13
Stugors och ladugårdars lägen Byar och gårdar på kartor På 1600-talets jordebokskartor ritades gårdarna/hemmanen in som symboler ett hus = en gård/ett hemman. Gårdarna i en by ritades in som ett hus vardera. Se bild! Under 1700-talet övergick man alltmer till att rita in en gård/ett hemmans alla byggnader sedda uppifrån. På storskifteskartorna var det genomgående så. På 1800-talets laga skifteskartor var alla byggnader mycket väl inritade. Alla träbyggnader hade då gul färg på kartan och de få stenhus som fanns hade röd färg. Hade man gjort tvärtom, hade laga skifteskartorna blivit mycket trevligare att se på! Ladugårdarna fick maka på sig! På lämpligaste höjd intill en källa byggde man både boningshus och ladugård. Allt eftersom befolkningen och standarden ökade blev stugan för trång liksom ladugården. Då gjorde man som man gör också idag. Den nya större byggnaden lades ett stycke ifrån de äldre byggnaderna. Boningshusen byggdes också större. Med herrgårdarna som förebild anlade man även en trädgård runt huset. Jämför man gamla kartor kan man se hur ladugårdarna har flyttats till näst bästa byggnadsläget. Det låg vanligtvis lägre i terrängen än boningshuset och i värsta fall inkräktade det något på den odlingsbara marken. 14
Vad åkern av sig kastar Vårt dagliga bröd Utan djur ingen gödsel, utan gödsel ingen säd, utan säd inget mjöl, utan mjöl inget bröd. Utan kor varken mjölk, smör eller ost, utan tjur inga kalvar, utan gris ingen julskinka, utan får ingen ull, utan höns inga ägg o.s.v! I det gamla självhushållet gick allt i kretsgång och allt hängde ihop. Riktigt allt klarade man ju ändå inte själv. Man måste fara till marknaden och köpa t. ex. salt och förlovningsringar! Gödseln var gull värd! På sätt och vis var gödseln källan till välstånd! Fäder förmanade sina söner att inte fria förrän de varit och sett på gödselstacken vid den tilltänktas gård. Det fanns inte taxeringskalendrar på den tiden!!! Det var av jorden man levde. Det var husets Herre som hade hand om inkomster och utgifter fattas bara annat!!! När man senare bildade s.k. äggföreningar brukade husmor både sköta hönsen, sälja äggen och få tillåtelse att ha hand om hönsapengarna! På gamla kartor kan man se att åkrar nära bebyggelsen hade högre avkastning/bördighet än de som låg avsides. Vid skiftena delades åkrarna för rättvisans skull mer efter avkastning än yta. De gårdar som vid skiftena fick sina åkrar närmast bebyggelsen fick därför mindre åkrar än de som flyttades ut. Senare kunde man köpa konstgödsel och förbättra jordmånen också i de stora åkrarna. Då upplevde de som vid skiftena fått de små då bördiga åkrarna skiftets fördelning av åkrarna som orättvis. 15
Skörda Sedan man med skära skurit säden, bundit den, satt upp den till skylar för att torka och slutligen samlat in den i lador återstod tröskningen. Efter skäran kom lien och sedan slåttermaskinen och självbindaren. Dessa har nu ersatts av skördetröskan, som både skördar och tröskar utomhus. Nu slipper vi stå i tröskdammet inne på logen. Vi måste nu i stället eftertorka säden i spannmålstorkar. Samla i lador Kärvarna/nekerna brukade läggas i ladan. Ladan hade jordgolv. Kärvarna slängdes inte in i ladan hur som helst utan lades i lager, skikt eller s.k. floker. Först lade man ett lager med halm på jordgolvet. Därefter lutade man kärvarna mot väggarna med axändan nedåt. Man lade varv efter varv och fyllde på tills flokan var fylld. Utrymmet vid kastningsstället sparades till sist. Undan för undan fylldes ladan, nerifrån och upp. Ränne På en gård brukade man ha höet på skullen/rännet över stall och ladugård. Där tjänade det också som värmeisolering. I stenrika delar av landet byggde man rännebroar av sten upp mot skullen/rännet Spannet mellan bron och rännet överbryggdes med stockar och plank så att man kunde köra upp höet med häst och vagn. Ängslador Hade man avsides liggande slåtterängar kanske i sanka marker intill åar och kärr byggde man ängslador. Höet i dessa kunde man hämta med släde, när tjälen gått i jorden och snön fallit. Ängsladorna sparade utrymme hemma på gården. Arbetet kunde skjutas upp till vintern. Ladorna hade olika folkliga namn t.ex. môsa la a, ma a la a eller bara la a. Låt inte dessa namn dö ut! 16
Från strå till ax, agnar och halm Tröskning/präjling När man höstat in säd, jordpärer/potatis och plöjt färdigt om hösten, var det tid att tröska, slakta grisen och fira jul som varade till påska! Den äldsta typen av tröskning gjordes med slaga/präjel (jämför inprägla=slå in). En slaga bestod av två trästavar förbundna med läderband så att de blev ledbara i förhållande till varandra. Den ena ändan av slagan höll man i händerna. Den andra ändan slog man mot säden, som man lagt ut i ett lager på loggolvet. På så sätt lossnade kornen från axet och halmstrået. Halmen som man skakat ur väl, kastade man sedan i intilliggande lada. Helst skulle man vara två som tröskade i takt! Väggar I skogrika trakter var ladväggarna timrade. I mindre skogrika trakter var väggarna gjorda av s.k. skiftesverk. Skiftesverket hade den fördelen att man kunde plocka ner stockarna mellan två bärande klostolpar, där säden skulle kastas in. Logens väggar var vanligtvis också byggda i skiftesverk för att kunna plockas ner till lämplig höjd. I väggen ingick stolpar/sulor, som bar upp taket. I den mittersta stolpen kunde man ha urhuggna steg så att man kunde klättra upp från logen till rännet. På vissa gårdar kunde dessa vara onödigt vackert utformade. Det förekom också att man istället hade klätterpinnar. För att få ljus när man tröskade under mörka vintern, använde man vanligtvis en stallykta. På somliga ställen hade man urholkat mittstocken i logväggen så pass mycket, att man kunde ställa stallyktan där. 17
Logkistan På ömse sidor om logen låg ladorna. På ena sidan låg ladan för den inhöstade säden och på andra sidan låg ladan för den tröskade halmen. Loggolvet var uppbyggt av kluvna stockar med klyvsidan uppåt. Ur de yttersta stockarna hade man vanligtvis bara tagit bort en fjärdedel. På så sätt blev det inte någon springa i övergången mellan golv och vägg, där det kunde försvinna sädeskorn. Därav namnet kista! Kasta säd För att skilja agnarna från vetet eller snarare skilja råg- eller havrekornen från agnarna, kastade man upp säden i motvind! Någon dag när det blåste kraftigt, öppnade man vindögonen/luckorna i väggarna i ladans kortsidor för att få ordentligt genomdrag. Vindöga = vindue på norska och danska och window på engelska! Man hade sopat loggolvet i den ända där sädeskornen skulle hamna. Agnarna fick man på sig! Sädeskornen samlades i små säckar. Dessa förde man sedan vidare till sädesboden. Tröstlös vandring! Tröskandet måste ha varit tröstlöst enformigt. Man började därför uppfinna tröskverk. De första verken var handvevade. Det var säkert också ett tråkigt och slitsamt arbete. Här behövdes hästkrafter! Tröskverken förbättrades och man drev dem med hjälp av en tröskverksvandring. Den byggdes upp utanför logväggen. Dessa tröskverksvandringar var vanligen inbyggda. Det förekom också att de endast hade ett litet tak över själva maskineriet. Så här kan det ha sett ut! 18
Tröskverksvandringen bestod av en stående, roterande stock som drogs runt av en oxe eller häst, vilken fick gå runt, runt. För att dragdjuret inte skulle stanna, drevs det på av t.ex. barn som var för små för att orka annat arbete. Det lär ha varit fruktansvärt enformigt och tråkigt! Rörelsen överfördes via kuggar till en vågrät axelstock som drev tröskverket. Andra strömningar När elektriciteten kom, köpte man elektriska motorer, som medelst remmar drev tröskverken. Då gick det undan! Det var ett förtroendeuppdrag att få stå vid matarbordet. Vid höger handlov hade man en särskild kniv fästad. Med den skar man av sisalsnöret, som självbindaren bundit ihop kärvarna/nekerna med. Det fick aldrig ligga mer än en kärve/nek på bordet. Det skulle den som kastade kärvarna/nekerna till bordet hålla reda på. Halmen matades ut i tröskverkets andra ända. Och sädeskornen rann genom ett rör ut på sidan. Där fångades de upp i en uppspänd säck. När säcken fyllts, knöts den ihop och flyttades undan för att en ny säck skulle kunna spännas upp på verket. Halmen bars till ladan på andra sidan av logen. Säckarna fördes sedan till magasinet. Genomfartsloge Det blev allt vanligare att logarna användes som genomfarter först för häst och vagn och sedan för traktor och vagn. De första traktorerna hade inte gnistsläckare på avgasröret och kunde därför vara orsak till bränder. Det var därför man byggde särskilda traktorgarage på betryggande avstånd från övrig bebyggelse. 19
Förvaring av brödfödan Sädesbod och mushyllor För att ha uppsikt över sädesboden, lades den på något lämpligt ställe mellan ladugård och boningshus. Bodar brukade stå på styltor hörnstolpar. De nedersta stockarna klövs och lades så att de bildade en mushylla se bild. Eftersom möss i motsats till flugor inte kan gå upp och ned, ramlade de ner när de försökte ta sig in i boden. Säden måste ha doftat oemotståndligt för möss! Bingar och avbalkningar Bodarna brukade vara byggda av timmer. De hade en dörr på ena kortsidan. Innanför dörren ledde en gång rakt fram. På ena eller båda sidor av gången hade man byggt väggfasta bingar eller avbalkningar. En binge har ett eget golv som liknade loggolvet. Dess sidor mot gången var uppbyggda på samma sätt. Säd och fläsk I sädesbodens bingar förvarades utsäde, säd till malning och mjöl allt för brödfödan! I boden kunde man också förvara annat ätbart som inte var frostkänsligt t. ex. den s.k. sältebaljan, i vilken man förvarade saltat kött från julslakten! Frostkänsliga matvaror som t. ex. äpplen, potatis, och kål förvarades i jordkällaren. RÅD OM BYGGNADSVÅRD FINNS I TIDIGARE NUMMER! Text och teckningar: Astrid Eriksson Kulturvetare telefon: 036-39 50 31 astrid.eriksson@f.lst.se 20