Minnesanteckningar från juristträff den 20 21 november 2007, Naturvårdsverket, Stockholm Inledning dag 1 Sofie Hermansson från Statens geotekniska institut (SGI), som fått i uppdrag av Naturvårdsverket att anordna träffen, hälsade alla välkomna. För uppgift om närvarande, se separat anmälningslista. Sofie förklarade att syftet med träffen framför allt är att skapa ett nätverk mellan de jurister på landets länsstyrelser som arbetar med förorenade områden. Förhoppningsvis kommer också många av de frågor som finns ute på länsstyrelserna och som rör efterbehandling diskuteras under träffen och kanske kunna lösas. Naturvårdsverkets policy för utbetalning av efterbehandlingsbidrag vid obestånd Pia Eriksson, jurist på Naturvårdsverket, presenterade en promemoria angående utbetalning av efterbehandlingsbidrag vid obestånd. (Promemorian hade mailats ut till deltagarna före träffen.) I reglerna om ansvar för efterbehandling av förorenade områden finns inte möjlighet att ta hänsyn till den ansvariges ekonomiska situation. Inte heller i skälighetsbedömningen ska sådan hänsyn tas. Doktrinen visar dock att sådan hänsyn borde kunna tas om det annars skulle få orimliga konsekvenser. Enligt förordningen om statsbidrag (2004:100) kan bidrag endast bli aktuellt om ansvarig (adressaten) har försatts i konkurs, saknar tillgångar eller om det finns synnerliga skäl. Naturvårdsverket anser att det kan finnas möjlighet att betala ut bidrag även om det inte har riktats något föreläggande mot adressaten i de fall ett sådant föreläggande skulle orsaka att adressaten kom på obestånd. Naturvårdsverkets inställning är att efterbehandlingsföreläggande alltid ska riktas mot en adressat där ingen fysiskt person har obegränsat ansvar, exempelvis aktiebolag. Detta åtminstone för att få den juridiska personens ekonomi prövad. När det gäller adressater med ett obegränsat personligt ansvar så som fysiska personer, handelsbolag eller enkla bolag ska krav riktas mot ansvarig men bara i den utsträckning att den fysiska personen behåller existensminimum enligt Kronofogdemyndighetens förfarande. I fråga om efterbehandling på avbetalning anser Naturvårdsverket att det vore eftersträvansvärt om det fanns ett sådant alternativ. Det krävs dock en bedömning av företagets (adressatens) livskraftighet och det är komplicerat att bedöma bolags ekonomiska situation. Den policy för utbetalning av statliga bidrag som nu presenteras påverkar inte ansvarsfrågan enligt 10 kap. miljöbalken eller skälighetsbedömningen som ska göras enligt 10 kap. 4 miljöbalken, utan bara Naturvårdsverkets möjlighet att betala ut bidrag.
Kommentarer och frågor från deltagarna: Är det någon skillnad på personlig konkurs och att få ha kvar existensminimum? Den personliga konkursen ligger kvar under en längre period, skulle beloppet ned till existensminimum bara tas ut vid ett tillfälle och när i så fall? Vem bedömer och hur bedöms hur mycket som kan tas ut? Ger inte detta orättvisa fördelar för ett handelsbolag? Nej så mycket som går tas ut av HB innan den fysiska personen blir ansvarig. Hur omfattande ska utredningen vara om den enskildes privata ekonomi? Var hittar man sådan information? Är det den enskildes sak att visa? Tips är fastighetsregister, Skatteverket, bolagsregister men utöver det är det svårt att hitta uppgifter. Efter vissa diskussioner blir slutsatsen att det är möjligt att resonemanget om existensminimum inte håller och att det måste vara upp till Kronofogdemyndigheten att lösa frågan. Naturvårdsverkets jurister, Pia och Rikard, anser att juridiska personer med obegränsat ansvar hos ägarna inte torde bli gynnade av presenterad policy, eftersom meningen är att så mycket som möjligt först ska krävas från exempelvis handelsbolaget och att policyn först därefter får effekt gentemot ägarna. Slutsatsen av diskussionen blir att när det gäller aktiebolag och andra juridiska personer utan personligt ansvar, så uppmanas tillsynsmyndigheten att förelägga om skäliga åtgärder, mer eller mindre utan vidare ekonomiska utredning. När det däremot finns ett personligt ansvar gäller att en mer omfattande utredning om de ekonomiska förutsättningarna måste företas. Kan hända att vi hamnar i en situation där tillsynsmyndigheten inte får tillgång till tillräcklig information för att kunna bedöma en persons ekonomi, då blir slutsatsen att vi ska förelägga precis som vid exempelvis aktiebolag. Naturvårdsverkets promemoria om skälighet vid förvaringsfall Rikard Jansson, jurist på Naturvårdsverket, presenterade en promemoria angående skälighetsbedömningar vid förvaringsfall. (Promemorian hade mailats ut till deltagarna inför träffen). Skälighetsbedömningar vid förvaringsfall är svåra och Naturvårdsverket har sett ett behov av att nyansera resonemanget, så att ansvaret kan hamna mellan inget och fullt. Idag upplevs att det är allt eller inget som gäller. Ansvaret för skyddsåtgärder enligt 2 kap. 3 och 7 miljöbalken åligger den som bedriver verksamhet enligt 9 kap. 1 miljöbalken. Ansvaret omfattar alla åtgärder som inte anses orimliga. Vid bedömningen ska nyttan av skyddsåtgärderna jämföras med kostnaderna därför. Miljööverdomstolen har i mål nr M 4141-06 fastslagit att en verksamhetsutövare kan anses fortsätta verksamheten (förvaring på annans mark) även sedan utövaren lämnat platsen. Domstolen angav vidare att bara för att det förvaras avfall på en fastighet innebär det inte att fastighetsägaren är verksamhetsutövare och därmed ansvarig. Det måste finnas ytterligare omständigheter för att anse att fastighetsägaren är ansvarig. Exempel på sådana omständigheter är att fastighetsägaren accepterat verksamheten, borde ha upptäckt förvaringen eller underlåtit att vidta åtgärder. Vid orimlighetsbedömningen ska nyttan av åtgärden vägas mot kostnaden därför. Andra faktorer kan dock också vägas in. Naturvårdsverket har listat ett antal sådana faktorer (se promemorian). Faktorerna rör åtgärdernas omfattning och svårighetsgrad, fastighetsägarens anknytning till verksamheten, fastighetsägarens hantering av förvaringen, fastighetsägarens vetskap om förvaringen samt en ekonomisk bedömning av fastighetens eventuella
värdeökning, fastighetsägarens privatekonomi etcetera. Gällande det sista påpekas av åhörarna att det finns skillnader mellan de båda promemoriorna avseende privatekonomisk hänsyn. Något som måste övervägas enligt Naturvårdsverket, som får fundera vidare på hur det ska tillåtas påverka. Naturvårdsverkets tillsynssamordnare Maria Gustavsson presenterade sig som Naturvårdsverkets tillsynssamordnare. Maria finns på Länsstyrelsen i Västra Götaland, Göteborgskontoret. Hennes arbetsuppgifter domineras just nu av att färdigställa Tillsynshandboken som var ute på remiss våren 2006. Remissvaren är sammanställda och en genomgång av dem har skett av Maria och Sofie. Advokatfirman Åberg & Co kommer troligtvis att få tillbaka den för att försöka förtydliga texten eftersom det varit många frågor om detta. Målet är att Tillsynshandboken ska vara klar under våren 2008. Många har frågor om hur rätt tillsynsmyndighet ska avgöras. Lagstiftningen är mycket oklar och många olika tolkningar finns. Maria och Sofie har därför sammanställt de olika tolkningsmöjligheter de har sett och lämnar förslag på tolkningar som skulle kunna gälla tillsvidare. Detta material kommer att diskuteras av diskussionsgrupp tre under eftermiddagen. Synpunkter är viktiga och finns önskemål eller konkreta förslag på förändrad lydelse av lagstiftningen tas sådana gärna emot. Aktuella ärenden Under denna punkt på dagordningen redogjorde olika länsstyrelser för aktuella ärenden som nyligen avgjorts i högre instans. Domarna i respektive ärende hade mailats ut till deltagarna i förväg. Karin Andersson från Blekinge redogjorde för två aktuella ärenden rörande Tarkett AB. Miljödomstolen vid Växjö tingsrätt, mål nr M 3328-06 och M 463-07. Det ena överklagat. Målen rör föreläggande om utredning av föroreningssituationen vid två gamla deponier på två fastigheter i Ronneby. Verksamheten (deponeringen) upphörde delvis före år 1969. Däremot pågår den verksamhet som genererade avfallet alltjämt. Den ena deponeringen skedde på ett område som ligger 8 km från det område där produktionen sker. Intressant i ärendet är dels hur tillsynsmyndigheten måste visa att ett område är konstaterat förorenat och dels hur deponier kan hanteras vid fortsatt verksamhet. Maria Mohlin från Skåne redogjorde för ett ärende hos Miljödomstolen i Växjö, mål nr M 2689-06. Marieholms Yllefabrik har överklagat ett föreläggande om sanering av ett förorenat område. Bolaget hävdar att de inte äger den aktuella fastigheten och därför inte har rådighet över den och därmed inte heller kan förpliktigas att sanera fastigheten. Den aktuella cisternen och plattan tillhör fastighetsägaren. Bolaget kan därför inte komma åt den underliggande marken för undersökning och sanering. MD fann att bolaget är ansvarigt för saneringen och därmed också nedmontering av cistern och platta, dock inte för borttransport av cisternen. Maria Mohlin redogjorde också för ett föreläggande om undersökningar på fastigheten Klippan 3:32 i Klippans kommun. Miljödomstolen vid Växjö tingsrätt har prövat ärendet i mål nr M 343-07, vars dom har överklagats. Ett konkursbo fortsatte verksamheten vid ett pappersbruk i liten skala. Tidigare ägare åtog sig att utföra undersökningar av mark och sediment, men gick i konkurs innan detta gjordes. Länsstyrelsen förelade konkursboet att
undersöka området. Konkursboet överklagade föreläggandet. Verksamheten och fastigheten såldes sedan. Länsstyrelsen har nu delat upp föreläggandet mellan bolaget och konkursboet. Allmän kommentar: Gruppen tycker sig se en tydlig tendens i att miljödomstolarna allt mer accepterar att undersökningar i princip alltid är skäligt. Funderingar kring efterbehandlingsansvaret Jan Darpö Jan gör inledningsvis en generell och personlig betraktelse genom att konstatera att länsstyrelsernas beslut ofta är bättre formulerade än miljödomstolarnas, troligen beroende på att besluten ofta är framtagna genom samarbete mellan handläggare och jurister medan miljödomstolarnas domar tas fram av en ensam domare. Exploateringssituationen och ansvaret Forumregeln har prövats i det så kallade KABE-ärendet, miljööverdomstolen 2006-05-30 mål nr M 9894-05. Jan anser att miljööverdomstolens skrivning är väldigt tydlig, om än den bara innebär att en exploatör har möjlighet att använda sig av 20 kap. 2 7 punkten miljöbalken. Frågan kvarstår fortfarande om det krävs ett föreläggande i botten för att använda paragrafen. Vi vet heller inget om ansvarsfördelningen och om det spelar någon roll om det är reparativa eller förebyggande krav som ställts. Verksamheten och miljöskulden Bowater (MÖD 2006:36) Domen bekräftar vad som fastslagits redan av Koncessionsnämnden, nämligen att rättigheter och skyldigheter övergår i samband med fusion. Klosters Fabriker (2005:30) Verksamheten bedriven i huvudsak efter år 1969. Slår fast att faktiskt drift inte endast rör den förorenande processen utan verksamheten i stort. Arvamet (MÖD 2003:127) Inkråmsöverlåtelse, miljöskulden följer med verksamheten. Skogens kol (MÖD 2003:29) Tillstånd med prövotidsvillkor. Miljödomstolen angivit efterbehandlingsvillkor på egen hand. Jan Darpö tillägger här att över lag så har förelägganden accepterats rörande gamla försyndelser, oavsett tillstånds rättskraft. Billerud (MÖD 2005:23) I denna dom konstaterar miljööverdomstolen att IPPCförordningen kräver villkor om efterbehandling. Stena Gotthard (MÖD 2007:14) Domen innebar något av en kursändring från miljööverdomstolens sida på så vis att även historiska händelser tillåts få betydelse för ett tillstånd. Avesta Polarit ( MÖD 2004-12-21 mål nr M 9923-02) Allmän kommentar: Jan Darpö tycker inte att det är fortsatt samma verksamhet om man köper en verksamhet och flyttar den långt bort. Detta kräver som regel dessutom nytt tillstånd, vilket talar för att det är fråga om en ny verksamhet. Jan Darpö tillägger vidare att han har fått uppfattningen att formuleringarna i vitesförelägganden har tillåtits vara mindre exakta i efterbehandlingsärenden, än vad traditionellt tillåtits. Han ställer sig tveksam till att ålägga ansvar för verksamhetsutövare som upphört före år 1969, men där verksamheten fortsatts av annan. Detta torde vara fråga om otillåten retroaktivitet.
Förvaringsfallen - finns de? De så kallad förvaringsfallen har traditionellt sett ansetts vara deponier, tankar och i ett fall en urinbrunn, rätt tydliga fall där man kan tycka att en fastighetsägare borde reagera. Lastbilen i Gällivare (MÖD 2002:16) En lastbil blir stående efter att ägaren gått i konkurs och orsakar under tiden en förorening av marken, eftersom lastbilen läcker diesel. Konkursboet hålls ansvarigt för sanering, eftersom det haft rådighet över fordonet och inte kunnat visa att föroreningen inträffat före övertaget. Frilac (MÖD 2005:29) Jan Darpö anser att avgörandet är i överensstämmelse med äldre rätt, som egentligen bara ålagt konkursbo ansvar för rena förvaringsfall. I detta ärende var ett efterbehandlingsvillkor knutet till en verksamhet på en fastighet, men då bolaget gick i konkurs först efter det att det avflyttat från fastigheten och konkursboet inte fortsatt driva verksamheten, har konkursboet ansetts fritt att inte följa villkoret i tillståndet. I det så kallade SCA-ärendet (Miljööverdomstolen 2006-12-11 mål nr M 4141-06) har fastighetsägaren premierats för att ha reagerat när man upptänkte förvaringen. I brottmålet NJA 2004 s. 552 konstateras att du måste reagera frö att undslippa straffrättsligt ansvar. Tidsaspekten Jan Darpö ställer frågan hur vi ska se på tidsregeln. Han anser att om den mänskliga aktiviteten har upphört före år 1969 (själva deponeringen) så har även verksamhetsutövarens ansvar upphört. (Gruppen noterar att detta står något i strid med den så kallade SCA-domen, se ovan.) Jan Darpö anser dock att krav kan riktas mot fastighetsägarens trots detta. Slutsatsen av Jan Darpös resonemang blir således att om deponeringen skett före brytpunkten år 1969 så är deponeraren tillika verksamhetsutövaren ute ur ansvarsbilden. Denna slutsats drar Jan Darpö med hänvisning till Klosters-domen och domen rörande Martin Nyström. Han anser också att systemet blir ohållbart om fastighetsägaren trots detta inte kan bli ansvarig. (Gruppen noterar återigen att detta står något i strid med vad Rikard Janson sa om den så kallade SCA-domen.) Se vidare www.jandarpo.se/rättsfall Gruppdiskussioner Efter Jan Darpös föredrag fortsatte dagen med gruppdiskussioner. Resultatet av gruppdiskussionerna redovisas nedan under del två.
Inledning dag 2 På grund av tidsbrist dag ett fick dag två inledas med redovisning av gruppdiskussionerna. Dessförinnan redogjorde Sofie mycket kort för ett avgörande rörande Vattenfall, som Stockholm skulle ha presenterat dagen innan. Ärendet har prövats i miljödomstolen vid Nacka tingsrätt och är överklagat. (2007-06-14, mål nr M 1581-07). Vidare redogjorde Anna Karlsson, Gotland, för det mycket uppmärksammade ärendet Södervägs Brädgård, som ligger för prövning i miljödomstolen. Inventeringsresultaten hur ska de hanteras? Zeinab Fazli från Kalmar redogjorde för funderingar om hur resultaten från inventeringarna hanteras runt om på länsstyrelserna. Frågan gällde framför allt i de fall då fastigheterna misstänks vara förorenade utan att detta verifierats genom undersökningar. Vad får/kan/ska man lämna ut med hänvisning till personuppgiftslagen, sekretesslagen, offentlighetsprincipen och så vidare? Zeinab kunde konstatera att Kalmars länsstyrelse hade slagit fast att 3 i PUL var tillämplig och att MIFO-databasen således omfattas av PUL med allt vad det innebär. Enligt 10 PUL hade länsstyrelsen även konstaterat att registret får hanteras av myndigheten. Många frågor kom upp till diskussion: Vad innehåller MIFO-databasen? (Fastighetsägare och adress, organisationsnummer) Är detta tillåtet? (Personuppgifter) Är det arbetsmaterial? När blir det allmän handling? Kan det sekretessbeläggas? Ska uppgifterna över huvudtaget föras in i MIFO-databasen innan de är verifierade? Många hade synpunkter. En del hade också olika lösningar på problemen och detta är ungefär vad som kom fram: Personuppgifterna som finns i MIFO-databasen är OK att hantera om det finns ett allmänt intresse och i samband med myndighetsutövning (ett led i arbetet med förorenad mark). För detta krävs dock enligt 10 PUL samtycke, uttryckligt samtycke, från personen i fråga. I samband med att registret upprättas är det att anse som allmän handling och, enligt vad som kan utläsas, finns det inga skäl att sekretessbelägga dessa handlingar. Alla register är allmänna handlingar i sig så snart de upprättats. Länsstyrelsen i Kalmar anser att uppgifterna i MIFOdatabasen är allmän handling och att sekretessprövning av materialet bör ske, men att det är svårt att hitta sekretesstöd. Från länsstyrelsen i Örebro och Johan Strandberg vidhölls att denna typ av register är allmän handling och att frågan snarare bör vara när vi ska föra in uppgifterna i det. Ska uppgifter då föras in innan de är verifierade? På detta kom inget riktigt svar. Per Gullbring förtydligade att MIFO-databasen i grunden är ett viktigt planeringsinstrument i miljömålsarbetet och bör ses som just ett sådant. Registret har ingen rättsverkan. Kjell Färnkvist, från Naturvårdsverket framförde synpunkter som kommit från Riksrevisionen, som undrat varför alla är så oroliga och försiktiga med registret. Riksrevisionen har klart uttalat ett önskemål om att registret görs mer lättillgängligt, om inte annat så frö att skydda köparna. Kunskapen (även misstanken) är viktig information för en presumtiv köpare, som dessutom har undersökningsplikt. I denna ingår att kontrollera olika
register. I bästa fall öppnar ett lättillgängligt register ögonen på fastighetsägarna och/eller en köpare som därmed måste fortsätta undersöka. Mikael Sernrot förespråkar att vi öppnar registret och inte förtar en fastighetsköpare möjligheten att få den information vi har tillgång till. Helena Fürst från Naturvårdsverket förtydligar vikten av att vara korrekt med hur vi lämnar ut och sprider informationen. Karin Sjöberg från Värmland anser att kommunicering av uppgifterna är ett krav på grund av personuppgiftslagen. Johan Strandberg tycker inte att vi ska tala om kommunicering, eftersom detta inte har att göra med förvaltningslagen. Det är bättra att tala om information. Han påtalar att 8 kap. sekretesslagen bör tillämpas för skydd av enskilds angelägenheter, men att det torde vara svårt att se att det finns något intresse och någon anledning för tillsynsmyndigheten och det allmänna att skydda ägare av förorenad mark. Johan Strandberg påtalar vidare att samtycke enligt personuppgiftslagen måste vara uttryckligt. I Örebro anser länsstyrelsen att en informering räcker, eftersom fråga är om myndighetsutövning inom ramen för tillsynsverksamheten. Detta med att sprida uppgifterna kan också ses som en kvalitetssäkring av uppgifterna i registret. För detta krävs att uppgifterna kommer fastighetsägaren till handa. Problemen är dock extra stora i de fall någon begär uppgifter och då inte fastighetsägaren blivit informerad. Informationsprojekt i Örebro län Johan Strandberg berättade om ett informationsprojekt som pågått i Örebro län. Bland annat tipsar han om Skatteverkets hemsida där man kan hitta tre dokument om hur personuppgifter ska hanteras, varav ett är en bra vägledning. Ett tips ytterligare är att inte begära fler uppgifter än vi behöver för att kunna sköta vårt arbete. Personuppgiftslagen kan vara lite svajig när det gäller fastighetsuppgifter (fastighetsbeteckningar). En regel är att bara ta med uppgifter som verkligen behövs, namn och adress och ingenting mer. Johan Strandberg förtydligade att eftersom uppgifterna är allmän handling redan när de kommit in till myndigheten är de allra flesta uppgifterna allmän handling redan innan de tas in i MIFO-databasen och ska således lämnas ut. Det finns ingen sekretessbestämmelse att tillämpa, menar Johan. Måns Cederberg tipsar om att Datainspektionens jurister har telefontid mellan 9 11 varje dag och att de kan hjälpa till att besvara våra frågor. Johan Strandberg tillägger att det finns en möjlighet att begära samråd med Datainspektionen för att klargöra en del av frågorna och att Länsstyrelsen i Örebro län har gjort så. I Örebro har man tagit fram en allmän informationsbroschyr som, tillsammans med ett brev, skickas ut till de aktuella fastighetsägarna med tydlig information om syftet med uppgifterna; att använda dem i den myndighetsutövning som miljöarbetet med efterbehandling av förorenad mark är. Det kommenterades också att detta faktiskt ingår i den uppgift länsstyrelserna har att tillhandahålla regionala planeringsunderlag.
Anna Karlsson, Gotland, redogjorde för hur man gjort på Gotland där man identifierat alla förorenade områden. Ägarna till inventerade fastigheter har fått en allmän informationsbroschyr med information om vad länsstyrelsen håller på med och vad det kan leda till och att uppgifterna kommer att föras över till Naturvårdsverket per den 30 november 2007. Aktuella fastighetsägare får också ett brev. Identifierade fastigheter hanteras annorlunda. Per Gullbring berättade att i Halland får ägarna till de identifierade fastigheterna A- blanketten och ägarna till inventerade fastigheter får alla blanketter. Detta ses som en kvalitetssäkring av de införda uppgifterna. Allmän kommentar: Det konstaterades att det kan vara bra att samråda med Datainspektionen i samband med att Naturvårdsverket upprättar den nya MIFO-databasen. Upphävande av föreläggande Henrik Svensson, Jönköping, redogjorde för att ärende de haft som handlade om hur förutsättningarna för ett föreläggande kan ändras. Hans funderingar gällde när förutsättningarna ändras så mycket att ett föreläggande bör hävas och ersättas av ett nytt. I det aktuella ärendet kom bolaget in med en anmälan om efterbehandling tillsammans med ett kontrollprogram. Länsstyrelsen lämnade ett föreläggande med stöd av 26 kap. 9 och 2 kap. 3 miljöbalken i retur med några ändringar och kompletteringar. Bolaget utför sanering och undersökning med en riskbedömning som visar att risken nu är liten. Bolaget begär under år 2007 att föreläggandet, som innehöll krav på fördjupad riskbedömning och åtgärdsutredning, skulle hävas. Länsstyrelsen avvisar denna begäran. Förutsättningarna har visserligen förändrats men det kvarstår ändå en önskan om en fördjupad riskbedömning och åtgärdsutredning. Länsstyrelsen menar att detta ska utföras först, innan föreläggandet kan hävas. Bolaget överklagar detta beslut. Allmän kommentar: Det enskilda fallet avgör när ett föreläggande ska hävas, generellt bör nog beslutet ändras om motiven ändras, men föreläggandet bör behållas om det känns motiverat. Pia Eriksson, Naturvårdsverket, anser att föreläggandet bör att upphävts och ersatts av ett nytt, eftersom motiven för det gamla hade ändrats. Per Gullbring anser att föreläggandet bör vara kvar om sanering fortsatt är motiverat. Synpunkten framkom att det kan vara vanskligt att förelägga om hela paketet på en gång, d.v.s. undersökning, riskbedömning och åtgärdsutredning. Bör nog tas stegvis så att de stegvisa resultaten kan ligga till grund för efterföljande beslut. Exempel på saneringsförelägganden Gruppen efterlyste exempel på förelägganden om sanering och frågan var om det finns några sådana. Skåne och Maria Mohlins exempel Marieholms Yllefabrik är ett och Per Gullbring uppgav att han och Halland har ett aktuellt föreläggande på gång rörande Auson i Kungsbacka. Bodensågen i Norrbotten är ett annat exempel, men som inte kommit så långt ännu. Bolaget har lämnat in en åtgärdsutredning med två alternativ; asfaltering till en kostnad av ca 1,6 miljoner och bortgrävning till en kostnad av 30 miljoner. Ingenting däremellan. Marken innehåller mycket höga halter av arsenik, man sänker av grundvattenytan med en pump för att förhindra spridning! Länsstyrelsen klurar för närvarande på vad man ska förelägga ansvarigt
bolag om. Kjell Färnkvist meddelar att frågan om avbetalningsmöjligheter har varit uppe till diskussion i ärendet, men att Naturvårdsverket inte har tyckt att detta varit ett bra alternativ. Ett föreläggande om åtgärder för 30 miljoner betyder sannolikt konkurs för ansvarigt bolag. Dessutom funderar länsstyrelsen på vitesfrågan. Det ska ju inte vara billigare att ta vitet så det borde alltså läggas över 30 miljoner kronor, men vad är rimligt? Egentligen inte ett vite på så höga belopp. Länsstyrelsen har ansett att åtgärdsutredningen är OK; korta perspektivet 1,6 miljoner, långa 30 miljoner. Det finns inga jämkningsgrunder, bolaget trycker med As fortfarande. Bolaget fick tillstånd år 1995 med föreläggande om undersökning, förlängt tillstånd år 2004 med föreläggande om undersökning. Bolaget är till försäljning, men saneringen stoppar. Det långsiktiga alternativet borde vara det rimliga. Måns Cederberg, Södermanland upplyser om att de har ett ärende i Miljööverdomstolen gällande ett verkställighetsförordnande. Ärendet gäller undersökningar och verksamhetsutövaren har inte tillmötesgått tillsynsmyndighetens krav. I Miljödomstolen ansågs verkställighet inte motiverat, varför Länsstyrelsen överklagade till Miljööverdomstolen då den anser att fler tillfällen bör kunna vara aktuella för verkställighetsförordnande än bara de som framgår i propositionen. Ytterligare ett ärende lyfts av Östergötlands länsstyrelse och Kristina André Lilja. Det rör Boxholms tryckimpregnering där mycket av verksamheten bedrevs före år 1969. Länsstyrelsen arbetar där med ett åtgärdsföreläggande omfattande betalning från både ansvarig verksamhetsutövare och bidrag från Naturvårdsverket. Föreläggandet kommer att lyftas till landshövdingen. Säkerheter Mattias Lindgren, Norrbotten, tog upp frågan om säkerheter enligt 16 kap. 3 miljöbalken. Ändringarna från och med den 1 augusti 2007 innebär ändrade regler för säkerheter: Flexiblare system utländsk lagstiftning Säkerheten ska var ändamålsenlig verksamhetsutövaren ska visa detta. Länsstyrelsen har att bedöma detta. Förvaring oklart med de nya reglerna vilken myndighet som ska förvara säkerheterna. Tidigare var detta uttryckligen länsstyrelsens uppgift och Mattias Lindgren förespråkar att säkerheterna fortsatt förvaras där, även om den uttryckliga föreskriften därom tagits bort ur lagtexten. Frågeställningar: Vilken omfattning ska en utredning ha? I Aitik har man velat ställa en moderbolagsborgen. Är det OK? Utländska finansinstitut Bankgaranti eller spärrat konto (Miljööverdomstolen har angivit att spärrat konto är att föredra). Hur länge ska säkerheten gälla? (Lika lång tid som tillståndet gäller? Bankernas garantier är ofta bara på 3 år.) Är det OK med en garanti där det framgår att banken kan säga upp säkerheten? (Frågan ställdes om inte detta gäller för alla borgensförbindelser?)
Ska successivt ställande av säkerhet godtas? Gällande en vindkraftspark har uppförande bolag hävdat att ingen säkerhet behöver ställas de första åren, eftersom parken har ett positivt värde. Miljöprövningsdelegationen på Länsstyrelsen är ändå inne på att kräva en grundsäkerhet de första åren. Hur är det med verkställighetsyrkande enligt 22 kap. 26 miljöbalken och där tillståndet för sin giltighet är beroende av att säkerhet ställs? (Allmänt svar: Nej, ej omedelbart laga kraft, först när säkerheten har ställts.) Mattias Lindgren berättade vidare om sina erfarenheter gällande ställande av säkerheter och att han ser en viss benägenhet att testa tillståndsmyndigheterna. Följande invändningar mot krav på säkerhet har han bland annat stött på: Avfallet/anläggningen har ett ekonomiskt värde. Verksamheten kommer inte att innebära någon framtida förorening. Verksamheten har gjort vissa partiella efterbehandlingsåtgärder, då ska tillsynsmyndigheten sänka säkerheten. Herrelösa fastigheter Mikael Sernrot, Länsstyrelsen i Halland, redogjorde för ett aktuellt fall med en så kallad herrelös fastighet i Knäred. Inom den aktuella fastigheten har det bedrivits ytbehandling mellan åren 1961 och 2002. Verksamhetsutövaren utgjordes först av en enskild firma sedan övergick verksamheten till ett aktiebolag, vilket gick i konkurs år 2002. Fastigheten är förorenad av diverse cyanider, syror och metaller. Bolaget gick i konkurs på egen begäran. En förvaltare tog hand om fastigheten, som var bästa tillgången och som togs upp till taxeringsvärdet om 280 000 kronor. Banken var fordringsägare. Konkursförvaltaren försökte sälja fastigheten genom exekutiv auktion, men ingen köpare fanns och konkursen avslutades efter 2 år. Bolaget avregistreras från Bolagsverket och banken har kvar panten i fastigheten. Knäred Galvano AB äger fastigheten men existerar inte längre, den enskilda firman som först drev verksamheten saknar förmåga att betala för en sanering. Kommunen är tillsynsmyndighet och frågan kvarstår: Vem ska tillsynsmyndigheten kommunicera med? Banken är villig att avstå sin fordran. Kronofogdemyndigheten är förhindrad att ånyo sätta ut fastigheten till exekutiv auktion. Kommunen vill inte expropriera fastigheten. Återstår att via fastighetsreglering överföra fastigheten till grannen, som enda kvarvarande möjlighet att lösa situationen. Sofie Hermansson fortsatte diskussionen om herrelösa fastigheter genom att berätta mer om konkursförfarandet och möjligheten att abandonera fastigheter och annan egendom. Vid konkurser är konkursförvaltarens uppgift att för borgenärernas räkning förvalta gäldenärens egendom, vilken utgör konkursboet. Syftet är att få ut så mycket som möjligt till borgenärerna. All egendom i konkursboet ska omvandlas till likvida medel till borgenärernas fördel. Egendom som motverkar detta har konkursförvaltaren rätt att avstå, även kallat abandonering. Detta innebär i korthet att egendomen går tillbaka till gäldenären, som ånyo ensam får rådighet över den. Abandonering kan ske både gällande lös och fast egendom och innebär alltså att gäldenären återfår rådigheten över sin egendom och därmed fritt kan förfoga över densamma. Abandonering sker bara med borgenärernas bästa för ögonen och ämnar inte berika
gäldenären eller på annat sätt försätta denne i bättre position. När egendom har abandonerats ska man vända sig till gäldenären i frågor rörande egendomen. Problem uppstår först då konkursförfarandet avslutas och gäldenären/bolaget upphör att existera. Egendomen blir då herrelös. Det vill säga, ägs av någon som inte längre existerar. Abandonering kan antingen göras med en tydlig viljeförklaring gentemot gäldenär eller genom konkludent handlande, det vill säga ett handlande som visar att konkursförvaltaren inte är intresserad av egendomen (egentligen mer av ett icke handlande). Det finns inga föreskrifter för hur abandonering ska eller får ske, men tydligt verkar vara att konkursförvaltaren har exklusiv beslutanderätt i frågan och att abandoneringsförklaringen ska ha gäldenären som adressat. Troligen kan konkursförvaltaren vid ett senare tillfälle återta/ångra abandoneringen. Abandonering kan exempelvis ske av ej realiserbar egendom (skräp), egendom som kostar mer än vad en försäljning kan inbringa (fastighet i behov av sanering) och egendom utan värde (byggnad i behov av omfattande renovering). Syftet kan också vara att minimera konkursförvaltarens kostnader under konkurstiden, eftersom så kallade konkurskostnader alla minskar utdelningen till borgenärerna. Enligt 25 kap. 50 aktiebolagslagen är ett aktiebolag upplöst när konkursen avslutas utan överskott. Finns ett överskott efter konkursens avslutande ska aktiebolaget träda i likvidation. Detta medför att fastigheter kan komma att ägas av upplösta aktiebolag och därmed bli så kallade herrelösa fastigheter. Enligt 35 konkursförordningen ska det göras en anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel, om konkurs upphört utan försäljning av fast egendom. Enligt de exempel som Sofie har sett finns dock inga sådana anteckningar i verkligheten. Eventuellt kan man utläsa det genom att organisationsnumret är nollat. Sofie har försökt få tag i någon på Lantmäteriet och Tillsynsmyndigheten i konkurs som kan tala om hur en sådan anteckning ska se ut, men inte lyckats. Hon ska utreda saken vidare och återkommer om svar finns att ge. Sofie erinrar om att expropriationslagen numera ger möjlighet att utse en god man för så kallade herrelösa fastigheter. Detta möjliggör att fastigheten kan exproperieras utan ersättning till kommunen för genomförande av sanering. Se proposition 2004/05:35 Herrelösa fastigheter samt ansvar för konkurskostnader. Hur ska tillsynsmyndigheten göra för att förhindra att sanering av en herrelös egendom genomförs med bidragsmedel och att konkursen därefter återupptas, eftersom fastigheten då troligen har ett positivt värde och tillgångar därmed finns i konkursboet, vilka rättmätigen tillhör borgenärerna? Ett sätt kan möjligen vara att se till att borgenärerna skriver under avtal om att avstå från sina krav. Naturvårdsverket skulle kunna ställa krav på återbetalning, men denna fordran skulle förmodligen inte vara prioriterad. För den som vill veta mer om konkursförfarandet rekommenderas Skatteverkets Handbok för konkurstillsyn från år 2004, vilken kan laddas ner från www.skatteverket.se. Mikael Sernrot tipsar om att det borde finnas ett Förvaltarkollegium i Stockholm för konkursförvaltare som vi kanske skulle kunna fråga om sådana här saker, exempelvis om att återuppta en konkurs vid nytillförd tillgång.
Saneringsförsäkring På Naturvårdsverkets uppdrag hade Sofie Hermansson sammanställt en vägledning rörande saneringsförsäkringen, som presenterades mycket kort. Sofie uppmanade samtliga deltagare på juristträffen att läsa igenom dokumentet och återkomma med synpunkter senast den 5 december 2007. Hon tipsade även om ett intressant resonemang om förelägganden i samband med konkurser som förs i SOU 2007:21, vilken för övrigt i stora delar handlar om förändring av saneringsförsäkringen. I efterhand kan tilläggas att inga ändringsförslag eller synpunkter inkom avseende vägledningen och att den därför i oredigerat skick färdigställts och laddats upp på den så kallade ebh-hemsidan. Ändringarna i 10 kap. miljöbalken Sofie Hermansson ställde en allmän fråga till länsstyrelserna om huruvida de tillämpar miljöbalken i dess äldre lydelse rörande föroreningar som uppkommit före den 1 augusti 2007 eller ej. Detta i anledning av de mail hon skickat ut på ebh@lst.se och de många telefonsamtal med frågor som hon fick under augusti/september. Glädjande nog verkade samtliga länsstyrelser vara eniga i frågan och samtliga länsstyrelser sa sig tillämpa miljöbalkens äldre lydelse. Sofie tipsade om att det är en fördel om detta kommenteras inledningvis i förelägganden och ansvarsutredningar, så att läsaren förstår varför den senaste versionen av 10 kap. inte tillämpas. För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför nuvarande lydelse av 10 kap. miljöbalken inte överensstämmer med de referat som länsstyrelsen gör i till exempel ett föreläggande. Praktikfall Efter Sofies föreläsning fortsatte dagen med gruppdiskussioner rörande praktikfall. Resultatet av gruppdiskussionerna redovisas nedan under del tre.
Del II Gruppdiskussioner Under eftermiddagen den 20 november diskuterades fem olika teman gruppvis; exploatering, pågående verksamheter, tillsynsmyndighet, fastighetsfrågor och solidariskt ansvar. Som underlag till diskussionerna hade ett frågebatteri för respektive tema sammanställts. De numrerade textavsnitten återger frågorna, helt eller delvis eller i sammanfattning. Efter diskussionerna sammanfattade och redovisade respektive grupp sina svar och slutsatser. Gruppdiskussion 1 exploatering Fråga 1: Bör tillsynsmyndighet för föroreningsskadade områden vid exploatering bedömas som vid vilka andra föroreningsskadade områden som helst? Gruppen är inte ense, men majoriteten förespråkar (och anser det mest praktiskt) att exploateringsområden behandlas som vilka andra förorenade områden som helst. Diskussionsgrupp 3, som utförligare behandlade frågan om rätt tillsynsmyndighet, var ense om att tillsynsmyndighet ska bedömas som för vilket förorenat område som helst. Fråga 2: Är sanering i samband med exploatering anmälningspliktigt enligt 28 FMH? Hur avgör vi vad som är att anse som en avhjälpandeåtgärd? Kan även undersökningar omfattas av anmälningsplikten? Sanering i samband med exploatering är anmälningspliktigt enligt 28 FMH. Definitionen av avhjälpandeåtgärd framgår av 10 kap. 1 miljöbalken. Undersökningar är anmälningspliktiga enligt 28 FMH, varvid grupp 2 poängterar spridningsrisken. Fråga 3: Hur förhåller sig underrättelseplikten enligt 10 kap. 11 miljöbalken till anmälningsplikten enligt 28 FMH? Grupp 1 misstolkade frågeställningen på grund av felaktig formulering i frågan. Grupp 2 menade dock att det finns fler undantag i 28 FMH emedan 10 kap. 11 miljöbalken gäller oavsett vad man tänker göra. Fråga 4: Ställer vi olika krav vad gäller undersökningar och saneringar i samband med exploatering i jämförelse med vanliga efterbehandlingsärenden? Om vi har olika kravnivå, vilka är skälen och är det rimligt? Gruppen hade inte så mycket erfarenhet av exploatering, eftersom dessa ärenden vanligtvis hanteras av kommunerna. En erfarenhet som framkom var dock att stora exploateringar oftast har råd att ta fram platsspecifika riktvärden, som godkänns av tillsynsmyndigheten, och som innebär att kostnaderna kan begränsas. Detta till skillnad från mindre exploateringar som många gånger tillämpar Naturvårdsverkets riktvärden rakt av och på det sättet blir det oftast strängar krav och därmed också mer kostsamt.
Fråga 5: Hur avgör vi vilka krav vi ska ställa när det är fråga om exploatering? Avgörs från fall till fall utifrån syftet med exploateringen. Fråga 6: Kan tillsynsavgift tas ut i samband med exploatering? Ja.
Gruppdiskussion 2 pågående verksamheter Fråga 1: Utifrån bestämmelserna i 28 FMH. Hur avgör vi vad som är att anse som en avhjälpandeåtgärd? Kan även undersökningar omfattas av anmälningsplikten? Definition av avhjälpandeåtgärd i 10 kap. 1 miljöbalken: utredning, efterbehandling och andra åtgärder. En åtgärd som fysiskt påverkar området till exempel även en översiktlig markprovtagning om ej ringa ökad risk för spridning (eller exponering). Syftet är att avhjälpa, i motsats till till exempel dikesgrävning där en förorening påträffas. Fråga 2: Hur förhåller sig underrättelseplikten enligt 10 kap. 11 miljöbalken till anmälningsplikten enligt 28 FMH? Gruppen menade att det finns fler undantag i 28 FMH emedan 10 kap. 11 miljöbalken gäller oavsett vad man tänker göra. Underrättelseplikten är också ett första steg innan man hamnar i 28 FMH, såvida det inte är känt att området är förorenat redan sedan tidigare. Fråga 3: Vilka är förutsättningarna för villkor enligt 22 kap. 25 miljöbalken och hur bör sådana villkor utformas? Gruppen hade ingen exakt formulering som förslag, beror på omständigheterna i varje enskilt fall. Generellt sades att det är mer positivt att reglera undersökningar i tillstånd än krav på åtgärder. Tillståndets rättskraft måste tas i beaktande vid formulering av villkor, så att tillsynsmyndigheten inte riskerar att förhindra sig själv att i senare läge ställa krav på utredningar, undersökningar och åtgärder gällande förorenade områden. En synpunkt som framfördes var att villkor om undersökning/ar kan vara berättigade på grund av att sådana villkor kan underlätta tillsynsmyndigheternas arbete. En dom rörande SSAB Oxelösund lyftes fram som exempel, speciellt villkor 20. Nacka tingsrätt mål nr M 2033-07. Bolaget ska senast 31 dec 2009 presentera en utredning för tillsynsmyndigheten med försiktighetsmått i samband med förorenade områden och en plan för successiv undersökning och åtgärdande av dessa. Förutom tidplan ska utredningen innehålla en kostnadsuppskattning för genomförandet av åtgärderna. Tillsynsmyndigheten bemyndigades att föreskriva ytterligare villkor beträffande de undersökningar och åtgärder som kan behövas. Från Hallands länsstyrelse framfördes att villkor om framtida förorening kan kompletteras med villkor om undersökning för att fastställa utgångsläget och därmed kan frågan Vilka föroreningar har tillförts platsen sedan verksamheten påbörjades? besvaras.
Fråga 4: 16 kap. 3 miljöbalken får ny lydelse från och med den 1 januari 2008. Kan paragrafen bli aktuell vid något annat tillfälle än vid tillståndsprövning enligt 9 kap. miljöbalken? När bör vi ställa krav på ekonomisk säkerhet? Hur avgör vi säkerhetens omfattning? Vilka verksamheter bör vi kräva säkerhet för? 16 kap. 3 miljöbalken kan aktualiseras vid: Tillstånd till transport av farligt avfall Tillstånd till vattenverksamhet Dispens från generellt dumpningsförbud till havs Frågan togs upp, men lämnades obesvarad, om kommunen lämnar godkännande efter anmälan och då kan kräva säkerhet. (7 FMH, föreläggande eller förbud, ej godkännande.) Tillsynsmyndigheten bör ställa krav på ekonomisk säkerhet i samband med vindkraftverk och utifrån verksamhetens omfattning. Längden på tillståndet kan också ha betydelse för när säkerhet bör krävas/ställas. Av betydelse är också vilken skada verksamheten kan åstadkomma. Syftet med säkerheten är att det allmänna ska slippa stå för miljökostnaderna. Säkerhetens omfattning bör avgöras utifrån en utredning om säkerheten som ska presenteras av verksamhetsutövaren.
Gruppdiskussion 3 tillsynsmyndighet Fråga 1: Ska tillsynsmyndighet bedömas utifrån dagens gällande FMH-bilaga eller den som gällde vid nedläggning av verksamheten? Majoriteten ansåg att dagens gällande lista ska användas och gruppen förespråkar en generell lagändring för att komma till rätta med alla tolkningsproblem. Fråga 2: Är det verksamheten vid nedläggningstidpunkten eller den förorenande processen som avgör beteckningen i FMH-bilagan? Beteckningen avgörs av den förorenande processen, ej verksamheten vid nedläggningstidpunkten. Fråga 3: Omfattade delegation av tillsyn över miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen även delegation av tillsyn över förorenade områden härrörande till den miljöfarliga verksamheten? Ja. Fråga 4: Omfattar delegation av tillsyn över miljöfarlig verksamhet (9 kap. MB) automatiskt att tillsynsansvaret enligt B6 delegeras eller krävs särskilt delegationsbeslut även för B6, vilket det anses göras för B5? Gruppen kan inte besvara frågan, eftersom tolkningen av B6 är oklar. Fråga 5: Hur ska förorenade områden i samband med exploatering hanteras? Såsom vilket förorenat område som helst (länsstyrelsen eller kommun är tillsynsmyndighet) eller som gräv & schakt med kommunen som tillsynsmyndighet? Förorenade områden i samband med exploatering bör hanteras som vilka förorenade områden som helst. Fråga 6: Hur ska vi hantera så kallade blandförorenade områden? Gruppen tycker att länsstyrelsen bör vara tillsynsmyndighet.
Fråga 7: Hur avgör vi vem som är rätt tillsynsmyndighet för misstänkt förorenade områden? Tillsynsmyndigheten för en pågående miljöfarlig verksamhet är tillsynsmyndighet även för att utreda om området är förorenat. Vid nedlagd verksamhet får vi agera som om området vore förorenat, för att få någon som tillsynsmyndighet över huvud taget. Avvikande mening fanns. Fråga 8: Är länsstyrelsen eller kommunen ansvarig för nedlagda deponier? Hur ska vi hantera dem, som pågående verksamhet eller förvaringsfall eller kanske nedlagd miljöfarlig verksamhet? Gruppen hann inte besvara frågan. Fråga 9: Har generalläkaren tillsynsansvaret för alla förorenade områden orsakade av försvaret enligt C? Gruppen hann inte besvara frågan. Fråga 10: Ett förorenat område som uppstått både före och efter delegation av tillsyn till kommun, t.ex. att tillsynsansvaret för en hel bransch återgått till länsstyrelsen. Vem är att betrakta som tillsynsmyndighet över det förorenade området? Gruppen hann inte besvara frågan.
Gruppdiskussion 4 fastighetsfrågor Fråga 1: Med herrelösa fastigheter avses sådana fastigheter som ägs av upplösta juridiska personer, t.ex. ett aktiebolag som avslutats genom konkurs. Anledningen till att fastigheten blivit herrelös är att den i samband med konkursförfarandet inte kunnat avyttrats t.ex. på grund av att den är förorenad. Under sådana förutsättningar får konkursboet avstå fastigheten (abandonera), varvid den återgår till bolaget, som i och med konkursens avslutande upplöses. Vilka erfarenheter har gruppen av denna problematik? Finns det bra sätt att hantera herrelösa fastigheter på? Gruppen hade ingen större erfarenhet av problematiken, men Hallands exempel i Knäred togs upp för diskussion. Generellt rådde konsensus om att det inte finns något bra sätt att hantera herrelösa fastigheter på och alla ställde förhoppningarna till bättre lagstiftning på området. Fråga 2: Har gruppen någon uppfattning om hur vanligt problemet är? Problemet var inte så vanligt, men många verkade ha något enstaka fall. Fråga 3: Har någon i gruppen erfarenhet av att en herrelös fastighet har exproprierats och har i så fall god man enligt expropriationslagen utsetts? Ingen erfarenhet, antas bero på att miljöbalken varit ett hinder fram till den 1 augusti 2007. SGU uppger dock att man stött på frågan i flera kommuner. Fråga 4: Omfattar förvärvsdefinitionen i 10 kap. 3 miljöbalken i dess nya lydelse från och med den 1 augusti 2008 expropriation eller undgår en kommun som exproprierar en fastighet efter det datumet fastighetsägaransvar? Gruppen anser att definitionen är uttömmande och att expropriation därför inte medför fastighetsägaransvar. Fråga 5: Vad gäller för ett aktiebolag som genom fusion blir ägare till en fastighet? Är detta förvärv enligt 10 kap. 3 miljöbalken om fusionen sker efter den 1 augusti 2007? Är detta ett förvärv enligt den gamla lydelsen av 10 kap. 3 miljöbalken, där förvärvsdefinition saknades? Inget ansvar enligt någon lagstiftning, eftersom fastighetsövertagande i anledning av fusion inte kan betraktas som förvärv. Det är bara en registreringsåtgärd. Fusion medförde ej ansvar enligt gamla lydelsen av 10 kap. 3 miljöbalken och gör ej så heller med den nya lydelsen av paragrafen.
Fråga 6: Ingick expropriation i de förvärv som mellan 1 januari 1999 och 31 juli 2007 innebär fastighetsägaransvar? Motsvarande fråga gällande arv, bodelning, gåva och fastighetsreglering? Ja, allt är förvärv. Förvärvstypen och den nya definitionen kan dock påverka skäligheten. Fråga 7: Har gruppen någon erfarenhet av inskrivning av förelägganden i fastighetsregistret? Vad är viktigt att tänka på och hur bevakas anteckningarna? Ingen större erfarenhet, men alla är överens om att det gäller att ha ett system för att ta bort inaktuella anteckningar när antingen ett föreläggande upphävs och sedan vinner laga kraft eller när ändamålet med föreläggandet har uppfyllts. Fråga 8: Kan vi automatiskt betrakta deponier som konstaterat förorenade områden, exempelvis med hänvisning till skrivningen i propositionen till miljöbalken (prop. 1997/98:45, s. 118) eller det som framkommer i Tarkett-ärendena? Nej, en deponi kan inte automatiskt vara ett förorenat område. Fråga 9: På förhand fick ni ut en promemoria om skälighetsbedömningar i förvaringsfall som Naturvårdsverket sammanställt. Instämmer gruppen i det som förs fram i promemorian eller har gruppen något att lägga till? Gruppen undrar vad visst ansvar innebär och menar att antingen har den ansvarige ett ansvar eller ej. Graden på ansvaret får avgöras i skälighetsbedömningen. Gruppen anser också att någon åtskillnad inte ska göras på juridiska och fysiska personer eller i fråga om olika bolagsformer.
Gruppdiskussion 5 solidariskt ansvar Fråga 1: Vilka rättsfall känner gruppen till som berör det solidariska ansvaret? Har någon i gruppen själv tillämpat paragrafen, t.ex. i samband med föreläggande? Vilka erfarenheter kan gruppen dela med sig av när det gäller det solidariska ansvaret? Det är dåligt med erfarenheter från verkligheten. Gotland hade ett ärende där den totala skäligheten har jämkats med hänsyn till del av verksamheten före år 1969. Både nuvarande verksamhetsutövare och föregående förelades så som varande solidariskt ansvariga. Beslutet är överklagat. Kommentaren var att det solidariska ansvaret kan slå fel om båda tar sitt ansvar. Resultatet skulle i så fall rent hypotetiskt kunna bli 200 %. Gruppen förde även fram att det i den kommande tillsynshandboken bör förtydligas när det kan anses mer lämpligt/olämpligt för tillsynsmyndigheten att tillämpa reglerna om det solidariska ansvaret. Vilka förutsättningar ska exempelvis råda för att reglerna ska kunna tillämpas? Fråga 2: I doktrinen förs fram att 10 kap. 6 miljöbalken kan tolkas i huvudsak på två olika sätt. De olika sätten beskrivs bland annat i remissversionen av Naturvårdsverkets Sanering och efterbehandling av förorenade områden genom tillsyn och prövning. Vilken tolkning anser gruppen är i överensstämmelse med 10 kap. 6 miljöbalken och således bör tillämpas? Den andra tolkningen, den mer offentligrättsliga, bör tillämpas. Se remissversionen av tillsynshandboken för en närmare förklaring av vad tolkningen innebär. Den totala skäligheten bedöms med de möjligheter till jämkning som kan finnas. Därefter kan hela detta krav riktas mot en av de solidariskt ansvariga som i sin tur kan väcka talan mot övriga för ersättning. Detta kan slå hårt, till och med oskäligt hårt, mot en enskild verksamhetsutövare, men torde vara i överensstämmelse med lagstiftningen. Konkursade verksamhetsutövare räknas inte med i den totala skäligheten, men väl de som eventuellt försätts i konkurs under ärendets handläggning, vilket också blir en belastning för den som finns kvar. Gruppen uttryckte uppfattningen att den första tolkningen inte medger någon förenkling för tillsynsmyndigheten och ställde sig frågan vad det blir av regressrätten om ingen kan föreläggas mer än sin del? Det uttrycktes vidare önskemål om att riktlinjer för tillämpningen av det solidariska ansvaret bör utarbetas, så att tillsynsmyndigheterna får något att stödja sig på i sina bedömningar.
Fråga 3: Hur resonerar gruppen kring ansvaret vid inkråmsöverlåtelser, exempelvis i ljuset av Arvamet-domen? Det är svårt att bedöma hur lik den fortsatta verksamheten måste vara den som togs över genom inkråmsöverlåtelsen för att ett ansvar också ska ha tagits över. Vidare ställdes frågor som hur mycket av inkråmet måste ha tagits över för att statuera ansvar och vad händer vid en kedja av inkråmsöverlåtelser? Gruppen var ense om att övertagande av tillstånd och verksamhet som går in under tillståndet borde vara vägledande för att ansvaret ska anses ha övergått. Likaså att förorenaren bör ansvara före den som tagit över verksamheten genom en inkråmsöverlåtelse. Gruppen konstaterade också att det bara är ansvar för undersökningar som bedömts än så länge och att risken är att ingen vågar köpa industrimark och i stället tar jungfrulig mark i anspråk, vilket skulle innebär en förlust för miljön. Fråga 4: Om samma verksamhet bedrivits av verksamhetsutövare A fram till 1968 och därefter av verksamhetsutövare B fram till 1990, finns det då stöd för att med stöd av det solidariska ansvaret alternativt 10 kap. 2 miljöbalken rikta krav mot såväl verksamhetsutövare A som B? Gruppen tror inte att detta går, eftersom det vore att tillämpa lagstiftningen otillåtet retroaktivt. Alltså ansvar bara för verksamhetsutövare B. Fråga 5: På förhand fick ni ut en promemoria om utbetalning av efterbehandlingsbidrag vid obestånd som Naturvårdsverket sammanställt. Instämmer gruppen i det som förs fram i promemorian eller har gruppen något att lägga till? Gruppen har inte mycket att tillägga mer än att det torde vara Kronofogdemyndighetens ansvar att handlägga frågan om existensminimum, varför det är svårt för tillsynsmyndigheten att hantera krav utifrån att det ska bli existensminimum kvar för den förelagde att leva på. Det framfördes vidare att det inte är lätt att få fram korrekta och verifierade uppgifter för att bedöma en enskilds ekonomi. Vidare har tillsynsmyndigheten sällan tillräcklig kompetens för att göra avancerade ekonomiska bedömningar. Därtill framfördes uppfattningen att det torde vara mycket svårt att förmå kommunerna att gå på enskilda invånare med krav som överensstämmer med promemorian.