dagbok från östfronten

Svenskt förord Alla människor ville inte berätta om eller skriva ner sina upplevelser under andra världskriget. Andra ville göra det och såg nedtecknandet som ett avslut. Flera generaler kom ut med sina memoarer, men även mannen i ledet skrev krigsskildringar. Tre av de mer uppmärksammade memoarerna från vanliga soldater på svenska är När Finlands sak blev min (2002) av Orvar Nilsson, Den glömde soldaten (2008) av Guy Sajer och Med Tigern på slagfältet (2012) av Otto Carius. Det finns fortfarande mängder av veteraners berättelser ofullständiga manuskript, dagböcker och brev kvar där ute som inte har blivit publicerade på något sätt. Östfronten 1941 1945 var en gigantisk krigsskådeplats. Tänk på att tyskarna 1941 hade över 150 divisioner på östfronten där varje division kunde bestå av upp till 15 000 man. Och nu har jag bara nämnt tyskarnas divisioner, Röda armén hade ännu fler. Lägg sedan till finska, rumänska, ungerska förband med flera. Varje division kan liknas med en mindre stad. Det innebär att två berättelser från två veteraner i samma division kan vara som natt och dag. Det är viktigt att tänka på att en dagboksförfattare kanske inte är alltigenom korrekt eller ens ärlig. Skrev författaren om sina upplevelser samma dag eller skedde skrivandet då och då när det fanns tid över? Kanske har delar av innehållet skrivits i efterhand, när glömskan satt in. Kanske vill personen försköna sina handlingar för sig själv eller framtida läsare. Dagböcker anses likväl vara ett ovärderligt källmaterial som berättar vad människor tänkte och tyckte under en specifik 7

dagbok från östfronten tidsepok. Vi kan få en unik inblick i vad som präglade deras liv och hur de resonerade. I soldaternas dagböcker hoppas vi att få veta något vi inte visste tidigare om kriget de genuina känslorna, hur det verkligen var, snarare än vad som egentligen hände. Dagboken är som sagt en enda persons skildring av olika händelser, och den kan vara tillrättalagd av författaren, då tanken är att dagboken ska läsas av andra Hans Roth skriver exempelvis dagbok för att senare kunna berätta om sina upplevelser för sin fru. Men dagboken har alltid haft stort värde som källmaterial, både bland forskare och hos allmänheten. Hans Roth tillhörde 299. infanteridivisionen. Förbandet, som ingick i tyska 6. armén, kom att vara i händelsernas centrum på den södra delen av östfronten under 1941 och 1942. Det intressanta med Hans Roth är att han tjänstgjorde i infanteridivisionens brandkårsstyrka, pansarvärnsbataljonen, vilket innebar att Roth, jämfört med andra infanterister, förmodligen fick uppleva mer av kriget och se olika delar av divisionens frontavsnitt. Pansarvärnsbataljonen, som räknades till pansartrupperna, var det enda förbandet i infanteridivisionen som var helt motoriserat. Hans Roth var alltså en Panzerjäger och bar därför de tyska pansartruppernas färg på axelklaffarnas passpoal, som var rosa till skillnad från infanteriets vita. Hans Roth var ingen officer utan en soldat i ledet. Men han var ingen vanlig soldat heller utan en man med livserfarenhet. När Hitler kom till makten 1933 var han redan 21 år. Han var därför aldrig med i Hitler-Jugend. I stället hade han vuxit upp under Weimarrepubliken, vilket förmodligen präglat hans barndom och ungdomstid. Hans Roths historia är inget hjälteepos utan en berättelse om en tysk man som försöker överleva ett brutalt krig. Han samlade sina intryck och upplevelser i tre dagböcker som hans barnbarn sedan fick tillgång till och valde att publicera. 8

svenskt förord Hans Roth och 299. infanteridivisionen grupperades två somrar i rad rakt framför en sovjetisk anfallsgruppering. Sommaren 1943 öster om Orjol gick det bra, men sommaren 1944 strax söder om Vitebsk gick det inte längre. Den sovjetiska ångvälten krossade divisionen och där i Vitryssland försvinner spåren av Hans Roth. Anders Frankson Militärhistorisk författare 9

Första dagboken Operation Barbarossa och slaget om Kiev Łasków, Polen Ännu en gång ska vi snart gruppera oss för en svår uppgift. Jag hoppas att det som följer ska bli en dagbok. I den ska jag berätta om dagliga händelser, utan försköningar. Jag är förhindrad att skriva om det här till min fru, men jag ska berätta allt för henne senare. 12 juni 1941 Efter en ytterst mödosam färd som varade i flera dagar anlände vi till Łasków [Polen], ungefär 8 kilometer från den ryska gränsen. Vi marscherade från Książ Wielki via Opatów Lublin Kras nystaw Zamość Hrubieszów till platsen vi nu befinner oss på. Damm och hetta gör tillvaron outhärdlig. Łasków, som är en liten landsortshåla med omisskännlig ukrainsk stämning, är befolkad av vänliga och renliga människor. Husen [Blockhütten] är små och envånings och har halmtak. Eftersom trä och trädgrenar är de vanligaste byggnadsmaterialen är både ladorna och husen konstruerade med flätade pilvidjor. Rummen, som är små men ombonade, är alltid vitmenade eller målade i ljusblå färg och där finns vävda halmmattor. Runt eldstäderna, på väggarna och i taken finns dekormålningar med vackra blommor. Färggrant broderade kuddar och gardiner i flammande kulörer skapar en varm stämning i de små rummen. Vi sätter upp våra tält i ladan och njuter av välförtjänt lugn och ro. 21

dagbok från östfronten Nicht öffnen! Öppna inte! Hans Roths första dagbok. 13 juni Åker till Zamość för att inställa mig där. Stadens torg är otroligt vackert. De överdådiga barockfasaderna på rådhuset och i stadens centrum är mycket tilltalande, även om de är en ovanlig syn för mig. Verkligen en underbar stil! Ryska kyrkor med lökkupoler ser man överallt längs vägen. Gatuskyltar och skyltar utanför affärer är oftast tvåspråkiga på tyska och ukrainska. 14 juni Vi fick order att köra till floden Bug. Spaningsenheten [Offz. Erkundungstrupp] finns redan där, och jag är beordrad att göra en detaljerad sammanställning av vad våra observationer har gett i fråga om fiendens positioner. På vägen dit såg jag att byggoch ingenjörsenheter [Bau-Pionier-Trupps] arbetade febrilt med 22

operation barbarossa och slaget om kiev Gefreiter (korpral) Hans Roth. att reparera usla vägar och att bygga en kavelbro över sumpmark och gyttja. Jag anlände till Piaseczno runt middagstid. Skogen där har redan tagits av ryssarna. Den ryska flaggan med sin hammare och skära vajar ett stenkast härifrån. Jag vill inte tänka på vad som kan hända med våra truppavdelningar om ryssarna får för sig att sända ut en grupp spanare för att utforska området. Vi vet alltför väl att det är möjligt. Hur ska vi hantera detta? De ryska bunkrarna och kulspruteställningarna finns bara 100 meter bort, vända mot tio soldater och ett fåtal Pioniere [ingenjörssoldater]. Floden utgör gräns på andra sidan väntar en avgrund. Om ryssarna verkligen kommer har vi ingen möjlighet att dra oss tillbaka eftersom vi saknar fordon. Är vi syndabockar som ska slaktas av ryssarna [som 23

dagbok från östfronten hämnd] för att Tyskland gått till attack? Liknande situationer uppstod i Polen. Verkligen en ärofull dödsdom! Men vi sover ändå fridfullt. Vi bryr oss inte ens om att sätta ut vakter. Varför skulle vi göra det? För att i förväg få vetskap om det oundvikliga? Min kära Rosel, om jag skulle skriva till dig om sådana här situationer skulle du inte få frid i ditt sinne. Vad skönt att du inte vet något om detta. 15 juni Läget blir alltmer kritiskt. Ryska spanare var över på vår sida av floden i går kväll, nära vårt läger. Att döma av fotavtrycken i sanden måste det ha varit en grupp på minst tjugo man. Nu har vi verkligen ställt till det för oss. Borde vi ha skjutit mot dem? Vi kan inte längre förflytta oss utan att bli upptäckta. De följer hela tiden varje rörelse vi gör med sina Scherenfernrohr [batterikikare]. Vi måste smyga som indianer fram till flodstranden för att klara vår uppgift. Det är på det sättet jag måste gå till väga för att avgöra fiendens position och rapportera hur artilleriet ska rikta in sin eld i morgon. I och med det kan vi fullfölja vårt uppdrag. Jag hoppas att det blir så. 16 juni Vilken tur vi har! Jag lyckades lösa min uppgift utan att störas av de röda [die Roten]. Jag vet nu också platsen där vi tillsammans med våra Pioniere ska gå över floden. Ännu en gång ska vi ingå i första anfallsvågen! Eftersom aktionen syftar till att överraska ryssarna kommer den troligtvis att inledas inom ett par dagar. I skogen bakom oss råder febril aktivitet. Tungt artilleri har gått i ställning. Pansarenheter har också anlänt. Luftvärnspjäser placerades ut i går kväll. På fiendesidan är det också liv och rörelse. De röda har stärkt sina positioner och med tanke på oljudet i skogen framför oss 24

operation barbarossa och slaget om kiev Sergeant (Feldwebel) Hans Roth på permission med sin fru Rosel. har deras stridsvagnar rullat fram i eldläge. Jag är mycket trött i kväll och det är fortfarande outhärdligt varmt. 17 juni Det regnar, vilket är en välsignelse för bönderna i trakten, men dåliga nyheter för oss. Där det fanns stigar i går finns i dag gyttjiga bäckar, och vattnet når upp till kanten på mina läderstövlar. Vår befälhavare [general Willi Moser] anländer mitt på dagen. Han har med sig dåliga nyheter och förklarar att vi måste ligga kvar ännu ett par dagar. Det klarnar upp på kvällen och en promenad ner till brohuvudet vid Bug får mina nerver att lugna sig. Det känns underbart efter den anspänning jag levt med de senaste dagarna. Jag vet nu vilken dag framryckningen ska inledas. Det kommer att ske den 21 juni, på bred front. Vad kommer att hända under de följande veckorna? Jag tänker längtansfullt på min kära familj. Som jag har frågat mig själv så många gånger den senaste tiden undrar jag om min längtan i stället kanske beror på att jag saknar det bekväma livet som civilist. Jag tänkte på det här när jag gick 25

dagbok från östfronten ner till befästningarna vid Bug: det är inte omöjligt att det är så. Gång på gång ser jag Rosel och Butziben [dottern Erika] framför mig. Varför skulle jag annars bli så berörd av den äkta kärlek som varje rad i Rosels brev är fylld av? Dessa två personer är de käraste som skulle kunna tas ifrån mig. Mina tankar går också till far och mor, två godhjärtade varelser. Kärleken mellan oss är stor. Med tacksamhet tänker jag på allt det goda de har gjort för Rosel och mig. Om Gud vill kommer jag att klara mig igenom de kommande veckorna för deras skull. 18 juni Nu börjar det bli allvar. I skydd av mörkret ska hela divisionen inta anfallsposition. Förstärkningar från infanteriregemente 528 anlände i dag vid middagstid unga grabbar med pigga ansikten. För en del av dem kommer solen att skina bara ett par dagar till. Sådant är soldatens öde! Jag räknar med att framryckningen längs hela fronten ska ske på söndag. Denna nya dag har redan burit med sig stor glädje för mig två underbara brev från min kära Rosel och ett förtjusande från Hanau. 19 juni Mina senaste observationer får mig att anta att vårt avsnitt [av fronten] bör räkna med hårt motstånd. Kommer överraskningsmomentet verkligen att fungera? Bakom oss tvingas bönder lämna sina ägor. Våra trupper kommer kanske att tvingas rycka fram i morgon. Det hela känns ohyggligt. Böndernas fruar kastar sig på marken och sliter sitt hår. Åh, allt detta fördömda gråtande! Vi kan ju inte hjälpa dem! Hurra! Det största slaget någonsin kommer att inledas i övermorgon! 26

operation barbarossa och slaget om kiev 20 juni Vi lämnar ladan. Divisionen har anlänt. De sista förberedelserna görs för angreppet mot befästningarna längs Bug. 21 juni Anfallet ska inledas i natt klockan 03:00. Vi är placerade i von Kleists grupp [1. Panzergruppe ledd av fältmarskalk Ewald von Kleist]. Vår uppgift: snabb framryckning i kilformering oavsett förluster Just nu i skymningen vilar ett underbart lugn över landsbygden. Husen i byn kommer att stå i lågor inom ett par timmar. Luften kommer att fyllas av det vinande ljudet från granater, som när de slår ner trasar sönder åkrar och vägar. Så fantastiskt det är att vi än en gång får vara med i den här offensiven och kämpa under Kleist. Farväl min fru och söta Erika. Farväl mina älskade föräldrar. Ni kommer att finnas i mina tankar i morgon. Oroa er inte, soldatens lycka kommer att stå mig bi. 22 juni Plötsligt, exakt klockan 03:15 och helt oväntat, ljuder de första skottsalvorna från eldrören på hundratals kanoner av alla kalibrar. Skrällarna i olika tonlägen från Stalins vapenarsenal fyller luften. Det är som om jordens undergång står för dörren. Det är omöjligt att få grepp om sin situation i ett sådant inferno. Vårt hemland vilar i oskyldig sömn medan döden redan bärgar riklig skörd här. Vi hukar oss i våra skyddsgropar. Bleka men ändå beslutsamma räknar vi minuterna innan vi ska storma befästningarna längs Bug med tillförsikt greppar vi våra idbrickor, förser oss med handgranater, håller vår MPi [Maschinenpistole: kpist] redo. Klockan är nu 03:30. En visselsignal ljuder. Vi hoppar snabbt 27

dagbok från östfronten upp från våra gropar och i vanvettig fart springer vi de 20 meterna fram till de uppblåsbara båtarna. Inom några minuter är vi på den andra sidan floden där smattrande kulspruteeld väntar på oss. Vi lider våra första förluster. Med hjälp av ett par Sturmpioniere klipper vi oss sakta alltför sakta igenom taggtrådshindren. Under tiden riktas granateld mot bunkrarna i Molnikov [Ukraina]. Till slut tar vi oss ur vår knipa. Efter några korta steg är vi framme vid den första bunkern, vi når den från en död vinkel. De röda skjuter som galningar, men de har ingen möjlighet att få in träffar på oss. Det avgörande ögonblicket är nära. En specialist på sprängmedel närmade sig bunkern på baksidan och kastade in en laddning med kort stubin genom bunkerns skottglugg. Bunkern skakade och svart rök steg upp från dess öppningar och talade om att dess öde var beseglat. Vi fortsatte vidare framåt. Molnikov är helt i våra händer klockan 10:00. De röda, som jagas av vårt infanteri, flyr snabbt till Bisknjiczo-Ruski. Eftersom det går långsamt för våra pansartrupper att ta sig över floden får vi order om att rensa byn på kvarvarande fiendesoldater. Vi finkammar den, hus för hus. Vår granateld har orsakat fruktansvärda skador, men de röda har också svarat för sin beskärda del. Våra nerver vänjer sig sakta vid de nu alltför vanliga, ohyggliga scenerna. Nära de rödas tullhus ligger en stor hög med döda ryssar, de flesta slitna i stycken av granater. Döda civila ligger i grannhuset. I ett annat litet hus, bland förstörda personliga ägodelar, hittar vi en ung kvinnas och hennes två små barns vanställda döda kroppar. Jag kan inte undgå att tänka på er, Rosel och Erika, när jag blir vittne till detta fasansfulla. Det är så skönt att vi nu kan utplåna dessa mordiska odjur. Det känns så bra att vi har förekommit dem för under de kommande veckorna skulle de ha 28

operation barbarossa och slaget om kiev kunnat befinna sig på tysk jord. Det är inte möjligt att fatta vad som skulle ha kunnat hända då! Vi har tagit våra första fångar krypskyttar och desertörer får vad de förtjänar. När våra pansartrupper har anlänt fortsätter vi vår framryckning under lätt eldgivning via Motkovicz-Myszkóv, ungefär fyra mil från fronten. Vi möter hårt motstånd nära Biscupicze. Helmuth Pfaff och hans 14. är hårt pressad av fiendens stridsvagnar. Eftersom han har lidit stora förluster har han tvingats retirera till Biscupicze. Enligt hans observationer bör vi räkna med en attack från 50 stridsvagnar, en del tunga. Vid solnedgången förflyttar vi oss i igelkottsformation. Alla är mycket utmattade efter den första dagens strider, men ingen tänker på sömn. Natten blir orolig, vi känner oss rastlösa. 23 juni Morgonen inleds med lätt artillerield. De rödas stridsvagnar har ännu inte lämnat sitt uppmarschområde. Vi kan förvänta oss stöd från pansar och Stukaplan [Sturzkampfbomber] runt klockan 08:00. Dessa goda nyheter har stärkt vår stridsmoral märkbart. Under mellantiden bjuder kamraterna i Luftwaffe på underhållning. Luftduell efter luftduell utkämpas ovanför våra huvuden. Nio ryska bombplan i följd skjuts ner och kraschar mot marken i flammor. Det är ett precisionsarbete som [stridspiloterna Werner] Mölders och [Adolf] Galland behärskar mästerligt. Det ryska stridsvagnsanfallet inleds vid middagstid och det tyska motanfallet trettio minuter senare. Vi har aldrig upplevt något liknande: 100 ryska stridsvagnar kämpar mot oss. Det viktigaste är att vara kallblodig och hålla nerverna i styr. Vi slog ut fyra stridsvagnar på kort tid. Ungefär 20 Stukaplan dyker med vrålande motorer ner på låg höjd och fäller bomber mot 29

dagbok från östfronten de ryska stridsvagnslinjerna. Fram på eftermiddagen har vi definitivt ett överläge. Fler än 60 av fiendens stridsvagnar står utbrunna eller sönderskjutna på slagfältet. Merparten av de ryska enheterna drar sig tillbaka till Babicze. Vi följer dem på nära avstånd under kvällen för att kunna omringa dem. 24 juni I gryningen har vi lyckats omringa dem och vi drar åt snaran trots desperata försök från de rödas sida att slå sig ut. Striderna når sin kulmen runt klockan 09:00. Det enorma trycket från de omringade oroar oss. Ryssarna rusar som galningar mot våra linjer. Situationen blir mycket kritisk runt klockan 10:00 då fienden bryter sig ut i södra delen av dalsänkan. Artillerield har beordrats och några minuter senare far mängder av tunga granater fram över våra huvuden med vinande ljud. Svart rök reser sig som en vägg framför oss. Ibland är röken vit och då och då slår granatsplitter hål i den. Hela dalen sopas ren när granaterna haglar mot marken. Vi lyckas nå de första byggnaderna i Babicze i skydd av välriktad artillerield. De fördömda hoppminorna [Spiralminen] detonerar med lömska knallar framför oss och över våra huvuden. Och så det där ljudet: det där otäcka och ondskefulla ljudet när artillerielden dundrar. Med ansiktena förvridna av vrede hoppar vi ner i de rödas skyttegravar. Pansarvärnskanoner bearbetar deras bunkrar. Allt är ett virrvarr nu och kaos uppstår. De rödas artilleri spyr ut granater och splittret rör sig i virvlande moln över oss Och från dem regnar metallskrot ner i en liten damm framför oss. Råttor [smeknamn på det sovjetiska jaktplanet Polikarpov I-16] dyker upp och anfaller oss. Vi når fram till byns centrum vid middagstid. De rödas motstånd är brutet en hel division har utplånats. Klungor med döda och sårade soldater blockerar gatan. Våra förluster är också stora. Vi är så utmattade att 30

operation barbarossa och slaget om kiev vi är nära att svimma. Trots det återsamlas vi och fortsätter vår framryckning utan nämnvärt motstånd och når byn Lokacze. Mottagandet där är inte så angenämt eftersom ursinnig kulspruteeld väntar på oss. Satans krypskyttar! Hus efter hus måste rensas med handgranater. Oförsonliga fiendesoldater skjuter på oss tills taket rasar in över deras huvuden och de begravs under bråte. Andra flyr i sista minuten som mänskliga facklor från sina hus. De faller antingen ner döda på gatan eller slås ihjäl. Inom en timme har hela byn förvandlats till ett eldhav. Jag kommer att tänka på hur vårt infanteri har haft det under den här slakten: Hur många oskyldiga mannar har skickats till de sälla jaktmarkerna? Det är befängda tankar. Våra jägarsoldater går ut och super sig fulla. Så snart det första huset står i lågor hittas döda kroppar ute på gatan. Soldaterna skövlar och skjuter skoningslöst så att plymer av rök täcker horisonten. Jag tror att dessa infanteristers framfart är deras sätt att få utlopp för de hårda prövningar de utsatts för under marscher och drabbningar. Ett skott från en krypskytt är det enda som behövs för att de ska återvända till verkligheten. Med nerverna på helspänn har de glömt den omänskliga hettan, glömt det där satans marscherandet. En infanterist sa nyligen till mig: Du ska veta att jag var fruktansvärt trött, men nu är jag pigg igen, nu är det fest igen. Den här festen får det att vända sig i min mage. 25 juni Jag skulle ge vadsomhelst för att få somna om. Efter bara två timmars sömn är det dags igen. Vi har fått order om att snabbt bryta igenom fiendens linjer söder om Lutsk. Kommer vi att lyckas ta oss över floden Styr? Vår snabba framryckning i smal kilformering har försatt oss i en fruktansvärd situation: vi förmår bara rensa vägkanterna från fientlig trupp. Det finns inte tid att finkamma skogarna i 31

dagbok från östfronten närheten och det är just där fienden håller på att återsamlas. Gång på gång är vår eftertrupp indragen i strid. Konvojer med förnödenheter blir anfallna och utplånas av fienden långt bakom våra egna linjer. De rödas flygplan hänger i dag som flugor över oss. Det är ett under att deras obevekliga attacker bara har orsakat begränsade förluster. Vi når fram till Styr vid middagstid. De röda har lett in flodens vatten över land. Det översvämmade området är flera kilo meter brett vilket gör det omöjligt för våra pansarstyrkor att korsa floden. Försök att använda flottbroar är fruktlösa. Fienden beskjuter oavbrutet vårt brohuvud. En sorgens dag för mig. Fyra avhållna kamrater har stupat: Walter Wolff, Horas, Muegge (som alltid var på så gott humör) och Schielke. Många har blivit allvarligt sårade. Jag själv är mentalt och fysiskt helt utmattad. Om min kära Rosel hade fått se mig så här smutsig, tröttkörd, törstig tror jag att hon skulle gråta och tycka synd om mig. Vårt älskade hemland [Heimat] kommer aldrig till fullo inse vad vi har uträttat under det här fälttåget. Människorna därhemma har ingen som helst aning om vilken besvärlig terräng vi har stött på och inte heller om drabbningarnas karaktär. Vi har just fått utstå ännu en attack från en röd Tiefflieger [lågtflygande bombplan]. Gruber blev dödad. Han hade gift sig med sin fästmö för åtta dagar sedan genom att ge fullmakt åt ett ombud. Natten är sömnlös. Himlen är blodröd. Oavbrutet muller och skarpa knallar är tecken på att hårda strider utkämpas runt omkring oss. Våra pansarstyrkor rullar in som förstärkning. Vi får veta att slaget om Lutsk har inletts. I gryningen lägger vi märke till att mörka rökmoln hänger över flodstränderna nära den lilla staden. 32