Kult. 2007.01 Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet tema.sport
[ledare] Nu är Kult. tillbaka ifrån kylan. Efter två år, kamp mot byråkratin och sökande efter annonsörer och folk som vill skriva är vi nu tillbaka. Det har varit en resa för oss alla, men nu håller ni första numret för den här terminen i handen, så vi lyckades ju tydligen. Kult. är tidningen för de som är medlemmar i SeKeL, Sektionen för Kultur i Linköping, eller för dig som bara är kulturintresserad. Vår förhoppning är att vi ska kunna väcka frågor hos dig eller bara få dig att fördjupa dig i något, fånga upp strömningar och få dig att börja diskutera. I det här numret av Kult. är temat relationen mellan sport och kultur. Det här var helt och hållet min idé, mest för att vi skulle ha något att börja med men också för att det är en fråga som intresserar mig. Varifrån kommer fördomarna mellan de olika lägren? Varför kan man inte göra både och utan att ses som konstig? Det försöker Josef Bengtsson svara på i sin artikel om SeKeLs fotbolls lag FC Nietzsche. Ett mer historiskt perspektiv ger Sten Andersson, docent i idrottshistoria, som intervjuas. En annan som blir intervjuad är författaren Marcus Birro som pratar om italiensk fotboll, kulturklimatet och att förlora sitt barn. Vi ger även svar på vad vilken inriktning på KVB som är vanligast och vad man kan bli sen, i Tina Smith -Hellströms undersökning. Erik Vestin skriver om sport och filosofi och Anders Arhén skriver om byggandet av Cloetta Center. Detta och lite till finner ni i det här numret. Själv heter jag Emil Åkerö och har ett förflutet som ung-reporter på Västerviks-Tidningen och amatörskådespelare. Jag har spelat fotboll i ett år i min ungdom, men det är något jag inte pratar om och kommer förneka i fall ni tar upp det. Jag önskar er alla välkomna till Kult. och hoppas att er läsning blir trevlig. P.S. Om jag hade haft min mammas flicknamn som mellannamn och använt mina initialer i namnet så hade jag hetat Emil KVB Åkerö. Ganska roligt sammanträffande, va? D.S. Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet Redaktör & ansvarig utgivare: Emil Åkerö Layout: Erik Vestin Korrektur: Erik Vestin Annons: Erik Vestin, Emil Åkerö Illustrationer: Daniel Josefsson Foto: Kerstin Björsson, Karl Ekblom, Jeanette von Walden Imprimatur: Erik Vestin Postadress: c/o SeKeL, Kårrallen, universitetet, 581 83 Linköping Telefon: 0733-26 96 69 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Bokakademin i Östergötland AB Omslagsbild: Jeanette von Walden Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60 kronor / 2 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag. Allt arbete med Kult. sker ideellt. När du läst klart din Kult., ge den till en vän.
[information] SeKeLs styrelse informerar Ärade Seklerister! SeKeL är sektionen för dig som läser kulturämnen vid Linköpings universitet eller dig som vill vara med i en sektion som är lite mer kulturintresserad än de andra. Sektionen styrs av Styret som består av tio förtroendevalda personer vilka tillsammans jobbar för att du ska få en så bra studietid som möjligt både på universitetet och på fritiden. Här nedan kommer en kort presentation av vad var och en i Styret gör för att du ska trivas. Ordförande Kerstin Björsson ser till att vi andra i styret sköter det vi ska. Hon har även kontinuerlig kontakt med både lärare, StuFF och andra sektioner. Vice ordförande Markus Jonsson hjälper Kerstin att hålla ordning på Styret och hjälper för övrigt till där det behövs i vårt arbete för att göra ditt studentliv trevligare. Bland annat uppdaterar han SeKeLs anslagstavla som du hittar längst bort i ljusgården (stolarna utanför biblioteket) i D- huset. Kassör Elin Persson sköter SeKeLs ekonomi och ser till så att vi har råd att göra massa kul saker för våra medlemmar. Det är även till Elin du ska vända dig om du vill bli medlem. Medlemskap kostar 60:-/termin eller 100:-/helår. Sekreterare Mia Fredriksson skriver ner det vi beslutar på våra möten så att du lättare kan följa med i vårt arbete. Protokoll hittar du på SeKeLs hemsida samt i en pärm på Kafé Myran. Det är även Mia som uppdaterar hemsidan och som varje vecka skickar ut medlemsmailet där du kan läsa om kommande händelser. Utbildningsbevakare Martin Janzon är bron mellan studenter och lärare. Hans uppgift är att hjälpa dig påverka din utbildning och situation i klassrummet. Bland annat samarbetar han med lärarna kring utvärderingen som ska göras på varje kurs. Om du är missnöjd med något i utbildningen, till exempel kurslitteraturen, eller känner dig orättvist behandlad av en lärare kan du ta kontakt med Martin. Informationsansvarig Emil Åkerö ser till att de senaste protokollen finns i pärmen på Kafé Myran. Han är även redaktör för sektionstidningen Kult. som du just nu håller i din hand. Kulturansvarig Josef Bengtsson ser till att du har möjlighet att berika din fritid med kultur. Han ordnar till exempel gemensamma teaterbesök och rabatt på olika kulturevenemang där man har möjlighet att träffas efteråt för att ta en fika och diskutera kulturupplevelsen. Festerichef Pia Lundström sköter om ett festeri som anordnar roliga fester till förmånligt pris för SeKeLs medlemmar. Nollegeneral Rebecka Strömsten är general över nolleregeringen som sköter om Nolle-P och ser till att SeKeLs nya studenter känner sig välkomna och får en bra start på studentlivet. Alumniansvarig Kristofer Åberg gör mest för dig när du slutat studera. Han ser till att SeKeL fortfarande håller kontakten med sina gamla studenter. Han samarbetar även med människor som kan hjälpa dig få kontakt med arbetslivet på olika sätt. Det finns flera sätt att komma i kontakt med oss. För att träffa oss live kan man komma på vår expeditionstid utanför humanistiska biblioteket på onsdagar klockan 12-13. Då kan man bland annat köpa märken och bli medlem. Man kan också skicka mail till styrelsen@sekel.stuff.liu.se. För mer information besöker man hemsidan www.sekel.stuff.liu.se Styrelsen genom sekreterare Mia Fredriksson 3
Från nedtystad till kritiserad Marcus Birro är inflyttad östgöte, estradpoet, författare och jävligt trött på kulturetablissemanget i Sverige. Kult. mötte honom i Norrköping för att prata om den svenska sjukvårdens nonchalans och kulturvärldens elitism. Text: Emil Åkerö - Foto: Jeanette von Walden -Vi förlorade en son i för tidig födsel och sen en dotter i ett sent missfall. Sorgen efter sina förlorade barn har han beskrivit i sin senaste bok, Svarta vykort, som kom ut i år. Marcus Birro har gett ut tio böcker och debuterade 1989 med en diktsamling skriven tillsammans med brodern Peter. Titeln på hans senaste alster är lånad från en dikt av Tomas Tranströmer - en av Marcus Birros förebilder. När Marcus gick ut i media med det trauma som han genomlidit blev det tydligt för honom att den nonchalans han och hans sambo blev bemötta med av sjukvården var vanligare än han hade trott. - Grejen är att jag trodde att vi var ett unikt fall. Att vi hade haft otur. När Marcus försökte hitta tröst i litteraturen hittade han ingen, så han skrev det själv - en blandning mellan prosa, poesi och debatt. En samling av en massa tankar, utryckta i arga texter. Ilskan är något som fått vara kvar i boken, det är ingen traditionell roman, det var det sista han ville att det skulle bli. Boken är skriven för att väcka känslor och beröra läsaren. Folk som inte blir berörda har enligt Marcus ett hjärta av sten, något som ofta förekommer på de svenska kultursidorna. Deras kritik är något som Marcus har svårt att ta till sig, framförallt påståendena om att han skulle profitera på sin sorg, något som han tillbakavisar å det bestämdaste. Svarta vykort släpptes direkt som pocket, för att vara lätt tillgänglig och billig. Detta gör att Marcus inte tjänar så mycket på boken, vilket inte heller är lika viktigt för honom som att få ut boken och få igång en debatt. Men vissa har som sagt antytt att han skulle profitera på sin sorg, och de flesta kultursidorna i landet har vart kyliga i sin kritik, och Marcus själv har kritiserat att dem, så vad har de egentligen för relation till varandra? Jag försöker att inte vara bitter, men jag har i stort sett tystats ned i alla år. Marcus säger att han känner att hela hans författarskap har negligerats, och han finner sig inte längre i de ursäkter han finner att de förklarar det hela med. Det primära borde vara boken och inte författaren tycker Marcus. Kultursidornas arbete är större än något som skall överlämnas till misslyckade författare. Marcus själv medverkar i Dalarnas Tidningar och tycker att det är skillnad på de stora kulturtidningsdrakarna och de lite mindre kultursidorna, och att det är bland de senare hoppet finns. Marcus är född och uppvuxen i Göteborg, en stad där han anser att han inte blivit tagen på allvar heller. Sedan 2003 bor han med sin sambo Jonna i Norrköping. - Istället för att tycka att alla är dumma mot dig, gör något, flytta, säger Marcus. Marcus berättar att hans relation till Göteborg nu är bättre än nånsin - att det är som en gammal kärlek som man kan besöka emellanåt. Idag är han mer respekterad där än när han bodde där. Innan han flyttade till Norrköping skrev göteborgstidningarna knappast alls om honom, eller sågade honom. 2003 var Marcus på turné med riksteatern. I Norrköping fann han sin sambo och när turnén var slut styrde han kosan till Norrköping och blev kvar.. - För att vara en så liten stad så är utbudet bra. Det är 4
mycket folkligt, säger Marcus med ett leende. Marcus tar avstånd från den allmänna bilden av författaryrket. För honom är det som vilket yrke som helst. -Det är hantverk. Man blir förhoppningsvis bättre med åren. Något som gör honom upprörd är samhällets syn på ungdomars författardrömmar, att de inte ger folk en chans att bli det de vill. Han tycker att presumtiva författare skall få ett halvårs chans, hjälp och stöd och sen får man se - inte bli utdömda på förhand. - Alla förväntar sig att biblioteken ska vara fulla av böcker, men ingen förväntar sig att någon skall skriva dem. Folk som Linda Skugge, som lättvindigt kritiserat kulturarbetare och kallat dem drejare, påstått att de lever på statliga bidrag och istället borde skaffa sig ett riktigt jobb och skriva på nätterna, ger han inget mycket för. - Det bästa är att göra sin egen grej, hålla sig till sin planhalva. Mer kan man inte göra. Trägen vinner. Gör din grej så öppnas dörrarna till slut. Hade någon sagt att det skulle ta 15 år innan det hände hade jag gett upp. Och på tal om planhalvor så måste vi gå in lite på temat för det här numret och prata om italiensk fotboll. Marcus är ett stort fan av italiensk fotboll och för honom är det ingen skillnad på att titta på opera och fotboll som underhållning. Men han håller med om att det kan vara en klassfråga, arbetarklassen kan ha en tendens att förakta operan som kulturform och kalla den för snobbig. Han tycker det är skönt att slippa den typiska klichébilden som antigen kulturarbetare som hatar sport eller sportfanatiker som hatar kultur och är trött på kulturföraktet inom arbetarklassen. Men han erkänner att ens ursprung påverkar vem man är, till exempel hans temperament som kommer från hans italienska påbrå. Han har en bra relation till Italien och älskar att vara i Italien, civilisationens vagga - Sverige är ett djävligt fult land. Varenda jävla svensk stad ser likadan ut, med gågata och galleria. Det vill man komma bortifrån, utbrister han. Eftersom de flesta av Kult.s läsare är framtida kulturarbetare, har han tre tips att ge: 1 Våga tro på din dröm. 2 Låt hjärtat styra. 3 Diktanalys är en jäkla bluff. Som att räkna matte med bokstäver. 5
Kort om idrottshistoria Text: Emil Åkerö - Berättat av Sten Andersson, fil.dr., universitetslektor och docent i historia, ansvarig för kursen i idrotttshistoria Rent historiskt så handlar föraktet för idrott om religion. I det antika Grekland var synen en annan. Man ansåg att idrott fulländar mänsklig utveckling. Man ansågs behöva fysisk fostran för att växa som människa. Därför hade man en massa idrottsgrenar och hyllade sina idrottsstjärnor som hjältar. Men när kristendomen infördes så hyllade man inte längre en sund själ i en sund kropp. Då blev istället själen allenarådande. Kristendomen föraktar kroppen, gör den till något nödvändigt ont. Det är själen som är det viktiga. Man började uppfatta kroppsrörelse som något som inte älskades av Gud. Sedan blir det en del aktiviteter ändå, framförallt för de som sysslar med idrott under medeltiden och senare framförallt överklassen, men det här med folklig idrott kommer först senare. Idrotten så som den ser ut idag kom från England 1880, där har de flesta moderna sporter har uppstått. I Sverige sågs det som något för överklassen. Arbetarna tog tydligt avstånd. Attityderna ändrades en smula 1912, då de olympiska spelen arrangerades i Stockholm. Det blev en publiksuccé med solsken hela tiden. Då fick idrotten en skjuts framåt, även om kyrkan och bönderna var tveksamma. I England införde man ledighet för arbetarna på lördagar så att de kunde se på fotboll. I Sverige fick arbetarna ta sin lediga söndagseftermiddag till det. Det skulle ännu dröja innan kyrkan godkände det. Idag så är synen på sport lite annorlunda. Vissa sporter är idag är idag mer folkliga än andra. Exempel på detta är friidrott, fotboll, hockey, och bandy. Detta är sporter som är ganska billiga och som har blivit folkrörelser. Det är inte heller någon skamligt att tjäna pengar på det. Ett exempel är Zlatan, vars klassresa inte ses som något konstigt eller fel. Men hänger idrott och utbildning ihop, som klassfråga? Är idrottare från arbetarklassen sämre utbildade? Vissa tränare anstränger sig för att bilda sina spelare så mycket som möjligt. En anledning till bristen på bildning är att sporterna idag är krävande och har en tidig specialisering. Något som kan kritiseras är att sportandet inte är spontant längre, ungdomar får inte pröva sig fram, utan snappas upp och börjar specialisera sig tidigt. Idrottsungdomar som tränar varje dag och ibland även innan skolan har inte ork till något annat. I USA så kan idrottande ungdomar få stipendium för att studera på ett visst college, byggt på bara sina idrottsliga prestationer. Så fungerar det inte i Sverige, men vi är på god väg. Linköping satsar på kurser för orienterare och löpare, planerande efter deras scheman. Det är ett tecken i tiden. Andra exempel är idrottsgymnasium. Utbildning är viktigt, för vad händer efteråt, när karriären är över efter skador eller att motivationen tryter? De flesta idrottare har även sponsoravtal med pensionsfonder i kontrakten. 6
Kring fuskandets essens Text: Erik Vestin - Illustration: Daniel Josefsson Sport och filosofi är två verksamheter som ofta förefaller ligga mycket långt ifrån varandra. Detta var väl sannolikt utgångspunkten för Monty Python-gänget när de skrev sketchen The Philosopher s Football Game, där tyskarna möter grekerna och de senare tar hem segern sedan Arkimedes under matchens sista minuter kommit på den lysande idén (eureka!) att sparka in bollen i målet. Bland personer som jag själv, vilka av en eller annan anledning uppnått en viss beläsenhet, är det inte helt ovanligt att underförstå en motsättning mellan fysisk aktivitet och tänkande. Duglighet i det ena antas förbunden med oförmåga i det andra. Vid närmare eftertanke ser vi dock att detta är förhastat. Förutom att man kan ifrågasätta det nedvärderande av praktiska förmågor som kommer till uttryck i en sådan syn på intelligens, har vi även romaren Juvenalis ord om att du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp, som slår fast att idrottsutövande absolut inte utesluter intellektuella ambitioner. Man kan dock även gå från andra hållet och fråga sig om det inte också är så att filosofin kan ha en plats inom sporten? Idrott har förvisso redan i sin förbindelse med begreppet hälsa en koppling till med flera moraliska frågeställningar, främst angående den personliga levnadsetiken. Men även företeelsen sport som sådan ger upphov till problem i vilka filosofisk analys kan vara till nytta, och visa att begrepp som vi ofta tar för givna kan innehålla andra saker och vara mer komplicerade än vad vi trodde. Någon som har sysselsatt sig med sådana frågor är den vid Göteborgs universitet verksamme Claudio Tamburrini. I boken The Hand of God? - Essays in the Philosophy of Sports behandlar han förhållandet mellan sport och nationalism, elitism, doping och könssegregation. I de båda sistnämnda frågorna har hans ställningstaganden fått viss uppmärksamhet i massmedia, då han argumenterar för att doping ska tillåtas, och att uppdelningen i herr- och damklasser ska avskaffas i samtliga idrotter. Mer lättsamt, men ändå tankeväckande, blir det när han med utgångspunkt i ett antal kända exempel försöker 7
Varför ska då spelarnas etos ha företräde för offentlighetens? Jo, svarar Tamburrini, eftersom begrepp som orättvisa och fairness är relationella, som hänvisar till ömsesiutreda begreppet fusk. Ett av dessa exempel är Maradonas berömda mål mot England i kvartsfinalen i VM 1986, när han boxade in bollen utan att domaren såg någonting. Efter matchen spädde han på engelsmännens förargelse genom att påstå att det var Guds hand som hade styrt bollen. Tamburrinis häpnadsväckande slutsats är att Maradonas hands inte var fusk. Fusk, börjar Tamburrini, definieras vanligen som ett avsiktligt brott mot spelets regler, i syfte att nå en otillbörlig fördel gentemot motståndarna. Men vilken avsikt är det egentligen vi talar om? Det handlar uppenbarligen inte om avsikten att bryta mot reglerna. Låt säga att Maradona direkt efter sin uppenbart avsiktliga hands hade ångrat sig, och bekänt sitt regelbrott för domaren. Då hade vi inte kallat det fusk. Däremot kallar vi det fusk om en spelare gör hands oavsiktligt, men ändå drar fördel av det genom att inte bekänna regelöverträdelsen. Det centrala verkar snarare vara avsikten att bedra domaren. Detta är dock, påpekar Tamburrini, bara halva sanningen. Det är inte alla former av fusk som syftar till att bedra domaren. Det är tvärtom mycket vanligt med situationer där spelare väger den uppnådda fördelen av ett regelbrott mot straffet för detsamma. Detta kallar vi också fusk. Det viktiga verkar snarare vara avsikten att uppnå en fördel. Är denna fördel då orättvis? Det beror på situationen. Antag att en spelare begår ett visst regelbrott i en viss situation, och att detta regelbrott utförs även av andra spelare i liknande situationer. Vari ligger då själva orättvisan? Villkoren är ju lika för alla. Den typen av handlingar är alltså inte orättvisa, utan olovliga. En mer adekvat definition är av fusk är, konkluderar Tamburrini, brott mot ett spels skrivna regler, i syfte att skaffa sig en olovlig fördel åt sig själv eller sitt lag, gentemot motståndarna. Vilken sorts fusk är då orättvist? Idén om att fusk är orättvist åberopar sig på tanken att reglerna i en sport utgör ett kontrakt som idrottarna skriver under när de ställer upp i tävlingar mot varandra. Vad man gör när man bryter detta kontrakt är att tillförskansa sig fördelar som går utöver den skicklighet och taktiska förmåga som utgör kärnan i tävlingsmomentet. Detta kan problematiseras på flera sätt. I fallet Maradona är det centrala problemet själva innehållet i kontraktet. Denna sorts överenskommelse uttrycks aldrig explicit, och precis som i ett riktigt kontrakt kan aldrig alla tänkbara situationer förutses. Har då Maradona brutit mot en implicit överenskommelse? Enligt den traditionella förståelsen av vad Tamburrini kallar spelets etos, som utöver de rent formella reglerna består av mer inofficiella konventioner för hur dessa ska tolkas, är det onekligen så. Detta är regelmakarnas etos. Om vi däremot tittar på det etos som styr spelarnas eget handlande på planen är det dock, menar Tamburrini, uppenbart att Maradonas hands inte står i strid med det sätt på vilket fotboll spelas idag. Det är visserligen inte vanligt med så spektakulära och dramatiska situationer som i fallet Maradona, men likväl är hands relativt vanligt i elitsammanhang. Detta betyder inte att hands borde tolereras av domarna, eller att de inte borde kritiseras. Men det faktum att hands är relativt vanligt gör enligt Tamburrini ändå att den bör ses som hörandes till själva spelet, för om alla gör det, eller skulle göra det om de fick chansen, handlar fuskaren bara så som han eller hon förväntar sig att andra skulle agera under liknande omständigheter. I så fall kan inget kontraktsbrott sägas ha ägt rum. 8
dighet - att man ska behandla andra som dom behandlar en själv. Regelmakarnas etos handlar om hur regelbrott bör bestraffas. Offentlighetens och mediernas etos handlar om spelets kvalitet, i synnerhet dess underhållningsvärde. Spelarnas etos handlar om hur de behandlar varandra, och om hur de sinsemellan uppnår de rättvis tävlan. Därför är det mer rättvisande att hänvisa till deras etos i frågan om fusk. Det finns förvisso andra argument mot fusk. Fult spel ökar skaderiskerna och utsätter spelarna för fara. Detta var det dock knappast frågan om i fallet Maradona. Fusk brukar även sägas förstöra själva spelets kvalitet. Men vad ligger egentligen i detta begrepp? Vid närmare eftertanke kan det bestå av flera olika saker: spelet ska ha bra flyt och spelarna ska få tillfälle att visa sin skicklighet, men för att vara bra ska en match till exempel också ha jämbördiga motståndare, och vara spännande och dramatisk. För den som vill betona de sista faktorerna borde Maradonas hands verkligen inte vara något problem, utan snarare en bonus. 9
Evenemangsarenan - Städernas monument Text: Anders Ahrén - Illustration: Daniel Josefsson Under de senaste åren har ett antal idrottsarenor som utformats för långt fler aktiviteter än endast idrottsliga tornat upp på ett flertal platser samtidigt i Sverige. Arkitekten Ulf Bergfjord och hans firma Bergfjord & Ivarson ligger bakom fyra större svenska evenemangsarenor som samtliga tillkommit under 2000-talet. Jag bokar tid med Ulf Bergfjord för en telefonintervju för att undersöka de praktiska och konstnärliga förutsättningarna vid planeringen bakom våra nya svenska evenemangsarenor. I Linköping ligger Bergfjord & Ivarson bakom ritningarna till multikomplexet Cloetta Center. Den sportliga verksamheten är den klart viktigaste förutsättningen för byggnadens konstruktion. Regler och mått för spelplaner måste självklart följas för att arenan ska uppfylla de krav som ställs för den löpande verksamheten. Upplevelsen, det direkta intrycket som betraktaren får vid arenabesöket, är också en högt prioriterad avvägning. Bergfjord berättar också om den reella problematik som uppstår då flera motstridiga intressen samtidigt ska tillgodoses. Publiken förväntas exempelvis vilja uppleva både dagsljus och intimitet inne i arenan. Ofta utgör då verksamhetens krav en klart begränsande faktor, då dagsljusinsläppet är svårförenligt med elektrisk ljussättning. Den största skillnaden mellan att rita en större byggnad med idrotten som huvudverksamhet i jämförelse med en renodlad kulturarena finner man, säger Ulf Bergfjord, i de ekonomiska förutsättningarna. Vid projekteringarna av de nya evenemangsarenorna har kommunen där bygget sker ofta varit huvudfinansiär för byggnaden. Det är ändå svårt, säger Bergfjord, att få större 10 ekonomisk sponsring till en byggnad med idrottsverksamheten som huvudaktivitet. Det är just här vi finner den primära orsaken till att 2000-talets nybyggda svenska idrottsarenor har kommit att bli evenemangsarenor en slags flerfunktionsbyggnader som kombinerar idrott musik och kultur under samma tak. En möjlig slutsats av Bergfjords resonemang torde vara att det finns konturer av ett inbördes hierarkiskt förhållande mellan idrott och kultur, åtminstone specifikt i fråga om kommunens vilja att bidra till en omfattande finansiering. Ett sådant förhållande skulle i sådant fall kunna bottna i att idrotten inte riktigt anses höra hemma bland musik, teater och konst - de traditionellt betraktat sköna konsterna. Detta är en intressant men möjligen subjektivt bottnad analys eftersom det givetvis finns många spekulanter på ekonomiska resurser från kommunen Tanken slår mig flera gånger under samtalets gång att idrotten idag kanske existerar i ett ingenmansland mellan traditionell folklig kultur och salongskultur. Vi lever troligen i en tid där gränserna kommer att fortsätta luckras upp och fler verksamheter att integreras. Vilket intryck ska besökaren få av 2000-talets evenemangsarenor? Det handlar om att bygga upp en förväntan hos besökaren, säger Ulf Bergfjord. Cloetta Center ska vara en upplevelsebyggnad. Ambitionen med Linköpings evenemangsarena var att göra en slags festlokal med lite enklare medel. Flerfunktionsprincipen var alltså central, en idé som ligger mycket i tiden idag. Ulf Bergfjord betraktar inte idrottsarkitekturen som ett i sig begränsat fält avseende den konstnärliga kreativiteten. Utrymmet för kreativa lösningar
är stort inom de givna förutsättningarna, som oftast regleras av kostnadsfrågan. Det som oftast kommer upp bland önskemålen hos beställaren av denna typ av byggnader som oftast är kommunen är önskningar om en byggnad som ska vara en slags symbol för staden. Man efterfrågar en karaktärsbyggnad med monumental prägel och ett nyskapande formspråk, kort sagt ett slags stadsmonument. Slutligen samtalar vi kring vilken utveckling vi kan komma att möta i framtiden. En fortsatt utveckling mot större flerfunktionsarenor verkar trolig. Arbetet med att bygga upp virtuella upplevelser för arenabesökaren inne i evenemangsarenan Löfbergs Lila Arena fortgår idag vid Karlstads Universitet. Arenan i Karlstad är också den ritad av Bergfjord & Ivarson. Avslutningsvis säger Bergfjord att hockeyn kan betraktas som färdigbyggd i Sverige för minst en 10-årsperiod framöver. En delvis ny epok i den svenska idrottsarkitekturen har formats under det tidiga 2000-talet och efter samtalet med Ulf Bergfjord tänker jag att dessa evenemangsarenor kan komma att representera något mycket tidstypiskt i framtiden. Kanske är dessa byggnader om 50 år exempel på något av det mest tidstypiska från det tidiga 2000-talets svenska arkitektur på ett liknande sätt som exempelvis lamellhus och punkthus från det tidiga 50-talets förstadsbebyggelser i funkiseran blev ikoner för tidens anda. Detta är dock något som framtiden får utvisa. 11
I väntan på nästa OS Text: Kerstin Björsson - Foto: Kerstin Björsson och Karl Ekblom I Beijing kan just nu man förutom smog och damm andas in luften av sjudanden OS-förberedelser. Det är mycket prestige som står på spel. Världens tredje största land kommer att tappa ansiktet, ve och fasa, om det är något som går snett och inte infrias. Många är det som har slagit sig för bröstet och dundrat på om hur Kina nu minsann ska lägga sig i täten och bräcka USA i medaljligan. Kampanjer förs för att uppfostra kineserna samt sopa de skador skadorna som bilismen och den explosionsartade tillväxten orsakat under mattan. Den elfte i varje månad ska medborgarna träna sig på att stå i kö - de raka ettorna borde om inte annat påminna dig om det. Att säga att man ska utbilda alla taxichaufförerna 12 i engelska är ambitiöst, men omöjligt. Men det enda du som turist egentligen behöver kunna är da biao (slå på taxametern). Skulle du få problem med polisen så var inte orolig. 2002 publicerade polisens universitet Olympic Security English. En eminent manual där polisen kan öva upp sin engelska vokabulär i hur de ska tackla olika situationer. Ett utdrag ur en replikväxling där polisen har tagit en misstänkt biltjuv: Foreigner - You re violating my human right. I protest! Police No tricks! Don t move! F What lousy luck! Det största frågetecknet är dock luften och bilismen. Idag ökar antalet bilar på gatorna i Beijing med ungefär 1000 nya och 500 begagnade om dagen. Man räknar med att ha bortåt 3,5 miljoner bilar i omlopp i trafiken till OS nästa år. Smog och damm ligger redan nu som ett tungt lock över staden och tryckkokar långsamt sina invånare under heta sommardagar. Positivt är att man nu kommer att förbättra de allmänna kommunikationerna genom att bygga fem nya tunnelbanelinjer till de redan existerande tre, och byta ut bussarna till nyare varianter där tändningen inte längre är något som ser ut som en växelspak monterad på trägolvet. Taxibilarna har också fått sig en ansiktslyftning. Borta är de pyttesmå skramlande Xialibilarna. Nu är det nya Hyundai och Volkswagen som rullar på gatorna, i sällskap av en
Fågelboet, huvudarena för sommarolympiaden 2008. och annan gammal Citroën. Fast förnyelsen har sitt pris. Det kostar numera 2 yuan per km mot tidigare 1,6! Man kommer också att minska antalet taxibilar till OS, från dagens 63 000 till 40 000 (New York har 12 000). När jag var i Beijing i april berättade en kompis till mig att det hade gått ut ett påbud om att bilar med udda slutsiffra kommer att få köra på udda datum och bilar med jämn slutsiffra på jämna datum. Vidare kommer man uppmuntra det annars så idogt arbetande folket att ta semester eller jobba hemifrån. Allt för att rensa luften och få trafiken att flyta bättre. Det faktum att medelhastigheten i Beijing 1994 var 45 km/h och idag är 12 km/h talar sitt tydliga språk. Nya arenor växer upp som svampar ur marken och den 13
klarast lysande stjärnan är huvudarenan, designad av Jaques Herzog och Pierre de Meuron. Den kallas Fågelboet då den har en form som helt logiskt för tankarna till ett fågelbo och kommer att kunna svälja närmare 100 000 människor. Notan kommer att landa på 3,5 miljarder yuan, vilket är ungefär detsamma i svenska kronor. Det är sammanlagt fjorton nya arenor som ska byggas. Till det kommer tretton arenor som redan existerar, samt nio tillfälliga också att användas. Men ibland händer det att den anrika historien sätter käppar i de olympiska ringarna. Vid skyttearenan i Shijingshan, ett av stadens ytterområden, har man fått avbryta bygget då man råkade hittade gravplatser från Mingdynastin (1368-1644). Jag ser med stort intresse fram emot OS i Beijing nästa år. Jag har dock ingen önskan om att själv befinna mig där och betrakta spektaklet och trängas bland ännu mer människor än de sedvanliga miljonerna som ibland mest tycks myllra huvudlöst. Det som många bevakar med stort intresse är vilka förändringar och förbättringar som har kommit för att stanna och vilka som läggs åt sidan samma dag som elden släcks och facklan förs vidare. Men till dess är det bara En värld - en dröm som gäller - ett budskap uppburet av de fem maskotarna, vars namn tillsammans blir Beijing välkomnar dig. SeKeL söker dig! Engagera dig i sektionen! Det finns alltid något för alla. Vi söker folk till allt från styrelsearbete, fadderiverksamhet, redaktionsarbete till kaféverksamhet. Vill du veta om vi har något som skulle intressera just dig? Kontakta styrelsen@sekel.stuff.liu.se 14
[vad händer sedan?] Konstvetenskap. Historia. Praktisk Filosofi. Litteraturvetenskap. Vilket ämne tillhör du? Valet av huvudämne Text: Tina Smith Hellström För en del kulturvetare börjar det bli dags att välja ett av dessa fyra ämnen att fördjupa sig i. Antingen så har du redan beslutat dig, kanske står du och väger mellan två ämnen, eller så är du bara allmänt förvirrad. Vi på Kult.:s redaktion har tagit fram lite statistik som kanske kan vara en hjälp på traven, eller förvirra dig ännu mer. Intressant statistikläsning väntar. All statistik bygger på antal examina utfärdade under perioden 2000-01-01 2007-05-30. 482007 inom valt ämne inom kulturvetenskap. 39 är de studenter som fått en kandidatexamen utfärdade under perioden 2000 till vårterminen av dessa är kvinnor. 31 är de studenter med en magisterexamen. Nio av dessa studenter är män. Kulturvetenskap verkar enligt statistiken vara ett ämne som ligger kvinnor varmast om hjärtat. Eller så är männen mest intresserade av att läsa basblocket inom kulturvetenskap och mindre intresserade av att ta ut en examen. Allmänbildning går före avhandling. Är du kvinna och planerar att ta ut en kandidatexamen i litteraturvetenskap? Grattis, då tillhör du majoriteten. Under den undersökta perioden har sjutton kvinnor tagit ut en kandidat i litteraturvetenskap, som därmed är det ämne som visat sig väcka störst intresse hos kvinnorna, vad gäller att ta ut en kandidatexamen. Fem är kvinnorna som under samma period tagit ut en magisterexamen i samma ämne. Litteraturvetenskap ligger högt även hos männen. Fyra män har tagit ut en kandidat inom ämnet och lika många har en magisterexamen med sig i bagaget. antal kvinnor med uttagna examina. Tolv stycken har tagit ut en kandidat inom ämnet, och elva stycken har tagit ut en magisterexamen. När det handlar om att ta ut en magisterexamen ligger historia i topp, om man tittar totalt sett med både män och kvinnor inräknade. En man har hunnit ta ut en magister i ämnet och ytterligare en man har tagit ut en kandidat. I konstvetenskap har totalt elva personer tagit ut en kandidatexamen, varav åtta är kvinnor och tre är män. En magisterexamen i konstvetenskap har tagits av nio studerande, fyra män och fem kvinnor - samma siffror som litteraturvetenskapen uppvisar. Sist och även minst i antalet är personerna med en examen i praktisk filosofi. Två kvinnor och en man har tagit ut en kandidat i ämnet. En magisterexamen i ämnet är det en ensam kvinna som tagit ut. Så är du av manligt kön och har tankarna inriktade på att ta ut en magisterexamen i praktisk filosofi, kan du kanske komma att stoltsera med att bli förste manlige student med en magisterexamen i ämnet sedan detta milleniums början. Historia, liksom litteraturvetenskap, har visat sig vara ett ämne som drar till sig kvinnor, inget annat ämne har fler 15
Idrott som litteratur I detta nummer av Kult tittar vi på idrottens relation till kulturen, och inom litteraturen finns det en hel del böcker att läsa och diskutera. Josef Bengtsson, redaktionens mest idrottstokiga person, har genom åren läst en hel del böcker som behandlar idrott på olika sätt och fick därför uppgiften att skriva lite om dem. När jag började läsa böcker om idrott var det först och främst Wahlströms ungdomsböcker som kom i min famn. För mig handlade det först och främst om ishockeylitteratur. Den författare som man lade märke till var Bengt-Åke Cras som skrev om olika sporter där personer drabbas av spännande händelser. Cras är en avdankad idrottare som skriver om händelser ur sitt eget liv, men använder sig av påhittade personer. Det är istället en författare med en passion för idrott. Språket i böckerna är enkelt och gör böckerna till en bra introduktion för ungdomar som vanligen inte läser böcker. En sådan person var jag som liten. Då var det idrott och idrott för hela slanten. Mor min försökte stoppa på mig skönlitterära böcker som jag läste, för det fanns även ett svagt intresse för läsning som blev starkare ju äldre jag blev. Men för många av mina barndomskompisar som jag idrottade med var Wahlströms ungdomsböcker som behandlade idrott perfekta. Det är spänning, träning, framgång m.m., och man blir bättre på det svenska språket. Kult. görs inte av sig själv! Vi välkommnar nya fotografer, illustratörer, skribenter, layoutare, korrekturläsare m.m. Intresserad? Skriv till kult@sekel.stuff.liu.se! 16
De idrottsböcker som har störst framgång är dock de faktaböcker som behandlar en eller flera personer eller lag. Det kan vara ett lag som har gjort något extra och har en intressant bakgrund eller någon speciell idrottare som gjort något speciellt, t.ex. en bragd, eller vunnit allt som går att vinna inom den idrotten. En person som är lite uttjatad i denna genre är Zlatan Ibrahimovic. Det har kommit ut ett antal böcker om honom de senaste åren, t.ex. Zlatan är Zlatan av Petter Karlsson och Jennifer Wegerup. Tyvärr har jag inte lagt ner något av min värdefulla tid till att läsa den eftersom jag tycker att varumärket Zlatan börjar bli tjatigt. Man undrar när Zlatan kommer ut med en bok som han har varit med och skrivit själv och inte bara blivit intervjuad? Förhoppningsvis blir det först när hans karriär är slut, för nu behövs det ingen mer bok om honom på ett bra tag. Biografier är annars bra att läsa när man själv satsar på någon idrott, för då kan man lära sig något och även se hur mycket tid man kan få lägga ner för att man ska kunna lyckas. Jag läste hockeyspelaren Jonas Bergqvist (Leksands IF) härliga biografi i min ungdom och märkte där att jag inte hade någon chans att lägga ner den tid man behöver för att bli så bra. Men det är intressant att läsa om hur han tränade och hur hans karriär har sett ut. De flesta stora idrottsmän och kvinnor som är idoler för många borde skriva sina biografier för att visa att drömmar kan gå i uppfyllelse om man är villig att lägga ner tid och kraft. Däremot kan man gärna, om man ska skriva en biografi för ungdomar utelämna historier om när man var bakfull och festat. Det hör inte ihop med idrott och jag vet inte vad Börje Salming ville berätta med det när han gav ut sin biografi. Självklart kan man skratta åt det och det ger kanske större trovärdighet, men alkohol och idrott hör inte ihop och när ungdomar läser om det kan de få fel syn på det. Sedan har vi litteraturen för oss som inte kan träna riktigt, utan skadar sig, eller inte orkar på grund av för lite energi, dvs. litteratur som hjälper en med hur man ska träna, stretcha, äta, spela golf som proffsen osv. Det finns väldigt mycket att ta hjälp av om man nu behöver det. Som ni förstår är det experter som skriver dessa böcker och även de som själva är professionell idrottare hjälper ofta till med tips. Men nu har jag tagit upp lite härlig litteratur som behandlar den vackra idrotten, så nu är det upp till er att läsa dem! 17
FC Nietzsche Text: Josef Bengtsson Idrott ska vara något roligt och något man mår bra av. Fotboll är en sport där man kan skapa en härlig gemenskap, träffa nya vänner, få motion och i vissa fall rentav få betalt för det. Fotboll kan även vara underhållande för människor. Man kan titta och njuta av vackert spel eller bara älska att följa ett lags framgång eller nedgång. För de flesta är fotboll ren underhållning och en trevlig hobby. Det var detta jag tänkte på när jag ville spela fotboll i studentlaget FC Nietzsche i höstas. Jag tänkte att det kunde vara en bra aktivitet att utöva på kvällarna. FC Nietzsche startades då upp från grunden, och bestod av både nya och gamla studenter. Vi tränade på eftermiddagar för att få sammanhållning och sparka lite boll tillsammans. Jojje, som var lagledare, försökte även få in lite allvarlighet i vår lek. Det gick väl sådär, kan man konstatera nu i efterhand. På träningarna kändes allt okej, men när vi skulle ta klivet in i en idrottshall med konstgräs blev det genast mer komplicerat. Första matchen satte prägel på hur det kom att se ut resten av säsongen: förlust med 5-2. Självförtroendet sjönk. Att man kom hem från matcherna vid midnatt på söndagarna gjorde inte saken bättre. Man var sur och allt var bedrövligt, men som tur var är jag ju kulturvetare och behövde därför inte gå upp tidigt på måndagen, utan kunde istället sitta och begrunda våra nederlag. Som ni kanske börjar förstå hade FC Nietzsche en mindre bra första säsong och underhållningsvärdet var väldigt lågt. Som tur var hade vi några supportrar som ställde upp för oss, även om de var väldigt tystlåtna; men de stod där nästan varje söndag då de kunde ha varit hemma och gjort något roligare. Nu var det inte så att det gick dåligt varje match. Vi hade några ljuspunkter under säsongen, några oavgjorda matcher och även en vinst. Jag vet inte om det berodde på att jag inte spelade den matchen, men förhoppningsvis inte. Efter den första säsongen försökte vi hitta en förklaring till varför det gick dåligt och varför vi missade slutspelet. Spelarkvalitet hade vi men erfarenheten fanns inte där och konditionen tröt hos spelare som var med och lirade under hösten. Vi kände även att vi hade viljan och var spelsugna på en säsong till. På våren stod FC Nietzsche inför en ny säsong med en ny anförare, då Jojje hade flyttat utomlands. Några nykomlingar skulle försöka slå sig in i laget och några gamla spelare lade av. Förutsättningarna var desamma förutom att det inte blev så många träningar innan turneringen drog igång. Lyckligtvis slutade denna turnering mycket bättre än den första. FC Nietzsche visade att det finns kvalitet i laget och då kom även spelglädjen fram. Nu var fotboll roligt igen. Söndagsnatten kändes inte lika tung längre. Det var roligt att byta om till fotbollskläder och snöra på sig skorna sedan ta cykeln till Rydshallen för att spela match. När även segrar började radas upp var det svårt att somna när man kom hem vid midnatt. Euforin gjorde att när man väl somnat var klockan fyra på morgonen och det var nästan dags att stiga upp. Men det var det värt. Säsongens härligaste och mest dramatiska match var när en straffläggning skulle avgöra vilket lag som skulle gå vidare i slutspelet. Johan, vår målvakt, går in och gör en fenomenal räddning och undertecknad måste mot sin vilja försöka sätta nästa straff. Men Lyckligtvis gör jag mål och nervositeten gör över till eufori hos hela laget. Tyvärr blev vi inte turneringssegrare, men placeringen och att vi gick vidare från gruppen är ändå väl värd ett bragdguld, eller kanske en öl. FC Nietzsches framtid är oviss. Ingen grenledare finns för turneringen och därmed lutar det åt att höstturneringen -07 blir inställd. Men om ni har vägarna förbi i Ryd och går förbi en fotbollsplan där ett gäng kulturvetare tränar, så stanna upp och insup den härliga FC Nietzsche-andan och få er även ett gott skratt. 18
En supporters lidanden Text: Gabriel Larsson Det finns något fascinerande med riktigt usla fotbollslag. Lag som med 90 procents säkerhet kommer att förlora den match som utspelar sig inför de desillusionerade supportrarnas ögon. Lag som Cooköarna, Liechtenstein, Torquay United och FC Nietzsche. För under höstsäsongen var FC Nietzsche verkligen ett uselt lag och det var väl antagligen därför jag beslöt mig för att gå på så många matcher som möjligt. För att en människa ska kunna fungera så krävs det ibland, tror jag, lite frosseri i det egna lidandet. Hur ska man annars kunna förklara den känsla av tillfredställelse som uppkommer när man självmant beslutar sig för att hoppa över den spanska toppmatchen, gå ut i mörkret och novemberregnet, vandra ett antal kilometer till en sliten sporthall och väl där ägna en halvtimme av sitt liv åt att vara supporter åt ett obetydligt universitetslag, som dessutom förlorar med 0-6 mot ett annat lika obetydligt universitetslag. Visst, på många sätt är det ett lidande, men på något sätt mår jag bra av det, kanske lite på samma sätt som att se en grekisk tragedi. Aristoteles talade om katharsis, en slags rening av känslorna, och jag antar att han hade sagt samma sak om en FC Nietzsche-match. En annan anledning till denna smått självdestruktiva fascination av genomruttna fotbollslag är såklart de få magiska ögonblick då det osannolika inträffar. Cooköarna håller 0-0 mot Australien i en halvtimme, Liechtenstein får 2-2 mot Portugal, Torquay United vinner med 1-0 mot Stockport och FC Nietzsche gör sex (!) mål i sista matchen mot ett lag som alldeles säkert heter BK Kompis eller Pannkakshjältarna, eller något annat kul. Det bästa med allt det här är att dessa resultat naturligtvis inte spelar någon som helst roll. Lagen är fortfarande sämst och bland de sista i respektive turnering. I FC Nietzsches fall är resultatet naturligtvis på en extra hög nivå av meningslöshet, eftersom inte ens en förstaplats i ligan hade betytt särskilt mycket för någon. Eller är det verkligen så? Här tror jag vi börjar hitta nyckeln till vår märkliga förtjusning över dessa lag. En enda, i teorin obetydlig, seger kan kännas större än ett VM-guld när det är ett riktigt dåligt lag som vinner! Att det är spelare som studerar kulturvetenskap gör så klart bara saken ännu bättre. När man gör ett bra jobb som supporter till FC Nietzsche men ändå kommer hem som en loser, så är det ungefär samma scenario som för en person som pluggar filosofi, konst eller något annat av kulturämnena. Man läser vid universitetet en jävla massa år, sliter och blir fruktansvärt allmänbildad, men slutar ändå som arbetslös eller (i värsta fall) på McDonalds. Inte konstigt att vi hängivna supportrar har fattat tycke för detta lag. Samtidigt är det kanske på samma sätt inte heller så konstigt att publikrekordet säkert ligger under fem personer (vilket förmodligen är publikrekord för hela universitetsfotbollen). Under våren förstörde så klart FC Nietzsche alltihop genom att under en period faktiskt spela riktigt bra. Höjdpunkten var den rafflande åttondelsfinalen mot Stockholm-Skavsta FF, som otroligt nog slutade med seger åt de dionysiska övermänniskorna. Denna match skulle jag säkerligen kunna skriva en hel doktorsavhandling om, vilket vore nödvändigt för att göra den rättvisa, och med anledning av detta väljer jag att helt enkelt inte skriva någonting om denna match. Nu vill jag bara tacka FC Nietzsche för ett trevligt och ångestfyllt år och önska dem lycka till inför nästa säsong! 19