Bark- och vedlevande lavar i ädellövskog på ön Jungfrun

Bark- och vedlevande lavar i ädellövskog på ön Jungfrun ULF ARUP, STEFAN EKMAN, ÖRJAN FRITZ, PATRIK FRÖDÉN, THOMAS JOHANSSON, TOMMY KNUTSSON, LOUISE LINDBLOM, HÅKAN LUNDKVIST och MARTIN WESTBERG Foton av lavar: ULF ARUP... de säga allment, att alla trollpackor hit skola resa (sannerligen en rätt beswärlig resa) hwar skiärtorsdag; men den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken till fabeln: ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, därföre man ock henne kort beskrifwer. Carl von Linné i Öländska och Gothländska resa, 1745.... ej långt från öns norra strand höjer sig en väldig klippa, vilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på havet, kallar Jungfrun... Olaus Magnus i Historia de gentibus septentrionalis, 1555; ön avser Öland. Foto Tomas Järnetun.

74 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) På södra delen av ön Jungfrun i Kalmarsund finns en unik, urskogsartad ädellövskog, vars epifytiska lavflora undersöktes under två dagar i juni 1996. Lavfloran visade sig vara mycket rik vi fann 174 arter, varav sju aldrig tidigare rapporterats från Småland. Många av lavarna är rödlistade, och åtskilliga är oceaniska arter som här har en östlig utpost. Den stora artrikedomen förklaras bland annat genom skogens variationsrikedom och relativa orördhet, och genom havets inflytande på lokalklimatet. Mitt ute i Kalmarsund reser sig den mytomspunna ön Jungfrun, eller Blå Jungfrun, ur havet. Otaliga är de historier som berättats om ön av sjömän och ortsbefolkning. Vem har inte hört talas om Blåkulla, dit häxorna beger sig på skärtorsdagsnatten för sin årliga orgie tillsammans med djävulen? Berömt är också nationalskalden Verner von Heidenstams bröllop som stod här en julikväll 1896 i skenet av facklor, och med ett bröllopsfölje klätt i vita lakan. Idag är ön nationalpark och lockar många besökare genom sin svårtillgänglighet, sin säregna natur och genom möjligheterna till bad. På den västra sidan finns också en stor stenlabyrint, Trojeborg, som existerade redan vid Linnés besök 1741. Jungfrun uppskattas dessutom för sina geologiska sevärdheter med bl a grottor och jättegrytor. Varje år besöks ön av 6 000 10 000 personer (Naturvårdsverket 1985), som tar sig runt ön på spångade stigar i den ställvis rätt krävande och kuperade terrängen. Mindre känd är förekomsten av en unik, urskogsartad ädellövskog med betydande biologiska värden, belägen på öns södra del. I juni 1996 besöktes ön av författarna. Syftet var i första hand att undersöka rödlistade och sällsynta epifytiska lavars status och tillstånd i ädellövskogen, i andra hand att öka kunskapen om de övriga epifytiska lavarna i denna miljö. Jungfruns läge, topografi och geologi Med sina 86,5 meter över vattenytan tornar Jungfrun upp sig över havet likt en kupol i den norra delen av Kalmarsund. Ön är belägen 20 km öster om Oskarshamn och 8 km väster om Horns udde på Öland. Den största längden är 1150 m och största bredden 840 m. Arealen är 66 ha. Området hör till landskapet Småland, till Kalmar län och Misterhults socken. Jungfruns grovkorniga, röda granit bildades för ca 1,5 miljarder år sedan och avviker från såväl Kalmarsundsbottnens kambriska sandsten som Ölands kalkbergarter. Däremot finns liknande bergarter på fastlandet mellan Västervik och Oskarshamn. Öns former har utmejslats av istiderna. Nordsidan av ön kan beskrivas som en stötsida, och den södra som en läsida. Inlandsisens sandblandade smältvatten polerade jungfrugraniten, och i strömvirvlar med löpstenar bildades jättegrytor i berghällen (Laufeld & Paasio 1984). Efter den senaste istiden har havets vågor påverkat hela ön. Under Östersjöstadierna Ancylussjön och Litorinahavet, med 35 m respektive 25 m högre havsnivå än idag, svallades lösa avlagringar som sand, grus och sten ytterligare bort. För mer detaljerad information om öns geologi hänvisas till Du Rietz m fl (1961), Åberg m fl (1983), Nordenskjöld (1944), Mattsson (1960) och Lundqvist (1920). Havet har stort inflytande på klimatet Klimatet på Jungfrun är närmast oceaniskt med ganska milda vintrar och svala men torra somrar. Någon väderstation finns inte på ön, men förhållandena på den närbelägna stationen Ölands norra udde är troligtvis representativa även för Jungfrun. Följande statistik från Ölands norra udde omfattar perioden 1961 1990 (SMHI): Årsmedeltemperaturen är +7,3 C. Kallaste månad är februari med en medeltemperatur på 1,1 C, varmast är juli med +16,7 C. Årsnederbörden är låg med ett snitt på ca 580 mm (verklig nederbörd), men genom havets inflytande är ändå lokalklimatet fuktigt.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 75 Karta över Jungfrun upprättad 1916-1920 av H. Du Rietz, G. Lundqvist och G. E. Du Rietz. Blockmarkerna markeras av oregelbundna ovaler. Map of the island Jungfrun.

76 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Foto Stefan Ekman. Foto Stefan Ekman. Sydöstskogen är Jungfruns största ädellövskogsbestånd. Kärlväxtfloran är här ställvis tämligen rik. Varierad vegetation Jungfrun är en mosaik av klippor, rishedar, hällmarkstallskog och ädellövskog. Hällmarkstallskog (19 ha) finns spridd på ön och har inslag av både björk Betula och gran Picea abies. På de blockigare delarna på öns södra del finns ädellövskog (24 ha). Kala hällar utgör 20 ha, björkskog (på topplatån) 2 ha och blandskog av ek Quercus spp. och tall Pinus sylvestris 1 ha (Naturvårdsverket 1985). Flera bestånd av ädellövskog De flesta och största ädellövskogsbestånden finns på den södra delen av ön (se karta). De största är Sydöstskogen (8 ha), Övre sydskogen (7 ha) och Stensliperiskogen (2,2 ha). Därutöver finns några mindre bestånd, nämligen Jättegrytskogen, Bryggskogen, Södra Sikhamsskogen och Norra Sikhamnsskogen. I delar av Sydöstskogen är kärlväxtfloran tämligen rik, med bl a blåsippa Anemone hepatica, murgröna Hedera helix, myskmadra Galium odoratum, vårärt Lathyrus vernus, vippärt L. niger, tandrot Cardamine bulbifera, lundslok Melica uniflora och getrams Polygonatum odoratum. I de andra ädellövskogsbestånden är floran fattigare. Ädellövskogen präglas mest av ek Quercus robur och bergek Q. petraea. Bland ekarna finns både sådana med hård och sprucken bark och sådana med lös och flagande bark. Lind Tilia cordata, lönn Acer platanoides, asp Populus tremula och rönn Sorbus aucuparia finns ställvis rikligt. Särskilt nordöst om vaktstugan i Sydöstskogen finns stora linddominerade skogspartier. Lönn är riklig speciellt i den nordvästra delen av Övre sydskogen. Ask Fraxinus excelsior, oxel Sorbus intermedia, idegran Taxus baccata och hassel Corylus avellana förekommer sparsamt. Ädellövskogen växer huvudsakligen på blockrik mark och är generellt sett gammal och urskogsartad. Hålträd och död ved förekommer rikligt. I Sydöstskogen är jordtäcket tunt och träden är ofta lågvuxna och krattväxande. Lindarna är ofta flerstammiga och krypande, särskilt i kantzonerna av de mest vindpinade och havsnära delarna av skogen. Stammarna

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 77 Foto Ulf Arup. Foto Ulf Arup. Krum ek i Sydöstskogen. Träden växer sakta; ganska klena ekar visade sig ha en överraskande hög ålder. är klena men senvuxna. Våra borrprov visade att klenstammiga (ca 20 25 cm i diameter vid brösthöjd) till synes unga ekar var 130 150 år. Grövre ekar är antagligen flera hundra år gamla. Som en jämförelse kan nämnas att ungefär halvmetertjocka senvuxna ekar i bergbranter i Östergötland vid borrprov ofta visade sig vara 300 350 år (Ek m fl 1995). I Övre sydskogen är däremot jordtäcket tjockare och träden har där större dimensioner. De största ekarna är 15 meter höga och har en stamdiameter runt 1 meter. Lång skoglig kontinuitet Ädellövskogen på Jungfrun har troligen en mycket lång kontinuitet, inte bara som skog, utan också av gamla ädellövträd. Linné skriver: Löfskogen stod som små lundar eller trägårdar uti afsättningarne af bärget, bestående af trän knapt 2 famnars höga [1 famn = 1,78 m], fast stammen på eken ofta kunde wara tiock som en karl; sågs ock någon ek på flacka bärgat, låg hon med stamm och grennar nedtryckt til jorden och lik som krypande. Dessa lundar woro så ihopwuxne, at näpligen någon menniskia utan yx kunde penitrera, och det som sälsamt är ofta af sielfwa Hedera arborea [murgröna], som här öfwer alt löper, så ihopflätade, som ärtor av Snargräs. (Linnaeus 1745). Lövskogen beskrivs av Linné som en låg skog av ek, björk etc. I hans artlista förekommer också trädslag som lind och ask liksom en mängd lundväxter som t ex blåsippa och tandrot. Ahlqvist (1822, s 327) anger kort och gott om Jungfrun att den är skogbewäxt. Värt att notera är Linnés observation av några getter ute på ön. Ytterligare noteringar om tamdjur förekommer från 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet utplanterades kaniner Oryctolagus cuniculus på ön, vilket fick förödande konsekvenser för skogsföryngringen, som i det närmaste uteblev under en lång följd av år (Ottosson 1964). Vildkaninerna dog ut under 1940-talet, och under en femtonårsperiod kunde återväxten ske utan gnagare på ön. År 1956 etablerade sig emellertid skogshare Lepus timidus på ön, vilket ånyo försämrade föryngringen av framför

78 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) allt lönn, ek och asp, men inte av lind, som inte heller nämnvärt hade påverkats av kaninerna (Ottosson 1964). Begränsad kulturpåverkan Ädellövskogen kännetecknas överlag av en genom tiderna begränsad kulturpåverkan. Detta beror på öns isolerade läge, problemet att komma iland vid blåsiga förhållanden, öns kämpiga topografi och frånvaron av kvalitetsträd för avsättning (Ottosson 1965). På 1900-talet har en begränsad mänsklig påverkan skett på ädellövskogen. Under den tid som stenbrytningen pågick avverkades en del träd. Huggningar finns belagda i Övre sydskogen, Stensliperiskogen, Sydöstskogen vid vaktstugan och i anslutning till stenbrotten (Ottosson 1964). Nationalparkens tillkomst I början av 1900-talet arrenderades ön för stenbrytning av en stenhuggarfirma i Karlshamn. Hällar på öns södra och sydvästra sida exploaterades för att exporteras till Tyskland och användas som prydnadssten. Lektor Johan Erikson slog larm om förödelsen via tidskrifter och tidningar. Motion om bildande av nationalpark väcktes i riksdagen av Karl Starbäck 1914, dock utan resultat. Stenbrytningen låg nere under det första världskriget, men återupptogs på 1920-talet. Oskarshamns hembygdsförening och dåvarande landshövdingen i Kalmar län, John Falk, arbetade för ett skydd av Jungfrun. Efter flera års förhandlingar skänkte Torsten Kreuger, bror till tändstickskungen Ivar, 35 000 kronor för inköp av ön. Då hade emellertid några av de finaste jättegrytorna redan sprängts bort. Nationalparken bildades 1926 (Du Rietz m fl 1961) och fick den officiella benämningen Blå Jungfrun, ett sentida populariserat namn efter den på avstånd blånande kupolen och påskens Blåkulla (Rodebrand 1979). Namnet Blåkulla är känt sedan början av 1400-talet. Ön fick dock inte nämnas vid detta namn. För att förebygga tänkbara olyckor fick endast noanamnet Jungfrun användas (Laufeld & Paasio 1984). Tidigare studier av Jungfruns flora och fauna Under den öländska resan gjorde Carl von Linné en kort dagstur till Jungfrun den 15 juni 1741 (Linnaeus 1745). Han noterade att det är två lavar som orsakar att ön på håll synes blå, men det är idag oklart vilka arter han avsåg. Linné listade dessutom några markoch klippväxande lavar: grå renlav Cladonia rangiferina, svart sköldlav Melanelia stygia och skorplavar, men inga epifytiska arter togs upp. Manfred Mustafa Floderus och Wilhelm Stenhammar besökte Jungfrun sommaren 1853 och noterade tre lavarter: örtlav Lobaria virens (fertil), blodplättslav Haematomma ochroleucum och korallblåslav Brodoa intestiniformis (Floderus 1854). Einar Du Rietz besökte ön i flera omgångar men publicerade aldrig någon fullständig lista över sina lavfynd. Av skogsarter rapporterades bara blylav Degelia plumbea, Lobaria virens och västlig njurlav Nephroma laevigatum (Du Rietz 1914, 1925). Några fynd tas även upp av Degelius (1935). Kryptogamvegetationen på öns berghällar betraktades av Du Rietz & Curry-Lindahl (1950) som en av de rikaste och intressantaste för denna naturtyp i vårt land. Bland annat nämner de flera växtgeografiskt intressanta fynd från rishedarna på den norra delen av ön, t ex stor revmossa Bazzania trilobata, västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus, norrlandslav Nephroma arcticum och sträv filtlav Peltigera scabrosa. Du Rietz insamlingar förvaras på Avdelningen för växtekologi i Uppsala (UPSV) och skulle förtjäna en genomgång och publicering. I nuläget är således en fullödig jämförelse med tidigare undersökningar av öns lavflora inte möjlig. Erikson (1904, 1915) beskrev kärlväxtflora och vegetation liksom även Du Rietz (1925) och Rühling (1997). Öns fågelfauna har inventerats 1936 (Bernström 1941) och 1978 (Rodebrand 1979). Bernström nämner även däggdjur, kräldjur och groddjur. Curry-Lindahl (1950) bedrev zoologiska studier på Jungfrun. Gislén (1949) listade de då kända ryggradslösa djuren från ön. Ytterligare undersökningar fram till slutet av 1970-talet listas av Rodebrand (1979). Ottosson (1982) har sammanfattat litteratur, kartor och handlingar om Jungfrun. Lavinventeringen 1996 Vi var totalt nio personer som gjorde resan ut till Jungfrun och vistades på ön 31 maj 2 juni 1996. Från Lund kom Ulf Arup, Stefan Ekman, Patrik Frödén, Louise Lindblom och Martin Westberg. Från Oskarström i Halland kom Örjan Fritz, och på Öland anslöt öborna Thomas Johansson, Tommy Knutsson och Håkan Lundkvist. Den 1 och 2 juni inventerade vi den epifytiska lavfloran i samtliga ädellövskogsbestånd. Andra miljöer, som t ex hällmarkstallskogen och de öppna klipp- och hällmarkerna, fick av tidsskäl lämnas därhän.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 79 Tabell 1. Rödlistade lavar observerade på Jungfrun 1996, med antalet fynd på respektive trädslag. Hk = Hotkategori. Redlisted lichens found on Jungfrun in 1996, and the number of observations on each tree species. The lichen species are grouped according to threat categories, as given by Aronsson et al. (1995). All occurrences on a certain tree, or log ( -ved ), is treated as one single observation. Threat categories: Hk 1 Endangered; Hk 2 Vulnerable; Hk 3 Rare; Hk 4 Care demanding. Ek Lönn Lind Rönn Ask Övrigt Totalt Quercus Acer pla- Tilia Sorbus au- Fraxinus Art spp. tanoides cordata cuparia excelsior Akut hotade (Hk 1) Bacidia auerswaldii, mörk lundlav 1 1 Bactrospora dryina, stor sönderfallslav 4 4 Opegrapha illecebrosa, gammelekslav 48 48 O. ochrocheila, orangepudrad klotterlav 1 3 3 3 lönnved 1 11 Sårbara (Hk 2) Bacidia rosella, rosa lundlav 1 1 Bactrospora corticola, liten sönderfallslav 1 1 Chaenotheca hispidula, liten parknål 2 2 Degelia plumbea, blylav 6 2 8 Gyalecta truncigena, mörk kraterlav 12 12 Lecanora sublivescens, blå halmlav 99 8 1 ekved 1 109 Lobaria virens, örtlav 8 16 56 1 81 Opegrapha sorediifera, mjölig klotterlav 19 1 20 O. vermicellifera, stiftklotterlav 19 4 6 1 30 Pachyphiale carneola, ädelkronlav 1 1 Schismatomma pericleum, rosa skärelav 9 1 10 Sällsynta (Hk 3) Caloplaca ulcerosa, kraterorangelav 1 1 Hänsynskrävande (Hk 4) Biatorella monasteriensis, klosterlav 2 2 Buellia violaceofusca, blyertslav 1 1 Caloplaca lucifuga, skuggorangelav 8 8 Cladonia parasitica, dvärgbägarlav ekved 2 2 Cliostomum corrugatum, gul dropplav 1 1 Collema occultatum, skorpgelélav 5 5 Cyphelium sessile, parasitsotlav 4 4 Gyalecta flotowii, blek kraterlav 2 2 Nephroma laevigatum, västlig njurlav 4 3 9 1 17 Phlyctis agelaea, rikfruktig blemlav 5 1 6 Schismatomma decolorans, grå skärelav 31 31 Summa antal rödlistade arter 16 14 8 3 3 3 27 Total number of redlisted lichen species

80 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) De större skogsområdena delades in i delområden med hjälp av befintliga stigar och genomströvades systematiskt. 1 juni inventerades Sydöstskogen och Övre sydskogen, 2 juni Jättegrytskogen, Stensliperiskogen, Bryggskogen, Södra Sikhamnsskogen och Norra Sikhamnsskogen. Vi prioriterade studier av gamla träd och träd som i övrigt såg ut att vara speciellt lämpliga för en rik epifytisk lavflora. För arter som av olika skäl (subjektivt) bedömdes som intressanta (vanligtvis rödlistade eller i övrigt sällsynta eller dåligt kända arter) gjordes en mer eller mindre heltäckande inventering, vilket innebar att vi noterade samtliga fynd på varje substrat inom vart och ett av skogsområdena. Som ett fynd räknas här en förekomst på ett träd eller på ved av en liggande stock etc. Övriga arter betraktades som triviala. De noterades (med skogsområde och substrat) första gången de påträffades och därefter endast när de observerades på ett nytt substrat (även då med skogsområde och substrat). För dessa arter saknar vi såväl fullständiga substratförteckningar för varje enskilt skogsområde som fyndstatistik. I flera fall har vi alltså observerat triviala arter i fler skogsområden än de som redovisas i artlistan, nämligen i områden där arten förekom på ett substrat som inte var nytt. För arter som inte kunde bestämmas i fält gjordes en försiktig insamling (insamlingstillstånd från länsstyrelsen förelåg). Merparten av det insamlade materialet förvaras på Botaniska Museet i Lund (LD). Uppgifter om rödlistning och hotkategorier följer Aronsson m fl 1995 (växter), Ahlén & Tjernberg 1996 (vertebrater) och Ehnström m fl 1993 (evertebrater). 174 lavarter påträffades Under vårt besök påträffades 174 arter av epifytiska lavar (se artlistan), varav 27 är rödlistade (tabell 1). Till lavarna har då även räknats några ej eller tveksamt licheniserade pyrenokarper och släktingar till knappnålslavar (alla vanligtvis behandlade i lavinventeringar). Tre tidigare påträffade lavar (matt pricklav Arthonia pruinata, ekspik Calicium quercinum och jättelav Lobaria amplissima) återfanns ej av oss. Följande sju lavar rapporteras här som nya för landskapet Småland: mörk lundlav Bacidia auerswaldii, B. trachona, B. viridifarinosa, Caloplaca cerinelloides, kraterorangelav C. ulcerosa, Lecanora confusa och L. scanica. Nya för Småland är också mikrosvamparna Peridiothelia fuliguncta och Trematosphaeria pertusa. På olika substrat påträffades: ek 99 arter, lönn 40 arter, lind 34 arter, ved 32 arter, asp 29 arter, ask 21 arter, en Juniperus communis 13 arter, rönn 11 arter och övriga substrat 13 arter. För de rödlistade arterna redovisas antalet noterade träd, trädslag för trädslag, i tabell 1. 11 arter påträffades uteslutande (här subjektivt definierat som 90 % av fynden) på ett enda trädslag: Bacidia trachona, gulpudrad spiklav Calicium adspersum, skuggorangelav Caloplaca lucifuga, blå halmlav Lecanora sublivescens, gammelekslav Opegrapha illecebrosa, mjölig klotterlav O. sorediifera, grå skärelav Schismatomma decolorans och rosa skärelav S. pericleum på ek, samt skorpgelélav Collema occultatum och mörk kraterlav Gyalecta truncigena på lönn. Några av de påträffade lavarna har tyngdpunkten i sin sydsvenska utbredning i det oceaniska Västsverige, och är annars mycket ovanliga så här långt österut på den skandinaviska halvön. Hit hör Degelia plumbea, Lecanora confusa, dvärgtufs Leptogium teretiusculum, lunglav Lobaria pulmonaria, L. virens, Nephroma laevigatum, bårdlav N. parile, ädelkronlav Pachyphiale carneola och korallblylav Parmeliella triptophylla. Jämförelse med liknande områden I tabell 2 jämförs data från vår inventering av Jungfrun med data från andra totalinventeringar av epifytiska lavar i ädellövskogsdominerade områden i Sydsverige, utförda det senaste decenniet. Jungfrun står sig mycket bra i denna jämförelse; endast Näverkärr (Arvidsson m fl 1988) hyser ett något högre antal kända arter. De data som sammanställts i tabell 2 medger också att man med hjälp av statistiska metoder söker svaren på några intressanta frågor. Testerna utfördes med Pearson s product-moment correlation coefficient (Sokal & Rohlf 1995). 1. Finns det ett samband mellan ett områdes totala antal epifytiska lavar och dess antal rödlistade epifyter? Som nollhypotes sattes: inget samband finns mellan antal icke rödlistade epifytiska arter (= totalantal arter minus antal rödlistade arter i tabell 2) och antal rödlistade epifytiska arter. Resultat: n = 12, df = 10, r = 0,750, p < 0,01; nollhypotesen förkastades. Frågan kan alltså besvaras med ett ganska bestämt ja det finns en korrelation mellan antalet epifytiska rödlistade arter och det totala artantalet av epifytiska lavar: ju fler rödlistade arter som finns i

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 81 Bacidia trachona på ek. I Sverige uppträder arten endast steril med pyknid. Fyndet på Jungfrun är det första i Småland. Caloplaca cerinelloides växer på en aspgren i Sydöstskogen (bilden från Österrike). I Sverige var den tidigare bara känd från Jämtland och Åsele lappmark. Lecania cyrtellina växer på lind i Sydöstskogen. Arten är sällsynt och dess växtplatser har ofta högt skyddsvärde.

82 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Tabell 2. Jämförelse mellan ädellövskogsdominerade lokaler i Sydsverige vars epifytiska lavflora inventerats under 1980- och 1990-talen. A comparison between South Swedish localities dominated by broad-leaved forest. From left to right: locality, data source, size of area with broad-leaved forest (ha), dominating tree species (ek = Quercus spp., lind = Tilia cordata, lönn = Acer platanoides, bok = Fagus sylvatica, alm = Ulmus spp., ask = Fraxinus excelsior, avenbok = Carpinus betulus), total number of epiphytic lichen species, number of redlisted epiphytic lichen species. There is a statistically significant correlation (p< 0.01) between the total number of epiphytic lichens and the number of redlisted lichens, but not between the size of the areas and the total number of lichens (both tests performed using Pearson s product-moment correlation coefficient). Kullaberg was not included in the latter statistical analysis. Lokal Källa Area med Dominerande Antal epifytiska lavarter lövskog (ha) trädslag Totalt Rödlistade Jungfrun denna studie / this study 24 ek, lind, lönn 174 27 Bokedalen Lindqvist 1983 4 bok 66 2 Österåsen Gustavsson 1983 5 ek 90 2 Näverkärr Arvidsson m fl 1988 5 alm, ask, ek 186 31 Västeråsen Fenchel 1983 8 ek 86 2 Älmås Gustavsson 1989 ca 10 bok, ek, lind 147 12 Ödegärdet Gustavsson 1995 20 bok 144 21 Djurgården Martinsson 1987 30 ek 112 10 Dalby Söderskog Ekman 1990 1 37 alm, ask, bok, ek 74 13 Stenshuvud Ekman 1989 ca 50 ask, avenbok, bok, ek 71 6 Hallands Väderö Arup & Ekman 1991a 1 ca 80 bok, ek 162 38 Kullaberg Johansson 1992 ca 400 bok, ek 162 21 1) Kompletterad med ytterligare några fynd publicerade i Ekman 1997. ett område desto artrikare är det totalt sett. Ett högt antal rödlistade lavar i ett skogsområde är i sig ett mått på högt skyddsvärde men fungerar alltså dessutom som en stark signal på att det totala artantalet är högt, vilket ytterligare bidrar till skyddsvärdet. 2. Finns det ett samband mellan ett områdes area och dess artrikedom? Som nollhypotes sattes: inget samband finns mellan ett områdes area och dess totala antal epifytiska lavar. Kullaberg exkluderades från denna analys, eftersom områdets area skiljer sig mycket från de andra. Resultat: n = 11, df = 9, r = 0,086, p >> 0,05; nollhypotesen accepterades. På denna fråga kan man troligtvis svara nej ; åtminstone finns det inget i detta material som tyder på att ett sådant samband existerar. På en hög geografisk nivå är det självklart att det finns ett samband mellan area och artantal. Skandinavien har t ex fler arter än Sverige, som har fler arter än Småland, som har fler arter än Jungfrun. Detta hänger samman med att Skandinavien totalt sett har större variation i naturförhållanden än Sverige, vilket ger upphov till ett större antal ekologiska nischer som därmed kan hysa ett större antal arter etc. När man kommer ner på en nivå där man jämför areor omfattande grupper av skogsbestånd (här 4 80 hektar) verkar emellertid ett sådant samband saknas. I en del fall kan alltså ett litet område helt enkelt innehålla mer för lavar viktig variation (troligen mikroklimatisk variation) i naturförhållanden än ett större område. Om man ser på de områden som ingår i denna jämförelse (tabell 2), innehåller de alla ädellövskog med lång kontinuitet, och har oceaniskt lokalklimat. Skillnaderna i artantal torde alltså huvudsakligen bero på skillnader i skogens sammansättning, struktur, skötsel (nuvarande och tidigare), topografi och avstånd till potentiella spridningskällor. En slutsats av detta är att mycket tyder på att skydd av små områden kan vara väl så effektivt som skydd av större områden om målet är att bevara många arter. Våra slutsatser får emellertid inte tolkas som att det generellt går an att prioritera skydd av små

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 83 områden framför större områden. Vi har här bara diskuterat antalet arter, inte vilka arter som ingår i respektive område. Inte heller har hänsyn tagits till spridningsbiologiska faktorer, vilka kan vara viktiga för ett långsiktigt artbevarande. Orsaker till Jungfruns artrikedom Vår undersökning visar att Jungfrun hyser en mycket artrik flora av epifytiska lavar där det ingår arter som har nationellt eller regionalt viktiga förekomster. Vad är det då som gör att Jungfrun hyser ett så stort antal lavar? Vi menar att följande, inte helt oberoende, faktorer är viktigast: Relativt högt antal lövträdsarter. Trädslagen skiljer sig något i barkstruktur och barkkemi, vilket leder till skillnader i deras lavflora. Ett antal arter förekommer (nästan) enbart på ett enda av trädslagen. Speciellt ek hyser arter som aldrig eller sällan förekommer på andra trädslag, en observation som är giltig inte bara för Jungfrun. Förekomst av både gamla och unga träd. Ung, slät bark hyser andra lavsamhällen än gammal, skrovlig bark. Många av de rödlistade arterna är beroende av gamla träd. Stor variation i skogsstruktur. Skogen på Jungfrun varierar från högskog till krattskog, vilket ger upphov till variationer i mikroklimat. Lång skoglig kontinuitet. Trots viss störning har skogen på Jungfrun i stora stycken både lång trädkontinuitet och lång kontinuitet av gamla träd. Lång skoglig kontinuitet är en viktig faktor för många lavar (Rose 1976, Andersson & Appelqvist 1987, Tibell 1992, Fritz & Larsson 1996, Arup 1997). Eftersom merparten av den sydsvenska skogen numera saknar lång kontinuitet är många av de kontinuitetskrävande arterna rödlistade. Oceaniskt lokalklimat. Sitt östliga läge till trots är Jungfruns lokalklimat oceaniskt präglat: temperaturvariationerna är mindre och luftfuktigheten högre och jämnare än på närbelägna landmassor. Av denna anledning finns här som tidigare nämnts ett antal lavarter som annars förknippas med oceaniska områden. Stor topografisk variation. Skogen på Jungfrun förekommer både på starkt sluttande och på nästan plan mark. Detta gör att man får stor variation i ljus, temperatur och vind. Artlista med kommentarer Artlistan omfattar 177 lavarter (varav tre endast anträffats vid tidigare undersökningar) och två olicheniserade mikrosvampar. Namnsättningen följer om ej annat anges tidskriftens standard (Santesson 1993, svenska namn enligt Moberg m fl 1995 med vissa tillägg). Arter som klassificerats som intressanta har markerats med *. För dessa anges antalet fynd (se under Lavinventeringen 1996 ovan). Arter som betraktades som triviala saknar markering; för dessa anges substratet samt det skogsområde på vilket de först observerades på detta substrat (antalet fynd anges ej). Arter som inte återfanns av oss har markerats med. För rödlistade arter har klassningen i hotkategorier markerats [hk 1] etc (se tabell 1). Namnet på respektive skogsområde där arten påträffades följer vår karta. När ett fynd anges med bara trädslaget, t ex ek, avses normalt stammens bark. I övriga fall är substratet specificerat, exempelvis ekbas, ekkvist eller ekved. Lavar Agonimia allobata, slät fjällav*. Övre sydskogen, västra delen: lönn. Sällsynt art som dock är något förbisedd. Den har uppmärksammats på senare år och är nu funnen i Sk (Arup & Ekman opubl), Öl (Arup, Ekman & Knutsson opubl), Gtl, Sm, Hl, Ög, Upl och Gstr. I Småland är arten funnen en gång tidigare (Gustavsson 1995). Den förekommer både i miljöer med högt skyddsvärde och i mer eller mindre triviala miljöer. Anaptychia runcinata, brun franslav*. Norra Sikhamnsskogen: ek 1. Anisomeridium biforme, toffellav. Sydöstskogen: ek, lönn. A. nyssaegenum, trädbaslav. Sydöstskogen: gammal strandnära ek. Arthonia cf. punctiformis, pricklav. Sydöstskogen, vaktstugan: rönnkvist. Kollekten kunde ej bestämmas med säkerhet eftersom sporerna var omogna. A. dispersa, smalpricklav. Sydöstskogen: ekgrenar. A. leucopellaea, kattfotslav*. Sydöstskogen: ek 2. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. A. muscigena, allémosslav. Sydöstskogen: ek. Denna art har visat sig vara starkt förbisedd i södra Sverige (Arup & Ekman 1997). A. pruinata, matt pricklav [hk 2]. Sydöstskogen, 1914 Du Rietz (Almborn 1948). A. radiata, fläcklav. Sydöstskogen: ek, rönn.

84 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) A. spadicea, glansfläck*. Sydöstskogen: ekbas 1. Denna art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995). A. vinosa, rostfläck. Sydöstskogen: ek. Arthopyrenia lapponina. Sydöstskogen: ekgren, rönn. A. punctiformis. Sydöstskogen: rönnkvist. Arthothelium ruanum, jaguarfläck*. Sydöstskogen: ekbas 1, ek 1. Denna art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995). Den är vanligast i södra Sverige men är känd norrut till Mälardalen. På Öland är arten tämligen vanlig, framför allt i Mittlandsskogen, medan den är sällsynt på fastlandet i Kalmar län. Bacidia arceutina. Sydöstskogen: lind. B. auerswaldii, mörk lundlav* [hk 1]. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: lönn 1. Arten har färre än tio aktuella lokaler i följande landskap: Öl, Gtl, Sm, Boh och Upl. Den förekommer i ädellövskog med lång kontinuitet tillsammans med andra rödlistade arter. Ny för Småland. B. cf. fuscoviridis*. Sydöstskogen: lindrot 1 (vide B. Coppins). Dr. Brian Coppins, Edinburgh, som studerat vår sterila kollekt, har erfarenhet av B. fuscoviridis från Brittiska öarna, där arten nyligen uppmärksammats. Den är där oftast steril, men ibland förekommer blekt rödbruna apothecier. Bålens morfologi och anatomi hos vårt material stämmer väl överens med brittiska kollekter av arten. Utan apothecier kan dock inte en säker bestämning göras. På Brittiska öarna växer arten oftast på kalksten i skugga. Det sistnämnda talar emot att fyndet på Jungfrun skulle avse denna art, men fynd av normalt stenlevande arter på trädbaser är inte ovanligt. Om bestämningen skulle vara riktig är fyndet det andra i Sverige (Nordin & Hermansson 1999). B. globulosa, eklav. Sydöstskogen: lind. B. rosella, rosa lundlav* [hk 2]. Övre sydskogen, västra delen: lönn 1 (2 bålar). B. rubella, lönnlav. Sydöstskogen: lönn. Övre sydskogen: ek. B. trachona*. Sydöstskogen: ekbaser 4. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. I Sverige uppträder arten bara som steril med pyknid. Den förekommer i södra och mellersta Sverige sällsynt på lövträdsbaser och klippor, framför allt i ädellövskog med lång kontinuitet. På Öland finns endast sex fynd, alla gjorda i värdefulla områden med andra sällsynta och hotade lavarter. Ny för Småland. Foto sid 81. B. viridifarinosa*. Sydöstskogen: ek 2, lind 1. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 3, lönn 1. Arten har först i sen tid uppmärksammats i Sverige (Johansson 1992) och är här bara känd i sterilt tillstånd. Bålen är olivgrön med fina, oregelbundna, UV+ orange soral som täcker stora delar av bålen. Vita pyknid uppträder ofta. Liksom hos B. trachona dominerar förekomster i skuggig ädellövskog där B. viridifarinosa oftast växer långt ned på trädstammarna eller mer sällsynt på stenar och klippor. Lokalerna är ofta fina med flera sällsynta lavar men fynd i något trivialare miljöer finns också. Hittills finns fynd från Sk, Hl, Öl, Sm, Boh och Srm. Ny för Småland. Bactrospora-arter, sönderfallslavar. Släktet omfattar två närbesläktade arter i Sydsverige, båda rödlistade. De är inte med säkerhet skiljbara i fält. Båda arterna föredrar hård bark av ek i halvskugga. De är troligen kontinuitetskrävande men förekommer oftast på måttligt grova träd. Eftersom vi endast samlade ett sparsamt material har bara en del av fynden kunnat bestämmas till art. Följande 15 fynd har inte bestämts till art: Sydöstskogen: ek 7. Övre sydskogen: ek 6. Stensliperiskogen: ek 1. Bryggskogen: ek 1. Övriga fynd har bestämts till art: B. corticola, liten sönderfallslav* [hk 2]. Sydöstskogen: 1 ek (1 bål). B. dryina, stor sönderfallslav* [hk 1]. Sydöstskogen: ek 2. Övre sydskogen: ek 1. Stensliperiskogen: ek 1. Biatora efflorescens, smågrynig knopplav. Sydöstskogen: ek. Biatorella monasteriensis, klosterlav* [hk 4]. Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: lönn 1. Arten förekommer på ädellövträd i skuggiga till halvöppna miljöer med lång kontinuitet. Laven är spridd i södra och mellersta Sverige men har sin tyngdpunkt i Västsverige. På Öland finns arten i ett 15-tal värdefulla naturområden, medan det bara finns ca tio fynd från Kalmar läns fastland. Bryoria fuscescens, manlav. Övre sydskogen: ek. Buellia alboatra, vitskivlav*. Sydöstskogen: asp. Övre sydskogen, västra delen: lönn 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. Arten förekommer framför allt på ädellövträd i näringsrika, relativt öppna miljöer, t ex alléer och hagmarker, men ibland uppträder den även i skog. Det rör sig då ofta om relativt öppen skog med lång kontinuitet. B. griseovirens. Sydöstskogen: ek, ekved. Övre sydskogen: ek, asp. Jättegrytskogen: ekved. B. punctata, liten skivlav. Övre sydskogen: ek. B. schaereri. Sydöstskogen: ekved, enbuske. Övre sydskogen: lönn, ekved. Stensliperiskogen: ekved. B. violaceofusca, blyertslav* [hk 4]. Övre sydskogen: ek 1. Arten förekommer huvudsakligen på grova, något beskuggade ekar. Den beskrevs i sen tid (Thor & Muhr 1991) men är nu känd från stora delar av mellersta Sverige. I södra Sverige är dock fynden få. I Kalmar län finns sju fynd från Öland och ca 45 fynd från fastlandet. Calicium adspersum, gulpudrad spiklav*. Sydöstskogen: ek 1. Övre sydskogen: ek 5. Jättegrytskogen: ek 1. C. glaucellum, svart spiklav. Sydöstskogen: ek, ekved. Stensliperiskogen: tallved. C. quercinum, ekspik [hk 1]. Sikhamn, gammal ek, 1914 Du Rietz (herbarium UPS). C. viride, grön spiklav. Sydöstskogen: ek. Caloplaca cerina, vaxorangelav. Övre sydskogen: lönn, asp.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 85 Lecanora confusa på en lönn i Övre sydskogen. Denna bristfälligt kända art förekommer lokalt i kusttrakter i södra Sverige men hade tidigare ej påträffats i Småland. Blå halmlav Lecanora sublivescens är en rödlistad art som har en av sina rikligaste lokaler i Sverige på Jungfrun. Stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera. Denna rödlistade art förekommer i södra Sverige på ädellövträd i skog med hög luftfuktighet. Trettio fynd gjordes på Jungfrun.

86 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) C. cerinelloides*. Sydöstskogen: aspgren 1 (conf. U. Søchting). Arten är i landet tidigare känd från Jmt och Ås lpm i norra Sverige (Santesson 1993), varför fyndet på Jungfrun är överraskande. Arten är mycket lik C. cerinella, men har till skillnad från denna 8 istället för 12 16 sporer per sporsäck. Ny för Småland. Foto sid 81. C. ferruginea, rostorangelav*. Sydöstskogen: gammal strandnära ek 1. Bryggskogen: ask 1. Arten förekommer mer eller mindre sällsynt i landets södra och mellersta delar, framför allt på ask, asp och rönn, men även på andra lövträd. C. flavorubescens, asporangelav. Sydöstskogen: nyfallen asplåga. C. herbidella, korallorangelav*. Övre sydskogen: ek 1 (fertil). Arten finns i hela landet, men är inte vanlig någonstans. Den uppträder i landets södra delar ofta steril, men framför allt i de östliga landskapen ser man den ibland fertil. Förekomst av arten indikerar, åtminstone i södra Sverige, att området har höga naturvärden. C. holocarpa, liten orangelav. Sydöstskogen: asp, nyfallen asplåga. C. lucifuga, skuggorangelav* [hk 4]. Övre sydskogen: ek 8. Gamla ekar är artens favoritsubstrat, men fynd på andra trädslag finns också. Laven är känd från nästan alla län i södra och mellersta Sverige. I Kalmar län finns 15 lokaler på Öland och ca 25 på fastlandet. C. ulcerosa, kraterorangelav* [hk 3]. Övre sydskogen, västra delen: lönn 1. Flertalet fynd i Sverige har gjorts i kulturbiotoper som alleér och kyrkogårdar (Arup & Ekman 1991b). Ny för Småland. Candelariella xanthostigma, grynig ägglav. Sydöstskogen: ek. Övre sydskogen: lönn. Catinaria atropurpurea*. Övre sydskogen: lönn 2. I landets södra delar är denna art sällsynt och förekommer i olika ädellövmiljöer med höga naturvärden. Fynd finns från bl a sluten bokskog, blandad ädellövskog och öppna lövängar med ask. Cetraria chlorophylla, brämlav. Sydöstskogen: tall. Chaenotheca chrysocephala, grynig nållav. Sydöstskogen: ek, enbuske. C. ferruginea, rostfläckig nållav. Sydöstskogen: tall. Övre sydskogen: ekved 1. Stensliperiskogen: död tall. C. hispidula, parknål* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 1. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. C. stemonea, luddnål*. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: ihålig ek 1. Denna art är mycket sällsynt i södra Sverige. Den förekommer på ved och trädbaser i skuggiga miljöer tillsammans med andra sällsynta och hotade arter. C. trichialis, grå nållav. Sydöstskogen: ek. Övre sydskogen: ek. Chrysothrix candelaris, gulmjöl. Sydöstskogen: ek. C. flavovirens (C. chrysophthalma auct., se Tønsberg 1994), blekt gulmjöl*. Sydöstskogen: tall 1. Övre sydskogen: ekved 1. Arten har uppmärksammats först i sen tid och fortfarande är utbredningen delvis dåligt känd. De flesta fynden i södra Sverige är gjorda på ved eller bark av ek, tall och gran. Lokalerna är ofta belägna nära vattendrag, sjöar eller havet. Många av förekomsterna finns i områden med höga naturvärden. Cladonia chlorophaea, brun bägarlav. Sydöstskogen: lönn. C. coniocraea, mjölig trattlav. Sydöstskogen: lönn. C. digitata, fingerlav. Sydöstskogen: ved. C. macilenta ssp. macilenta, knotig kochenillav. Sydöstskogen: lind. C. parasitica, dvärgbägarlav* [hk 4]. Övre sydskogen: ekved 2. C. pleurota, mjölig kochenillav. Övre sydskogen: ekved. C. squamosa, fnaslav. Övre sydskogen: ekved. Cliostomum corrugatum, gul dropplav* [hk 4]. Övre sydskogen, invid norra stigen: ek 1. Steril, med pyknid. C. griffithii, dropplav. Sydöstskogen: ek. Stensliperiskogen: död tall. Collema occultatum var. occultatum, skorpgelélav* [hk 4]. Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: lönn 4. Cyphelium sessile, parasitsotlav* [hk 4]. Sydöstskogen: ek 3. Jättegrytskogen: ek 1. I södra Sverige förekommer arten parasitiskt eller parasymbiontiskt på Pertusariaarter, oftast på gamla bokar eller ekar i sluten till öppen miljö. Degelia plumbea, blylav* [hk 2]. Sydöstskogen: lind 2 (varav 1 lind med 12 bålar, rika på apothecier). Övre sydskogen: lönn 6 (varav en med 18 bålar). 1914 tämligen allmän på lönn, ask, asp, ek, lind, en samt på block i ek- och lindskog enligt Du Rietz (Degelius 1935). I senare tid observerad på 12 lönnar, 6 ekar, 1 ask och 1 klippa av Ivar Ottosson (brev 1998). Jungfrun är den enda kända lokalen i Kalmar län. Foto sid 88. Dimerella pineti, liten vaxlav. Sydöstskogen: lind, ekbas. Enterographa zonata, zonlav*. Sydöstskogen: ek 1. Fertil. Evernia prunastri, slånlav. Sydöstskogen: ek, enbuske. Fuscidea cyathoides var. corticola, klipplav. Övre sydskogen: lönn. Graphis scripta, skriftlav. Sydöstskogen: ek, lind. Gyalecta-arter, kraterlavar. På Jungfrun förekommer två arter men dessa är inte säkert skiljbara i fält. Av följande fem fynd samlades inget material: Övre sydskogen, mellan stigarna: lönn 5. Av resterande fynd samlades ett begränsat material som kunde bestämmas: G. flotowii, blek kraterlav* [hk 4]. Övre sydskogen: lönn 2. G. truncigena, mörk kraterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: lönn 11. Dessutom: 1914, Du Rietz (herbarium GB).

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 87 Haematomma ochroleucum, blodplättslav. Sydöstskogen: ek. Hypocenomyce scalaris, flarnlav. Sydöstskogen: en, tall. Övre sydskogen: ekved. H. caradocensis, knölig flarnlav. Övre sydskogen: ekved. Hypogymnia physodes, blåslav. Sydöstskogen: björk, en, ek. Imshaugia aleurites, klilav. Sydöstskogen: en, ekved. Övre sydskogen: ekved. Lecanactis abietina, gammelgranslav. Övre sydskogen: ek. Lecania cyrtella. Övre sydskogen: lönnbas. L. cyrtellina*. Sydöstskogen: lind 1, lindved 1. Denna art har ofta förväxlats med L. cyrtella, som är mycket närbesläktad. L. cyrtellina skiljer sig från L. cyrtella genom huvudsakligen 1-celliga sporer som är mer långsmala, och genom en sämre utvecklad bålkant på apothecierna. L. cyrtellina är sällsynt i södra Sverige och växer på ädellövträd, gärna nära basen, i slutna till halvöppna miljöer som ofta har högt skyddsvärde. Foto sid 81. L. aff. hypoptella*. Övre sydskogen, mellan stigarna: ekved 1. Kollekten stämmer morfologiskt väl överens med L. hypoptella men har ett excipulum som ej reagerar med jod. Litteraturen anger konsekvent att denna art skall ha en positiv violett reaktion med jod. Lecanora argentata, brun kantlav. Sydöstskogen: asp, ek, lind. L. cadubriae*. Sydöstskogen: ved av tallåga 1. L. carpinea, allav. Sydöstskogen: asp. Bryggskogen: askgren. L. chlarotera. Sydöstskogen: asp, ek, ekkvist. Bryggskogen: ask. L. circumborealis. Sydöstskogen: ekkvist, asp. Bryggskogen: askgren. L. confusa*. Sydöstskogen: asp 1, en 1, ek 1, ekved 1, ekkvist 1. Övre sydskogen: ek 1, lönn 1. Bryggskogen: ask 1, askgren 1. Arten förekommer framför allt i kusttrakter på både barr- och lövträd. Artens utbredning och ekologi är ofullständigt känd, men den verkar vara ojämnt spridd och sällsynt, dock lokalt vanligare. Tidigare känd från Sk, Öl, Gtl och Boh. Ny för Småland. Foto sid 85. L. expallens, mjölkantlav. Sydöstskogen: ek. L. hagenii. Sydöstskogen: asp, nyfallen asplåga. L. intumescens. Sydöstskogen: ek, ekkvist. L. saligna. Övre sydskogen, invid norra stigen: ek. L. sambuci. Övre sydskogen, västra delen: lönn. L. scanica*. Övre sydskogen, invid norra stigen: ved av eklåga 1. Få lichenologer har stiftat bekanskap med denna sällsynta art. Arten beskrevs från Skåne för drygt sextio år sedan (Magnusson 1934), men fortfarande finns bara ett fåtal fynd. Aktuella förekomster finns i Sk, Hl och Sm, och äldre uppgifter även från Vg och Upl. Alla moderna fynd är gjorda på ved av stående eller liggande ekstammar i öppen till sluten miljö med i övrigt mycket höga naturvärden. Ny för Småland. L. sublivescens, blå halmlav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 58, lind 7, ekved 1, ask 1. Övre sydskogen: ek 24. Jättegrytskogen: ek 9, lind 1. Bryggskogen: ek 7. Norra Sikhamnsskogen: ek 1. Denna art växer huvudsakligen på gammal ek och bok i slutna till halvöppna miljöer. Den har aktuella förekomster i Sk och Sm samt på Öl och Gtl. Foto sid 85. Lecidella elaeochroma, asplav. var. elaeochroma. Sydöstskogen: asp, ek. Övre sydskogen: ek. var. soralifera. Övre sydskogen: asp. Lepraria caesioalba. Sydöstskogen: lindbas, ek. L. incana, blågrå mjöllav. Sydöstskogen: ek, en. Stensliperiskogen: tall. L. lobificans. Sydöstskogen: ek, lindbas, rönnbas. Övre sydskogen: gran. Leproloma vouauxii. Övre sydskogen: ask, lind. Leptogium lichenoides, traslav*. Sydöstskogen: lönn 1, ek 1. L. teretiusculum, dvärgtufs. Sydöstskogen, lind (?) 1. Övre sydskogen: ek 1, lönn 1. Lobaria amplissima, jättelav [hk 1]. Sydskogens södra del, 1951 Degelius (herbarium UPS). L. pulmonaria, lunglav*. Sydöstskogen: lind 5, ek 2, lönn 2. Övre sydskogen: ek 4, lönn 1. Jättegrytskogen: lind 2. Stensliperiskogen: ek 2. Lunglav är betydligt sällsyntare i sydöstra än i sydvästra Sverige. För närvarande finns tre kända fynd på Öland och ca 180 i östra Småland. L. virens, örtlav* [hk 2]. Sydöstskogen: lind 56, lönn 8, ek 6, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 8, ek 2. 1914 riklig på Jungfruns sydligaste del, på lönn, ek och lind samt sällsynt på lönn och en enligt Du Rietz (Degelius 1935). Ivar Ottosson observerade den, huvudsakligen under 1987, på 29 lönnar, 24 ekar, 59 lindar och 1 rönn (Ottosson, i brev). Jungfrun är den enda kända lokalen på svenska östkusten för denna oceaniska lav. Att den förekommer här hänger sannolikt samman med öns oceaniska lokalklimat. Foto sid 88. Loxospora elatina*. Sydöstskogen: ekved 1. Melanelia exasperata, vårtig sköldlav*. Sydöstskogen: asp 1. M. fuliginosa, glänsande sköldlav. var. fuliginosa. Sydöstskogen: ek. Bryggskogen: ask. var. glabratula. Sydöstskogen: ek. M. subaurifera, gulpudrad sköldlav. Bryggskogen: ask. Micarea misella*. Sydöstskogen: ved av ekvrak 1. M. prasina, dynlav. Sydöstskogen: ek, ekved. Övre sydskogen: högstubbe. Microcalicium disseminatum, ärgspik*. Övre sydskogen: ek 4. Stensliperiskogen: död tall 1. Mycocalicium subtile. Stensliperiskogen: tallved.

88 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Blylav Degelia plumbea är en rödlistad art med västlig utbredning i landet. Jungfrun är den enda kända lokalen i Kalmar län. Örtlav Lobaria virens har sin enda kända östkust-förekomst på Jungfrun, där den är relativt vanlig.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 89 Luddlav Nephroma resupinatum liknar västlig njurlav N. laevigatum, men har vit märg och korta hår på ovansidan av de fertila loberna. Sköldfiltlav Peltigera horizontalis växer ofta på mossbeklädda trädbaser. Liksom andra filtlavar saknar den bark på undersidan, som därför ser luddig ut.

90 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Nephroma laevigatum, västlig njurlav* [hk 4]. Sydöstskogen: lind 9, ek 4, lönn 1. Övre sydskogen: lönn 2, ask 1. 1913 och 1914 tämligen allmän på ek och sällsynt på lönn och en enligt Du Rietz (Degelius 1935). Denna art är mycket ovanlig på svenska östkusten. N. parile, bårdlav*. Sydöstskogen: lind 35, ek 19, lönn 7, sten 1. Övre sydskogen: ek 9, lönn 3, ask 1. Jättegrytskogen: ek 3, lind 1. Stensliperiskogen: ek 4, lönn 1, ask 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. N. resupinatum, luddlav*. Sydöstskogen: ek 9, lönn 8, lind 8, sten 5, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 10, ek 4, ask 1. Jättegrytskogen: lönn 1, ek 1. Stensliperiskogen: ek 2. Bryggskogen: ask 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 3. Det finns få fynd i sydöstra Sverige. Arten är ej känd från Öland medan det finns ett trettiotal fynd från Kalmar läns fastland. Foto sid 89. Ochrolechia androgyna, grynig örnlav. Sydöstskogen: ek. O. microstictoides. Sydöstskogen: ek. O. subviridis, grovkornig örnlav*. Sydöstskogen: ek 1. Övre sydskogen: ask 1. O. szatalaënsis*. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. [Artepitets stavning följer Purvis m fl 1994]. O. szatalaënsis är morfologiskt mycket lik, och har ofta förväxlats med, O. parella och O. pallescens, dock utan att vara närmare släkt med dessa arter. Arterna identifieras enklast på apotheciediskens C-reaktion. Hos O. szatalaënsis reagerar den C+ gul (oidentifierad xanthon), medan den reagerar C+ röd (gyroforsyra) hos O. parella och O. pallescens (Purvis m fl 1994). O. szatalaënsis är känd från spridda lokaler över större delen av Sverige, bland annat från Småland (Santesson 1993) och Öland (Knutsson m fl 1997). O. parella och O. pallescens är, med nuvarande tillämpning av namnen, oklart skilda; möjligen finns kemiska skillnader (Brodo 1991). Traditionellt har namnet O. parella använts på stenlevande och O. pallescens på barklevande individ. O. turneri. Sydöstskogen: ek, lind. Bryggskogen: ask. Opegrapha atra, svart klotterlav. Sydöstskogen: rönn, ekgren, asp. O. illecebrosa, gammelekslav* [hk 1]. Sydöstskogen: ek 2. Övre sydskogen: ek 38. Jättegrytskogen: ek 3. Stensliperiskogen: ek 4. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. Ställvis fertil. O. ochrocheila, orangepudrad klotterlav* [hk 1]. Sydöstskogen: lind 3, rönn 3, lönn 1, ek 1. Övre sydskogen, mellan norra och södra stigen: lönn 2, lönnved 1. O. rufescens, rödbrun klotterlav. Sydöstskogen: lind. O. sorediifera, mjölig klotterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 17, lind 1. Övre sydskogen, västra delen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. O. varia, klotterlav. Sydöstskogen: lönn, lind. O. vermicellifera, stiftklotterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 11 (varav 4 med apothecier), lind 5 (varav 1 med apothecier), lönn 1, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 3, ek 1. Jättegrytskogen: ek 2, lind 1. Stensliperiskogen: ek 3. Bryggskogen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. Foto sid 85. O. vulgata s. str. (O. vulgata var. vulgata), mellanklotterlav. Sydöstskogen: ek, lind. Pachyphiale carneola, ädelkronlav* [hk 2]. Övre sydskogen: lönn 1. Parmelia omphalodes, letlav. Sydöstskogen: lind, en. P. saxatilis, färglav. Sydöstskogen: ek, lövved. P. sulcata, skrynkellav. Sydöstskogen: björk, ek, ekved, en. Parmeliella triptophylla, korallblylav*. Sydöstskogen: lind 7, lönn 2, ek 1. Övre sydskogen: ask 1, ek 1. Jättegrytskogen: ek 1. Stensliperiskogen: ek 1. Antalet träd med P. triptophylla är underskattat då räkningen inte gjordes konsekvent. Arten är sällsynt i södra Sverige. Parmeliopsis ambigua, stocklav. Sydöstskogen: ekved. P. hyperopta, vedlav. Sydöstskogen: en. Peltigera horizontalis, sköldfiltlav*. Sydöstskogen: ek 1, lönnbas 1. Övre sydskogen: ek 1. I England anses arten främst förekomma på lokaler med lång skoglig kontinuitet (Rose 1976, 1992). Foto sid 89. P. praetextata, fjällig filtlav. Sydöstskogen: lind. Pertusaria amara, bitterlav. Sydöstskogen: ek. P. corallina, stiftlav. Sydöstskogen: ekbas. P. coronata, grågrön hagelporlav*. Sydöstskogen: ek 1. P. flavida, gul porlav. Sydöstskogen: ek. P. hemisphaerica, snöbollslav. Sydöstskogen: en. Övre sydskogen: lönn. P. hymenea, kraterporlav. Sydöstskogen: ek. P. pertusa, porlav. Sydöstskogen: ek. P. pupillaris. Sydöstskogen: oidentifierat substrat. Phlyctis agelaea, rikfruktig blemlav* [hk 4]. Övre sydskogen: lönn 5, ask 1. En av de allra rikligaste rödlistade lavarna på Öland med ungefär 150 fynd, dock betydligt ovanligare på norra Öland (Knutsson 1995). P. argena, blemlav. Övre sydskogen: ask, asp. Physcia adscendens, hjälmrosettlav. Sydöstskogen: asp. P. aipolia, rosettlav. Sydöstskogen: asp, ek. P. dubia, mångformig rosettlav. Sydöstskogen: ek. Övre sydskogen: lönnbas. P. stellaris, stjärnlav*. Sydöstskogen, ovan stenbrott S om vaktstugan: aspgren. Övre sydskogen: ek. P. tenella, finlav. Sydöstskogen: asp. Physconia distorta, dagglav. Sydöstskogen: asp.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 91 Placynthiella icmalea, koralltorvlav. Sydöstskogen: ekved. Övre sydskogen: högstubbe. Platismatia glauca, näverlav. Sydöstskogen: tall. Övre sydskogen: ekved. Porina chlorotica, skuggvårtlav. Sydöstskogen: lindbas. Pseudevernia furfuracea, gällav. Sydöstskogen: ek, asp, tallgren. Pyrrhospora querna, ekflamlav. Sydöstskogen: ek. Ramalina farinacea, mjölig brosklav. Sydöstskogen: ek, asp, lind. R. fastigiata, rosettbrosklav. Sydöstskogen: gren av nyfallen asplåga. R. fraxinea, brosklav. Sydöstskogen: asp. Rinodina archaea*. Sydöstskogen, ovan stenbrott S om vaktstugan: aspgren 1. Schismatomma decolorans, grå skärelav* [hk 4]. Sydöstskogen: ek 2. Övre sydskogen: ek 23. Jättegrytskogen: ek 3. Stensliperiskogen: ek 3. S. pericleum, rosa skärelav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 5, lind 1. Jättegrytskogen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 3. Scoliciosporum chlorococcum, trädgrönelav. Sydöstskogen: ek, aspgren. Bryggskogen: askgren. Tephromela atra, svart kantlav. Övre sydskogen: lönn. Bryggskogen: ask. Södra Sikhamnsskogen: ek 1. Thelotrema lepadinum, havstulpanlav*. Sydöstskogen: ek 3, lind 2, rönn 1. Antalet träd med T. lepadinum är underskattat då räkningen inte gjordes konsekvent. Trapeliopsis flexuosa, vedknotterlav. Sydöstskogen: lövved. Övre sydskogen, mellan stigarna: ekved. T. granulosa, knotterlav. Sydöstskogen: gren av en, ved av ekvrak. Usnea hirta, luddig skägglav. Sydöstskogen: tall. U. subfloridana, kort skägglav. Sydöstskogen: ek. Vulpicida pinastri, granlav. Sydöstskogen: lind, lövved. Xanthoria parietina, vägglav. Sydöstskogen: nyfallen asplåga. Bryggskogen: ask, askgren. X. polycarpa, mångfruktig vägglav. Sydöstskogen: asp. Övre sydskogen: ek. Bryggskogen: ask. Xylographa vitiligo, mjölig xylografa*. Sydöstskogen: ekved 1. Arten förekommer huvudsakligen på gammal, torr, obehandlad ved av träd eller enbuskar. I södra Sverige är arten relativt sällsynt och har troligen högt indikatorvärde på skyddsvärd natur. Olicheniserade mikrosvampar Peridiothelia fuliguncta*. Sydöstskogen: lind 1 (conf. O. E. Eriksson). Ny för Småland. Trematosphaeria pertusa*. Sydöstskogen: lindrot, växande tillsammans med Bacidia cf. fuscoviridis. Ny för Småland. Övriga observationer Det ganska kyliga vädret resulterade i en relativt låg fågelaktivitet. Skogsduva Columba oenas [hk 4] har tidigare angivits som allmän, rent av en karaktärsfågel med 35 spelande duvor år 1936 (Bernström 1941). Vid en inventering 1978 var den dock försvunnen (Rodebrand 1979). Vi noterade en spelande fågel den 2 juni i Övre sydskogen. Antalet tobisgrisslor Cepphus grylle vid stranden nedanför vaktstugan var ungefär lika högt som 1978, då 14 par noterades. Populationen av tobisgrissla på ön bedömdes vara hela 250 par 1936 men bara 74 par 1978 (Rodebrand 1979). En adult havsörn Haliaeetus albicilla [hk 2] flög över ön. Korp Corvus corax häckade sannolikt i Prästkåsbranten. Av rödlistade kräldjur noterades vattensnok Natrix natrix [hk 4]. Flera intressanta skalbaggar påträffades. Ett par exemplar av liten ekbock Cerambyx scopolii [hk 2] sågs krypa omkring på marken. Vidare hittades knäpparen Ampedus hjortii [hk 4] (conf. R. Baranowski) och halssköldar av bladhorningen Gnorimus variabilis [hk 1] (det. B. Andersson) och brun guldbagge Liocola marmorata [hk 4]. Knäpparen Stenagostus rhombeus [hk 2] påträffades som larv i mulm. På marken påträffades rester av kortvingen Ocypus olens [hk 3] (det. B. Andersson). I övrigt kan nämnas guldbagge Cetonia aurata och lysmask Lampyris noctiluca. Brun trädmyra Lasius brunneus [hk 2] var vanlig i lövskogarna. Med tanke på att studierna inte var inriktade på skalbaggar var resultatet mycket gott. En inventering av Jungfruns saproxyliska insekter är angelägen och kommer sannolikt ge ett mycket spännande resultat. Av intressanta storsvampar observerades tallticka Phellinus pini på några gamla tallar i den sydöstra hällmarksskogen, medan resterna av oxtungsvamp Fistulina hepatica [hk 4] noterades på en ek. Tack Ett tack till vakterna på Jungfrun, Saga Ragntorp och Magnus Kvile, för deras gästfrihet, samt till Länsstyrelsen i Kalmar län som bekostat resor. Vi vill tacka Ulrik Søchting, Köpenhamn, och Brian Coppins, Edinburgh, för bestämningshjälp med några lavar och mikrosvampar. För kontrollbestämningar tackas dessutom Ove E. Eriksson, Umeå, Rickard Bara-

92 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) nowski, Lund och Bengt Andersson, Nybro. Slutligen går vår tacksamhet till Ivar Ottosson som har låtit oss publicera en del av hans lichenologiska observationer och som kommit med värdefulla synpunkter på manuskriptet. Citerad litteratur Ahlén, I. & Tjernberg, M. (red) 1996: Rödlistade ryggradsdjur i Sverige 1996 Artfakta. Uppsala. Ahlqvist, A. 1822: Ölands historia och beskrifning. Calmar. Faksimil utgivet 1979, Uppsala. Almborn, O. 1948: Distribution and ecology of some South Scandinavian lichens. Bot. Notiser suppl. 1 (2). Andersson, L. & Appelqvist, T. 1987: Lunglav och almlav, indikatorer på värdefull lövskog. Svensk Bot. Tidskr. 81: 185 194. Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red) 1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. Uppsala. Arup, U. 1997: Skoglig kontinuitet. I U. Arup, S. Ekman, I. Kärnefelt & J.-E. Mattsson (red), Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige: 92 95. Lund. Arup, U. & Ekman, S. 1991a: Lavfloran på Hallands Väderö. Svensk Bot. Tidskr. 85: 263 308. Arup, U. & Ekman, S. 1991b: Caloplaca ulcerosa new to Sweden. Graphis Scripta 3: 46 48. Arup, U. & Ekman, S. 1997: Presentation av arterna. I U. Arup, S. Ekman, I. Kärnefelt & J.-E. Mattsson (red), Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige: 146 258. Lund. Arvidsson, L., Lindström, M., Muhr, L.-E., Ståhl, B. & Wall, S. 1988: Lavfloran i Näverkärrsskogen i Bohuslän. Svensk Bot. Tidskr. 82: 167 192. Bernström, J. 1941: Anteckningar om däggdjur, fåglar, kräldjur och groddjur i Blå Jungfruns nationalpark samt om fågellivet på Furön i Kalmarsund. Kungl. svenska Vet.-akad. skrifter i naturskyddsärenden 39. Brodo, I. M. 1991: Studies in the lichen genus Ochrolechia. 2. Corticolous species of North America. Can. J. Bot. 69: 733 772. Curry-Lindahl, K. 1950: Zoologiska studier på Blå Jungfrun. Fauna och Flora 45: 208 234. Degelius, G. 1935: Das ozeanische Element der Strauchund Laubflechtenflora von Skandinavien. Acta Phytogeographica Suecica 7. Du Rietz, G. E. 1914: Ännu några ord om Nephroma lusitanicums utbredning i Sverige. Svensk Bot Tidskr. 8: 271 272. Du Rietz, G. E. 1925: Die Hauptzüge der Vegetation der Insel Jungfrun. Svensk Bot. Tidskr. 19: 323 346. Du Rietz, G. E. & Curry-Lindahl, K. 1950: Jungfrun. I A. Eklundh & K. Curry-Lindahl (red), Natur i Småland: 374 385. Stockholm. Du Rietz, G. E., Coulianos, C.-C. & Dahlskog, S. 1961: Blå Jungfrun. I C. Oldertz & B. Rosén (red), Sveriges nationalparker, kap. 14. 2 uppl. Stockholm. Ehnström, G., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å. (red) 1993: Rödlistade evertebrater i Sverige 1993. Uppsala. Ek, T., Wadstein, M. & Johannesson, J. 1995: Varifrån kommer lavar knutna till gamla ekar? Svensk Bot. Tidskr. 89: 335 343. Ekman, S. 1989: Förändringar i Stenshuvuds lavflora under ett halvt sekel. Svensk Bot. Tidskr. 83: 13 26. Ekman, S. 1990: Lavfloran i Dalby Söderskog. Svensk Bot. Tidskr. 84: 191 198. Ekman, S. 1997: Projektets innehåll, metoder och resultat i korthet. I U. Arup, S. Ekman, I. Kärnefelt & J.-E. Mattsson (red), Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige: 33 39. SBF-förlaget, Lund. Erikson, J. 1904: En studie öfver Jungfruns fanerogamvegetation. Ark. Bot. 2 (3). Erikson, J. 1915: Supplement till Jungfruns fanerogamvegetation. Bot. Notiser [1915]: 139 140. Fenchel, K. 1983: Lavfloran på Västeråsen, Öjared, Skallsjö sn, Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Floderus, M. M. 1854: Botaniska anteckningar under en resa på Öland och Örö-skären, sommaren 1853. Bot. Notiser [1854]: 161 169. Fritz, Ö. & Larsson, K. 1996: Betydelsen av skoglig kontinuitet för rödlistade lavar. En studie av halländsk bokskog. Svensk Bot. Tidskr. 90: 241 262. Gislén, T. 1949: Zoologiska höstexkursioner till sydöstra Sverige 1947 och 1948. Fauna och Flora 44: 105 128. Gustavsson, H.-E. 1983: Lavfloran på Österåsen, Öjared, Skallsjö sn, Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Gustavsson, H.-E. 1989: Lavfloran i Älmås, Abilds socken. Länsstyr. Hallands län, Medd. 1989 (3). Gustavsson, H.-E. 1995: Lavfloran på bok i Ödegärdet i västra Småland. Svensk Bot. Tidskr. 89: 65 80. Johansson, P. 1992: Bark- och vedlavar på Kullaberg förändringar under 80 år. Svensk Bot. Tidskr. 86: 243 259. Knutsson, T. 1995: Mittlandsprojektet 1994. Krutbrännaren 4: 22 26. Knutsson, T., Johansson, T. & Lundkvist H. 1997: Barkoch vedlevande lavar i Trollskogen, Böda. Krutbrännaren 6: 98 114. Laufeld, S. & Paasio, T. 1984: Känn ditt land. 15. Gotska Sandön och Blå Jungfrun. Svenska Turistföreningen, Stockholm. Lindqvist, M. 1983: Svamp- och lavflora i Bokedalen, Partille kommun. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Linnaeus, C. 1745: Öländska och Gothländska resa, på Riksens Högloflige Ständers befallning förrättad åhr 1741. Stockholm och Uppsala. Lundqvist, G. 1920: Jungfrun Island in Kalmarsund, Sweden. The granite and its surface forms. Geografiska Annaler, H3. Magnusson, A. H. 1934: New or interesting Swedish lichens. VII. Bot. Notiser [1934]: 457 479. Martinsson, P.-E. 1987: Lavflora och lavvegetation vid Djurgården, Östads säteri i Långared sn, Alingsås kommun. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Mattsson, Å. 1960: Sprickfyllnader och hällskulpturer några iakttagelser från Åland, Blå Jungfrun och Bornholm. Svensk geogr. årsbok 36: 85 105. Moberg, R., Thor, G. & Hermansson, J. 1995: Lavar med svenska namn andra upplagan. Svensk Bot. Tidskr. 89: 129 149. Naturvårdsverket 1985: Blå Jungfrun Nationalpark skötselplan. Naturvårdsverket, Allmänna råd 85 (10).