Zackarina bodde i ett hus vid havet med sin mamma och sin pappa. Utanför huset växte två björkar, och mellan dem hängde en hängmatta. Just i dag var hängmattan ett sjörövarskepp, och på det skeppet var Zackarina kapten. Men när hon hade rövat alla sju haven runt och kämpat och kämpat med orkanstormar, så började hon känna sig sugen på en liten bulle eller så. Hon lämnade skeppet och sprang in i huset och in i köket. Där stannade hon tvärt, mitt på golvet, och drog ett djupt andetag. Ah, vad det luktade! Luktade gott. Chokladkaka? sa hon till sin pappa. Har du bakat en chokladkaka? Fast egentligen så behövde hon ju inte fråga. Kakan stod ju där, mitt på bordet, rund och god och blank av chokladglasyr. Vill du ha en bit? sa pappa. Jamen, så klart, sa Zackarina. Pappa skar upp en stor bit och la upp på ett fat. Zackarina hämtade en sked och satte sig vid bordet. Ta av dig kepsen också, sa pappa. Men jag är ju sjörövarkapten, ser du inte det? sa Zackarina. Ja, ja, sa pappa. Men du vet vad vi har sagt. Zackarina la ifrån sig skeden och tog av sig sin keps. Den var svart och hade vita streck på sidan. Det var bara kaptenen på sjörövarbåten som fick ha en sådan på huvudet, en med streck på. Det var för att man skulle se skillnad, så att man visste vem som var chef på båten. 129 130
Zackarina tittade på kepsen som hon höll i händerna. Sedan tittade hon på pappa, och på kakbiten. Så satte hon på sig kepsen igen. Men vad gör du? sa pappa. Vi har ju bestämt att man inte ska ha mössor på sig vid matbordet. Zackarina reste sig upp och sköt undan fatet med kakan. Jag är inte sugen längre, sa hon. Och så gick hon ut och ner mot stranden. På 131 stigen sprang en massa myror omkring. Zackarina sa åt dem att flytta på sig, men det gjorde de inte. Då stampade hon med foten i marken hårt och mycket och rakt på myrorna. Ha! Där fick ni, sa hon. Men det var inte bara myrorna som märkte stampet på stigen. Nere på stranden, i djupaste sanden, vaknade ett mycket sällsynt djur. Han hade vickiga öron och en nyfiken nos, och hans ökensandiga päls glimmade som guld. Han hade sovit djupt och gott och drömt sina blåaste drömmar. Men nu när han kände att världen skakade grävde han sig upp mot solen och dagen. Och när Zackarina kom ner till stranden, så låg han där och log lång som en dag och med stjärneglitter i ögonen. Hej, sa Zackarina och lät inte vidare glad. Morsning, sa Sandvargen. Zackarina tog en pinne och ritade en stor rund ring i sanden. Sedan ställde hon sig mitt i ringen med armarna i kors. 132
Det här är mitt land, sa hon. Och här är det jag som bestämmer. Sandvargen studsade upp med ett skutt och gick ett varv runt ringen. Han sa att detta landet verkade mycket trevligt. Så förtjusande runt och sandigt, sa han. Och så tog han ett kliv och klev in i ringen. Och nu då? sa han. Nu bestämmer vi tillsammans, sa Zackarina. För så gör man här i Rackarinalandet. Rackarinalandet? sa Sandvargen och rynkade på nosen. Nä, jag tycker att det ska heta Vargariket. Men jag sa mitt först, sa Zackarina. Men jag tänkte först, sa Sandvargen. Och jag röstar absolut på Vargariket. Han sträckte upp en tass i luften. Men Zackarina, hon röstade så klart på Rackarinalandet, och hon sträckte upp båda sina händer. Jag vann, sa hon. Men Sandvargen bara log, och så la han sig på rygg och sträckte upp alla sina fyra tassar i 133 luften. Då gjorde Zackarina likadant och röstade med både armarna och benen. Men då, då sträckte Sandvargen upp svansen också. Fem fyra, sa han. Hurra för Vargariket! Men det gick Zackarina inte alls med på. Hon tyckte att det där med svansen var fuskigt. Sandvargen krafsade sig bakom örat och sa att landet kanske kunde heta båda Rackarinalandet ena dagen, och nästa dag Vargariket. Det blir ju helbra, eller hur? sa han. Nä, det blir bara halvbra, sa Zackarina. Sandvargen la huvudet på sned och sa att de kunde naturligtvis slåss om saken. Men Zackarina tyckte att det var orättvist. Sandvargen var ju i alla fall starkast, lika stark som en vulkan ungefär. Finns det inget annat sätt att bestämma namnet? sa hon. Det finns alltid ett annat sätt bestämma, sa Sandvargen. Vi kan ju stå på huvudet, till exempel. Och så gjorde de det. Rätt så snart märkte de 134
att det runda, sandiga landet var ett mycket bra ställe att stå på huvudet i. Speciellt om man var två stycken och kunde hålla i varandra ibland. Och det var just när de stod där och vinglade, rakt upp och ner mellan himmel och hav, som de kom på det. Nu vet jag! sa Zackarina. Ståpåhuvien. Jamen, det var precis vad jag också tänkte, sa Sandvargen. Ståpåhuvien! De döpte sitt runda land med vatten från havet, och sedan gick Zackarina hem igen, utan att stampa på myrstigen. När hon kom in i köket satt pappa och läste, och kakbiten stod kvar på bordet. Zackarina satte sig ner och började äta. Var är din keps? sa pappa. Glömde den på stranden, sa Zackarina. Hon pillade loss en bit glasyr och stoppade i munnen. Och förresten, sa hon. Vi har inte alls bestämt något om kepsar vid bordet. Jaså, har vi inte det? sa pappa. Nä, bara du och mamma, sa Zackarina. Inte jag. Pappa tänkte efter. Var det verkligen så? Kanske vi kan bestämma något om kepsar i kväll då, sa han. När mamma har kommit hem från jobbet. Zackarina nickade. Ja, fast helst ska vi göra det i Ståpåhuvien, sa hon. 136
Och sedan slickade hon fatet. Pappas chokladkaka var verkligen god. Sjörövargod. 137