Caspian, prins av Narnia KAPITEL 1 Ön Det var en gång fyra barn som hette Peter, Susan, Edmund och Lucy, och i en annan bok som heter Häxan och lejonet har berättats om ett märkligt äventyr som de upplevde en gång. De hade öppnat dörren till ett förtrollat skåp, och vips! var de i en helt annan värld än vår, och i den andra världen hade de blivit kungar och drottningar i ett land som kallades Narnia, och där regerade de i många år. Åtminstone trodde de att det var många år medan de bodde i Narnia, men när de kom ut genom skåpdörren och befann sig i England igen, verkade det som om de bara hade varit borta några minuter. I varje fall tycktes ingen ha märkt att de hade varit försvunna ens, och de talade aldrig om saken med någon utom med en mycket vis vuxen person. Allt det där hade hänt för ett år sen, och nu satt de alla fyra på en bänk på en järnvägsstation med kappsäckar och väskor staplade omkring sig. De var nämligen på väg tillbaka till skolan. De hade rest tillsammans till den här stationen, som var en järnvägsknut, men om ett par minuter skulle det komma ett tåg och föra i väg flickorna till en skola, och om en halvtimme skulle ett annat tåg brusa in, och med det skulle pojkarna resa till en annan skola. Första biten av resan, då de hade sällskap, verkade alltid som en del av lovet, men nu när de snart skulle säga adjö åt varandra och resa åt olika håll, 11 kände de att lovet faktiskt var slut, och alla fylldes av den där pirrande börja-skolan-känslan, och de var ganska dystra i hågen och ingen kunde hitta på något att säga. Värst var det för Lucy som aldrig hade gått i internatskola förr. Det var en ödslig, sömnig landsortsstation, och det fanns knappast någon på perrongen mer än de själva. Plötsligt gav Lucy till ett litet skrik precis som man gör när man blir stucken av en geting. Vad är det, Lu? sade Edmund och så avbröt han sig och sade något som lät som Aj! Vad sjutton, började Peter, och så ändrade också han sig och sade något helt annat än han hade tänkt säga. Släpp, Susan! sade han. Vad är det med dig? Vad drar du i mig för? Jag rör dig inte, sade Susan. Det är nån som drar i mig. Å å å sluta! Alla såg att de andra hade blivit alldeles bleka. Jag kände precis likadant, sade Edmund andlöst. Som om nån drog i mig. Drog och drog hjälp, nu börjar
det igen! För mig med, sade Lucy. Å, jag står inte ut! Akta er! skrek Edmund. Ta varann i hand och håll ihop! Det här är trolleri, det känner jag på mig. Fort! Ja, sade Susan. Håll varann i hand! Å, jag önskar att det ville sluta ååå! I nästa ögonblick var bagaget, bänken, perrongen och stationen som bortblåsta. Alltjämt hand i hand och mycket omtumlade upptäckte barnen att de stod i ett snår, så tätt att de knappt kunde röra sig för bara gre- 12 nar. De gnuggade sig i ögonen och drog ett djupt andetag. O, Peter! utbrast Lucy. Tror du vi har kommit tillbaka till Narnia? Vi kan vara var som helst, sade Peter. Jag kan inte se ett dugg för alla de här träden. Kom så försöker vi ta oss fram till en glänta om det nu finns nån. De brände sig på nässlor och stack sig på taggar, men efter mycket besvär lyckades de tränga sig ut ur snåret. Där väntade en ny överraskning. Allt blev ljusare, och efter ett par steg stod de i skogsbrynet och såg ner på en sandstrand. Ett nästan spegelblankt hav skickade loja små vågor mot stranden det hördes knappt ett kluckande ens. Inget land var i sikte, och inte ett moln syntes på himlen. Solen stod där den brukar stå vid tiotiden på morgonen, och havet var blixtrande blått. De kände doften av sälta och tång i näsborrarna. Vad sägs om det här? sade Peter. Alla tiders, va? Fem minuter senare var alla barfota och vadade omkring i det kalla klara vattnet. Det här är allt bättre upp än att sitta på ett unket tåg på väg till latin och franska och matte! sade Edmund. Sen sade ingen något på en lång stund, bara plaskade och letade efter räkor och krabbor. Till sist sade Susan: Fast vi borde väl göra upp en plan i alla fall? Vi kommer snart att bli hungriga. Vi har ju smörgåsarna som mamma gav oss med på resan, sade Edmund. Åtminstone har jag mina. Inte jag, sade Lucy. Mina låg i min lilla bag. Mina med, sade Susan. 13 Mina ligger i min rockficka där borta på stranden, sade Peter. Det blir två luncher delat med fyra. Inget vidare precis. Just nu skulle jag hellre vilja ha något att dricka, sade Lucy. Genast kände alla sig törstiga, som man gör när man har vadat omkring i saltvatten under en gassande sol. Det är precis som om vi hade lidit skeppsbrott, sade Edmund. I böckerna hittar de skeppsbrutna alltid källor med klart friskt vatten på sin ö. Bäst vi ger oss ut och letar efter en. Måste vi gå in i den där stickiga skogen igen? sade Susan.
Naturligtvis inte, sade Peter. Om det finns några bäckar, så måste de ju rinna ut i havet, och om vi följer stranden, så måste vi stöta på dem. De vadade i land och gick först över mjuk våt sand och sen över torr vass sand sådan där som fastnar mellan tårna och satte på sig skor och strumpor. Edmund och Lucy ville först inte, de tyckte att det var mycket skönare att gå barfota, men Susan påpekade hur dumt det vore. Vi kanske aldrig hittar dem igen, sade hon, och vi behöver dem, om vi fortfarande är kvar när det blir natt och börjar bli kallt. När de var klara, började de gå längs stranden med havet på vänster hand och skogen på höger. Frånsett en och annan mås var det alldeles tyst. Skogen var så tät och snårig att de knappt kunde se in i den, och ingenting rörde sig där inne inte en fågel, inte ens en insekt. Snäckor och tång och havsanemoner och små krab- 14 bor i strandgölar är nog roliga att titta på, men man tröttnar snart på dem om man är törstig. Efter det kyliga vattnet kändes fötterna varma och tunga. Susan och Lucy hade sina regnkappor att släpa på. Edmund hade lagt ifrån sig sin rock på stationsbänken strax innan trolleriet började, och han och Peter turades om att bära Peters. Efter en stund började stranden svänga åt höger. Och en kvart senare, när de hade klättrat över en klippa som stack ut som en udde i havet, gjorde den en skarp krök. Nu hade de den del av havet, som mötte dem när de först kom ut ur skogen, bakom sig, och framför sig såg de en annan kust, lika tätt skogbevuxen som den de höll på att utforska. Undrar om det där är en ö eller om vi kommer dit så småningom? sade Lucy. Ingen aning, sade Peter, och så stretade de vidare under tystnad. Stranden som de följde närmade sig mer och mer den de såg på andra sidan vattnet, och för varje udde de rundade väntade barnen att hitta stället där stränderna löpte ihop. Men de blev ständigt besvikna. Till sist kom de till några klippor som de måste klättra upp på, och från toppen kunde de se långt långt Sablar också! sade Edmund. Det går inte. Vi kan inte komma dit. Vi är på en ö. Mycket riktigt. Här var sundet mellan dem och motsatta stranden bara en trettio fyrtio meter brett, men nu såg de att det var det smalaste stället. På andra sidan klippan drog sig deras egen strand åt höger igen, och 15 sundet vidgade sig till öppna havet. De förstod att de redan hade hunnit mycket mer än halvvägs runt sin ö. Titta! sade Lucy plötsligt. Vad är det där? Hon pekade på något som slingrade likt en lång silverglittrande orm över stranden.
En bäck! En bäck! skrek de andra. De glömde sin trötthet, klättrade hals över huvud ner från klippan och rusade bort till bäcken. De visste att vattnet i bäckar är bättre längre upp från stranden, och därför sprang de till den plats där bäcken kom ut ur skogen. Träden stod tätare än någonsin, men bäcken hade grävt en djup fåra mellan höga mossiga bankar. Om man böjde sig ner kunde man se den rinna i liksom en tunnel av löv. De kastade sig på knä där bäcken vidgade sig till en brun bubblande damm och drack och drack och sänkte ner ansiktet i vattnet och doppade armarna ända upp till armbågen. 16 Och hur skulle det nu vara med de där smörgåsarna? sade Edmund. Är det inte bäst vi sparar dem? sade Susan. Vi kanske behöver dem mycket bättre sen. Nu när jag inte är törstig längre, sade Lucy, så önskar jag att jag kände mig lika o-hungrig som jag gjorde när jag var törstig. Jag tycker vi ska äta upp smörgåsarna nu, envisades Edmund. Det är väl ingen idé att spara dem tills de blir dåliga heller. Du ska inte glömma att det är mycket varmare här än i England, och vi har gått omkring med dem i fickan i flera timmar. Så de tog upp de båda paketen och delade dem i fyra delar, och ingen blev riktigt mätt, men det var i alla fall bättre än ingenting. Så började de fundera på hur de skulle skaffa mat till nästa mål. Lucy ivrade för att de skulle gå tillbaka till stranden och fånga räkor, ända tills någon påpekade att de inte hade någon håv. Edmund föreslog att de skulle samla måsägg på klipporna, men när de tänkte efter kunde de inte komma ihåg att de hade sett några måsägg, och dessutom skulle de ju inte kunna koka dem om de hittade några. Peter tänkte för sig själv att den stunden kanske skulle komma när de gärna åt dem råa, men han tyckte inte det var lönt att säga det högt. Susan sade att det var synd att de hade ätit upp smörgåsarna så snart. Vid det här laget började de lite var tappa humöret. Till sist sade Edmund: Jag vet vad vi ska göra. Vi måste utforska skogen. Eremiter och vandrande riddare klarar sig alltid i en skog. De hittar rötter och bär och saker. 17 Vad då för sorts rötter? undrade Susan. Jag har alltid trott att de menade trädrötter, sade Lucy. Kom, sade Peter. Ed har rätt. Och vi måste göra nånting. Förresten är det mycket bättre än att gå ut i solgasset igen. De reste sig och började följa bäcken. Det var mycket besvärligt. De måste krypa under grenar och klättra över grenar och tränga sig genom tjocka snår av något som liknade rododendron, och de fick revor på kläderna
och blev våta om fötterna i bäcken, och fortfarande hördes inte ett ljud utom porlandet från bäcken och knakandet av grenar när de banade sig fram. De hade hunnit bli grundligt trötta på alltsammans, när de plötsligt kände en ljuvlig doft och såg en bjärt färgklick högt över sig på högra bäckstranden. Nej, men titta! skrek Lucy. Är det inte ett äppelträd? Det var det faktiskt. De klättrade flåsande uppför den branta stranden, trängde sig igenom några taggiga björnbärsbuskar och stod till sist vid ett gammalt träd, tungt av stora gyllengula äpplen, de fastaste och saftigaste man kunde önska sig. Och det är inte det enda trädet, sade Edmund med munnen full av äpple. Titta där och där! Här finns ju massor, sade Susan och kastade bort skrotten efter sitt första äpple och tog ett till. Det här måste ha varit en trädgård för länge länge sen, innan allt förvildades och skogen växte upp. Då har den här ön varit bebodd en gång, sade Peter. 18 Och vad är det där? sade Lucy och pekade. Det är ju en mur! utbrast Peter. En gammal stenmur. De hukade sig under äppelträdets grenar och gick närmare muren. Den var mycket gammal, här och där hade den rasat, och det växte mossa och styvmorsviol på den, men på sina ställen var den nästan lika hög som de högsta träden. Och när de kom alldeles nära hittade de ett stort valv där det en gång måste ha suttit en grind och som nu nästan fylldes av det största av äppelträden. De måste bryta av ett par grenar för att komma förbi, och när de hade gjort det måste de sätta handen för ögonen och blinka, för ljuset hade plötsligt blivit mycket skarpare. De befann sig på en stor öppen plats med murar runt omkring. Här fanns inga träd, bara gräs och tusenskönor och murgröna och gråa murar. Allt var tyst och hemlighetsfullt och nästan lite beklämmande. Mitt på den öppna platsen stannade de. Det var skönt att få sträcka på ryggen igen och kunna röra sig fritt.