Förföljaren Molly brukade vara en så glad och sprallig tjej, men idag förändrades allt Molly stirrade på lappen någon hade lagt i hennes skåp. Var på din vakt och håll ögonen öppna, med sylvassa naglar jag ditt huvud får upp Molly stängde snabbt sitt skåp, vill någon döda henne? Nej, det är nog bara några av killarna i klassen som skojar med henne. - Kommer du? undrade Karin. Hennes ord ekade i Mollys huvud. - Hallå! Kommer du eller? - Å, um ja, jag kommer. Jag bara tänkte på en sak. Men det är inget viktigt. Men Molly kunde inte sluta tänka på lappen. Dagens första lektion var idrott. Idag körde klassen spökboll. Molly hade alltid varit bäst i klassen på spökboll men idag blev hon bränd direkt. Hon var ofokuserad och bara tänkte på lappen och vem som skulle vilja henne illa. Fast det var ju bara att hoppas på att det bara var några i klassen som skojade med henne. - Vad är det med dig idag? Du verkar inte vara dig själv idag. Karins snälla bruna ögon tittade rakt in i Mollys. - Jag berättar sen, när ingen är i närheten, sa Molly. De klev in i duschen för att duscha av sig lite. När de kom in i omklädningsrummet var ingen annan där. Molly visade lappen för Karin som lugnande sa: - Det är säkert bara några som vill skrämma dig. - Du har nog rätt, sa Molly. Men tänk om det inte är det? Sedan pratade de inte mer om det. Hela skoldagen kände sig Molly rädd och förföljd. Hon hade aldrig känt så här förut. Hon vände sig om flera gånger och tyckte sig skymta
något flera gånger men hon visste inte vad eller vem det var. Hon var verkligen inte sig själv idag. Inte en sekund gick utan att hon tänkte på brevet eller var rädd för något. Ingen av hennes lärare eller klasskompisar kunde förstå vad det var med henne. Nu började alla reta henne. De kallade henne för räddhare, kortis och lillplutt, men det är inte Mollys fel att hon var kort och att hon var kort och att hon fått ett konstigt brev i sitt skåp. När hon kom hem från skolan hörde hon sin mamma ropa på henne från köket. - Du har fått brev! sa hennes mamma lite förvånat men samtidigt glatt. Molly brukade aldrig få post men av någon anledning fick hon ett brev utan avsändare idag. - Tack mamma, sa Molly. Hon gick in i sitt rum och öppnade brevet. Nu är slutet nära, nu är jag på väg. Snart ska du få se något du aldrig sett förut och aldrig kommer se igen. Med sylvassa naglar jag kommer och tar dig! Molly kastade brevet ifrån sig och hon var helt mållös. Hela natten satt Molly och tänkte på vad som stod i breven. Nu trodde hon verkligen att någon ville döda henne. Hon sov inte och åt inte heller något på resten av dagen. Hon kunde inte göra något för hon var för rädd. När morgonen kom var Molly både trött och hungrig. Hon kollade på klockan och OJ, hon var sen. Hon kastade på sig kläderna och sprang hela vägen till skolan, för hennes cykel hade fått punktering dagen innan. När hon kom till skolan märkte hon att Karin var sjuk. Molly var helt ensam. Hon kände sig vilsen och rädd för utan Karin som stöd var hon sårbar. Dagens första lektion var matte, så Molly tog ut matteboken ur skåpet och gick mot mattesalen. Det var fem minuter till det att lektionen började, Molly ignorerade alla taskiga ord hennes klasskompisar sa till henne och hon började fläta sitt hår. Det blev en lång fläta som räckte henne till naveln.
- Hmm, vad konstigt, tänkte Molly. Det har inte hänt något mer med breven. Det var nog bara något som mina klasskompisar hittat på för att skrämma mig. Hon skulle inte ha tänkt så. När matten var slut var det dags för kemi. Molly gick långsamt upp till sitt skåp för att byta böcker. När hon kom upp var ingen annan där. Molly öppnade sitt skåp och tog ut kemiböckerna. Hon stängde skåpsdörren till skåp nummer 152, hennes skåp. Hon började gå mot kemisalen, och helt plötsligt hörde hon en iskall röst som sa: - Vart tror du att du är på väg lilla Molly? Molly vände sig snabbt om och till sin stora fasa såg hon en likvit tjej med en död blick i sina röda ögon. Hon hade en trasig klänning i ett gammalt dammigt tyg och hon hade inga skor. - Vem är du och hur vet du vad jag heter? Molly var livrädd. - Jag är din värsta mardröm. Jag vet allt om dig Molly. Innan dagen är slut ses vi igen en sista gång. - Vad vill du mig?! skrek Molly med rädsla i halsen och tårar i ögonen. Varför kan du inte bara försvinna? - För att jag ska kunna få ro behöver jag en själ, inte vilken själ som helst, det måste vara en själ från en Nilsson, och du lilla Molly är ju en Nilsson från samma släktträd som Katrin Nilsson. Hon som tog mitt liv. Nu är det dags för min hämnd! Vi ses lilla Molly när ett huvud ska rulla. Den mystiska flickan försvann och i handen hade Molly nu ett nytt brev. Vi ses lilla Molly när ett huvud ska rulla. Ben ska knäckas och hjärtat spräckas. Var på din vakt lilla Molly. Molly kollade på klockan, 9.15, lektionen började nu. Molly sprang till salen och hon hann precis. De hade en teoretisk genomgång på periodiska systemet. Jättetråkigt enligt Molly. Men hon överlevde lektionen och som vanligt var hon ensam uppe vid skåpen. Nu hade de ingen mer lektion förrän klockan 14. Molly älskade håltimmar. De var bra för att jobba ikapp med skolarbeten. Molly gick till matsalen för att äta. Det var blodpudding som serverades idag. Usch! Tänkte Molly. Jag hatar blodpudding. Jag tar en macka istället.
Efter håltimman var det dags för bild. Molly hatade bild. Molly bara kladdade lite på ett papper hela lektionen och skyndade sig sedan upp till skåpet. Fast det gjorde alla andra också så Molly kom sist ändå. Sista lektionen var klasstid, fast det skulle de inte ha. Alla hade stuckit nu och Molly var på väg ut när dörren smällde igen framför henne. Hon blev rädd och sprang mot den andra utgången, men förgäves. Den dörren smällde också igen mitt framför näsan på henne. Hon var fast. Lamporna började flimra och Molly kröp ihop på golvet och darrade och grät, tills alla lampor slocknade. Molly slutade gråta och kollade upp. Hon såg ingenting utom ett ljus i slutet av korridoren. Egentligen visste Molly bättre än att undersöka konstiga saker men hon kunde inte motstå ljuset. Hon gick och gick och gick, och till slut kom hon fram till ljuset. Bakom en stängd dörr såg hon ett starkt ljus. Hon försökte öppna dörren men misslyckades, och helt plötsligt slocknade ljuset igen. Molly kollade sig omkring och såg inget annat än svaga konturer av skåpen mot väggarna. Hon gick tillbaka till sitt skåp. Hon hade hela tiden känslan i ryggen av att någon förföljde henne, men hon struntade i det och började springa. Hon hörde Annas röst i huvudet: Vi ses lilla Molly När Molly var framme vid sitt skåp öppnade hon det. Hon hörde Annas röst mycket tydligare nu: Nu är det dags att dö lilla Molly. Molly vände sig om, bort från skåpet. När hon vände sig tillbaka mot skåpet såg hon ljuset igen. Hon lutade slig närmare för att se vad det var för ljus, men istället drogs hon på något konstigt sätt in i skåpet och så stängdes skåpsdörren om henne och hon hörde låset låsas, och Annas isande röst som sa: - Nu kan jag äntligen få ro i graven för jag tar din själ med mig dit. Det enda Molly kunde göra var att skrika och gråta tills allt var slut. Morgonen efter öppnade vaktmästaren upp Mollys skåp för en polisundersökning, för Mollys mamma och pappa hade blivit jätte oroliga när Molly inte kom hem dagen före. Det enda polisen behövde göra var att öppna skåpet så hittade de Mollys livlösa kropp inmosad med en lapp på magen som sa, Säg hejdå till lilla Molly. Henne ser ni aldrig mer i livet. Nu när jag fått min hämnd kan jag äntligen få ro i min grav. Säg också hejdå till varandra för nu avslutar jag den här dagen med ELD!! Dörrarna smällde igen och hela skolan fattade eld. Allt
som hördes var eldens sprakande och oskyldiga människors lidande skrik av smärta. I sin grav på andra sidan staden låg Anna död med ett dött leende på sina döda läppar, nu när hon hade krävt sin hämnd. Alexandra Wrigstad 8D