TIMBRO BRIEFING PAPERS

Nr 2 2005 maj Säkerhet i samverkan

Timbro startar en ny skriftserie! TIMBRO BRIEFING PAPERS I en tid då det samhällsorienterade materialet i press och etermedier blir allt tunnare känns det angeläget att tillföra fakta och analys till aktuella debatter. Serien kommer att borra i detaljer och ge matnyttiga överblickar i såväl nationella som internationella frågor. timbro briefing papers utkommer åtta till tio gånger per år. Samhällsintresserade ska snabbt kunna få pålitlig information i ett aktuellt ämne. Det är möjligt att prenumerera på den tryckta versionen. Samtliga Briefing Papers kommer även att finnas tillgängliga på Timbros webbplats, www.timbro.se. Det första TBF var Arabisk vår revolt och reform i Mellanöstern. Författaren Johan Norberg har nyligen besökt arabvärlden. Vad har egentligen hänt? Och varför? Om trenden fortsätter är det snart inte demokraterna, utan despoterna som kommer att känna sig isolerade i Mellanöstern. Det andra TBF utkommer i juni och behandlar, National Health Service, Storbritanniens sjukvårdssystem och de lyckade reformer som genomförts sedan 1997 av Labour. Av Ylva Nilsson, frilansjournalist och författare. Johnny Munkhammar är redaktör för serien: johnnym@timbro.se Prenumerera på den tryckta versionen. Pris 1 500 kr per år. Du får också en samlingspärm. Beställ prenumeration på info@timbro.se OBS! Nytt telefonnummer till allmänna försvarsföreningens expedition. allmänna försvarsföreningens tidskrift. Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. Utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Marianne af Malmborg Redaktör: Bo Hugemark Redaktion och expedition: allmänna försvarsföreningen, se nedan. Redaktören personligen: Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma Tel/Fax: 08-87 15 78 E-post: bo.hugemark@war-and-peace.se Redaktionskommitté: Redaktör Olof Santesson, ordförande Generalsekr. Ulf Rubarth, aff F.d. Rikslottachef Nini Engstrand Överstelöjtnant Stefan Ring, FHS Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS Förste forskare Niklas Granholm, FOI Utredare Mattias Jennerholm, KBM Prenumeration: 200 kr/helår Lösnummer: (beställs hos expeditionen) Annonser: Redaktionen Annonspriser: Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr Fyrfärg: Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr Kvartsida: 6.500 kr Layout och sättning: Ulf Hansson och Annette Hofvander Tryck: Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona ISSN 0042 2800 Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare. allmänna försvarsföreningen, aff, är en ideell förening, fristående från myndigheter och politiska partier. Föreningens ändamål är att, som självständig organisation, skapa insikt om Sveriges säkerhetspolitiska situation och landets behov av ett starkt totalförsvar för att trygga vår fred, frihet och framtid. Ordförande: Marianne af Malmborg Vice ordförande: Lars Olsson Generalsekreterare: Ulf Rubarth Expedition: Telefon(svarare) 08-678 15 10. Fax: 08-667 22 53 Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 111 48 Stockholm Bankgiro: 482 8885 Postgiro 127 11-8 E-post: aff@aff.a.se Hemsida: http://www.aff.a.se allmänna försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publicering av artiklar införda i vårt försvar medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare. 2

innehåll Nr 2 2005 Årgång 116 Ledare: Öppen blick och vaksamt öga 4 Porträttet: Erik Lidén: General som skär ned 5 Ingvar Oldberg: Moldova byter sida 6 Referat: Erik Lidén: Pax Nordica 9 Göran Grönberg: EU Battle Group 10 Eino Tubin: Vad hände under ockupationen? 12 Framsidan: Svensk och finsk soldat i samspråk under den norska övningen Battle Griffin 2005. 2008 avses Sverige, Finland, Norge och Estland tillsammans sätta upp en stridsgrupp som under svensk ledning skall kunna ställas till EU:s disposition. Battle Griffin var ingen direkt förberedelse för detta men bidrar givetvis till förmågan att samverka. Läs om EU:s stridsgrupper sid. 10. Den borgerliga alliansens krav på ökat deltagande i fredsoperationer sid. 18. Duger värnpliktssystemet till internationell verksamhet? sid. 25. Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén Litteratur: Olof Santesson: Närvarande vid födelsen 15 Referat: Olof Santesson: För en ökad roll i fredsoperationer 18 Nils-Eric Sandberg: Tsushima När Ryssland sänkte japaner i Nordsjön 21 Einar Lyth: Ledarskap i kris? 23 Referat: Olof Santesson: Värnplikten har kvar många trogna vänner 25 Erik Cornell: Till den civiliserade militärstatens efterhistoria 27 Debatt: Jan Linder: Vårt försvar år 2010 30 Referat: Olof Santesson: Ominriktningen av försvaret: ganska katastrofalt resultat 33 Föreningsnytt: Ulf Rubarth: Länskonferens och årsstämma 2005 35 Läs: Putins motgångar fortsätter. Moldovas västorienterade kommunistparti vann parlamentsvalet 2005. Det är upplagt för ökad spänning mellan Ryssland och NATO/EU. Sid. 6. Foto: Council of the European Union Nästa nummer, 3/05, utkommer i början av oktober. Manusstopp 25 augusti. 3

Öppen blick och vaksamt öga ledare Titta inte tillbaka, se framåt. Den klämkäcka uppmaningen har blivit dagens mantra i försvarspolitik och försvarsutveckling. Det finns anledning att kritiskt granska de två leden i denna devis. Vad ligger bakom den första uppmaningen? Hur väl utförs den andra? Dessutom bör man lägga till en: Titta Dig noga omkring! Den första uppmaningen kan tolkas som om man inte vill att vi skall se vilka misstag som begicks i den stora omställningsprocessen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Vilka system avvecklades brådstörtat i onödan/förtid. Blev det egentligen några nettobesparingar av förbandsflytt och sammanslagningar, som så snart de genomförts med miljardinvesteringar följdes av nya förbandskaruseller. Svaren är av intresse inte enbart för historiker utan även för dem som skall hantera framtida organisationsutveckling. De har också anledning att begrunda de stora materielköp som gjordes för invasionsförsvaret några få år innan detta blev överflödigt. Och att den hejdlösa entusiasmen på 1990- talet över det sköna nya högteknologiska försvaret inte är särskilt relevant i dagens strategiska läge. Vad den andra uppmaningen beträffar har nog ÖB:s entusiasm över vägen framåt svalnat. Nya svarta hål hotar. Om han ändå tittar i backspegeln (som han sagt att han inte gör eftersom han inte skall åt det hållet) skall han se att det hänt förr: resurserna räcker inte till att lösa uppgifterna, men politikerna vägrar att ta bort uppgifter. Prioritera allt! Han kanske t.o.m. skulle känna sig frestad att som en av föregångarna, Owe Wictorin, på frågan om vad som är största hotet mot försvaret svara: Regeringens försvarspolitik. Det kommer Håkan Syrén inte att säga. Men han måste känna det frustrerande att allt underlag han lämnat nu är överspelat och att de villkor han nämnt som oundgängliga för att kunna genomföra omställningen inte uppfyllts. En annan aspekt på att titta framåt är att försöka se tillräckligt långt och utan skygglappar. I försvarspropositionen uttalade regeringen att ett större militärt hot inte kan uteslutas i framtiden, varmed avses minst tio år fram i tiden. Om man inte kan utesluta det är man skyldig att tänka igenom hur ett sådant hot skulle kunna se ut, hur det skulle växa fram och vilka de första varningssignalerna skulle vara. Kan någon utesluta att Putins Ryssland skulle kunna bli ett sådant hot och kan någon förneka att tendenserna pekar åt ett oroande håll? Ser sig försvarspolitiker och militärer verkligen omkring i dagens omvärld? Det verkar inte så. I försvarspolitik och försvarsplanering dras inga slutsatser av den oroande utvecklingen i närområdet. Siktet är helt inställt på morgondagens hot som egentligen är gårdagens. Vad man talar om är upprepningar av Balkan, Liberia och Kongo, Washington och Madrid. Det är givetvis inte realistiskt att kräva att vi nu börjar rusta för att möta ett angrepp om tio år. Bl.a. för att vi inte vet särskilt mycket om karaktären av ett sådant angrepp. Men man borde åtminstone diskutera grundläggande faktorer som personalförsörjning, befälsrekrytering, teknisk utveckling och materielförsörjning mot den bakgrunden, inte bara utifrån kravet att sätta upp en stridsgrupp för EU om två år. Uppmaningen att se sig omkring gäller inte bara omvärlden Inga planer och visioner på kort och lång sikt är meningsfulla om det saknas en stabil grund i nutid att bygga på. Och den helt avgörande förutsättningen är en skicklig officerskår med anda, disciplin och hög moral. Här finns kanske också anledning för försvarsledning och den politiska ledningen att se sig omkring. Ett antal skandaler sänder oroande signaler. Huruvida övergrepp och kränkningar är vanligare än förr vet vi inte, än mindre orsakerna om så skulle vara fallet. Men det finns anledning att självkritiskt begrunda om bidragande orsaker kan vara högre chefers och stabers upptagenhet med ideliga omorganisationer och ekonomiska kriser, brist på stadigt och kontinuerligt ledarskap i organisationer i ständig förändring, sviktande framtidstro i ett försvar utan tydligt mål. Andra orsaker kan vara förändringar längre tillbaka i tiden, som diskuteras i en artikel av Einar Lyth i detta nummer. Men oavsett vilket, om försvarsledningen skall kunna återställa förtroendet med alla till buds stående medel måste den nog se till att få något större arbetsro och något mer långsiktiga förutsättningar för att bygga det nya försvaret. 4

Erik Lidén: General som skär ned Inför bantningen av det militära Högkvarteret vid Lidingövägen i Stockholm är det många som känner sig kallade att kvarstå i innehavda befattningar från major och uppåt eller att få erhålla någon av de vakantsatta som blir kvar efter omstruktureringen. En som är inblandad i Högkvarterets framtida organisation är dagens Chef för Högkvarteret generalmajoren Claes-Göran Fant som ofta deltar i debatter om det framtida militära försvaret. Han är också chef för Strategiledningen. För oss lite äldre i den militära organisationen är generalen om inte direkt en doldis, så i alla fall en relativt okänd 54- årig generalmajor, med en rekorderlig och hyggligt snabb karriär bakom sig. Vad framtiden innebär efter olika nya utnämningar skall vi låta vara osagt. Claes-Göran Fant föddes den 28 januari 1951 i Kungsbacka, och efter värnplikt på Göta luftvärnsregemente, Lv 6 i Göteborg följde officersexamen på Karlberg 1973. Efter trupptjänst på bland annat Lv 6 blev det 1981 ettårig stabskurs på Militärhögskolan och 1983 FN-tjänst. Han blev kapten 1976 och major 1982. Han var kompanichef på Lv 6 i två år fram till 1986, då Militärhögskolans tvååriga högre stabskurs följde. Han var också bataljonschef på Lv 6 under åren 1991-93 Claes-Göran Fant. Foto: Försvarets Bildbyrå/ Andreas Karlsson och blev överstelöjtnant 1991 och överste 1994. Utlandstjänst blev det 1993-94 som stabschef vid Initial Operations Planning Group i Wien och 2000 som elev vid Royal College of Defence Studies i Storbritannien. Efter att 1994-97 ha varit regementschef på Lv 6 blev Claes-Göran Fant chef för Försvarshögskolans ledarskapsinstitution och därefter avdelningschef i Högkvarteret. 1999 blev han chef för Strategiledningens utvecklingsavdelning och 2001 resp. 2004 stf resp. chef för Strategiledningen. Han befordrades till överste 1. gr 1996, brigadgeneral 2000 och generalmajor 2002. I den ibland alltför sällsynta försvarsdebatten har Claes- Göran Fant betonat det nya försvaret som successivt införs, vilket också innebär färre värnpliktiga och utbildningsstopp för blivande officerare. För att kunna rekrytera soldater till internationella militära insatser, EU:s snabbinsatsstyrka med Battle Groups, önskar militärledningen med ÖB i spetsen att Pliktverket ser över uttagning och mönstring av värnpliktiga. Vi kommer att fråga unga tjejer och grabbar redan när de mönstrar om de är intresserade av internationella uppdrag. De som bejakar denna tanke skall utbildas och tränas i två terminer. Är kompetens och resultat enligt våra krav följer en tredje termin som är inriktad mot till exempel Battle Groups, säger Claes-Göran Fant. Detta är ett led i ÖB:s inriktning mot en frivillig värnplikt porträttet 5

6 som är omdiskuterad även i politiska kretsar. Pliktverket är tveksamt till denna nya form av uttagning och pekat på att lagen förutsätter att de bäst lämpade rekryteras, inte de som gärna vill göra militärtjänst. Försvarsminister Leni Björklund skall överväga lagändringar, men hon tycker att det borde vara möjligt att ta ut unga värnpliktiga som både är lämpliga och intresserade av internationell tjänst. Detta besked fick också Claes-Göran Fant efter en föredragning i försvarsdepartementet. Lagändring kan också bli aktuell så att värnpliktiga kan beordras att delta i internationella övningar - i dag krävs medgivande. Även detta tittar Claes-Göran Fant och hans stab på. Generalen har också en intensiv fritid med segling, golf, dykning och skidåkning på programmet. Familjen med hustru Eva och tre barn deltar i dessa övningar. Sedan 1996 är han ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Erik Lidén är journalist och ledamot av aff-styrelsen Post- och bankgiro 90 2003-3 www.rb.se Ingmar Oldberg: Moldova byter sida Ännu en f.d. sovjetrepublik söker sig mot väst. Moldova är ett av Europas minsta och mest okända länder sedan det bildades genom Sovjetunionens sönderfall 1991. 1 Det blev direkt granne med NATO 2004, då Rumänien blev medlem, och 2007 väntas Rumänien också bli EU-medlem. Dessa organisationer har därför alltmer börjat intressera sig för Moldova. Det största problemet i Moldavien bortsett från extrem fattigdom är existensen av en Moskva-stödd separatistisk regim i Tiraspol öster om floden Dnjestr (Transdnistrien). Med denna hade regeringen i Chisinau utkämpat ett kort misslyckat krig 1992. Framgångar för Moskva Då jag skrev om denna konflikt i VF nr 3/1998 var jag hoppfull om en återförening av landet. Den moldaviska ledningen hade avskrivit planerna på ett samgående med Rumänien, vilket avskräckt Tiraspolregimen. Rysslands stöd till denna belastade dess goda relationer till Moldova, Ukraina och Västeuropa. Ryssland gick med på att OSSE och Ukraina fick delta i förhandlingarna om Transdnistriens status. 1999 lovade President Jeltsin OSSE att dra tillbaka alla ryska trupper inom tre år. Ryssland var i ekonomisk kris, och Dnjestrområdet var en belastning. Mot denna bakgrund föreslog jag att Sverige borde vara berett att sända fredsbevarande förband till Moldova för att bidra till en lösning av konflikten, ifall en förfrågan skulle komma. Sedan dess har mycket hänt i och kring Moldova, som förändrat situationen. Under intryck av den ekonomiska krisen i Moldova och i hopp om hjälp från Ryssland, som under den nye presidenten Putin började återhämta sig, ledde parlamentsvalet 2001 till att kommunisterna vann 70 procent av platserna. Parlamentet valde sedan kommunistledaren Vladimir Voronin till president. Denne började föra en mer ryssvänlig politik, ett vänskapsavtal slöts och ryska blev officiellt andraspråk. I mars 2003 tecknades ett avtal med Gazprom om förmånliga gaspriser mot att Ryssland fick överta viktiga företag i Moldova. Samtidigt försämrades Moldovas relationer med NATO/EU-länderna som började kritisera inskränkningar av demokratin och den fria marknaden. Moldova var också djupt skuldsatt till västliga banker. Ryssland uppskattade naturligtvis denna utveckling, men samtidigt fortsatte man att stödja den av ryssar dominerade regimen i Tiraspol och vägrade att dra tillbaka de kvarvarande fredsskapande styrkorna (omkring 1500 man plus stora vapenarsenaler), vilket kan ses som en reaktion mot NATO: s östutvidgning. Ryska affärsintressen var vidare djupt engagerade i Transdnistrien, där hu-

EU:s generalsekreterare för utrikes- och säkerhetspolitik Javier Solana besöker Moldovas utrikesminister Nicolae Dudau 19 februari 2003. Foto: Council of the European Union vuddelen av Moldaviens industri ligger. Det ryska elmonopolet äger ett elverk i området, som även säljer till Moldavien, och där ligger också en transformatorstation som kontrollerar den ryska elexporten till Balkan. Bakslaget Vid sidan av de pågående internationella förhandlingarna om Transdnistrien framlade Ryssland i november 2003 plötsligt ett eget förslag till lösning av problemet, det s.k. Kozak-memorandumet. Detta definierade Moldova som neutralt och demilitariserat. Transdnistrien skulle få behålla sitt parlament och sin regering och få blockerande inflytande i Moldovas parlament. De ryska styrkorna skulle enligt en hemlig klausul få stanna i tjugo år. Men det främsta målet för den kommunistiske presidenten Voronin liksom föregångarna var att ena landet och få kontroll över Transdnistrien med dess industrier. Dagen innan Putin skulle komma för att underteckna fredsplanen avvisade Voronin den. Senare föreslog han i stället en stabilitetspakt till stöd för landets integritet, som skulle garanteras inte bara av Ryssland och Ukraina utan också av USA, Rumänien och EU. Voronin räknade med stöd från både NATO och EU, som ser Transdnistrien som ett både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt problem, det senare på grund av omfattande smuggling och flyktingtrafik västerut. Transdnistrien blev den första frusna konflikt på f.d. sovjetiskt område, som EU beslöt lösa, om möjligt tillsammans med Ryssland. EU införde sanktioner mot separatistregimen och lanserade förslag om en internationell fredsstyrka i stället för den ryska. NATO-stöd Krisen eskalerade i juli 2004, då Transdnistrien stängde sina rumänskspråkiga skolor. Den moldaviska regeringen drog sig ur de internationella förhandlingarna och anklagade öppet Ryssland för att hjälpa separatisterna. Man uppmanade alla OSSE-stater att bojkotta dem och bad om en internationell fredsstyrka i stället för den ryska. I september 2004 bojkottade Moldova för första gången det årliga toppmötet inom OSS (Oberoende staters samvälde), och det anslöt sig inte heller till Rysslands senaste ekonomiska integrationsprojekt, Single Economic Space, tillsammans med Ukraina, Vitryssland och Kazakstan. Voro- 7

nin förklarade nu att europeisk integration var en absolut prioritet för Moldova och att EU borde behandla det separat från Vitryssland och Ukraina. På OSSE:s toppmöte i december 2004 sällade sig Moldova till de västliga protesterna mot fusket i Ukrainas presidentval och välkomnade sedermera Viktor Jusjtjenkos seger över Janukovitj, som Moskva öppet stött. NATO välkomnade denna orientering mot Europa och sände i september 2004 för första gången sin generalsekreterare till Chisinau, där denne på nytt krävde att Ryssland drog tillbaka sina trupper. EU, som Moldova främst vände sig till, reagerade mer försiktigt. Man undertecknade en aktionsplan med Moldova om intensifierat ekonomiskt samarbete och förstärkte bojkotten mot Transdnistrien, men samtidigt uppmanades Moldova att återvända till förhandlingarna om Transdnistrien med Ryssland, Ukraina och OSSE. Ökad spänning Ryssland NATO/EU Ryssland upprördes naturligtvis över Voronins omorientering och hans stöd för den nye västorienterade presidenten i Ukraina. Inför Moldovas parlamentsval i mars 2005 understödde Ryssland borgerliga oppositionspartier, som var mer samarbetsvilliga än kommunisterna. En ny rysk ambassadör utnämndes, nämligen f.d. chefen för den ryska valkommissionen, och man sände dit en mängd valobservatörer, vilka dock skickades tillbaka. Duman hotade med ekonomiska sanktioner och skärpta visumregler. Men Voronins kommunistparti vann ändå parlamentsvalet och behöll sin absoluta majoritet (56 %) trots en viss tillbakagång. Voronin kunde således fortsätta sin västinriktade politik. Han intensifierade snart sitt samarbete med de likaledes västinriktade ledarna för Ukraina och Georgien, vilket ledde till att den s.k. GU- AM-gruppen inom OSS fick nytt liv. 2 Som svar på denna utveckling finns det nu en risk för att Ryssland intensifierar sitt stöd för regimen i Transdnistrien och behåller sina trupper där liksom i t.ex. Georgien. Ryssland understödjer diskret samarbetet mellan Transdnistrien och andra separatistiska områden i Georgien, medan man i ord erkänner staternas territoriella integritet. Detta torde i sin tur förstärka Moldovas västorientering och öka spänningarna mellan Ryssland och NA- TO/EU. Moldovas vädjan om stöd ställer särskilt EU inför nya uppgifter och prövningar. Men så länge Rysslands ledare ser NATO som ett hot och vill bevara sitt inflytande inom OSS-området genom att stödja separatister (medan de i Tjetjenien bekrigas) lär inte Sverige få någon anmodan att bidra med förband till Transdnistrien. Ingmar Oldberg är forskningsledare vid FOI 1 Landet kallas även Moldavien, men så heter också en del av Rumänien, och Moldova heter det på många andra språk. 2 GUAM är en förkortning av Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan och Moldova. 8 Foto: NATO Photo President Voronin (t h) skakar hand med generalsekreteraren Lord Robertson vid besök i NATO-högkvarteret 23 juni 2003

Erik Lidén: Pax Nordica Som nämndes i en notis i vårt försvar 1/2005 samlade årets arrangemang en rekordpublik. Pax Nordica är ett i Umeå årligen återkommande mycket uppskattat forum för debatt och information med syfte att sprida ökad kunskap om den säkerhetspolitiska situationen i nordligaste Europa. I detta ingår ekonomisk och miljöteknisk utveckling. Befolkningssituationen i norra Sverige liksom totalförsvarets skydds- och räddningsförmåga penetreras också. Umeå universitet är huvudman för denna tankeväckande och vällovliga satsning. Pax Nordica är en pendang till höstens Pax Baltica i Karlskrona med södra Sveriges aspekter på skydd, överlevnad, miljö och hotbilder med beaktande av terrorismens utbredning i världen. Det arrangeras i år 19-20 oktober. Under rubriken EU som supermakt lockades mer än 100 studenter jämte ett antal lärare, journalister och andra nyfikna till föredrag och debatt den 24 februari i universitetets Humanisthus I Umeå. För tolfte året i rad arrangerade statsvetarprofessorn Gunnel Gustafsson Pax Nordica. I det kvalificerade föreläsarfältet i Umeå märktes nye chefen för Utrikespolitiska institutet i Stockholm, Tomas Ries, doktoranden Maria Strömvik, Lunds universitet, SvDmedarbetaren Bitte Hammargren med Mellersta Östern som specialitet, professor Donna Schlagheck som för tredje gången kom från Wright State University i Oregon, USA, denna gång med tre doktorander under ett år i Umeå, förre UI-chefen Rutger Lin- dahl, Göteborgs universitet, och Umeåprofessorn Jan Engberg som ledde slutdebatten. Tomas Ries lämnar ingen oberörd när han tränger in i EU: s säkerhetspolitiska labyrinter, skickligt illustrerat med datorns hjälp. Han filosoferade lite över de 25 EU-ländernas gemensamma förmåga att lösa de säkerhetspolitiska frågorna, inte minst under de närmaste åren som präglas av många barnsjukdomar och nationella intressen. Att Tomas Ries med kort varsel också ersatte riksdagsledamoten från miljöpartiet, Lars Ångström, och berörde hans ämne Vad händer med alliansfriheten i ett supermakts-eu gjorde inte besöket i Umeå mer ointressant, snarare tvärtom. Att dessutom få höra honom analysera Finlands och Sveriges militära möjligheter och skyldigheter i kommande stridsgrupper var också ett fängslande ämne. EU som eventuell supermakt var en röd tråd under dagen som startade i konstaterade motsättningar mellan de 25 EU-länderna. Trots utrikes- och säkerhetspolitiska kontroverser har samarbetet stärkts under de senaste 3-5 åren. Unionen har skapat nya institutioner och godkänt en europeisk säkerhetsstrategi. Insatser i EU-rollen har gjorts i Balkanområdet och i Kongo. Stridsgruppernas sammansättning och utrustning får en viktig roll i denna utveckling. Det var därvid intressant att lyssna till professor Donna Schlagheck som under rubriken USA och EU, allierade eller konkurrenter på det säkerhetspolitiska området berörde kompetensen av i dag och i morgon. USA har genom många års erfarenheter och kvalificerad militär utrustning ett stort försprång i dag, men vad händer fram till 2015? Professor Schlagheck berörde detta liksom det eviga problemet Mellersta Östern, där också Bitte Hammargren lämnade aktuella och intressanta synpunkter på fredsarbetet och vilka krav som måste ställas på USA. Samtidigt diskuteras intensivt i Bryssel om unionens framtida operativa förmåga att vid behov användas vid uppdrag utanför unionen. Vid horisonten skymtar en gemensam försvarspolitik och ännu längre bort ett gemensamt försvar. Dessa framåtblickar fick givetvis ingen fullständig analys i Umeå, men väckte frågor både i panelen och i det intresserade auditoriet. Slutreplikerna kretsade kring EU: s framtid med ytterligare nya medlemmar. Blir EU en supermakt, relationer med USA, alliansfrihet i olika nivåer, ambitioner och kan EU hålla och hållas ihop? Några av de öppna kort som fortfarande finns. Arrangörer var allmänna försvarsföreningen i Västerbotten, Umeå universitet och Umeå kommun. Dessutom bjöd landshövding Lorentz Andersson på middag i Kungl Västerbottens regementes välskötta officersmäss. Erik Lidén är journalist och styrelseledamot i aff referat 9

Göran Grönberg: EU Battle Group År 2008 skall Nordic Battle Group, 1.500 man, kunna stå till EU:s förfogande. Den kommer att bestå av kontingenter från Sverige (1.100), Finland, Norge och Estland samt stå under svensk ledning. Här tecknas bakgrunden. När EU:s stats- och regeringschefer i december 1999 i Helsingfors beslutade om militära krishanteringsmålsättningar, Helsinki Headline Goal (HHG), var det nog mer en slump än en noggrann genomförd analys som bidrog till dess innehåll. Förvisso fanns erfarenheter från krigen på Balkan, inte EU:s egna, men väl andras. Det viktigaste med detta beslut var att ett militärt samarbete kunde påbörjas i mer fasta former inom unionen. Erfarenheter från Balkan och Kongo Erfarenheterna från Balkan kom ändå att få en framträdande roll i det intensiva planeringsarbete som påbörjades under år 2000. Det generiska Stridsfordon 9040 C (här i Liberiastyrkan) avses ingå i Nordic Battle Group. Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Svensson scenario som blev styrande för att kunna fastställa förbandsbehovet inom den politiska målsättningen med HHG beskrevs påfallande likt krigssituationen i Bosnien. Förbandsbehovet kom därför till stora delar att spegla den NATO-ledda styrkan (IFOR) som sattes in för att stödja genomförandet av fredsöverenskommelsen efter Dayton-avtalet från slutet av 1995. Dessutom tillfördes också vissa, om än begränsade, erfarenheter från NATO:s flygkrig mot Serbien 1999. När så EU i slutet av 2003 värderade om målsättningarna för HHG var uppfyllda konstaterades på ett underfundigt EU-språk att så var fallet, men att avsevärda brister i tillgängliga resurser fortfarande fanns kvar. Bristerna var, och är än idag, i huvudsak relaterade till de strategiska resurserna såsom lednings- underrättelse- och strategiska transportfunktionerna samt förmågan att snabbt kunna sätta in och leda resurser i ett konfliktområde. Kritiska röster hävdar att såväl målsättningen, som scenariot och förbandsinnehållet, snarare speglade historiska resursbehov än de framtida kraven på militära resurser. Stora felsatsningar skall ha gjorts genom att planera för och vidmakthålla föråldrade förbandsstrukturer. De två militära insatserna som EU var ansvarig för under 2003 var operation CON- CORDIA som genomfördes i Makedonien, delvis med hjälp av NATOresurser, och operation ARTEMIS i Kongo som genomfördes under fransk ledning och med huvuddelen av förbandet (stridsgruppen) från Frankrike. Den första var av ett militärt omfång som vida understeg målsättningen med HHG, men hade en enormt stor politisk betydelse. Den andra var en mycket snabb och kort insats med lättrörligt förband där Sverige deltog med personal från särskil- 10

da skyddsgruppen (SSG). Inte heller den var i paritet med den målsättning som anges i HHG. Båda anses dock genomförda med stor framgång. Tillkomsten av Battle Group När EU 2003/04 stod i begrepp att ta ett nytt beslut om det framtida säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet befann sig unionen i en situation där förslaget om en konstitution samtidigt skulle antas. Det ursprungliga förslaget till konstitution innehöll ingen reell substans för samarbetet vilket dock kom att ändras under senare delen av hösten 2003 då ett avsevärt fördjupat samarbete (permanent strukturerat samarbete) föreslogs inför slutförhandlingarna. Det var i detta förslag som stridsgrupper, avsedda för mycket snabba men korta insatser för första gången presenterades. Att kunna lämna ett substantiellt bidrag till samarbetet anses utgöra inträdesbiljetten till EU:s fördjupade militära samarbete. Troligen var man i Frankrike skeptisk till att förslaget om fördjupat militärt samarbete skulle överleva konstitutionsförslagets slutförhandlingar. Därför presenterades ett förslag till nya militära krishanteringsmålsättningar, Headline Goal 2010 där stridsgrupperna fick en framträdande roll. Ungefär samtidigt presenterade Frankrike också ett förslag till stridsgruppkoncept, EU Battle Group Concept, som snabbt anammades av Storbritannien för ett gemensamt agerande. Till det strävsamma paret anslöt sig ganska snart även Tyskland. Idag driver således EU två (parallella) spår för utvecklingen av EU Battle Group. Inom konstitutionen där förslaget till mångas förvåning överlevde i princip ograverat och inom målsättningen Headline Goal 2010 som beslutades av stats- och regeringscheferna vid toppmötet inför sommaren 2004. Skulle konstitutionen mot all förmodan inte antas av samtliga medlemsländer så kommer EU Battle Group att leva vidare genom fastställt koncept och som en del av Headline Goal 2010. Konceptet Målsättningen innebär att EU by 2007 vilket på EU-språk normalt betyder slutet av 2007, skall samtidigt ha tillgång till två stridsgrupper som även skall kunna ställas till FN:s förfogande. Varje stridsgrupp skall senast efter 10 dagar från ett EU-beslut om insättande kunna genomföra sitt uppdrag i aktuellt krisområde och verka där under 30 dagar med möjlighet till förlängning upp till sammanlagt 120 dagar. Gruppen skall kunna ta emot och leda olika typer av understöd, även flyg och vara självförsörjande samt ha tillgång till strategisk transportkapacitet för att nå insatsområdet inom överenskommen tid. Stridsgruppen avses bestå av förbandsenheter med stor rörlighet. Förutom erforderliga ledningsresurser utgörs stommen av tre (infanteri) kompanier med tillhörande spaningsresurser, lätt understöd (luftvärn, artilleri) samt ett underhållskompani. Sammantaget består stridsgruppen av c:a 1.500 man. Strategiskt sammanhang För att förstå sammanhanget och hur tanken är att stridsgrupperna skall kunna användas måste vi erinra oss EU-insatsen i Kongo som både till form och till innehåll blivit stilbildande. Det är säkert heller ingen slump att det är Frankrike som taget initiativet till utvecklingen av stridsgrupperna. Följaktligen måste stridsgruppen kunna verka i olika miljöer, på stora avstånd från hemlandet och med snäva tidsförhållanden. Ett avstånd om insatser upp till 600 mil från Bryssel skall snarare ses som planeringsförutsättningar än en överenskommen policy som styr EU:s ambitioner. Utbildning och övning De medlemsländer i EU som tagit på sig ansvaret för att vara ledande nation (framework nation) inom de olika stridsgrupperna har ett stort ansvar som även omfattar stridsgruppens utbildnings- och övningsverksamhet. Syftet är givetvis att den som blir utsedd till chef skall ha det fulla ansvaret för att stridsgruppen kan lösa de uppgifter som tilldelas vid en insats. Det svenska ansvaret för Nordic Battle Group torde innebära att gemensamma övningar kommer att genomföras i Sverige av hela styrkan, inkluderande understödsfunktioner, innan beredskap skall intas 2008. Utmaningar För svensk del torde den största utmaningen ligga i att leda en internationell styrka som kan komma att lösa stridsuppgifter. Med ledning omfattas inte bara de militära ledningsfunktionerna i stridsgruppen utan framför allt den samordnande högkvartersfunktionen i insatsområdet som ytterst skall kunna leda även flyg- och marinenheter men också i sin funktion kunna samverka med ickemilitära funktioner som tillförs eller finns på den plats insatsen skall göras. Detta innebär också krav på ett svenskt politiskt ledarskap som kan motivera allmänheten, hantera svårigheter i form av skadade eller döda och internationella opinionsyttringar m.m. Det är givetvis också en utmaning att få de andra deltagande länderna att bidra med erforderliga resurser. I slutändan är det Sverige som har ansvaret för att snabbinsatsstyrkan fungerar, vilket kan innebära att det kan bli svenska resurser som måste avdelas om inte andra har möjlighet. Göran Grönberg är överstelöjtnant och strategilärare vid Försvarshögskolan 11

Eino Tubin: Vad hände under Länge var det tabu att diskutera vårt grannland Estland. Sverige var ju ett av de första länder att de jure erkänna den sovjetiska ockupationen. En tystnadens slöja drogs ner över vad som hände under och efter det andra världskriget. Det är dock viktigt att diskutera händelserna öppet, eftersom de ger bakgrunden till dagens säkerhetspolitik. Inte heller esterna fick en rättvisande bild. Exilesterna bar på sina minnen, utan objektiv dokumentation. Krigsveteraner präglades av sina lojaliteter. De som levde under den ryska ockupationen matades med propaganda, där allt motstånd mot kommunismen fördömdes. Myter slog rot. Vem hade skuld, vilka var krigsförbrytare? 1988 tog president Lennart Meri initiativet till en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten (www.historycommission. ee), som under ordförandeskap av den finländske diplomaten Max Jakobson skulle tränga bakom myterna och hörsägnerna. Hittills har den publicerat sina slutsatser om tiden fram till hösten 1944, då ryssarna återvände. Finland har nyligen också tillsatt en historiekommission för att få fram sanningen bakom tidigare tabu-frågor som utlämningen av ingermanlänningar till Sovjet och judar till Tyskland samt den förfärande stora dödligheten bland de ryska krigsfångarna. I det följande refererar jag kommissionen. Antalet offer får ställas i proportion till befolkningen, som var c:a en miljon. I den hemliga bilagan till Molotov-Ribbentrop-pakten tillföll Estland Sovjetunionens inflytelsesfär. Den 28 september 1939 tvingades Estland att upplåta baser. C:a 25.000 sovjettrupper stationerades i landet; esterna hade vid tillfället 15.000 man i aktiv tjänst. På Hitlers order evakuerades alla etniska tyskar till Tyskland. Den 16 juni 1940 fick det estniska sändebudet i Moskva ett ultimatum: eftersom landet brutit mot biståndspakten skulle ytterligare sovjettrupper stationeras i landet och en ny regering tillsättas. Regeringen gav efter, eftersom landet stod ensamt. Dagen efter vällde ryska trupper in i landet. Presidenten tvingades godta en kommunistisk regering, som tog order från Zjdanov m.fl. på den sovjetiska legationen. Efter fejkade nyval förklarade parlamentet Estland för sovjetrepublik. Banker, företag och all jord drogs in till staten och samhället sovjetiserades i rask takt. Samma saker ägde rum i Lettland och Litauen. Kommissionen förklarar att Sovjetunionens strävan att skydda sina gränser under det andra världskriget inte ursäktar ockupationen, som var ett resultat av långsiktiga expansionsplaner. Terrorn släpps loss Arresteringarna började genast, först med formell grund i ett gammalt undantagstillstånd då presidenten tog makten för att stoppa en högerextremistisk rörelse. ÖB Laidoner och president Päts var bland de första som deporterades. De flesta tidigare ministrar sköts eller dog i fångenskap. Arresteringarna drabbade i första hand politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder; samhällets bärande skikt. 7.000 människor arresterades; uppåt 2.000 sköts, huvuddelen dog i fångenskap. Den 14 juni 1941 deporterades över 10.000 människor, varav huvuddelen kvinnor och barn; många avrättades eller dog i fångläger. 230 estniska officerare i tjänst deporterades, många sköts. Vidare deporterades mer än 400 estniska judar. 1.000 män och kvinnor samlades upp på öarna, men kom aldrig iväg på grund av den snabba tyska offensiven. 50.000 man kallades in till Röda Armén, varav uppåt 33.000 man kom iväg till Sovjetunionen; c: a 3.000 dog på vägen. Under sommaren 1941 evakuerades 25.000 personer till Sovjetunionen. 75 % av de estniska judarna flydde till Sovjetunionen undan tyskarna. Under evakueringen dödades över 2.000 personer. Förintelsebataljoner som till huvuddel bestod av etniska ester sattes på Stalins order in för att förhärja landet den brända jordens taktik. De bekämpades av skogsbröderna, en impro- 12

ockupationen? viserad gerilla av folk som räddat sig undan deportation. Det var ett smutsigt krig där många oskyldiga strök med. I sin summering förklarar kommissionen att huvudansvaret för folkrättsbrotten bärs av Sovjetunionens ledarskap. Ingen ideologi kan ursäkta att tusentals oskyldiga människor fängslas, invalidiseras eller avrättas. Under inga förhållanden kan sovjetisk lag tillämpas på människor som tidigare handlat i enighet med republiken Estlands lag. Mer specifikt pekar kommissionen ut NKVD (KGB: s föregångare) som ansvarigt för de flesta brotten. Militärdomstolarna bär skulden för de summariska domar, som skickade oskyldiga i döden. Ansvaret vilar också på Johannes Va- Minnesstenen i Klooga nära Paldiski över judar mördade i Estland 1941-1944. Stenen sattes upp efter frigörelsen. Motsvarande monument från sovjettiden talar endast om mördade medborgare, att de var judar fi ck inte nämnas. res och hans marionettregering samt på de återvändande estniska exilkommunister som ledde polis och säkerhetstjänst. Förintelsen i Estland När det gäller den tyska ockupationen konstaterar kommissionen att de tyska militära och civila myndigheterna bär huvudansvaret för folkrättsbrotten. Kommissionens uppgift var att peka ut vilka ester som deltog. Ett Einsatzkommando följde tätt i spåren på de tyska trupper som avancerade genom Estland. Inom ett halvår hade i stort sett alla kvarvarande judar mördats mellan 950 och 1.000 män, kvinnor och barn, inklusive judar som stod utanför församlingen, mentalsjuka och veteraner från Estlands frihetskrig. Mindre än ett dussin överlevde kriget i Estland. En okänt antal judar från Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland och Polen togs till Estland och mördades. Under 1942 anlände judar från Theresienstadt till ett arbetsläger i Jägala. 3.000 En liten minnessten över fångarna i koncentrationslägret Vaivara nära Sillamäe i Estland 1943-1944. Foton: Eino Tubin 13

av dem sköts i Kalevi-Liiva. När arbetslägret avvecklades nästa år sköts de flesta av de kvarvarande. Ett läger etablerades också vid Vaivara. Under reträtten hösten 1944 evakuerades många fångar till Danzig, men c:a 2.000 fördes till Klooga och sköts, varefter kropparna brändes. Dessutom mördades mellan 400 och 1.000 romer i Estland under kriget. En del kom från Tjeckoslovakien, en del var estländare. C:a 6.000 ester och 1.000 ryssar avrättades strax efter den tyska ockupationen, ibland efter ståndrätt, men oftast utan någon prövning alls. De beskylldes för medlemskap i förintelsebataljonerna eller för kommunistsympatier. Även familjemedlemmar drabbades. Över 30.000 sovjetiska krigsfångar fördes till Estland, varav hälften dog i fångenskap. Ingen vet hur många som mördades och hur många som dog till följd av svält och dålig behandling. I Vaivara-lägret förekom slavarbete, där fångar tvingades arbeta tills de dog. Kommissionen har också försökt kartlägga var den Estniska Legionen (ett Waffen-SSförband) och olika estniska polisbataljoner verkade under kriget. Kommissionen konstaterar att 36. polisbataljonen deltog i massmorden på judar i staden Novogrudok i Vitryssland. Andra polisbataljoner kämpade mot partisaner, ett töjbart begrepp som kan inbegripa både räder mot byar och massavrättningar. Estniska förband vaktade ett flertal läger både i Estland och annorstädes och deltog i deportationen av civila från Vitryssland och Polen till Tyskland. Skogsbröderna avlöstes av ett hemvärn, Omakaitse på 30-40.000 man, som tog order av tyskarna. Mellan 1.000 och 1.200 beräknas ha deltagit i hämnden mot påstådda medlemmar i förintelsebataljonerna och morden på judar. Omakaitses medlemmar överfördes senare till Waffen-SS eller polisbataljoner, tillsammans med andra frivilliga och senare också värnpliktiga. Kommissionen lägger huvudansvaret för kollaborationen med nazisterna på ledarna av direktoratet, den estniska självstyrelsen under kriget. Den hade makt över polisen och bar ansvaret för att ester olagligt togs ut till tvångsarbete eller värnplikt under kriget. Den estniska säkerhetspolisen deltog aktivt i jakten och morden på judar och romer. Panikstämning Kommissionen försöker också teckna bakgrunden. De sovjetiska massdeportationerna skapade en panikstämning, där tyskarna togs emot som befriare. Det var stor personalomsättning i de estniska förband som slogs på tysk sida. Alla soldater var inte krigsförbrytare. De som själva inte deltog i grymheterna måste dock ha accepterat vad som hände. Det var svårt att välja sida. Det fanns ingen exilregering. Det enda alternativ, som stod öppen, var att fly till Finland. Över 3.500 tog sig dit, en del för att slippa värnplikt, andra för att frivilligt slåss på finsk sida. Hälften av finnpojkarna återvände för ett hopplöst försök att återskapa en fri stat mellan de retirerande tyskarna och de framryckande ryssarna. Många som begått krigsförbrytelser på tysk sida gick fria. Det kalla kriget gjorde att ingen frågade de många flyktingarna vad de gjort under kriget. Bland dem fanns medlemmar av direktoratet, säkerhetspolisen och tidigare lägervakter. Så långt kommissionen. Det är prov på politisk mognad att be utlänningar vädra skeletten i garderoben. Men också ett sätt att avväpna grannen i öst, som utnyttjat varje möjlighet att dra fram nazispöket. Redan före frigörelsen utnyttjades det i ryssarnas psykologiska krigföring. Varje veteranträff utmålades genast som ett nazistmöte. Vad har dessa händelser för relevans idag? Någon uppgörelse med det förflutna har aldrig ägt rum i Sovjetunionens arvtagare Ryssland. Man har ingenting ångrat. Nationalister hävdar fortfarande att Ryssland borde ha speciellt inflytande i de baltiska staterna. Vid firandet av 60-årsminnet av krigsslutet avtäcks ett monument över Jaltamötet, där en dödssjuk Roosevelt tvingades acceptera Östeuropas förslavande. Stalin är förstås med; historiens mest blodbesudlade diktator äras fortfarande som räddaren av Moder Ryssland i kriget. Finland som klarade sig från Estlands öde genom förbittrat militärt motstånd har en de facto försvarsallians med EU och envisas med hänvisning till historien att ha kvar ett gammaldags invasionsförsvar. Estland, Lettland och Litauen har gått ett steg längre de är med såväl i EU som NATO. Samma förmiddag som medlemsskapet i NATO trädde i kraft för ett år sedan landade en rote holländska F-16 i Litauen för att skydda de tre ländernas luftrum. Det måste ha gått en kollektiv suck av lättnad genom de tre folken. Aldrig mer blir de ensamma mot en hungrig stormakt. Ryssarnas taktik är alltjämt att försöka splittra balterna genom löften och hot när det gäller olösta frågor efter skilsmässan från Sovjetunionen. När George Bush nyligen besökte EU och NATO så tog de honom åt sidan och framförde en rad klagomål över Rysslands beteende. Under Putin blir demokrati och pressfrihet alltmer kringskurna, medan det västerländska rättsstatsbegreppet aldrig fått fäste. Putin må se sur ut när han blir tillsagd av Bush eller när han tappat ansiktet i Ukraina men omvärlden måste säga ifrån när Ryssland spelar buse igen! Författaren är frilansskribent bosatt i Turkiet. 14

Olof Santesson: Närvarande vid födelsen Ett vittnesmål om Baltikums frigörelse Sverige var först på plats. Under för Baltikum avgörande år var en handfull unga svenska diplomater ensamt stationerade i regionen för att på platsen följa ja uppmuntra Estlands, Lettlands och Litauens kamp för att återvinna nationell självständighet. Vad de kan berätta är historien om en frihetsprocess som vi idag tar för given. Balterna är inlemmade i både EU och NATO, men som deras grannar behöver vi inse att de ännu inte kanske aldrig kan slappna av vid randen av ett Ryssland vars demokratiska utveckling alltjämt måste sättas ifråga. En av dem som synnerligen aktivt var närvarande vid det fria Baltikums återfödelse är Lars Peter Fredén, och han har gett ut en medryckande och insiktsfull bok om hur det hela gick till sett från hans horisont. Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991 är en uppfordrande läsning för var och en som vill nalkas bakgrunden till det baltiska självmedvetande som idag hör till bilden av våra kontakter över Östersjön. Svenska fackföreningar har handgripligt reagerat mot att arbetskraften alltjämt är billig på andra sidan. Men när det gäller arbetsmarknaden vinner vi inte självklart acceptans för våra värderingar. De baltiska länderna gör precis som Sverige sin röst hörd. Ett tecken på ökad trygghet trots allt, om man så vill. Men de åren, då Fredén som svensk konsul ständigt var på resande fot i främst Lettland och Litauen, var en spänningens och orons tid. Man har anledning att komma ihåg, som han skriver, att vägen från då till nu inte var riskfri och aldrig självklar. Tre olika folk De baltiska folken fick lita till egen kraft när de, medan Gorbatjovs perestrojka pågick i Moskva, började arbeta för det länge otänkbara att bryta Sovjetunionens övermakt. Någon systematisk samordning fanns inte mellan de tre republikerna medan de ryckte fram. Man kommer ändå att tänka på ett cykelteam, där de tävlande turas om att ligga före och dra. Det var i Estland som det började med folkfrontens allt djärvare idéer, men under det dramatiska slutskedet innehades ledningen av Litauen. Den växlande turordningen borde inte överraska dem som efteråt inte då försökte vänja sig att se balterna som tre folk med distinkta drag, inte mindre olika sinsemellan än de nordiska länderna. Fredén ägnar elegant och effektivt ett kapitel åt detta. Estlands pionjärroll låter sig förklaras av tidiga internationella kontakter, inte minst på grund av närheten även språkligt till Finland. Esternas finskugriska och Lettlands och Litauens skilda baltiska språk krävde ett lingua franca för inbördes kontakter och förståelse. Idag är det engelska, då var det ryskan. De tre länderna delar inte samma historia. De protestantiska Estland och Lettland med sina erfarenheter av storhetstidens svenska Östersjövälde är unga stater från 1918. Det katolska Litauen, med sin tidvis ansträngda närhet till Polen, var en av medeltidens stormakter geografiskt sett, sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Författaren ser och understryker skillnaden så som den framträder i de tre ländernas litteratur 15

Friheten är vunnen och nu skall den säkras. Den baltiska frigörelsens föregångsman president Landsbergis (t.v.) på besök 1992 hos NATO: s generalsekreterare Manfred Wörner. Foto: NATO Photo 16litteratur huvudstäder. Tallinn och det mer storvulna Riga bär sina drag av hansestäder, östersjöiska och nordeuropeiska. Vilnius beskriver han som centraleuropeiskt, präglat av katolsk barock, helgon och hemlighetsfulla gränder. Och litauerna kallar han för Baltikums sydlänningar, de stora gesternas folk. En viktig faktor var också att de mer än sina grannar kände sig etniskt trygga med 83 procent av befolkningen i republiken. Motsvarande siffror anges av Fredén till 65 procent för esterna och bara 58 procent för letterna bra drygt hälften av människorna i Lettland. Praktiskt svenskt arrangemang Hur skulle då Sverige förhålla sig till nya rörelser i en region man under årtionden hade negligerat, avskrivit så som varande sovjetisk? Det var en fråga som upptog en del av UD:s intresse. I och med att förändringens vind började blåsa fann man det angeläget att diplomatiskt etablera sig, rent praktiskt var mängden av visumansökningar ett växande problem. Lösningen i först Tallinn och därefter Riga under 1990 blev att man upprättade s.k. avdelningskontor under generalkonsulatet i Leningrad. Det var nödvändigt för att i Moskva få tillåtelse att fungera i de två städerna. Men det förutsatte också att estniska och lettiska frihetsföreträdare såg det praktiska i arrangemanget och fann sig i att det ju markerade sovjetisk överhöghet. I Litauen, som accelererade mot full självständighet gick det inte att få förståelse för modellen, där fick man fortsätta att verka på resande fot med diplomater som avlöste varandra. Nyckelpersonen Landsbergis Nej, Litauen lät sig inte längre hejdas under Vytautas Landsbergis pådrivande ledning. Denne ägnar Fredén den mest utförliga av en rad personporträtt som ger skildringen liv och färg. Idag är Landsbergis nära nog glömd, men skall man nämna en nyckelperson framför andra i den baltiska frigörelseprocessen är det han. Som samtalspartner fann Fredén honom både frustrerande och respektingivande, på samma gång vördnadsbjudande som ibland komisk i sin ensidiga koncentration på en enda sak och sin benhårda tro på att andra kunde fås att dela hans syn på världen. Pennan var hans vapen, denne säregne blandning av visionär och kamrer. Sverige var förstås Landsbergis inte nöjd med efter vad han uppfattade som sveket att 1940 de jure erkänna Sovjetunionens ockupation och annektering av tre små grannstater. Men med sin närvaro kunde Fredén och hans så småningom växande diplomatiska personal spela en marginellt viktig roll i Vilnius precis som i Tallinn och Riga. Har svenska diplomater någonsin varit så i praktiken välvilligt involverade i några länders tillblivelse som här? Deras personkännedom blev med tiden enorm. De fick arbeta hårt. UD utökade visserligen rätt snabbt personalen, men den räckte aldrig till för att möta kontaktoch visumsökande balters alla behov. Fredén ger målande beskrivningar hur det var att från scratch bygga upp fungerande administrationer under mödosamma förhandlingar med lokala byråkrater. Kommunikationerna med hemlandet var till en början primitiva och beroende av sovjetiska myndigheters välvilja; i Vilnius fick Fredén bära med sig dokument i portföljen utan fast bas, med kontoret i fickan. Krisen 1991 Framställningen får samtidigt sin nerv av det drama som författaren och hans kolleger fick vara delaktiga vittnen till. Främst gäller det de dagar i januari 1991 då Gorbatjov i ett ännu oklart handlingsförlopp inte hindrade sovjetiska säkerhetsförband från att utöva våld i den litauiska huvudstaden massakern i Vilnius och strax därpå i Riga. Större delen av världens uppmärksamhet var

riktad mot Irak, där i en ny fas av Kuwaitkonflikten USA och dess allierade hade inlett sin bomboffensiv mot Saddam Husseins välde. Men i Baltikum kändes allt stå på spel. Litauen hade då varit pressat hårt efter sin ensidiga självständighetsförklaring året innan. Fredén skriver att han vid en läsning efteråt av UD:s dossierer om Litauenkrisen våren 1990 slås av hur allvarlig den då bedömdes vara. Men under 1991, det år som hade inletts så olycksbådande, gick allt fort. Innan det var slut hade de baltiska republikerna nått full självständighet, och Sovjetunionen var borta liksom Gorbatjov själv. Västlig hänsyn till Ryssland Att det skulle gå så fort förstod ingen bara månader innan, inte heller de närvarande svenska diplomaterna från sin unika utsiktsplats. När islossningen kom hängde det officiella Sverige inte riktigt med. Man hade så länge gjort allt för att inte stöta sig med Sovjetunionen att man var fortfarande försiktig. Sverige var inte först med sitt erkännande av de återupprättade baltiska staterna, som man kanske kunde ha väntat efter en särklassig diplomatisk krisnärvaro, utan kom först som tjugonde nation. Baltikum var fritt och erkänt av statssamfundet, men stödet från västliga stormakter var länge påfallande svagt av omsorg om relationerna med Moskva. De nordiska länderna förblev ett antal år desto viktigare. Vi ser balterna som självklara grannar, även om verklig inlevelse i deras lidanden nog i mycket saknas. De baltiska staterna utgör naturliga och omistliga delar av Europa dit en gång även Ryssland som en självklarhet kommer att räknas, skriver Fredén. Självständighetstiden har förvisso bjudit på problem, och det gick tidvis inte smärtfritt att lägga grunden för Estlands, Lettlands och Litauens samtidiga inträde i NATO och EU. Ett särskilt problem utgjordes av alla de ryssar, vitryssar, ukrainare och andra som hade flyttat eller tvångsförflyttas till framför allt Estland och Lettland efter 1944 i spåren på den tyska arméns reträtt undan Röda armén. Om det som hände när friheten väl vunnits skriver Lars Peter Fredén i en kommande volym från sina år som medarbetare till dåvarande statsministern Carl Bildt. Titeln har han redan presenterat: Återkomster: Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994. Den som vill få inblick i Estlands, Lettlands och Litauens första tid efter återkomsten till Europa har något att se fram emot. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör Lars Peter Fredén: Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991. Atlantis 2004 RBS 70 vinner i längden RBS 70 är fortfarande den givna ledaren inom korträckviddigt luftvärn. Den finska arméns upphandling av RBS 70 och ASRAD-R nyligen visar att båda systemen hävdar sig i konkurrens med de senast utvecklade missilsystemen på marknaden. Det som framförallt gör RBS 70 unik är kombinationen av allmålsförmåga och ostörbarhet. Den nya BOLIDE-missilen tillför småmålsförmåga och 8 kilometers räckvidd. Med det nya nattsiktet BORC kan RBS 70 effektivt bekämpa mål dygnet runt. litteratur Saab Bofors ors Dynamics engaged in precision SAAB BOFORS DYNAMICS Saab Bofors Dynamics AB 691 80 Karlskoga Tel 0586-810 00 Fax 0586-857 00 www.saab.se 17

Olof Santesson: För en ökad roll i fredsoperationer Borgerliga alliansen engagerar sig referat 18 Våra politiker är överens. De borgerliga har inte mindre ambitioner än regeringen, snarare tvärtom. Man vill att vårt land skall öka sina bidrag till internationella insatser. Vi måste till att börja med klara ut vad vi vill en nationell strategi efterlyses av såväl oppositionen som ledningen av Försvarsmakten. Det enda som något dämpar entusiasmen när det gäller vidgade insatser är en oro för hur man inom nuvarande ekonomiska ramar och gällande skall kunna lösa den uppgift man vill ta på sig. Riktigt hur illa det är ställt med dagens militära försvar berördes förstås inte när ärevördiga Folk och Försvar (med rötter i andra världskrigets nationella beredskap) och de borgerliga samarbetspartierna (Allians för Sverige) gemensamt anordnade en konferens den 4 april 2005. Det var inte elände man skulle tala om, när alliansen på detta sätt gjorde sin första manifestation på det säkerhetspolitiska området, utan politikerna ville markera vad de tillsammans strävar efter att åstadkomma. För allmänhetens eventuella inblickar i ett besvärligt militärt läge får man i stället gå till enstaka tidskriftsinlägg och alltför sporadiska nedslag i nyhetsmedierna. Framtidsvisioner och önsketänkande Litet av laddning fanns ändå i bakgrunden. För Folk och Försvar innebar ett direkt samarrangemang med en grupp politiska partier något nytt, framgick det av introduktionen av styrelseledamoten Elisabeth Falkemo från Frivilliga försvarsorganisationernas samarbetskommitté. Frågan hade krävt ett policybeslut av styrelsen. Konferensens rubrik, En större roll för Sverige i internationella operationer? hade hur som helst lockat en publik som nästan fyllde riksdagens gamla Förstakammarsal (150 platser). Och frågetecknet framstod mest som ett uträtat utropstecken. Som sig kanske bör när man vill ta sats präglades sålunda mötet rätt mycket av såväl framtidsvisioner som önsketänkande. Det gällde nog inte minst överbefälhavaren Håkan Syréns programtal Tankar om nationell strategi för internationella operationer inför den avslutande paneldiskussionen. Minst bataljon Vad Allians för Sverige strävar efter berördes av moderatledaren Fredrik Reinfeldt i ett kort inledningsanförande mot bakgrunden av nya hot och krav på svensk EU-solidaritet. I programmet efterlyses en vägledande nationell strategi och vilja att återta ett tidigare brett svenskt engagemang i freds-

Kravallutrustade KFOR-soldater under oroligheterna 17 mars 2004 som beskrevs av brigadgeneral Anders Brännström. operationer och därmed ett svenskt inflytande. En anständig nivå kräver enligt de fyra partierna (m, fp, kd och c) minst en tredubbling av de svenska insatserna. Man skall komma snabbt ut och även kunna förstärka snabbt. Det måste göras prioriteringar. Att bidra med sådant som saknas ger enligt alliansen ett stort inflytande. Å andra sidan ställer den sig ovanligt konkret bakom uppfattningen att vi skall satsa på substantiella bidrag i några få missioner. Det sistnämnda, militärt uttryckt som att vi bör satsa på att skicka ut minst bataljoner (upp till 1.000 man), framhävdes mycket klart av de följande talarna från militärt håll. Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Bengtsson Rekryteringen kräver krafttag Först ut var brigadgeneralen Anders Brännström som medryckande beskrev läget i Kosovo vid oroligheterna den 17 mars 2004, då han själv var chef för fredsstyrkan KFOR: s multinationella brigad i krisområdets centrum, omfattande bl a en svensk bataljon. Talaren konstaterade att plundring och förstörelse inte kunde förhindras, men brigaden lyckades i sin huvuduppgift att rädda liv; något av ett mirakel. Han efterlyste ett erkännande av soldaternas insats. Avslutningsvis redovisade Brännström de tio teser i vilka han har koncentrerat slutsatser av sina egna erfarenheter. Något omstridd är hans beskrivning av en koppling mellan utlandsstyrkan och arméns grundorganisation med nuvarande system. Han utgår från att det efter det senaste försvarsbeslutets hårdbantning av Försvarsmaktens grundorganisation endast finns tre regementen (i Boden, Skövde och Revingehed) kvar för utbildning av mekaniserade bataljoner, hur det nu skall räcka som rekryteringsbas. Opponenter pekar på att det faktiskt också sker utbildning av intresse för utlandsinsatser vid andra arméförband och även inom marinen (amfibieregementet) och flygvapnet. Men det mesta av Brännströms teser är rimligtvis invändningsfritt från militär ut- referat 19

referat gångspunkt, såsom att man måste planera för vad som kan hända, att rekryteringen är ett stort problem som bara kan rättas till genom krafttag, att soldaterna behöver lära sig att hantera delvis beväpnade civila folkmassor, att man bör undvika att gå baklänges in i situationer där förutsättningarna har förändrats. När Sverige åtog sig en brigadledning i Kosovo borde man sålunda ha prövat hur den nya uppgiften skulle finansieras i stället för att försöka klämma in den i lagd budget. Andra länder avbröt minskning av trupp efter marsoroligheterna, Sverige vidhöll och genomförde en reducering från bataljon till kompani, som om ingenting hade hänt som krävde nya överväganden. Pengarna var intecknade. Behov av nischade kompetenser Från ett stridsfält där dessvärre många dödsoffer krävdes rapporterade den internationellt meriterade brigadgeneralen Jan-Gunnar Isberg om flera inhopp som internationell brigadchef i Kongo. Här rörde det sig om något för svenska förhållanden så ovanligt som en operativ ledningsinsats beordrad och finansierad av FN. Den isbergska krigsskildringen gav en naturlig övergång till inledningen av nästa block, där översten Sverker Ulving vid svenska FN-delegationen gick igenom FN:s operationer. Världsorganisationen koncentrerar sig på Afrika, men totalt våren 2005 hade man 67.000 man ute i 17 insatser, och praktiskt taget alla bataljoner kom från icke-oecdländer. Bataljoner finns således i riklig omfattning. Vad som efterfrågas är därför inte större svenska förband utan nischade kompetenser och specialinsatser, vilket inte riktigt stämmer med andra talares preferenser för bataljonsförband. Brist på övning av chefer Kanslirådet Johan Frisell från UD fyllde på med EU: s insatser, betydligt fler än de flesta har klart för sig och gärna skräddarsydda. Här kan Sverige delta i hela beslutskedjan, och vinner respekt genom sin vilja att bygga upp en av EU: s tolv stridsgrupper. Två i taget skall under ett halvår vara omedelbart gripbara. Det innebär att Sverige från 2008 vart tredje år under sex månader skall ha sin nordisk-estniska grupp i hög beredskap. Avslutningsvis gjorde ambassadör Per Anderman motsvarande rundmålning av NATO:s operativa verksamhet och relevans för militär krishantering samt inbjöd alla att besöka den svenska NATO-delegationen. Siste talare var general Syrén med ett antal intresseväckande markeringar. Han siktar till väsentligt höjda ambitioner men fann det också nödvändigt att diskutera bredden i våra förbandsregister (anmälda enheter för utlandstjänst). Uppenbart ville han sänka beredskapsnivån för en del förbandstyper som inte är omedelbart efterfrågade. (Flyg, fartyg?) När vi kan ställa upp med efterfrågade bristresurser så kan det ge politisk utdelning på helt andra plan, hette det i en övergripande synpunkt. Som Försvarsmaktens högste personalchef måste ÖB förmodligen utlova att säkerställa långsiktig nationell kompetensbredd. Men han vet förstås vad som håller på att gå förlorat, främst för den nästan pulvriserade arméns del, när våra officerare inte har kvar några högre operativa befattningar (chefer och staber) att öva sig i. Likafullt sade han sig vara optimistisk om möjligheterna att åstadkomma ett utbildnings- och rekryteringssystem som möter väsentligt högre ambitionsnivåer vad gäller effektivitet än idag. Hjälp utifrån behövs I Försvarets Forum (2/2005) har Syrén skrivit att han helst inte vill att vi utbildar någon enda soldat som inte från början är intresserad av att ingå i insatsorganisationen och göra internationell tjänst. Här hamnar han på kollisionskurs med Pliktverkets generaldirektör Björn Körlof, som med stöd i gällande lag vidhåller att internationella insatser skall bygga på frivillighet hos soldaterna. I Förstakammarsalen hade ÖB Syrén en ny formulering: I genomsnitt varannan grundutbildad soldat kommer att efterfrågas för internationella uppdrag. Realismen i detta väcker frågetecken. Slutligen när det gäller försvaret av riket, så kommer enligt Syrén yttre militära hot av mer omfattande slag knappast att kunna hanteras nationellt därtill kommer vår egen resursbas att vara för liten. Precis som alla små länder måste vi tänka särskilt noga på vad vi är beredda att låta andra bidra med respektive vad vi till varje pris vill kunna klara själva. Den bollen fångades inte upp av panelen från alliansen: Gunilla Carlsson (m), Allan Widman (fp), Anders Wijkman (kd) och Agne Hansson (c). Sanningen att säga så gav kvartetten inte moderator Britt- Marie Mattsson mycket att ta tag i. Och som alltför vanligt är, var tiden för åhörarinlägg knappt tilltagen. Det skulle inte skada om det någon gång fanns utrymme för funderingar över exempelvis vad det torde vara för slags parter som våra soldater kunde tänkas möta. En High-tech nation, en 1900- talsarmé av serbisk typ, en gerilla à la östra Kongo eller en närmat virtuell terroristorganisation som tar tillvara globaliseringens alla möjligheter, eller kombinationer? Men man skall förstås inte klaga på politikerambitionen att litet delta i den försvarsdebatt som landet så väl behöver. Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör 20