Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) E-boken sid 4-13 (3 21) OBS: Sidor med mycket färg: 1 & 2. Fakta om e-boken Titel: Sängens historia 1887 Totalt antal pdf-sidor: 13 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-22. Originaltext publicerad: 1887. Författare: Jacob von Falke (1825 1897). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSFORLAGET.SE SÄNGENS HISTORIA 1887
FÖRORD Sängen är ett ämne som vi alla har åsikter om: vissa vill ha en enkel variant medan andra vill ha det lyxigt. Men det är inte många av oss som känner till sängens långa och spännande historia. Här är en historik av konsthistorikern Jacob von Falke. Den här artikelserien om SÄNGENS HISTORIA kunde svenskarna läsa för första gången 1887. Vi har valt att återutge den här berättelsen eftersom ämnet sömn och sängar är så spännande. Författaren Jacob von Falke (f 1825 d 1897)var inte bara en av 1800-talets mest berömda konsthistoriker utan arbetade också på flera av Europas mest kända muséer. Han var därför den rätte personen att kartlägga sängens historia. I den här eboken kan du läsa om hur de första sängarna dök upp när det moderna Europa skapades i de grekiska och romerska kulturerna för tretusen år sedan. Vi får sen följa både sängens och sängklädernas utveckling genom årtusendena i både slott och kojor. I SÄNGENS HISTORIA får du inte bara veta vilka material som användes under olika tidsperioder utan du kan också läsa om hur sängen använts i sociala sammanhang under fester, möten och middagar. Kort sagt: SÄNGENS HISTORIA är den perfekta boken för dig som tycker att sängen är viktig eller bara gillar att sova. Och vi vet redan var du ska ha boken liggande: på nattduksbordet! Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se 1600-talssäng på Bungemuseum. Copyright Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag. Den här e-boken SÄNGENS HISTORIA publicerades digitalt första gången 2008 och uppdaterades den 22 september 2012. 2
SÄNGENS HISTORIA Från Ny Illustrerad Tidning Våren 1887 af Jacob von Falke SÄNGEN ett bidrag till möblernas historia.»ack, uppå mjuka kuddar Slumra, hvad vill du mer?» kalden säger så. Men menniskan har alltid fordrat mer af sin bädd, allt sedan kulturens första tider. Till och med der, hvarest man kanske hvilar allra mjukast, i de ungerska byarne, der gåsen förekommer så ymnigt, nöjer sig bonden icke med att stapla upp på hvarandra en sådan mängd fjäderbolster, att han, enligt sagan, behöfver en stege för att komma upp till täcket, för att sedan sjunka ned i bolstrens bottenlösa ocean. Han är icke tillfredsstäld med denna rika utrustning utan målar sin säng i bjerta färger och med sköna blommor, och att kuddar och täcken blifva rigtigt granna, derom drager hustrun försorg. Sedan gammalt utgjorde sängen en prydnad för boningen, en hufvudsak bland möblerna och den egentliga praktmöbeln, så länge sofgemaket ännu var det egentliga boningsrummet. Senare det är dock icke så länge sedan har sängen alldeles undandragits de besökandes blickar, men den har derför icke förlorat sin konstnärliga utstyrsel. Tack vare sin storlek och den omständigheten att den utgöres af två olika beståndsdelar: ett konstruktivt element af hårdt material och ett mjukt, textilt, hvilket senare gifver ett ypperligt tillfälle till ytdekoration på grund häraf har sängen fortfarande blifvit ett föremål för en alldeles särskild utsmyckning. Och häri har olika klimat knappast föranledt någon skilnad, om än norden hufvudsakligen rigtat sina konstnärliga omsorger på sjelfva sängen och södern på täcket och bolstren. Bland romarne var det ungefär på samma sätt. Hos grekerna och romarne samverkade deras lefnadsvanor och 3 4
deras kärlek till allt slags konst att gifva bädden en högre betydelse. Beredde och skickade att fördraga alla strapatser, alla krigets mödor, de långa marscherna, hetta och köld, unnade de åter sin kropp mer hvila, än det nu är sed att skänka den. När de åto, lågo de på mjuka bolster och stödde sig på venster arm, som hvilade på en kudde. Liggande konverserade de, liggande läste och skrefvo de, liggande tillbragte de sina lediga stunder; åtminstone gjorde de förnäme romarne så. Man får nästan af den romerska kejartiden det intrycket, att halfva lifvet tillbragtes i liggande ställning. En följd deraf var att sängen och soffan föredrogos framför den enkla sittmöbeln. Stolen tillhörde damerna och deras gemak, bädden männen. I enlighet med dessa seder fans det hviloplatser i alla gemak och det icke endast i dem, som voro afsedda för den nattliga hvilan. Och i öfverensstämmelse med sin betydelse bland husets möbler utsirades de med all den konst färdighet, som den gamla klassiska verlden var mägtig. Man tillverkade dem icke blott af dyrbara träslag, som inkrusterades med annat, såsom elfenben och perlemor, utan äfven, och det till med med företrädesvis, af brons, hvars användning äfven för större husgerådssaker, såsom bekant, var betydligt vidsträcktare hos de gamle än hos oss. Ursprungligen, i äldre tider, synes sjelfva trästommen hafva varit beslagen med metallbleck. Senare göts ställningen af brons, för förnämare personer af silfver, som Romersk måltid på sängen. pryddes med sirliga ornament eller försågs med upphöjda bronssmycken. Det som återstår af föremål af detta slag har denna sköna, gröna patina, som utmärker de antika bronserna. På dessa hvilobäddar, hvilka icke såsom våra hade några sidostycken, fans det först en mjuk madrass och ofvanpå denna bolster och täcken af olika slag. Också dem hade konsten till uppgift att smycka. Madrasser och bolster pryddes med stickningar i olika färger och guld, och för täckena skaffade man sig redan då orientens brokiga väfnader. Och i dessa tygers dyrbarhet, skönhet och sällsynthet satte man sin stolthet. Ja, det berättas om en romare, hvilken hade fått en sändning sådana täcken, att han stälde sig sjuk och låg till sängs, för att få besök af sina vänner och få njuta af att se dem beundra sina nya dyrbarheter. 5 6
* * * denna lyx stod det vekliga Byzans icke romarne efter. I allt hvad dyrbara väfnader heter, i purpurtyg och guldstickade sidenväfnader, låg ju Byzans den orientaliska källan ännu närmare och förmedlade handeln med dessa väfnader, på samma gång det naturligtvis visste att först och främst förse sig sjelft. Man ser detta af talrika bilder i byzantinska manuskript, på hvilka troner och bäddar äro afbildade. På denna tid hade de barbariska eller halfbarbariska landen norr om Alperna icke kommit så långt i den vägen. De efter folkvandringen åter bofasta germaniska folkstammarne hade visserligen upphört att begagna sina björnhudar till hviloplatser; de hade lärt mycket af och upptagit åtskilligt från romarne och de eröfrade romaniserade provinserna samt äfven vant sig vid ordentliga bäddar. Men det fans många tillfällen, då omständigheterna föreskrefvo enklare bruk. Så t. ex. hos anglosaxerna. Hjeltarna sutto hos dem till bords utefter väggarna, och då softiden kom, borttogos borden, madrasser inburos, bolster upplades, och täcken utbreddes. Hjeltarne upphängde på väggen sina vapen öfver sig och nedsjönko i slummer på samma platser, der de nyss ätit och druckit. På samma sätt gick det till i långt senare tid, då landsfur- sten vid torneringar och andra festligheter hade talrikare besök. Det blef då ingenting annat öfrigt än att bädda i högsalen, enär borgen endast hade några få ordentliga sofplatser att erbjuda de allra förnämste gästerna. I början af den tidigaste medeltiden, före den egentliga borgens uppkomst, hade den furstliga eller herrskapliga gården bredvid hufvudbyggnaden till uppehållsort för fruntimren och till plats för den äkta sängen haft en särskild byggnad, hvilken bildade ett enda rum, i hvilket äfven de förnäma gästerna erhöllo sin sofplats för natten. I den höga normandiska tornborgen togo man, hustru och barn den öfra våningen i anspråk såsom familjegemak, under det att deras följe sof i den nedra våningen och de krigare, som hade att göra med vakten, hade sina hviloplatser i nischer och fördjupningar i sjelfva muren. Hos den fattige riddaren sofvo åter alla i samma rum, ehuru förhängen, hvilka voro upphängda såsom mellanväggar, skilde familjen från de öfriga. Det var länge en ömklig boning, som nattetid föreföll ännu tarfligare och obeqvämare än vid dagsljus. Först i en tid, då sederna förfinats, då riddarväsendet utbildats och qvinnan erhållit en mera framskjuten ställning i samhället, uppstodo särskilda sofgemak, hvilka i slutet af det femtonde århundradet blefvo mycket talrika i slotten. Då erhöll husfrun äfven sitt egna gemak, hvilket tjente henne så väl till sof- som mottagningsrum. Det var hennes budoar,»the lady's bower». 7 8
Vid denna tidpunkt, d. v. s. vid tiden för den romanska byggnadskonstens herravälde, erhöll sängen å nyo en rik konstnärlig utstyrsel, hvilken ytterligare ökades under den gotiska byggnadsstilens epok. Ända från romarnes tid hade, så tyckes det, metallsängen bibehållit sig i de provinser, som egde romersk kultur. De miniatyrer, på hvilka dessa bäddar äro afbildade, låta oss sluta till att de voro sammanfogade af runda jernstänger; vid hufvudgärden voro de högre, och här upptogos mellanrummet mellan stöden af ett flätadt nät. Ett dylikt tjente äfven till att uppbära madrassen. På den ena långsidan, der man steg i sängen, var den öppen; på den motsatta sidan var gafveln upphöjd. Den öppna sidan utvisar att bädden begagnades så väl till sitt- som liggplats. Efter det tolfte århundradet finna vi icke längre någon afbilding, som låter oss antaga att sängen varit förfärdigad af jern eller brons. Stommen utgöres nu endast af trä. Men trä hade naturligtvis redan förut nyttjats till sängstommar jemte metall. Sakens natur så väl som miniatyrerna intyga detta. Efter hvad dessa senare utvisa, bestod sängstommen af fyra stolpar, hvilka sammanbundos af tvärbalkar eller bräder. I förra fallet motsvarade bädden en låg, madrasserad bänk, i senare fallet bildade bräderna liksom nu en låda, i hvilken de mjuka madrasserna och bolstren nedlades. Stolparne vid hufvudgärden voro betydligt högre, och det var så mycket nödvändigare som den sofvande i regeln låg så högt med öfverkroppen, att han nästan befann sig i sittande ställning. Ja, ett sådant läge synes hafva varit det vanliga. Det förekom till och med, och det ofta nog, att bädden sluttade ända från hufvudgärden ned till fötterna, så att den sofvande måste söka stöd med fötterna. Och det strider alldeles mot våra plägseder. Konsten hade icke synnerligen mycket att skaffa med detta slags träsängar. Sjelfva träet var enkelt behandladt, fyrkantigt eller svarfvadt; stolpar, tvärslåar och bräder ständigt målade med brokiga färger, liksom bänkar och andra sittmöbler från samma tid. Någon ornamentik i egentlig mening förekom dervid föga. Äfven vid utstyrseln af kuddar och täcken nyttjades brokiga färger. I regeln utgjordes underlaget af en tjockt stoppad madrass. Den var så lång att den vid hufvudgärden böjde sig uppåt och på så sätt utgjorde underlaget för så väl rygg som hufvud. Men dessutom begagnades en särskild hufvudkudde. Man vet icke hvarmed madrasserna stoppades. Fjärder och tagel synas ännu icke hafva varit i bruk. Täcket, mer eller mindre dyrbart, var bredt och föll ned på sidorna om bädden. Derunder låg en linneduk, hvilken man svepte kring sig. Såsom man förstår, låg den sofvande i detta fall utan skjorta. Huru vida denna plägsed, som redan uppträder i medeltidens början, härstammade från forntiden, är svårt att säga, så mycket mera som den under följande århundraden snarare till- än aftager. Att se män och qvinnor ligg- 9 10
ande alldeles nakna i sina sängar, är icke ovanligt på miniatyrerna. Detta bruk bekräftas ock i skrift. Så heter det i den franska romanen»de sju vise» från tolfhundra-talet:»flickan, vänlig och älskvärd, Väpnaren ung och vacker, De gingo splitter nakna till sängs.» Denna sed var emellertid icke den ensamt rådande under medeltiden. Man saknade ingalunda linne-underkläder, om än dessa icke alltid buros. Men när sådana nytjades, begagnades de äfven om natten. Så ser man på bilderna qvinnor och män ofta ligga klädda till sängs. Ibland hafva qvinnorna äfven hufvudet ombundet eller omveckladt. Ja, om man obetingadt skulle sätta tro till dessa bilder, gingo under den tidigare medeltiden alla högre personer konungar, påfar, biskopar o. s. v. till sängs iklädda sina embetsdrägter: konungarne med sin krona och biskoparne med sin mitra. Man får dock väl antaga att konstnären målat dit krona och mitra, emedan han ej kände något annat sätt att åskådliggöra de höga personernas rang, när de skulle framställas liggande i sina bäddar. Ofvan sängen fans ett förhänge, som fritt nedhängde på två från väggen utskjutande jernarmar. Det var det äldsta bruket, hvilket förutsätter, att sängen stod längs väggen, något som längre fram icke var det vanliga förhållandet. Från samma armar nedhängde vid hufvudgärden en am- pel, som spred ett dämpadt sken. Man hyste nemligen en viss fruktan för onda andar och trodde at ljuset jagade spökena på flykten. Nedanför sängen stod en fotpall eller en brokigt utstyrd fotkudde, som dels gjorde tjenst då man steg upp i bädden, dels nyttjades till stöd när man satt på sängen. Och dessa pallar och fotkuddar följa sängen åt hela medeltiden igenom. * * * nder denna tidiga epok af medeltiden gaf man, såsom vi redan sett, icke sängen mycken konstnärlig utstyrsel. Först på den romanska byggnads konstens tid, då alla konster och till och med hantverket firade ett slags återuppståndelse, började man egna sängen en konstnärlig omsorg i högre mening. De förfinade sederna hade gjort sängen till en paradbäd. Den hade sin plats i mottagningsrummet, föll hvarje gäst i ögonen såsom varande den yppersta möbeln och den utstyrdes derefter. I sjelfva konstruktionen ändrades föga. Af de fyra sängstolparne förblefvo fortfarande de två vid hufvudgärden högre. Emellertid betingade sederna i de resp. landen, ståndsskilnaden, rikedomen, fattigdomen och den olika smaken ganska omvexlande former. Der man hade råd, gaf man sin säng en dyrbar utstyrsel. Stolparne svarfvades i 11 12
olika profiler och försågos med inläggningar i elfenben och färgrikt trä, eller med snidade ornament. Det sistnämda bruket var i synnerhet under gotiken det förherskande. Den största förändringen försiggick med»himlen». Den föregående perioden hängde, såsom nämdt är, ett täcke öfver ett par från väggen utskjutande jernarmar. Detta förhänge höljde endast hufvudgärden och den nedre ändan af sängen, men lemnade långsidan öppen. Men det nya tidehvarfvet, som allt mer lärde sig att behandla möblerna på ett mer konstruktivt sätt, hvarvid det dock samtidigt gaf dem en stelare karakter det nya tidehvarfvet förvandlade sänghimlen till en baldakin. Nästa steg bestod i att låta baldakinen uppbäras af fyra pelare, hvilka utgjordes af en förlängning af hörnstolparne. Denna anordning frigjorde sängen från all förbindelse med taket. I denna form, som fulländades under det femtonde århundradet, var den en på samma gång fullt sjelfständig och orörlig, oskiljaktig del af rummet. Sund var den icke. Det var svårt att komma åt att vädra den. Men en strängt följdrigtig fullkomning af dess konstruktiva utveckling var den. Sängen försågs nu med denna rika ornamentik, som den gotiska snickarekoknsten så mycket älskade: snidadt löfverk, vapen och relieffigurer. Detta gällde dock hufvudsakligen den förmögnare borgareklassen om man får tro en fransk berrättelse, sofvo ej sällan icke blott föräldrar och barn utan äfven deras gäster till sammans i dessa väldiga sängar de förnämare hängde rundt omkring bädden dyrbara väfvnader såsom atlas, sammet, guld och silfverbrokad, och gjorde äfven taket af samma kostbara materiel. Medeltidens bruk att höja madrassen uppåt under den hvilandes rygg och hufvud, så att sängen blef en sluttande plan, hade redan upphört. Man ser oftast i dessa bäddar ett rundt bolstser af samma bredd som sängen och upptill en liten fyrkantig hufvudkudde. Man begagnar redan då fjäder till bolstren, och i mjukhet och beqvämhet har bädden redan nått en sådan fulländning, att något framsteg i det hänseendet knappt mer är möjligt. Änskönt sofrummet i och med den framskridna odlingen erhåller en allt mer intim och från den yttre verlden afsöndrad karakter, fortfar sängen icke desto mindre att ega en stor betydelse, ej blott såsom möbel i egentlig mening, utan äfven såsom prydnad. Så var t. ex. förhållandet vid Karl den djerfves hof. Den burgundiske hertigens och hans gemåls sofgemak stod visserligen öppet endast för de förtrogne vännerna, men utan detta sofrum fans det ett annat gemak, som likaledes var försedt med en paradsäng, och i detta senare rum försiggick levern och der lemnade hertigen audiens. Denna plägsed kom att gälla vid franska hofvet i århundraden: morgonmottagning i toa lettrummet, den lilla levern i det egentliga sofrummet och den stora 13 14
invid paradbädden. Och de förnäma damerna fortforo under flera sekel att mottaga sina bekanta, hvilande på paradbädden eller sittande på en stol i»la Ruelle», den smala gången mellan väggen och sängens hufvudgärd. Från Spanien infördes i sextonde århundradet, samtidigt med det spanska modet och den spanska etiketten, alkoven, ett slutet, för sängen afsedt sidorum, ett motstycke till»la Ruelle», men osundare, emedan det var svårt att vädra och derför att det saknade ljus. Också bestod»la Ruelle» profvet, ehuru den förändrade form. Efter att förut, ända sedan Karl den djerfves tid, endast hafva bestått i en smal gång mellan sängen och väggen, kom den nu att utgöra ett slags afbalkning af rummet, afstängdt genom ett bröstvärn eller en pelarrad. Bakom denna genombrutna skiljemur, med hufvudgärden intill väggen, på väggens midt och lemnande till höger och venster fritt rum för de besökande, stod den rikt utstyrda paradbädden. Derpå hvilade husets herskarinna, underhållande sig med sina gäster, af hvilka kavaljererna ofta togo plats på sina på golfvet utbredda kappor, lemnande de fåtaliga stolarne och taburetterna åt damerna. Under det adertonde århundradet trädde budoaren med sina divaner, kanapeeer och karmstolar i stället för»la Ruelle». I våra dagar tager man, såsom bekant, icke gerna emot besök på sängen, och man släpper ogerna in några främmande personer i sitt sofrum. * * * nda till den tid hade, såsom vi redan sett, sängen ingenting förlorat i konstnärlig utstyrsel; den hade endast varit underkastad den vexling i smak, arkitekturstil och ornamentik, som konsten under skilda sekel upplefvat. Renässansen upptog den stora, på alla sidor slutna säng en, sådan gotiken skapat den, men formade om den efter sin smak. Jeanne d'albrets säng från första hälften af 1500-talet visar på ett intressant sätt sjelfva öfvergången. Till formen en stor träkista, är den på alla yttersidorna rikt snidad i renässansornament, liksom också på gesimensen och plafonden, och har på ena långsidan en formlig ingångsdörr i spetsbågstil och på den motsatta sidan en fönsterlik öppning, som kunde tillslutas medelst ett förhänge. I stället för att göra detta slags säng lättare och flyttbarare ty den tillhörde ju ändå det rörliga husgerådet gaf renässansen den till en början en ännu mer arkitektonisk pregel, än gotiken hade gjort. Ännu i slutet af 1500-talet äro i synnerhet de holländska sängarne tunga och klumpiga, verkliga alster af byggnadskonst, med sockelartade underreden, till hvilka ett eller flera trappsteg leda och med en gesims, så bred och hög, att den förses med dörrar och lådor att förvara linne i. I regeln blef sängen emellertid snart åter lättare och 15 16
sirligare behandlad. Den gjordes åter öppen, träväggarne borttogos och sänghimmeln uppbars å nyo af de fyra hörnstolparne, som utbildades till smäckra, kanellerade, med ornament beklädda kolonner. Prof på sådana sängar träffas ofta i samlingar och museer. Men det fantastiska, som ju icke låg renässansen fjerran, gjorde sig också gällande. Kolonnerna svarfvades eller omskapades till karyatider, och man gaf hela sängen formen af ett djur, så att den sofvande ofta befann sig hvilande i magen på ett lejon eller en örn, fotstycket löpte ut i ett djurhufvud och sidostyckena fingo t. ex. karakteren af ett par örnvingar. Talrika sådana kompositioner finnas ännu qvar af den franske ornamentisten Ducerceau. På ett ännu friare sätt förfor den senare barocktiden, om också icke i bäddens arkitektur, så dock desto mer vid dess dekorering. Den förvandlade hos prakt- och paradbäddarne allt, som kunde förvandlas, till i stort tillsvängda ornament, som rikligt fyldes med putti eller andra små figurer, med allegorier och emblem. Af detta slag äro några sällsamma sängar från omkring 1700 i det österrikiska stiftet S:t Florians praktgemak. Den förnämsta, en öppen säng utan»himmel», har i stället för hörnstolpar fyra figurer, af hvilka de två vid fotstycket tyckas framställa två fångna turkar, under det att figurerna vid hufvudgärden utgöres af två med lansar beväpnade krigare i antik drägt. Mellan de begge turkarne reser sig ett litet, fritt stående, snidadt Sovrum under renässansen. tält, framför hvilket Amor synes, i stående ställning, med fackla i handen och med förbundna ögon. Sidostyckena och den högt uppskjutna gafveln vid hufvudgärden äro utomordentligt rikt och praktfullt snidade. Sidostyckena smyckas af troféer, och vid hufvudgärden ser man bland löfverk och emblem små amoriner, som musicera och slå på trumma. Förmodligen var det minnet af Wiens befriande från turkarne, som gaf idén till denna egendomliga dekoration, och midt upp i detta motiv blandade sig tanken på sängens bestämmelse i alla händelser en bra bizarr och underlig säng i ett kloster! Denna säng står ingalunda ensam i sitt slag. Liknande utfördes ofta för så väl andliga som verdsliga palats i Venezia, der träsnidarekonsten stod i sitt högsta flor, i Frankrike 17 18
Sjuk kvinna ligger i sängen på 1800-talet. Renässans-säng. och i Tyskland, om än också sällan så bizarra tankar lades till grund för ornamentiken. Den öppna sängen blef åter regel, ehuru den alltid, då det var fråga om praktbäddar, försågs med en från taget nedhängande baldakin, hvilken i sin ordning var försedd med rundt ikring nedhängande förhängen, som på de begge långsidorna kunde dragas tillbaka och fästas vid sidorna om hufvudgärden, hvarigenom sängen blef fullkomligt öppen. Af det slaget voro praktbäddarne vid det franska hofvet under 1700-talet. Alla sängstommens sidor voro rikt skulpterade med bladverk och emblem, eller fyldes längre fram med marqueteri. Gafveln vid hufvudgärden reste sig med ett rikt och kraftigt snidadt krön, och baldakinen smyckades, för så vidt den bestod af trä, på samma sätt. I synnerhet var det emellertid utstyrseln sammet, siden och brokad, med de finaste och dyrbaraste spetsar som gjorde sängen till husets praktfullaste möbel. Men dermed var sängen också i och med det samma mer vorden ett alster af textil konst än af arkitektur. Ett af de sista storartade exemplen på denna rigtning var drottning Marie Antoinettes utomordentligt rikt utstyrda säng. Den hade ännu dessa rococons fria former och glada, tjusande dekorering, hvilka sedan fröso bort i empire-stilens stelhet, då de kuttrande dufvorna flögo sin kos, då kärleksgudarne flyktade och lemnade plats åt sömnens och dödens genier och sängstolparne förvandlades till långa fascer med bilor, eller slutade i lansar med den frygiska mössan på spetsen. Det var en sorglig period, detta empire-stilens tidehvarf, i om man så vågar uttrycka sig sängens konsthistoria. Emellertid blef det långt ifrån bättre när empiren försvann och det nittonde århundradets smak började sitt herravälde. Då kom den sanitära synpunkten och ville göra, och gjorde sig också, gällande och begärde luft och ljus för bädden och det naturligtvis med all rätt. Men på det sättet förkastades helt och hållet den arkitektoniskt byggda sängen med sin sänghimmel och i allmänhet till och med den hela eller halfva baldakinen med sina omhängen, som i regeln endast bibehållit sig i England, i dess breda tvåmanssäng, ehuru den äfven der råkat i förfall. Sålunda är det nu mera företrädesvis endast de begge gaflarne som lemna fält för dekorering, och här täfla nu italiensk och tysk renässans med hvarandra, för att 19 20
icke tala om att en smula rococo på senare tid också börjat sticka fram. Men det är svaga försök, om man jemför dem med flydda århundradens alster i den vägen. Och på samma sätt står det till med den textila utstyrseln. Tagelmadrasserna och de tunna täckena hafva, till mensklighetens sanna fromma, segrat öfver fjäderbolstren. De textila konst erna hafva emellertid mycket att göra vid våra sängars inredning, innan den kan täfla med våra förfärders. Och i det hänseendet hafva våra damer i sanning mycket att lära af allmogeväfnaderna! 21