Tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård utgiven av Västergötlands Hembygdsförbund Nr 3 Årgång 64 2009 350 deltagare i välordnat årsmöte sidorna 5-9 Profilen - Verner Lindblom sidan 16 Några utflyktsmål sidorna 28-29 Foto: Stig Green
HKH Kronprinsessan Victoria Västergötlands Hembygdsförbunds beskyddarinna Innehåll Foto: Aina Lindborg Några ord från förbundsordföranden........ 3 Tankar i tiden............................... 4 350 deltagare i välordnat årsmöte........... 5 Årets Tengelandsstipendiat................. 7 Ledsbackabarnen......................... 10 Lära om livet på landet.................... 11 Essungaträffen............................ 12 Helt naturligt - Kalla den änglamarken..... 13 Inte alltid tråkigt i politiken................ 13 Gustaf Tenggren, sagotecknaren från Magra 14 Profilen - Verner Lindblom................. 16 Min farmor - Lotta i Frugårn................ 18 En flottled på Hunneberg.................. 20 Läsvärt i korthet........................... 22 Hyllade i Husaby........................... 24 Årsstämma med Skara Gille................ 26 Trivselträffar i Lyrestad..................... 27 Unos djur, unik utställning i Bredared...... 28 Fler utflyktsmål............................ 29 Offerplatsen Finnestorp blir teater......... 30 Lump-Emil en Boråsprofil.................. 30 Skolan förr och nu......................... 32 För redigering/layout svarar Leif Brunnegård, Asklanda Ekehagen, Vårgårda, och tidningen trycks hos Rydins Tryckeri AB, Nossebro. Utgivningstider är 22-28 febr, 15-21 apr, 24-30 juni, 24-30 aug, 26-30 okt, 24-28 nov. Senaste manusdag 6 veckor före utgivning. Hemsida: www.hembygd.se/vastergotland Tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård. Medlemstidskrift för Västergötlands Hembygdsförbund Årgång 64 Utkommer med 6 nummer per år Avgift 2009 120:- Redaktörsgrupp: Roland Antehag, Lilla Mjölseredsv 9, 466 95 Sollebrunn, tel 0322/402 55, e-post: roland.antehag@telia.com Leif Brunnegård, Asklanda Ekehagen, 447 93 Vårgårda, tel 0322/66 10 26 e-post: vbn.red@tele2.se Hans Menzing, ansvarig utgivare, Marumstorget 1, 532 32 Skara, tel 0511/12643, e-post hans.menzing@telia.com Övriga i redaktionskommittén: Eva Bergström Hyenstrand, Carl von Linnés väg 2, Skultorp, 541 55 Skövde, tel 0500-43 30 13, e-post; hyenstrand@hotmail.com Jan-Olof Berglund, Stora Rör, Nolgården 3, 54015 Väring, tel 0500-441105, 0708-420453, e-post: j-o.berglund@telia.com Ann-Britt Boman, Spireavägen 5, 513 35 Fristad tel 033-26 19 21, e-post annbritt.boman@telia.com Tage Brolin, Bäckaskog, Främmestad, 465 97 Nossebro, tel 0512/531 50, e-post: tb.bygg-tjanst@telia.com. Birgit Carlsson, Ljungås, 519 91 Istorp, tel 070-620 66 66, e-post bisido@hotmail.com Stig Green, Fjällrosv 1, 516 32 Dalsjöfors, tel 033-10 15 85, e-post: stig.green@bornet.net. Per-Göran Persson, Östergården 1, 54066 Sjötorp, tel 0501-50138, 070-7838079. e-post pellep@telia.com Förbundsordförande: Eva Bergström Hyenstrand. Förbundskassör: Hugo Isaksson, Ådalavägen 2, 523 92 Timmele. Tel 0321-300 01 e-post hugo.isaksson25@hotmail.com. Kanslist: Eva Mann, Västergötlands Hembygdsförbund, Box 15, 534 21 Vara, tel 0512-10550 fax 0512-339 42, bost. 0511-37 03 30, Bankgiro 378-5383, Plusgiro 8 57 59-9, Kansliets e-post: vasterg.hembygdsf@telia.com ISSN 0346-4954 Västgötabygden 3:09 2
Några ord från förbundsordföranden Vårt årsmöte har just hållits i Borås. Helt enligt förväntningarna hade Borås Hembygdskrets ordnat ett föredömligt arrangemang. Morgonen den 10 maj rörde sig sålunda ett stort antal bilar från olika platser i hela Västergötland, alla med gemensamt mål, Bäckängsgymnasiet och Gustav Adolfskyrkan i Borås. Själv upplevde jag körsbärsblommets vita tyllsjok utmed Billingen och Borgundaberget, det blånande Hökensås i fjärran, nysådda åkrar och yrvakna trädgårdar. Ännu en gång tänkte jag: hur är det möjligt att en bit av vår jord kan vara så vacker? Så tänkte säkert många den morgonen. Visst är vi glada och stolta över vårt rika och sköna landskap, vare sig vi är infödda eller inflyttade! Egentligen är vård och skötsel av privata hus, av jord och skog lika viktig hembygdsgärning som vården av föreningens hus och samlingar. Tillsammans utgör de bärande delar i landskapets helhet. Inom jordbruket är modernt företagstänkande djupt rotat. Det finns därför ingen strikt gräns mellan jordbruksföretag och andra större eller mindre företag. I båda fallen kan släktband och familjetradition vara väsentliga. Historia kring industriernas framväxt och förvandling är viktig liksom studiet av stadsdelar och arbetarliv. I allt detta finns hela tiden en kommunikation och samverkan mellan land och stad. Här kommer den stora variation och växelverkan till uttryck som så tydligt präglar vårt landskap. Allt hör samman. Just nu - mellan hägg och syrén - känns dagordningar och verksamhetsplanering skäligen främmande. Årsmötet är ett slags gräns mellan gårdag och framtid. För egen Eva Bergström Hyenstrand Förbundsordförande del ägnar jag mig åt hembygdsarbete i Jon Månsgårdens trädgård, där tamt och vilt frodas. Gullviva, mandelblom, tusensköna och förgätmigej har avlöst snödroppar och vårlök. Kärleksyra harpaltar garanterar sitt släktes fortbestånd och att det även i fortsättningen kommer att livnäras av spröda fruktträdsstammar, tulpaner och annat gott. Främst på dagordningen denna tidiga vår står att hinna med i svängarna. Verksamhetsplanering innebär i detta sammanhanget att i rätt tid gräva ned vad som skall komma upp framöver och att inte i onödan slå av blivande fröställningar! En glad sommar önskas alla hembygdsvänner! Eva Bergström Hyenstrand Förstärkt redaktionskommitté Sedan urminnes tider har det varit en redaktionskommitté på sex personer som haft ansvaret för Västgötabygden. Arbetsformerna har varierat från tid till annan. Sedan våren 2006 är vi en redaktörsgrupp som sköter det löpande arbetet. Hela kommittén har samlats varannan månad. Ibland har vi haft en känsla av att vissa delar av vårt landskap varit dåligt representerade, men det har vi ändrat på nu. Nya i redaktionskommittén är Jan-Olof Berglund, Odensåker, Ann-Britt Boman Fristad, Birgit Carlsson, Horred och Per Göran Persson, Lyrestad. Vi som är med sedan tidigare är Roland Antehag, Bjärke, Eva Bergström Heyenstrand, Skultorp, Tage Brolin, Främmestad, Leif Brunnegård, Asklanda, Stig Green, Dalsjöfors och Hans Menzing, Skara. Hela redaktionskommittén kommer att träffas några gånger per år men det löpande arbetet sköter redaktörsgruppen som består av Roland Antehag, Leif Brunnegård och Hans Menzing. Vi hoppas att Du skall känna att Din bygd finns representerad och att Du har någon nära till hands om Du har önskemål. Telefonnummer, adresser och e-postadresser till oss finns på sidan 2. Text och bilder skickar Du direkt till redaktionen e-post vbn.red@tele2.se. Leif Brunnegård 3 Västgötabygden 3:09
Tankar i tiden... Nils-Olof Olofsson Mina tankar i tiden, då tänker jag främst på Släktforskar- och Hembygdsrörelserna. Hur arbetar vi idag inom rörelserna, tänker vi på den unga generationen, tar vi hand om dem på ett rätt sätt? De ska ta över efter oss, för att förnya de ideella rörelserna. Det måste vara fel att den unga generationen behöver uppnå en viss mognad för att ta över efter oss äldre. Istället måste vi utbilda dem, så att ett intresse uppstår. Det allra första steget bör vara hemmet och skolan. Sedan kan föreningarna ta vid, vilket också kan leda till en föryngring. Detta gäller både Släktforskar- och Hembygdsrörelserna. För att nämna mig själv började jag först i 50-årsåldern, då på 1970-talet med både släkt- och hembygdsforskning. Det var alldeles för sent att börja då, förstod jag när jag behövde intervjua mina föräldrar. Min mor gick bort på 1950-talet och min far på 1970-talet. Min far försökte jag att intervjua, men han orkade inte hänga med på mina frågor. Men jag minns att på sent 1930-tal talade min far mycket, om sin far som var sjöman och bodde några år i Amerika, när vi var på besök hos våra Det var alldeles för sent att börja då, förstod jag när jag behövde intervjua mina föräldrar. Västgötabygden 3:09 4 grannar. Dessa berättelser finns bara som fragment hos mig. Min morfar hade också varit några år i Amerika. Detta talades det inte mycket om, men jag hade av någon anledning tagit vara på brev som min mor fått från Amerika. Det visade sig att de kom från min morfars syster i Minnesota. På så vis kunde vi få fram lite familjehändelser. Men tänk vad man har gått miste om, den naturliga kontakten och intervjuer med mor- och farföräldrarna. Min ambition är nu att via Släktforskar- och Hembygdsrörelserna föra ut budskapet till den yngre generationen att tidigt börja att forska. Jag vet att min hustru Kjerstin som började i 10-årsåldern kan och vet mycket om sina anfäder och deras hembygder. På 1960- och 70-talen var hjälpmedlen sparsamma, till exempel Ella Heckschers bok Släktforskning kort handledning för amatörer. En bok som var mindre än A5-format på 83 sidor, men ändå fullspäckad med information. Sedan kom boken Släktforska! Steg för steg av Per Clemensson och Kjell Andersson, första upplagan 1983 och senast sjunde upplagan 2005. Samtliga i cirka A4-format och på cirka 150 sidor. Det är en mycket pedagogisk upplagd bok för nybörjare i Släktforskning. Samma författare har även gett ut en bok om Hembygdsforskning. På 2000-talet började också utgivningar på CD och DVD, till exempel Sveriges befolkning 1970, 1980 och sedan 1890 och 1900, Sveriges Dödbok m.fl. Det var bara ett litet smakprov, det finns mycket mer. Numera är det kyrkoböckerna på nätet som gäller och då finns Genline och Arkiv Digital (AD), men man behöver också ha SVARs (Svensk Arkivinformations) material. Men det gäller att hantera allt material som finns på Internet, och det som kommer ut på CD och DVD, på ett rätt sätt! Det lär man sig endast genom att utbilda sig i bland annat källkritik. Samarbete mellan Släktforskaroch Hembygdsrörelserna är mycket viktigt eftersom det i dag finns en stor rotlöshet i samhället. Många har flyttat långt från hembygd och släktsammanhang. För att råda bot på detta behöver människorna söka sina rötter och sin egen historia och det kan vi inom rörelserna hjälpa till med. Traditioner är också en viktig del av vårt kulturarv och därför är jag vald som ceremonimästare i Västergötlands Hembygdsförbund. Nils-Olof Olofsson
350 deltagare på välordnat årsmöte Ett soligt Borås mötte 350 förväntansfulla deltagare, varav 240 ombud, till Västergötlands Hembygdsförbunds årsmöte den 10 maj. För de praktiska arrangemangen svarade Borås Hembygdskrets, som på ett berömvärt sätt fick allt att flyta som det skulle. Gudstjänsten i den vackra Gustaf Adolfskyrkan inleddes med intåg av Borås spelmanslag och förbundets styrelse med svenska flaggan och förbundets fana i spetsen. Spelmanslaget inramade predikan och trosbekännelse med stämningsfull musik. Jan Hjalmarsson framförde med kraftfull stämma ett solo. Pastoratets kyrkoherde Anders Ljungström. och komminister Patric Cerny ledde gudstjänsten. Kollekten till Tengelandsstiftelsen inbringade 5.889 kronor.. Tengelandsstipendiet Efter gudstjänsten fick Ingemar Fägerlind, Östra Tunhems prästgård utanför Falköping, motta årets Tengelandsstipendium. (Mer om stipendiaten i en särskild artikel). Efter en vandring med fanor och musik i spetsen runt kvarteren vid Bäckängsgymnasiet, intogs en välsmakande lunch i skolans matsal. Dags för förhandlingar Årsmötet inleddes med några fina vårsånger framförda av fem damer ur Tonart, som är namnet på Viskafors kyrkokör. I sitt välkomstanförande framhöll förbundets ordförande Eva Bergström Hyenstrand vikten av att blicka bakåt, att se dagens möjligheter och problem och att göra en omvärldsanalys för att sedan kunna formulera framtidsvisioner. Hon pekade också på den stora tillgång som hembygdsrörelsen utgör. Utklädd till knalle presenterade Per-Olof Höög, vice ordförande i Borås kommunfullmäktige, på ett Humoristisk knalle hälsade ombuden välkomna till Borås. humoristiskt sätt historien om Borås och dess knallar från medeltid fram till våra dagar. Kinnekulle hedrades Till årets hembygdsförening korades Kinnekulle Hembygdsförening. Dess ordförande Gill Bengtsson och sekreterare Christer Johansson fick motta diplom och en check som bevis på ett förtjänstfullt hembygdsarbete. I tacktalet bjöd Kinnekulle in till årsmöte med Västergötlands hembygdsförbund år 2011. I nummer 4 av Västgötabygden kommer ett reportage om föreningens verksamhet. Årsmötesförhandlingarna leddes av kulturchefen i Borås, Elisabeth Lundgren med Mona Lorentzson som sekreterare. Under punkten styrelsens verksamhetsberättelse tog Marianne Lindh, Svältornas Fornminnesförening, upp föregående års motion om fornlämningar. Bakgrunden är att en del fornlämningar riskerar att förfalla, eftersom det är markägaren som är skyldig att underhålla dessa Efter ett visst meningsutbyte blev frågeställaren överens med förbundets ordförande att frågan är av rikskaraktär och bör behandlas på en högre nivå. Bland övriga beslut är värt att notera - att årsmötet antog förslag till ändringar av stadgar för förbundet. Stadgarna ska även behandlas vid nästa årsmöte för att bli giltiga. - att förslag till verksamhetsplan och budget antogs - att årsavgiften 13 kronor per medlem blir oförändrad 20l0. 8 kronor går till Sveriges Hembygdsförbundet och 5 kronor till Västergötlands Hembygdsförbund. Val Eva Bergström Hyenstrand omvaldes enhälligt till ordförande för ett år. Till ny ordinarie ledamot efter Gunnar Svantesson, Älgarås valdes Jan-Olof Berglund, 5 Västgötabygden 3:09
Högtidsgudstjänsten hölls i Gustaf Adolfs kyrkan. Årsmötesförhandlingarna hölls i Bäckängsskolans aula. Odensåker och till ny suppleant efter Kerstin Andersson, Hjo valdes Bertil Ström, Mariestad, Övriga ordinarie ledamöter och suppleanter omvaldes liksom revisorer och deras ersättare. Små negerpojkar Att välja valberedning var bekymmersamt vid förra årsmötet och blev det även nu. Två i valberedningen hade undanbett sig omval: Aina Lindborg, Mullsjö och Nils Johansson. Kinna. I deras ställe kunde årsmötet bara hitta en ny medlem. Edor Josefsson, Vänga. Nu består valberedningen av: Peder Claesson, Kölingared, Ewa Vikingsson, Eggvena, Berndt Nilsson, Tun, Edor Josefsson, Vänga och Monika Moberg Skövde, sammankallande.. Det ska vara sju ledamöter i valberedningen, nu är det fem Det får inte bli tio små negerpojkar av detta! Utflykter Fem välordnade utflykter ingick i programmet: stadsvandring, stadsrundtur med buss, bussutflykt till Dalsjöfors med Almedahls textilmuseum, bussutflykt till Vänga kvarn och besök på Borås konstmuseum och stadsbiblioteket med Västgötarummet. Undertecknad deltog i det sist nämnda. Konstmuseet är nyligen öppnat efter en omfattande ombyggnad. I de ljusa och ändamålsenliga lokalerna blev vi visade två utställningar av nutida konst: Samtidigt Svensk måleri på 2000-talet med ett antal verk av nu arbetande konstnärer och 5 x Lindberg med verk av Stig Lindberg, hustrun Margit, tvillingsönerna Johan och Mikael och barnbarnet Jakob. Visningen blev en upplevelse att minnas länge även av den mindre konstkunnige. Roland Antehag Välkommen till Mark. Lena Jonsson från Marks Hembygdskrets inbjöd förbundet att hålla årsstämman i Mark 2010. Hört på årsmötet: Det kvettar hur lite man skiter i byxera, det är ändå för möcke. Västgötabygden 3:09 6
Kinnekulle Hembygdsförening Årets förening I hård konkurrens med andra förtjänta föreningar utsågs Kinnekulle Hembygdsförening till Årets Hembygdsförening 2009. Utmärkelsen utdelades i samband med Förbundets årsstämma i Borås av ordföranden Eva Bergström Hyenstrand.. När föreningen bildades 1944 var syftet att sprida kännedom om och bevara Kinnekulles kulturhistoriska värden. Sedan starten har föreningen tagit allt aktivare del av samhällets utveckling, ofta i samarbete med andra föreningar. Föreningen har tagit den nya tekniken till hjälp. Via hemsidan kan man möta cirka 400 torp och gårdar i text och bild. På hemsidan kan man också bekvämt hitta mängder av annan information om bygden, och dessutom njuta av skildringar av Kinnekulle och livet på Råbäck i Prisutdelning. Förbundsordföranden överlämnar diplom och check till Gill Bengtsson och Christer Johansson. konsten av Fritz och Georges von Dardel. Glädjande nog verkar hemsidan dessutom vara ganska välbesökt. Man har bland annat ett museum i Medelplana bygdegård som visar bygdens gamla stenhuggartradition medan ett annat på Falkängen i Hällekis visar cementfabriken, människorna och det brukssamhälle som växte fram under hundra år. På Falkängen finns också en arbetarbostad som visar ett helt orört bohag från ett arbetarhem. Posseska Lancesterskolan ägs av föreningen och används bland annat för att skolornas elever där skall få lära känna gamla tiders undervisning. Föreningen kommer att presenteras närmare i ett kommande nummer av Västgötabygden. Hans Menzing Ingemar Fägerlind årets Tengelandsstipendiat Där är vattnet som lockande drog vildgäss och deras likar! Hornborgasjön över timmerskog glittrar i spegelvikar. Från min bergplatå det synes så, som bures han upp av kronor. Ur viddernas soldis växa opp dômens spiror i Skara. Mot Kinnekulles dimblåa topp skimrar som marmorn klara bland vatten och blad en bländvit fasad; det är Stenums helgvigda tempel. Så inleder psalmisten Paul Nilsson dikten Från mitt fönster som i sin tur är första dikten i hans diktverk Från Solsidan, utgiven 1904 och skriven under Paul Nilssons tid som komminister i Gudhems pastorat. Detta mitt fönster är Ingemar Fägerlinds fönster idag, Östra Tunhems gamla komministergård. Ingemar är född 1935, uppvuxen i Gudhems Prästgård, där hans far John E Fägerlind var kyrkoherde mellan 1947 och 1971. Efter studentexamen i mitten på 1950-talet utbildade Ingemar sig till folkskollärare och var bland annat verksam som sådan i Falköping i slutet av 1950-talet. Efter några år fortsatte han sina studier, nu vid Stockholms universitet. Det var fördjupade pedagogiska studier som så småningom ledde fram till en doktorsgrad och så småningom professor i Internationell pedagogik. 7 Västgötabygden 3:09
Rosenträdgården i Östra Tunhem. Foto Lars-Erik Kullenwall Ingemar Fägerlind, årets Tengelandsstipendiat. Ingemar Fägerlind Redan omkring 1970 förvärvade Ingemar det gamla komministerbostället i Östra Tunhem och renoverade och återställde dess byggnader till det skick de en gång haft. Att den i våra bygder kände psalmdiktaren Paul Nilsson bott där i cirka 15 år och skrivit flera av våra folkkära psalmer bidrog säkert till Ingemars intresse, men också det vackra läget med milsvid utsikt över bygden. I sina memoarer Klerker, Sångare och Knektar, från 1938 skriver Paul Nilsson om sitt arbete att ställa i ordning den vid denna tid ganska förfallna prästgården. Han skriver bland annat att till ett anständigt herdetjäll hör ock en trädgård. Denna anlades med hjälp av hans skjutsbonde och hans söner. Fruktträd, kastanjer och alar kring dammen planterades och frodades härligen i den djupa svartmyllan. Det är denna trädgård som Ingemar och hans livskamrat Reino Korhonen har tagit på sig att vårda och utveckla. Ingemar var under många år verksam i Stockholm och hans föräldrar bodde och förvaltade den gamla Prästgården. Det var under den här tiden som Rosenträdgården anlades. Intresset för denna vackra växt uppger Ingemar har fördjupats undan för undan. En viktig milstolpe i denna utveckling var upptäckten av en albaros i en övergiven skolträdgård, som artbestämts och fått namnet Gudhemsrosen. Rosen bedöms leda sitt ursprung till klostertiden. När han för cirka tio år sedan pensionerades så var hans föräldrar borta och han flyttade för gott tillbaka till sin hembygd och är idag oerhört verksam i bygdens föreningsliv såsom styrelseledamot i hembygdsföreningen liksom i föreningen Ekornavallens Vänner. Han är sedan något år ordförande i Klostermuseiföreningen och aktiv som guide i Gudhems kloster. När Pilgrimsleden S:t Olofs kyrka Gudhem Varnhem började planeras blev Ingemar en av de stora entusiasterna och är där vice ordförande och mycket aktiv. Sedan 1986 har här första söndagen i juli bjudits in till Rosen-söndag där Gudhemsbygdens hembygdsförening från början fått vara med och servera kaffe och få värdefulla intäkter. Rosendagen lockar tusentals människor varje år många besökare återkommer varje år. Ingemar Fägerlind är som synes en mycket värdig mottagare av Tengelandsstipendiet. Lars-Erik Kullenwall Västgötabygden 3:09 8
Bildsvep från årsmötet Det var det här gänget som sett till att allt blev så bra. När man kommit fram och klarat av registreringen smakar det gott med kaffe antingen man kommer från Skaraborg eller Sjuhäradsbygden. På kyrktrappan välkomnades ombuden av en fanvakt. Borås Spelmanslag förhöjde stämningen i gudstjänsten. Gustaf Adolfskyrkan var välfylld med hembygdsvänner. Att få ta emot Tengelandsstipendiet är en stor ära. Borås kulturchef Elisabeth Lundgren ledde årsmötesförhandlingarna. Harald Grandin var en av dem som ställde en fråga under årsmötet. Kerstin Andersson och Gunnar Svantesson avtackades med blommor när de nu lämnar styrelsen. Leif Josefsson var sakkunnig guide vid utflykten till Vänga. 9 Västgötabygdens utsända årsmötesfotografer var Stig Green och Ingemar Lundgren, Västgötabygden 3:09
Ledsbackabarnen ett par livsöden i det tysta Ledsbacken. Här bodde Ledsbackabarnen hela sina liv. De bodde i en liten ryggåsstuga bortom Kättlingabo i Ornunga socken. De blev gamla, de båda syskonen, Kalle var 82 år, när han 1908 mötte sitt tragiska öde. Kristina hade uppnått den höga åldern av 92 år, då hon 20 år senare fick sluta sina dagar. Men de kallades allt jämt Ledsbackabarnen. De var inte som andra människor. Inte på långt när. Bålen var kanske normalt utvecklad, men armar och ben var förkrympta, förtjockade och oformliga. Ansiktet var stort och utdraget med särskilt framträdande hakparti. Kalle var två alnar lång, Kristina något mindre. Till temperamentet var de mycket olika. Kalle var lågmäld, blid, försynt och tillbakadragen, Kristina högljutt pratsam, påträngande och burdus. De hade lärt sig att arbeta och vara till nytta. Kristina spann lika flinkt som någon annan, och Kalle var något av en konstnär där han satt vid sin svarvstol. Han kunde svarva vingar och tenar till spinnrockar, trätallrikar för bordet, finurligt låsbara askar och dosor för olika ändamål och vackert formade pelare till sådana speglar som då var på modet, bara han fick någon att dra veven på den stora och tunggående svarven. Den som ville ha något gjort måste själv bestå arbetskraft. Som barn var jag flera gånger med där i sällskap med våra drängar. Det var stora hjulnav som skulle svarvas, det var trätallrikar och skaft till matknivar, som Ryagärdessmeden sedan försåg med blad. För min räkning svarvade Kalle snurror och pennfodral. Han var så vänlig mot mig. Arbete hade Kalle fullt upp på den tiden. Men när bönderna började lägga sig till med färdiggjorda åkdon, när bruket av trätallrikar och hemgjorda knivar upphörde och spinnrockarna mer och mer föll ur bruk, då blev det sämre för Kalle. Och då började Kristina att finna honom mer och mer onyttig och behandlade honom därefter. Hennes förhållande till brodern hade förövrigt alltid präglats av kyla. Hennes ömhet var i stället helt och fullt riktad mot hemmets katt. Den var hennes allt. Kom någon med mjölk, slaktmat, kalvost eller annat gott, så var den väntande glädjen för katten Kristinas första tanke. Själv kom hon i andra hand och Kalle i tredje, om han överhuvud taget fick vara med. Räven tog en katt då Kristina i arla morgon släppte ut den. Det blev hjärtesorg. Men det kom en ny. För den ordnade Kristina det så, att han inte behövde gå ut. Om då någon knackade på, blev beskedet därinifrån alltid: Kom in, men släpp inte ut katten! Så dog Kalle. Kristina släpade sig till ett grannställe och överbringade dödsbudet. Kalle hade varit så sjuk, meddelade hon. Så hade han i yrsel rusat upp men ramlat omkull och slagit sig så svårt i soffkanten att han fallit död ned vid soffan. Grannarna skyndade till. Där låg Kalle på golvet invid soffan, död och blodig. På spisen låg eldgaffeln, böjd och blodig. Länsmannen underrättades och kom och med honom provinsialläkaren. Kristina blev omedelbart anhållen. Hon lyftes upp i länsmannens åkdon och denne tog plats bredvid henne i sätet. - Dä sa bli rolit å få åka mä en sôdden finer harre umma säk, utlät sig Kristina vid avfärden. Men tåcka på däk, du ä så tjocker så! Kom så den ganska egenartade rannsakningen. Det var en beklämmande syn, denna lilla dvärg i kvinnohamn, som knappt räckte med huvudet över domarebordet. Så börjar domaren sitt förhör. Kristina står där som ett enda frågetecken. -Va seger du, lät hon, kan du inte tala så folk kan begripat? Det visade sig nu att domaren inte heller kunde förstå Kristina, som endast behärskade bygdens uråldriga dialekt. Det blev nödvändigt att anlita tolk. Kristinas version av händelseförloppet blev densamma som förut. Så kom läkareutlåtandet och grannarnas vittnesmål. Men då kom också Kristinas protester: Daj ljuger, daj ljuger allihop, daj vell ha mäk halshoggen, å de skiter la jak i, de sa snart vära gjort. Längre kom man inte med Kristina. Hade det varit ett halvt sekel tidigare så hade hennes öde ofelbart blivit stupstocken. Nu blev hon som psykiskt undermålig internerad för livstiden, först på Gibraltar vid Göteborg och sedan på Vänersborgs asyl. Något brott bekände hon aldrig. Ur boken Svältorna och livet i Svältbygden förr och nu. Oskar Lidén, tryckt 1949. Västgötabygden 3:09 10
Lära om livet på landet sådant det var förr När vitsippan, röjepigan, blommar är det rätt tid att röja bort gammalt löv och grenar i ängen. Så här fina blev våra brödkakor! Fast efter matrasten hade vi inga kvar. Du kan väl åka till Zackrissons i Hemsjö när de tar emot en skolklass från Alingsås. Ta lite bilder och skriv om besöket. Det är Leif Brunnegård,. som ger mig detta intressanta tips. Ingemar och Margareta Zackrisson är ägare till gården Mysten i Hemsjö socken: 30 hektar mark, mest skog. De driver gården enligt kretsloppet, sådan det praktiserades förr i tiden. Genom åren har de tagit emot många skolklasser, både från grundskola och gymnasieskola, men också andra grupper som velat lära känna grunderna i kretsloppet. Vid mitt besök är det elever från högstadiet vid Nolhagaskolan i Alingsås som får ta del av Ingemar och Margaretas kunskaper och erfarenheter. 70 ungdomar och några lärare, fördelade på fyra grupper, får under ett par timmar för varje grupp, se, lyssna och ställa frågor. Ingemar och Margareta har tidigare själva varit lärare och vet hur man fångar ungdomars intresse. Margareta berättar om djuren på gården, mest om lammen, hur mathållningen var förr, hur man bodde och den naturahushållning som gällde ända in på 1900-talet. Ingemar visar skog, gran som är tätvuxen, och gärdsgårdar i trä och sten. - Det börjar bli glest med skolklasser. Skolorna har inte råd längre. Och vår ungdom växer upp i tätorter och får liten eller ingen kunskap om hur den mat de äter blir till. Även för dem som sommartid bor några veckor på landet är datorn viktigare än att lära sig något om lantbruk och djurskötsel. Ingemar är bekymrad. Lamm är en stor del av Mystens liv. Under sommaren betar 70 lamm på gårdens ägor, men också i andras hagar. Det är inte svårt att få bete till djuren utanför gården, säger Ingemar, många vill ha hjälp med att hålla landskapet öppet. Lammen tas tillvara fullt ut; ullen, skinnet och köttet. Flera produkter säljs i gårdsbutiken. Men det gäller att vara ute i god tid om man vill ha en lammstek som är från Mysten och garanterat KRAV-märkt. Hur blev det med mina bilder från Nolhagaskolans besök? Inte så lyckade tyvärr. Men ur Ingemar Zackrissons och Tore Hagmans bok har vi fått lov att använda ett par vackra foton. Tur ska man ha. Text Roland Antehag Foto Tore Hagman ur boken Utblick från en gårdsplan. 11 Västgötabygden 3:09
Smultronställen och Körskôj på årets Essungaträff För många hembygdsvänner i Västergötland är Västgötaträffen i Essunga en höjdpunkt på året. I över 50 år har Essunga hembygdsförening, Västergötlands Hembygdsförbund och Studiefrämjandet stått som arrangörer. Idén föddes av en Essungaprofil, Cement-August. Det är Essungaborna som drar det tunga lasset med förberedelser och genomförande. Söndagen den 2 augusti är det dags för årets upplaga. Festligheterna börjar klockan elva. I år deltar bröderna Wahlqvist, bördiga från Tumleberg, med en konstutställning. En annan bildkonstnär är Essungabördiga Sara Gunnarsson. Hon visar en samling fina fotografier. Det är också en motorfordonsutställning. Mellan 11.30 och 13 serveras lunch på Stommen. Körskôj Från Vedum kommer kören Körskôj och de kommer att medverka i gudstjänsten i Essunga kyrka under ledning av Anna-Lena Andersson. Och så blir det en gästpredikant. Kyrkkaffet serveras i hembygdsgården och då finns det också tid att umgås med gamla bekanta och göra nya bekantskaper. Västgötaguiden och kåsören Uno Boman kommer att kåsera om Smultronställen i gamla Skaraborg. Det blir mer körsång och naturligtvis finns Essunga Folkdanslag på plats. Hembygdsvännerna i Essunga hälsar oss välkomna. Körskôj. En härlig kör från Vedum gästar årets Essungaträff. Text Leif Brunnegård Bild Ingemar Lundgren Inte alltid långtråkigt i politiken Sten Norström var bankkamrer i Vårgårda och i rätt många år representerade han dåvarande högerpartiet i kommunalfullmäktige, även som ordförande. Vid ett tillfälle berättade han för undertecknad att han mindes ett par ärendebehandlingar med lite extra knorr på. Det var på 1950-talet. En gång hade ett par småärenden placerats i följd på föredragningslistan. Det ena gällde anslag för bekämpning av skadedjur, det andra handlade om anslag för viss representation. Vid det första ärendets föredragning var det ingen som begärde ordet. Det blev bifall utan vidare. Men när man kom till representationsärendet ville en ledamot ha ytterligare information. Fullmäktigeordföranden lämnade då ordet till kommunalnämndens ordförande, som den gången hette Elis Carlsson i Kolbäck, för att svara på den ställda frågan. Han tyckte kanske att det inte var så noga att följa med i småärendena, alltnog han hade för sig att man var kvar på skadedjursanslaget. Och svaret blev förstås därefter: - Jaa, vi brukar köpa råttgift som handlarna får dela ut till allmänheten. En annan gång blev det en liten pilsnerdebatt i fullmäktige. En handlare hade sökt tillstånd att sälja pilsner. Fullmäktige skulle då yttra sig över ansökan, varefter den gick till länsstyrelsen för avgörande. När ärendet kom upp i fullmäktige yttrade sig tre ledamöter, som vi kan kalla för A, B och C. Ledamot A tillhörde kommunalnämnden, hade där tillstyrkt ansökan, och yrkade nu kort och gott bifall. Sedan kom ledamot B med ett avslagsyrkande, och han höll ett engagerat anförande på temat att pilsner är minsann inte någon oskyldig dryck. I hans inlägg framstod den tvärtom som synnerligen stark. Ingen mer begärde ordet men ledamot C vände sig i sin bänk mot B och frågade: -Var kan man få tag i detta öl? Henry Stjerna Västgötabygden 3:09 12
Helt naturligt Kalla den änglamarken Kalla den änglamarken, himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna. De orden är hämtade ur Evert Taubes ledmotiv till Hasse och Tages ekologiska film Äppelkriget. Så här på försommaren kan väl nästan alla områden göra skäl för namnet änglamarken, men för mig går tankarna till Österplana hed när den fylls av änglablommor. Kring månadsskiftet maj juni brukar heden vid den alltför stora kyrkan färgas rödlila av himmelrikets nycklar, orkidén Sankte Pers nycklar. Med lite tur kan det fortfarande finnas gula inslag av en annan Sankte Pers nyckel, den som vanligen går under namnet gullviva. Med lite tur brukar man finna exemplar av Jungfru Marie sko, den vi brukar kalla gökens sko (guckusko), även om den verkar ha minskat. Och den skarpögde och botaniskt kunnige lär till och med kunna hitta något exemplar av den Paradisiska orkidén Adam och Eva. Här skall den röda varianten finnas, men om det är Adam eller Eva har jag aldrig fått besked om. Blomman finns i vart fall i både röd och gulvit färg, för att lura våryra insekter påstås det. Skyddat Paradis Den som vill få en föraning av Paradiset i form av blommande Adam och Eva får söka sig lite västerut, där finns det ganska gott om dem skyddade av ett elstängsel. Skyddet sägs väl vara för att hålla djur borta, men kanske är man minst lika rädd för närgångna naturfotografer. Den som återkommer längre fram på sommaren kan nog vid Österplana kyrka finna ännu en helig orkidé, Jungfru Marias nycklar. Ännu vackrare än St Per, men inte lika imponerande i antal. I varje fall inte när jag varit på plats. När kristendomen kom till våra bygder så döptes rader av blommor om. Inte minst fick de många som tillägnats kärleksgudinnor fick ett mer kyskt och passande Marianamn. Det vimlade av blommor som bar olika helgons namn, de allra flesta knöts på ena eller andra sättet till Maria. Namnen kvar Men efter reformationen ansågs det ju inte riktigt passande med helgonnamn, det var alltför katolskt. Inte minst Linné gav blomstren mer lämpliga och neutrala Änglamark. Sankte Pers himmelska nycklar frodas kring Österplana kyrka. namn. Bortsett från just orkidéerna som fortfarande ofta har kvar helgonnamnen. Vad det nu kan bero på. Lite extra intressant är det ju att möta just Sankte Pers nycklar i sådan mängd här i Österplana, inte långt från exempelvis Forshem där man på en vackert huggen sten kan se just när St Per tar emot himmelrikets nycklar. När detta läses är nog himlamarken i Österplana överblommad vad det gäller Sankte Pers nycklar, men det finns ju mycket annat vackert att se. Och det blir ju fler vårar. Hans Menzing 13 Västgötabygden 3:09
Gustaf Tenggren sagotecknaren från Magra He was born in Magda Parish in Vestergotland, western Sweden brukar det stå lite felaktigt i amerikanska biografier över honom. Men det var självfallet i Magra han föddes den 3 november 1896 i Lottehagen och han döptes till Gustaf Adolf. Det var hans farfar Johan Teng som flyttade dit 1879 efter att han gjort en kort bana som indelt soldat, därav namnet Teng. Johan blev kasserad från det militära för liderlighet och opålitligt uppförande. På Lottehagen bodde också Johans son Aron Enock och hans hustru Augusta, föräldrar till Gustaf. Dom hade ändrat efternamnet från Teng till Tenggren. Både Johan och sonen Aron Enock arbetade som målare och då främst med dekorationsmåleri. Gustaf Tenggren första bok Två sagor av Carl Ewald. John Bauer slutade efter en schism att illustrera Bland tomtar och troll och Gustaf blev tillfrågad om han ville ta över detta arbete och mellan åren 1917 till 1926 illustrerade han Bland tomtar och troll. Första året gick han fortfarande på Valand och han fortsatte med detta även när han flyttat till Amerika. 1918 gifte sig Gustaf Tenggren med Anna Pettersson, syster till Gustafs bästa vän Rudolf Pettersson. Han som senare i livet gjorde 91-an Karlsson. Åren 1918 och 1919 bodde dom i Köpenhamn och han illustrerade där H C Andersens sagor. År 1920 emigrerade Gustaf och Anna till USA Försörjningsmöjligheterna i Magra var dåliga och Aron Enock med familj flyttade till Göteborg 1898.Två år senare lämnade fadern familjen för gott och åkte till Amerika för att söka lyckan. Farfar blev något av en far för Gustaf och han var hos honom i Magra så fort han kunde, både på sommarlovet och ibland även under skolterminerna då han gick i skola i Magra. Somrarna var härliga, dem tillbringade jag på landet, hängande min farfar tätt i hälarna. Han var träsnidare och målare, och en fin kamrat för en liten pojke, skriver Gustaf i sin självbiografi. År 1908 började Gustaf Tenggren som frielev på slöjdföreningens skola i Göteborg. Först på kvällstid men senare på heltid. En skola som även hans far hade gått i. Åren 1913 till 1916 studerade Gustaf vidare vid Valands konstskola efter att han åter fått ett stipendium. På loven och fritiden målade jag porträtt och illustrerade i tidskrifter. Det allra mest spännande arbetet var emellertid att måla kulisser och hjälpa till med att utforma scenbilder vid teatern i Göteborg, skriver han. År 1916 hade han sin första utställning på Medéns bokhandel i Göteborg och samma år illustrerade han sin från Köpenhamn och de bodde de två första åren hos Gustafs syster Agnes i Cleveland, Ohio. Gustaf och Anna gick skilda vägar och hon flyttade hem till Sverige igen och gifte om sig 1945 med Åke Brink. Hon blev en ganska känd konstnärinna och kalllade sig för Anna Tenggren-Brink. 1922 flyttade Gustaf till New York, och öppnade en egen konstateljé och gjorde mycket reklamteckningar liksom modeteckningar och affischer med mera för teatrar. Mellan åren 1923 till 1935 illustrerade han förutom de andra uppdragen även 22 sagoböcker. 1926 gifte han om sig med Mollie Fröberg, hon var svenskättling, men född i Amerika och hennes föräldrar kom från Stockholm. Gustaf och Emma Amalia som hon egentligen hette fick inga barn. 1936 fick Gustaf ett erbjudande att arbeta som Art Director vid Walt Disney Productions i Los Angeles vid deras första långfilm Snövit och de sju dvärgarna. Förutom Snövit kom han att arbeta med Bambi, The Ugly Duckling, Hiawatha och Fantasia och sist men inte minst Pinocchio som till stora delar var Gustaf Tenggren verk och han utformade både miljöer, kläder och annan rekvisita. Västgötabygden 3:09 14
Gustafs första hem? Så här tror Christer Gustavsson Slätt att stugan på Lottehagen såg ut. Lottehagen. Bo Larssons tavla berättar var Gustaf Tenggren är född. Mitt arbete vid Disney s Studio (1936-39) var en intressant erfarenhet. Där utformade jag bakgrunder, scenerier och figurer och utarbetade sekvenser för sådana filmer som Snövit, Den Gamla Kvarnen, Pinocchio med mera, skriver han själv. Han slutade hos Disney s studio dels för att han inte trivdes med 8 till 16 jobbet och så påstås det att han och Walt Disney inte kom så bra överrens. Det har väl inte undgått någon att Borås har blivit begåvad med en jättelik Pinocchiostaty med namnet Walking to Borås av Jim Dine. I samband med detta var det en tidning som frågade en magrabo om dom kunde tänka sig statyn i Magra? Den tillfrågade tänkte en stund och svarade, vi har så många konstiga gubbar här i Magra så det räcker. Men en av Bjärkebygdens konstnärer Bo Larsson gjorde efter lite övertalning en egen Pinocchio i naturlig storlek med det träffande namnet walking back to Magra. Åren 1942 till 1962 illustrerade Tenggren bland annat 28 böcker i serien Golden Books med storsäljaren The Poky little Puppy som är tryckt i över 15.000.000 exemplar, världens mest utgivna barn och ungdomsbok. Harry Potter kommer först på femte plats. En annan storsäljare i serien var The Saggy Baggy Elephant (Den skrynkliga elefanten) som har tryckts i mer än sju miljoner exemplar och hamnade på sjunde plats bland de mest utgivna barnböckerna. Flera av böckerna i serien Golden Books är översatta till svenska av Gösta Knutsson och heter då Den gyllene boken. År 1962 illustrerade Gustaf Tenggren sin sista sagobok, King Arthur and the Knights of the Round Table, by Golden Press. Han illustrerade totalt 77 böcker varav några både med text och bilder till exempel Mother gosse 1929, Tenggren s Story Book 1944, Gustaf och Mollie gjorde 1943 en segeltur utanför Maines kust och på ön Soutport hittade dom ett sjömanshus som dom genast köpte och 1944 flyttade de till Dogfish Head, Maine i norra delen av USA s Västkust. Att resa i Europa, Mexico och härs och tvärs i de Förenta Staterna för att teckna och måla är mitt sätt att roa mig. Sen hem igen till kusten i Maine, där jag och min fru haft vårt hem i West Southport de senaste tjugo åren och där livet passar oss perfekt. Den 9 april 1970 dog Gustaf Tenggren i Dogfish Head, West Soutport, Lincoln, Maine. Mollie överlevde honom med 14 år och avled den 30 mars1984. Vi har nog inte förstått i Sverige hur stor han var i Amerika och vilka priser det är på hans konst. En akvarell målad 1918 var till salu på aktion i USA och utropspriset var 12.000 dollar. Jag undrar ibland om Gustaf hade varit född i Amerika, då hade det säkert stått vid infarten till samhället Gustaf Tenggren was born here. Men i Magra finns inget som berättar att han är född här. Nu har det blivit ändring på detta för den 25 april satte Bjärke Hembygdsförening upp en tavla vid Lottehagen. Tavlan är gjord av konstnären Bo Larsson. Stugan där Gustaf var född i är borta sedan länge men på samma plats finns en annan liten stuga. Vid invigningen kom det nästan hundra personer. Avtäckningen gjordes av två släktingar till Gustaf Tenggren, Lisbeth Tenggren och Göran Teng. Efter att skolan uppfört några scener ur Walt Disneys filmer som Snövit och Pinocchio gick alla till församlingshemmet och drack kaffe med Pinocchiotårta. Christer Gustafsson Slätt Källor Lars Emanuelssons hemsida Gustaf Tenggren s World. Nationalmuseums utställningskatalog 1990 Från svenska sagor till amerikansk fantasi Gustaf Tenggrens illustrationer 1920-1970 Egen forskning. 15 Västgötabygden 3:09
Götenebon som satte stopp för det krigiska sveaväldet Gånggriften i Slöta hör till Verner Lindbloms favoriter. I skolan lärde vi oss att slagfärdiga svear redan på 500-talet erövrade våra bygder och gjorde oss till ett lydigt bihang som underdånigt bugade inför svearikets guldskimrande centrum i Gamla Uppsala. Men så var det en historielärare från Götene som i en uppsats vid Göteborgs universitet 1973 ställde den naturliga frågan: Är det verkligen så? Var finns bevisen? Idag känns frågorna självklara, men det var de inte då. Att ifrågasätta svearna som skapare av det svenska riket var då som att förneka allt svenskt och heligt. Uppståndelsen blev enorm när Götenebon Verner Lindbloms tankar i början av 80-talet fördes ut av Sveriges Television på bästa sändningstid och till bedövande vackra bilder från bland annat Västergötland när det är som bäst. Naturligtvis blev det en kamp som fått de gamla svearna att blekna, men Verner som i barndomen på grund av engelska sjukan inte kunde konkurrera med de andra pojkarna i krävande lekar stod pall för historieetablissemangets rallarslängar. Profilen Besegrade svearna Så här mer än ett kvartsekel senare känns det frestande att påstå att Verner och hans vänner besegrade det en gång så mäktiga sveaväldet, men riktigt så enkelt är det ju inte. Det var ju inte de gamla svearna som skrev historien, de var nog dåligt skrivkunniga. Dessutom kommer striden säkert aldrig att riktigt ta slut. Idag 90-årige adjunkten Verner Lindblom, Götene, beskylldes för att enögt se historien ur västgötsk vinkel, vilket bör ha roat denne smålänning. Han har ett enkelt ursprung på en småländsk lantgård. Sjukdom gjorde att han inte kunde tävla fysiskt med de andra pojkarna, Västgötabygden 3:09 16 men att kompensera detta med studier var inte lätt. Som för så många andra begåvade ungdomar på den tiden var bristen på pengar ett hinder. Så fick han ägna sig åt egna studier på den lilla lediga tid som var över under arbetet som dräng med 50 kronor i månaden. Och när han småningom kom in på seminariet tvangs han hanka sig fram på ett lån på 2.000 kronor. Under fyra år. I frontlinjen Kanske den bakgrunden förklarar hur han under åren orkade med att ständigt stå i frontlinjen i de otaliga debatterna. För när han efter lärartjänster i Småland och Hjo hamnade i Götene kom han i kontakt med privatforskare som ifrågasatte historieböckernas beskrivning av hur Sverige uppstått. Verner insåg också snabbt att det var mycket som inte verkade stämma. För att få mer tyngd i sina resonemang tog han ett par sabbatsår i början av 70-talet för att studera historia på akademisk nivå och föra fram sina teser i akademiska formuleringar. Fast det hjälpte väl inte mycket för att blidka de historiska höjdarna. Verner Lindblom var alltså inte först att ifrågasätta den gängse historieskrivningen, och kanske hade hans frågor inte skakat riket om inte en skicklig TV-producent tagit upp frågan i en rad varianter i ett älskat och hatat TV-program om Svearikets vagga. Dag Stålsjö lät rader av åsikter komma till tals, alla inte lika genomtänkta för att uttrycka det milt, och uppståndelsen blev stor. Historikerna, som borde älskat att deras ämne aktualiserades på detta sätt, var argast. Den historieintresserade allmänheten tände till och gav sig ut i stora skaror för att söka Svearikets vagga. Debat-
Verner Lindblom har mycket att berätta om den berömda Olsbrostenen i Åsarp. terna fortsatte utanför TV, det kunde sitta publik på ett halvt tusental i en lokal för att höra lärda män träta om vår tidigaste historia. Vem hade kunnat ana det? Och debatten gick också het i olika tidningar och böcker. Kultförklarades Självaste radionämnden kopplades in för att stoppa TVprogrammen, resultatet blev snarast att de kultförklarades. När dammet så småningom lade sig var inget sig likt. Det var inte alls självklart längre att svear skapat svenska riket på 500-talet, fler trodde på Verner Lindbloms tester om att riket långsamt växt fram med stöd av kyrkan, som hade kunskapen som behövdes för att administrera stora enheter, och att rikets framväxt snarast kom in via Väst- och Sydsverige. För att nu kraftigt förenkla Verners teser, dem förklarar han bäst själv. Nyligen gav livaktiga Historieforum Västra Götaland ut en liten bok där Verner Lindblom själv får komma till tals i sin uppsats och äldre artiklar, Verner Lindblom mannen som vände upp och ner på Sveriges historia heter den och är sammanställd av Anne Fant Ekman, Ewert Jonsson och Lennart Axelsson. Den senare har dessutom välvilligt lånat ut bilder från boken till denna artikel. I boken finns en lång inledande uppsats om Verners uppväxt, skriven av Anne Fant Ekman. Där kan man också se rader av fina bilder liksom kartor som underlättar läsandet. I boken kan man kanske få ett intryck av att striderna är över, men så blir det förstås aldrig. Nya teorier, och avdammade gamla, kommer ständigt att poppa upp, vad skulle historikerna annars skriva avhandlingar om. Men de teorier som härskade när TV-serien startade, dem är det få som verkar tro på idag. Intresset ökade Framför allt har intresset för vår äldsta historia ökat kraftigt, och rader av forskare erkänner att de väcktes av TV-programmen. Idag är det ingen som räds att ifrågasätta, och det kommer rader av skrifter som tar upp olika infallsvinklar kring tidig historia. Dessutom har en rad historiker börjat skriva fullt begripligt även för oss amatörer, och till och med arkeologerna gör sitt bästa för att skriva enkelt. Även detta säkert en följd av det enorma intresse som visades från allmänheten. Att uppståndelsen då blev så stor berodde, enligt elaka iakttagare, på att de etablerade historikerna inte var intresserade av den epoken och egentligen inte visste något. De var tvungna att lita till gamla källor, som senare visade sig ytterst grumliga. Olika sidor har säkert helt olika tolkningar av resultatet av debatten, men alla verkar i stort sett vara ense om en sak de hyllar pionjären Verner Lindblom. Mannen som starkt bidrog till att historieböckerna fick skrivas om. Text: Hans Menzing Foto: Lennart Axelsson 17 Västgötabygden 3:09
Min farmor Johanna Charlotta Olausdotter föddes den 18 november 1859 på Nabben, en backstuga under Hedared Eriksgården. Hennes föräldrar var Olaus Johansson och Anna-Stina Olausdotter. Torpet låg på en udde vid Västra Kolsjöns sydspets. Farmor hade en äldre bror och två småsyskon när familjen blev utkörd från Nabben 1865. Det hade väl blivit någon osämja med gårdsägaren. En fattig torparfamilj hade inga rättigheter, det var bara att flytta, men vart? På granngården, Eriksgården i Hedared, fanns dock en hyggligare gårdsägare, som lät familjen köpa en stubbasvea som blev torpet Desau. Mor grävde tegar för att föda kon som skulle ge mjölk åt familjen. Fadern bar fram virke till en stuga och en ladugård för kon. Från 1868 utökades familjen med tre barn, och bestod nu av nio personer. Min farmor fick bara gå i skolan under fjorton dagar, sedan hade hon lärt sig att läsa i testamentet, den enda bok familjen ägde. Tröttsamt bastabinne Hon kunde också skriva sitt namn. Därefter fick hon passa småsyskonen, och hjälpa till med bastabinne. Mor Anna-Stina kom från Ödenäs och kunde konsten att binda sillkassar och andra nyttosaker av granbast att sälja. Hon valde ut granvirke som gick att klyva till bast. Sedan fick Olaus hugga ned granarna och bära hem virket. Bastabinne hela dagarna var ansträngande för barn runt tioårsåldern. Farmor ville inte gärna prata om hantverket, och inte heller lära ut det. Hon hade fått nog av det. Olaus tillverkade också naglar. Det var träspik, som användes till båtbygge. När Olaus hade täljt så många naglar, som han orkade bära på ryggen, gick han till hamnen i Göteborg för att sälja dem. Det var en vandring på ungefär sex mil fram och sex mil tillbaka. Då kunde han köpa hem salt och socker och Min farmor Lotta i Frugårn Västgötabygden 3:09 18 naturligtvis sill. Några år in på 1870-talet, var det dags för farmor att gå och läsa för prästen. Hon fick traska iväg en mil till Sandhult eller Bredared, där prästen tog emot läsbarnen. Hennes första tjänst blev som lillpiga i Hedared hos Lille-Johannesa, det vill säga hos Johannes Bengtsson i Skattegården som hade affär i Hedared på den tiden. Jag har fått ärva några kaffekoppar, som farmor köpt i affären. Därefter flyttade hon till Vemmenhult Skattegården i Bredared och blev piga hos Samuel Svensson, Häradsdomarn. Mjölkning hörde till och på sommaren fick hon gå till sommarfähuset och mjölka ett par tre gånger om dagen. Mjölken fick sedan bäras hem nästan en kilometer med ok och ämbar. Under tiden hos häradsdomaren träffade hon sin blivande man, Albin i Frugårn. De gifte sig år 1889. Stampat jordgolv Albin Magnusson var född den 22 juli 1865 och hade tillsammans med sin bror Claes, övertagit föräldragården, Vemmenhult Frugården i Bredared. Här blev farmor Charlotta Lotta i Frugårn. Köket hade stampat jordgolv, och maten kokades över elden i den öppna spisen. Men farmor hade sparat lite pengar och kunde köpa en järnspis, en Norrahammars Nr 27. Den blev samtidigt en bra värmekälla i köket. Den 25 juli 1889 blev det tillökning i familjen, då föddes Oskar, som blev min far, och 1891 kom Emelie. Det var vanligt med leksaker, men farmor berättade att hon tillverkade trasdockor. Oskar och Emelie fick var sin docka, men Oskar var inte nöjd. Han spikade upp sin docka på uthusväggen och så var leken med dockor över för hans del. När Oskar var sju år fick han börja småskolan som flyttade runt på olika ställen. Men Oskar fick ofta vara
hemma och se till syster Emelie när mor Lotta hade mycket att göra. På själva julafton den 24 december 1897 föddes så yngsta dottern, Selma. Det farmor mindes bäst från seklets början var den 23 oktober år 1904 då det värsta jordskalvet på tusen år i våra trakter inträffade. Porslinet i skåpet började skramla, allting skakade och skänken började röra på sig. 1910 var det dags för Oskar att göra militärtjänst på Fristad hed som var övningsplats fram till 1914 då Oskar var med om att flytta till kasernerna i Borås. Med första världskriget blev det ransonering och bönderna fick försöka leva av det jorden gav. Först tog lysfotogenet till lamporna slut. Men det löstes tillfälligt med karbidlampor tills det blev ont om karbid också. Farmor berättade att man fick sitta runt järnspisen och elda med öppen spislucka för att få lite ljus. Säkert var det besvärligt för Emelie och Selma, som skaffat hemarbete med strumpstickning. De hyrde stickmaskiner hos firmor i Borås, som också lämnade ut garn för lönstickning. Det blev några kronor i förtjänst. Men belysningsproblemet löstes när man bildade en elförening och utnyttjade vattenkraften vid Hultaström. Det var en stor händelse när man 1917 bara behövde vrida på en strömbrytare för att få ljus. Första världskriget tog slut och man kunde dricka kaffe igen. Emelie gifte sig 1920 med Johan Adolfsson, och flyttade till hans gård i Hjortsberg. 1922 gifte sig Selma med Frans Johansson från Hedared. Selma och Frans fick köpa torpet Bäckäng, som hörde till Frugården. Pensionär 1926 Farmor blev pensionär 1926, men hennes pension blev bara en engångssumma på omkring 50 kronor. Sedan dröjde det tjugo år till nästa utbetalning, då hade det blivit ett nytt pensionssystem och farmor fick ansöka för att få den nya månatliga pensionen. När farfar blev pensionär, fick han fyrtiotre kronor per år, tills det nya pensionssystemet trädde i kraft. Vid midsommar 1928, gifte sig sonen Oskar med Ester Erikson från Ekarebo, och 1929 övertog de Frugården. Farmor och farfar blev undantagspensionärer, med fri försörjning och ett rum på andra våningen i Frugården. Där fanns en vedkamin, och farfar såg till att det fanns ved. Farmor skötte om kreaturen i ladugården som hon alltid gjort, och både farmor och farfar hjälpte till med allehanda sysslor. Den 18 april 1930, fick Oskar och Ester en son, Åke Magnus, som nu här fortsätter att berätta egna minnen av farmor från trettiotalet och framåt. Farmor berättade att hon försökte lära mig att gå så tidigt som möjligt. Vid tio månaders ålder kunde jag börja följa med henne på olika upptäcktsfärder. Mamma satt mest och sydde kläder åt bygdens folk, de kom med tyger för att senare kunna hämta färdiga plagg. Mamma var naturligtvis belåten med att farmor skötte barnpassningen. Farmor var också road av uppdraget, och jag blev på så vis hennes speciella gunstling. I början av 1930-talet byggdes en ny väg vid trädgårdskanten, säkert en omvälvande upplevelse för både människor och djur. För farmor blev det särdeles smärtsam upplevelse. När det blev sommar skulle kor och ungdjur ut på bete. Farmor släppte ut korna, men en ung kviga som var lite bångstyrig skulle hon leda i hornet och när kvigan troligen blev skrämd av vägarbetet, stötte den omkull henne. Farmor bröt lårbenshalsen och slog axeln ur led. Jag minns när pappa och farfar bar in henne i köket och lade henne på sängen i kammaren. Hon hade naturligtvis fruktansvärt ont, men vi hade ingen telefon, så pappa fick springa till Zackrissons affär för att ringa Hugo Andersons Taxi, som körde farmor till Borås Lasarett. Att vrida armen rätt i axelleden var väl inte så stort problem, men lårbenshalsen fick spikas ihop och det var väl inte så enkelt för läkarna på den tiden. Men operationen lyckades och sedan fick farmor vara på lasarettet i flera veckor, innan hon kom hem och började lära sig att gå med käpp. Efteråt klagade hon på att det gjorde ont i benet hela tiden. På hösten 1937 började jag småskolan i Valdaslätt, och jag minns att farmor mötte mig ibland när skolan var slut och jag annars skulle gått den nästan 3 km långa hemvägen ensam. Vävde mattor På andra våningen hade farmor en vävstol. Där vävde hon mest trasmattor, men ibland även handdukar och andra linnevävnader. Jag fick hjälpa henne någon gång med varpen när en ny väv skulle sättas upp, om inte någon annan fanns tillgänglig. Det var många som kom med mattrasor och ville att hon skulle väva mattor åt dem. De fick också skaffa fram varp till mattväven själva. De fick då betala vävlön med 25 öre alnen, eller som farmor sade tolv skilling alnen. När farmor var liten fanns inte metersystemet, och därför använde hon aldrig meter eller centimeter. Om farmor vävde 7-8 alnar per dag tjänade 2 kronor. 1940-talet började med ransoneringar av olika slag. Farmor var van, hon hade varit med om det förr. Men nu var det betydligt bättre enligt henne, vi hade mat på bordet och elström till lyse. Varma yllevantar Det blev kalla vintrar och skogsägarna blev ålagda av staten att hugga ved till försäljning. Men priset på veden hade staten bestämt. Det fanns inte arbetshandskar till vedhuggarna. Nu fick farmor nytt arbete med att producera varma yllevantar. Spinnrocken kom fram och farmor spann ullgarn och stickade vantar och sockar. När det blev ont om fårull var det hundar och angorakaniner som fick släppa till pälsen till garn. Hundhår var inte farmor belåten med, det flög omkring överallt i rummet, det var lättare och inte så fett som fårull och därför besvärligare att spinna. Från krigsåren minns jag att det hade kommit apelsiner till julen. Jag var med farmor i affären och vi 19 Västgötabygden 3:09
fick köpa ett kilo apelsiner per familj. När kriget tog slut kom en bananbåt och då blev det fest igen med en banan per person. 1949 fick farmor fira sin 90-årsdag. Det var en stor dag med många gratulanter. Men med tiden fick hon mer och mer ont i benet hon bröt på 30-talet, och hade svårt att förflytta sig. Huvudet var det dock inget fel på, hon mindes gamla tider och följde med stort intresse med i nutiden. Det är roligt att få leva och få se hur det går för andra, sa hon med glimten i ögat. De sista åren tyckte farmor att hon hade gjort sitt och tillbringade allt mer tid i sängen. Hon ville ändå gärna veta vad som hände och om jag kom hem sent gick jag alltid in till henne för att se hur hon mådde. Var hon vaken blev det nästan alltid en pratstund om vad jag hade varit ute på för roligt. Men när jag kom hem kvällen 6 mars 1954 var dörren till farmors rum låst och jag förstod genast att nu fanns inte farmor mer. Hon hade blivit sämre de senaste dagarna och hade fått sluta sina dagar i sitt kära hem med sina tre barn vid sängkanten. Farmor begravdes i Bredareds kyrka den 14 mars 1954. Efter nästan 95 år var ett händelserikt liv tillända, och jag minns med stor tacksamhet, att ha fått uppleva mina första 24 år tillsammans med henne. Åke Magnusson En flottled på Hunneberg Ett projekt värt att glömma Motlut var skogsavverkarens mardröm och här låg berget med ett vattensystem mot vilket nästan all mark lutade. Virke flyter ju tänk om man kunde Det var 1860. Jägmästare Schmiedte hade bekymmer. Skogarna runt bergkanterna var snart avverkade och skogsodlade. Inne på berget, runt sjöar och mossar, fanns stora arealer restskog kvar. Men hur få ut den, berget var ju som en djup tallrik. Till närmaste bergkant var det svåra motlut. Utefter sjöarna ner mot utloppet i By klev var det medluta, men då krävdes tjäle och bäriga isar. Han kände sig förföljd; gjorde han en avverkning där inne, nog strejkade kung Bore. På Kungliga Skogsinstitutet hade han läst om flottning i åarna uppe i Bergslagen. På skogskartan såg sjösystemet inbjudande ut. Med skogsskolans hjälp kunde han få en flottled planlagd och torparna hade ju arbetsskyldighet. Enligt en uppgift påbörjades arbetet redan 1864. En flottningskanal grävdes och sprängdes från Alsjön, källsjön i sydost, via sju mellanliggande sjöar ner till utloppet i By klev, med en timmerränna vid Gårdsjön och med dammar i sjöarna för att spara tillgången på flottningsvatten. Den grävda kanalen var omkring tre kilometer med en dagbredd av fyra-fem meter och en bottenbredd av en och en halv. Totalt var flottleden cirka tio kilometer. Flottningsrännan ovanför Gårdsjön var nära hundra meter lång. Det dröjde till 1879 innan leden färdigställts. Flottleden användes under elva år mellan 1879 och 1896. Under tre år avverkades det inte kring leden och under andra år fanns det för litet vatten. Dålig vattentillgång, ringa fall och de smala kanalerna gjorde det nödvändigt att leda stockarna hela vägen genom systemet. Den svaga strömmen medförde även en besvärlig bogsering över sjöarna. Virket togs upp vid By klev där det sorterades i kundanpassade poster och såldes på auktion. 1896 var leden så bristfällig att flottningen upphörde. De grävde en flottled De hade blivit satta att gräva det stora diket mellan Alsjön och berget ovanför Gårdsjön. Med undantag för trehundra meter fastmark mellan Jonstorpsmossen och Persmossen var det värsta sorten av rotbemängd blöttorv. De hade fått ut plåtskodda spadar och flåhackor av kronojägarn, de hemsmidda yxorna fick de hålla själva. För nästan varje spadtag torv fick de hugga av rötter och sjunkna stammar, som bara sjönk djupare ner i torven av blötjärnsyxans slag. De högg vidare så mossvattnet stänkte dem genomvåta. Med smorlädersstövlarna vattenfyllda, arbetade de dyngsura hela dagen. När kronojägare Lindqvist klagade på att arbetet gick Västgötabygden 3:09 20