VINDISTRIKTET FRANKEN

VINDISTRIKTET FRANKEN FRANKENVINETS HISTORIA Medan de första vinodlingarna vid Rhen och Mosel kan dateras till tiden för romarnas ankomst är Frankenvinets tidiga historia höljd i dunkel. De första beläggen för vinodling har samband med grundandet av kloster i trakten, framför allt klostret i Fulda (744). I gåvobrev nämns vinodlingar i Münnerstadt och Halsheim (770), Holzkirchen (775). Klingenberg (776) och Hammelburg (777). En av Tysklands äldsta vinkällare i Kitzingen dateras till just 700-talet och i ett dokument från 779 beskrivs staden Würzburgs gränslinje mot omgivande byar. Från punkt till punkt kan man i det gamla dokumentet följa gränslinjen, som i långa stycken följer dagens stadsgräns. När man når en punkt i söder, på gränsen till Randersacker, så står det i dokumentet: W danan duruh den fredhantes wingarton mittan in die egga. Det nuvarande läget Randersackerer Teufelskeller är därmed det första läge som är belagt i urkunderna. I slutet av 800-talet nämns ytterligare ett antal byar som vinbyar. År 889 skrivs om vinberg i Volkach och 892 skänkte biskop Rudolf av Würzburg två vinberg i Nordheim till klostret i Münsterschwarzach seiner Seele zum besten. En framträdande plats i Frankens vinhistoria intar stiftelserna Bürgerspital zum Heiligen Geist och Juliusspital i Würzburg. Bürgerspital stiftades 1319 och redan i den ursprungliga stiftelseurkunden ingick vinberg. Vinodlingen bedrevs som monokultur och under år då skörden slog fel på grund av frost eller skadeinsekter så drabbades befolkningen av en fullständig hjälplöshet. Man hade inga andra odlingar som kunde balansera den dåliga vinskörden. Det fick till följd att rika adelsmän under nödåren köpte upp vinbergen för en billig penning och lät vinbonden fortsätta odlandet mot att han varje år levererade ett tionde av skörden till sin herre. De som inte sålde skänkte istället sin jord till någon stiftelse med förbehåll att der Stifter auf Lebzeiten im Spital bei anderen armen Leuten untergebracht wird. Den hårda beskattningen fick till följd att vinodlarna tvingades utöka sina arealer. Man strävade mot högre kvantitet och var mindre intresserad av hög kvalitet. Man räknar med att vinarealen omkring år 1500 uppgick till 40.000 hektar eller närmare tio gånger så mycket som idag. Under 1500-talet började vinarealen så sakta att krympa igen. Framför allt berodde det på krig och plundring. Det började med det stora bondeupproret 1525 och kulminerade under det trettioåriga kriget. Belägringarna avlöste varann. Ett rikt källmaterial som berättar om denna tid finns framför allt i Sverige. När Gustav II Adolf efter segern vid Breitenfeld fortsatte mot väster så låg Würzburg och dess mäktiga fästning Marienberg i hans väg. Staden överlämnade sig utan strid men fästningen gjorde tjurigt motstånd. Först efter flera dagars bombardemang kunde kungen rida in över vindbryggan och hissa den svenska flaggan. Det svenska besöket i Würzburg formade sig till en regelrätt plundring. Allt av värde lastades på svenska vagnar. En del av bytet, bl. a. det furstbiskopliga biblioteket tog vägen till Uppsala och förråd och vinkällare i hela trakten länsades. Bytet blev rikt. Det var vid detta tillfälle som soldaterna enligt den svenske historieskrivaren Grimberg kunde överge vatten och mögligt bröd för kallskål i stormhatten med vin och semla. Den svenske förrådsmästaren berättar i sina anteckningar hur det gick till att anskaffa vin i trakten. I Würzburg beslagtogs 35.000 Fuder vin (1 Fuder = 770 liter). I 42 mindre orter runt Würzburg beslagtogs 3.000 Fuder medan domkyrkan, klostren och stiftelserna (bl. a. Bürgerspital zum Heiligen Geist) fick bestå med 4.500 Fuder. Ransonen vin kunde utsträckas att gälla inte bara de högre befälen. I den svenska härens nya matordning, antagen i Würzburg, kunde man läsa att varje man skall erhålla två måltider. Därtill skall en överste till varje måltid erhålla 10 Mass vin (1 Mass = 1,4 liter), likaså en överstelöjtnant. En major eller en kapten skall ha 4 Mass, löjtnant eller fänrik 3 Mass, underofficer, korpral eller trumslagare 1,5 Mass och en gemen soldat 1 Mass. Det var nog tur att Tilly hade fullt upp med att slicka såren efter slaget vid Breitenfeld. De svenska soldater som orkade bjuda motstånd i Würzburg var säkert inte många. Även om Gustav II Adolf utblottade Franken på allt vad vin hette så missade han det allra bästa. Det var det berömda truckner Sommerwein av årgång 1540, den bästa dittills kända årgången, som fortfarande efter

91 år var i högsta grad drickbar. Hur högt dess värde skattades bevisas av att de tre kvarvarande tunnorna grävdes ner på fästningsgården och på så vis undgick att konfiskeras av svenskarna. Den svenska härens anfall kom i oktober, mitt i vinskörden. Från Volkach berättas i en livfull skildring: Vinskörden hade just börjat när den svenska hären anföll genom de djupa skogarna från nordost. Skördearbetet upphörde genast. Befolkningen flydde ut i skogen och den lilla staden Volkach blev folktom. Svenskarna försåg sig rikligt av stadens förråd, men anfallet mot Würzburg fortsatte. Innan den svenske kungen red vidare avdelade han en mindre garnison att försvara Volkach samtidigt som han uppmanade befolkningen att återuppta skördearbetet. Men det var svårt att få fart på skörden. Svenskarna hade tagit med sig alla hästar som skulle dra fororna och de skördearbetare som inte stadigvarande bodde i Volkach såg till att snarast komma på betryggande avstånd från fronten. Först i december, när Gustav Adolf hade dragit vidare mot Rhen, kunde de skrumpna, sliskiga druvorna skördas. De övermogna klasarna gav ett gudabenådat vin der Schwedenwein som lät tala om sig i decennier. När allt kommer omkring kanske man har svenskarna att tacka för världens första Spätlese, nästan 150 år före der Spätlesereiter i Johannisberg, Rheingau. Den frankiska vinodlingen hämtade sig bara mödosamt efter krigets förstörelse. Furstbiskoparnas gynnande av konst och hantverk under barocktiden gav inte vinodlingen några nya impulser och en lång rad av missväxtår ledde 1793 till en landsomfattande kollekt i kyrkorna för Frankens nödlidande vinodlare. Det enda positiva som hände vinodlingen under slutet av 1700-talet var avskaffandet av tiondet som främjade satsningen på kvalitet framför kvantitet. Av stor betydelse var sekulariseringen och indragandet av många kloster 1803. Det var framför allt klostren som hade svarat för vinodlingens utveckling. Genom gåvor hade deras egendomar undan för undan vuxit i storlek, men till skillnad från de mindre vinodlarna kunde de under dåliga vinår klara sig på annan odling. En annan anledning till svårigheterna var konkurrens från andra vindistrikt. I och med att Pfalz förenades med Bayern 1777 blev Pfalzvinerna modeviner vid hovet i München och lockade många köpare från Frankenvinet. När sedan transportväsendet utvecklades, strömmade billigt utländskt vin även till Franken och dess naturliga avsättningsområden minskade liksom även vinarealen. I slutet av 1800- och början av 1900-talen höll vinodlingen nästan på att dö helt. År 1888 uppträdde svampsjukdomen Peronospora och 1894 upptäcktes Oidium för första gången i Maindalen. År 1902 hittade man den första vinlushärden och 1906 och 1913 skördades inte en enda druva i Franken på grund av frost. Einigkeit macht stark står det ovanför porten till vinkooperativet i Sommerach, som bildades av 42 vinodlare 1901. Det var det första vinkooperativet i Franken men följdes snart av en lång rad andra. Kooperativ samverkan var det som räddade många små och medelstora vingods från total utplåning. KLIMAT OCH GEOLOGI Ytligt sett har Franken ett sämre klimat än vindistrikten längs Rhen. Ingen bergskedja skyddar mot nordliga vindar och avståndet till havet är större och inlandsklimatet gör sig gällande. Vinstockarna är i högre grad än i andra distrikt beroende av ett lämpligt mikroklimat. Vinet växer därför i de djupa floddalarnas branta södersluttningar och i Steigerwalds väst- och sydsluttning, där odlingarna är skyddade. Medan Rhendalen påverkas av närheten till Atlanten, har Franken ett typiskt inlandsklimat. Somrarna är varma och torra medan vintrarna kännetecknas av en enda lång frostperiod. Franken är det enda tyska vindistrikt där medeltemperaturen för januari och februari understiger 0 grader, ja faktiskt lägre än i Saale-Unstrut och Sachsen. Men samtidigt har det den högsta genomsnittliga sommartemperaturen. Geologiskt sett finns i Franken fyra från varandra helt skilda geologiska områden. Längst i nordväst, runt byarna Hörstein, Alzenau och Michelfeld finns ett litet område med kristallin gnejs, alltså ett urbergsområde som mycket påminner om vårt svenska. Jorden är kraftigt sandblandad och skulle inte duga för vinodling om den inte vore täckt av ett tunt lager lössjord. Vinerna från detta område avviker i smak från övriga Frankenviner. De saknar tyngden och jordkaraktären och påminner mer om viner från Rheingau. I övriga delar av deldistriktet (Bereich) Mainviereck består jordarna till största delen av eroderad röd sandsten. De mycket lätta jordarna lakas lätt ur av regnvatten och kostnaden för gödsling blir förhållandevis hög. Vinerna uppvisar både tyngd och kärv jordkaraktär, trots att sandjordar normalt ger lätta viner. Men en lätt spritzighet kan ibland konstateras. Här odlas företrädesvis röda viner i kända byar som Klingenberg och

Bürgstadt. Vita viner dominerar egentligen bara runt byn Homburg, vars berömda läge Kalmuth är intressant såtillvida att övergången från sandsten till musselkalk sker mitt i sluttningen. Det är skälet till att Silvanervinet här når en särskilt djup komplexitet. Deldistriktet Maindreieck domineras av vittrad musselkalk. Det är en jord som passar utmärkt för druvsorten Silvaner, men även Müller-Thurgau har visat sig ge både bra kvalitet och hög avkastning. Jorden frammanar de typiska dragen hos Frankenviner som fyllighet, frukt, extraktrikedom, kärvhet och utpräglad druvkaraktär Keuper kallas den dominerande berg- och jordarten i deldistriktet Steigerwald. Namnet keuper innebär mera en åldersbestämning än en karaktäristik av bergarten som sådan. Alla bergarter som bildats under denna tid liknar varandra men uppvisar också skillnader beroende på utgångsmaterial. Närliggande områden kan därför ge stora olikheter i vinkaraktär och vinkvalitet. Gips är en viktig beståndsdel i keuper och har positiv inverkan på vinet. Man ser det i bergssidan som vita band insprängda i den grå keuperklippan. Gips förekommer särskilt rikligt runt Rödelsee och Iphofen. DRUVSORTER Även om Müller-Thurgau är den vanligaste druvsorten så är det Silvaner som är Frankens klassiska druva. Den odlas och värdas med större omsorg här än i något annat distrikt. Medan den i andra distrikt ger ett vekt, ofta karaktärslöst vin, visar den i Franken både kraft och karaktär. Den har inga stora krav på jordmån, men trivs särskilt bra i kalkaltiga jordar. Frankens musselkalk är därför idealisk. I Frankens bästa lägen t ex Würzburger Stein, Escherndorfer Lump eller Iphöfer Julius-Erchter-Berg kan Silvanervinet utvecklas till en syntes av vad Frankenvinet har att erbjuda. Det är kärvhet, kraft, fyllighet, bred doftbukett och elegant syra. Müller-Thurgau har alla de egenskaper som krävs för att ge stabila och stora skördar även i Frankens hårdare inlandsklimat. Eftersom den samtidigt har fruktighet och markerad syrlighet passar den väl in i Frankenvinets karaktärsbild. Den bästa Müller-Thurgau som jag personligen har druckit kom från Würzburger Stein. På senare tid har Rieslingdruvan brett ut sig i de bästa sluttningarna i distriktet. Alla de tre stora Würzburggodsen deklarerar att andelen Riesling kommer att stiga. Men det är inte i första hand elegans som karaktäriserar Frankens Rieslingviner utan snarare rasren syra och kärv jordighet. Även om det finns en hel del andra druvsorter planterade så behöver man utöver de tre ovan nämnda bara känna till ytterligare en druva. Det är Rieslaner, en korsning mellan Riesling och Silvaner från forskningsanstalten i Veitshöchheim som visat sig ge utomordentligt goda viner, särskilt när de innehåller restsötma. Arealen fördelar sig på följande sätt: Vita druvsorter Areal ha % Röda druvsorter Areal ha % Müller-Thurgau 1.830 30,1 Domina 353 5,8 Silvaner 1.271 20,9 Spätburgunder 261 4,3 Bacchus 742 12,2 Dornfelder 158 2,6 Riesling 298 4,9 Regent 140 2,3 Kerner 231 3,8 Schwarzriesling 91 1,5 Scheurebe 128 2,1 Portugieser 73 1,2 Övriga vita 365 6,0 Övriga röda 140 2,3 Vita totalt 4.865 80,0 Röda totalt 1.216 20,0 KOOPERATIV Kooperationen har en stark ställning i Franken. Utan dess medverkan skulle inte de mindre och medelstora vinodlarna kunna bereda och marknadsföra sina viner. Kooperativen har omkring 3.500 medlemmar med en sammanlagd areal på runt 2.000 hektar. Deras samlade vinproduktion motsvarar knappt 50 % av hela Frankens vinproduktion.

Förr fanns ett kooperativ i nästan varje by. De flesta har nu förenat sig i Winzergemeinschaft Franken (GWF) med huvudkontor och källare i Repperndorf. För mottagning av skörden har man 18 pressningsstatioer runt om i distriktet. BOCKSBEUTEL En specialitet för Franken är den annorlunda formen på vinflaskan. Den är grön, rund och tillplattad och bär det originella namnet Bocksbeutel. Dess ursprung sträcker sig tillbaka till det okända men ett fynd av ett lerkärl format som en bocksbeutelflaska daterat till omkring 1400 f Kr bevisar att traditionen är gammal. Den finns numera att se på Mainfränkisches Museum i Würzburg. Det var Würzburgs stadsråd som 1728 kom på idén att Frankens viner skulle tappas i bocksbeutelflaskor. Urkunden med det historiska beslutet deponerades i tornknoppen på Bürgerspitalkirche. Ett domstolsutslag kort därefter fastställde att flaskan bara får användas för viner från Franken samt från den badiska delen av Tauberdalen och några byar i norra Schwarzwald (Neuweier, Umweg, Varnhalt och Steinbach) som vid tiden för domstolsutslaget tillhörde biskopsdömet Würzburg. Namnets ursprung är omstritt. Direkt översatt betyder det bockens pung, även om inte så många forskare tar den förklaringen på allvar. Ingen kan dock förneka likheten med denna bockens kroppsdel och i den antika mytologin var ju bocken Dionysos ständige följeslagare. Även i den äldre kristna symboliken förekommer bocken, då som symbol för fylleriet. En annan teori mycket omtyckt i vinodlarkretsar berättar att namnet kan härledas ur ordet Buchbeutel, den lilla säck där munkarna förvarade sin bönbok och som var precis lagom stor för att gömma en flaska till tröst under långa mässor. Klart är i alla fall att flaskan har stor del i den framgångsrika marknadsföringen av Frankens viner. VINGOSDEN I följande text finns de bästa vingodsen förtecknade med en bedömning av deras kvalitet. Bedömningen följer den som gjorts av Armin Diel och Joel Payne i Gault Millau Weinguide Deutschland 2008. Ju fler stjärnor desto bättre vingods. STÄDER OCH VINBYAR Låt oss följa floden Main motströms med början strax öster om Frankfurt am Main. HÖRSTEIN Längst upp i Bayerns nordvästligaste hörn, bara tre mil öster om Frankfurt, ligger vinbyn Hörstein. Den muromgärdade byn innehåller många gamla och vackra gårdar som förr tillhörde klostret i Seligenstadt och som redan för tusen år sedan bedrev vinodling i Reuschbergs sluttning. Vid sekulariseringen övergick vinodlingarna i den bayerska statens ägo och Staatliche Hofkellerei är därför idag ägare till 12,5 hektar. Men Hörsteins viner har mycket lite gemensamt med övriga frankenviner. Glimmerskiffer och gneis ger ett lättare och elegantare vin med viss dragning åt Rheingau. ASCHAFFENBURG Aschaffenburg är en stor industristad i nordvästra delen av Bayern. Centrum i staden är det praktfulla renässansslottet i röd Spessartsandsten. Det byggdes i början av 1500-talet för biskoparna av Mainz. När Gustav II Adolf såg det praktfulla slottet lär han ha sagt: Jag skulle vilja ställa huset på hjul och ta det med till Sverige. Efter att nästan fullständigt ha förstörts under kriget är det återuppbyggt i sin forna glans och innehåller det statliga konstmuseet och en trevlig vinstuga, där Staatliche Hofkellerei i slottets gamla vinkällare serverar ett stort sortiment av viner.

KLINGENBERG Klingenberg är en av dessa underbara korsvirkesstäder som är så talrika i Tyskland. Den ligger vid floden Main, vid foten av fästningen Klingenburg. Liksom Assmannshausen i Rheingau har Klingenberg sedan lång tid specialiserat sig på röda viner medan distriktet i övrigt mest odlat vitt. Zu Würzburg am Stein, zu Klingenberg am Main, zu Bacharach am Rhein da wächst der beste Wein säger en gammal ramsa. Som vinort hade Klingenberg förr i tiden mycket högre status än idag. Många diktare har besjungit Klingenbergvinets kvalitet och till och med Gustav II Adolf lät sända ett större parti till Stockholm. Klingenberger Schlossberg räknas bland de finaste lägena i distriktet. Det är ett extremt brant sydvästläge med på sina håll upp till 90 % lutning planterat med företrädesvis Spätburgunder och Portugieser. I Klingenberg övernattar man gärna på Hotel Schöne Aussicht, Bahnhofstrasse 18 (info@hotel-schoeneaussicht.com) som ligger på flodens vänstra sida med utsikt över Main och vinbergen. Där finns också en hygglig restaurang men man kan också besöka Zum Alten Rentamt på Hauptstrasse 25a. * Weingut Wolfgang Kühn, Ludwigstrasse 29 Weingut der Stadt Klingenberg (VDP), Wilhelmstrasse 107 MILTENBERG På höjden söder om Miltenberg anlade romarna ett kastell på 300-talet. Det var vid den punkt, där deras fästningsvall Limes nådde fram till Main. På samma höjd byggdes på 1200-talet borgen Mildenburg. Staden ligger på en smal remsa mellan floden och den branta sluttningen. I dess västra och äldsta del ligger torget med renässansbrunn i sandsten omgivet av ett flertal korsvirkeshus med vackra burspråk. De kulissartade byggnadsgrupperna runt torget utgör en av de vackraste torgbildningarna i Tyskland, jämbördig med torgen i t. ex. Bernkastel och Heppenheim. Huvudgatan österut är kantad av vackra korsvirkeshus och slutar vid Hotel Riesen, en magnifik korsvirkesbyggnad i sex våningar. Det hör till den lilla exklusiva skara av värdshus som brukar kalla sig Tysklands äldsta. Man påstår sig ha anor från 1100-talet och många berömda personer kan räknas in bland gästerna. Bland svenska nattgäster märks Gustav II Adolf, Drottning Kristina och prins Eugen. Hotellet nyttjas flitigt av dem som sätter den historiska atmosfären före komforten, men vinstugan är alltid värd ett besök. BÜRGSTADT Själva byn Bürgstadt är inget att hetsa upp sig över. Det som gör Bürgstadt intressant är dess vinläge Centgrafenberg som reser sitt soldränkta söderläge över bäcken Erfs dalgång söder om byn. Om man från huvudvägen längs floden viker in på Grosse Maingasse, som i sin fortsättning byter namn till både Hauptstrasse och Streckfuss och efter ca 400 meter viker till vänster in på Hohenlindenweg så kommer man fram till vinberget. På vägen passerar man Weingut Rudolf Fürst, som i sluttningen bortom godset producerar några av Tysklands bästa röda viner. I Bürgstadt bor och äter man gärna på Weinhaus Stern, Hauptstrasse 23 (info@hotel-weinhaus-stern.de). **** Weingut Rudolf Fürst (VDP), Hohenlindenweg 46, www.weingut-rudolf-fuerst.de Sedan många år hör Paul Fürst till eliten av tyska rödvinsproducenter. Hans Spät- och Frühburgunder hör nästan alltid till årets toppar. Utöver odlingar i Centgrafenberg har han sedan en tid även odlingar i Klingenberger Schlossberg. KREUZWERTHEIM Kreuzwertheim är en gammal marknadsplats vid Main omnämnd redan på 1000-talet. Den hette ursprungligen bara Wertheim, men när den nya staden Wertheim byggdes på den badiska sidan av floden

lade man ordet kreuz till stadsnamnet för att kunna skilja de båda städerna åt. Förledet kreuz kan förmodligen härledas från det gamla korset, grevskapet Wertheims vårdtecken, som står på stadens torg. *** Weingut Fürst Löwenstein (VDP), Rathausgasse 5, www.loewenstein.de Man finner godset intill den evangeliska kyrkan mitt i byn. Godset förfogar över 26 hektar vinberg och är bl. a. ensam ägare till prestigeläget Homburger Kallmuth (se Homburg). I samma ägares hand är också ett vingods i Hallgarten, Rheingau. HOMBURG Homburg har ett mycket gott namn i vinkretsar främst tack vare sitt utomordentliga läge Kallmuth norr om byn. Det är ett sydväst- till västläge med sina gamla terrasser fullständigt bevarade. Mitt i vinberget hittar man gränsen mellan Mainvierecks sandstensberggrund och Maindreiecks musselkalk. Ensam ägare är Weingut Löwenstein i Kreuzwertheim. Övernatta gärna på Weinhaus zum Ritter. Det är billigt och helt OK och som bonus får man tillgång till en underbar liten vinstuga och restaurang med en bib i röda Michelin. HAMMELBURG Den 7 januari 777 skänkte Karl den Store sin kungsgård Hammelburg med tillhörande vinberg till klostret i Fulda. Omkring år 1000 blomstrade redan vinodlingarna vid floden Saale. Krönikorna berättar då om åtminstone åtta vinberg i Hammelburg. Under furstbiskopen av Fulda ägnades vinodlingarna all omsorg. Omfattningen av den tidens areal förkroppsligas av furstbiskopens Zehntkeller, Rotes Schloss, som var den lokal dit klostrets undersåtar hade att leverera sitt tionde. Lokalernas omfång visar att det var fråga om mycket större arealer än idag. Under klostertiden var vinskörden en angelägenhet för hela byn. Alla deltog i festligheterna medan man väntade på den kurir från klostret som skulle lämna furstbiskopens tillåtelse att börja skörden. Från generation till generation har man i Hammelburg berättat den gamla historien om hur kuriren en gång blev försenad och druvorna angreps av mögel och började skrumpna. Här, liksom senare i Johannisberg i Rheingau, visade sig vinet bli mycket bättre än normalt och världen fick sin första (?) spätlese. Men klosterfogden residerade inte i själva staden. På en framskjutande klippa två kilometer väster om byn byggdes en borg för hans räkning, Burg Saaleck. Därifrån har man vidsträckt utsikt över hela Rhön. Det kan ha varit utsikten som föranledde furstbiskopen av Fulda att bygga ut borgen till slott och sommarresiden. Efter växlande öden är slottet nu i staden Hammelburgs ägo. Ekonomibyggnaderna används av det tidigare furstbiskopliga vingodset, numera Städtiches Weingut. Men än hälften av de 20 hektaren vinberg är planterade med Müller-Thurgau. Vinerna kan man prova i den vackra slottsbyggnaden. Det gamla kassettaket, rika rokokosniderier och en praktfull barockkamin förflyttar besökaren tillbaka till furstbiskopens tid. I källaren i Rotes Schloss inne i staden residerar byns Winzergenossenschaft. Den tredje större vingårdsägaren i Hammelburg är Staatliche Hofkellerei i Würzburg. Prisvärd övernattning hittar man mitt i byn Obererthal, fem kilometer norr om Hammelburg. Landgasthof Zum Stern har adressen Obererthaler Strasse 23 (info@landgasthof-stern.com). Winzerkeller Hammelburg, Kirchgasse 4 (Rotes Schloss), www.winzerkeller-hammelburg.de Städtische Weinkellerei Schloss Saaleck, www.weingut.hammelburg.de KARLSTADT Den gamla stadsmuren ser inte alltför respektingivande ut trots sina många spetsiga torn. De små, enkla korsvirkeshusen, ja till och med rådhusets trappstegsgavel ger staden en gästvänlig prägel. Mot svenskar har man i alla tider varit särskilt vänligt sinnade. Innevånarna hade slutit förbund med Gustav II Adolf långt innan han stormade in i Franken. Kungen mottogs i triumf och någon plundring var det aldrig tal

om. Gustav Adolf var stadens gäst och i rådhuset förvaras den vackra bägare som kungen tog sig en klunk ur 1631. Rådhusets fasad pryds av en dubbeltrappa upp till första våningen. Högst upp på gaveln, i en nisch ovanför klockan, står en liten figur som kallas "Schwedenmännlein". THÜNGERSHEIM Thüngersheim var förr den största vinbyn i Franken. Under 1900-talet har arealen emellertid sjunkit betänkligt. Det berodde bl. a. på de svåra odlingsförhållandena i branta och svårtillgängliga vinberg, på den genom arvskiften starkt splittrade ägarstrukturen, otillräckliga vägar och gamla vinstockar som inte längre gav så stor avkastning. Vändningen kom när man i början av 1960-talet bestämde sig för en omläggning av vinbergen (Flurbereinigung). Sedan mitten av 1970-talet är den helt genomförd och vinodlingen blomstrar som aldrig förr. Skördarna har ökat med en tredjedel medan kostnaderna har minskat lika mycket. Thüngersheim är på väg att bli en vinby man pratar om även utanför Franken. Vinbergen ligger i syd- och västsluttning öster om byn på mellan 170 och 330 meters höjd. Sluttningarna är branta, på sina håll upp till 60% och består till övervägande del av musselkalk. Geologiskt intressant är att i den nedre delen av sluttningen ett skikt av röd sandsten bryter igenom musselkalkzonen. Det bästa läget Scharlachberg har fått sitt namn just av den röda sandstensjorden. * Winzergenossenschaft Thüngersheim, Untere Hauptstrasse 1, www.wg-thuengersheim.de * Weingut Gebrüder Geiger Junior, Veitshöchheimer Strasse 16, www.weingut-gebr-geiger-jun.de Weingut Gregor Schwab (VDP), Bühlstrasse 17, www.weingut-schwab-franken.de VEITSHÖCHHEIM Veitshöchheim är värt ett besök bara för det lilla slottets skull. Det ligger mitt i byn och byggdes 1682 som sommarslott åt furstbiskoparna av Würzburg. Arkitekturen speglar övergången från renässans till barock. Slottet byggdes om 1752 av Balthasar Neumann, som skapade trapphuset och tillfogade två flyglar. Men det är egentligen inte själva slottet som skänker byn dess ryktbarhet utan slottsparken, Hofgarten. Den anlades i mitten av 1700-talet i en stil som bevarats fram till våra dagar och räknas som den stilrenaste och bäst bevarade rokkokoträdgården i Tyskland. Bayerische Landesanstalt für Weinbau und Gartenbau. Frankens vinforskningsanstalt i Vetishöchheim grundades officiellt 1902. Det var egentligen en sammanslagning av flera skolor från många orter i distriktet. Idag består Bayerische Landesanstalt für Weinbau und Gartenbau av flera institutioner. Huvudkontoret ligger i Würzburg men de flesta institutionerna finns i Veitshöchheim. De är fem till antalet, en för vardera trädgårdsodling, vinodling, källarteknik, förädling av druvsorter och ett statligt vingods, Staatliche Hofkellerei i Würzburg. År 1977 fick institutionen för källarteknik en ny källarbyggnad till sitt förfogande, uppbyggd efter modernaste rön. Där följer man noga vad som händer i jäsningsprocessen och man har specialiserat sig på att ta reda på hur det färdiga vinet skall kunna göras hållbart även utan tillsatser. Institutionen för förädling arbetar med selektering av nya, frosttåliga druvsorter, samt med att underhålla kloner av tidigare kända sorter. Från Veitshöchheim kommer bl. a. de nya korsningarna Rieslaner, Ortega och Perle. WÜRZBURG Staden Würzburg ligger vid foten av den biskopliga fästningen Marienberg, vid stranden av floden Main. Den är centrum för vinodlingen i Franken och samtidigt distriktets största stad med 135.000 innevånare. Den är också sällsynt vacker, berömd framför allt för sina många barockbyggnader. Även den som bara besöker Würzburg å vinets vägnar måste ägna åtminstone en dag till en rundtur bland alla kulturhistoriskt intressanta byggnader.

Tillmann Reimenschneider "Mästaren från Würzburg". Med detta ärofyllda tillnamn betecknades den store träsnidaren och bildhuggaren Tillmann Riemenschneider (1460-1531) av sina samtida. Idag räknas Riemenschneider bland den tyska gotikens förnämsta bildhuggare. Ingen har som han lyckats framställa ansikten, händer, hållning och kläder på ett mera verklighetstroget sätt. Hans förnämsta verk är altartavlorna i Creglingen och Rothenburg, S:t Heinrichs grav i Bambergs domkyrka liksom även ett flertal verk i hemstaden Würzburg. Han föddes egentligen i Osterode i Harz, men kom redan 1483 till Würzburg, där han snart invaldes i stadens råd. År 1520 valdes han till borgmästare, men avsattes och fängslades 1525 efter att ha tagit parti för bönderna i den tidens bondeuppror. I Würzburg finner man hans verk bl. a. i Mainfränkisches Museum (ett tjugotal plastiker), i domkyrkan (furstbiskop von Scherenbergs grav) samt i Martin von Wagner Museum i en av residensets flyglar, där det finns ett par plastiker. Balthasar Neumann Som det sjunde av åtta barn till en fattig skräddare föddes Balthasar Neumann i januari 1687 i staden Eger, strax intill den tyska gränsen i nordvästra delen av nuvarande Tjeckien. Vid 13 års ålder gick han i lära i ett klock- och kanongjuteri. Mycket mer än sitt nyförvärvade gesällbrev kan han inte ha haft i kappsäcken, när han som 24-åring anträdde sin gesällvandring västerut. Han lockades bl. a. av det berömda klockgjuteriet Ignatz Kopp i Würzburg. Så plötsligt 1714, utan att man idag vet varför, övergav han sitt yrke och ryckte in som fänrik i biskopens garde. Under kriget mot turkarna 1717 deltog Neumann i belägringen av Belgrad. Han måste ha haft en betydande post inom den tidens ingenjörstrupper. På annat sätt kan man inte förklara att han kallades som byggmästare till det kejserliga hovkrigsrådet i Wien. Han stannade dock inte länge, för bara ett år senare tjänstgjorde han hos den kejserlige generalguvernören i Milano, där han lärde känna den norditalienska barocken. Strax efter hemkomsten till Würzburg 1719 utnämndes han till chefsingenjör hos furstebiskopen, en befattning som på den tiden bara innebar uppförandet av ett mindre antal och ganska enkla byggnader. Men på hösten 1719 tillträdde en ny furstebiskop. Det var Lothar Franz Graf von Schönborn, en fruktad biskop som hade namn om sig att vara till övermåtta kräsen, så att "inget residens, inget gemak och ingen möbel föll honom i smaken". Det blev Balthasar Neumanns stora tillfälle. Strax efter tillträdet beslöt biskopen att flytta hovet från fästningen Marienberg ner till Würzburg och att utvidga och försköna staden. Pengar fattades inte. Neumann, som egentligen bara var i slutet av sin andra gesälltid, fick obegränsade resurser av arbetskraft och material. Och hans storslagna plan för furstebiskopens nya residen fick flera gånger revideras för att furstebiskopen ansåg residenset för litet och oansenligt. Men Neumann hade - sedan 1729 som hovbyggmästare i Würzburg och Bamberg - en lång rad arbetsuppgifter vid sidan av att färdigställa residenset i Würzburg. Han hade bl. a. ansvaret för utbyggnaden och underhållet av alla militära anläggningar. Han hade också ansvaret för byggandet av kyrkor inom stiftet, men var samtidigt väg-, bro- och vattenbyggare. Sist men inte minst var han personligen ansvarig för uppförandet av furstebiskopens privata palats runtom i stiftet. Bland hans verk märks, vid sidan av residenset i Würzburg, slottet Werneck utanför staden, kyrkorna i Gössweinstein, Münsterschwarzach, Etwashausen och kapellet Käppele i Würzburg, samt praktstycket i tysk barockkonst, kyrkan Vierzehnheiligen norr om Bamberg. Men han hade också ansvaret för omgestaltningen av torget och anläggandet av ringvägen runt Würzburg och anläggandet av ett vattenledningssystem som försåg hemstaden med dricksvatten från skogarna i nordost. Men Neumanns berömmelse gjorde honom också efterfrågad hos furstebiskopens bröder runt om i Tyskland. Kurfurste Franz Georg von Schönborn i Trier anförtrodde honom både sitt militära och civila byggande. Från den delen av Tyskland märks framför allt kyrkan St Paulin i Trier. Även kardinal Hugo von Schönborn tog hans tjänster i anspråk. Det resulterade bl a i ett slott i Bruchsal, vars trapphus inte står Würzburgresidensets långt efter. Hans sista verk blev klosterkyrkan i Neeresheim, sydväst om Nördlingen, som trots sin litenhet vittnar om en stor byggmästares hand. Den 19 augusti 1753, när Tiepolo fortfarande arbetade med sin stora freskomålning i residensets trapphus, dog Balthasar Neumann utan att ha fått se sitt livsverk fullbordat. Hans kista fördes från hemmet på

Franziskanergasse med militär hederseskort till gravsättning i Marienkapelle. En enkel stenplatta visar gravplatsen. Giovanni Battista Tiepolo Tiepolo (1696-1770) var en italiensk målare, som tillhörde den venetianska skolan. Han betraktas som en av konsthistoriens förnämsta monumentalmålare. Berömd är han framför allt för att ha dekorerat flera kyrkor och palats i Venedig och Vicenza liksom det ärkebiskopliga palatset i Udine. År 1750 kallades han av Balthasar Neumann att smycka residenset i Würzburg. Hans förnämsta verk blev den magnifika takmålningen i residensets trapphus. C G Tessin inledde 1736 förhandlingar med honom om att komma till Stockholm för att pryda det nya slottet, men av en tillfällighet omintetgjordes planen. Konrad Röntgen En annan av stadens berömda söner är fysikern Konrad Röntgen. Det var under arbete i Würzburgs universitet som Röntgen upptäckte de strålar som bär hans namn. RUNDTUR I WÜRZBURG På en klippa 130 meter över floden Main ligger den imponerande fästningen Marienberg. Dess historia går tillbaka till 1000-talet före Kristus, då keltiska stammar troligen hade en fornborg på den strategiskt belägna klippan. Mitt i fornborgen uppfördes år 706 en Mariakyrka, som givit namn åt den på 1200-talet runt kyrkan uppförda fästningen. Det är den äldsta tyska rundkyrkan öster om Rhen. Fästningens mäktiga byggnadskomplex dominerar hela staden. Dess strategiska läge vid ett gammalt vadställe över floden, har alltid gjort den omstridd. En av de härförare som öst kulor och krut över Marienberg var Gustav II Adolf, som efter segern vid Breitenfeld drog vidare till Maindalen. Staden gav sig utan strid och öppnade sina portar för kungen och hans soldater. Fästningen Marienberg däremot gjorde tjurigt motstånd. Först efter flera dagars bombardemang kunde kungen en tidig oktobermorgon 1631 rida in över vindbryggan och hissa den svenska flaggan. Det svenska besöket i Würzburg formade sig till en regelrätt plundring. Allt av värde lastades på svenska vagnar. En del av bytet, bl a den ovärderliga, biskopliga bok- och handskriftsamlingen tog vägen till Uppsala. Förråd och vinkällare i trakten länsades. Bytet blev rikt. Det var vid detta tillfälle som soldaterna enligt Grimberg "kunde överge vatten och mögligt bröd för kallskål i stormhatten med vin och semla". Under tiden från 1100-talet till dess residenset blev färdigt i mitten på 1700-talet användes fästningen som biskopsresidens. Fästningsbyggnaderna, som på 1500-talet byggdes om i slottsliknande stil, omsluter en fyrkantig borggård. Där grupperar sig det gamla kärntornet, ett brunnshus (brunnen är 104 meter djup) och den runda Mariakyrkan. Utsikten från fästningsterrassen är både vacker och vidsträckt. Man blickar ut över floden Main med den gamla stadens torn och palats. I norr höjer sig läget Stein, vars viner hör till de bästa i Franken och på fästningsbergets ost- och sydsidor växer druvorna i branta rader ända upp till fästningsmuren. I en av fästningsbyggnaderna hittar man Mainfränkisches Museum med stor och synnerligen intressant avdelning om vin och vinkultur i Franken. I den stora välvda Kelterhalle finner man mängder av gamla föremål med anknytning till vinet. En dominerande plats intar de sex gamla träpressarna, av vilka den äldsta bär årtalet 1662. Där finns också den 3000 år gamla bocksbeutelflaskan från Wenigumstadt och man kan till och med titta in i en 1700-tals vinstuga, som bit för bit fraktats hit från Sulzfeld. En annan avdelning ägnas åt den store bildhuggaren och träsnidaren Tillmann Riemenschneider. Den får man inte försumma, men i övrigt är man förlåten om man inte orkar igenom det omfattande museikomplexet. Den lilla kyrkan Käppele på Nikolausberg, söder om Marienberg, är en vallfartskyrka i barockstil med vackra lökkupoler. Kyrkan byggdes av Balthasar Neumann och pryds med fresker av Mathäus Günter och med rokokostuckaturer av Johann Michael Feichtmayr. En vackert anlagd trappväg leder dit upp, men även en bilväg, som slutar på parkeringsplatsen strax ovanför kyrkan. Från terrassen har man underbart vacker utsikt över staden, fästningen Marienberg och floden Main. Redan år 1133 byggdes den första bron över floden Main vid Würzburg. Den förstördes dock snart av högvatten och därefter byggdes den nuvarande bron - Alte Brücke. Under barocktiden pryddes den med

tolv helgonfigurer och blev därmed genom sin monumentala uppbyggnad och sitt vackra läge nedanför fästningen ett vårdtecken för staden Würzburg. Den är, så när som på den delvis bevarade Römerbrücke i Trier och bron i Regensburg, Tysklands äldsta bro. Eftersom måtten på den medeltida bron inte längre motsvarar dagens krav får bilarna använda sig av någon av de andra broarna över floden. Vid Marktplatz ligger den i mitten av 1300-talet påbörjade kyrkan Marienkapelle. Det är en av Tysklands vackraste sengotiska kyrkor. Det smäckra, eleganta tornet tillkom dock först 1856. Kyrkan innehåller ett stort antal framstående konstverk. För kyrkans sydportal tillverkade Tillmann Riemenschneider den berömda gruppen Adam och Eva, vilken i original finns att beskåda i Mainfränkisches Muséum. En kopia finns dock på plats. Om man går in i kapellet genom sydportalen så finner man vid första pelaren till höger Balthasar Neumanns grav. Vid den västra väggen, intill huvudportalen. finns Konrad von Schaumbergs grav, även detta ett verk av Riemenschneider. Bakom Marienkapelles kor vid Oberen Mark ligger det berömda Haus zum Falken, som tidigare varit värdshus. Det försågs i mitten av 1700-talet med dekorationsgavlar och stuckaturarbeten i bästa rokokostil. Haus zum Falken är ett av få kvarvarande exempel på borgerlig rokokoutsmyckning i Tyskland. Idag inrymmer det stadens bibliotek och turistbyrå. Den ursprungligen romanska basilikan Neumünster erhöll sin mäktiga kupol och sin praktfulla barockfasad under åren 1710-1716. Arkitekt var den kände barockbyggmästaren Johann Dietzenhofer. I en av nischerna under kupolen kan man finna en i trä snidad Mariabild med Jesusbarnet tillverkad av Tillmann Riemenschneider. I den västra kryptan hittar man graven efter den helige Killian, Frankens apostel, vars reliker bevaras i högaltaret i den närbelägna domkyrkan. I Lusamgärtlein bakom kyrkan finner man minnessångaren Walther von der Vogelwiedes grav. Domen i Würzburg är den fjärde i storlek av Tysklands romanska kyrkor. Den började byggas omkring år 1040, men blev inte invändigt färdig förrän på 1700-talet. Under andra världskriget brann kyrkan 1945 och rasade delvis samman. Återuppbyggnadsarbetena avslutades 1967 och den är sedan dess åter biskopskyrka. Till sitt yttre är kyrkan huvudsakligen romansk, men med inslag av begynnande gotik. Det inre uppvisar prov på de flesta stilarter från romansk stramhet över sirlig barock till modernism. Kyrkans största sevärdhet är Schönbornkapelle, en tillbyggnad i barockstil som uppfördes av Balthasar Neumann som gravkor för huset Schönborn. De förnämsta gravarna, som utfördes av Tillmann Riemenschneider tillhör furstbiskoparna Rudolf von Scherenberg och Lorenz von Bibra. Inne i kyrkan ska man lägga märke till predikstolen, som är ett renässansarbete med vacker relief. Ytterligare ett berömt konstverk finner man i det södra sidoskeppet. Det är det originellt uppbyggda apostlaaltaret, som tillverkades 1967 och som bl. a. innehåller tre sandstenreliefer av Riemenschneider. Utanför långhusets nordsida finns en avgjutning av Tillmann Riemenschneiders gravsten, vars original finns att beskåda i Mainfränkisches Museum. Den 7 juli varje år, på Riemenschneiders födelsedag, smyckas stenen av stadens råd, som en hyllning till konstnären, rådsherren och borgmästaren Tillmann Riemenschneider. Kyrkans klockspel, som är Tysklands största, består av tio nya klockor och en klocka som bär årtalet 1275. Den största klockan - Salvatorglocke - väger nästan 10 ton. I början av 1700-talet tröttnade furstebiskopen på fästningen Marienberg som prästgård. Byggnaden var gammalmodig och den låg inte tillräckligt centralt i staden. Han uppdrog åt sin fästningsbyggmästare Balthasar Neumann att uppföra det nya residenset som skulle bli större och vackrare än någon dittills hade skådat. Detta väldiga och rikt smyckade barockslott uppfördes under åren 1720-1744. Slottets utsmyckning anförtroddes åt tidens främsta konstnärer. Från stadssidan ter sig residenset kanske mera storslaget än vackert. Det har sin väldiga Ehrenhof vänd mot staden. Trädgårdssidans 167 meter långa fasad visar däremot vad barocktidens störste byggmästare kunde skapa i sina bästa stunder. Trädgården är fylld av prunkande blomsterrabatter, statyer, kolonnader och terrasser. Och ändå är det inne i slottet som barocken firar sina triumfer. Salarna är inte bara praktfulla utan helt enkelt raffinerat vackra. Mest imponerande är trapphuset, förmodligen det mest grandiosa av alla trapphus i världen. Detta Balthasar Neumanns förnämsta verk upptar hela norra delen av ingångshallen. Den himlasvävande dubbeltrappan i vit marmor avslutas under en kupol som smyckats med fresker av den venetianske konstnären Tiepolo.

Även den praktfulla, ovala kejsarsalen är smyckad av Tiepolo. Scenerna visar händelser ur Würzburgs historia såsom t ex kejsar Fredrik Barbarossas bröllop med Beatrix av Burgund, Beundransvärda är även de under barocktiden så omtyckta, omärkliga övergångarna från plastik till illusionsmåleri. Residensets kyrka, Hofkirche, ligger i slottets södra del. Det är en praktfull barockkyrka som tydligt visar Neumanns geniala byggmästarfantasi Över sidoaltarna hänger två målningar av Tiepolo. Vinet i Würzburg Würzburg är obestridligen centralort för vinodling och vinhantering i Franken. Inne i och runt staden finns flera av distriktets bästa lägen och dess största vingods. Steinwein är ett ord som ofta har använts felaktigt. Det är ingalunda, som många tycks tro (särskilt i England), ett namn för Frankenvin över huvud taget. Stein är namnet på det mäktiga söderläge som reser sig över Main sedan floden just har passerat Würzburg. Något annat stenvin än detta finns inte även om man redan på 1800-talet använde uttrycket om allt vin som såldes i de platta, runda Bocksbeutelflaskorna. Före reformen 1971 var Würzburger Stein med över 100 hektar Tysklands största läge. Därefter har arealen minskat något på grund av omläggning av vinbergen och utbyggnad av vägnätet. I sluttningen stod tidigare den sten med inskrift från 1665 som för första gången i Tyskland berättar om plantering av Silvanerdruvan. För att rädda den från förvittring har den nu flyttats och finns att beskåda i Bürgerspitals källare. Stein ägs till största delen av de tre vingodsen Staatliche Hofkellerei, Bürgerspital zum Heiligen Geist och Juliusspital. Andra ägare är ett par mindre vingods i Würzburg och vinstugan zum Stachel. Markens höga taxeringsvärde gör Stein till ett av de värdefullaste vinbergen i Tyskland. I en jord bestående av musselkalk växer företrädesvis Riesling och Silvaner. Steinvinet karaktäriseras av en även för Frankenviner utpräglad kryddighet och kraft. I sluttningen har man anlagt en Weinlehrpfad som längs en fyra kilometer lång slinga ger nyttig information samtidigt som man kan njuta av den storslagna utsikten över Würzburg. Men att hitta dit är inte lätt. Utgå från stationsbyggnaden och gå mot nordväst. Strax bortom posthuset finns en tunnel under järnvägsspåren. Ingången är oansenlig men leder fram till vinbergen. En mindre del av sluttningen har behållit sitt gamla lägesnamn Stein-Harfe. Det har samma fina förutsättningar som Stein med rent söderläge. Ensam ägare är Bürgerspital zum Heiligen Geist. I den långa södersluttningen nedanför fästningen (inte den som vetter mot staden) hittar man det andra av Würzburgs två världsberömda lägen, Innere Leiste. Det är ett relativt nyanlagt vinberg. Medan Stein gav goda skördar redan under 800-talet planterades Leiste inte förrän efter det trettioåriga kriget. Trots att musselkalken även där är dominerande avviker Leiste-vinet markant från Stein. Vinet är lättare och doftrikare, särskilt av Rieslingdruvan. Många kännare vill beteckna Innere Leiste som Frankens bästa, om än inte helt typiska vin. Würzburgs mest fotograferade läge är utan tvekan Schlossberg som tillsammans med fästningen och Alte Brücke förekommer i snart sagt varje turistfilm. Läget är vackert i ostsluttningen nedanför fästningen men håller ur vinsynpunkt lägre klass än sina berömda grannar. Det är helägt av Staatliche Hofkellerei. Medan Riesling och Silvaner är de vanligaste druvsorterna i Stein och Innere Leiste så hittar man i Schlossberg företrädesvis de mindre krävande druvsorterna Müller-Thurgau, Perle och Ortega. *** Weingut Juliusspital (VDP), Klinikstrasse 5, www.juliusspital.de Den störste vinodlaren i Franken med 160 hektar är Juliusspital, en stiftelse för sjuka och gamla. Den grundades 1576 genom en donation av furstebiskopen Julius Echter von Mespebrunn. Redan från början ingick stora vinarealer i stiftelsens egendom. Avkastningen använde man för att uppföra ett stort sjukhus och ålderdomshem inne i Würzburg. Sjukhuset är byggt som en fyrkant runt en rektangulär gård. Från gatan ser den långa, strama fasaden allt annat än imponerande ut. Den är lång, grå och enformig utan varje spår av utsmyckning. Kontrasten är därför stor när man inne på gården möter gårdshusets slösande praktfulla barockfasad. Följaktligen måste man ta sig en titt inne på gården. Den magnifika byggnaden kallas för den furstliga paviljongen. Donatorns efterträdare bodde där sedan han tröttnat på Marienberg men ännu inte fått sitt nya residens färdigt. Juliusspitals klenod är dess apotek, som ligger inne på gården. Som genom ett under klarade sig denna lokal undan

bombernas förstörelse 1945 när hela sjukhuset i övrigt lades i ruiner. Hela den bländande rokokoinredningen är fullständigt bevarad. Fortsätt genom Fürstenbaus mittre valv, in i trädgården. I valvet finns en stenrelief utförd i slutet av 1500-talet. I bildens mitt ser man en av de första kända avbildningarna av en Bocksbeutelflaska. I trädgården ligger en byggnad som ser ut som ett barockkapell. Den uppfördes i början av 1700- talet för läkaren Johann Lucas Schönlein, som var pionjär på inre anatomi och under den tid då Juliusspital var universitetssjukhus. Juliusspital har genom åren väl förvaltat sina tillgångar och byggt upp en stor förmögenhet i fastigheter. Bland tillgångarna ingår landbruksenheter på 1.090 hektar, 3.500 hektar skog och 152 hektar vinberg. Årsomsättningen uppgår till 35.000.000 och av vinsten används ungefär 60% för att driva sjukhus med 4.380 bäddar och ålderdomshem med 220 bäddar. I detta sammanhang är naturligtvis vingodset av största intresse. De tidigare i hela Franken spridda vinodlingarna har genom köp och försäljning koncentrerats på färre men större och rationellare enheter. De fördelar sig på Iphofen och Rödelsee (48 ha), Escherndorf och Volkach (10 ha), Dettelbach (10 ha), Retzstadt (7 ha), Bürgstadt (10 ha), Randersacker (10 ha) och Würzburg (57 ha) samt några mindre skvättar runt om i distriktet. Alla de tre stora vingodsen i Würzburg har grundmurat rykte som vinproducenter av högsta kvalitet. Skall något av dem sättas före de övriga så måste nog Juliusspital sägas vara nummer ett. Bevisen på framgång är otaliga. När drottning Elisabeth II av England sökte ett vin till sin kröningsmiddag 1953 föll valet på ett vin från just Juliusspital. Det var en 1950 Iphöfer Juluis Echterberg Riesling Auslese. En modern vinkällare har byggts norr om sjukhuset men den gamla ståtliga källaren med 300 delvis rikt utsirade träfat används fortfarande för lagring av de kvalitativt bästa vinerna. I en av byggnaderna i hörnet av Juliuspromenade och Klinikstrasse finns en trevlig restaurang/vinstuga som serverar vingodsets hela sortiment. Försäljning av viner sker lite mer undanskymt i en lokal i hörnet Koellikerstrasse och Bachgasse väster om huvudbyggnaden. *** Weingut Bürgerspital zum Heiligen Geist (VDP), Theaterstrasse 19, www.buergerspital.de Om Juliusspital är störst så är Bürgerspital zum Heiligen Geist äldst av Würzburgs vingods. Dess historia börjar redan 1319. Då grundades en stiftelse för hjälp åt gamla och sjuka genom en donation av Würzburgborgaren Johann von Steeren. Hur det gick till att lindra elände och fattigdom det lärde sig Johann under en vallfart till Rom. I Santo Spirito in Sassia upplevde han hur den Helige Andens Orden tålmodigt tog hand om alla gamla och sjuka. Han såg sin förmögenhet som en villkorlig gåva från Gud en vanlig uppfattning på den tiden - som han, medan han ännu levde, ville avsätta till varaktig hjälp åt hemstadens många gamla och sjuka. Tillträde till sjukhuset hade bara den som var gammal eller sjuk och som dessutom hade tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa sig förbi den kö, som egentligen aldrig hade någon chans att få en av de eftertraktade platserna. Denna regel gällde ända fram till 1914 då pengar inte längre blev något skäl för förtur. Redan från början ingick stora vinodlingar i stiftelsens egendom. Avkastningen från vinodlingen har under årens lopp använts till drift och underhåll av det sjukhus och ålderdomshem som än idag ger kostnadsfri vård åt 120 åldringar och sjuka. Till deras privilegier hör också enligt gammal tradition en daglig ranson av huset vin. Det påstås vara den direkta orsaken till att medellivslängden på hemmet är drygt 82 år, vilket är högt över det tyska genomsnittet. Frankenwein ist Krankenwein. Sjukhuset med tillhörande vingods upptar ett helt kvarter inne i stadens centrum i hörnet av Theaterstrasse/Semmelstrasse. Källarvalven under ålderdomshemmet innehåller bl a en vinstuga. Den är tack vare sin smakfulla och väl indruckna atmosfär den kanske allra trevligaste av Würzburgs vinstugor. Till vingodset hör 133 hektar vinodlingar i Frankens bästa lägen. Därav ligger 91 hektar i Würzburg, närmare bestämt i lägena Stein (32 ha), Pfaffenberg (37 ha), Abtsleite (19 ha) och Innere Leiste (3 ha). Därtill kommer vinberg i Randersacker, Himmelstadt, Gössenheim, Leinach, Thüngersheim, Veitshöchheim och Michelau i Steigerwald. Största druvsort är Riesling tätt följd av Müller-Thurgau och Silvaner. Dessa tre svarar för drygt 65% av arealen.

** Staatliche Hofkellerei Würzburg (VDP), Residenzplatz, www.hofkeller.de Den tredje stora vinodlaren i Franken är den bayerska staten. Ägorna, som omfattar 110 hektar, är spridda över hela distriktet från Hörstein i väster (bara 3 mil öster om Frankfurt) till Abtswind i öster. Den största delen av egendomarna består av indragna kyrkogods. Under århundradenas lopp har kyrkorna och klostren och framför allt furstbiskopen av Würzburg genom gåvor och köp kommit i besittning av stora vinarealer. Efter sekulariseringen i början av 1800-talet övergick äganderätten till staten och det gamla namnet på biskopens vingods Fürtbischhöfliche Königliche Kellerei blev Staatliche Hofkelleri. Redan då ägde man närmare 100 hektar vinberg. Hjärtat i verksamheten är naturligtvis vinkällaren. Den är inrymd i det biskopliga residensets källare och flyglar, vars valv från början av 1700-talet utgör en av världens vackraste vinkällare. Hur kunde Balthasar Neumann vara så förutseende att han utrustade slottet med Tysklands största vinkällare trots att den furstebiskopliga vinegendomen skulle få motsvarande proportioner först 100 år senare? Den är med sina valv, ändlösa rader av lagringsfat och utsirade fatbottnar en sevärdhet av första rang. Äldst av de närmare bestämt 286 faten är det s.k. Schwedenfass. Det tillverkades 1684 och användes för lagring av det berömda truckener Sommerwein av den utomordentliga årgången 1540. Vinet räddades som tidigare nämnts undan svenskarnas plundring genom att grävas ner på fästningsgården. Årgången 1540 betraktas i Franken som årtusendets bästa vin. Inte en regndroppe föll från mars till september och hela skörden bestod av torkade, botrytisangripna druvor. När de furstebiskopliga egendomarna sekulariserades, överfördes allt vin till München och det kungliga hovet. Efter den olycklige kung Ludvig II:s död 1866 såldes alla viner på auktion. Årgång 1540 köptes av en engelsk lord och hamnade i London. Till en raritetsvinprovning den 7 juli 1961 provades en av de sista flaskorna. Ingen förväntade sig någon drickbar vara, men 1540:an påstods vara klar och doftrik, mycket mörk i färgen men med både kropp och alkohol i behåll. Tro t den som vill. I residensets norra flygel, på andra sidan Rennweg, finns försäljningslokalen där man kan prova hela sortimentet. Alla viner i kvalitetsklass upp till spätlese är torra. Man vägrar konsekvent att förbättra sina viner genom tillsats av socker. *** Weingut am Stein, Ludwig Knoll (VDP), Mitterer Steinbergweg 5, www.weingut-am-stein.de I anslutning till vingodset finns en restaurang och vinbar öppen kvällstid utom söndagar. ** Weingut Reiss, Unterdürrbacher Strasse 182, www.weingut-reiss.com Mat och vin i Würzburg Den som behöver stilla sin hunger eller törst riskerar inte att råka ut för några komplikationer i Würzburg. Inte heller den som har stora fordringar behöver känna någon ängslan. Det är väl sörjt för trevliga överraskningar i både kök och källare. Vinstugorna tillhöriga Staatliche Hofkelleri, Bürgerspital och Juliusspital har vi berättat om tidigare. Här skall bara nämnas ytterligare några exempel på genuina lokaler med tonvikt på dem som har bra vinlistor. Stachel, Gressengasse 1 Redan 1413 nämndes Gressenhof första gången och därmed platsen för Würzburgs äldsta vinstuga. Stachel betyder pik eller ett spetsigt vapen som under bondeupproret 1525 bars av bl a upprorsledaren Florian Geyer. De upproriska bönderna hade sitt högkvarter i Gressenhof före stormningen av Marienberg. Hans pik hänger fortfarande kvar över ingången. Till de upproriska hörde också bildhuggaren och borgmästaren Tillmann Riemenschneider. Under katastrofnatten i februari 1945 brann Stachel liksom alla andra hus i Altstadt. Idag är huset återuppfört och andas lika mycket vin som det alltid har gjort. Under sommaren sitter man lämpligen ute på den smala, kulissartade gården, fylld med blommor och med en vacker svängd barocktrappa. Den är som gjord för den tårdrypande avslutningen i en Wagneropera. Till huset hör ett litet vingods med egna odlingar i Würzburger Stein, Iphöfer Julius-Echter-Berg och Randersackerer Marsberg. Vinerna bereds i Stachels djupa källarvalv där en kylig doft av vin retar näsan. Källarvalven är en enda stor sevärdhet i sig. Vinerna säljs inte utanför vinstugan utan kan bara drickas vid

borden i Stachel. Vinlistan är försedd med vackra kopparstick och erbjuder rariteter inte bara från Franken utan även från Rheingau och Pfalz. Stachel är också en utomordentlig restaurang med fisk som specialitet. Ratskeller, Langgasse 1 Den nuvarande rådhuskällaren är närmare bestämt nummer tre i raden. Den första användes bara för lagring av vin från det vingods som ägdes av stadens råd. Godset måste dock säljas 1820 för att betala de krigiska utsvävningarna. Den andra rådhuskällaren blev lågornas rov bombnatten 1945 men detaljer därifrån finns kvar i den nuvarande inredningen. Från den första källaren har man grävt ut ett fångvalv, Hexenloch, som nu är ett något kyligt men ändå ombonat tillhåll för alla vinälskare. Viner serveras också i den stora matsalen, Bierkeller. Ett hiskeligt namn på en lokal i denna vinets stad, kanske en eftergift åt det faktum att man faktiskt tillhör Bayern. Hotel Rebstock, Neubaustrasse 7 (rebstock@rebstock.com) Bakom Würzburgs första rokokofasad döljer sig hotellet, restaurangen och vinstugan Rebstock. Huset smyckades under 1730-talet, förmodligen av någon italiensk konstnär som arbetade vid residensbygget. Fasaden tävlar i skönhet med det något yngre Haus zum Falken vid Obere Markt. På Rebstock är det namnet till trots maten som står i centrum även om vinlistan har betryggande dimensioner. Wirtshaus zum Riemenschneider, Franziskanergasse 1 Det 1402 byggda Hof zum Wolfmannszichlein kom 1485 genom ingifte i Tillmann Riemenschneiders ägo. Som en av de sista gamla byggnaderna i Altstadt återuppbyggdes det efter kriget varvid man behöll de gamla yttermurarna. Sommaren 1979 öppnade lokalerna som på grund av husets små dimensioner är uppdelade på tre våningar. Källaren ägnas öldrickaren medan maten har sin plats i bottenvåningen. Vindrickaren får mot sin vana kliva en trappa upp. Listan på öppna viner är begränsad men flaskvinlistan är desto längre. Hotel Walfisch, Am Pleidenturm 5 (walfisch@hotel-walfisch.com) Det kanske bästa köket hittar man på Walfisch. Namnet har inte något med de arktiska havens kolosser att göra. Wallfisch eller Waller är en välsmakande flodfisk som förr även befolkade Main. Kökschefen och ägaren Elmar Karl Schwarzmeier har en gedigen kockutbildning. Han har arbetat i köket på Bayrischer Hof i München, Monceau i Paris och Royal Garden och Prunier i London. Maten har en touch av det franska köket och vinlistan innehåller till och med några bordeauxer. Var annars kan man hitta sådana i de tyska vindistrikten? En specialitet för Würzburg är de små flottyrstekta och knapriga Meefischli. De bör helst avnjutas i någon av de små genuina fiskrestaurangerna på andra sidan floden, t ex Schiffbäuerin, Katzengasse, eller Silberner Karpfen, Spitalgasse 5. RANDERSACKER Randersacker är idag nästan en sydostlig förort till Würzburg. Byn tränger ihop sig i mynningen av en liten sidodal till Main, nedanför sina berömda lägen. Längs de smala, krokiga gatorna ligger många gamla, vackra hus men när det gäller Randersacker är det vinet som är den stora upplevelsen. Ändå har man ibland en känsla av att Randerackers lägen och viner inte alltid åtnjuter berömmelse efter förtjänst. Vinerna från Randersacker motsvarar urtypen av Frankens vinkaraktär, kraftiga, fylliga och kärva med doft, eftersmak och aristokratisk elegans, helt enkelt utsökta. Samtliga byns lägen håller högsta Frankenklass. I södersluttningen rakt ovanför byn hittar vi det bästa Pfülben primus inter pares. Det branta läget har allt man kan kräva av ett stort vinberg. Absolut söderläge, en lutningsvinkel på mellan 30-40 grader, som ger optimal solstrålning, jorden (musselkalk) har god fukthållande förmåga, det är vindskyddat med perfekt mikroklimat, det är planterat huvudsakligen med Riesling och sist men inte minst viktigt, det ägs och brukas huvudsakligen av stora vingods med högtstående källarkultur, nämligen Staatliche Hofkelleri, Bürgerspital och Juliusspital. På andra plats i kvalitetshänseende kommer Teufelskeller. Det är det nordligaste av byns lägen och ansluter i norr till Würzburgs stadsgräns. Även här dominerar Riesling men inslagen av Müller-Thurgau och Silvaner är större än i Pfülben. Även här är de tre stora Würzburggodsen dominerande ägare.

I läget Marsberg dominerar Silvaner och Müller-Thurgau. Stora ägare är Staatliche Hofkellerei och Juliusspital men inslaget av småodlare är större. Läget Sonnenstuhl ägs nästan helt av lokala vinbönder. Bara Staatliche Hofkellerei har lyckats nästla sig in på ett par hektar. Staatliche Hofkellereis stora egendom i Randersacker har en speciell historia. Den ägdes tidigare av klostret Heilsbronn som sekulariserades i början av 1800-talet. Till skillnad från de flesta andra klosteregendomar gick den inte direkt över i statlig ägo. Den inköptes på auktion 1812 av Georg Adam Englerth. Efter faderns död ärvdes godset av sonen Sebastian, som var en ivrig förespråkare för kvalitet i vinodlingen. Han såg med förskräckelse hur vinarealen krympte i Franken och hur vinbönderna satsade på kvantitet istället för kvalitet. För att råda bot på missförhållandena startade han på eget initiativ och med egna medel en fackskola för vinodlare. Starten blev trög och det blev inte någon rusning till hans lektioner, men det blev embryot till vinforskningsanstalten i Veitshöchheim och Sebastian Englerth brukar kallas vinforskningsanstalens andlige fader. Vid sin död testamenterade han skolan och hela sin förmögenhet till staten med förbehållet att staten skulle fortsätta hans arbete. Weingut Wilhelm Arnold (VDP), Friedenstrasse 6, www.arnoldwein.de * Weingut Günter Bardorf, Ochsenfurter Strasse 4, www.loewen-randersacker.de Till vingodset hör hotellet och den trevliga restaurangen Zum Löwen. ** Weingut Trockene Schmitts, Maingasse 14a, www.durchgegorene-weine.de Precis som namnet antyder är vinerna genomgående torra och aldrig anrikade genom tillsats av socker. Alla viner kan provas i vinstugan, som är öppen varje kväll efter klockan 16.00. ** Weingut Schmitt's Kinder (VDP), Am Sonnenstuhl, www.schmitts-kinder.de Ingen som någonsin mött Karl Martin Schmitt glömmer mannen med den stora burriga hårmanen. Han bearbetar 18 hektar fördelade på byns samtliga lägen, numera med hjälp av nyutbildade sonen Martin. *** Weingut Störrlein (VDP), Schulstrasse 14, www.stoerrlein.de EIBELSTADT Eibelstadt gömmer sig bakom sin gamla, grå stadsmur. Flera av tornen och stadsportarna är välbevarade och vårdas ömt. Mitt på torget står en vacker Mariapelare och runt om hittar man rådhuset, bykyrkan och Gasthaus zum Ross som med hjälp av eget slakteri och eget vingods ser till att både mat och viner håller hög kvalitet. Eibelstadts vinodlingar upplever nu en ny blomstringsperiod. På 30-talet hade nästan allt vin försvunnit från byn. Vinbergssluttningarna planterades med fruktträd. Efter den nyligen genomförda omläggningen av vinbergen (Flurbereinigung) uppgår arealen åter till över 100 hektar. Tyvärr är den dock uppdelad på 105 odlare varav bara fem är tillräckligt stora för att själva kunna bereda och marknadsföra sina viner. Lejonparten tar därför vägen över Winzergemeinschaft (GWF) i Repperndorf. * Weingut Max Markert, Am Zöller 1, www.weingut-markert.de SOMMERHAUSEN I Sommerhausen finns mycket gammalt och vackert bevarat. Rådhuset från 1558 med ståtlig trappstegsgavel, kyrktornet från 1200-talet, slottet som tillhört grevarna Rechteren-Limpurg och framför allt den ståtliga stadsmuren med sina romantiska portar och torn. Kulturlivet odlas flitigt i Sommerhausen. Byn är hemvist för en produktiv konstnärskoloni och i den praktfulla rådhussalen håller man om somrarna konserter. I den norra stadsporten har man inrymt en teater. Den är Tysklands minsta, med stearinljus i foyén, 56 åskådarplatser och en sned och vind scen på 6 x 6 meter. Torturmtheater har blivit en institution i det bayerska teaterlivet. Öster och söder om byn sträcker sig en lång, intressant vinbergssluttning med lägena Steinbach och Reifenstein, varav det förstnämnda är bäst. Norr om byn finns ytterligare en bra om ej så namnkunnig

sluttning. Det är Mönchsleite, som sträcker sig längs vägen mot Eibelstadt. Vandringsvägen uppe i sluttningen bjuder på härlig utsikt Namnet Steinmann är kanske det mest kända i vinodlarkretsar. Familjegården är inrymd i en 400 år gammal korsvirkesbyggnad vid huvudgatan mitt i byn. Tre söner arbetar idag med vinet. Broder Adolf har arbetat som ansvarig för vinodlingen hos Fürstlich Castell sches Domäneamt men sadlat om och driver nu ett eget vingods i Wertheim vid Tauber. Mellanbrodern Kaspar grundade en plantskola i Sommerhausen som vuxit till en av de största privata i distriktet. Han är också delägare i vingodset Schloss Sommerhausen, med odlingar i Eibelstadt, Sommerhausen och Erlabrunn norr om Würzburg. Yngste brodern Christoph tog över familjegodset. När de gamla lokalerna inne i byn blev omoderna och trånga byggde han nytt i sluttningen ovanför läget Steinbach sydöst om byn. Ett besök lönar sig inte bara för de trevliga vinerna. Utsikten över Maindalen ända upp till Würzburg är enastående. På Gasthof Anker, Maingasse 2 (info@gasthof-anker.de) bor man bra med utsikt över floden, men se upp för restaurangen. Det finns flera bättre adresser inne i centrum, t. ex. Philipp, Hauptstrasse 12 med stjärna i Michelin. *** Weingut Schloss Sommerhausen (VDP), Ochsenfurter Strasse 17, www.sommerhausen.com * Weingut Felshof, Felshof, www.felshof.de * Weingut Artur Steinmann Im Pastoriushaus, Plan 4, www.pastoriushaus.de OCHSENFURT Ochsenfurt är en liten stad på Mains vänstra strand. Vid torget ligger det under åren 1487-1489 uppförda Neues Rathaus. Det är ett av de viktigaste sengotiska byggnadsverken i Franken. Tredje våningen är byggd i korsvirke och fasaden pryds av ett takburspråk med ett litet torn. I tornet sitter ett konstur vars spelverk är tillverkat redan 1560 och låter sig höras varje hel timma. I rådhusets andra våning är Ochsenfurts stadsmuseum inrymt. Lägg märke till Mariabilden av sten i husets sydvästra hörn. Den är tillverkad redan 1498. Den i gott skick bevarade stadsmuren härstammar förmodligen från 1300-talet. Kanske fanns det redan dessförinnan en äldre stadsmur runt staden. Inte långt från torget, åt väster, ligger den gotiska stadskyrkan. Dess äldsta del, tornet, har daterats till 1288. Den rika inredningen är mycket sevärd. Längst fram i kyrkan står högaltaret som tillverkats av bildhuggaren Georg Brench år 1612. En träfigur föreställande den helige Nicolaus tros vara ett verk av Tillmann Riemenschneider och därutöver bör man lägga märke till ett sirligt sakramentshus (1496) och en 1500-tals dopfunt av brons tillverkad av Peter Wischer. Mittemot kyrkans sydsida ligger det sengotiska Michaelskapelle med rikt smyckad västportal och innehållande en del konstskatter från 1400-talet. Norr om kyrkan står det gamla rådhuset från slutet av 1400-talet med ett på tre kragstenar vilande magasin på sin södra sida. FRICKENHAUSEN Vid stranden av Main i det sydligaste hörnet av Maindreieck ligger vinbyn Frickenhausen. Med sina gamla, grå murar och stadsportar, sitt smäckra kyrktorn och ett riktigt gammalfrankiskt rådhus är byn fylld av medeltida charm och som helhet en första klassens sevärdhet. Byns viner odlas i lägena Kapellenberg och Fischer av vilka det förstnämnda har bäst klang. Frickenhausens viner är, liksom de från Würzburger Innere Leiste, inte helt typiska för Franken. De är lätta med elegant syra och en liten gnutta spritzighet. För den matglade är det väl sörjt i Frickenhausen. Ett av de förföriskt vackra korsvirkeshusen i byn inrymmer vinstugan och restaurangen Fränkische Weinstube. Kökschefen har fått sin utbildning bl. a. i Frankrike och det sätter tydliga spår i hans kreationer.

** Weingut Bickel-Stumpf (VDP), Kirchgasse 5, www.bickel-stumpf.de * Weingut Meintzinger, Babenbergplatz 2, www.weingut-meintzinger.de MARKTBREIT Marktbreit hör inte till de mer kända vinbyarna. Den bör heller inte göra det även om byns eget vinberg, Sonnenberg, levererar ett eller annat trevligt vin. Det är den romantiska och vackra stadsbilden som lockar en ständig ström av turister. Marktbreit är en gammal handelsstad med särskilt goda förbindelser med Holland. Man exporterade vin och säd och importerade framför allt kaffe och sydfrukter. I slutet av 1600- och början av 1700-talen blomstrade handeln. Men när den nya järnvägen från Rhendalen mot Nürnberg byggdes och en ny landsväg anlades drogs de på sidan av Marktbreit och stadens betydelse som handelsplats försvann. Man kommer in i staden från flodsidan genom det år 1600 byggda Maintor. Stadsporten är byggd som en bro över bäcken Breitbach. Byggnadsstilen är renässans, kanske inspirerad av den holländska arkitekturen. Man kommer direkt in på torget. Till höger reser sig det praktfulla rådhuset, en renässansbyggnad från 1579. Vid sidan av korsvirkeshus med spetsiga gavlar reser sig två patricierhus i barockstil. Liksom den mäktiga kranen nere vid Mainstranden minner de om en svunnen storhetstid som handelsstad. Smidda galler för fönstren och runda barockburspråk i hörnen tyder på stort välstånd. Mittemot reser sig Hotel zum Löwens gotiska korsvirkesfasad. Detta historiska värdshus byggdes redan 1442 och är därmed efter Riesen i Miltenberg Bayerns äldsta värdshus. SULZFELD Var annat än i Franken hittar man en sådan liten välbevarad klenod från medeltiden som Sulzfeld? Från flodsidan är staden som allra vackrast och visar upp en imponerande fasad. Den omges av en helt intakt stadsmur. Den är 900 meter lång och har 21 torn, de flesta numera privatbostäder. Innanför muren reser sig renässansrådhusets (1609) spetsiga trappstegsgavel som byggdes av furstbiskopen Julius Echter von Mespelbrunn. På byns högsta punkt reser sig Pfarrkirche St Sebastian. Dess klenod är en madonna från slutet av 1400- talet. Under det 30-åriga kriget höll svenskarna Sulzfeld ockuperat ända fram till fredsslutet 1648. Under denna svåra period smälte befolkningens antal ihop till 38 personer. Byn har bibehållit sin medeltida karaktär bl a därför att huvudvägen aldrig passerat genom byn. Den har alltid gått på flodsidan utanför muren. Byn genomkorsas bara av smala gator och gränder som i sina skärningspunkter ofta utvidgas till öppna små platser med en liten torgbrunn. Trots den medeltida prägeln är det i hög grad en levande vinby. Bland de drygt 1.000 innevånarna finns över 100 vinodlare varav de flesta levererar sina druvor till kooperativet i Repperndorf. Vinodlingarna är på sammanlagt 165 hektar och består till 40% av Müller-Thurgau och till 30% av Silvaner. Två bra vingods hittar man i byn. Det är Weingut Zehnthof, Theo Luckert som finns i den gamla furstebiskopliga Zehntkeller och Weingut Josef Brennfleck, där man hittar byns äldsta vinkällare från 1476. Äter och provar vin gör man på Stern, Löwen, Hirschen eller Michaelskeller vid rådhuset. På det sistnämnda stället har den hungrige möjligheten att prova på Sulzfelds specialitet, korv i metervara. En meter korv med surkål för 8 får väl anses vara prisvärt. Byns bästa läge är Cyriakusberg i sluttningen norr om byn. I Sulzfeld bor man mycket bra på Vinotel Augustin, Matthias-Schiestl-Strasse 4 (info@vinotel-augustin.de) eller till något lägre pris på Zum Stern, Peuntgasse 5 (info@stern-suzfeld.de). *** Weingut Zehnthof (VDP), Kettengasse 3-5, www.weingut-zehnthof.de *** Weigut Brennfleck, Papiusgasse 7, www.weingut-brennfleck.de

KITZINGEN Kitzingen är en industri- och affärsstad på Mains högra strand. Ett bombangrepp i februari 1945 efterlämnade smärtsamma luckor i den tidigare så enhetliga stadsbilden. Kvar finns rådhusets vackra renässansgavel från mitten av 1500-talet och ett antal intressanta kyrkor. I förorten Etwashausen byggde Balthasar Neumann det lilla, vackra Kreuzkapelle. Av befästningsvallen finns flera torn bevarade, bl. a. det s.k. Faltersturm vars tornhuv lutar betänkligt. Legenden berättar att när tornet byggdes fanns inget vatten i Main efter en längre torrperiod. Murbruket måste därför blandas med vin som var så surt att tornet vred sig i plågor. Vid Alte Poststrasse ligger benediktinernunnornas gamla klosterbyggnad. Det byggdes samma år som klostret inrättades, nämligen 745. Nunnorna förfogade över stora vinodlingar och bedrev omfattande vinhandel. Klostret förstördes genom brand 1483 och i bondeupproret 1525 men återuppbyggdes igen. Kvar från den ursprungliga klosterbyggnaden är emellertid den gamla vinkällaren en av Tysklands äldsta numera ägd av Weinkellerei Knoll & Reinhart, Alte Poststrasse 6. REPPERNDORF Repperndorf är en liten oansenlig by på vägen från Würzburg till Kitzingen. Byns vinberg hör till de äldsta i Franken. De påstås ha planterats av Karl den Store och hans namn har bevarats i namnet på byns enda läge, Kaiser Karl. Vinerna hör emellertid inte hemma bland distriktets bästa och skulle inte platsa i denna uppräkning av Frankens vinbyar om det inte vore för att distriktets största kooperativ hade sina källare i byn. Winzergemeinschaft Franken År 1971 invigdes Frankens största och en av Europas då modernaste vinanläggningar i Repperndorf. Den gamla Gebietswinzergenossenschaft Franken, som numera kallar sig Winzergeminschaft Franken (GWF), är moderorganisation för alla de ursprungliga kooperativen i Franken med undantag av sex, som fortfarande själva bereder sina viner. På hösten samlas en tredjedel av Frankens vinskörd via 18 pressningsstationer i deras källare. Runt 2.600 medlemmar i 80 vinbyar och med en sammanlagd areal på över 1.500 hektar är anslutna. Lagerkapaciteten motsvarar 27 miljoner liter vin, en imponerande siffra. Byggnadens kolossala format till trots så ligger två tredjedelar av lokaliteterna under jorden. Till den stora anläggningen är man när som helst välkommen för att prova viner ur den 30 sidor omfattande vinlistan. DETTELBACH Gråa murar och trotsiga torn, tinnar och stadsportar erbjuder redan från utsidan (särskilt från öster) en typisk bild av en gammal frankisk stad. Större delen av stadsmuren är intakt och vid torget står ett förtjusande vackert rådhus. I stadens bagerier hittar man specialitén Dettelbacher Muskatzien, ett sött och omåttligt populärt bakverk. I den nordöstra utkanten av staden ligger den vackra och konsthistoriskt intressanta vallfartskyrkan Maria im Sand med stor och ståtlig renässansportal av bildhuggaren Michael Kern. Kyrkans inre gömmer framför allt en predikstol med en framställning av Kristi stamträd och ett rokokoaltare (1778) i stuckmarmor. På vinetiketten från Dettelbach bör det stå lägesnamnet Berg Rondell. Kommer vinet dessutom från Weingut Glaser Himmelstoss, med källare i Nordheim, så har man förmodligen hittat det bästa vinet från Dettelbach. CASTELL För flera hundra år sedan bestod Tyskland av en mängd små men självständiga stater. En av de minsta var grevskapet Castell i Steigerwald. Grevarna av Castell har styrt sitt lilla imperium åtminstone sedan 1091 då släktens namn genom Rupert de Castello för första gången uppträder i urkunderna. Som vinodlare nämns de redan på 1200-talet. Till skillnad från andra herremän har grevarna av Castell under åren utmärkt sig för omsorg och omtanke även om de fattigaste av sina undersåtar. Under 1700-talet, när småbönderna var svårt skuldsatta och ofta

fick lämna sina små gårdar, inrättade man en Landes Credit Casse för sanering av småböndernas skulder och som senare har utvecklats till Castell Bank. Det är Bayerns äldsta kreditinstitut och en av de äldsta existerande bankerna i Tyskland med filialkontor i hela Franken. Traditionen har fortsatt även under senare år, då grevarna av Castell har ställt sig i spetsen för en sammanslutning av vinbönder i trakten Erzeugergemeinschaft Steigerwald. Vinerna bereds gemensamt på slottet och säljs med gemensam prislista. På så sätt får även mindre odlare del av slottets goda rykte som vinproducent och avsättningen tryggas. Byn domineras av grevarnas slott med vacker slottspark. I slottets gamla stallbyggnad finns en vinstuga och restaurang med namnet Weinstall. I de ursprungliga boxarna serveras idag utsökta viner och maträtter istället för vatten och hö. Man kan också vända sig till Gasthaus zum Schwan (info@schwan-castell.de) där man sover gott för en rimlig slant och äter utmärkt gott på husets restaurang med Michelin-bib. **** Fürstlich Castell'sches Domäneamt (VDP), Schlossplatz 5, www.castell.de Fürstlich Castell sches Domäneamt bearbetar 60 hektar vinberg i och omkring byn Castell. Förvaltning och källare är inrymda i barockslottet mitt i byn. Vinerna är ofta torra och karaktäriseras av den typiska frankiska fylligheten med betonad jordkaraktär (keuper). Drygt 70% av odlingarna består av Müller-Thurgau och Silvaner. Det bästa läget, Casteller Schlossberg, är helägt och huvudsakligen planterat med Silvaner IPHOFEN Söker man en gammal, medeltida vinort, så kommer man förmodligen förr eller senare att tänka på Iphofen, intill sluttningen av Steigerwald. Det är en äkta bilderboksstad med stadsmur, torn och portar i en ring runt stadskärnan. Lagom stor är den också och utan möda kan man vandra runt den gamla vallgraven för att beundra dess torn och tinnar från utsidan. Staden har klarat sig i det närmaste oskadd genom århundradenas krig. Stadsmuren var tillräckligt bastant för att stå emot anfall från småfurstarna i trakten. Tornvakten i kyrkan höll utkik efter fienden och han tycks inte ha haft alltför stora bekymmer. Der Türmer von Iphofen lies keinen Feind herein. Schwer ward ihm oft das Schauen, zu kräftig wuchs der Wein. Om det var de kraftigt växande vinrankornas fel eller om vinet på annat sätt beslöjade hans syn, det förtäljer inte historien. Men under det trettioåriga kriget utgjorde inte stadsmuren något hinder för de svenska trupperna. Iphofen plundrades inte mindre än 13 gånger och slutligen övergavs den helt av sina innevånare. Hela staden är välbevarad och i varje gränd, varje gathörn, öppnar sig ett nytt fotomotiv med vackra korsvirkeshus eller stuckdekorerade adelspalats. De är ofta prydda med en gammal vapensköld, som berättar för oss vilka kloster, furstar eller adelsmän som har profiterat på Iphofens rikedomar. Vid torget reser sig den sengotiska kyrkan, som bl a innehåller en Johannesbild av Tillmann Riemenschneider. Där ligger också det ståtliga rådhuset i barockstil och en rad trevliga vinstugor. De gamla, välbehållna stadsportarna är också sevärda, framför allt Rödelseer Tor vid den norra utfarten. Trots den medeltida romantiken är det i första hand vinet som gjort Iphofen till ett välkänt namn långt utanför Tysklands gränser. Vinbergen ligger norr om staden i Schwanbergs sluttningar, där vinet får den traditionella kärva och tunga mineralkaraktären i en jord av keuper, som just i Iphofen har starka inslag av gips. Gipsutvinning är förresten en av de största inkomstkällorna vid sidan av vinet. Det syns tydligt på den jättestora gipsfabriken Kanuf, strax söder om byn. Iphofens bästa och mest kända läge är Julius-Echter-Berg som fått sitt namn efter den kände furstebiskopen i Würzburg. I ett rent söderläge växer företrädesvis Riesling och Silvaner. Jordens sammansättning gör den motståndskraftig mot torka och ger ett vin som uppvisar alla Frankenvinets karaktäristika, fyllighet, krydda och kärv jordkaraktär men med bibehållen aristokratisk elegans. Det var säkert ingen tillfällighet när Weingut Juliusspital lyckades med sin PR-kupp och fick leverera en Julius-Echter-Berg till drottning Elisabeths kröningsmiddag. Den framgången ger fortfarande följdbeställningar från det engelska hovet mer än femtio år senare.

I en vacker barockbyggnad som uppfördes 1726 av Juliusspital hittar man restaurang Zehntkeller. Maten och vinerna (från eget vingods) är utan tvekan en upplevelse för varje kräsen gom. Weingut Johan Arnold (VDP), Lange Gasse 26-28, www.weigut-arnold.de *** Weingut Johann Ruck (VDP), Marktplatz 19, www.ruckwein.de * Weingut Zehntkeller, Bahnhofstrasse 12, www.zehntkeller.de *** Weingut Hans Wirsching (VDP), Ludwigstrasse 16, www.wirsching.de Det här är ett av Tysklands största privata vingods med en areal på 72 hektar fördelade på byns tre lägen. SOMMERACH Det kan tyckas tjatigt att i snart sagt varje Mainkrök prata om medeltida, små romantiska byar. Men hur skall man utan att ständigt upprepa sig kunna berätta om de talrika klenoderna. Franken är fullt av dem och Sommerach är inget undantag. Den omges av starka, grå murar och måleriska torn. Mitt i den idylliska byn hälsar St Georg uppe på sin höga pelare välkommen till alla vintörstande turister. Sommerach är också känt för sina många landsvägskrucifix utefter vinbergsvägarna. Flera av dem är både vackra och gamla. Mest känd är Grauer Marter, en stenbumling på 3,65 meters höjd, som står vid landsvägen mot Gerlachshausen. Den har tillskrivits Tillmann Riemenschneider eller hans lärljungar och har tillverkats på 1500-talet. På Weingut Johann Streng, Weinstrasse 1 (www.weingut-streng.de) bor man bra till förbluffande lågt pris och kvällen kan med fördel tillbringas på Strengs Weinstube, Kirchplatz 1. ** Winzer Sommerach, Zum Katzenkopf 1, www.winzer-sommerach.de Sommerachs vinbönder var de första i Franken som nappade på den kooperativa tanken. Dess Winzergenossenschaft grundades redan 1901. Försäljningslokalen fungerar även som vinstuga, där man kan köpa ett eller annat glas utan att behöva tänka på att man också måste köpa med sig några flaskor hem. NORDHEIM Nordheim hör till de små och vid en första anblick ointressanta byarna i trakten. Den har inga sevärdheter av betydelse och eftersom den ligger lite på sidan av de större vägarna är inte heller turisterna så talrika. Men skenet bedrar. Som vinby är Nordheim en av de större. Med 400 hektar vinberg är den störst i Franken. Bönderna har dessutom mycket stora egendomar i grannbyarna så att druvor från 600 hektar under hösten bearbetas i Nordheims källare. Nära utfarten mot Volkach ligger Hotel Markert, Am Rain 22 (www.gasthof-markert.de) med prisvärd övernattning i moderna rum. Byns bästa restaurang är Zehnthof Weinstuben, Hauptstrasse 2. ** Weingut Waldemar Braun, Langgasse 10, www.weingut-waldemar-braun.de ** Weingut Helmut Christ, Volkacher Strasse 6, www.weingut-helmut-christ.de Under veckosluten håller vinstugan öppet på innergården. *** Weingut Glaser-Himmelstoss (VDP), Langgasse 7, www.weingut-glaser-himmelstoss.de * Weingut Rudloff, Mainstrasse 19, www.weingut-rudloff.de ** Divino Nordheim Winzergenossenschaft, Langgasse 33, www.divino-nordheim.de Kooperativet i Nordheim har under de senaste åren arbetat sig upp till en topposition bland Tysklands kooperativ. Man har mottagit ett flertal utmärkelser för sin fina kvalitet, bl. a. utsågs deras 2006 Sommeracher Katzenkopf Silvaner Kabinett Trocken av Munskänkarna till 2008 års mest prisvärda vita vin på Systembolaget. ESCHERNDORF Alldeles vid stranden av Main, just där floden gör en elegant båge, ligger Escherndorf. Det är ingen stor by. Egentligen består den bara av en gata längs floden med bondstugor på båda sidor. Över byn reser sig dess vinberg i en brant södersluttning. Den bästa delen ligger norr om byn och kallas Eschrndorfer Lump. Näst efter Würzburger Stein är det den dyraste vinjorden i Franken och kvalitén består, trots att det ursprungliga