Sällsynta orkidéer i östra Egentliga Finland A

Sällsynta orkidéer i östra Egentliga Finland A v nästan 20 000 orkidéarter i världen har bara 33 påträffats i Finland. På grund av förändringar i miljön har många av dem minskat i antal och blivit utrotningshotade, och en del har totalt försvunnit från vårt land. Finlands bästa orkidéområden finns på områden med kalkgrund, såsom Åland. Även i den östra delen av Egentliga Finland är berggrunden ställvis kalkhaltig. Botaniska museet har inventerat floran i fem kommuner (Kiikala, Kisko, Nummi- Pusula, Sammatti och Suomusjärvi) i flera års tid tillsammans med lokala växtintresserade personer. Flera ovanliga och intressanta växter har hittats i området. Av de 27 orkidearter som växer på fastlandet i Finland återfinns 16 i området. Kalkfavoriserande lundarter Områdets mest betydande ovanliga orkidé är den utrotningshotade rödsysslan (Cephalanthera rubra). Arten finns i vårt land endast på ett begränsat område i Lojo och Lojos grannkommuner. I Kisko har arten växt på tre ställen på 1960-talet, men den torde ha försvunnit därifrån. Ett nytt växtställe upptäcktes i Kisko 1990 då arten påträffades på en lundsluttning med kalkgrund. I Suomusjärvi hittades rödsyssla längs en stugväg 1998 och 2000 påträffades arten i Nummi-Pusula i gles barrblandskog. En del av växtplatserna är vanliga, men omgivningen är ofta mycket frodig. På samtliga ställen har det bara funnits 1-3 exemplar av rödsyssla. I Nummi-Pusula har arten setts bara en gång, i Kisko och Suomusjärvi flera år. I likhet med andra orkidéer har rödsysslan en svamprot med vars hjälp växten kan leva under jorden i flera års tid och utveckla ovanjordiska skott bara under gynnsamma omständigheter. Nästrot (Neottia nidus-avis) har fått sitt namn från sitt rotsystem som är ihoptrasslat som ett nystan och påminner om ett fågelbo. Växten saknar nästan helt klorofyll och får sin näring helt via sin svamprot. Nästroten trivs på kalkhaltig mark i frodiga lundar och friska grandungar i Södra Finlands bästa lundområden. Arten är mycket ovanlig på fastlandet. Arten har en förvånansvärt stark stam i Jaakko Nurmi forskningsområdet. Fynd finns från totalt nio forskningsrutor. På ett ställe i Suomusjärvi har nästroten förekommit som ett till och med hundra blomstjälkar stort bestånd. Skogsknipprot (Epipactis helleborine) är en ståtlig, bredbladig orkidé. Utbredningen i Finland är liknande som nästrotens, men skogsknipproten är klart vanligare. Arten har påträffats i över 40 rutor i forskningsområdet. Växtplatserna är vanligen friska lundar, men även berg med tunn mullartad moder nära kalkgruvor duger. I Kiikala finns en riklig förekomst i en strandbjörkdunge i vilken en riklig, förmultnande bladförna täcker marken. På de bästa ställena blommar knipproten årligen och individantalet kan under ett bra år stiga till ett par hundra. Tvåblad (Listera ovata, med 70 rutor) är den vanligaste av områdets lundorkidéer. Den är större än sin släkting spindelblomstret och betydligt mer Nästrotens bleka stjälkar är en förbluffande syn i den dunkla almlunden i Lemula i Suomusjärvi. Pentti Havia krävande beträffande hur näringsrikt underlaget är. I Finland har arten spritts från Åland till Mellersta Lappland. I forskningsområdet skyr den den karga västra delen, där berggrunden består av granit. Växtplatserna är friska lundar och frodiga lundkärr, ibland rikkärrsaktiga sipperytor med källursprung. Förekomsterna kan vara till och med rikliga, i en frodig däld i Suomusjärvi uppskattade vi sommaren 2001 att beståndet bestod av nästan 1000 individ i sällskap med bland annat brudsporre. Betandet avslutas problem för orkidéerna Brudsporre (Gymnadenia conopsea) växer i hela landet, men den variant (var. conopsea) som finns i Södra Finland har blivit ovanligare och försvunnit från många platser. Orsaken till detta är att skogsbetandet har slutat och betesängar och hagar har Färgen på blommorna hos skogsknipprot varierar från gulgrönt till grönbrunt och nästan purpurrött som på detta exemplar fotograferat i Taipale i Suomusjärvi. Naturhistoriska centralmuseet 10

Jaakko Nurmi blivit skogbevuxna. Brudsporren har alltid varit fåtalig i Egentliga Finland. Största delen av landskapets förekomster finns i vårt forskningsområde där brudsporren fortfarande har ett tjugotal växtplatser. En del av dem finns längs med kanterna av gamla betes- och skogsängar, en del i friska lunddälder i näringsrika berg. Största delen av förekomsterna är fåtaliga, bestående av några exemplar som kämpar vidare och lätt kan förstöras av att växtplatserna så småningom växer igen. Den anspråkslösa grönyxnens (Coeloglossum viride) växtplatser i Södra Finland är liknande till sin natur som brudsporrens, och även grönyxnen har minskat markant i antal som en följd av att frodiga ängar har vuxit igen. Det torde inte finnas ett enda exemplar av grönyxne kvar i Egentliga Finland ty de senaste informationerna är från 1950-talet. Vid grän- Ett rikligt bestånd av brudsporre i Orijärvi i Kisko. På en halvöppen torrängssluttning fanns 1995 över 200 exemplar i blomning. sen av vårt forskningsområde i Härjänoja i Somero växer den dock fortfarande fåtaligt. Myrarnas orkidéer lider av utdikningarna Jungfru Marie nycklars släktingar ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata ssp. incarnata) och sumpnycklar (D. Traunsteineri) har i likhet med många krävande myrväxter lidit av utdikningen av de frodigaste myrarna. I Södra Finland har de gått kraftigt bakåt och på många ställen har de försvunnit helt. Ängsnycklar växer på två ställen i Kiikala längs med Lammijärvis fattigkärrskanter med källursprung. Det bestånd som man har känt till längre och som från början var rikligare verkar så smått ha gått bakåt, delvis som en följd av hybridisering med Jungfru Marie nycklar. Forskningsområdets vanligaste orkidéer Fynd på 1x1 km 2 forskningsrutorna Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata) ca 460 Nattviol (Platanthera bifolia) ca 320 Knärot (Goodyera repens) ca 260 Korallrot (Corallorhiza trifida) ca 100 Spindelblomster (Listera cordata) ca 80 Pekka Keinänen Knottblomster växte bland vanliga vägrensörter i en fuktig vägslänt längs Helsingfors-Björneborgsvägen. Sumpnycklarnas enda kända växtplats i Egentliga Finland finns i Sammatti. På samma myr trivs även andra arter som är ovanliga i Södra Finland. Man trodde redan att orkidéen hade försvunnit från myren ty den sista observationen var från 1921. Sommaren 1999 lyckades vi dock hitta ett tiotal exemplar i den norra delen av myren, vilken som genom ett mirakel hade besparats utdikning. Skogsnycklar (D, fuchsii), som i stor grad liknar Jungfru Marie nycklar, växer på tre ställen i gränsområdet mellan Kisko och Suomusjärvi. Till skillnad från sin släkting utgör arten på området närmast en lundväxt. Det finns fynd av arten från olika håll i landet, främst från lundar och rikkärr i kalkområden. Knottblomster (Malaxis monophylla) har små, ljusgrönaktiga blommor och vanligen ett blad vid basen av den låga stjälken. Trots att utseendet är obetydligt är arten mycket krävande beträffande sin växt plats. Artens favoritplatser är frodigt bevuxna kalkpåverkade rikkärrstallkärr och rikkärrsartade gran- och lövkärr eller fuktiga näringsrika ängar. Fynd finns från Åland till Mellersta Lappland, men största delen har förstörts som en följd av utdikningar och igenväxning med skog. I hela Södra och Mellersta Finland finns under 20 förekomster kvar. Ett knottblomster hittades 1982 i den bästa lunden i Kisko. Senare har den inte synts till även om växten har sökts flera gånger och platsen har bevarats i oförändrat skick. Nya förekomster har också hittats. I Kuovila i Pojo såg vi 1997 över 20 knottblomster i ett lundkärr med kalkursprung och i kanten av ett rikkärrstallkärr i sällskap med bland annat tvåblad. År 2000 såg vi i Sammatti i ett frodigt lövkärr med klibbal några exemplar. 1998 växte det i Nummi-Pusula längs riksvägen längs en ett par kilometer lång sträcka över 50 knottblomster. Förekomsten torde ha blivit kortlivad ty sommaren 2002 syntes ej knottblomstren längre. Myggblomstret (Hammarbya paludosa) är mindre än knottblomstret, endast ett par centimeter i längd. Arten växer längs med fattigkärrskanter av tjärnar och längs fattigkärrssträngar i halvfrodiga myrar. Den har också gått bakåt som en följd av utdikning av myrar och uttorkning, men arten har ännu inte råkat ut för en förstörelse lik den som har drabbat knottblomstret. I forskningsområdet hittas myggblomster rätt jämnt från olika håll på nästan 30 ställen. Förekomsterna är till största delen fåtaliga bestående av som mest några tiotal individ. Jaakko Nurmi Botaniska museet 11 Naturhistoriska centralmuseet

Storspoven en prydnad som försvinner från åkrarna? S torspoven är en av de synligaste, ljudligaste och mest kända finländska fåglarna i åkerlandskapet. Storspovens parningsflykt hör i allra högsta grad till vårens och försommarens morgnar och kvällar. Precis lika minnesvärda är de honor som i juni vaktar sina ungar på taket av lador eller på andra platser som är högre än omgivningen. Tyvärr har denna syn blivit allt ovanligare eller rentav försvunnit på vissa områden. Information om att spoven har blivit allt ovanligare har kommit även från Brittiska öarna, Sverige och Norge. Man har antagit att detta beror på förändringar i jordbruket, förlust av bon och ungar orsakade av rovdjur samt jakt. Intensivt jordbruk ett hot mot spovar Ännu på 1880-talet var ängarnas andel av jordbruksmarken cirka 70%, men nuförtiden har ängarna nästan totalt försvunnit. Andelen gårdar med kreatur har minskat från cirka 75% av samtliga gårdar till en knapp fjärdedel av alla gårdar, medan andelen täckdikade åkrar hela tiden har ökat (speciellt i söder). Andelen hö- och slåttervallar har minskat närmast på grund av vårsäden. För spovens del betyder det senare att allt fler par tvingas bygga sitt bo på plöjd åker eller stubbåker där de i praktiken alltid förstörs under vårbruket. Speciellt problematiskt är det för spovar som söker boplats i landets södra eller sydvästra delar eftersom det råder stor brist på trygga häckningsställen i området. Under åren 1995-1998 förstördes en tredjedel av bona i mina egna forskningsområden i Satakunta och Södra Österbotten vid åkerarbetet ifall inte rovdjuren hunnit angripa dem före det. Å andra sidan hotas spovar och deras ungar som just har lämnat boet av slåtterhackor och slåttermaskiner i områden vars miljö fortfarande kännetecknas av många höåkrar. Olyckligtvis kläcks nämligen spovungarna just under ensilagesäsongen. Spovarnas häckningstid är alltså ur jordbrukets arbetstidtabell helt fel: bon med ägg hamnar under harven och ungarna under slåtterhackan. En häckning som börjar ett par veckor senare kunde åtminstone under normala år rädda spovarna Jouni Klinga Spovpar. Till vänster honan med längre näbb, till höger hanen. Naturhistoriska centralmuseet 12

Mottagna utländska fynd av storspovar märkta i Finland. Jaktbyte (449) Funnen död (157) från dessa hotfaktorer. Småspoven, som håller på att bli vanligare på de österbottniska åkrarna, verkar faktiskt dra nytta av att dess häckning börjar ett par veckor senare än storspovens. Det var först på 1990-talet som man började fästa uppmärksamhet vid jordbruksmiljöns diversitet. Gynnandet av ekologisk odling och boskapsskötsel är förmånligt även för spovar eftersom åtminstone en del av gårdarnas åkrar sköts som slåttervallar. På dylika åkrar kan även spovarna lyckas med sin häckning. Mest kan man faktiskt göra inom attitydupplysningen genom att minimera förstörelse av bon orsakad av jordbruksarbeten. Till min glädje har jag noterat att många jordbrukare speciellt i Södra Österbotten (vars landskapsfågel spoven är) söker reda på och märker ut spovarnas och tofsvipornas bon före bearbetningsarbeten. Denna attityd fick gärna sprida sig ytterligare bland odlarna. I kläm mellan rovdjur Redan min första sommar bland spovarna avslöjade den krassa sanningen: hälften av alla kullar försvann i gapet på ett rovdjur. Samma eller en ännu snabbare takt fortsatte även under de övriga åren vilket ledde till att bland annat i medeltal två av tre häckningsförsök i Satakunta gick i stöpet på grund av rovdjur. I Österbotten var förstörelse orsakad av rovdjur däremot ovanlig ty endast 10% av bona förstördes på grund av dem. Den estimerade tätheten av räv och mårdhund i Satakunta är 3-5 gånger så stor som den i Österbotten. Enligt mina egna beräkningar sågs även flera kråkor och skator i Satakunta än i Österbotten. Man vet att speciellt rovdjur tillhörande däggdjur gärna rör sig i gränszonen mellan åker och skog. Denna ekoton är allmännare i Satakunta än i Österbotten. När man kombinerar detta med den stora rovdjurstätheten är det slutligen kanske inte så förvånansvärt att så många bon i Satakunta förstördes. Den minskade häckningstätheten hos spoven (och andra vadare, som trivs på åkrar, till exempel tofsvipan) kan i sig öka boförlusten orsakad av rovdjur. Ett så kallat gemensamt försvar mot rovdjur är nämligen typiskt för dessa vadare, och ju större den häckande populationen är, desto lättare upptäcks en fiende som närmar sig och desto lättare är det att jaga bort fienden. Jägarnas metoder och resurser för att bekämpa räv och mårdhund, vilka effektivt förökar sig, torde vara tämligen begränsade. På experimentell väg kan man naturligtvis avlägsna rovdjur från ett begränsat område och utreda hur detta påverkar häckningsframgången hos fåglar som häckar på marken. Det kan dock vare svårt att avlägsna rovdjur i större utsträckning eftersom nya rovdjur ständigt kommer in från närmiljön för att ersätta dem som har avlägsnats. Detta betyder naturligtvis inte att det skulle vara lönlöst att fånga in små rovdjur snarare tvärtom, men det är möjligt att verksamheten inte blir mycket effektivare med endast amatörkrafter. Spovar i siktet I Finland jagar man inte spovar. I resten av Europa har man främst jagat spov i Danmark, på Brittiska öarna och i Frankrike. I Danmark var bytesmängden som störst på 1950-1960-talen, då man årligen sköt 40 000 50 000 stor- eller småspovar i landet. Danmarks bytesmängder minskade snabbt från 1970-talets början, delvis på grund av att man senarelade jaktstarten år 1982. Nuförtiden jagas inte spov längre i Danmark eller på Brittiska öarna. I Frankrike fortgår jakten alltjämt. Enligt en estimering har man i Frankrike under åren 1976-1980 årligen skjutit cirka 23 700 spovar med fennoskandiskt ursprung. När jag preliminärt har undersökt ringfyndsdata för Finlands storspovar från åren 1950-1998 verkar det som om en relativt sett större andel av spovarna som kläckts i Södra Finland än i Norra Finland styr mot Frankrike. Man drar onekligen automatiskt slutsatsen att något samband kunde finnas mellan jakten i Frankrike och försvinnandet av spovar i Södra Finland. Eftersom spoven för tillfället håller på att gå tillbaka på alla sina viktigaste häckningsområden i Europa borde man snabbt utreda huruvida jakt på arten överhuvudtaget är i överensstämmelse med principerna för hållbar utveckling. Varför visar spoven en tillbakagång? Storspovens försvinnande från Södra Finland beror troligen inte på någon enskild faktor. Här hemma hotas spovarna såväl av förändringar i lämplig livsmiljö som försvinnandet av den och av boförluster, vilka orsakas av såväl rovdjur som jordbruksarbeten. Dessa hotfaktorers explosionsartade ökning infaller dessutom just lämpligt samtidigt med jakttoppen utomlands eller strax efter den. Dessutom kan stränga vintrar på övervintringsområdena innebära att många vadarfåglars stammar tillfälligt kollapsar. Det inhemska ringfyndsmaterialet stöder till en viss grad tanken att unga fåglar återvänder till sina födelsebygder för att häcka. Detta är en mycket viktig observation ty den innefattar tanken att Södra Finlands fåtaliga spovar inte på något sätt drar nytta av den goda produktionen av ungar i norr. Fåglar som föds längre norrut kommer inte söderut för att häcka även om det skulle finnas utrymme här. Om vi här i söder vill kunna bevara vår häckande stam av spovar så måste vi klara av att starkt förbättra produktionen av ungar hos våra lokala fåglar. Samtidigt måste vi se till att det på annat håll inte skjuts en alltför stor del av de fåglar som uttryckligen har kläckts i Södra Finland eller häckar här. Jari Valkama Zoologiska museet 13 Naturhistoriska centralmuseet

Laxmannit ett sampels berättelse Jukka Lehtinen En journalists telefonsamtal kan starta en utredningsserie i ett museum. Under utredningens gång känner man suset av historiens vingslag och det blir klart var vetenskapens minne finns. Petri Riikonen, journalist vid tidskriften Tiede, ringde en dag och undrade om Mineralogiska museet har information om ett mineral med namnet laxmanit (eller laxmannit). Information fanns och till och med ett sampel, som jag gick efter från samlingen som förvarades i universitetets biblioteksgrotta. I samlingen fanns ett flertal liknande sampel, som alla härstammade från samma fyndplats nämligen Beresowsk guld- och blygruva bakom Ural nära Jekaterinburg. Naturforskaren, forskningsresanden Erik Laxman Journalistens fråga hänförde sig till den rätt så kände finländske prästen och vetenskapsmannen Erik Laxman. Han föddes 27.7.1737 i Nyslott och dog under en forskningsresa i Västra Sibirien nära Tobolsk 16.1.1796. Namnlappen (etiketten) för det laxmannit/ vauquelinitsampel som A.E. Nordenskiöld undersökte i Stockholm år 1867. Naturlig storlek 4 cm x 7 cm. Laxman gick gymnasiet i Borgå och skrev 1757 in sig vid Åbo universitet, men måste snart avbryta sina studier såsom medellös. I Åbo hann han dock bekanta sig med Per Kalm och P.A. Gadd samt den naturvetenskapliga forskning de representerade. 1758 prästvigdes Laxman i S:t Petersburg och fick där en lärartjänst i den tyska skolan samt gjorde ivrigt exkursioner i stadens omgivning varvid han studerade växter. 1764 blev Laxman präst för gruvområdet Kolyvan i södra Sibirien. Hans placeringsort var Barnaul vid källan av Ob. Laxman fungerade samtidigt som korrespondent för S:t Petersburgs Vetenskapsakademi. På detta sätt öppnades en möjlighet för Laxman att undersöka områdets natur och under sina tjänsteresor samla in bland annat växter (och frön), insekter och stenar. Han skickade in delar av sina samlingar för att undersökas bland annat till S:t Petersburg och Åbo samt till Stockholm och till Carl von Linné i Uppsala. När Laxman återvände till S:t Petersburg 1769 erkändes hans bedrifter och han invaldes i februari 1770 som medlem i S:t Petersburgs Vetenskapsakademi (som akademiker, professor i tillämpade naturvetenskaper samt även i kemi). Laxman återvände 1780 till gruvorna i Sibirien, blev anklagad för tjänstefel, men benådades och utsågs 1784 till det kejserliga kabinettets mineralogiske resenär, varvid han kunde fortsätta sina undersökningar i Sibirien och samla in stenar från bland annat Bajkalregionen (Irkutsk) och området kring floden Lena ända till Okhotska havet. Museets sampel En del av samplen jag hämtade har museet i tiderna erhållit från generalguvernör Fabian Steinheils (1762-1832) samling, en del från A.E. Nordenskiölds (1832-1901) samling från Stockholm. I Steinheils samling fanns ett sampel och en etikett Chromsaures BleiXllt mit gelber grüner Bleierdes Vauquelinit v. Beresowskischen Gold-Bergwerke. På bottnen av provasken från Nordenskiölds samling fanns också en etikett på tyska No 19. Vauquelinit, District Jekaterinburg, Goldgruben von Beresowsk, Schacht Zwätnoi No 56. Etiketten från det andra provet från Nordenskiölds samling berättade kortfattat Vauquelinit, Beresowsk. Men i samma ask fanns även ett provrör märkt med samma nummer (#4652) och i provröret ett ungefär fingerspetsstort prov samt en rullad etikett Laxmannit från Beresowsk. A.E. N-d, Riks- Museum i Stockholm. Asken innehöll även ett analysresultat för laxmannit skrivet av A.E. Nordenskiöld själv CrO 3-16.19, P 2 O 5-8.41, PbO-61.90 CuO- 11.98 (vikt%). Exakt denna analys har Nordenskiöld dock inte publicerat. Upptäckten av ett nytt grundämne, krom Redan på 1740-talet hade man i blymalm från Beresowsk hittat ett vackert rödaktigt gult mineral, som senare fick namnet krokoit (grekiskans krokos som är växten carthamus tinctorius) efter sin färg. Den tyske kemisten, gruvverksamhetens direktör och Ryska museets i S:t Petersburgs direktör J.G. Lehmann (-1767) hade under sina resor i Sibirien hittat röd blymalm, det vill säga krokoit, men endast lyckats analysera bly från den. Den franske kemiprofessorn N.L. Vauquelin (1763-1829) fick år 1789 prover från Beresowsk som Lehmann hade samlat in. Vauquelin fann år 1797 ett nytt grundämne, vilket han gav namnet krom (den kemiska beteckningen är Cr), i dem. Vid samma tid och från Naturhistoriska centralmuseet 14

Del av ytan på ett sampel upptäckt av Erik Laxman i Sibirien. Blåaktigt svart, ställvis gulgrönt = vauquelinit; orangefärgade prismor = krokoit; grönt = pyromorfit; blåaktigt genomskinlig botten = kvarts. Bildytan i verkligheten ca 2,8 cm x 3,8 cm. Jukka Lehtinen motsvarande sibiriska sampel hittade också den tyske apotekaren och kemiprofessorn M.H. Klaproth (1743-1817) i Berlin krom. Därmed blev det klart att krokoit är blykromat PbCrO4. Krom hittades alltså sen heller inte i Mineralogiska museets sampel utan i dess parallellsampel i Paris och Berlin. De prover som Laxman skickade till Stockholm I maj 1773 skickade Erik Laxman 33 ryska mineralprov till Vetenskapsakademin i Stockholm. I sitt brev berättar han att han har skrivit etiketterna på tyska, eftersom han är vanast vid att använda tysk terminologi (bergmansspråk). Dessa prov undersöktes av den tidens stora svenska kemist och mineralog J.J. Berzelius (1779-1848) (upptäckaren av bland annat flera nya grundämnen och mineraler) i Stockholm år 1818. Berzelius fann i proven från Beresowsk ett nytt kromhaltigt mineral vilket han namngav vauquelinit för att hedra av kromets upptäckare L.N. Vauquelin. (De tyskspråkiga etiketterna som finns med proven kan alltså inte vara ursprungliga etiketter som Laxman har skrivit eftersom först Berzelius namngav vauqueliniten). A.E. Nordenskiölds undersökningar A.E. Nordenskiöld undersökte samma sampel femtio år senare i Stockholm och märkte att Berzelius analys innehöll ett fel: mineralet innehåller även fosfor (fosforsyra). Därför ansåg sig Nordenskiöld år 1867 vara berättigad att ge mineralet namnet laxmannit (Nordenskiöld skrev namnet med två n) för att hedra provets upptäckare och avsändare Erik Laxman. Senare har man dock konstaterat att namnet laxmannit (eller laxmanit) är onödigt och mineralet är i dag känt under Berzelius ursprungliga namn vauquelinit. Dess kemiska formel skrivs i formen Pb 2 Cu(CrO 4 )(PO 4 )(OH), det vill säga det är en kromat och fosfat av bly och koppar. Röntgenanalyser Nuförtiden kan ett mineral identifieras eller dess identifikation verifieras med hjälp av röntgenapparatur. Metoden producerar ett röntgendiffraktogram, en sorts fingeravtryck för mineralet. För att få ett sådant krävs några milligram pulver av samplet. Jag gjorde röntgenanalyser på flisor från provet, vilka bevisade att provet verkligen innehåller vauquelinit, som uppträder som svarta, delvis grönskiftande kristaller runt kvarts (mald vauquelinit ät grön). Dessutom innehåller provet (bild ovan) vackert gulröd krokoit och grön blyfosfat, pyromorfit. Med dessa tilläggsfakta lade jag Laxmans sampel, som hade undersökts av J.J. Berzelius och A.E. Nordenskiöld, och dess etiketter försiktigt tillbaka i provröret; vetenskapens minne återfinns i museet. Martti Lehtinen Geologiska museet 15 Naturhistoriska centralmuseet

Konserveringssektionen à jour med utvecklingen på området K onserveringssektionen arbetar som en del av Naturhistoriska centralmuseets allmänna avdelning. Fyra konservatorer, vars uppgift är att konservera och tillverka vertebratprov för såväl vetenskapliga samlingar som utställningssamlingar, arbetar för tillfället vid sektionen. Dessutom ges konservatorsutbildning vid sektionen. Konserveringssektionen besöks tidvis även av utländska konservatorer som vill förbättra sin yrkseskicklighet. Sektionen har som mest haft fyra konservatorselever. Utbildningen har räckt fyra år. Under den tiden har eleverna fått grundkunskaper och -färdigheter framförallt i konserveringen av ryggradsdjur. Dessutom har de kunnat specialisera sig på konserveringen av till exempel fåglar, fiskar eller däggdjur. Det har ansetts önskvärt att eleverna under utbildningen avlägger en arbetspraktikperiod i någon annan inhemsk eller utländsk konserveringsverkstad. Valet av praktikplats har skett närmast utifrån elevens eget intresse ty den yrkesskicklighet som uppnås här är välkänd överallt i världen. Eleverna får även respons på den internationella standarden på sina arbeten via tävlingar i taxidermi som ordnas på olika håll i världen. Jani Peuras prisbelönta mästerprov av ett rävhuvud var framställt på utställningen Konserveringskonstens nya mästare. Solveig Bergholm Taxidermiska tävlingar består av flera tävlingsserier till exempel små och stora fåglar, små och stora däggdjur, huvuden av små och stora däggdjur, fiskar och djurgrupper. Tävlingsdeltagaren kan planera vilken serie han tänker delta i och preparera sitt verk redan i förväg för bedömning vid själva tävlingen. Tävlingsarrangörerna har bjudit in som domare konservatorer, som har varit framgångsrika i tidigare tävlingar. Domarna bedömer varje tävlingsarbete på en skild bedömningsblankett. Detta gör att deltagaren får värdefull feedback på sitt verk så att han kan utvecklas ytterligare i sitt yrke. Det verk som har fått mest poäng i respektive serie vinner serien. Domarna utser tillsammans hela utställningens bästa verk, Best of Show, bland samtliga verk. Museets konservatorselever och konservatorer har deltagit i taxidermiska NM-, EM- och VM-tävlingar med väldigt stor framgång. De har flera gånger kommit med på prispallen, vunnit sina klasser och erhållit Best of Show i olika tävlingar. Sommaren 2002 arrangerades i samband med vildmarksmässan i Riihimäki den taxidermiska tävlingen Nordens Preparat. Tävlingsframgången inspirerade sektionen till att ställa ut en del av arbetena. Även tidigare tävlingsarbeten grävdes fram och på så sätt uppstod utställningen Konserveringskonstens nya mästare. År 1990 hade utställningen Konserveringskonstens mästare, från Magnus von Wright till Eirik Granqvist, arrangerats i Naturhistoriska museet. Den nya utställningen utgjorde en ypperlig fortsättning på den tidigare utställningen. Utställningen bestod sammanlagt av ett trettiotal tävlingsarbeten av vilka man speciellt kan nämna bland annat Best of Show från tre olika tävlingar samt två av Jani Peuras verk som gett honom titeln Europamästare. Utställningen fick en hel del publicitet och har efter det varit framställd även i andra naturhistoriska museer. Ari Puolakoski Allmänna avdelningen Naturhistoriska centralmuseet 16

Adresser: Allmänna avdelningen PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) Dateringslaboratoriet PB 64 (Physicum, Gumtäkt) Zoologiska museet PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) Geologiska museet Mineralkabinettet PB 11 (Arppeanum, Snellmansgatan 3) Botaniska museet PB 7 (Unionsgatan 44) www.fmnh.helsinki.fi För byggnaden på Norra Järnvägsgatan används namnet Naturhistoriska museet. Den är en utställningslokal som är öppen för allmänheten.