Jag har läst er bok. Ni står mig nära liksom alla skrivande kvinnor. Ta inte illa upp över detta»alla«alla skriver ju inte: de enda skriver bland alla de andra. Alltså, Ni står mig nära liksom varje unik varelse och i synnerhet varje unik kvinnlig varelse. Jag har tänkt på Er ända sedan den dag jag träffade Er en månad sedan? Som ung hade jag bråttom att uttrycka mig, jag fruktade alltid att den våg som utgick från mig och bar mig mot den andre skulle flyta förbi, jag fruktade alltid att inte längre älska, att ingenting längre veta. Men jag är inte längre ung och jag har lärt mig att låta nästan allt flyta förbi oåterkalleligen. Att ha allt att säga och inte öppna munnen. Allt att ge och inte öppna handen. Detta är försakelse, som Ni kallar en borgerlig dygd och som, borgerlig eller ej, dygd eller ej, är den främsta drivfjädern för mina handlingar. Drivfjäder? försakelsen? Ja, ty det krävs en oändligt mycket större ansträng- [ 9 ]
ning att tränga tillbaka en kraft än att ge den fritt utlopp vilket inte kräver någon alls. I denna mening är all naturlig aktivitet passivitet, liksom all uppnådd passivitet är aktivitet (utlevelsen en underkastelse, bortträngningen en handling). Vilket är svårast: att hålla tillbaka en häst eller att ge den fria tyglar, och, eftersom hästen vi håller tillbaka är vi själva plågsammast av de två: att hållas tillbaka eller att låta vår kraft spela? Andas eller inte andas? Minns Ni den där leken man lekte som barn, där hela äran gick till den som kunde stanna längst i kistan och nästan kvävas? Grymma och föga borgerliga lek. Handla? Ryckas med. Var gång jag försakar känner jag ett jordskalv inom mig. Det är jag jorden som skälver. Försakelse? Förstenad kamp. Min försakelse heter också: värdigas ej försöka avtvinga konventionen vad det än vara må. Konventionen i vårt fall? Att läsa Er bok, att tacka Er för den med några tomma ord, att återse Er då och då»leende för att man inte skall se Er le«att låtsas som om Ni ingenting skrivit och jag ingenting läst: som om ingenting hänt. Jag kunde ha gjort det, jag kan fortfarande, men för en gångs skull vill jag inte. [ 10 ] Hör på, Ni behöver inte svara, bara lyssna till mig. Det är ett sår rakt i hjärtat som jag tillfogar Er, i hjärtat av Er sak, av Er tro, av Er kropp, av Ert hjärta. En lucka i Er bok, en enda, oändlig medveten eller ej? Jag tror inte på omedvetenhet hos tänkande människor, än mindre hos skrivande tänkande människor, inte det minsta på den skrivande kvinnans omedvetenhet. Denna lucka, detta vita tomrum, detta svarta hål är Barnet. Ni återkommer ständigt till det, Ni nämner det gång på gång därför att Ni inte kan medge dess betydelse, Ni sprider ut det här, där, och mera där, för att inte låta er övermannas av det skrik som ensamt skulle erkänna det. Detta skrik har Ni alltså aldrig ens hört? Om jag ändå kunde få ett barn med dig! Och denna svartsjuka, vild och utan like i världen, oförsonlig ty obotlig, ojämförbar med den andra,»normala«, ojämförbar rent av med mödrars svartsjuka. Denna svartsjuka som redan vet att brytningen är oundviklig, dessa ögon vidöppna mot det barn som hon en dag kommer att vilja ha och som Ni, den äldre, inte kommer att kunna ge henne. Dessa ögon som nitats fast vid det framtida barnet. [ 11 ]
»Älskande har inga barn.«nej, och de dör. Alla. Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Amasonen och Akilles, Siegfried och Brynhilde (dessa älskande i vardande, dessa åtskilda-förenade, vars älskande åtskildhet triumferar över den mest fullständiga förening ). Och andra Och åter andra I alla sånger, i alla tider, på alla platser De har inte tid för den framtid som barnet är, de har inget barn eftersom de inte har någon framtid, de har bara det nu som är deras kärlek och deras ständigt närvarande död. De dör eller så dör kärleken (degenererar till vänskap, till moderskap: den gamla Baucis med sin gamle Philemon, den gamla Pulcheria med sitt gamla barn Athanasios par lika monstruösa som rörande). Kärleken är i sig själv redan barndom. Älskande är barn. Barn har inga barn. Eller också som med Daphnis och Chloë vet vi ingenting om fortsättningen: till och med om de överlever dör de, inom oss, för oss. Man kan inte leva av kärlek. Det enda som överlever kärleken är Barnet. [ 12 ] [ 13 ]
Och detta andra skrik, har Ni verkligen inte hört det heller? Vad jag längtar efter ett barn utan man! Den unga flickans leende suck, ungmöns troskyldiga suck, och till och med, ibland, kvinnans förtvivlade suck: Vad jag längtar efter ett bara mitt! Och den leende unga flickan, som inte vill ha någon främling i sin kropp, inte vill ha något av honom och hans, inte vill ha något annat än mitt, hon möter nu ett annat jag på sin väg, en hon, som hon inte behöver frukta, inte försvara sig mot, ty den andra kan inte göra henne illa, lika lite som man (åtminstone som ung) kan göra sig själv illa. Bedrägligaste av vissheter, som kommer att vackla alltifrån väninnans första misstänksamma blickar och till slut störta samman under hennes stora hatiska attacker. Men låt oss inte gå saker i förväg: för ögonblicket är hon lycklig och fri, fri att älska av hjärtat, utan kropp, älska utan att vara rädd, älska utan att göra illa. [ 14 ] Och när det onda har skett upptäcker hon att det inte är något ont. Det onda är: skammen, ångern, samvetskvalen, avsmaken. Det onda är att bedra sin själ med en man, sin barndom med fienden. Men här finns ingen fiende, ty det är ju jag igen, fortfarande jag, ett nytt jag som tidigare sov i djupet av mig och nu blivit uppenbarat av detta andra jag, där, framför mig, synliggjort och, äntligen, älsk-värt. Hon behövde inte förneka sig själv för att bli kvinna, hon behövde bara överlämna sig (till sitt eget innersta) bara låta sig vara. Ingenting sprucket, ingenting brutet, ingenting brustet. Och detta sammanfattande ord: O jag! O älskade jag! Åh! Det är aldrig av skam eller avsmak som hon lämnar henne. Det är av och för något helt annat. [ 15 ]
I början är det nästan som på skämt. Vilken söt unge! Skulle du vilja ha en? Ja. Nej. Med dig ja. Men Men jag bara skojar. En annan gång som en suck. Åh vad jag längtar efter Vad då? Ingenting. Jo, jo, jag vet Då vet du ju redan. Men bara med dig Tystnad. Är det fortfarande det du tänker på? Du säger det själv. Men det är du som säger det Ingenting fattas henne, men alltför mycket, ja, allt har hon kvar att ge.» Jag skulle vilja älska dig som liten flicka«precis som en kvinna säger: Jag skulle vilja älska dig som liten pojke. Än en gång du. Ännu ett du. Ett dotter du, fött av mig. Till slut det förtvivlade skriket, det nakna, obotliga: Ett barn med dig! Som aldrig kommer. Vars ankomst man inte ens kan bönfalla om. Man kan be Jungfrun om ett barn med älskaren, man kan be Jungfrun om ett barn med en åldring en orättfärdighet ett mirakel man ber inte om en dåraktighet. Barn är helt enkelt uteslutet i denna förening. Sakernas tillstånd implicerar frånvaro av barn. Otänkbart. Allt, utom barn. Som när den store konungen dinerar med ädlingen: allt, utom bröd. Det stora dagliga kvinnliga brödet. [ 16 ] [ 17 ]
Det är alltid bara den enas förtvivlade önskan, den yngres, den som är mest hon. Den äldre behöver inget barn, hon har väninnan för sitt moderskap. Du är min vän, du är min gud, du är mitt allt. Men den andra vill inte bli älskad som ett barn, hon vill ha ett barn att älska. Och hon som först inte ville ha ett barn med honom kommer till slut att vilja ha ett barn med henne. Och det är därför, för att det inte kan bli så, som hon en dag kommer att ge sig av, trots att hon älskar, jagad av den andras klarsynta, maktlösa svartsjuka och som hon en annan dag kommer att stranda som drivved i armarna på förste bäste. (Mitt barn, min vän, mitt allt, och Ert geniala uttryck, madame min kvinnliga broder, aldrig: syster. Man skulle kunna tro att ordet syster skrämmer dem, som om det kunde tvinga dem tillbaka in i en värld som de lämnat för alltid.) Till en början är den äldres fruktan starkare än den yngres önskan. Man kan säga att det är den äldre som framkallar hennes förtvivlan, förvandlar leendet till suck, sucken till begär, begäret till besatthet. Det är den äldres besatthet som skapar den yngres. Du kommer att lämna mig, lämna mig, lämna mig. Du vill ha det med mig, du kommer att vilja ha det med förste bäste Nu tänker du på det där igen Du tittade på den där mannen. Inte sant vilken far till ditt barn! Gå du bara, jag kan ju ändå inte ge dig ett [ 18 ] [ 19 ]
Vår ängslan uppväcker, vår fruktan frambesvärjer, vår besatthet förkroppsligar. Genom att tiga om det tänker den yngre oavbrutet på det, hon har inte ögon för något annat än unga kvinnor med famnen full. Och att tänka sig att jag aldrig skulle få ett, eftersom jag aldrig, aldrig kommer att lämna henne. (Det är i detta ögonblick hon lämnar henne.) Barnet den fixpunkt som hon hädanefter inte kommer att ta ögonen från. Det bortträngda barnet stiger upp till ytan av hennes ögon som en drunknad. Man måste vara blind för att inte se det. Och hon som först ville ha ett barn med henne kommer till slut att vilja ha ett barn med vem som helst: till och med den avskydde honom. Han, förföljaren, blir räddaren. Väninnan fienden. Och vinden vänder sina cirklar [ 20 ] [ 21 ]