Tal 1 (7) Rådgivare till direktionen Juha Tarkka FINLANDS BANK OCH DESS SVENSKA ANOR Finlands Bank grundades av kejsar Alexander den förste drygt två år efter att det nya storfurstendömet Finland hade skilts från Sverige. Enligt bankens första reglemente, var syftet med "Växel-, Låne- och Depositions-Contoiret i Storfurstendömet Finland", som banken först hette, trefaldigt: att hjälpa de finnar som hade skulder i Sverige, att befrämja åkerbruk, handel och näringar, och att bringa blott ett myntslag i omlopp i landet. Den sistnämnda uppgiften betydde att svenska sedlar, som fortfarande cirkulerade allmänt i Finland, skulle växlas och ersättas med rubeldenominerade ryska (och Finlands Banks) sedlar. Banken grundades först i Åbo, den tolfte december 1811 och började sin verksamhet där i augusti 1812. Bara några år senare, efter att Helsingfors hade blivit landets nya huvudstad, flyttades banken till Helsingfors. Finlands Bank har svenska anor i åtminstone två hänseenden: För det första var Sveriges riksbank en direkt förebild för Finlands Banks grundande, dess organisation och uppgifter. För det andra var banken i sin tidiga verksamhet och professionella kompetens en arvtagare till den första banken i Finland, d.v.s. Åbo Diskont Werk, som var en av Riksbankens de facto filialer, så kallade diskontoinrättningar, som fungerade i de viktigaste städerna i Sverige i början av 1800-talet.
Tal 2 (7) Diskontverken var formellt privata bolag, men i praktiken stod de i nära förbindelse med Riksbanken, som finansierade, garanterade och också kontrollerade deras verksamhet. Åbo diskontverk var en kortvarig institution, som öppnades 1806, d.v.s. lite senare än sina två motsvarigheter i Göteborg och Malmö, och stängdes efter bara två år. Trots sin korta livscykel hade Åbo diskontverk en stor betydelse i början för Finlands Bank, därför att många av de personer som senare medverkade i grundandet och ledningen av Finlands Bank hade fått sin praktiska erfarenhet av bankverksamhet i diskontverket. Till dessa hörde framför allt lagmannen Claës Johan Sacklén, som blev Finlands Banks första chefdirektör, och också professorn Gabriel Erik von Haartman, som blev den första finanschefen för den finska kejserliga Regeringskonseljen, och i den positionen den högsta beslutsfattaren i den kommande banken. Båda var också ledamöter i Åbo diskontverks direktion. Åbo diskontverk blev offer för Finska kriget. Våren 1808, när ryktena om ett förestående ryskt anfall mot Finland nådde Åbo och Stockholm, utbredde panik bland diskontons deponenter, och de försökte lyfta sina pengar. Det här visade sig dock vara omöjligt, pengarna hade lånats ut, och eftersom Riksbanken inte kunde hjälpa blev diskontverket snart insolvent. Alla kvarstående medel och diskontverkets bokföring smugglades slutligen till Stockholm en tid efter den ryska ockupationen av Åbo. Det här skedde efter att diskontverkets direktion hade mottagit följande telegram genom det dåvarande optiska telegrafsystemet: Herrar bankofullmäktige tillsäga Åbo diskontdirektion att de jämte alla sina dokumenter och hela verket straxt
Tal 3 (7) skola transportera sig till Stockholm. Eckerö telegrafkontor den 7. hujus kl. 12: 1808. J.E.Sarén, telegrafinspektör i Eckerö. Vi ser att riksbanksfullmäktige utövade rätt sträng kontroll över diskontverken. (Eckerö här är förstås landsorten på Åland och inte den svenska Ekerö vid Mälaren.) Lyckligtvis för Finland stannade direktionen själv dock i Åbo så att dess ledamöter lite senare kunde bidra till grundandet av den nya bankinrättningen i Finland. Nästa steg i upprinnelsen till Finlands Bank var diskussionerna vid Borgå lantdag våren 1809. Lantdagen var, som känt, den viktigaste händelsen för tillkomsten av Finland som en stat. Av särskild betydelse var kejsar Alexanders regentförsäkran, som innehäll garantier att landets (ursprungligen svenska) lagar och ständernas privilegier skulle bevaras. Bland de frågor som Alexander framställde inför lantdagen var frågan om hur landets mynt- och penningväsen skulle ordnas. I sitt svar till kejsaren föreslog lantdagen en finsk nationalbank, Finlands Ständers Bank, som skulle ordnas efter samma modell som den svenska riksbanken. Enligt lantdagens hemställan skulle banken underställas ständerna, d.v.s. riksdagen, och ett diskontverk skulle också grundas i samband med banken allt enligt gammal svensk modell.
Tal 4 (7) Lantdagen kunde basera sitt förslag på den gustavianska regeringsformen av 1772, som kejsaren i sin regentförsäkran åtminstone implicit hade lovat att hålla i kraft. I den gamla regeringsformen konstateras: Riksens Ständers Banque förblifver hädanefter, som then hitintils varit, under theras egen garantie och vård; skolandes förvaltas efter the Reglementer och Stadgar, som redan giorde äro, eller ännu af Riksens Ständer göras kunna. Så blev det ändå inte åtminstone inte i början. När Finlands Bank grundades blev den underställd den kejserliga finska regeringen, och lantdagen sammankallades inte igen på decennier. Men när det äntligen skedde 1863, under Alexander den andres regeringstid, sattes bankens ställning omedelbart på agendan, och vid den följande lantdagen, 1867, överlämnades banken i ständernas vård. Det här tyder än en gång på att det svenska exemplet alltjämt hade ett starkt inflytande i Finland. Man får dock inte överskatta den svenska förebilden vid grundandet av en statlig bank i Finland. Ryssland självt hade också ett rätt likartat banksystem som Sverige på den tiden med det uttryckliga undantaget att de ryska statsbankerna var organ för landets finansministerium. Snart efter ryska anfallet utgav den ryske utrikesministern Rumjantsev en proklamation, som innehöll ett löfte att i Finland inrätta en lånebank för egendomsägare och en diskont till befordrande av den för handeln nyttige penningcirkulation. Detta uttryck alluderar direkt på det statliga banksystemet som då fanns i Ryssland: det bestod av en fastighetsbank för adliga godsägare och diskontoinrättningar för kortfristig kredit till handelsmän (jämte en assignatbank för sedelemissioner).
Tal 5 (7) Man kan fråga sig varför en särskild bank behövdes för Finland efter den ryska erövringen. Varför kunde de existerande ryska bankerna inte utvidga sitt operationsfält till Finland? Delvis står orsaken förstås att finna i den särställning som Finland fick efter 1809 inom kejsarriket. En annan ledtråd kan man dock hitta i Gogols berömda novell Döda själar : de ryska bankernas krediter hade en sådan natur, att de betraktades som subventioner eller stöd. Det var därför bara naturligt att man i Ryssland inte ville godkänna nya kredittagare som kunde ta del i de ryska bankernas fördelaktiga utlåning. Döda själar behandlar den egenartade praxisen hos den ryska lånebanken att använda livegna bönder som säkerhet. Grundandet av Finlands Bank 1811 betydde inte att Finlands penningväsen blev helt oavhängigt av Sverige, tvärtom. Trots att den kejserliga finska regeringen, med hjälp av Finlands Bank, försökte ersätta svenska sedlar med rubeldenominerade finska och ryska sedlar, fortsatte svenska sedlar att cirkulera i Finland, sannolikt i större utsträckning än de rubeldenominerade sedlarna. Detta berodde åtminstone delvis på att Finland på den tiden hade överskott i sin handelsbalans gentemot Sverige, men ett underskott gentemot Ryssland. Resultatet var att riksdaler strömmade till Finland över gränsen, medan rubel kontinuerligt strömmade ut ur landet. I cirka 30 år cirkulerade ryska rubelsedlar, Finlands Banks rubel- och kopekdenominerade sedlar, svenska bancosedlar, svenska riksgäldssedlar, samt
Tal 6 (7) ryskt och svenskt silvermynt parallellt i Finland. Det här var mycket opraktiskt, för kursförhållandena mellan rubeln och silver, mellan riksdalern och silver, och rubeln och riksdalern vacklade kontinuerligt. Den relativt lilla andelen av Finlands Banks egna sedlar i det hela ledde också till att Finlands Banks kreditgivningsförmåga förblev mindre än väntat. Omloppet av svenska sedlar i Finland betydde också att Sverige de facto var finansiellt beroende av Finland. Det här blev mycket uppenbart när Finland 1840 genomförde en myntreform som innebar att de återstående svenska sedlarna i landet växlades till Finlands Banks egna rubelsedlar. Den finska myntreformen hade möjliggjorts av att Sverige något tidigare hade återinfört inlösbarheten av riksdalern i silver. I detta sammanhang skaffade Finland Bank sig en betydligt större silverreserv än tidigare genom att presentera alla de i landet inväxlade svenska sedlarna för inlösning i Riksbanken i Stockholm. Resultatet var att Sverige förlorade en stor del av landets silverreserver, och det här förorsakade en rätt allvarlig penningmarknadskris i Sverige i början av 1840-talet. Det här ledde i sin tur bland annat till att sedelutgivningsbestämmelserna rörande Riksbanken måste moderniseras. Jag skall avsluta med en ytterligare kommentar om hur starkt Riksbanken och den svenska förebilden har inverkat på hur man sett på Finlands Banks ställning i samhället. Man kan se det mycket tydligt till och med i stadsplanen för den stadsdel där vi nu befinner oss, Kronohagen. Om man tittar ut genom de stora fönstren i Finlands Banks fasad, ser man Ständerhuset, det gamla riksdagshuset, mitt-
Tal 7 (7) emot banken, precis som det gamla riksbankshuset och riksdagen står på Helgeandsholmen i Stockholm. Detta arrangemang som starkt symboliserar bankens förhållande till riksdagen (och jag menar närheten, inte motsatsställningen) har sannolikt kopierats från Stockholm, fastän de svenska motsvarigheterna till de här byggnaderna uppfördes under samma tidsperiod som de finska. Att det skedde på 1880-talet, hela sjuttio år efter att våra länder skildes från varandra, vittnar på ett fint sätt om inte bara Finlands Banks utan också om den finska parlamentarismens svenska anor.