk roman skriven i realtid av Lars Markstedt
Innehåll PROLOG... 5 PÅSK... 8 Jourhavande präst svarade inte... 8 Skilsmässa på svenska... 9 Tuffa villkor... 12 Tupp eller höna?... 13 Det salomoniska kommunalrådet... 14 Ensam på bänken... 15 An offer you can t resist... 16 Bomben i barnvagnen... 18 Det första förstaprilskämtet: Gnipöknörg... 18 Anders Ant blir Marias spinndoktor... 19 Tur att du inte vet med vilken vishet världen styrs, lilla Rio... 20 Han var vid försvinnandet iklädd... 21 DEN SMALA VÄGEN... 25 Kampanjplanen... 25 Säger du snöripa... 30 Små mål och fattiga vänner skall man inte förakta... 32 Det andra förstaaprilskämtet... 34 Paranoia... 35 En nostalgitripp... 38 En tragisk olycka?... 39 En osannolik tur... 41 Spinndoktorn och Mr. X... 42 Mördaren återvänder alltid till platsen för brottet... 43 En ny konspirationsteori... 47 Jag skriver Alltså lever jag... 47 Borta dåligt, men hemma värst... 48 ANDERS ANT EN OROLIG SJÄL... 52 Att vara sin egen dubbelgångare... 52 Akta dig för Varg i Veum... 54 Vaktmästaren eller Livvakten?... 57 Anders blir polisinfiltratör... 59 Mer om min dubbelgångare och Stiftelsen mot spelmissbruk... 60 Kan man vara svartsjuk på sin egen dubbelgångare... 60 Mr. Clean... 61 Är Anders Ant på väg att bryta samman?... 62 Drottning Holm återvänder till Sverige... 62 Åter på Drottningholm... 65 Den barmhärtiga samariten... 65 Livets stora frågor... 67 Förvandlingen Anders Ant blir flitig som en myra... 69 Anders första möte med bikers... 70
Fia med knuff... 71 Ett besök i Rinkeby... 74 Mysteriet med den stulna Saaben... 75 I KOLMÅRDEN... 77 På spaning... 77 Avslöjad... 79 Granngubben... 80 Hemma hos min dubbelgångare... 82 Anders Ant blir sin egen dubbelgångare... 84 Ant tränar sig att spela Antonson... 85 Ett insiderjobb... 87 A.A. är sin egen dubbelgångare och spelar Mr. Bean... 93 Mysteriet med det slutna rummet... 96 Brottsplats Marmorbrottet... 98 Jagad... 100 Friden på Fridkulla... 101 Goda grannar... 108 RIO:s dödsruna... 112 Jagad av polisen?... 114 FLYKTEN MOT VÄST... 117 Arngerd blir Anders nya partner... 117 Myspys i Södertälje... 120 Privatdetektiv ett yrke på modet... 123 En rundvandring i Söderköping... 124 En trevlig middag vid kanalen... 127 Vargen kommer... 130 Natten med moster Arngerd... 131 När nöden är som störst, bör man inte be om hjälp... 133 Slottet... 135 Den smala vägen... 138 Askmolnet... 138 Se på polisen som mitt i gatan står... 142 April den grymmaste av månaderna... 145 Commotio... 146 Den barmhärtiga samariten... 149 Bi bistår mig... 150 Berättelsen fortsätter och den tycks aldrig ta slut... 155 EDDERKOPPEN I OSLO... 157 På Teaterhotellet Edderkoppen i Oslo... 157 Inger-Lise förför Anders dubbelgångare... 158 Händelser i herrummet... 160 Ett kärt möte... 165 Finansmannen Fred... 166 På balkongen... 168
Mordet i det slutna rummet... 172 Polisen kommer... 174 SLUTET PÅ EPILOGEN... 177 FALLET MED DE DUBBLA DUBBELGÅNGARNA... 179 Sherlock Holmes... 179 På tu man hand... 183 Nattliga tankar... 184 En ny dag och nya bekymmer... 189 Två gamla bekanta... 191 Langes mördare... 193 Maria av Betania... 199 Ett konstigt slut... 206 Sherlock Holmes dubbelgångare... 211 Skriet... 212
PROLOG Tio mil över jordens yta svepte den 14 april 2010 en amerikansk försvarssatellit fram med en hastighet på 3 659 km/h. Satelliten passerade Sverige i en östvästlig bana. Då den kl. 14.01,13 befann sig över Närke, togs med en tusendels sekunds intervall en serie digitala bilder över korsningen mellan E 20 och riksväg 50. Det var klart väder och skärpan på bilderna blev mycket god. Man såg tydligt korsningen och fordonen på vägarna. Skärpan var så god att man till och med kunde urskilja en människa som gick längst påfartsrampen till motorvägen. Några minuter senare (kl. 14.08,57) avfyrades en robot från brittisk ubåt i Nordsjön. Det var en kryssningsrobot Tomahawk Land Attack Missile Conventiona (BGM-109C) med 110 mils räckvidd. Roboten var försedd med en konventionell stridsspets med en sprängkraft 450 kiloton. Tomahawken beräknades att nå sitt mål 10 minuter 32 sekunder efter uppskjutningen. Tjugo minuter efter att Tomahawkroboten skulle ha nått sitt mål, passerade en annan satellit över Närkeslätten. Satelliten, som gick i en mer nordsydlig bana, tog en serie bilder med två tusendels sekunders intervall. Den person, som den förra satellitens kamera uppfångat, var inte längre kvar vid motorvägsrampen. I slänten nedanför motorvägen kunde man däremot urskilja en människa, som hade sidenglänsande gula och blå kläder. Hon eller han låg med huvudet nedåt och rörde sig inte. De digital bilder, som den andra satelliten tog, överfördes på några mikrosekunder till en dator som var placerad i en bombsäker bunker i Colorado Springs. De data som kommit in från satelliterna bearbetades av IBM Roadrunner väldens kraftfullaste dator. På några mikrosekunder hade de båda satelliternas bilder jämförts och analyserats med hjälp av sofistikerat bildanalysprogram (MN2 Hawkeye). Det hade konstruerats av Tomas Höök (22) på Axis i Lund. Programmet hade tagits fram på uppdrag av Real Gambling Corporation världens tredje största civila och militära spelutvecklingsföretag. Resultatet av analysen överfördes intermittent till en ledningscentral, som också låg insprängd i Klippiga bergen i Colorado Springs. På ledningscentralen log general Graham Grant nöjd, när han på den stora skärmen såg att allt hade gått som tåget. Det blev en fullträff! Motorvägskorsningen skulle ha varit totalramponerad och fordon på ett av stånd på minst 150 meter från nedslagsplatsen bortsopade. General Grant hade haft det operativa ansvaret för uppskjutningen av flera hundra robotar mot mål i Afghanistan. Han hade även haft det operativa ansvaret för användningen av obemannade flygplan (drönare), som man styrde från säkra baser i USA. Med MQ-9 Predators utrustad med åtta Hell-firemissiles eller två större bomber hade man nedkämpat fordon och hus med misstänkta terrorister i oåtkomliga bergsbyar i Afghanistan och Pakistan. Dessvärre hade missilerna i några fall råkat träffa skolor och bilar med bröllopsgäster. Som en konsekvens av de många civila offren hade general Grant sparkats snett uppåt. Det var därför som han nu satt i basen i Colorado Springs och spelade ett storskaligt Modern Warefare i stället för att leda det riktiga kriget i Afghanistan.
General Graham Green lutade sig tillbaka i sin chefsstol och tänkte på den fantastisk utveckling, som han hade varit med om under sin karriär. Kamerorna hade blivit allt mer avancerade. Om några år skulle man inte bara kunna utskilja en människa på jorden, utan snart skulle man med ett hököga i en satellit uppe rymden kunna se fåglar nere på marken. Inte ens en liten sparv skulle falla till marken, utan att detta genom det avancerade Big Intergrated Global Basic Real Operative Terminal Homeland Eath-Record- systemet skulle kunna observeras. De bilder som togs från rymden och från övervakningskameror på jorden, skulle i framtiden kunna sammanställas och analyseras i Skynet, dvs. ett system av sammankopplade superdatorer. Med Skynet skulle den amerikanska krigsmakten kunna hålla ordning på allt som händer runt om på jordklotet. USA:s president var så nära en modern Farao man kan komma och general Graham var den nye Faraos överstepräst och Terminator. Krigsspelet fortsatte ytterligare en timme. De ryska markstridskrafter, som hade invaderat Sverige från öst och som hotade NATO:s baser i Norge, hade stoppats och efter tio dagars krig hade angriparen besegrats. Trots att inga vätebomber hade använts, uppskattades att ryssarna hade förlorat cirka fem miljoner man, men NATO bara en miljon man. Antalet civila offer beräknades totalt uppgå till 100 miljoner människor. Men detta krig var bara på låtsas. Tomahawkrobotarna, som kostat 400 000 miljoner dollar styck, hade aldrig skickats iväg. Satellitbilderna var däremot verkliga. Att en svensk sannolikt nu låg död där nere på Närkeslätten, var också verklighet. Uppgifter om den blågult klädde svensken registrerades i BIGBROTHER-systemet, men IBM:s Roadrunner var inte programmerad för att automatiskt tolka denna typ av observationer. Trots att general Grant och hans stab på satellitbilderna såg att det låg en död eller skadad svensk medborgare nere på vägslänten, var det ingen som direkt reagerade. När krigsspelet avslutades efter ett fyra veckor långt krig (i den virtuella världen fyra timmars krig), gav general Grant order om att man skulle backa banden. Hans ville testa om man på ett snabbare sätt skulle kunna ha slagit ut ryssarna och begränsat NATO:s förluster. Därför körde man nu om krigsspelet och gick tillbaka till Påskdagen 2010 då det ryska anfallet inleddes. När man repeterade krigsspelet var det en ung fänrik i general Grants stab som reagerade, då han såg svensken liggande på marken. General Grant blev först irriterad över att fänriken störde krigsspelet. Ett enda mänskligt offer var i det stora spelet inget att bry sig, i synnerhet som det inte rörde en amerikansk medborgare. Så insåg general Grant att bilderna på svensken ute på Närkeslätten var verkliga, medan miljonsiffrorna på döda och skadade bara fanns i den virtuella värld, som Real Gambling Corporation skapat. Via Pentagon informerades Högkvarteret i Stockholm om de amerikanska observationerna. Satellitbilderna på den döde eller skadade svensken vidarebefordrade snabbt till polisen och räddningstjänsten i Kumla. När polisen i Kumla fick larmet, kopplade man genast samman den via satelliter observerade mannen med den efterlysning på en 66-årig man, som Rikskriminalpolisen några timmar tidigare hade skickat ut. I signalementet på 66-årige Anders Ant angavs nämligen att han vid försvinnandet var iförd blåa och gula sidenkläder. Några uppgifter om mannens mentala tillstånd och om han bedömdes vara farlig för allmänheten hade Rikskrim inte lämnat, vilket förvånade den lokala polisen i Kumla.
Polisledningen tog dock det säkra före det osäkra. Man skickade patruller med tungt beväpnade poliser till dels den plats som amerikanarna hade angivit, dels till Kumlaanstalten. Var det bara en slump att 66-åringen på detta sätt kom att upptäckas? Vad hade hänt honom? Var var han nu? Kommenterad [AA1]: Dessa patruller återkommer inte i berättelsen. Och varför var Anders Ant efterlyst? Det framgår inte i slutet att han varit.
PÅSK Jourhavande präst svarade inte Halv elva på Påskdagen den 3 april 2010 satt en ordblind, okänd realrealistisk författare på en smutsig omålad parksoffa vid lekplatsen i Folkets park i Möllevången. Förra året hade varit ett skitår och det här året hade också börjat dåligt. Vädret var kallt och grått. Anders Ant kände sig illa till mods. Men han var inte ensam på lekplatsen denna trista Påskdag. Anders hade sällskap av sitt barnbarn Rio (1,5) samt av en brasiliansk invandrargosse och en Svart Änka. Dessutom hade han med sig sin nalle och sin docka. Nallen en gammal Eriksson var från yuppietiden. Anders mobil var således inte smart. Dockan var en fyra år gammal HP Pavilion. Jämfört med Marias nya Dell-dator var Anders bärbara dator trög. Hemma i Drottningholm kunde han dock docka sin HP Pavilion till bredbandet och till en fasta dator. Det kunde Anders inte här nere i Malmö, men han hade i alla fall ett mobilt bredband till sin dator. Anders kunde därför med hjälp av sin nalle och sin docka prata och chatta med vem som helst i hela världen. Det hade han dock nu ingen lust att göra. Att passa barnbarn hade Anders inte heller någon lust att göra. Idag skulle han emellertid vara tvungen att ta hand om Rio till klockan fem på eftermiddagen. Visst älskade Anders den lille Rio, men att bara säkra släktets fortbestånd tyckte han inte var livets mening. Under sitt yrkesverksamma liv hade Anders skrivit en massa forskningsrapporter, statliga utredningar och propositioner. Nästan alla dessa skrifter hade publicerats och vanligen fått lysande recensioner. Ofta hade de hamnat som första nyhet på radio och TV. Men Anders hade större ambitioner med sitt liv än att likt varenda kotte bara vara berömd en kvart. Han drömde om att bli en världsberömd författare och lika känd som Andy Warhol och Axel Munthe. Vid 71 års ålder debuterade Axel Munthe med The tory of San Michele, som hamnande överst på den amerikanska topplistan före Hemingways Farväl till vapen och Remarques På Västfronten intet nytt. Anders har hittills skrivit tre romaner, där han i Munthes anda hade att blanda skämt med allvar. Romanerna var skrivna i realtid. Det betyder att Anders skriver om det som han själv är med om i sitt liv, samtidigt som det händer eller skulle kunna hända i verkligheten. Anders romaner är realrealistiska, dvs. han beskriver den verklighet han upplevde på ett så realistiskt sätt att det nästan verkade overkligt. Ingen hade hittills velat publicera Anders rappa, roliga, realrealistiska realtidromaner. Det hade dock inte slagit ned hans vilja att skriva, utan Anders var inställd på att göra nya försök. Anders var ju fem är yngre än vad Axel Munthe var, då han debuterade år 1929. Om Anders väntade med att debutera till 2029 skulle han vara 85 år gammal och det är ju nu för tiden ingen hög ålder. Denna trista Påskdag i april 2010 är Anders dock deppig. Hans fru Maria har just lämnat honom. Därför tar Anders fram sin nalle och slår numret till jourhavande präst, men det är Påskdag och ingen svarar. Anders känner sig nu ännu mer nedstämd.
För att trösta sig tar Anders fram sin docka, som han har under Rios vagn. På sin gamla och HP Pavilion skriver han en vredgad insändare om att det är en skandal att jourhavande präst inte går att få tag på ens under Påsken. Anders skickar inte iväg sin insändare, men själva skrivandet har triggat igång honom. Och nu får han plötsligt inspiration att börja skriva på en helt ny roman. Han inleder romanen med att förklara varför hans hustru Maria just har gått ifrån honom. Eftersom han skriver självbiografiskt blir det naturligtvis ett försvar för Anders eget handlande. Så kära läsare, läs nu vad Anders skriver med kritiska ögon! Skilsmässa på svenska Anders skriver: Huvudskälet till att Maria gick ifrån Anders var att de var gifta med varandra. Hade de inte varit gifta skulle den här historien inte ha inträffat. Och då skulle inte Anders ha behövt ägna sin tid åt att förklara vad han menar med Skilsmässa på svenska. Då kanske han inte ens hade haft något barnbarn och då hade Anders inte heller behövt sitta i Möllevången och passa Rio, såsom om barnbarnspassning vore hans största passion som pensionär. Formaterat: Rubrik 2 Maria och Anders har varit gifta i 40 år. Den första gång han såg na det var en vinterdag det var på kvällen och då månen lyste klar. Anders fick syn på Maria då hanjag gick upp för trappan i Universitetets kårhus. Maria gick på Handels och Anders på Chalmers. De brukade normalt inte gå ut och roa sig på söndagar. Var det förutbestämt att de skulle träffas denna olycksaliga söndag i februari 1966 eller var det en slump? Var det meningen att Anders där i trappan på kårhuset skulle hugga tag i hennes hand och sedan aldrig släppa taget? Har svenska män en fri vilja eller är det kvinnorna som styr våra liv? Länge kom Anders inte i sitt skrivande. Han tittade upp, såg sig runt om i Möllevången och konstaterade att klockan var 10.42. Var det överhuvudtaget någon ide att Anders satt här för sig själv och försökte att skriva för brinnande livet? Skulle han över huvud taget hinna skriva ikapp sig, så att han kunde övergå till att skriva i realtid, dvs. att skriva om saker och ting som hände i Anders eget liv just nu? Men vem bryr sig - Anders är inte Zlatan! Men sedan skrev han: Jag är Anders! Jag har ingen spökskrivare, utan jag skriver själv och för mig själv. Och nu skall jag likt August Strindberg tala om för världen vilken hemsk och oförstående hustru som gudarna hade tvingat på mig. Sedan fortsatte Anders sin berättelse, men han skrev nu i jag -form och nu med ett större engagemang och intensitet: Då Maria och jag dricker morgonkaffe och läser vad som står i hennes Dagens Nyheter och i mitt Svenska Dagblad, vill jag kommentera och diskutera vad jag läser. Jag ställer ofta frågan: Är det arvet, miljön eller gudarna som bestämmer vårt öde? Vad har det som vi just har läst i tidningen för betydelse för våra liv? Vad kan vi göra för att världen skall bli bättre? Enstaka gånger händer det att Maria tycker att mina frågor är intressanta och relevanta. Men för det mesta avbryter hon mig och säger: Håll tyst, jag läser ledaren i DN. Läs ekonomi- och sportdelen i SvD istället! Maria anser sig inte ha tid med att diskutera med mig. Våra disfusionerdiskussioner i sängen anser hon meningslösa. I sängen vill hon ha mindre prat och mer verkstad.. Maria påstår att jag alltid gör som jag själv vill och att jag aldrig lyssnar på henne. Det är inte sant. Min far Hans lärde mig nämligen redan som barn att om far gör som mor vill, så blir
allting alltid till det bästa. Därför gör jag som jag tror att Maria vill, men ofta vet hon inte själv vad hon vill. Därför talar jag om det för henne. Om hon t.ex. frågar: Tycker du inte att det vore bra om vi nu tar en vit vecka, så har jag ett standardsvar. Jo, det vore bra för både levern och vår samlevnad. Och om hon frågar: Vill du ha sallad eller omelett till lunch?, så svarar jag alltid högt och bestämt Sallad! Men om jag då inte omedelbart får en positiv reaktion säger jag: Nej förresten, idag vill jag glädja dig med att jag idag skall laga en läcker svampomelett till dig. Maria och jag grälar sällan. Visserligen skriker och gormar hon, då jag slarvar bort saker och ting eller då jag hittar på nya förvaringsställen för prylar. Men det gör inget för det är bara sådana prylar, som jag anser att hon egentligen inte behöver. Maria vrider sig i förtvivlan, då jag inte har hört eller har glömt bort viktiga saker. Men då inleder jag istället en lång diskussion om vad som egentligen är viktigt i våra liv. Jag tycker att mitt skrivande är viktigt och jag betonar att vi inte lever av bröd allenast. Maria är aktiv i Svenska Kyrkan, men för henne är det materiella viktigt. Hon bekymrar sig för vad vi skall äta och dricka och hon bekymrar sig för hur jag kläder mig. Det gör inte jag. Författaren och fritänkaren Anders Ant har nämligen studerat skrifterna och från Lukas 12:22 lärt sig att livet är mer än födan och kroppen och mer än kläderna. En gång lämnade Maria mig och flyttade ihop med finansmannen Sixten Adelsvärd-Jonsson. Han är välklädd och har alltid skräddarsydda kostymer på sig. Jag har ännu inte förstått varför Maria lämnade mig, men jag misstänker att hon den gången var lite ur balans. Det skedde nämligen kort efter att vår äldsta dotter Laura hade fått Guillain-Barrés syndrom (GBS) och förlamad transporterats från Universitetssjukhuset i Genève till Karolinska Sjukhuset (KS) i Stockholm. På KS lades Lura in på ett eget rum på Centralintensiven. Enligt regelverket får nämligen inte patienter, som kommer från Schweiz och andra icke EU-länder, sammanblandas med patienter från EU-länderna. Laura hade varit i St. Moritz i Frankrike då hon insjuknade. Genom att hon som GBS-patient tog omvägen över Genève på sin sjuktransport hem till Sverige, betraktades hon som pestsmittad. Hon fick därför ligga ensam och isolerad på en sal med kala väggar. För att muntra upp Laura ringde jag till Thomas Di Leva och bad honom komma och sjunga för Laura. Det gjorde han och han valde att spela I en sal på lasarettet - Thomas Di Leva - YouTube (Ctrl+klicka). Det var en sång som Laura brukade sjunga för sin lillasyster. Då Laura sjöng den fick Anna tårar i ögonen, men hon ville i alla fall höra hela sången. Anna hoppades in i det sista att den lilla flickan skulle komma hem till Mor. Men det gjorde hon inte. Samtidigt som Laura hölls isolerad på Centralintensiven, var jag intensivt upptagen med att skriva min första realrealistiska realtidsroman Någonting att skratta åt. Den handlade om Marias 50-årsfirande och det besök i Rom och Capri, som vi gjorde sista veckan i april 1995. Men då Laura drabbades av den livsfarliga sjukdomen GBS drog jag snabbt in Laura i min berättelse och jag ökade tempot i mitt skrivande. Jag och den biträdande överläkaren på Centralintensiven stod i ett en sal på lasarettet och skrev dag och natt. Han förde in en massa journalanteckningar, som han låg efter med. Jag skrev om Lauras och mitt liv och jag låg också efter det faktiska händelseförloppet i mitt skrivande. Maria bad till Gud att Laura skulle överleva. Hennes böner trodde jag inte hjälpte och jag följde inte med henne till kyrkan. Jag fortsatte maniskt med mitt skrivande för att bli klar innan Laura hade hunnit avlida. Genom en nästan omänsklig ansträngning lyckades jag hinna i kapp tiden och bli klar med Någonting att skratta åt fem minuter i tolv. Jag avslutade min berättelse med att Laura överlevde och att hon blev helt återställd.
När klockan slog tolv, knackade det på dörren till i det bås på Centralintensiven på KS där jag och den biträdande överläkaren stod och skrev. Jag tog det dock lugnt, för jag visste ju från min roman att författaren Anders Ant hade hunnit före liemannen. Och så var det också i verkligheten. När jag öppnade dörren slängde Maria sig lycklig i mina armar. Maria hade blivit bönhörd. Laura hade mirakulöst tillfrisknat. Den biträdande överläkaren strök Maria över håret och lämnade oss med en tår i ögat. Maria tackade vår Herre och lovprisade den moderna läkarvetenskapen. Mig tackade hon inte, trots att det ju var jag, som genom mitt positiva och realrealistiska skrivande, hade räddat livet på Laura. Jag fick ingen cred för min insats. Författaren Anders Ant hade dock nu bevisat att man genom att skriva roligt och realrealistiskt, kan påverka skeendet och utvecklingen i samhället. Att skapa en bättre värld anser jag är en författares främsta uppgift. Otacksamhet är världens lön. Ingen förstod att det var jag, som var räddaren i nöden. Ingen begrep heller vilken storslagen och nydanande roman Någonting att skratta åt var. Jag fick den aldrig publicerad. Det gjorde mig deprimerad. Det var alltså kort efter Thomas Di Levas besök på KS och kort efter att Laura hade tillfrisknat, som Maria lämnade mig och flyttade ihop med Sixten Adelsvärd-Jonsson. Det varade dock bara sexton dagar, sedan kom hon tillbaka till mig och förklarade att jag var snäll och klok och att hon särskilt uppskattade att jag aldrig hade misshandlat henne, i varje fall inte fysiskt. När Maria kom tillbaka, sade hon att hon älskade mig och att hon nu insåg att hon alltid skulle komma att älska mig. Sedan frågade hon om jag älskade henne? Det sade jag att författaren Anders Ant gjorde. Då frågade hon mig om jag verkligen älskade henne? Det var en svår fråga. Men jag tog fram min nya roman Carpe Diem och där hade jag med användande av många adjektiv just hade skrivit att jag älskade Maria. Hon läste Carpe Diem och Maria verkade nöjd. Det förvånade mig, för Maria brukar normalt tycka att allt jag skriver och gör är rena galenskaperna. Maria är VD för det framgångsrika företaget InterMedia. Hon har fått kämpa sig fram till den positionen. Maria är kompetent och smart. Hon har överglänst de flesta män, som hon har arbetat med. Maria säger ärligt och klart vad hon tänker och tycker. Hon kan vara mycket vass och outspoken, då hon kritiserar och dömer ut förslag och projekt, som är ologiska och dåligt genomtänkta eller som är alltför kostsamma och inte praktiskt genomförbara. Det är många män som försökt att få henne att tiga, men de har inte lyckats. Sixten Adelsvärd-Jonsson var en nolla jämfört med Maria. Men han hade fler nollor än mig i sin förmögenhet. Han var också kraftig och mer vältränad. Detta utnyttjade Sixten. Han klippte till Maria för att få tyst på henne. Han kunde inte ta kritik och inte ta ett nederlag som en man. Det kan jag. Att klippa till VD:n för InterMedia gör man inte ostraffad. Maria övergav honom direkt och kom tillbaka till mig. Med Maria följde även Sixtens 16-årige son Anton, som hellre vill bo hos Maria och mig än hos sin despotiske far.
Maria är ingen radikalfeminist och hon polisanmälde inte Sixten för misshandeln. Maria tvingade honom däremot att gå med på att vi skulle få ta hand om Anton. Senare fick hon även Sixten att gå med på att vi adopterade Anton. Marie har bara två biologiska döttrar. Det var därför bra att Maria på 1990-talet lämnade mig, och på drygt två veckor lyckades skaffa oss en son. När hon lämnade mig var jag som sagt deprimerad. Jag var ensam, övergiven och olycklig. Jag hade inte något ordnat arbete och jag hade inte fått min stora roman utgiven. Jag trodde att jag skulle svälta ihjäl, men det gjorde jag inte. Att Maria övergav mig var det bästa som kunde hänt! Det fick mig att som terapi började skriva Carpe Diem. Jag började också att leva mer i nuet. Som författare ser jag bara framåt, istället för att älta det som har varit. Dessutom fick jag som bonus dels tillbaka en kärleksfull och ännu mer förstående hustru, dels ett bonusbarn Anton. Jag älskar honom och jag tror att Anton också älskar mig. I varje fall har han bytt efternamn och han heter nu Anton Ant. Tuffa villkor Maria har under hela mars 2010 arbetat tolv timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Jag har försökt få henne att varva ned, men det har Maria inte kunnat därför att hon på InterMedia har ansvaret för ett stort projekt, som måste bli klart före Påsk. Maria har inte hunnit berätta för mig vad detta nya, stora projekt handlar om och hon har hövligt, men bestämt, tackat nej till mitt erbjudande att hjälpa henne med projektet. Jag jobbar nämligen fort och effektivt och jag håller alltid uppställda tidsplaner. Jag är bra på att hjälpa organisationer att lösa problem, och har de inga, kan jag lätt fixa så att de får problem. Om Maria hade involverat mig i projektet, är jag övertygad om att det skulle ha blivit klart före Påsk. Men det gjorde hon inte och nu kommer InterMedias projekt att avslutas först i mitten av april. Jag lyckades dock få Maria att följa med mig ned till Malmö under Påsken. Vi åkte till Malmö för att hjälpa vår dotter Anna att ta hand om Rio. Han är en charmig liten pojke på ett och ett halvt år. Rio visar dock redan tecken på att det är han som vill bestämma. Han brås på sin mormor, som också hon är viljestark. Rio sover dessutom inte på natten, så Anna har det jobbigt. Hon är egenföretagare, men Anna har gjort Rio till sitt livsprojekt. Om inte Maria och jag hade kommit ned på Skärtorsdagen, hade Rio fullständigt knäckt henne under Långfredagen. Då hade det inte blivit någon Glad Påsk. Maria och jag hade hittills haft det bra i Malmö. Eftersom Anna bara har en liten tvåa, bor Maria och jag på ett Scandichotell på Lundavägen. Det är visserligen en bra bit bort från Anna, men hotellet på Lundavägen är billigt. Maria har bestämt att InterMedia skall hålla nere kostnaderna och hon vill föregå med gott exempel. InterMedia betalar hennes resa till Malmö, eftersom Maria är på till väg Frankfurt am Main. Hon skall vara där på måndag, dvs. på Annandagen, för att förhandla med de tyska och norska intressenterna i InterMedias projekt. Idag på eftermiddagen skall Maria ta ett lågprisflyg från Kastrup. Efter att Maria och jag tidigt i morse hade ätit en stadig frukost, satte vi oss i bilen för att köra till Anna på Amiralsgatan. Men när jag satte nyckeln i låset, startade inte vår bil. Jag visste hur man öppnade bilhuven och jag gjorde det. Jag tog mig en titt på motorn. Vi hade haft vår Saab i fyra år. Det här var andra gången som jag öppnade motorhuven. Startmotorn fungerade, så det var alltså inget fel på batteriet. När jag parkerade på Påskafton hade temperaturen på motorn också varit normal. Jag chansade och sade: Det är
bensinpumpen som inte fungerar. Smek den kärleksfullt, så skall du se att den kommer igång igen! Men Maria trodde inte på mirakel, utan hon gick och hämtade mackägaren. Han kom ned och undersökte sakkunnigt bilen. Hans dom blev: Det är startmotorn. Jag har en likadan Saab och min startmotor gick sönder förra veckan. Men jag hade tur. Ute på bilskroten hittade jag en nästan ny bensinpump. Det tyckte Maria var bra. Efter ett visst köpslående fick hon mackägaren att åta sig att på måndag kväll sätta in sin bensinpump i vår bil. När vi lämnade Scandic på Lundavägen förklarade jag för Maria att vi verkligen hade haft tur. Bensinpumpen hade ju pajat vid hotellet och inte ute E4:an. Det höll hon med om och glada i hågen tog vi en mil lång, stärkande promenad till Amiralsgatan. Rio var vaken då vi kom fram till Anna. Vit i ansiktet berättade hon att Rio hade varit vaken och skrikit hela natten. Det var någonting som Rio ville, men vad det var förstod Anna inte. Förmodligen hade Rio skrikit så mycket att han själv hade glömt bort vad det var han ville. Rio sken upp då han fick syn mig, men då Maria lyfte upp honom började han skrika igen. Därför beslöt Maria att vi skulle köra honom i vagnen för att få honom att sluta skrika. Rio tycker nämligen att det är roligt att åka vagn och särskilt roligt är det då morfar kör. Anna skulle då få sova ända till kl. 17 då Andreas, hennes sambo, skulle komma hem från jobbet. Han skulle laga Påskdagsmiddagen åt oss. När Maria och jag väl hade lyckats få ned Rio i vagnen och spänt fast honom med extra starka band, gick vi ut på Amiralsgatan. Vi gick norrut, mot Malmö centrum. När morfar rullade vagnen och våldsamt svängde den fram och tillbaka på trottoaren, lugnade Rio sig och somnade. Maria och jag gick en runda och halv elva stod vi utanför Stadshuset. Tupp eller höna? När Rio nu sov förklarade Maria att det var hög tid att gå till högmässan i Sant Jakobs Kyrkan. Men detta var något som vi inte hade talat om. Jag sade att jag hade varit i den kyrkan förra året då Rio döptes och att jag kom ihåg att Sant Jakobs klockor hade en extra kraftig klang, som kunde väcka Rio. Jag påpekade också att Maria, redan innan vi for ned till Malmö, borde ha talat om att vi skulle gå till kyrkan. Då blev Maria stött. Hon sade att hon hade tagit för givet att vi skulle gå på högmässan, som vi alltid brukar göra på Påskdagen. Men det var bara hemma, som jag brukade följa med henne till Drottningholms kyrka. Jag följer med henne till kyrkan, trots att jag sedan 50 år tillbaka inte var medlem i Svenska Kyrkan. Då beordrade Maria mig att följa med till kyrkan, men jag vägrade. Det var inte av religiösa skäl, utan därför att jag tänkte gå och bada på Ribersborgs Kallbadhus. På Långfredagen hade jag stött på en gammal kurskamrat P.O. Karlsson från Chalmers. Han berättade då om kallbadhuset och nämnde att han var ordförande i Ribersborgs Bastugille, vilket han betraktade som det finaste uppdrag han haft. Jag kom överens med P.O. om att vi skulle ses på kallbadhuset klockan 12.30 på Påskdagen och att jag skulle fråga Rio, om han ville följa med. Visserligen var det bara ett muntligt avtal, som jag hade ingått, men jag hade tagit P.O. i
hand om saken och jag ville inte bryta vår överenskommelse. Jag påpekade också att jag hade informerat Maria om detta i förgår. Maria sade sig inte ha hört talas om P.O:s och mitt muntliga avtal. Hon förbjöd mig att gå och kallbada med mina kompisar. Ribban ville hon inte att jag skulle besöka. Hon förföll inte veta att denna badanläggning är en institution i Malmö och inte ett tillhåll för A-lagare, homosexuella och löst folk. Maria var rosenrasande över att jag hade ingått ett avtal med P.O. och samtidigt lovat Anna att ta hand om Rio fram till kl. 17. Maria kunde inte själv göra det, eftersom hon efter högmässan skulle ta bussen ut till hotellet i Lunda, hämta sin väska och dator och sedan åka buss och pendeltåg ut till Kastrup. Jag förklarade då för Maria att jag tänkte lösa detta problem genom att ta med mig Rio till "Ribban. Jag påpekade att Rio är tillsammans med förskolefröknar hela dagarna och att han därför nu vill kallbada med de coola killarna. Nu blev Maria ursinnig. Hon tyckte att jag kunde ge mig iväg genast och gärna för gott. På min fråga om Maria i så fall skulle bryta vår överenskommelse med Anna, blev hon först stum, men sedan slängde Maria ur sig att hon kunde ta med sig Rio, först till högmässan och sedan till Frankfurt. Maria såg riktigt belåten ut över sin idé. Hon påminde mig om att min mor hade tagit med sig mig till domkapitlet i Luleå och där använt sammanträdesbordet som skötbord. Biskopen och prästerna fick tårar i ögonen, då de kom in för att sammanträda och fick se ett litet sött barn som log mot dem. Den dagen avgjorde man i stor sämja och kristlig gemenskap ett antal kniviga kyrkliga ärenden, som man på Domkapitlet hade haft som en lång följetong. Jag påpekade emellertid för Maria att jag hade varit ett lugnt barn som log åt allt och alla., men att Rio visserligen är söt och charmig, men definitivt inte lugn. Min invändning viftade Maria bort. Hon sade att det bara var bra, för då kunde hon använda Rio som ett nytt, hemligt vapen mot tyskarna, om förhandlingarna i Frankfurt skulle köra fast. Det salomoniska kommunalrådet Så stod vi och munhöggs. Maria drog i vagnen åt ena hållet för att få med Rio till Kyrkan och Tyskland. Jag drog i vagnen åt andra hållet för att få med honom till Folkets Hus och Ribban. Just då kom Malmös starke man kommunrådet Ingemar Reepalu förbi. Trots att det var Påskdag var han på var på väg till stadshuset. Ingemar såg att vi stred om barnet och att ingen av oss ville ge sig. Med ett leende på läpparna gick han fram och hälsade på oss. Ingemar och jag var kurskamrater på Chalmers. Han visste också vem Maria var. Nu bad vi Ingemar lösa striden om Rio. Jag gjord en kort och saklig plädering för varför Maria borde ta med sig Rio till Frankfurt. Maria gjorde en lika övertygande plädering för min sak. Nu var det upp till Kungen av Malmö att fälla domen. Ingemar Reepalu är en offentlig person. Allt han säger och gör kan komma på kvällstidningarnas löpsedlar. Det här var ingen lätt fråga: Jesus eller Djävulen Kyrkan och dop eller Folkets Hus och kallbada Tjejerna mot Grabbarna
Ingemar tvekade. Han tänkte förmodligen inte vad som var bäst för Rio enligt Barnkonventionen, utan på vilket beslut som skulle ge flest röster. Han verkade kluven, nästan som en folkpartist. Så bestämde han sig. Jag råder er att göra som det står i Första Kungaboken, sade Ingemar och började gå mot Stadshuset för att, helg som söcken, lösa en massa politiska, ekonomiska och sociala problem. Bra sagt Starke Man, utbrast jag. Du kan få min del av honom och sätta på ditt sammanträdesbord. Ingemar smålog och släntrade in i stadshuset. Jag tog fram min Schweizer kniv och fällde ut det största bladet. Jag drog undan filten över Rio och skulle skrida till verket. Men Maria hejdade mig och utbrast: Vad gör du? Är du inte riktigt klok! Akta dig! Du väcker Rio! Jag gör som Ingemar salomoniskt föreslog att vi skulle göra. Jag hugger Rio i två delar, så får vi var sin del. Maria blev stum. Hon titta de mot Stadshuset, men det var för sent att kalla tillbaka Kungen av Malmö. Dörren till stadshuset hade slagit igen. Jag märkte hur vreden sjöd inom Maria. Enligt den vise Salomos beslut fick ju den kvinna, som inte ville hugga barnet i två delar, till slut sitt barn. Maria vände sig nu mot mig och sade med tårar i ögonen: Skratta du! Det här är inte roligt! Ta hand om Rio, för nu går jag! Sedan vände hon på klacken och gick med sina högklackade skor med klapprande steg Föreningsgatan väster ut i riktning mot Sant Jakobs Kyrka. Jag såg efter henne. Hade hon bara för ett ögonblick vänt sig om mot mig, hade jag sprungit efter henne. Jag skulle då ha skippat Ribban och följt med henne och Rio till Kyrkan istället. Men Maria vände sig inte om. Ensam på bänken Med tunga steg gick jag Amiralsgatan söder ut till lekplatsen vid Folket Hus. Precis när jag kom fram vaknade Rio. Han log mot sin morfar och jag lyfte upp Rio ur vagnen och satte honom i sandlådan. Själv satte jag mig på en parkbänk. Jag tog upp min Ericsson för att ringa Maria, men Rio snappade åt sig min mobil. Det var en gammal modell. Rio är dock tekniskt intresserad och han började undersöka hur tredje generationens mobiltelefoner fungerade. Jag lät Rio springa iväg med mobiltelefonen till sandlådan. Vad gör det? Om Maria skulle ringa, klarar säkert Rio av att öppna knapplåset. Och hon vill nog hellre tala med Rio än med författaren Anders Ant. Jag är optimist. Att Maria gick ifrån mig för en halvtimme sedan, hoppas jag får lika positiva konsekvenser, som då hon lämnade mig förra gången. Jag hade hållit att skriva på en ny realrealistisk roman. Jag skrev dock inte tillräckligt bra och snabbt. I min roman Spinndoktorn hann därför en ung kvinna, som hette Beatrice men som kallade sig för doktor RIO, avlida på Memorial Hospital i Florida, innan jag var klar. Det gjorde att jag blev deprimerad och inte orkade att avsluta romanen. Jag tyckte att både Spinndoktorn och jag själv var värdelösa.
Men man får inte låta sig slås ned av tillfälliga motgångar och av oväntade dödsfall. Jag tog därför nu fram min docka, som låg under Rios vagn. Författaren Anders fortsatte emellertid inte att spinna vidare på Spinndoktorn. Handlingen i den berättelsen låg ju nu nästan ett år tillbaka i tiden och deprimerad som jag nu var, orkade jag helt enkelt inte skriva ikapp mig. Som terapi började jag i stället att skriva på en helt ny roman. Jag vill skriva om det som händer här och nu, inte om det som hände för ett år sedan. An offer you can t resist Klockan är nu kvart i elva. Jag har kommit jag igång med skrivandet och jag har redan skapat en text med 499 gamla ord och ett nyord. Jag har även bestämt mig för titeln på min nya roman skall bli Drottningholm. Jag sitter inte längre modfälld, utan på en parkbänk i Möllevången skapar jag nu framtidens litteratur. Mitt kreativa skapande har redan fått mig att känna mig bättre till mods. På parkbänken ristar jag in: Här satt Anders Ant i april 2010 då han började skriva romanen Drottningholm. Sedan tittar jag ut över lekplatsen för att kontrollera att Rio inte rör sågen. Den ligger i verktygslådan på parkförvaltningen kvarglömda flakmoped. Men Rio rör inte sågen. Plötsligt hör jag att mobiltelefon ringer. Jag har en glad ringsignal. Jag letar i min jackficka, men jag har inte mobilen på mig. Den är inte under bänken heller. Var är den? Då kommer jag ihåg att Rio har tagit min mobiltelefon och jag ser att han nu sitter och gräver i sanden med den. Med milt våld tar jag tillbaka min telefon och blåser av den smutsiga sanden. Jag pekar på ett fem meter högt klätternät och säger till Rio: Spring dit och klättra som en spindelman! Trots att jag var trött hade jag reagerat snabbt. Jag hann innan femte ringsignalen att trycka på den gröna knappen och föra mobilen till örat. Vem kunde det vara som ringde denna tid en söndag; och på själva Påskdagen? Var det kanske Anna som ringde för att säga att jag låg illa till? Det visste jag dock redan. Jag är en boren optimist, så jag målade upp bilden av ett stundande Påskunder. Jag intalade mig att det samtal, som jag nu kl. 10.50 på Påskdagen 2009 tog emot i sandlådan vid Folkets hus, skulle förändra mitt liv. Därför svarade jag glatt: Anders Ant speaking. Glad Påsk! Do you recognize me, hörde jag en kvinna väsa fram i luren. I have an offer you can t resist. DrottningHolm! The Queen! What an honor!, svarade jag och fortsatte sedan på Stockholmska: Coola ne r dig bruden. Om du vill tala business, så kan vi ve'l ta det på e'rans och hje'ltarnas språk, ve'ttja. Var e du? Jag är vid Sant Jakobs Kyrka och högmässan börjar strax. Var är du? Att Maria ringde fick klumpen i magen på mig att släppa. Och att hon inledde med ett av de rollspel, som vi så många gånger tidigare hade spelat, visade att hon inte var arg på mig längre. Det fyllde mitt bröst med lycka. Att Maria nu övergått till att tala rikssvenska gjorde mig dock misstänksam. Har hon något nytt djävulskap på gång? Det brukar var så, när hon ringer mig och spelar maffiaboss. Därför svarade jag:
Jag är i Folkets Park. Vad är det för sattyg som du nu har hittat på? Jag har tänkt ställa upp i valet. Jag vill att du skall bli min spinndoktor, sade Maria Är du galen! Du har det ju så lugnt och skönt som VD för InterMedia, utbrast jag. Men du blir nog en bra politiker. Vi har alldeles för många unga politiska broilers och det vore bra att få in få in en höna i politiken. Men varför i Herrens namn vill du att just jag skall leda din kampanj? Därför att jag i nyhetstidningen NU har läste om din EU-kampanj förra året. Jag gillade ditt nya grepp. Menar du mitt kåseri Alla hejar på Marit, frågade jag. Ja! Fast enligt artikeln kampanjade du för en outsider. Det var verkligen en högoddsare. Hur mycket satsade du förra året på att Cecilia Wikström skulle komma i in EU-parlamentet? Bara 5 000 kr, svarade jag. Men det gav hundra gånger insatsen. Har du tänkt satsa pengar på en Alliansseger i höstens val? Är det därför du nu vill kasta dig in i politiken? Kommenterad [AA2]: Här refereras det till CW, ändrade till 5 000 längre fram i berättelsen istället för 10 000 som det stod för att matcha Javisst, svarade Maria. Jag tror att det kommer att bli en spännande, rolig och lönsam valrörelse i år. Därför vill jag ha en kampanjledare, som har humor och som kan få väljarna att se livet från den ljusa sidan. Jag har fått en kopia på ditt aprilskämt, som min studiekompis Bertil skickade till mig. Både han och Inger tyckte att du är rätt person att leda min kampanj. Jag tror att de övervärderar min insats i 2009 års EU-val. Om du engagerar mig som spinndoktor, bör du nog satsa på att de rödgröna vinner i september 2010. Ja, det var just vad jag hade tänkt göra, sade Maria. Nå, vill du bli min kampanjledare? Nej, skrek jag slängde och ifrån mig mobilen. Jag sprang fram till klätteranordningen och jag lyckades få tag i ena benet på Rio, innan han hunnit klättra upp till toppen av spindelnätet. Där uppe i nätet satt en sexårig flicka iförd en helsvart luddig spindelmansoverall. I det gråmulna morgonvädret såg hon ut som en Svart Änka en hungrig spindelhona, som satt och väntade på en hane. Svarta Änkan/sexåringen vaggade med kroppen, fram och tillbaka, så att nätet vajade i takt med den wienervals Glada Änkan som man nu spelade på Folkets Park. Rio skrek då jag tog tag i benen på honom. Han har framåtanda och han vill upp. Han snappar också upp det han hör. Då vi kom till Anna i morse lyssnade hon på P1, där de gav en repris av programmet Vi som vill upp. Nu tittade Rio upp mot toppen av klätternätet och det lät som han skrek: Jag vill ot å vaj'a med. Jag vill o pp. För att lugna ned Rio och få bort honom från Svarta Änkans farliga grannskap, började jag sjunga Vimse, vimse spindel. Rio gillade min sång och han visade med händerna hur spindeln klättrade upp igen. Rio fick mig att le och vips tittade solen fram. Jag lyfte över Rio till sandlådan och gav honom mitt kreditkort, som han fick gräva med. Mitt kreditkort var värdelöst.
Medan jag gick tillbaka till min mobiltelefon funderade jag på vad det var för galenskaper, som jag hade skrivit i tidningen NU. Jag gick med tunga steg mot parkbänken. Var det en golgatavandring? Skulle Maria lura in mig på något som skulle sluta med att jag blev korsfäst? Jag knäppte mina händer om bad vår Herre om hjälp. Och ett under skedde. Plötsligt mindes jag, ord för ord, vad det stod i NU-artikeln. Jag drog en suck av lättnad. Skönt det inte var något värre som jag hade skrivit. Bomben i barnvagnen När jag kom tillbaka till den smutsiga parksoffan, tog jag upp min mobiltelefon och borstade för andra gången bort sand från den. Maria var fortfarande kvar i telefonen. Jag återupptog samtalet och frågade henne: OK! Hur mycket får jag som din kampanjledare? Du får heder och ära, är inte det tillräckligt?, sade Maria. Jo! Om jag får ljus och rum och en esplanad uppkallad efter mig, så det tillräckligt. Jag bryr mig inte om pengar, jag är mer intresserad av vin, kvinnor och sång. Vad har du att erbjuda? En och annan kvinna kan jag säkert skaka fram åt dig, om det så skall bli ur min egen kappa, svarade Maria. Vin kommer du också att få, men det blir inte, som du är van vid, i stora kvantiteter. Jag satsar nämligen på kvalitet i stället för kvantitet. Sång blir det vid varje morgonsamling och folksamling. Nå! Hur blir det? Jag måste strax gå in i kyrkan. Jag tänkte efter några sekunder. Jag är 66 år och har varit med om en hel del under mitt korta liv. Det mesta har gått åt skogen för mig. Jag är ärlig och energisk, men dum och lättlurad. Förra våren blev jag utsatt för mordförsök, men polisen anser att fallet nu är avslutat. Polisen anser att jag lider av förföljelsemani. Jag kan inte bevisa att man fortfarande försöker att mörda mig, men jag litar på min intuition. Numera ser jag mig alltid om och jag lämnar oftast byggnader bakvägen. Jag undersöker också alltid att det inte finns en bomb monterad under bilen, innan jag sätter mig i den. Det känns lugnt att vara i Malmö för det är bara min familj som vet att jag är här. Men plötsligt grips jag av fasa. Jag springer fram till Rios barnvagn. Jag hade känt något hårt då jag lade dit hans filt och min dator, men jag min dumma nöt hade inte reagerat. Blixt och dunder, nu kanske det redan var för sent. Jag sticker in handen och drar en suck av lättnad. Det var bara en Explorerflaska med vatten som låg under vagnen. Det första förstaprilskämtet: Gnipöknörg För tredje gången borstar jag bort sand från min mobil. Jag skall upplysa Ericsson om att jag har testat deras telefoner och funnit att de tål sand bra. Ericsson kan få ta en bild på mig och Rio, då vi gräver sand med min mobiltelefon. I Saudiarabien och andra länder i Främre Orienten, som har hårda sandstormar, är detta ett bra marknadsföringsargument. Så fattar jag för tredje gången min mobil och denna gång ber jag Maria om ursäkt för att jag avbrutit samtalet. Jag stammar fram: Förlåt mig! Men jag var tvungen att rädda livet på Rio.
Två gånger inom loppet av tre minuter. Det är nog rekord för mäns bristande tillsyn av barn, sade Maria skadeglatt. I Expressen den 25 mars var det en artikel, där en barnläkare hävdade att män slarvar då de passar småbarn. Män lyckas ta livet av barnen betydligt oftare än kvinnor. Ja det är förfärligt. Och det är också förfärligt att vi i det här landet försöker att få pappor att ta hand om spädbarnen lika lång tid som mammor. Jag kom nu att tänka på att antalet barnolycksfall minskar och skillnaden i olycksrisk för pojkar och flickor höll på att utjämnas. Men denna positiva utveckling hade inte hjälpt mig, om det hade hänt Rio något idag. Och såsom om Maria hade kunnat läsa mina tankar hör jag henne ironiskt säga: Om Rio hade förolyckats hade du åter hamnat på frontpage under rubriken: Ökänd före detta Chalmersforskare tog livet av sitt barnbarn! Det är säkrare för dig att jobba som min spinndoktor. Att passar Rio klarar du inte av! Han är för snabb och för smart för dig. Nå, vill du ha ett lugnt och tryggt jobb och bli min spinndoktor?, frågade Maria för andra gången. Jag vet inte riktigt, svarade jag sanningsenligt. Jag vet inte om vi har samma sorts humor. Detta är nödvändigt om vi skall få en rolig valrörelse tillsammans. Vilket av mina två aprilskämt tycke du var bäst? Har du skrivit två aprilskämt i år?, frågade Maria förvånad. Det jag fick handlade om att Jakobsberg centrum i den kommun, där din bror David bor, skall byta namn och att namnfrågan hotade att spräcka Alliansen. Jaså, det första förstaaprilskämtet. Det skrev jag mest på skämt. Mitt andra aprilskämt Det liberala manifestet var vassare. Men vad var det i mitt första förstaaprilskämt, som du gillade?, frågade jag och plockade fram en kopia på aprilskämtet GNIPÖKNÖRG. Jag läste snabbt vad jag hade skrivit: Vad tycker folket om ditt nya namnförslag?, frågade Maria. De flesta som har ringt tycker att GNIPÖKNÖRG är uruselt och att de andra partiernas namnförslag är mycket bättre. Du är den ende som tycker att mitt namnförslag och att aprilskämt var kul. Anders Ant blir Marias spinndoktor Maria känner till alla de misstag, som jag har gjort i mitt liv. Hon vet t.ex. att jag blev lurad att vara med i Chalmers Cortège Committé och att min medverkan ledde till att det blev kaos i 1965 års Cortège. Hon vet också att jag efter den 11 september blev indragen i vapenaffärer på Försvarsdepartementet och att jag höll på att sälja hela Musköbasen, vilket man på Försvarsdepartementet inte alls ville. Nästan allt jag gör blir ett fiasko. Jag borde hålla mig till min läst och bara göra det som jag är riktigt bra på, nämligen att göra ingenting. Därför svarade jag Maria: Jag är olämplig att bli din kampanjledare. Jag är alldeles för ostrukturerad och för yvig. Dessutom är jag Maria avbröt mig bryskt och sade: Jag respekterar ditt nej. Om en man säger nej, så är det alltid ett nej. Det spelar ingen roll hur han var är klädd eller hur han har betett sig innan han sade sitt nej eller nja. Ein Nicht is always uno no, n'est-ce pas? I fortsättningen kommer du bara att få erbjudanden, som du kan motstå.
Men älskade Maria! Du har missuppfattat mig. Du hade ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Du måste lita på vad du säger! Faktum är att jag inte kan motstå ditt erbjudande. Jag vill bli din spinndoktor. Det är naturligtvis ett misstag av mig, men jag har gjort många misstag i mitt liv och jag har lärt mig mycket av dessa misstag. Därför vill jag, istället för att begå samma gamla misstag igen, göra ett nytt misstag och dra nya lärdomar av det. Så länge man lär sig lever man, har jag hört många gamla kloka gubbar och gummor säga. Tack, sade Maria lättad. Det var snällt av dig att ställa upp som min kampanjledare. Då jag var liten sade jag till min mor: Jag är thnäll, åthå är jag klok, åthå. Jag läspade nämligen då jag var liten. Du är inte riktigt klok, sade Maria. Jag vet, men jag jobbar på att förbättra den detaljen, svarade jag. Jag har lyckats att bli av med min läspning och då skall jag väl klara av att bli av med min dumhet också. I skolan hade jag en massa Icke utan beröm godkänd (ba = tvåa), men i sista ring lyckades jag höja några betyg till Berömlig (A = femma). Om något är ganska bra går det alltid att förbättra, så att det blir bra. Ju kortare ord, desto bättre. GNIPÖKNÖRG är ett trestavigt ord. Det vore bättre att kalla centrumet för Bra, för det är ett enstavigt ord. Bäst vore det dock om du bara använde ord utan stavelser alls. Men nu jag hinner inte prata med dig längre, sade Maria. Jag måste gå in i kyrkan. Kan du ta fram en kampanjplan till tisdag efter Påsk, så kan du dra den för mig då vi bilar upp till Stockholm. Jag kör, så spar vi tid! Är det OK för dig min älskling? Ja det är OK, men jag betalar inte för att åka med dig i bilen. Nej det behöver du inte. Har du förresten betalat något för någonting, någonsin?, sade Maria. Jag funderade, men jag kom inte på något. Men nu hade jag en riktigt en vass replik på tungan. Just då började emellertid klockorna från Sankt Jakobs dåna i min mobil. Jag höll den från örat och jag såg då hur ett par personer febrilt letade efter sina mobiler. De hade tydligen en kyrk-klockringning som signaturmelodi. När jag åter satte luren till örat hade Maria stängt av sin mobil. Marias telefonsamtal hade gjort mig upprymd. Jag var back in business. Visserligen hade jag ett mordhot fortfarande hängande över mig, men jag är inte rädd för att dö. En kall februarikväll var jag i Gamla Stan i Warszawa och träffade där en skarprättare ikläd medeltida kläder. För bara en Euro erbjöd han sig att hjälpa mig med att bli av med alla mina bekymmer. Det tyckte jag var billigt, så jag lånade en Euro av en kollega och lade mitt huvud på stupstocken. Det var dock helt bortkastade pengar. Min kollega var också missnöjd. Hon fick visserligen ett roligt foto på mig, men till en sin besvikelse fick hon tillbaka tio kronor av mig. Hon hade hoppats att få bättre valuta för sina pengar. Tur att du inte vet med vilken vishet världen styrs, lille Rio Det enda som jag numera oroar mig för är att polisen, då jag har mördats, kommer att betrakta mitt dödsfall som en vanlig olycka. Då kommer inte Spinndoktorn att uppmärksammas. Och