Okko Kamu, dirigent Hanna-Kaarina Heikinheimo, flöjt Jorma Valjakka, oboe Tuulia Ylönen, klarinett Jussi Särkkä, fagott Jukka Harju, valthorn Jean Sibelius: Pohjolas dotter 15 min Jean Sibelius: Rakastava 12 min I Rakastava (Den älskande) II Rakastetun tie (Den älskandes väg) III Hyvää iltaa Jää hyvästi (God afton... farväl) PAUS 20 min Aulis Sallinen: Kammarmusik 7 Cruselliana op. 98 20 min Richard Strauss: Till Eulenspiegels lustige Streiche 18 min Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på Internet (www.yle.fi/rso). 1
Jean Sibelius (1865 1957): Pohjolas dotter (1906) Den symfoniska dikten Pohjolas dotter tycks inte så mycket beskriva Pohjoladottern utan snarare Väinämöinen, som brinner av begär till denna kvinna. Situationen motsvarar den senromantiska klichén: en hjälte som trots att han stoltserar med sin manlighet och underkastar sig all sköns vedermödor, tillbakavisas gång på gång av föremålet för hans erotiska åtrå, denna undersköna kvinna som förblir evigt ouppnåelig. Ur kvinnosynvinkel sett är verket såtillvida tilltalande, att kvinnan inte får något straff för sin avvisande hållning i motsats till hur det i allmänhet går i romantisk och modernistisk konst utan mannen blir tvungen att acceptera sitt öde och inse att han gör bäst i att fly fältet. Väinämöinen var i sanning en exceptionellt vis man. Och Sibelius en progressiv tonsättare. Hans eget namnförslag för verket var Väinämöinen eller En hjältes äventyr, men det gick förläggaren inte med på. Verket börjar med ett stilla mörker ur fagotternas, valthornens, cellornas, basklarinettens, pukornas och kontrabasarnas brummande dis. Sedan följer en glimrande vision: harpornas förtjusande arpeggion, de höga stråkarnas och träblåsarnas kromatiska trollmakt. Den gyllene skytteln surrar dvs. Pohjoladottern sitter vid en vävstol på regnbågen och väver en textil i guld och silver. Och det tvinnar huvudet på mannen som är färdig att fria. Den maskinella texturen beskriver inte bara den unga flickan vid vävstolen utan även Väinämöinens tilltagande begär. Passionen stegras och Väinämöinen kämpar emot, bullrar, stampar, pustar och knogar på. Men alla försök går om intet. Jean Sibelius: Rakastava (1911) Rakastava (Den älskande) för stråkorkester, triangel och pukor bygger delvis på ett tidigare körverk av Sibelius med samma namn. Satsernas texter är sammanställda utgående från de mera sorgtyngda kärleksdikterna i Kanteletar. Den enbart instrumentala, från texten lösryckta sviten för stråkorkester spelar upp känslostormarna som finns bakomorden i dikterna: smärtsam förlorad kärlek, tärande vemod, drömlik sinnlighet och oförtruten lust. I Rakastava klingar senromantikens hemlighetsfullhet, fin de siècles oblyga erotik, symbolismens sinnliga naturbilder och det finsk-nationella svårmodet. I centrum strålar en känsla av förbjuden, dödsdömd kärlek: något av en finsk Romeo och Julia, Tristan och Isolde vid nattliga åkerrenar, i skogen, i ladan, i visthuset då allt börjar vara fullbordat, flyttar fokus till vajande vass, passionerat drivande moln, svallande älvar. I första satsen är de öppna landskapen karga, den sega instrumentering är skör och de knapphänta tongångarna smärtsamma: nordisk expressionism. I mellersta satsen knäpper violorna i tvåtakt medan de övriga stråkarna trampar trioler och skapar en i luften svävande, tyst trippande textur. I finalen hörs ett skönt dämpat violinsolo. Aulis Sallinen (f. 1935): Kammarmusik 7 Cruselliana op. 98 (2008) Aulis Sallinen har berättat att Kammarmusik 7 är en hälsning till Nystad, som är hemstad för Crusellveckan, festivalen som beställde verket, och också kompositörens barndoms- och skolstad. Stadsbeskrivningar är ett centralt tema inom alla konstarter. Klingande stadsbilder finner man speciellt ofta i den amerikanska traditionen ända från George Gershwins, Leo- 2
nard Bernsteins och Aaron Coplands storstadsromantiska stämningsbilder till Edgar Varèses ljudkonstnärliga explosioner och Steve Reichs minimalistiska New York-rum. Det centrala är tanken på en vandring genom olika rum med varierande klangbilder: möten med en mångfald av identiteter, en industriell puls och annan rytmik som är förknippad med alldagliga händelser samt meditativa pauser. Så är det också i Cruselliana. Musiken böljar fram som en virginiawoolfliknande inre monolog där olika passerande stunder lyfts fram. Rörelser alternerar här med stationär sinnlig känslighet. I denna stad klingar även tystnaden och naturen. Verket börjar med en framåtdrivande knyckig puls bestående av skarpa triolrytmer, en puls som stannas upp av violinernas oktavgungningar och de låga stråkarnas susande skuggor. Olika typer av musik glimtar till i form av plötsliga klipp eller långsamt slumrande toner, från krog till kyrka, från torg till teater och från stuga till park. Richard Strauss (1864 1949): Till Eulenspiegels lustige Streiche (1895) Richard Strauss tondikt Till Eulenspiegels lustiga spratt handlar om den fiktive folkhjälten Till Eulenspiegel som roar sig genom att driva med makthavarna i samhället. Berättelser om Till har varit kända ända sedan medeltiden. Strauss grundade sin variant på Charles de Costers roman (1867), där spjuvern Till äventyrar i Nederländerna på 1500-talet. Den mästerlige gycklaren driver med hantverkarna, jordbrukarna och handelsmännen, med de lärda, med kyrkans män och makthavarna. Hans metod går ut på att tolka deras ord bokstavligt och missförstå dem avsiktligt genom att agera lantlig tokstolle, överdriva, idka gräddkakskomedi och litet snuskhumor således en karnevalestetik som också kännetecknade musikhuliganen Strauss livsverk. Narr eller konstnär, det är en sanningens spegel som blottar mänsklighetens dumhet, skenhelighet, girighet och illvilja. Musiken börjar med ett Det var en gång-motiv litet som om man öppnade en sagobok. Sedan följer (anti)hjältens tema, en roligt pustande tonföljd som presenteras av valthornet. Det slingrar sig uppåt för att sedan dimpa ned i en kullerbytta. Olika absurda motiv studsar från ett instrument till ett annat som om de sparkats i baken och en näsvis klarinett klämmer i med ett flatskratt. Susanna Välimäki (sammandrag) Okko Kamu Okko Kamus dirigentkarriär har fört honom världen runt alltsedan år 1969, då han som nästan självlärd vann den internationella Herbert von Karajan-tävlingen och fick tillfälle att göra en inspelning med Berliner Philharmoniker för DGG. Kamu började lära sig spela violin i två års ålder. I hans musikerfamilj spelade kammarmusiken en viktig roll. År 1965 grundade Kamu Suhonenkvartetten. Han valdes till konsertmästare vid Finlands Nationalopera men gick snart in för en dirigentkarriär. Kamu var chefsdirigent för RSO 1971 1977. Därtill har han varit konstnärlig ledare för Oslo filharmoniker, Hollands radios symfoniorkester och Stockholm Sinfonietta samt chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester och Helsingborgs symfoniorkester. Han har också bl.a. varit förste gästdirigent för Birminghams symfoniorkester och Lausannes kammarorkester samt sedan 1995 förste gästdirigent också för Singapore Symphony Orchestra. Åren1996-2000 var han chefsdirigent vid Finlands Nationalopera. 3
Kamu har dirigerat de stora symfoniorkestrarna i Europa och i Förenta Staterna, bl.a. symfoniorkestrarna i Boston, Chicago, San Francisco, Los Angeles liksom även betydande orkestrar i Asien och Australien. Hanna-Kaarina Heikinheimo Hanna-Kaarina Heikinheimo började studera flöjtspelvid Vanda musikinstitut för Olli Ruottinen och Liisa Ruoho. Hon fullföljde sina studier vid Sibelius-Akademin under Mikael Helasvuos ledning med högsta betyg och har sedan dess kompletterat sin utbildning privat i Paris och vid ett flertal mästarkurser i bl.a. Italien, Spanien och Kanada. Hon inledde sin karriär som solopiccolaflöjtist och - flöjtist år 1994. Hon spelar även i bl.a. Avantis och Finländska Kammarorkesterns led samt i blåskvintetten Respiro, som hon grundat tillsammans med några RSO-kolleger. Jorma Valjakka Jorma Valjakka studerade oboespel vid Helsingfors konservatorium och Sibelius-Akademin för Erkki Paananen och Jouko Teikari. Han har fullbordat sin utbildning i London och Hannover för Celia Nicklin och Ingo Goritzki. Valjakka vann den första Crusell-oboetävlingen i Nystad 1988. Han inledde sin karriär som orkestermusiker i Åbo stadsorkester 1983, varefter han var verksam vid Esbo stadsorkester (numera Tapiola Sinfonietta). Han har varit stämledare för oboerna vid RSO sedan 1989. Förutom med RSO har Valjakka uppträtt som solist med flera inhemska orkestrar och hållit egna konserter. Tuulia Ylönen Tuulia Ylönen har studerat klarinettspel för Osmo Vänskä, Reijo Koskinen, Kari Kriikku och Charles Neidich samt i London för John McCaw och Michael Collins. Hon har deltagit i mästarkurser för bl.a. Thomas Friedl, György Kurtag och Ralf Gothóni. Ylönen avlade sitt klarinettdiplom vid Sibelius-Akademin med utmärkta betyg 1995 och ett år senare gav hon sin debutkonsert. Som kammarmusiker har hon uppträtt bl.a. vid festivalerna i Kuhmo, Nådendal, Kimito och Nystad samt i flera länder i Europa. Tuulia Ylönen har också aktivt spelat ny inhemsk musik och varit medlem i bl.a. Zagros Ensemble. Åren 2003-05 spelade Ylönen som stämledare för klarinetterna i Sinfonia Lahti. För närvarade är hon alternerande stämledare för klarinettsektionen i Finlands Nationaloperas orkester. Jussi Särkkä Jussi Särkkä började studera musik i Joensuu och från år 1982 fortsatte han studierna vid Sibelius-Akademin först för Emanuel Elola och sedan för bl.a. Laszlo Hara. Han tog sin A-examen 1986, gav sin debutkonsert 1986 och blev färdig musikmagister 2003. Särkkä fick sitt första orkesterengagemang som stämledare för fagotterna vid Joensuu stadsorkester 1981 82. 4
Han spelat i Helsingfors stadsorkester och Finlands Nationaloperas orkester och numera är han RSO:s 2:e solofagottist. Han hör också till de grundande medlemmarna i Kammarorkestern Avanti!, han arbetar som stämledare i Finländska Kammarorkestern och trakterar periodinstrument. Särkkä har uppträtt som solist med många inhemska orkestrar och han är känd som en aktiv kammarmusiker vid kammarmusikfestivalerna i Nådendal och Kuhmo samt som medlem i Kerberosensemblen och Ensemble Schrat. Sedan 2006 är Särkkä konstnärlig ledare för Crusellveckan i Nystad. Jukka Harju Startskottet till Jukka Harjus karriär som valthornist kan anses vara EBU:s konsert för unga solister i Dublin, då han som 11-åring fick uppträda som solist med Irlands Radios orkester. Harju har fått topplaceringar inom sin instrument- och åldersgrupp i ett flertal inhemska och internationella tävlingar. Som stämledare har han gästspelat vid bl.a. Gustav Mahler-orkestern under Claudio Abbados ledning, radioorkestrarna i Sverige och Frankrike och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Som kammarmusiker och solist har Harju uppträtt utanför hemlandets gränser i Estland, Norge, Sverige, Island, Italien, Kanada, Tyskland och Japan. I och med segern i den internationella Holger Fransman-valthornstävlingen 2005 fick han året därpå hederstiteln Årets Bleckblåsare vid festivalen Lieksa Brass. Harju har vikarierat som solovalthornist i RSO sedan 2008 och sedan på ordinarie basis. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2010 2011 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2010 2011 gästspelar orkestern i t.ex. i Edinburgh, Frankfurt och Zurich. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5