Heliga Korsets kapell
I det här kapellet har man skalat bort allt överflödigt. Det som återstår är det mest väsentliga: vad du var, vad jag är, vad Han är. Mitt i sorgen känns den lättare att bära här. Vilorum för en växande stad Begravningsplatsen på Skansmalmen invigdes år 1807 och låg då strax utanför staden. Området omfattade då en och en halv hektar. År 1877 uppfördes här ett begravningskapell. Det betjänade åboborna fram till år 1941 när det av Erik Bryggman ritade Uppståndelsekapellet stod färdigt. Invånarantalet i staden ökade och under 1900- talet utvidgades begravningsplatsen i fyra etapper. Den senaste inkorporeringen ägde rum år 1965 och då omfattade området sextio hektar. Det innebar att man utöver Uppståndelsekapellet behövde ytterligare ett begravningskapell. Det av arkitekten Pekka Pitkänen projekterade Heliga Korsets kapell stod färdigt år 1967 söder om den tidigare begravningsplatsen, på gränsen till inkorporeringsområdet. Betongrevolt På 1960-talet ökade inflyttningen från landsbygden till städerna och man började bygga ut förstäderna. Ännu på 1950-talet kändes det främmande att bygga bostadshus i betong, men de prefabricerade betongelementen skulle inom kort bli aktuella. Massproduktionen av lådlika bostadshus var inte ägnade att stimulera arkitekternas kreativitet. Kyrkoarkitekturen öppnade däremot möjligheter för kreativ planering. Genom att använda sig av betong frigjorde sig den unga arkitektgenerationen från de tidigare stilidealen. De möjligheter materialet erbjöd testades flitigt i kyrkobyggnaderna. Det ledde i sin tur till kontroverser inom församlingarna; var betongkyrkan kargt stilig eller vardagligt ful?
Städsegrön omgivning I bortre ändan av den stora gräsplanen reser sig ett högt kors. Korsarmarna ser ut att öppna sig likt armar som välkomnar besökarna. Vid planens andra ända står en byggnad med skarpa hörn omgiven av yvig bergstall och innergårdarnas vintergröna rhododendronbuskar. Norrslänten är terrasserad med låga betongmurar. Heliga Korsets kapell är byggt i betong. Byggnaden i två plan rymmer tre begravningskapell. Det stora kapellet rymmer 160 begravningsgäster och det lilla 60 personer. I ett separat urnekapell överlämnas urnan till de anhöriga. I bottenvåningen finns också det lilla nedre kapellet, krematoriet och teknikrum. En pärla ur djupet Till kapellets förhall kommer man längs täckta gångar. Betongtaken bärs upp av pelarrader.
På väggen i den avskalade förhallen hänger en cylinderformad klocka som påminner oss om tidens gång. Urtavlan har inga siffror, utan är indelad i tolv sektorer. I förhallen finns också skulptrisen Essi Renvalls bronsskulptur De profundis, ur djupet. Psalm 130, en vallfartssång, inleds med orden: Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Renvalls skulptur är i samklang med psalmens ord. Verket föreställer en hand som håller en mussla där en pärla gömmer sig. Människan vilar i Skaparens hand när livsresan nått sitt slutmål. Karg skönhet Byggmaterialet i kapellen är en kombination av betong och ljus. Genom de stora fönsterväggarna och raden av fönster vid takkanten strömmar naturljuset in. Ljus silar också in genom takfönstren. Ljuset ger betongen liv. I de rektangulära golv- och väggelementen finns en inbyggd rytmik som också ställvis varieras. Betongelementen är specialtillverkade och måttsatta enkom för kapellrummen. Predikstolen är en monolit, som alltså gjutits i ett stycke liksom även altaret. Bänkarna står på ben i betong. På räcket till det stora kapellets orgelläktare kan man skönja avtryck av gjutformens brädmönster. För övrigt är materialanvändningen sparsam. Bänkarna är tillverkade i ek. Altarutsmyckningen är asketisk: ett kors i mörk brons med kort arm upptill och ljusstakar i silver. Orgeln har såväl metallsom träytor. Framför altaret finns en katafalk för kistan. Kistan lyfts på plats med hjälp av en hydraulisk hiss. Kapellet är utpräglat asketiskt. Tack vare betongelementens asketiska estetik har det varit möjligt att förvekliga, skönhetsvärdet finns i det opretentiösa. Enkelhet och tomhet bereder rum för eftertanke och helgd. Rummet fungerar som motpol till jakten på upplevelser och timliga ting.
Sparsmakad konst Arkitekten, konstnärsprofessorn Pekka Pitkänen är en välkänd modernist och minimalist. Minimalism är konst som bygger på ytterst enkla former under parollen Mindre är mer. I Heliga Korsets kapell, som också i Pitkänens övriga byggnader, är de geometriska formerna och förhållandet dem emellan ett centralt tema. I Åbo har Pitkänen ritat bland annat kyrkorna i Pallivaha och Hirvensalo, Domus Aboensis, som är Studentkåren vid Åbo Akademis studentbostäder och bostadshus i stadsdelen Suikkila.
Fyra instrument På det stora kapellets orgelläktare kan man se rader av smala orgelpipor. Bakom den originella lösningen stod arkitekten Pekka Pitkänen. Orgeln är tillverkad år 1967 av företaget Kangasalan Urkutehdas. År 2010 intonerades instrumentet på nytt av det svenska företaget Krischer Intonation. I det lilla kapellet har orgeln placerats längs väggen. Också den orgeln levererades av Kangasalan Urkutehdas år 1967. År 1989 förstorades den av företaget Urkurakentamo Veikko Virtanen. I kapellet i bottenvåningen finns en elorgel från år 1998. Klockstapeln står på en närbelägen kulle. Ljudet från begravningsklockorna bär vida över hela området.
2 1 5 6 8 7 4 3 Bottenplanen Heliga Korsets kapell är ett modernt betongkomplex som rymmer tre begravningskapell och ett krematorium. Byggnaden invigdes år 1967 och är ritad av arkitekten Pekka Pitkänen. 1 Förhallen 2 Stora kapellet 3 Lilla kapellet 4 De anhörigas rum 5 Kranshallen 6 Sakristian 7 Organistens rum 8 Urnekapellet Tillgängligt med rullstol Teleslinga finns Heliga Korsets kapell Skarpakullavägen 2, 20720 Åbo Läs mer på webbplatsen: www.turunseurakunnat.fi Text: Tytti Issakainen Bilder: Timo Jakonen Översättning: Sarax.com Layout: Erkki Kiiski Tryck: Den kyrkliga samfällighetens dupliceringsbyrå