Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden samt i områden för renskötsel och samers hembygd. Guide

Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden samt i områden för renskötsel och samers hembygd Guide HIM Publikationer 29/2007

Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden samt i områden för renskötsel och samers hembygd Guide HIM Publikationer 29/2007 Teknologiavdelningen

Publikationsseriens namn och kod Besöksadress Postadress HIM Publikationer Alexandersgatan 4 00170 HELSINGFORS PB 32 00023 STATSRÅDET Telefon (09) 16001 Telefax (09) 1606 3666 29/2007 Författare Publikationens styrgrupper: Krister Söderholm, Markus Alapassi, Pekka Salminen, Sari Rapinoja, Marketta Rosti, Heikki Ravela, Hannu Idman, Pekka Nurmi, Antti Kahra Arbetsgrupp: Hannu Idman och Antti Kahra (red.), Päivi Heikkinen, Kristina Lehtinen Publiceringstid November 2007 Uppdragsgivare Handels- och industriministeriet Organets tillsättningsdatum Titel Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden samt i områden för samers hembygd och renskötsel; guide Referat Guiden beskriver även kortfattat på vilka grunder det är möjligt att bedriva gruvverksamhet i skyddsområden. Skriften är å ena sidan riktad till prospekterings- och gruvbolag, som bedriver prospektering och brytning, och å andra sidan till myndigheterna för tillstånd och tillsyn. Guiden beskriver även centrala förfarandesätt vid prospektering och gruvverksamhet i samernas hembygdsområde och renskötselområde i Norra Finland. Skyddsvärden i och lagstiftningsgrunden för områdena påverkar vilka åtgärder är möjliga inom respektive område. Guiden är till strukturen tudelad. Kapitlen i första delen beskriver koncist lagstiftningsgrunden för prospektering, olika skyddsområden samt principerna och verksamhetsmodeller för prospektering i skyddsområden och samernas hembygdsområden. Guidens bilagedel beskriver skyddsområden samt processen för prospektering och gruvverksamhet i detalj. Bilagorna har även anvisningar för ansökning om inmutningsrätt och forskningstillstånd till skyddsområden. Guidens struktur är ägnad att så väl som möjligt betjäna viktiga målgrupper, dvs. inhemska och internationella företag i prospekterings- och gruvbranschen, samt tillstånds- och tillsynsmyndigheterna. Kontaktperson vid HIM: Teknologiavdelningen / Sari Rapinoja, tfn (09) 1606 3202 Nyckelord miljöministeriet, handels- och industriministeriet ISSN 1796-0010 Sidoantal 85 Utgivare Handels- och industriministeriet Språk Svenska ISBN 978-952-489-192-9 Pris Förläggare Edita Publishing Ab

Förord Prospektering och gruvindustrin i Finland samt branschens verksamhetsmiljö har på senare år upplevt avsevärda förändringar. Internationella bolag svarar numera för huvuddelen av såväl prospektering som gruvverksamhet. Inom prospekteringen har tempot förändrats och blivit snabbare och tyngdpunkterna för prospekteringen varierar med prisutvecklingen för metaller. Den allt större betydelsen av miljö- och naturvård avspeglas starkt i branschens verksamhet och målsättningarna för hållbar utveckling har integrerats i verksamhetsmodellen för branschens aktörer. Ökande efterfråga på råvarutillgångar, stigande prisutveckling under senare tid för metaller, god verksamhetsmiljö för prospektering och Finlands höga malmpotential har ökat intresset bland internationella bolag för prospektering i Finland. Den internationella konkurrensen om investeringar för prospektering och brytning är hård. Nätet av naturskyddsområden i Finland har utvecklats kraftigt under senare decennier. Största delen av Finlands skyddsområde ingår i nätverket för EU:s Natura 2000. Naturskyddsområdena omfattar vidsträckta områden särskilt i Norra Finland, som även i hela Europa geologisk sett är ett område med exceptionell malmpotential. Med lagstiftningens utveckling och kraftig ökning av prospektering har det i Finland uppstått behov för att klarlägga förutsättningarna för prospektering och gruvverksamhet och utveckla allt bättre verksamhetssätt. Handels- och industriministeriet och miljöministeriet beslutade därför att avfatta en guide för att i synnerhet klarlägga förfaringssättet för tillstånd och andra förfarande som berör prospektering i skyddsområden. Medlemmar i ledningsgruppen för projektet var Markus Alapassi och Pekka Salminen från miljöministeriet, Krister Söderholm och Sari Rapinoja från handels- och industriministeriet, Marketta Rosti och Heikki Ravela från Forststyrelsen, Ykä Karjalainen från Lapplands miljöcentral samt Hannu Idman och Pekka Nurmi från Geologiska forskningscentralen. Arbetsgruppen från Geologiska forskningscentralen svarade för den praktiska verkställningen av projektet, gruppens medlemmar var Päivi Heikkinen (livscykeln i gruvverksamhet), Kristina Lehtinen (skyddsområden), Markku Tiainen (prospektering) samt Antti Kahra (ledare för arbetsgruppen). Syftet med guiden är att ge information om på vilka villkor och vilket sätt prospektering kan verkställas inom skyddsområden. Guiden beskriver även kortfattat på vilka grunder det är möjligt att bedriva gruvverksamhet i skyddsområden. Skriften är å ena sidan riktad till prospekterings- och gruvbolag, som bedriver prospektering och brytning, och å andra sidan till myndigheterna för tillstånd och tillsyn. Handels- och industriministeriet och miljöministeriet betonar guidens betydelse som allmän anvisning för verksamhet då man tillämpar bestämmelserna i lagstiftning om gruvor och miljö på prospektering och gruvverksamhet. Guiden stöder på hållbart sätt verkställande av gruvverksamhet genom att minska möjligheterna för att det uppstår konflikter mellan gruvverksamheten och naturskyddet. Handels- och industriministeriet Miljöministeriet

Innehållsförteckning Förord... 5 Innehållsförteckning... 7 1 Inledning... 9 2 Lagstiftning som reglerar prospektering och gruvverksamhet 11 2.1 Gruvlag... 11 2.2 Rättigheter enligt gruvlagstiftningen... 11 2.3 Naturvårdslag och särskilda normer om skyddsområden... 15 2.4 Ödemarkslag... 15 2.5 Lag om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning... 16 2.6 Miljöskyddslag.... 17 2.7 Terrängtrafiklag... 17 2.8 Markanvändnings- och bygglag... 17 2.9 Strålskyddslag och kärnenergilag... 18 3 Skyddsområden och nätverket Natura 2000... 19 4 Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden... 23 4.1 Allmänna förutsättningar... 23 4.2 Utredning som krävs i området för Natura 2000... 24 4.2.1 Utredning om behov av Natura-bedömning (Natura-utredning 24 4.2.2 Natura-bedömning... 25 4.3 Beviljande av undersökningstilstånd... 25 4.4 Processscheman... 26 5 Prospektering i områden för renskötsel och samers hembygd 33 5.1 Samer... 33

5.2 Förfarande vid inmutningsansökan i samers hembygdsområde... 34 5.3. Beaktande av renskötsel vid prospektering... 35 Tilläggsuppgifter... 37 Bilaga 1 Skyddsprogram och -områden... 39 Bilaga 2 Prospektering och dess metorder... 46 Bilaga 3 Livscykeln för gruvverksamhet... 55 Bilaga 4 Anvisningar för ansökan om inmutning / Handels- och industriministeriet 58 Anvisningar för utformande av Naturaredogörelse såsom krävd av HIM.. Anvisningar för dem som ansöker om rättigheter enligt gruvlagen... 58 Anvisningar för ansökan om förbehåll... 59 Anvisningar för ansökan om inmutningsrätt... 61 Anvisningar för ansökan om förlängning av inmutningens giltighet... 64 Anvisningar för ansökan om utmålsläggning... 66 Bilaga 5 Tillstånd till forskning och terrängtrafik... 69 Bilaga 6 Uppgifter och kontaktuppgifter för organisationer... 71 Handels- och industriministeriet... 71 Säkerhetsteknikcentralen... 71 Strålsäkerhetscentralen... 72 Miljöministeriet... 72 Forststyrelsen... 73 Skogsforskningsinstitutet... 73 Regionala miljöcentraler... 74 Miljötillståndscentraler... 76 Sametinget och skoltråden... 77 Renbeteslagsförening och renbeteslag... 78 Geologiska forskningscentralen... 79 Högsta förvaltningsdomstolen... 80 Förvaltningsdomstolar... 80 Bilaga 7 Begrepp och förkortningar... 82

9 1 Inledning Gruvverksamhet har utövats i Finland i hundratals år och är fortfarande en viktig källa till arbetstillfällen. Det direkta inflytandet på sysselsättningen uppgick år 2004 till 2 400 personår. Gruvverksamhetens samhälleliga betydelse flerdubblas när man beaktar indirekta effekter. Flera industribranscher som exempelvis stål- och pappersindustri är starkt beroende av råvaror och förädlade produkter från gruvverksamheten, varav en viktig del kommer från inhemska gruvor. Det har dessutom utvecklats en viktig industri i Finland för tillverkning av apparatur som bygger på gruvverksamheten, och gruvverksamheten behöver stödet av en omfattande serviceverksamhet. Hela gruvindustrin sysselsatte direkt cirka 8 000 människor år 2004. Gruvverksamhetens regionalekonomiska betydelse framhävs särskilt i Östra och Norra Finland, som är de mest problematiska områdena i Finland ifråga om sysselsättning, men samtidigt områden med den största malmpotentialen inom hela EU-området. Guiden behandlar prospektering (på engelska exploration, på finska malminetsintä) och gruvverksamhet inom olika skyddsområden i Finland. Guldvaskning har lämnats utanför guiden. Med skyddsområde avses i guiden områden som ingår i de nätverk för naturskydd, ödemarker och Natura 2000 som har reserverats till skydd av naturens mångfaldighet samt bevarande eller underhåll av natur- och kulturlandskap. Skyddsområdena har som central målsättning att bevara Finlands ursprungliga arter av organismer och livsmiljö så att man kan stoppa deras tilltagande sällsynthet och hot mot deras existens. Med hjälp av skyddsområden tryggas även naturlandskap och kulturmiljöer som formats av traditionella näringar och är karakteristiska för Finland samt förutsättningar för utövande av naturnäringar. Skyddsområdena används i stor omfattning av medborgarna för intressen i naturen och för rekreation, och de har avsevärd betydelse som stödområden för turismen i naturen. Skyddsområdena bildar ett nätverk på regional, nationell och internationell nivå. Finlands skyddsområden ingår nästan helt EU:s nätverk Natura 2000, med vilket man värnar naturens mångfaldighet inom Europeiska unionen. Av områdena ingående i nätverket Natura 2000 är 97 % områden som har skyddats med stöd av nationell lagstiftning och nationella beslut om skydd. Guiden beskriver även centrala förfarandesätt vid prospektering och gruvverksamhet i samernas hembygdsområde och renskötselområde i Norra Finland, där det för verksamhet där krävs att man beaktar samernas rätt att som urfolk upprätthålla och utveckla sin egen kultur. Skyddsvärden i och lagstiftningsgrunden för områdena påverkar vilka åtgärder är möjliga inom respektive område. Guiden eftersträvar framför allt ge svar på följande frågor:

10 Hurudana skyddsområden finns det i Finland? (kapitel 3 och 5, bilaga 1) Var får man upplysningar om skyddsområden? (kapitel 3, 4 och 5, bilaga 1) Vilka lagar reglerar verksamheten i olika skyddsområden? (kapitel 2) Hur kan man prospektera i olika skyddsområden och samernas hembygdsområde? (kap. 4 och 5) Med vem ska man rådgöra om prospektering? (kapitel 4.2-4.4, kapitel 5) Vem ska informeras om prospektering och i vilket skede? (kapitel 4.2-4.4, kapitel 5) På vilka villkor är det möjligt att bedriva gruvverksamhet i skydds- och sameområden? (kapitel 4.1., kapitel 5) Guiden är till strukturen tudelad. Kapitlen i första delen beskriver koncist lagstiftningsgrunden för prospektering, olika skyddsområden samt principerna och verksamhetsmodeller för prospektering i skyddsområden och samernas hembygdsområden. Guidens bilagor beskriver såväl skyddsområden som processen för prospektering och gruvverksamhet i detalj. Bilagorna har även anvisningar för ansökning om inmutningsrätt och forskningstillstånd till skyddsområden. Guidens struktur är ägnad att så väl som möjligt betjäna viktiga målgrupper, dvs. inhemska och internationella företag i prospekterings- och gruvbranschen, samt tillstånds- och tillsynsmyndigheterna. För att underlätta läsandet är viktiga termer tryckta i fet stil och understrukna och förklaringarna till dem finns i bilaga 7. Handels- och industriministeriet svarar för underhållet och uppdateringen av guiden. Aktuell version av guiden kan hämtas från handels- och industriministeriets webbsidor: www.ktm.fi/. Alla versioner till pappers är inofficiella och inget förfarande har fastställts för distribution eller förstörelse av dem.

11 2 Lagstiftning som reglerar prospektering och gruvverksamhet 2.1 Gruvlag Finlands lagstiftning definierar s.k. gruvmineraler, om vars forskning och exploatering regleras i gruvlag (503/1965) och i gruvförordningen (663/1965). Till gruvmineralerna räknas metalliska malmer, industrimineraler och -stenar. Gruvmineralerna finns uppräknade i tabellen i bilagan 2. Gruvlag utfärdades år 1965 och den har ändrats flera gånger, mest på 1990talet. Med stöd av gruvlag har utfärdats en gruvförordning och tre beslut från handels- och industriministeriet. Stärkandet av grundläggande rättigheter samt av betydelsen av natur- och miljövärden reflekteras i utvecklingen av lagstiftning och styrningen av markanvändning. De har medfört ändringar även i praxis för tillämpning av gruvlag. Karaktären av gruvlag, som trädde i kraft år 1965, i egenskap av stark speciallag för reglering av prospektering och gruvverksamhet, har i synnerhet redan innan det senaste decenniet förändrats efterhand som annan lagstiftning har styrt eller påverkat tolkningen av den. Handels- och industriministeriet (HIM) har nu ett projekt som framskrider för omarbetning av gruvlag. HIM tillsatte år 2005 en tjänstemannaarbetsgrupp för att omarbeta gruvlag. Arbetsgruppen har utfört och låtit utföra och flera utredningar, som klargör den inbördes relationen mellan gruvlag och annan lagstiftning (se ex. Leila Suvantola, 2006. Expertpromemoria till handels- och industriministeriet. Luonnonsuojelutavoitteiden huomioonottaminen malminetsinnässä ja kaivostoiminnassa). 2.2 Rättigheter enligt gruvlagstiftningen Enligt gruvlag (1 ) har varje fysisk person som har sin boningsort inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, finska samfund och stiftelser, samt sådana utländska samfund och stiftelser som har grundats enligt lagstiftningen i någon stat inom EES-området rätt att efterleta, inmuta och utnyttja gruvmineraler. Gruvlag (3 ) definierar en s.k. allmän forskningsrätt, som ger rätt att utan särskilt tillstånd, eller medgivande av ägaren eller innehavaren till området, utföra geologiska observationer och mätningar samt mindre provtagning på en annans mark, utan att åsamka skada, för att finna gruvmineraler. Den allmänna forskningsrätten ger i bl. a. följande fall dock inte rätt till prospektering i terrängen, såvida inte man har fått vederbörligt tillstånd för det: naturskyddsområden (prospektering kräver alltid tillstånd av myndigheten med innehavarrätten till området, se kapitel 4.3)

12 tidigare inmutat område eller utmål (tillstånd av innehavaren till inmutningsområdet eller utmålet) gårdsområde, tomt, trädgård eller park vid bostadsbyggnad (tillstånd av markägaren) åkermark, om prospekteringsarbete åsamkar skada (tillstånd av markägaren) allmänna trafik- och gångleder, om prospekteringsarbetet stör trafiken (tillstånd av trafikområdets innehavare) Malmletare kan med stöd av gruvlag beviljas följande mineralrättigheter (fin. mineraalioikeudet; eng. Mineral rights) för undersökning och exploatering av mineralfyndigheter: förbehåll (inmutningsförbehåll) inmutning gruvrätt Mineralrättigheterna beviljas mot vederbörlig ansökan av HIM. När det ges beslut med stöd av gruvlag skall dock beaktas vad som regleras i naturvårdslag (se kapitel 4). Förbehåll (inmutningsförbehåll) Förbehåll säkrar företrädesrätt till inmutning av ett förbehållet område ger inte rätt till undersökningar utan tillstånd av markägarna För undersökningar i terrängen i skyddsområden behövs tillstånd av myndigheten eller verket som svarar för områdets förvaltning. Malmletare kan förbehålla sig företrädesrätten till inmutning inom det anmälda området. Förbehåll ger inte rätt till undersökningar utan tillstånd av markägarna. Ett förbehåll kan omfatta högst nio kvadratkilometer och det kan vara i kraft i högst ett år efter inlämnandet av förbehållsanmälan. Förbehållsanmälan med innefattande av noggrann avgränsning av det förbehållna området jämt bilagor skall inlämnas till magistraten på orten där området som förbehålls är beläget (gruvlag 7 ). Magistraten vidarebefordrar anmälan till HIM, som fattar beslut i saken. Beslutet kan överklagas i högsta förvaltningsdomstolen. Om flera parter inlämnar förbehållsanmälan för samma område, har parten som inlämnade den första anmälan företrädesrätt till inmutning.

13 Inmutning (inmutningsrätt) Inmutning ger ensamrätt till undersökning av fyndigheter ger ensamrätt till ansökande om gruvrätt i inmutningsområde och exploatering av fyndigheter krävs innan ansökande om utmål, men garanterar inte att utmål beviljas inmutningsrätten ger dock inte rätt till att utan undantag till bestämmelserna i naturvårdslag inleda verksamhet som förbjuds i bestämmelserna i naturvårdslag För att säkra rätten enligt gruvlag till en fyndighet skall malmletaren ansöka om inmutningsrätt till området ifråga. Inmutningsrätten söks oftast efter en regional genomgång, när prospekteringen begränsas till ett skede där det behövs preciserande terrängundersökningar. Inmutningsrätten ger den sökande ensamrätten till undersökningar av gruvmineraler i inmutningsområdet. Inmutningsansökan inlämnas till HIM. Gruvlags 8 och gruvförordnings 6 reglerar om uppgifterna som skall ges i ansökan. Om inmutningsansökan uppfyller förutsättningarna i gruvlag och annan lagstiftning och inga förhinder framkommer, skall HIM ge en mutsedel för det ansökta området. Inmutningsbeslutet kan överklagas i högsta förvaltningsdomstolen. Undersökningsåtgärder kan vidtas i området först efter att inmutningsbeslutet har fått laga kraft. Mutsedeln ger innehavaren inmutningsrätt för minst ett år och högst fem år. Man kan ansöka om förlängning av inmutningsrätten med högst tre år. Inmutningsområdet får omfatta högst 100 hektar. Samma sökande har dock rätt att ansöka om och bli beviljad för flera intilliggande inmutningsområden, eftersom antalet inmutningsområden inte är begränsat. Bilagan 4 har anvisningar om ansökande och upplysningar om förhinder. Gruvförordningen definierar storleken på ersättningar som skall betalas markägaren och staten och som baseras på inmutningsområdets areal (se bilaga 4). Ersättningen som inmutaren betalar är inte beroende av mängden verksamhet som sker i inmutningsområdet och ersätter inte för skador i området till följd av verksamheten. Inmutaren ansvarar inför markägaren till fullt belopp för skador som åsamkas. Markägaren kan avkräva inmutaren säkerhet för ersättandet av eventuella skador i inmutningsområdet (gruvlags 15 ). Inmutaren kan helt eller delvis avstå från inmutningen samt överföra den på en annan inmutningsduglig aktör. Inmutningsrätten kan även ställas som pant. Överförandet eller pantandet av inmutningsrätten skall anmälas inom 60 dagar till handels- och industriministeriet för registrering i gruvregistret (gruvlags 54 ).

14 Utmål och gruvrätt Gruvrätt och utmål ger rätt såsom avses i gruvlag att exploatera gruvmineraler inledande av gruvverksamhet i ett naturskyddsområde kräver att regelverket om grundandet av skyddsområdet ifråga ändras eller upphävs Om inmutaren kan påvisa att mängden gruvmineraler i inmutningsområde är så riklig och i sådan form att fyndigheten sannolikt kan exploateras ekonomiskt, har inmutaren rätt att ansöka om beviljande av utmål och få tillgång till området för gruvverksamhet. Man bör dock observera att om man vill inleda en sådan verksamhet i skyddsområdet som regelverket för områdets grundande inte tillåter ens under undantagstillstånd måste regelverket för områdets grundande ändras eller upphävas. Å andra sidan bör observeras att gruvverksamheten överhuvudtaget inte kan inledas innan alla nödvändiga tillstånd som ex. miljötillstånd har inskaffats (se kapitel 4). Utmålsansökan ska inlämnas skriftligt till HIM under inmutningens giltighetstid. Området för utmålet som ansöks skall vara enhetligt och till omfattning och form inom rimliga gränser motsvara behoven för användningen. Då utmålet ansöks skall en del av området redan innehas av den sökande som inmutningsområde. Till utmålet kan tas områden som är nödvändiga för utnyttjandet av fyndigheten, som ex. industri-, lager-, avfalls- och bostadsområden. Områden för transportapparater, kraft- och vattenledningar samt avlopp kan anslutas till utmålet, men de kan också fastställas som separata hjälpområden utom utmålet. Om mineralet som skall utnyttjas är uran eller torium, beviljas tillståndet av statsrådet, närmare om detta i kapitel 2.7. Gruvlags 23 reglerar om bilagor som ska biläggas utmålsansökan. Förutsatta bilagor är exempelvis utredningar om undersökningar och resultat, vilka påvisar förutsättningarna för grundandet av en gruva, en karta som klargör det ansökta utmålsområdet samt en plan för användningen av utmålet och hjälpområdet. Om utmålsansökan uppfyller förutsättningarna som stadgas i gruvlag och annan lagstiftning, skall HIM enligt utfärda en föreskrift om bildande av utmålet. Vid utmålsförrättningen tillämpas lagen om bildande av fastighet. Efter utmålsförrättningen utfärdar HIM den sökande en utmålssedel som intyg över gruvrätten och införandet i gruvregistret. Innehavaren av gruvrätten får utnyttja alla gruvmineraler som påträffas i utmålet. Innehavaren av gruvrätten får även utnyttja andra berg- och jordmaterial i området, om de behövs i gruvarbetet och förädlingsprocessen. Innehavaren av gruvrätten får med stöd av gruvrät-

15 ten dock inte äganderätten till jordområdet såvida inte denne har köpt jordområdet av markägaren. Innehavaren av gruvrätten får med stöd av gruvlag nyttjanderätten till jordområdet, som återförs på markägaren när gruvverksamhet har upphört. Gruvrätten kan pantsättas samt överföras på och hyras till en annan om denne uppfyller förutsättningar i gruvlag. Överförandet av gruvrätten ska inom 60 dagar anmälas till HIM för registrering i gruvregistret (gruvlags 54 ). 2.3 Naturvårdslag och särskilda normer om skyddsområden I naturskyddsområden tillämpas som speciallagar naturvårdslag (1096/1996) och dito förordningen (160/1997) och bestämmelser om grundande av skyddsområden. I ödemarksområden tillämpas ödemarkslag. Normerna i dessa lagar om undersökning och exploatering av gruvmineraler går före motsvarande normer i gruvlag. Även gruvlags 71.2 stadgar om det i gruvlag avsedda förhållandet mellan verksamhet och naturskydd, enligt vilken myndigheterna vid beviljande av mineralrättigheter eller fattande av annat i gruvlag avsett myndighetsbeslut skall beakta de i den ovan nämnda paragrafen uppräknade normerna. Markanvändningen i national- och naturparker samt för tillämpliga delar även i andra skyddsområden begränsas av naturvårdslags fredningsnormer (naturvårdslags 13 och 16 ). Enligt dessa är verksamhet som förändrar naturen, ex. upptag av jordmaterial eller gruvmineral, samt skadande av mark- och berggrund förbjuden i skyddsområdena ifråga. I vissa nationalparker tillåts traditionell guldvaskning. Naturvårdslag 65 och 66 reglerar om bedömning av förutsättningar för prospektering och gruvverksamhet i områden som ingår i nätverket Natura 2000. Förordningen (852/1988) om myrskyddsområden, som inrättats på staten tillhöriga områden definierar de åtgärder som tillåts i myrskyddsområden och som är nödvändiga för geologiska undersökningar eller prospektering, under förutsättningen att miljöministeriet har beviljat tillstånd för detta. 2.4 Ödemarkslag De nordligaste delarna av Finland ingår ödemarksområden såsom avsedda i ödemarkslag (62/1991). Prospektering tillåts i ödemarksområden, men till dem kan dock inte utan tillstånd av statsrådet (ödemarkslags 6 ) föreskrivas utmål såsom avsedda i gruvlag.

16 Vid skötsel och bruk av ödemarksområden skall man följa en fastställd plan för skötsel och användning. Förvaltningen och skötseln av ödemarksområden underordnas Forststyrelsen. 2.5 Lag om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning Lagens syfte är att främja bedömning av miljöeffekter och konsekvent iakttagande av dessa i planering och beslutsfattning och samtidigt öka medborgarnas tillgång till information och möjligheter till deltagande. Under förfaranden för bedömning av miljöeffekter utreds och bedöms miljöeffekterna från vissa projekt, med hörande av myndigheter och dem vars förhållanden eller intressen kan påverkas av projektet ifråga. Den som ansvarar för projektet avfattar en bedömningsredogörelse med uppgifter om projektet och dess effekter, samt om dess alternativ och avfattar en enhetlig uppskattning av deras effekter på: a) människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel; b) jordmån, vatten, luften, klimatet, växtligheten, organismer och naturens mångfaldighet; c) samhällsstrukturen, byggnader, landskapet, stadsbilden och kulturarv; d) exploateringen av naturtillgångar På basis av projektförteckningen i lagen, s.k.yva-lagen (468/1994), om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och i förordningen (268/1999) om bedömning av miljöeffekter tillämpas YVA- förfarande på följande gruvprojekt (YVA-lagens 4.1, förordningens 6 ): brytning, anrikning och hantering av metallmalmer eller andra gruvmineraler, när totala mängden lösgjort material är minst 550 000 ton om året, eller på öppna gruvor, vars areal är över 25 hektar; brytning av asbest, eller på anläggningar som behandlar och modifierar asbest eller produkter innehållande asbest; och brytning, anrikning och hantering av uran, med undantag av provbrytning, provanrikning och annan motsvarande hantering.

17 Enligt YVA-lagen (4.2 ) kan YVA- förfarandet i enskilt fall även tillämpas på ett annat gruvprojekt om detta sannolikt orsakar betydande skadliga miljöeffekter som kan jämställas med effekterna av projekten i projektförteckningen. 2.6 Miljöskyddslag Enligt 28 i miljöskyddslag (86/2000) skall man i förväg ansöka om tillstånd (miljötillstånd) för verksamhet som skapar risk för att miljön fördärvas. Gruvverksamhet och maskinell guldgrävning samt anrikningsanläggningar för mineraler förutsätter miljötillstånd såsom avses i miljöskyddslag (lagens 28.1 och miljöskyddsförordningens 1.1 :s punkt 7 a). Tillståndströsklen kan överskridas även vid utövande av omfattande provbrytning. 2.7 Terrängtrafiklag Enligt terrängtrafiklags (1710/1995) 4.1. skall man för bruk av terrängfordon i terräng (utanför vägnätet, off-road) alltid be om tillstånd av markägaren. 2.8 Markanvändnings- och bygglag Beviljandet av inmutning och utmål påverkas även av styrningen i markanvändnings- och bygglag (MBL) samt av planeringsläget i området. Målsättningar och planer för användning av i markanvändnings- och bygglag avsedda områden skall såsom stadgas särskilt tas i beaktande då man med stöd av annan lagstiftning planerar och beslutar om arrangemang för miljöanvändning (MBL:s 3 ). Statsrådets beslut (30.11.2000) om riksomfattande mål för områdesanvändningen kräver att myndigheterna beaktar beslutets målsättningar. Målsättningar ingår i ett system för planering av användning av områden, med landskapsplan, generalplan och byggnadsplan som följande nivåer. General- och byggnadsplan En generalplan är en av miljöministeriet fastställd plan som en kommun, eller flera kommuner samfällt, har godkänt för styrning av allmän markanvändning. En byggnadsplan är en av kommunen i enlighet med generalplanen godkänd noggrannare anvisning/föreskrift för styrning av byggandet.

18 Generalplanen fungerar som direktiv för myndigheterna då de planerar användning av områden och upplägger byggnadsplaner. I byggnadsplansområden får inte placeras funktioner som försvårar den i planen reserverade användningen av andra områden (MBL:s 58 :s 2 mom.). Inmutning eller utmål får inte utan särskilda skäl beviljas på områden under byggnadsplan eller generalplan med rättsverkan, om kommunen motsätter sig detta av med bruket av områdena förknippat giltigt skäl (GruvL:s 6 :s 1 mom. och 22 :s 3 mom.). Vid föreskrivande av utmål skall utöver det ovan sagda beaktas behoven för planering av områdenas användning (GruvL:s 22 ). 2.9 Strålskyddslag och kärnenergilag Syftet med strålskyddslag (592/1991) är att förhindra och begränsa hälso- och andra skadeeffekter till följd av strålning. Lagen tillämpas på prospektering och gruvverksamhet, om verksamheten ger eller kan ge upphov till exponering för strålning som är skadlig för människans hälsa. Enligt lagen skall den som använder jord-, sten- eller annat material i sin näringsverksamhet utreda exponeringen för strålning från verksamheten, om sådan effekt misstänks förekomma. Utredningen tillsänds Strålsäkerhetscentralen, som ger behövliga föreskrifter om begränsande av exponering för strålning. Kärnenergilag (990/1987) tillämpas på gruv- och anrikningsverksamhet för produktion av uran eller torium. För inledande av kommersiell produktion behövs således tillstånd såsom avses i kärnenergilag. Om gruvmineralen att utnyttjas är uran eller torium, ansöks hos statsrådet om tillståndet för gruvverksamheten enligt kärnenergilag. Kärnenergilag tillämpas dock inte på det prospekterings- och undersökningsskede för malm som föregår den egentliga gruvverksamheten.

19 3 Skyddsområden och nätverket Natura 2000 Finland har varierande och för olika ändamål reserverade skyddsområden. Naturskyddsområden, ödemarksområden och statens vandringsområden är skyddsområden eller andra specialområden som har etablerats med stöd av lag eller förordning. Nätet av skyddsområden i Finland har utvecklats särskilt sedan 1970talet och statsrådet har fattat flera principbeslut om riksomfattande skyddsprogram gällande olika livsmiljöer. Respektive program redogör för grunderna för skyddet av aktuella livsmiljöer, definierar och avgränsar områdena som skall skyddas samt ävenså målsättningarna för skyddet av dem och metoderna för verkställning av skyddet. Skyddsområdena bildar en vidsträckt nätverkshelhet, som innefattar områden eller helheter av områden bestående av olika typer av natur och landskap. Naturskyddsområden som bygger på nationella beslut indelas efter grunder och mål för skyddet av dem i följande viktigaste grupper: nationalparker naturparker övriga naturskyddsområden myrskyddsområde fågelvattenskyddsområden strandskyddsområden skyddsområden för lundar skyddsområde för gamla skogar privata naturskyddsområden ödemarksområden Ovan uppräknade skyddsområden ingår nästan helt i EU:s nätverk Natura 2000 och omfattar 97 procent av nätets areal. Nätverket Natura 2000 täcker cirka 15 % Finlands markareal. Nätverkets områden indelas i två olika grupper, på EU:s naturdirektiv grundade SCI-områden (Special Community Interest) och på fågeldirektivet grundade SPA-områden (Special Protection Areas). Finland har 1 751 SCI -områden, vars sammanräknade areal är 4,8 miljoner hektar. Det finns 467 SPA-områden, motsvarande en areal på 3,1 miljoner hektar. SCI- och SPA -områdena överlappar delvis. Enligt Finlands lagstiftning svarar respektive regionala miljöcentral för skötsel och underhåll av privata naturskyddsområden och innehavarmyndigheten (oftast Forststyrelsen) för skötsel och underhåll av statens naturskyddsområden. Dessa myndigheter har en central roll vid bedömning av miljöeffekter från prospektering inom skyddsområden, beviljandet av tillstånd för terrängundersökningar för detta och vid tillsynen över områdena

20 ifråga. De regionala miljöcentralerna bär dessutom huvudansvaret för verkställandet av och tillsynen över nätverkets Natura 2000 skyddsmålsättningar. Lagen eller förordningen för grundläggandet av respektive enskilt skyddsområde reglerar om fredningsnormer, myndigheten/verket som svarar för respektive områdes förvaltning samt om myndigheten som beviljar undantagstillstånd. Kartorna 1 och 2 illustrerar den regionala fördelningen av olika typer av skyddsområden samt nätverket Natura 2000. Skyddsområdena beskrivs närmare i bilagan 1. Detaljerad information om gränser av områden och motiv för skyddanden ges av de regionala miljöcentralerna och/eller respektive myndighet som innehar området ifråga.

21 Karta 1. Naturskydds- och ödemarksområden i Finland

22 Karta 2. Natura 2000 -områden i Finland

23 4 Prospektering och gruvverksamhet i skyddsområden 4.1 Allmänna förutsättningar Vissa skyddsområden i Finland ligger i områden som är intressanta för prospektering. Särskilt de skyddsområden och ödemarker i Norra Finland och övriga områden ingående i nätverket Natura 2000 som underordnas naturvårdslag är vidsträckta. Allmänna principen, då man fungera i dessa områden, är att naturvärden på basis av vilka ett område har skyddats eller införts i nätverket Natura 2000 inte väsentligen försvagas. Då man begrundar möjligheterna för gruvverksamhet skall frågan skärskådas fall för fall och utredas vad slags skyddsområde verksamhet berör, vilka är områdets ifråga skyddsvärden och hurudana effekter den planerade verksamheten har på miljön. Effekterna av verksamheten skall bedömas i processens olika skeden, från prospektering till grundandet av gruvan, då verksamheten förändras väsentligt relativt tidigare skeden. Prospekteringsgärder kan utföras i ett skyddsområde på tillstånd av myndigheten eller verket som ansvarar för dess förvaltning, om åtgärderna inte äventyrar syftet med grundande av skyddsområdet eller väsentligen försvagar områdets naturvärden. Om prospekteringsåtgärderna sannolikt väsentligen försvagar områdets skyddsvärden och/eller på sätt strider mot regelverket för grundande av skyddsområdet och normen inte tillåter undantagstillstånd, kan tillstånd inte beviljas, såvida inte regelverket för grundandet ändras eller hävs. I prospekteringsskedet skall verksamhetsutövaren avfatta en skriftlig värdering av nödvändigheten av en Natura-bedömning enligt naturvårdslag (Natura-utredning att inlämnas till HIM i skedet för inmutningsansökan) och efter behovet en Natura-bedömning enligt naturvårdslag (se kapitel 4.2.1. och 4.2.2). Bedömningen av effekterna kan utföras som ingående i ett bedömningsförfarande enligt YVA -lagen, även om ett egentligt förfarande enligt YVA-lagen närmast blir aktuellt först när undersökningarna redan har framskridit så långt att ansökande om utmål är motiverat. Det är mycket viktigt att verksamhetsutövaren har omsorg om tillräcklig kontakthållning med den regionala miljöcentralen och områdets innehavarmyndighet redan från början av prospekteringen. Myndigheten ifråga ger detaljerad information om områdets skydd och skyddsgrunder, som verksamhetsutövaren måste känna till, bl. a. då denne avfattar en Natura-utredning till HIM (se kapitel 4.2.1) eller en egentlig Natura-bedömning (se kapitel 4.2.2).

24 HIM kan bevilja inmutningsrätt och besluta om bildande av utmål endast om förfarande för bedömning av och utlåtande om verksamheten visar att områdets skyddsvärden sannolikt inte väsentligen försvagas. Om ett gruvprojekt bedöms väsentligt försvaga skyddsvärden, skall HIM föra ärendet till statsrådet. Statsrådet kan under plenum besluta om projektet pga. högst tvingande allmänt intresse ändå kan verkställas, då ingen alternativ lösning finns. Miljöministeriet svarar för föredragningen av ärendet inför statsrådet. Förutsättning för ett statsrådets positiva beslut kan anses vara att utmålsansökan i övrigt uppfyller kraven som lagen ställer. Ett gruvprojekt skall således vara moget för avgörande, och om ansökan uppvisar andra brister, returneras den för komplettering eller förkastas. Statsrådet analyserar principiellt inte lagligheten i gruvprojektet som sådant, utan avgörandet tillfaller vederbörande ministerium, som svarar för gruvärenden, dvs. HIM. Andra synpunkter än de som berör allmänt intresse får inte påverka statsrådets beslut. Som grund för undantag nämner EG:s naturdirektiv exempelvis sociala och ekonomiska skäl, varmed avses bl. a. främjande av sysselsättning. Om effekterna berör naturtyp eller arter som skyddas primärt av nätverket Natura 2000, skall statsrådets dessutom inhämta ett utlåtande från EG:s kommission. Ett statsrådets positiva beslut förutsätter att försvagande av naturvärden kompenseras. Kompenserande åtgärder är att utvidga området, förbättra naturtypen eller föreslå ett nytt område till nätverket. Ändring till statsrådets beslut kan sökas i högsta förvaltningsdomstolen. 4.2 Uutredning som krävs i området för Natura 2000 4.2.1 Utredning om behov av Natura-bedömning (Natura-utredning) Då inmutningsområdet är i ett område inom nätverket Natura 2000 eller så nära detta att verksamhetens skadliga effekter sannolikt når Natura-området, skall verksamhetsutövaren utforma en utredning om planerade åtgärder och deras effekter samt bedöma om det pga. åtgärderna skall påbörjas en Natura-bedömning och ett utlåtandeförfarande såsom avsett i naturvårdslags 65.1 2. Verksamhetsutövaren skall vid avfattandet av utredningen vara i kontakt med den regionala miljöcentralen och efter behovet områdets innehavarmyndighet för att utreda gränserna för och naturvärdena i skyddsområdet samt få andra myndighetsråd i ärendet. Utredningen ska avfattas omsorgsfullt och enligt anvisningar (bilaga 4). Utredningen biläggs inmutningsansökan. Om man på basis av verksamhetsutövarens Natura-utredning inte kan utesluta en sannolikt betydande försämring av områdets naturvärde eller om utredning ifråga av inmutningsprojektet inte är tillräcklig, skall HIM igångsätta ett förfarande för bedömning och utlåtande såsom avses i natuvårdslag (Natura-bedömning).

25 4.2.2 Natura-bedömning Enligt naturvårdslag (65 ) skall den sökande på ett vederbörligt sätt bedöma effekterna av planerade åtgärder på naturvärdet av området ifråga, om åtgärderna ensamma eller tillsamman med andra projekt och planer sannolikt väsentligen försämrar det. Detsamma gäller även ansökan som lokaliseras utom Natura 2000 -området, om verksamheten förknippad med ansökan sannolikt har effekter som väsentligen försvagar naturvärden inöver Natura-området. Den sökande skall tillräckligt detaljerat beskriva nyttjade geologiska forsknings- och prospekteringsmetoder, inmutningsområdets naturvärden samt effekterna av åtgärder på dem. Även åtgärder med vilka skadliga effekter kan förhindras eller förmildras skall utredas. HIM skall tolka, att den i lagen avsedda bedömningen har utförts och begära om utlåtanden om bedömningen av såväl den regionala miljöcentralen som områdets innehavare. I sina utlåtande skall den regionala miljöcentralen och områdets innehavare bedöma Natura-bedömningens kvalifikation, dvs. om bedömningen har utförts tillräckligt detaljerat och heltäckande med beaktande av områdets naturvärden, samt framföra slutledningar om den planerade verksamhetens effekter på områdets naturvärden. Om det ovan beskrivna förfarandet för bedömning och utlåtande eller förfarandet visar att verksamhetens väsentligt försvagar naturvärdena ifråga, kan inte HIM med stöd av naturvårdslag (66.1 ) bevilja inmutningsrätt eller fatta ett positiv beslut om tillställande av utmål. HIM kan dock bevilja tillståndet eller godkänna planen, om statsrådet vid sitt plenum har beslutat att projektet eller planen skall verkställas pga. för ett mycket viktigt allmänt intresse tvingande skäl och avsaknad av alternativ lösning (se kapitel 4.1.). Om effekterna berör naturtyper eller arter som skall skyddas s.k. primärt, skall statsrådets även inhämta ett utlåtande av EG:s kommission. Statsrådets beslut kan överklagas och ändring till beslutet söks i högsta förvaltningsdomstolen. När statsrådets beslut träder i kraft, skall MM vidta omedelbara åtgärder för ersättande av försvagandet. 4.3 Beviljande av undersökningstillstånd Utöver den av HIM beviljade inmutningsrätten behöver verksamhetsutövaren även ett undersökningstillstånd för terrängundersökningar i skyddsområdet. Som bilaga skall den av verksamhetsutövaren avfattade ansökan om undersökningstillstånd ha ett utlåtande från den regionala miljöcentralen om nödvändighet av en Natura-bedömning. Undersökningstillståndet ansöks enligt följande tabell hos innehavarmyndigheten för området:

26 Typ av skyddsområde Myndigheten som beviljar undersökningstillstånd Nationalparker Naturparker Övriga naturskyddsområden Privata naturskyddsområden Ödemarksområden Forststyrelsen (Skogsforskningsinstitutet) Miljöministeriet, för 18 parker Miljöministeriet Forststyrelsen Miljöministeriet, beträffande myrskyddsområden Regionala miljöcentralen Forststyrelsen Undersökningstillstånd som söks för skyddsområden kan överklagas. Tillståndet träder i kraft först efter besvärstiden (30 dagar) och att eventuella besvär har avgjorts. Ansökningsanvisningarna om undersökningstillstånd beskrivs i bilagan 5. 4.4 Processscheman Processschemana på följande sidor beskriver behandlingsprocessen för inmutnings- och utmålsansökan för ett område inom eller i omedelbar närhet av områden i nätverket Natura 2000. Schemana ger en bild av processens olika skeden och deltagare. Processschemana tillämpas, med beaktande av föreskrifter om fredningen i områdena, även på skyddsområden som inte ingår i nätverket Natura 2000. Likaledes om området även är ett naturskyddseller ödemarksområde, tillämpas behandlingsprocessen på motsvarande sätt enligt bestämmelserna i naturvårdslag eller ödemarkslag. Schema 1. Processschema för behandling av inmutningsansökan i ett Natura 2000 -område eller dess inflytelseområde.

27 Schema 1. Processschema för behandling av inmutningsansökan i ett Natura 2000 -område eller sen "inflytelseområde"

28 1 Avfattning av inmutningsansökan Inmutningssökande utformar ansökan (se bilaga 4). Den sökande utreder områdets skyddssituation och avfattar en Natura-utredning som bilaga till ansökan (kapitel 4.2.1.). I utredningen bedömer den sökande nödvändigheten av en Natura-bedömning såsom avses i naturvårdslag (65 ), dvs. kan de planerade åtgärderna utföras så att områdets naturvärden sannolikt inte väsentligen försvagas. 2 Kontakt med miljömyndigheter Då den sökande avfattar ansökan skall denne i ett så tidigt skede som möjligt vara i kontakt med den regionala miljöcentralen och efter behovet även områdets innehavarmyndighet samt med kommunen för området (förpliktelse att rådgöra med myndigheterna). Kommunen informerar om plansituationen i området. 3 HIM HIM kontrollerar ansökan och den bilagda Natura-utredningen. HIM ber vid behov den sökande att komplettera ansökan och/eller Natura-utredningen. Om på basis av den sökandes utredning ett sannolikt väsentligt försvagande av områdets naturvärde inte kan uteslutas, ber HIM den sökande utföra en Natura-bedömning såsom avses i naturvårdslag (se kapitel 4.2.2). 4 Natura-bedömning Den sökande avfattar en bedömning av projekt och planer såsom avses i naturvårdslags 65, dvs. bedömer tillräckligt detaljerat och heltäckande effekten av planerade åtgärder på skyddsområdets naturvärden. Den sökande ska ha omsorg om vederbörlig kontakthållning med den regionala miljöcentralen och områdets innehavarmyndighet. 5 Förfarande för hörande gällande ansökan Den sökande befordrar Natura-bedömningen till HIM, som ber om utlåtanden om bedömningen av kommunen, regionala miljöcentralen och områdets innehavarmyndighet. I sina utlåtande bedömer myndigheterna ifråga dugligheten i Natura-bedömning och presenterar slutledningar om den planerade verksamhetens effekter på områdets naturvärden. För att trygga reserverandet för de berörda av möjligheter till inflytande såsom avses i förvaltningslagen igångsätter HIM ett förfarande för hörande som verkställs antingen som normalt delgivande eller då ärendets omfattning så kräver som allmän underrättelse.

29 6 Behandling i statsrådet Om den planerade verksamheten på basis av erhållna utlåtanden väsentligen försvagar områdets skyddade naturvärde, förs behandlingen av inmutningsansökan till statsrådet. Statsrådet beslutar, efter att vid behov ha erhållit ett utlåtande från EG:s kommission, om projektet verkställs eller inte trots att det sannolikt väsentligen försvagar områdets naturvärden (se kapitel 4.1. och 4.2.2). 7 Beslut av HIM HIM beslutar om inmutningsrätten. Då beslutet är positivt (inmutningsrätt beviljas) befordras en mutsedel till inmutaren och beslutet delges den regionala miljöcentralen, områdets innehavare och andra berörda. Beslutet kan innehålla villkor och föreskrifter som styr och begränsar den sökandes inmutningsrätt. 8 Beslutets ikraftträdande och sökande av ändring Den sökande befordras antingen en mutsedel eller ett negativt beslut. Man kan söka om ändring till beslutet i Högsta förvaltningsdomstolen och överklagan kan verkställas bara om beslutet är lagstridig. Den sökande kan skrida till åtgärder i inmutningsområdet först när beslutet har fått laga kraft. 7 Kontakthållning med områdets innehavarmyndighet och regionala miljöcentralen För undersökningstillstånd och myndighetsråd skall den sökande vara i kontakt med områdets innehavare och efter behovet den regionala miljöcentralen.

30 Schema 2. Processschema för utmålsansökan i ett Natura 2000 -område eller dess "inflytelseområde"

31 1 Avfattande av utmålsansökan Den sökande skall bedöma effekterna av planerade åtgärder på områdets naturvärden. Den sökande bör utreda behovet av förfarande enligt YVA-lagen (se kapitel 2.2.3) eller av andra miljöutredningar samt övriga förutsättningar för verksamheten redan innan inlämning av ansökan och efter behovet utföra utredningar redan innan inlämning av utmålsansökan. Natura-bedömningen (kapitel 4.2.2.) kan verkställas som ingående i bedömningen enligt YVA-lagen av effekterna. 2 Kontakt med miljömyndigheter Då den sökande avfattar ansökan skall denne vara i kontakt med den regionala miljöcentralen och efter behovet även med områdets innehavarmyndighet samt kommunen för områdets i ett så tidigt skede som möjligt (förpliktelse att rådgöra med myndigheter). 3 Bedömning av effekterna på områdets naturvärden HIM bedömer på basis av ansökan om den sökande på vederbörligt sätt har bedömt effekterna av planerade åtgärder (Natura-bedömning, eventuell förfarande enligt YVA-lagen eller övriga utredningar). 4 Förfarande för hörande gällande ansökan HIM ber kommunen och den regionala miljöcentralen om utlåtande om utmålsansökan och Natura-bedömningen samt eventuella andra miljöutredningar som den sökande har verkställt. För att trygga reserverandet för de berörda av möjligheter till inflytande såsom avses i förvaltningslagen igångsätter HIM ett förfarande för hörande som verkställs antingen som normalt delgivande eller då ärendets omfattning så kräver som allmän underrättelse. 6 Behandling i statsrådet Om det planerade utmålet och den därför avsedda verksamheten sannolikt väsentligen försvagar områdets skyddade naturvärde, förs utmålsansökan till behandlingen av statsrådets plenum (se kapitel 4.1. och 4.2.2). 7 Beslut om bildande utmål HIM beslutar om beviljande utmål under förutsättning att det har påvisats att naturvärden inte väsentligen försvagas eller att i motsatt fall att statsrådet har beslutat om projektets verkställande (se schema 1. punkt 6).

32 HIM kungör om ärendet på kommunens anslagstavla i kommunen där utmålet är beläget och meddelar om beslutet till myndigheterna som har deltagit ärendets behandling samt till andra parter. Vid behov ges en allmän underrättelse. Vid behov delges om beslutet i form av allmän underrättelse. Beslutet överklagas till högsta förvaltningsdomstolen. Efter att beslutet har fått laga kraft förordnas vid en utmålsförrättning om utmål, som kan bestå av flera områden. Förrättningen registreras i fastighetsregistret efter att handels- och industriministeriet har tillsänt lantmäteribyrås en anmälan såsom avses i GruvL:s 38.3. Efter förrättningen befordrar förrättningsingenjören förrättningsdokumenten till HIM. 8 Utmålssedel HIM överlåter den s.k. utmålssedeln till den sökande av utmålet. 9 Miljö- och övriga nödvändiga tillstånd Innehavaren av utmålssedeln inhämtar miljö- och övriga tillstånd som behövs för inledandet gruvverksamheten.

33 5 Prospektering i områden för renskötsel och samers hembygd 5.1 Samer Samerna har som urfolk rätt att med stöd av grundlagen vidmakthålla och utveckla sin egen kultur. I sitt hembygdsområde har samerna självstyre beträffande eget språk och egen kultur, för vilka uppgifter samerna bland sig väljer ett sameting. Samernas hembygdsområde omfattar Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapplands renbeteslagsområde i Sodankylä kommun. Sametingets viktigaste uppgift är att sörja för det samerna som urfolk garanterade kulturella självstyret, i vilket renskötsel, jakt och fiske ingår som traditionella näringar. Renskötseln är en viktig del av samernas kultur och traditionella rättigheter och prospektering får inte åsamka renskötseln eller andra samernas rättigheter avsevärt förfång. Enligt lagen (974/1995, 9 ) om sameting har myndigheterna förhandlingsplikt innan man sätter i verket vittgående och betydande åtgärder eller beslut beträffande sameområden. Bland dessa åtgärder omnämner lagen särskilt inmutning av gruvmineraler och grundande utmål (9.1 :s 3 punkt): Förhandlingsplikt Myndigheterna skall förhandla med sametinget om alla vittsyftande och viktiga åtgärder, som på ett direkt och särskilt sätt kan inverka på samernas ställning som ett urfolk och som på samernas hembygdsområde gäller:... 3) tillståndsansökningar angående inmutning av gruvmineraler samt utmålsläggning," Förhandlingsplikten gäller i detta fall HIM, men även företag som verkar och utövar prospektering i sameområde bör skäligen höra ställningstagandena för sametinget och aktuellt renbeteslag och utreda effekterna av den tänkta verksamheten på utövandet av renskötseln och samekultur. HIM för nödvändiga förhandlingar, när ex. alla dokument, inkl. eventuell Natura-bedömning, gällande inmutningsansökan är klara. Skoltområdet Syftet med skoltlagen (253/1995) är att främja levnadsförhållandena och utkomstmöjligheterna för de i skoltområdet boende skoltsamerna, dvs. skoltarna, samt upprätthålla och främja skoltarnas kultur. Åtgärder vilka avses i lagen skall fästa särskild uppmärksamhet vid bl. a. hållbart nyttjande av naturtillgångar, bevarande av traditionell miljö samt övriga miljösynpunkter.

34 I skoltområden skall HIM med stöd av skoltlagens 44 :s 1 punkt och 56.1 vid behov höra ställningstagandena för skoltarnas byamöten och skoltråd beträffande prospekteringsgärder som planeras i området. I praktiken blir frågan aktuell i samband med behandlingen av inmutningsansökan. 5.2 Förfarande vid inmutningsansökan i samers hembygdsområde Schema 3. Behandling av inmutningsansökan i sameområden. Om området under ansökan även är ett skyddsområde följs även förfarandet som presenteras i schema 1.

35 1 Praktiskt för den sökande vore att redan innan inlämnandet av inmutningsansökan vara i kontakt med sametinget och vid agerande i skoltområdet även med representanter för skoltarna respektive renbeteslagen samt med Forststyrelsen och den regionala miljöcentralen. 2 HIM tillsänder Sametinget och renbeteslagen och vid behov även skoltrådet ansökan till kännedom. Vid behov arrangeras förhandlingar såsom krävs i sametingslagen. 3 Ministeriet kontrollerar om ansökan beaktar bevarandet av samekulturen och renskötseln såsom lagstiftningen förutsätter. 4 Vid behov låter HIM den sökande komplettera ansökan. 5 HIM hör vederbörande organisationer. 6 HIM behandlar inkomna utlåtanden och ber den sökande om en svarsskrift. Vid behov definierar HIM på basis av inkomna utlåtanden verksamhetsvillkor för inmutningsområdet. 7 Behandling av inmutning fortsätter enligt schema 1. Fattade beslut delges Sametinget och övriga parter som har deltagit i behandlingen. 5.3 Beaktande av renskötsel vid prospektering Renskötselområdet omfattar området för Lapplands län med undantag av Kemi och Torneå städer samt Keminmaa kommun och områdena för Hyrynsalmi, Kuivaniemi, Kuusamo, Pudasjärvi, Suomussalmi, Taivalkoski och Yli-Ii kommuner i Uleåborgs län samt de områden i Puolanka, Utajärvi och Överkiminge kommuner som ligger norr om Kiminge älv och landsvägen Puolanka-Hyrynsalmi. Renskötselområdet är indelat i 56 renbeteslag, vars betesmarker omfattar 114 000 km² eller 33 % av Finland. Enligt renskötsellagen (848/1990 53 ) skall statens myndigheter, då de planerar sådana åtgärder för statens markområden som väsentligt påverkar utövandet av renskötsel, förhandla med vederbörligt renbeteslag. Förpliktelsen gäller också HIM i samband med behandling av ärenden om prospektering och gruvverksamhet. Renbeteslagsföreningen fungerar som föreningslänk mellan renbeteslagen. Den representerar inte renbeteslagen, men fungerar som viktig informationskälla och informationskanal till renbeteslagen. Vid prospektering får renskötseln inte onödigt störas och då man agerar på sameområdet skall man kontakta det lokala renbeteslaget. På särskilda renskötselområden såsom avses i renskötsellagens 2.2 får statens marker inte utnyttjas till väsentligt förfång för renskötseln. Detta skall tas särskilt i beaktande under renarnas brunst- och kalvningstider.

36 Då man agerar i samernas hembygdsområde skall man vara i kontakt sametinget och aktuellt renbeteslag, och då man fungerar annanstans i renskötselområdet är det praktiskt att vara i kontakt med områdets renbeteslag. Karta 3. Samernas hembygds- och skoltområden i Övre Lappland.

37 Tilläggsuppgifter Lagstiftning Gruvlag (503/1965) Kärnenergilag (990/1987) Renskötsellagen (848/1990) Ödemarkslag (62/1991) Strålskyddslag (592/1991 Lag om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994) Skoltlagen (253/1995) Sametingslagen (974/1995) Terrängtrafiklag (1710/1995) Naturvårdslag (1096/1996) Naturskyddsförordningen (160/1997) Miljöskyddslag (86/2000) Internet: www.finlex.fi>lagstiftning>uppdaterad lagstiftning Allemansrätt, se Internet: www.miljo.fi>tjänster och produkter>publikationer>esitteet>jokamiehenoikeudet>allemansrätten Gruvverksamhet och prospektering Suomen kaivannaisteollisuus. Taustamuistio hallituksen iltakouluun 8.2.2006: Valtiovallan linjaukset Suomen kaivannaisteollisuuden edistämiseksi Handels- och industriministeriet. http://www.ktm.fi/files/16022/suomen_kaivannaisteollisuus_taustamuistio_03_02_06.doc Leila Suvantola 2006. Expertpromemoria till handels- och industriministeriet. Luonnonsuojelutavoitteiden huomioonottaminen malminetsinnässä ja kaivostoiminnassa.

38 Natura 2000 Europeiska kommissionen. Skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden. Artikel 6 i art- och habitatdirektivet 92/43/EEG. 2000. 69 s. ISBN 92-828-9142-9) (http://europa.eu.int/comm/environment/nature/nature_conservation/eu_nature_legislation/specific_articles/art6/pdf/art6_sv.pdf) Lindqvist, Eija (red.); Posio, Päivi (red.) 2005. Lapin Natura-opas. Ympäristöopas; 124:, 67 s. ISBN 952-11-2074-6; 952-22-2075-4 (pdf). ISSN 1238-8602. Leskelä, Tuula (red.) 2005. Lapin Natura 2000 -verkoston hoidon ja käytön yleissuunnitelma. Alueelliset ympäristöjulkaisut; 402:, 79 s. ISBN 952-11-2076-2; 952-11-2077-0 (pdf). ISSN 1238-8610. Samer Ulla-Maija Kulonen, Irja Seurujärvi-Kari, Risto Pulkkinen (eds.). 2005. The Saami : a cultural encyclopaedia. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Renskötsel Renbeteslagsföreningen: www.paliskunnat.fi

39 Bilaga 1 Skyddsprogram och skyddsområden i Finland 1 Skyddsprogram Statsrådet har sedan år 1978 fattat principbeslut om etablerande av nya national- och naturparker samt skyddsprogram för olika livsmiljöer, i vilka definieras skyddsmålsättningar för respektive livsmiljö och de mest värdefulla objekten för skyddet samt metoder att tillämpa vid skyddandet. Statsrådet har godkänt sju skyddsprogram. Med stöd av statsrådets beslut åren 1996 och 2005 om finansiering av skyddsprogrammen är avsikten att de nationella skyddsprogrammen verkställs innan år 2009. Än så länge har inget naturskyddsprogram (NSL 7 ) framtagits under nya naturvårdslag. Delvis orsak till detta är att efter att Finland anslöt sig som medlem i den Europeiska gemenskapen inleddes utformandet av Europeiska gemenskapens nätverk Natura 2000, vars verkställning implementeras enligt normerna i naturvårdslags 10 kapitel. De skyddsprogram som statsrådets har godkänt implementeras huvudsakligen via inköp av privatägda områden till staten och senare etablering av naturskyddsområde i dessa med stöd av lagar eller förordningar. Vissa av områdena skyddas med stöd av naturvårdslag även under ansökan av markägaren som privata naturskyddsområden på beslut av regionala miljöcentralen för området ifråga. Implementeringsläget för programmen ändras år för år och i början år 2006 var läget såsom visas i tabellen nedan. Merparten av statens områden förvaltas av Forststyrelsen.

40 Tabell 1. Läget för implementering av skydd (i hektar) för markområden 1.1.2006 (www.miljo.fi) Typ av skyddsprogram Etablerade Oetablerade Total areal Lagstadgade skyddsområden Privata skyddsområden Statens market Privata marker mark vatten National parker 797 000 85 000 8 200 2 100 892 300 Naturparker 151 000 2 600 0 0 153 600 Basprogram för myrskydd 442 400 11 500 13 200 146 100 14 000 627 200 Skyddsprogram för fågelvatten 39 100 11 000 28 700 78 800 Skyddsprogram för stränder 21 700 67 600 15 000 104 300 Skyddsprogram för lundar 1 250 10 1 900 2 100 1 400 6 660 Skyddsprogram för gamla skogar 10 200 200 2 200 305 700 2 300 320 600 Annat naturskyddsområde 39 800 27 000 66 800 Övriga naturskyddsområde på privata marker Vattenområden på privata marker 28 400 28 400 56 000 56 000 Ödemarksområden 1 379 000 110 000 1 489 000 Natura 2000, nya områdena 6 300 58 300 26 000 90 600 Sammanlagt 2 820 650 236 310 168 800 599 000 99 000 3 914 260 Statsrådet fattade år 1978 ett principbeslut om ett utvecklingsprogram för national- och naturparker och programmet har kompletterats åren 1980, 1985 och 1988. Myrskyddsprogrammet (1979 och 1981) är ägnat att landsomfattande bevara tillräckligt många urtyper av olika slags myrar. Programmet innefattar ca 600 objekt, vars sammanräknade areal är 629 000 hektar. Programmet innefattar nästan alla av de med hänseende till naturskydd och myrbiologi mest värdefulla myrområdena, som låg i naturtillstånd då programmet formades. Skyddsprogrammet för lundar (1988) har målsättningen att skydda olika typer av lundar inom olika zoner för lundväxtlighet samt trygga bestånden av djur- och växtarter i dem. Arealen av objekten i skyddsprogrammet för lundar är 6 600 hektar och det innefattar cirka 436 områden, varav huvuddelen ligger i södra Finland. Vissa lundtyper underordnas dessutom skogslagen som särskilt viktiga livsmiljöer, eller naturvårdslag som naturtyper att skyddas (NSL:s 29 ).

41 Riksomfattande skyddsprogrammet för fågelvatten (1982) innefattar objekt vars areal är 74 700 hektar och antal ca 287, varav största delen är grunda och frodiga vattenområden, för fågelbeståndets viktigaste områden för häckning samt vila under flyttning. Skyddsprogrammet för stränder (1990) eftersträvar att bevara mångsidig havs- och sjönatur jämte dess strandområden. Objektens totala areal är cirka 146 000 hektar och 29 av dessa representerar havsnatur och 98 sjönatur. Sammanlagda skyddade strandlinjen överstigen 8 000 kilometer, varav cirka fyra procent är havsstrandlinjer och fem sjöstrandlinjer. Skyddsprogrammet för gamla skogar har utformats för bevarande av gamla naturskogar och med dem förknippade ekologiska helheter och arter av organismer. Statsrådet har fattat tre principbeslut (1993, 1995, 1996) om skyddet av gamla skogar. Allt som allt innefattar programmet cirka 350 000 hektar, mest i Norra och Östra Finland. Riksomfattande skyddsprogrammet för åsar (1984) har som målsättningar att bevara de värdefulla geologiska, geomorfologiska och landskapmässiga drag som är mest karakteristiska för åsområden. Program innefattar 159 områden, vars totala areal är cirka 96 000 hektar. Flertalet av programmets åsområden finns i Södra Finland.

42 2 Naturskyddsområden Om grundandet av ett naturskyddsområde på statens marker samt dess ändamål och fredningsnormer regleras med en lag (nationalparker och minst 1 000 hektar stora naturparker) och om övriga områden med en förordning. För nationalparker skall uppställas en plan för skötsel och användning som styr åtgärderna som vidtas av myndigheterna som förvaltar områdena. Även för andra naturskyddsområden kan efter behovet uppställas planer för skötsel och användning. Centralt mål för grundande av naturskyddsområden är att bevara deras naturtillstånd och naturvärden samt vid behov sköta eller återställa områdenas värdefulla livsmiljöer via särskilda skötsel- eller återställningsåtgärder. Naturskyddsområdena är även viktiga objekt för medborgarnas vandringar och intressen i naturen samt som stödområden turismen i naturen. På ett naturskyddsområde kan man förbjuda eller begränsa rörelse, lägring, landstigning samt hållande av båt, fartyg eller annat fordon, med föreskrifter som införs i antingen regelverket för dess grundande eller ordningsreglerna för området. Förbud eller begränsningar förutsätter att beständigheten av områdets djurbestånd eller växtlighet kräver detta (NSL:s 18 ). Rörelse inom skyddsområde är i allmänhet tillåten under allemansrätten. På vissa områden är rörelse dock begränsad av skyddsorsaker bl. a. under fåglars häckningstid. Framfart med motorfordon i naturskyddsområden är förbjuden. Myndigheten eller verket som förvaltar områden kan dock med stöd av terrängtrafiklag bevilja undantagstillstånd. Naturskyddsområden på statens marker förvaltas och skötes av utöver Forststyrelsen även av Skogsforskningsinstitutet, Helsingfors universitet och Forskningscentralen för jordbruk. Information om naturskyddsområde ges utöver de förvaltande myndigheterna även av regionala miljöcentraler. 2.1 National- och naturparker I början av år 2006 fanns det 35 nationalparker i Finland, med en areal på cirka 817 000 hektar. Nationalparkerna har inrättats för att bevara de viktigaste naturområdena i finländsk natur, dessutom är de objekt för vandring och naturturism som är öppna för allmänheten. Nationalparkerna är viktiga såväl nationellt som internationellt och de innefattar nationallandskap samt andra betydande sevärdheter inom natur och kultur. Forststyrelsen förvaltar och sköter trettiofyra nationalparker och Skogsforskningsinstitutet en nationalpark.

43 Naturparkerna har främst inrättats för naturskyddet och vetenskapligt forskningsarbete. Skyddsföreskrifterna om dem är stramare än för nationalparker och de är huvudsakligen stängda för allmänheten. För forskningsarbete och pedagogisk användning kan dock beviljas besökstillstånd, vissa naturparker har dessutom markerade vandringsstigar som är öppna för allmänheten. Det finns nitton naturparker, varav sjutton förvaltas av Forststyrelsen och två av Skogsforskningsinstitutet. Arealen av dem är cirka 153 000 hektar. 2.2 Övriga naturskyddsområden Statens övriga naturskyddsområden består av naturskyddsområden som har inrättats inom ramen för skyddsprogram fastställda av statsrådet. De för tillfället viktigaste naturskyddsområdena beskrivs kortfattat nedan. Under det av Statsrådet fastställda basprogrammet för myrskyddet har hittills inrättats sammanlagt 173 myrskyddsområden med en total areal på 453 000 hektar. De representerar huvudsakligen sumpmarker och högmossar. Även nationalparker och ödemarksområden samt övriga naturskyddsområden har myrområden. Bland objekten i skyddsprogrammet för lundar har 53 inrättats som lundskyddsområde. Mängden skyddsområden för fågelvatten tilltar snabbt nder beslut av regionala miljöcentraler. Det har etablerats 92 skyddsområden för gamla skogar och deras areal är 10 000 hektar. Inrättandet av lagstadgade naturskyddsområden dröjer. I början av år 2006 väntar sammanlagt 1 200 av statens områden på etablering. För att sätta fart på inrättandet av naturskyddsområden startar miljöministeriet och Forststyrelsen år 2006 ett särskilt projekt för beredande av regelverk för skyddsområden. Även för privatägda områden kan man med stöd av naturvårdslag inrätta naturskyddsområden. Beslutet om privata skyddsområden fattas av aktuell regional miljöcentral. Hittills har redan inrättats över 3 500 skyddsområden i privata områden, se kartan och tabellen. De är många till antalet, särskilt i den södra halvan av landet, men sammanlagda arealen av dem är mycket mindre än bland statens områden. De största markbaserade privata skyddsområdena är från drygt tusen hektar till några tusen hektar. 2.3 Ödemarksområden Med stöd av ödemarkslag (62/1991) inrättades tolv ödemarksområden i Lappland år 1991, totala arealen av dem är cirka 1,5 miljon hektar. De är inte egentliga naturskyddsområden, utan de inrättades för att bevara områdenas karaktär av ödemark, trygga samekultur och naturanäringar samt utveckla mångsidigt bruk av naturen. Alla ödemarksområden sköts och förvaltas av Forststyrelsen.

44 2.4 Regionala nätverket Natura 2000 Finländska nätverket i Natura 2000 består till största delen, 97 procent, av naturskyddsområden som redan inrättats under nationella beslut eller av områden ingående i nationella skyddsprogram eller av på annat sätt skyddade områden. Natura-nätverket har en areal på cirka 4,9 miljoner hektar. Av detta är cirka tre fjärdedelar eller ca 3,6 miljoner hektar markområden. Det finns 1 715 SCI-områden under naturdirektivet. Deras areal är cirka 4,8 miljoner hektar, vilket motsvarar cirka 14 procent av Finlands totala areal. Antalet SPA-områden att rapportera under fågeldirektivet är 467. De har en areal på cirka 3,1 miljoner hektar, vilket motsvarar cirka 9 procent av Finlands totala areal. SCI- och SPA -områdena överlappar delvis. EU:s kommission har slutgiltigt redan godkänt nästan alla finländska SCI-förslag. Kommission beslutade om regionförteckningen över den alpina naturgeografiska zonen 22.12.2003 och 13.1.2005 om förteckningen över den boreala zonen. Besluten innefattar 1 632 områden med en total areal på cirka 4,6 miljoner hektar. Förteckningarna skall ännu kompletteras. De innehåller inte än de 39 områden, vars slutliga nationella beslutsfattning dröjer till följd av besvär. För vissa naturtyper och arter kommer nätverket dessutom att kompletteras med nya områden. 2.5 Andra skyddsprogram samt områden viktiga för skyddet Finland har sju med stöd av friluftslagen inrättade statens vandringsområden, avsedda för vandring och annan användning under rekreation i naturen. Områdena är markerade vandrings- och skidstråk, naturstigar och campingområden, och dessutom kan man i allmänhet fiska och jaga i dem. Alla områden förvaltas av Forststyrelsen och har införts i nätverket Natura 2000. Landskapsområden avser områden som med stöd av naturvårdslag (NSL 32 ) har inrättats för att bevara och sköta skönheten, historiska särdrag eller andra särskilda landskapsvärden i natur- eller kulturlandskap. Bara ett landskapsområde har hittills inrättats i Finland. För specificering av landskapmässigt värdefulla områden i Finland definierade miljöministeriets expertgrupp 156 landskapsområden år 1995, vilka under ett statsrådets principbeslut ansågs vara landsomfattat värdefulla. Områdenas areal är sammanlagt 730 000 hektar. Största delen av områdena som har definierats som landskapmässigt värdefulla ligger i odlingstrakter i Södra och Västra Finland.

45 Skyddsområden kring Östersjön (Baltic Sea Protected Areas BSPA) År 1994, som en del av arbetet för Helsingforskommissionens (HELCOM), invaldes 62 i huvudsak redan på någon nivå skyddade kustområden i ett nätverk av skyddsområden kring Östersjön. År 1998 utökades nätverket med 24 nya havsområden. Alla nationalparker i det finländska havsområdet samt Kvarken och Raumo skärgårdar, vilka huvudsakligen förvaltas av Forststyrelsen, är med i nätverket. År 1975 undertecknade Finland internationella Ramsarkonventionen för skydd av våtmarker. Konventionen förpliktar staterna att främja skyddet av internationellt betydelsefulla våtmarker och vattenfåglar genom att inrätta naturskyddsområden i blötmarker. Avtalet har undertecknats av 138 stater. Finland har sammanlagt 49 Ramsarområden, vars totala areal är 785 780 hektar. Forststyrelsen förvaltar elva av områdena. Områdena har valts så att de så väl som möjligt representerar träsk, fågelsjöar, havsvikar och skärgårdsområden som är viktiga för beståndet av vattenfåglar i Finland. Alla finländska Ramsarområden ingår i nätverket Natura 2000. Ramsarkonventionens målsättningar för skydd verkställs via skyddsåtgärderna för Natura-områdena. Ramsarområdena ingår även nationella skyddsprogram, ex. de för myrar, fågelvatten och stränder. I Finland har två biosfärsområden, nordkarelska biosfärsområdet inrättat år 1992 och sedan år 1994 Skärgårdshavets biosfärsområde. Områdena ingår i organisationens för fostran, vetenskap och kultur UNESCO program människan och biosfären (Man and the Biosphere, MAB). De är modellområden för hållbar utveckling, där man eftersträvat att förena skydd av livsmiljöns mångfaldighet och hållbar användning. Vardera området förvaltas delvis av Forststyrelsen. Vid ett sitt möte i Litauen 12.7.2006 godkände Unescos världsarvskommitté skärgården i Kvarken till världsarvsförteckningen. Kvarkens skärgård är Finlands första naturarvsobjekt, förteckning har sedan tidigare sex finländska kulturarvsobjekt.

46 Bilaga 2 Prospektering och dess metoder Prospektering Prospektering har syftet att lokalisera ekonomiskt exploaterbara naturtillgångar i jordskorpan. Prospektering sker på lång sikt, ofta under en decennier lång naturvetenskaplig-ekonomisk evalueringsprocess, som påverkas förutom av naturtillgången i berggrunden även av ekonomiska och miljömässiga samt många samhällelig faktorer. Guiden begränsar sig till den naturvetenskapliga aspekten av prospektering. Vid malmundersökningar kartläggs detaljerat och mångsidigt berggrundens och jordmånens struktur och sammansättning. Informationen kan även utnyttjas mångsidigt vid planering av markanvändning och vård av miljön. Prospekteringsprocessen börjar med val av undersökningsområde och analys av existerande undersökningsmaterial (regionala undersökningar). I områden som bedöms vara mest potentiella för fyndighet av malmer insamlas mer exakt information, beroende på fallet, via geologisk kartläggning, geofysikaliska mätningar och geokemiska undersökningar (lokaliserande undersökningar). Om man i området som undersöks har kunnat lokalisera berggrundsformationer som bedöms innehålla ekonomiskt exploaterbara mängder malmmineraler fortsätter undersökningarna med att fyndigheterna undersöks detaljerat på olika platser. I ett idealfall följer dessa fyra undersökningsskeden på varandra, men vid prospekteringsprocesser i praktiken växlar andelen av respektive skede fall för fall. I föga undersökta områden, eller då man letar efter en alldeles ny typ av malm, är den regionala delen av undersökningarna i början av arbetet viktig. I bättre kända områden kan prospekteringen startas direkt med ett skede av lokaliserande eller platsinriktade undersökningar. Till följd av växlingarna i priser på råvaror eller pga. nya innovationer utförs prospektering även på redan kända och tidigare undersökta platser. I de flesta fall upphör prospekteringsprocessen redan innan platsinriktade undersökningar. Undersökningarnas framskridande Prospektering indelas i flera undersökningsskeden: 1 val av område 2 regionala undersökningar 3 lokaliserande undersökningar 4 platsinriktade undersökningar.

47 1 Val av område Prospekteringen börjar i allmänhet med bedömning av existerande information. Existerande undersökningsmaterial och kartläggningsdata kombineras med moderna undersökningsmetoder. Även arkiverade prover analyseras på nytt. Målsättningen är att avgränsa potentiella undersökningsområden för noggrannare undersökningar. I Finland förfogar man i detta skede över GFC:s kartläggningsmaterial, som täcker hela landet, varför man i detta skede oftast inte behöver göra omfattande terrängundersökningar. 2 Regionala undersökningar Regionala undersökningar har syftet att i det valda undersökningsområdet lokalisera berggrundsformationer och strukturer med malmpotential. Även detta arbetsskede kan tämligen långt utföras på basis av existerande kartläggningsmaterial och provmaterial i GFC:s nationella borrkärnearkiv. Terrängarbete utförs närmast för att bekräfta formationer och strukturer samt nya idéer som uttolkats ur existerande data. Kartläggningsmaterial som står till förfogande i det regional undersökningsskedet är bergoch jordmånskartor i skalan 1:100 000, geofysikaliska data uppmätta från lågflyg med 200 meters linjeintervaller, regionala morängeokemiska data (1 prov/4 km 2 ) samt satellitbilder och digitala höjdmodeller av terrängen. Dessutom har man för begränsade områden till förfogande resultaten av GFC:s och Geodetiska institutets regionala gravitationsmätningar, 1-8 observationer/km2. Existerande undersökningsmaterial kan till stora delar klargöras och tillgås via GFC:s webbtjänst. För tidigare outforskade områden är det nödvändigt att insamla nya data och även i terrängen verifiera tolkningar av existerande data. Geofysikaliska mätningar utförs med flyg- eller markytemätningar. Terrängmätningar utförs under förflyttning i terrängen huvudsakligen till fots, men även med bil och snöskoter. Morängokemisk provtagning sker under förflyttning av en slagborr monterad på lätt larvutrustning. Geologisk undersökningar görs under framfart med bil längs skogsbilvägar och i väglös terräng till fots eller med ett lätt terrängfordon. Framfart med motorfordon i terräng sker längs redan befintliga spår för att undvika att framfarten skapar nya sådana. För undersökningar som utförs med maskinell utrustning i terräng behövs tillstånd av markägaren eller områdets innehavare. Däremot kan observationer till fots för geologisk kartläggning utföras under den s.k. allemansrätten till rörelse i terräng. Även då skall man alltid beakta begränsningar av vistelse på gårdsområden och odlingar samt begränsningar förknippade med skyddsobjekt och fornminnen. Många gånger under regionala undersökningar verkställs även gruvlagsenliga inmutningsförbehåll inom begränsade målområden för att trygga framtida möjligheter till lokaliserande undersökningar.

48 3 Lokaliserande undersökningar I skedet för lokaliserande prospektering eftersträvas att innan tät platsinriktad provtagning och borrning avgränsa platserna som ska undersökas från malmpotentiella formationer eller strukturer. En väsentlig del av lokaliserande undersökningsskeden är nya terrängundersökningar. De innefattar typiskt geofysikaliska mätningar på markytan med linjeavståndet 50-100 meter, samt i allmänhet även tätare slagborrsprovtagningar för geokemiska undersökningar av berg eller moräner, antingen med ett jämt nätverk (punktavstånd 100-250 m) eller som profiler, med ex. 50 m som punktavstånd. Prospekteringsborrning kan även utföras redan under lokaliserande undersökningar. Geologiska observationer utförs för alla existerande bergblottläggningar, vid behov genom att blottlägga berget över en area på några kvadratmeter. Efter undersökningarna övertäcks i allmänhet det blottlagda berget, såvida detta är nödvändigt för växtligheten eller miljön. Naturen övertäcker även själv blottläggningarna inom några år. För undersökning av morän och tungmineraler, gräver man med grävmaskin gropar av diametern 2-5 meter på noggrant utvalda platser. Groparna övertäcks efter provtagningar och observationer. Betydelsen av provtagning under borrning framträder i områden med få bergblottläggningar, då möjligheterna att göra geologiska observationer direkt ur berget annars är begränsade. Provtagningarna utförs i terrängen med lätt larvutrustning och man förflyttar sig såvitt möjligt i terrängen längs redan befintliga spår. Om trädbeståndet är särskilt tätt, kan det vid provtagningar vara av nöden att fälla enskilda träd. Provtagningsskeendet som sådant åsamkar inte terrängen större spår, bl. a. provtagningshålen täpps igen av sig själva. Vid behov tillproppas hålet genast vid provtagningen. För lokaliserande undersökningar är det alltid nödvändigt att informera markägaren samt för maskinella undersökningar be om tillstånd för förflyttningar och avtala i förväg om ersättningsförfarandet i händelse av eventuella skador på trädbestånd m.m.. Lokaliserande undersökningar utförs ännu ofta på tillstånd av markägaren på områden under inmutningsförbehåll, men efterhand som den undersökta platsen preciseras, ansöker man för att trygga fortsättningen senast innan platsinriktade undersökningar om mutsedel hos HIM. 4 Platsinriktade undersökningar Platsinriktade undersökningar koncentreras till en noggrant avgränsad plats, var bedöms finnas utvinningsdugligt malmmaterial. Undersökningarna har i detta skede målet att preliminärt utreda om förekomsten av materialet som efterletas på platsen beträffande kvalitet och mängd är tillräcklig för ekonomiskt utnyttjande. Undersökningsrättigheterna för platsen har även i detta skede med stöd av gruvlag i allmänhet säkrats med en inmutning.

49 Platsinriktade undersökningar varierar fall för fall. Först avgränsas fyndigheten och bedöms med hjälp av borrningsprover och geofysikaliska mätningar eller borrningsprovtagningar som är lämpliga för kartläggningen av fyndighetens art. Om resultaten av undersökningarna fortfarande är positiva, verifieras arten av det efterletade materialet med systematiska borrningar, ibland även med hjälp av brytning och provanrikning. Storleken på brott för undersökning varierar från några meter till tiotals meter, beroende på fallet. Undersökningar för platsinriktad prospektering kan skapa lokala ändringar i miljön. Så särskilt i samband med större jordupptag och provbrytningar. Borrningar på undersökningsplatsen skadar i allmänhet inte miljön i större grad. Gruvlag (GruvL 20 ) reglerar allmänt om undanröjandet på inmutningsområden av spåren efter undersökningar när inmutningen utlöper. När man är verksam på skyddsområden skall man fall för fall överenskomma om detta med områdets innehavare. Inmutningar med stöd av gruvlag tryggar inmutaren rätten till fyndigheten som undersöks och ger vanligen även befogenheter för att verkställa nödvändiga undersökningar. God sed vid prospektering är att hålla kontakt med markägarna och tidvis informera lokalbefolkningen om undersökningarna. För att minimera eventuella skador från prospekteringen utreds tillsammans med den ansvariga miljömyndigheten redan innan platsinriktade undersökningar inleds de områdets naturvärden som skall skyddas. Prospekteringsmetoder Prospekteringsundersökningar innefattar kartläggning av geologiska formationer och berggrundsstrukturer med hjälp av existerande kartmaterial, fjärrkartläggningsmetoder, geofysikaliska mätningar och geologiska terrängobservation samt provtagningar av jordmånen och berggrunden. Geologisk undersökningar bygger på direkta observationer i terrängen och prover insamlade i terrängen för analys. Geokemiska undersökningar bygger på prover tagna i terrängen av jordmånen och berggrunden för kemisk analys och geologisk tolkning av resultat. Vid geofysikaliska undersökningar mäter man jordskorpans fysikaliska egenskaper och tolkar dem geologiskt. Geologiska undersökningar som bygger på fjärrkartläggning och existerande kartmaterial sitter medelvägs mellan geologiska och geofysikaliska undersökningsmetoder. Geologiska undersökningar Geologisk undersökningar utgår från analyser och ny tolkning av existerande data, information och provmaterial. Geologiska terrängundersökningar innefattar efter omständigheter och fallet först kartläggning av bergblottläggningar, prospektering av block och

50 provtagningar av berg eller moräner. När platsen som undersöks har avgränsats med tillräcklig noggrannhet övergår tyngdpunkten av geologisk undersökningar på borrningar, med syftet att bilda en tredimensionell modell av fyndigheten. Kartläggningen av blottläggningar görs med att åskådliggöra existerande öppna berg. Vid behov skall berget öppnas med avlägsnande av jordtäcket från valda sektioner av bergsytan. Bergområdena som öppnas för fastställande av stenarten är i storleksordning cirka en kvadratmeter och på viktigaste platser av strukturellt intresse några kvadratmeter vida. Efter observationerna kan torven vändas tillbaka. De viktigaste bergblottläggningarna vill man ofta rengöra genom tvättning och hålla öppna så länge undersökningarna pågår. Av bergblottläggningar tas prover på valda platser för laboratorieundersökning, med antingen en hammare eller en handburen miniborr. Borrningsprovet är då en 10-20 cm lång stentapp. Av blottläggningar kan även tas cirka 5 cm breda och 5-7 cm djupa prover ur en skåra genom att såga med en diamantslipskiva. Prospektering av block är undersökning av malmtecken i synliga stenblock och bergblottläggningar. Av intressanta platser tas prover med en hammare eller miniborr för noggrannare undersökningar. Prospekteringen av block är särskilt förknippad med s.k. folkprovsaktiviteter. Detta bedrivs av amatörer som är intresserade av prospektering, som levererar proverna från prospektering till professionella för värdering. Geokemiska undersökningar Under finländska förhållanden mest vanliga geokemiska undersökningsmetoder är morängeokemi och litogeokemi. Moränprovtagningar utförs med slagborrsutrustning monterad på en lätt larvmaskin. Med slagborren trycks ett 56 mm tjockt borrbett till önskat provtagningsdjup eller till bergsytan och provet lyfts upp med bettets provupptagare för laboratorieundersökningar. Om det samtidigt även tas bergsprover underifrån moränen av bergsytan, används spolning med vatten eller luft i arbetet. I vartdera fallet är effekterna på naturen samma. Kvar i terrängen blir spåren efter maskinens rörelser och hålet efter provtagningen. Beroende på terräng så försvinner spåren inom ett år. Litogeokemi är analys av bergprover och tolkning av dessa. Provtagningarna sker antingen ur bergblottläggningar eller med slagborr underifrån jordtäcket eller genom att borra djupare ur berget. Väsentligaste faktorn för naturen vid provtagningar är transporten av maskinen till provtagningsplatsen. Om trädbeståndet i området är glest, försvinner spåren efter larvmaskinen normalt inom samma år. I områden med tät växtlighet eller mjuk jordmån syns spåren efter rörelserna längre, varför man ska vara omsorgsfull vid val av färdspår. Särskilt i områden med källor kan hålen för provtagning orsaka att grundvatten under tryck tränger till markytan, dvs. det uppstår nya källor, såvida inte hålen tilltäpps genast efter provtagningen. Även annars skall provtagningen i fuktiga områden planeras omsorgsfullt med hänsyn till områdets värden som skall skyddas.

51 Diamantborrningar Vid diamantborrning tas tiotals - hundratals meter långa borrkärneprover ur berget. Först genomborras jordtäcket med ett cirka 10-20 cm tjockt rör, genom vilket den egentliga bergborrningen utförs. Diametern på hålet som borras i berget varierar 46-115 mm vid tagning borrkärneprover. Ofta för ytterligare geofysikaliska undersökningar av hålet krävs att i borrhålet lämnas ett skyddsrör som sträcker sig över markytan. Spolvatten som används vid borrning tas ur bäckar i området och insugs slutligen i jordmånen via ett utfällningskärl. Kvar i terrängen som tecken på borrandet blir det korta slutna skyddsröret, i vilket det senare är möjligt att göra nya hålmätningar. Om röret inte kvarlämnas, sluter sig hålet av sig själv, eller tillproppas efter behovet genast när borrandet avslutas. Viktigaste faktorn för miljön är med hur tung utrustning proverna tas. Lättaste larvmaskiner lämnar inte mer spår än utrustningen som används vid moränprovtagning. Vid användning av tunga borrningsmaskiner som rör sig på hjulunderlag krävs större omsorgsfullhet. Utöver spåren efter den egentliga borrningsmaskinen, påverkas miljön dessutom av förflyttning mellan borrningsplatsen och servicepunkten. I skyddsområden skall servicerutterna väljas särskilt omsorgsfullt och mängden transporter minimeras. Mycket rörelse kan skada trädbeståndets ytliga rotsystem. Med undantag av det i normala fall i hålet kvarlämnade skyddsröret blir knappt inte fler spår kvar i borrningspunkten än vid moränprovtagningar. Undersökningslinjer och -diken Grävmaskiner används vid moränundersökningar, varvid det undersökta området undersöks beträffande jordmånens skiktfaser, tungmineraler i moräner och förekomsten i moräner av block från malm. I områden med tunt jordtäcke används grävmaskiner även för blottläggning av berg. Gropar som öppnats för moränundersökningar kan övertäckas direkt, varför det inte blir kvar långvariga spår efter dem i terrängen. Vid behov kan även bergöppningar övertäckas efter undersökningarna. Provbrytning Som undersökningsmetod används provbrytning sällan vid prospektering. Provbrytning behövs för att utreda möjligheterna till anrikning av bruten malm. Innan provbrytning har platsen redan undersökts och bedömts på basis av borrningsmaterial och konstaterats som eventuellt duglig för exploatering. Det finns redan en preliminär uppskattning av storleken på malmfyndigheten. Om resultatet av provbrytningar är positivt med sikte på utnyttjande av malmen, inleds framtagningen av planer och lönsamhets-

52 kalkyler för utnyttjande av fyndigheten. Hit hör även bedömning och utredning av olika miljöeffekter. Geofysikaliska metoder Med geofysikaliska undersökningar avses mätning av jordskorpans fysikaliska egenskaper, som ex. magnetfält, gravitation, elektrisk ledningsförmåga och radioaktiv strålning ur berggrunden, med hjälp av geofysikaliska undersökningsmetoder och tolkning av geologiska observationer. I allmänhet förs inget bort ur terrängen och det blir inga andra spår kvar i terrängen än de från rörelser. Numera utförs lokalisering i terrängen med GPS-metoder, varför synliga linjedragningar i terrängen inte behövs. Geofysikaliska mätningar kan utföras som flygmätningar, på markytan eller från borrhålet. Mätningarna som sådana, starkare seismiska explosioner undantagna, lämnar inga synliga spår i terrängen eller förändringar i miljön. Seismiska metoder har använts för utreda jordtäckets tjocklek och berget gedigenhet, men numera utreds detta lättare med jordradar och gravitationsmätningar. Flyggeofysik Geofysikaliska mätningar, som omfattar vidsträckta områden, utförs som flygmätning med apparatur som monterats i antingen en flygmaskin eller en helikopter. Ett område omfattande nästan hela Finland har uppmätts med s.k. lågflygmätningar. I vissa fall behövs dock för prospektering data som uppmätts under ännu tätare linjeavstånd. Magnetiska och elektriska metoder samt strålningsmätningar är typiska mätmetoder. Vid placering i tid av mätningsskeende bör man beakta luftfartsverkets normer och anvisningar, som bl. a. tar hänsyn till viktiga häckningsområden för fåglar, pälsuppfödning och renarnas kalvningstider. Utöver buller skapar mätningarna som sådana inget övrigt förfång för naturen. Markytegeofysik Geofysikaliska mätningar som utförs på markytan innefattar magnetiska och elektriska mätmetoder samt gravitationsmätningar, och ibland platsundersökningar med jordradarmetoder. Med magnetiska och gravitations- och strålningsmätningsmetoder mäts jordens eget magnetfält, gravitation som strålning. Med elektriska metoder mäts antingen naturens egna källfält eller skapade källfält. Realisering av geofysikaliska terrängmätningsmetoder i terrängen illustreras i den bilagda bildserien.

53 Bild 1. Geofysikalisk flygmätning på 30 60 meters höjd över markytan Bild 2. Geofysisk markmätning av berggrundens fysikaliska egenskaper Bild 3. Kärnborrning i vinter minimerar markskadorna

54 Lokalisering i terräng sker numera med GPS, varför det inte är nödvändigt att dra linjedragningar för lokaliseringen. Vid markytemätningar utförs mätningarna under färd till fots samt vintertid med snöskoter. I allmänhet tar man sig med terrängbil längs existerande vägar eller färdstråk fram till mätningsplatsen. Vid användning av maskinella fordon skall beaktas begränsning gällande framfart med motorfordon i terräng. Hålmätningar görs i borrhål antingen genast i samband med borrandet eller senare. Hålmätningar åsamkar naturen ingen skada. Tabell 1. Gruvmineraler enligt gruvlag (Gruvlag 503/1965, 2 ). Gruvmineraler 1 Li, Rb, Cs, Be, Mg, Sr, Ra, B, Al, Sc, Y, lantanider, Ac, Th, U och övriga aktinider, Ge, Sn, Pb, As, Sb, Bi, S, Se, Te, Cu, Ag, Au, Zn, Cd, Hg, Ga, In, Tl, Ti, Zr, Hf, V, Nb, Ta, Cr, Mo, W, Mn, Re, Fe, Co, Ni, Pt och övriga platinametaller 2 Grafit, diamant, korundum, kvarts, boxit, olivin, kyanit, andalusit, sillimanit, granat, wollastonit, asbest, talk, pyrofyllit, muskovit, vermikulit, kaolin, fältspat, nefelin, leusit, skapolit, apatit, baryt, kalkspat, dolomit, magnesit, fluorspat och kryolit 3 Ädelsten 4 Marmor och täljsten

55 Bilaga 3 Livscykeln för gruvverksamhet Processen för gruvverksamhet och gruvans livscykel kan indelas grovt i tre faser: prospektering produktionfas stängning av gruvan. Prospektering inleds med val av område och regionala undersökningar med målet att huvudsakligen med hjälp av existerande material lokalisera malmpotentiella områden. Prospekteringsskedet och dess metoder beskrivs i bilaga 2 till guiden. På basis av regionala undersökningar koncentreras undersökningar till lovande områden, om vilka inhämtas mer detaljerad information om bl. a. det mer exakta läget för malmfyndigheten. En beviljad inmutningsrätt ger rätt att utföra undersökningar beträffande gruvmineraler, då man fungerar på områden belägna utom skyddsområden. Inmutningen ger företrädesrätt till ansökning om gruvrätt, men exploatering av i fyndigheten befintlig gruvmineral kräver gruvrätt. Prospekteringsfasen kan pågå i åratal, även decennier, innan det blir möjligt att planera egentlig gruvverksamhet. För exploatering av gruvmineraler ansöks om utmål hos handels- och industriministeriet. Efter utfärdandet av utmålet preciseras ännu borrningarna i inmutningsområdet och görs lönsamhetskalkyler, på basis av vilka fattas slutliga beslut om grundande av en gruva och inledande av verksamhet. Innan produktionsfasen ansöker man om de tillstånd som verksamheten kräver, bl. a. byggnads- och miljötillstånd, samt uppvisar för Säkerhetsteknikcentralen en generalplan över gruva, emedan utmålet och den därmed erhållna gruvrätt till utmålets mineraltillgångar ger i sig själva inte rätt till mer omfattande verksamhet. Beroende på strukturen i malmfyndigheten, kan malmen exploateras antingen genom öppen brytning eller/och brytning under jord. I synnerhet kan grundläggningsskedet med förberedelser av en gruva för underjordisk brytning sträcka sig över flera år, då malmen kan ligga djupt i berggrunden, varvid dess exploatering förutsätter bl. a. utschaktning av sneda tunnlar, schakt, ändor och serviceutrymmen innan produktionen inleds. Längden av en gruvas produktionskede beror bl. a. på omfattningen av malmfyndigheten och marknadspriserna för malm, och kan pågå i några år upptill flera decennier. Ofta ökar uppskattningen av malmstorleken, då informationen tilltar under verksamhetens förlopp och den beräknade verksamma tiden för gruvan blir betydligt längre än vad som bedömdes då gruvan öppnades, om förutsättningarna annars är oförändrade. Under produktionstiden kan gruvverksamheten tillfälligt ligga nere även tämligen långa perioder till följd av konjunkturväxlingar.

56 När fyndigheten är slutexploaterad, inleds nedkörning av gruvan varunder förbereds stängning av gruvan. Stängning innefattar utöver åtgärder förknippade med avslutandet av verksamheten även väsentligen eftervården av området och senare uppföljning. Under skötseln efteråt snyggas landskapet upp och eventuella skadlig miljöeffekter förhindras och minimeras. Skedet av eftervård och därmed även stängningen av gruvan kan pågå i flera år i form av efterkontroll, även i decennier efter att verksamheten upphörde. Livscyklerna för gruvorna i Finland visas på bild 4.

57 Bild 4. Livscykeln för gruvverksamhet bearbetning av finländska gruvor från fynd till exploatering.