Storstöten Kjell E. Genberg Thriller 1976, 1993 & 2008 (Internetversion) Kjell E. Genberg All rights reserved
I 1 Kontoret var litet och skabbigt. Det låg i gatuplanet och hade ett par ar tidigare använts som poseringsateljé Nu stod det ett skrivbord på den plats där flickan haft sin arbetsbänk, dyschan. På ena väggen hängde en tjurfäktningsaffisch som via IKEA kommit från Spanien. Den andra väggen pryddes av en almanacka från 1972. Alla månadsblad var bortrivna, bara den nakna flickan var kvar. Hon satt på sin fäll och tittade med dammiga ögon. Mannen som satt på skrivbordshörnet passade inte in i den påvra miljön. Han var klädd i skräddarsydd dubbelknäppt kostym med väst, och skorna var blanka. Ansiktet var aningen rödlätt, och magen spände ut västknapparna farligt mycket. Mikael Wedin tittade först på armbandsuret och sedan på magen. Han kände sig aningen irriterad. Mannen han väntade på var försenad och squashträningen hade inte gjort särskilt mycket åt bilringarna. Det knackade på dörren och Wedin gick fram till den. Innan han öppnade gläntade han lite på gardinen för att se vem det var som kom. Det hände fortfarande att skyggt tittande 3
herrar sökte sig hit i hopp om att få en stunds förnöjelse. De gamla annonserna före DN:s beslut om reklamstopp för posering fanns fortfarande i omlopp. Men det var ingen poseringskund. Wedin låste upp och släppte in mannen. Han kastade en sur blick på karlens skrynkliga blazer och de grå byxorna som såg ut som om de använts som pyjamas. Karlen ställde ner lådan han burit på skrivbordet och slog sig sedan pustande ner på en pinnstol. Du är sen, sade Mikael Wedin och plockade fram en förnicklad fällkniv ur kavajfickan. Du vet mycket väl att jag måste hålla mina tider! Han slitsade upp klisterremsorna och öppnade kartongen. Jag fastnade i en kö på Södertäljevägen, svarade den skrynklige och fiskade upp en cigarrett ur sitt nästan tomma Commercepaket. En tankbil hade slirat av vägen så att snutarna hade spärrat av. Det fanns bara en fil och... Ja, ja! Du behöver inte förklara dig. Är det här allt? Provtryck, svarade den andre och tände rökverket. De flesta är bra. Så fort jag fått godkännandet kan jag köra igång. Mikael Wedin tog upp ett par papper och granskade dem ingående. Han gled med fingertopparna längs den glatta ytan. Papperskvaliteten var perfekt. Trycket var utmärkt. Sedan rynkade han pannan och fäste blicken på ett nummer i nedre vänstra hörnet. Det här stämmer inte! sade han kallt. Två fel. Den här bokstavsserien används inte längre och dessutom har nummerkombinationen för hög förstasiffra. Det får du se till att åtgärda. Mannen på pinnstolen askade på golvet. Han reste sig och gick fram till skrivbordet. Det grå håret guppade i slingor över öronen och han såg på sitt verk med trötta hundögon. Sedan ryckte han på axlarna. Då kan jag inte hålla leveranstiden, sade han. Mikael Wedin flinade. Det viktigaste är att min... hm... trycksak blir perfekt, sade han. Om du kan ordna korrigeringarna så skall jag inte stämma dig för kontraktsbrott. Den gråhårige skrattade glädjelöst. Skall jag ta med mig kartongen tillbaka? frågade han och släppte ner fimpen på golvet för att trampa död på den. Jag kan lika gärna elda upp den här, svarade Wedin med en nick mot kaminen i hörnet intill dörren. Du har plåtarna. Du behöver inte provtrycken. Gråhårsmannen nickade. På väg mot dörren tände han ett nytt rökverk och sedan var han borta. Wedin sträckte på halsen och såg honom kliva in i sin gamla Volvo Duett och försvinna bort mot Hornsgatan. Mikael Wedin drog för gardinen och kontrollerade papperen i kartongen. Några buntar hade felaktig färgpassning och var fullständigt oanvändbara. Sedan han sorterat ut de allra 4 5
bästa slängde han resten i kaminen, hällde på tändvätska och satte fyr. Medan elden flammade förseglade han kartongen igen och öppnade en garderobdörr. Garderoben var tom. Skohyllan var mycket dammig. Han böjde sig ner, lossade ett par sprintar och böjde upp skohyllan som var fäst vid väggen med gångjärn. Sedan kunde han vika ut väggen som en dörr. Innanför fanns ett mindre utrymme. Han ställde in kartongen där, drog igen dörren, fällde ner skohyllan och fäste den med sprintarna igen. Det brann ordentligt i kaminen och han tog askrakan som stod lutad mot muren och började röra om. Några minuter senare var allt bara aska. Med hjälp av rakan finfördelade han den och såg till att det mesta försvann ner i askluckan. Han väntade i tio minuter innan han hällde askan i en papperskasse. Sedan tog han en gammal tidning, satte eld på den och stoppade ner den i kaminen. Med kassen i handen lämnade han kontoret. Han stoppade kassen i en papperspelle innan han svängde in på tvärgatan där bilen stod. 2 Doften var genomträngande. Karl Bergström var inte helt säker på att han gillade den. Däremot smakade surströmming betydligt bättre än han hade vågat hoppas. Han hade väntat sig en rutten smak, men den var mest salt. Tillsammans med kokt mandelpotatis, rå lök, öl och snaps var rätten faktiskt riktigt njutbar. Nu sjunger vi! ropade Maj Ågren och höjde snapsglaset. En snaps per strömming skall det vara, annars är det inget riktigt surströmmingskalas! Just det, sade Erik Ågren och lutade sig mot Karl Bergström. Och vi behöver inte spara på brännvinet. Det är lika billigt som strömmingen! Hemkokt? frågade Bergström och sniffade över glaskanten. Erik Ågren skrattade. Bättre upp, sade han. Det är K-doja. Renad karburatorsprit. Lennart därborta tog med sig en flaska till labbet på Iggesunds Bruk. Det här är finare sprit än den som Systemet säljer. Skål! Maj Ågren reste sig. Inget skålande innan vi sjungit, sade hon fnittrigt. Vi tar den här från TV-serien... vad det nu var den hette, den med Isedal och Monika Zetterlund. Söderkåkar, sufflerade Lennart Nöjd som redan satt och vinglade på stolen. Just det... aaaaa! De andra hängde någorlunda med i tonarten och sedan klingade de poetiska orden ut bland tallarna på momarkerna vid Gräsmaln utanför Hudiksvall, där makarna Ågren hade 6 7
sin sommarstuga. Nääär gäddorna leker i vik och vass Och sola går ner bakom Ågrens dass Då är det vååår Se upp där nere, nu kommer den jäkeln! Den starka spriten rann ner genom alla strupar. Sjuuung hopp faderallan lej! På lej dunsade alla ner glasen på bordet. Porslinet klirrade när de laddade surströmmingsgafflarna fördes till munnarna och sedan sköljdes ner med Pripps klass IIB. Karl Bergström kände sig väl till mods. K-doja, tänkte han. Vem kunde tro att en statlig byråsekreterare, som dessutom suttit i en del skatteutredningar, skulle sitta och dricka icke beskattad karburatorsprit. Men den smakade inte så dumt. Lite åt vodkahållet. Före detta byråsekreterare, rättade han sig och gjorde en nästan omärklig grimas. Föredetting sedan flera år. Nu satt han på nåder i ett exportföretag med statliga intressen, med lägre lön, sämre status och med friställningshotet hängande över huvudet. En gång hade han varit en av landets bättre planeringsmän, men nu hade yngre krafter tagit vid. I och för sig spelade inte det någon roll. Det som retade honom var att han aldrig fått sina insatser gottskrivna på rätt konto. Det hade alltid funnits någon överordnad som tagit åt sig äran när det gått bra. När det gått mindre bra hade klagomålen skickats vidare till den där jäkla Bergström på tredje våningen. Men varför fundera över det nu? Han hade ju semester. Karl Bergström spetsade potatis och strömming och åt med god aptit. Erik Ågren hällde upp ännu en snaps och strax efter sjönk solen än en gång bakom Ågrens dass för att sjunga sitt hopp faderallan lej. Egentligen var det en ren slump som gjorde att han satt här och åt surströmming och drack K-sprit därtill. Han hade varit på väg till Örnsköldsvik när bilen slutade fungera i Lillsanna, norr om Hudiksvall. Karl Bergström hade stått och stirrat oförstående på motorn när Erik Ågren stannat och frågat om han kunde hjälpa till. Medan Erik stod och pillade på sladdar och kablar kom de underfund med att de båda hade gemensamma bekanta. Erik hade en gång jobbat på Örnsköldsviks Allehanda. Nu satt han som sportchef på Hudiksvalls-Tidningen. Han hade bogserat Karl Bergströms gamla Opel till GMverkstaden vid norra utfarten där man gett beskedet att det säkert skulle ta en vecka innan den var klar. De var liksom överhopade med arbete, liksom. Karl hade frågat om Erik kunde rekommendera ett bra hotell, men på det örat hade inte sportchefen velat lyssna. 8 9
Följ med mig hem, vet jag, sade han. Fan, vi är ju nästan som bekanta. Maj kommer att bli förtjust. Hon gillar folk. Han hade följt Erik hem och Maj hade varit precis så förtjusande som han sagt. De bodde i en gammal lägenhet på Västra Tullgatan och han hade fått besätta gästrummet. Det här var femte dagen han var tillsammans med dem. En av kvällarna hade de varit på Fina och dansat och han hade fått ett par danser med Maj. Hon hade inte brytt sig om att han var femton, kanske tjugo år äldre än Erik, och Karl Bergström fick tillbaka en del av ungdomens gnista. Det tråkiga var att han inte vågade utnyttja den. Tråkiga...? Nej, kanske inte. Självbevarelsedrift. Skillnaden mellan att bo i ett hem och på ett hotell var enorm. Sommarstugan ute vid Gräsmaln var inte så stor, men den innehöll två rum och kök. Karl Bergström hade fått ett rum, familjen Ågren sov i det andra. Verandan var lika stor som resten av huset, och det var på den Maj bullat upp för surströmmingsskivan. De var sju kring bordet. Makarna Ågren, Karl Bergström, kontorist Lennart Nöjd, Kristina Karlén, kontoristens dam, Bengt Molander, fotograf på Hudiksvalls-Tidningen och hans fästmö Eva Niklasson. Lennart Nöjd började bli ordentligt på snusen. Han hällde upp ytterligare en snaps åt sig och kastade ner den i halsen. Kristina såg ogillande åt hans håll, men sade ingenting. Jag hoppas att nån snor pengarna av bruket, sade Lennart plötsligt rakt ut i luften. Varför skall de skaffa sig en båt? Det har gått bra innan. Nu blir det bara en massa extra bekymmer för oss som jobbar på kontoret. Karl Bergström lade ifrån sig kniv och gaffel. Snor pengarna? sade han. Båt? Vad pratar du om? Lennart Nöjd började trassla in sig i långa utläggningar av oklara tankegångar och höll på med det tills Erik Ågren räddade Karl genom att berätta. Iggesunds Bruk har chartrat fartyg för sin export tidigare, sade han. Det är en båt som heter m/s Kiefernberg och den kommer till Kattvikskajen i Hudik var fjortonde dag för att lasta trävaror från Håsta Sågverk. Håsta? Det är ägt av Iggesund, förklarade Erik. Bolaget tycker att det är billigare att chartra ett fartyg än att låta fristående rederier sköta transporterna. Stor båt? Nej, inte särskilt. Femtonhundra dödviktston ungefär, sade Erik. Femtonhundratjugotvå, sluddrade Lennart. Nu har i alla fall Iggesunds Bruk bestämt sig för att bygga ett eget fartyg, sade Erik Ågren. Det skall levereras om så där sex veckor. Brukets informationschef lär ha fått för sig att man skall lämna över ett par miljoner i kontanter till varvets representant när fartyget officiellt övergår i Iggesunds ägo. 10 11
Karl Bergström höll upp handen i protest när Maj ville slå upp ytterligare en snaps åt honom. Vad skall det vara bra för? frågade han. Erik öppnade munnen men Lennart Nöjd hann före honom. Han tror att det skall komma en massa fotografer då, sade han hest samtidigt som han spillde ut sin snaps över bordet. Om man lämnar en check är det inte lika roligt som när man lämnar en väska med två miljoner spänn. Lämnar man så mycket pengar så kommer både Hälsinge-Kurirens och Hudiksvalls-Tidningens fotografer och så blir man världsberömd. Löjligt! Nja, är det så löjligt? protesterade sportchef Ågren. Det blir säkert fler fotografer än de från HT och Kuriren. Veckans Affärer och en massa andra kommer också. Jag tycker att det är smart av Iggesunds PR-kille. Det får ut namnet Iggesund runt hela världen och det kan vi alla ha gott av häruppe. Karl Bergström nickade. Nu sjunger vi! ropade Maj och höjde glaset. När gäddorna leker i vik och vass Karl Bergström sjöng med och på lej ställde han ner glaset. Det var inte en så tokig idé. Lite vulgär. I stil med popgruppernas gratisreklam kanske, men säkert slående. Men hur skulle någon kunna stjäla pengarna? frågade han. Det var ju det du sa, Lennart, eller hur? Det finns väl banker att förvara såna i! Lennart Nöjd var lika disig i ansiktet som en gammal vits. Igg... Iggesund skall ta emot skutan klockan nio på morron. Då har inga banker öppet, sade han. De måste ha slantarna på brukskontoret, och där kan vem som helst sno dem. Fan, det finns inget larm, bara Securitasvakter som kommer ibland, och det dräller av nycklar till kontoret. Jag har en själv... Nu pratar vi om något annat, bestämde Erik. Om vi skall snacka jobb blir vi bara osams. Maj kom fram och strök Karl över kinden. Jag tycker att det är dags för grogg och dans, sade hon. Jag kan hjälpa dig att duka av, sade Erik. Äh, låt skiten stå. Vi kan ta hand om det i morgon. Nu skall vi ha kul så länge det är vackert väder. Fotografen och hans fästmö hade inte sagt mycket, men när grammofonen kom igång och Demis Roussos kved fram trånande visor på ett språk som i mångt och mycket liknade det engelska, visade de att ett förälskat par inte behöver säga så mycket för att göra sig förstådda. Så där brukar Erik och jag också dansa ibland, kvittrade Maj i Karls öra. Fast aldrig upprätta. Karl Bergström skrattade pliktskyldigast. Han hade svårt att koncentrera sig på dansen. Om några veckor skulle det ligga två miljoner på ett relativt oskyddat ställe. Varför skulle Iggesunds Bruk köpa en båt? Varför skulle inte han lika gärna kunna köpa sig en sjögående farkost. Det var ju så po- 12 13
pulärt med plast i naturen. Och när allt kom omkring hade han haft med planering att göra förr. Svårare saker än det här. Det gällde bara att skaffa rätt medarbetare så kunde man genomföra allt man ville. Om man hade resurser i ryggen. Och initiativförmåga... Han dansade med Maj och tänkte på en väska med pengar. Hon lade märke till hans bristande koncentration och nöp honom i baken. Sedan skrattade de tillsammans. Han överlämnade henne till Erik och bjöd upp Kristina. Han blev överraskad. Hon ålade sig mot honom som om de skulle vara jämnåriga på ett föräldrafritt party, inte som om de befann sig på en surströmmingsskiva och han var trettio år äldre. Ålandet satte sina spår och han rodnade, men hon tycktes inte bry sig om det. Snarast uppmuntrade hon hans körtlar att uppföra sig ofint. Det tog några minuter innan han begrep varför. Hon ville få Lennart svartsjuk. En blick bort mot bordet där Lennart Nöjd satt gjorde Karl Bergström på det klara med att det var bortkastad energi. Lennart satt med ett krampaktigt grepp om groggen och såg ut som om glaset hindrade honom från att falla ur stolen. Ögonen var glasartade och flinet vilade fånigt över hela ansiktet. K-doja, muttrade Karl. Vad sade du? flåsade Kristina i hans öra och gjorde ett par bålrörelser som skulle ha gett poäng i någon av Lektyrs kärleksbarometrar. Ingenting. Du dansar bra. Du också Vad har du i fickan, Jan, är det en jättebanan! Erik hade inte sett den aktuella Hasse & Tage-revyn, så han tog åt sig och drog sig undan. Kristina fnittrade och följde efter. Han gav upp. De höll på så i tre danser innan Demis Roussos också gav upp och började haka upp sig. Innan Maj hann till grammofonen för att reparera fadäsen tackade Karl för dansen och skyndade att ta skydd vid groggbordet. Erik hade också hunnit fram. De skålade och medan de lät den svalkande, starka drycken rinna ner genom struparna föll Lennart ner från sin stol utan ett ljud. Han låg som Goliats avlägsne nordiske släkting utslagen på rygg i vardagens solgass. Karl Bergström reste på sig, men Erik viftade avvärjande med handen. Bry dig inte om Lennart, sade han. Killen slocknar alltid. Om ett par timmar vaknar han och kräks, och sedan är han med oss igen. Han borde skjutsas hem, protesterade Karl Bergström. Stoppas i sängen och få ett glas vatten och ett par magnecyl bredvid sig på nattygsbordet. Jag följer då inte med honom! sade Kristina bestämt. Det jävla fyllaset. Allt han tänker på är att dricka så mycket han hinner. Han tänker aldrig på mig en enda gång! Du kan väl dricka själv, sade Erik och skrattade. skall du 14 15
ha en grogg till, Kristina. Jaa, svarade hon övertygat. Jag tänker inte åka härifrån förrän ni kör bort mig. Jag har roligt, och roligt skall jag förbaske mig fortsätta att ha! Karl reste sig och såg på Maj. Kan inte du ringa efter en bil så skall jag se till att han kommer hem? sade han. Jag kommer tillbaka sedan. Det där gör du bara för att vi skall bli jämna par efteråt, skrattade Maj. Kanske det, log Karl och blinkade mot Kristina. Han blev förvånad när hon blinkade tillbaka, men han visade det inte. Taxichauffören var inte glad åt att få en så berusad människa i bilen och han släppte inte in Lennart Nöjd förrän han fått besked om att Karl Bergström skulle ersätta eventuella föroreningar i bilen. De kom fram till Håstahöjden en kvart senare och Karl bad bilen vänta medan han släpade upp den berusade kontoristen till hans lägenhet. När Karl stod med Lennarts nyckelknippa i handen och med den fulle mannen hängande över axeln fick han idén. Han fumlade med låset. Inte den där nyckeln, den andra, stönade Lennart. Vart går den här då? Till kontoret. Iggesunds Bruks kontor? Ja. Han fick upp dörren och hjälpte Lennart till sovrummet. Han lät mannen falla ner på sängen och bredde över honom en filt. Lennart Nöjd hade inte befunnit sig i ryggläge mer än i högst tre sekunder förrän snarkningarna berättade om i vilken värld han befann sig. I badrumsskåpet hittade han huvudvärkstabletter. Han lade dem på nattygsbordet och ställde dit ett glas vatten och en öl från kylskåpet. Sedan stoppade han nycklarna i fickan och skyndade ut. Kör till Tempo, sade han till chauffören. Mannen tittade på klockan. Det kan jag få böter för, sade han. Om du skall dit innan de stänger vill säga. Gör vad du kan, bad Karl Bergström. Taxichauffören gjorde vad han kunde. De hade fyra minuter på sig innan glasdörrarna mot gatan skulle stängas. Karl Bergström hann in och kom fram till MinitMans disk. Jag vill ha två kopior av den här, sade han och lade fram en av nycklarna ur Lennart Nöjds knippa. Jag får gäster i helgen och blir inte hemma själv... Några minuter senare släpptes han ut av en vakt och taxin återbördade honom till Lennarts lägenhet där han stoppade nyckelknippan i ytterfickan på kontoristens kavaj. När han återkom till Gräsmaln hade resan kostat honom en halv förmögenhet, men han hoppades att det skulle vara värt sitt pris. Om inte... Tja... 16 17
Demis Roussos hade fått en något djupare röst och dessutom bytt namn till Tom Jones. Medan Karl varit borta hade fotografen och hans fästmö lämnat festen. Kristina satt och hängde över en Hälsinge Libre K-sprit och Coca-Cola. Han slog sig ner hos henne och tog själv en grogg. Han tyckte att han hade förtjänat en. Skall vi dansa? frågade han när Maj lade Tom Jones upp och ner och lät pickupnålen landa på det negroida underlaget. Hon nickade och reste sig. Något vacklande. Men det gick över. Hon var inte fullt lika hårdför med höfterna som när Lennart varit kvar, men Karl tyckte inte att han kunde ta miste på henne. Hon var besviken på fästmannens sätt och nu ville hon hämnas på det enda sätt hon kunde tänka sig för tillfället. Karl Bergström hade inget emot att hon fick sin hämnd. De dansade, drack mer grogg och när hon äntligen kom med honom till rummet bakom köket kunde han inte hjälpa henne att hämnas. Men hon låg kvar. 3 Det var måndag. Karl Bergströms plånbok var tunnare än den borde vara eftersom han hade hämtat bilen vid GM. Verkstadsmannen hade sagt någonting om topplock, och summan på räkningen hade sannerligen varit väl tilltagen. Erik skulle inte börja jobba förrän två på eftermiddagen, men redan vid tiotiden hade Karl Bergström lämnat det gamla trähuset vid Västra Tullgatan och sagt att han skulle fortsätta till Örnsköldsvik. Han lovade naturligtvis att komma och titta in på tillbakavägen. De lämnade varandra sina adresser och telefonnummer. Alla parter visste vad som skulle ske. De skulle ringa varandra några gånger. Julkort skulle ramla ner i brevlådorna i ett par års tid. Sedan skulle minnenas dimma lägga sig över alltsammans. Det hade varit kul att träffas. Vad mer? Räckte inte det? Några groggar tillsammans, några danser, en surströmmingsskiva. Var det något som startade en vänskap för livet? Icke! Han körde ut mot E4 vid Kullkiosken, men i stället för att styra norrut vid företrädestecknet tog han till vänster, söderöver. Bilen gick som den klocka han nästan varit tvungen att panta för att kunna lösa ut fordonet från verkstaden. Tanken var full. Gud bevare alla kreditinstitutioner! Söder om Hudik såg han skylten mot Sveg och svängde in den vägen. Det tog honom nästan en timme att i sakta mak ta sig de sex milen till Ljusdal. Då hade han hunnit med att stanna i Delsbo för att få en kopp fika. Till sin förvåning märkte han att han hade en baksmälla 18 19
som orkade leva kvar fyrtioåtta timmar efter sista groggen. K-doja var en märklig dryck, konstaterade han. Han hade inte besökt Ljusdal sedan han som tidig tonåring kamperat på ett scoutläger mellan köpingen och Järvsö. Därför förundrades han inte det minsta över att han inte kände igen sig. Minigolfbanan vid östra utfarten var ny för honom liksom butiksbebyggelsen med EPA och annat kring järnvägsstationen. Hälsinge-Kurirens löpsedel hängde på skrå utanför Pressbyråkiosken, men Ljusdals-Postens löp var fullt läsbart. Det berättade om trassel med SJ:s besprutningar längs banvallen. Karl Bergström stannade inte upp för att ta reda på om det var en aktualitet eller en uppföljning. Besöket i Ljusdal var ett hugskott. Anda sedan Kristina lämnade honom på lördagsförmiddagen den sabbatsmorgon hon fick en något avslagen revansch hade han funderat på pengarna som eventuellt skulle ligga obevakade i Iggesund om några veckor. Han kunde inte gärna pressa Erik och Maj på mer informationer och de gamla tidningar de hade hemma hade inte gett honom särskilt mycket kött på benen. Men om de informationer han fått stämde, skulle en stor summa pengar två miljoner kronor = 2 000 000 kronor finnas för en natt på en plats som var illa bevakad. Han behövde de där pengarna. Om inte för annat så för att klara av att betala överdraget på Shellkontot. Det var när han gick igenom plånboken och hittade sitt gamla Swedish Presskort som han fick idén. Swedish Press existerade inte. Men för flera år sedan hade en driftig karl låtit trycka upp presskort för denna imaginära nyhetsbyrå, gett dem till vänner och bekanta och sålt några för att få ihop till tryckkostnaderna. Karl Bergström hade fått sitt av en kameraägare från Stuvsta. I två år hade man kunnat knalla in gratis på Gröna Lund på kortet, men sedan ha de någon protesterat. Kanske Svenska Journalistförbundet, han var inte säker. Korten hamnade i alla fall på någon svart lista. De flesta stoppades undan i plånböckernas innersta fack för att stanna där som souvenirer från en gången, roligare tid. Det var i det facket Karl hittat sitt. Ljusdal var inte Gröna Lund. Och tidningarna här alla utom Ljusdals-Posten hade Iggesund inom sitt spridningsområde. Han kunde inte gärna prata med Hudiksvalls-Tidningens lokalredaktör. Det kunde komma vidare till Erik Ågren, och det var det sista han ville. Återstod Hälsinge-Kuriren. Han stannade bilen utanför EPA och frågade var han kunde hitta Kuriren. Åk rakt fram ett par kvarter så kommer du till Riotorget, sade lottförsäljaren utanför EPA. På den här sidan torget ligger deras kontor. Skall du annonsera? Nej. Nähä. Om du skulle ha gjort det skulle du ha gått till 20 21
Posten. Kuriren är inte så stor här. Han parkerade på Riotorgets grusplan. Torget hette inte så, men folket i köpingen hade döpt det efter biografen Rio, där man för tillfället visade Bocken i paradiset. En kulturyttring från Danmark, fullt i klass med avslagen Tuborg. Han hittade Kurirens röd-vit-svarta skylt, kastade ett öga på bilderna i fönstret av vilka cirka två procent var lokala, resten byråmaterial, och klev in. Det yttre kontoret var tomt. I det inre rummet väsnades en slåttermaskin. Han gick in dit. Vid en grön teleprinter satt en ung, kutryggig man i rutig skjorta och knackade ner text på tangentbordet. Karl Bergström gick fram och kikade över mannens axel. Jag är snart klar, sade skrivaren. Sitt så länge. Erik satte sig. Blickarna på teleprinterremsan hade berättat för honom att inget av vikt passerat. Det var bara dagens returinformation som printades ner till notisredaktören på huvudkontoret i Söderhamn. Dödsfall, födelsedagar fyllon hette det visst på fackspråk och de vigslar och begravningar som missats under söndagen. Tio minuter senare var den unge mannen klar. Karl Bergström fimpade cigarretten i askfatet från Järnvägshotellet och räckte fram handen. Jag heter Bergström, sade han och visade fram presskortet med det ditklistrade automatförbrytarkortet. Jobbar för Swedish Press. Jag är här på en reportageresa genom Norrland, och vilka skall man vända sig till om inte till kolleger? Han märkte att den andre letade i minnet efter både Swedish Press och namnet Bergström utan att lyckas. Karl stoppade snabbt tillbaka kortet i plånboken. Jaha, sade skrivaren. Jag heter Janne Karlsson. Det är jag som är lokalredaktör här. Du får ursäkta att jag har det så här, men tjejen i kassan är sjuk i dag. Vad kan jag hjälpa dig med... Bergman? Ström. Bergström! Jaha. Tystnad. Janne Karlsson gick ut i det yttre kontoret och hämtade en ask Prince. Han tände en cigarrett och väntade på att Karl skulle säga någonting. Jag håller, som sagt, på med en reportageresa för en... en italiensk tidnings räkning. Il Mondo, förklarade han och hoppades att det fanns en tidning som hette sa. Du kanske vet någonting festligt här i krokarna som skulle kunna presenteras för den italienska allmänheten? Janne Karlsson rökte och tänkte så det knakade. Sedan skakade han på huvudet. Det enda vi haft här på sistone är SJ:s hormoslyrbesprutning, Rädda Ljusnan-historien och en ockupation av ett flygfält uppe i storskogarna. Ockupation av flygfält? Det gällde besprutningar det också. Miljögrupper som 22 23
inte ville att man skulle spruta kalhyggena. Det skulle gå åt helvete med bärplockningen, menade de. Karl Bergström nickade frånvarande. Det är inte sånt jag behöver, sade han. Någonting mer spektakulärt skulle smaka. Du vet hur de där degosmänniskorna är. Antingen nakna brudar, fri kärlek eller också en massa pengar. Har ni ingen frigjord miljonär i trakten? Inte mycket, sade Janne Karlsson. Jag läste en notis i rikstidningarna nyligen om att Iggesunds Bruk skulle lämna en massa pengar i kontanter till någon. Vad är det för grej? Kan inte det vara någonting för mig? Janne Karlsson fimpade cigarretten och ryckte på axlarna. Du är på fel lokalredaktion i så fall, sade han. Iggesund ligger på Hudiksvallskontoret. Du borde prata med dem. Men lite känner du väl till om den där historien. Du är ju journalist, vet jag. Om du kan ge mig grundstoryn ordentligt så skall du inte bli lottlös sedan Il Mondo har publicerat den. De är ganska generösa med stålarna när de väl har bestämt sig för att ta någonting. Ja, men... Jag förstår att du inte vill lägga dig i dina kollegers domäner, fortsatte Karl Bergström oberört. Jag skall troligen prata med dem också, men nu är jag här och inte där. Har du mycket att göra den närmaste timmen, Janne? Janne Karlsson kastade en blick bort mot teleprintern och sedan ryckte han på axlarna. Inte särskilt. Hur så? Om du känner till någon bra krog så kan vi käka en ordentlig lunch och prata i lugn och ro om saker och ting, föreslog Bergström. Jag bjuder... naturligtvis. Karlsson kliade sig på hakan där det satt lite fjunig skäggstubb. Karl Bergström konstaterade att lokalredaktören inte var mycket om alls över tjugo. Ögonvitorna var aningen röda vilket tydde på hårt engagemang under den gångna helgen. Han vek upp måndagsnumret av Kuriren och efter att ha ögnat igenom de offsettryckta sidorna insåg han att lokalredaktörens engagemang inte gällt arbetet. Vi har förstås Två Krögare, sade Karlsson. Krog med grillrätter som specialitet... och fullständiga rättigheter. Karl Bergström funderade för en sekund över vad den sista satsen kunde betyda för den redan tunna plånboken. Han hade kreditkort på Shell än så länge. Däremot saknade han alla plastbitar med status Diner s Club, American Express och allt vad de hette. Han skulle bli tvungen att använda sig av den suspekta metoden att betala med kontanter. Bra, svarade han och åstadkom ett leende. Då åker vi dit. Du visar vägen så kör jag! Genom att ta bilen kunde han i alla fall hålla dryckeskostnaderna nere med minst femtio procent. Kanske mer eftersom ett gott exempel hos den ene kan ge dåligt samvete hos den andre. 24 25
Opeln hade svårt för att starta och han svor en ramsa över verkstäder i allmänhet och skulle just till att svära över en verkstad i synnerhet när han kom på att han inte borde avslöja att han redan varit i Hudiksvall. Det hjälpte ändå. Motorn brummade igång. Han rusade den ett par gånger innan han skyfflade in ettan och på Karlssons lotsorder körde tillbaka samma väg som han kommit. Lunchtimmen var tydligen inte slagen för alla dem som arbetade och verkade i Ljusdals köping, för det fanns gott om bord inne på restaurangen. Kyparen föreslog en Plankstek Special och de enades om det. När servitören försvann från bordet för att effektuera beställningen teaterviskade redaktör Karlsson att den tjänande anden tidigare varit en ganska världsberömd trumslagare. Särskilt i Norrland och att han medverkat på flera grammofonskivor. Han hade emellertid kommit på att den lekamliga spisen lönade sig bättre än den musikaliska och börjat i krögarbranschen i stället. Planksteken var alldeles utmärkt, till och med i beaktande av priset, tänkte Karl Bergström. Han trugade på Janne Karlsson en snaps och förde sedan försiktigt in samtalet på AB Iggesunds Bruks fartygshandel. Det som intresserar mig mest var något som nästan stod mellan raderna i den artikel jag läste, sade han. Att ekonomidirektören... Tano. Magnus Tano, skorrade Janne Karlsson med munnen full. Ja, så hette han kanske. Att han skulle lämna pengarna till varvsrepresentanten vid båtövertagandet i stället för att överföra dem via bank som i vanliga affärer. Det är spektakulärt och bra, om det nu är sant. Sådana saker skulle intressera mina italienska läsare. Visst är det sant, svarade redaktör Karlsson. Det är en grej för att dra dit pressen från alla möjliga hörn av världen. För att göra PR för Iggesunds Bruk? frågade Karl Bergström. Jag tycker att det verkar gottköp. Karlsson lade in en laddning plankstek och tuggade ordentligt innan han svarade. Nja, inte direkt. Det är inte bara för Iggesunds Bruk. Det gäller varvet också. De är visst specialiserade på den här fartygstypen. Det är en sorts specialbåt för att frakta trävaror på relativt korta sträckor. I det här fallet mellan norrlandskusten och England. Lift on lift off kallas visst lastnings- och lossningsförfarandet. Jaha. Och det blir billig PR för att få ut bilder på båten i hela världspressen, sade Janne Karlsson. I praktiken alldeles gratis. För pengarna skulle ju betalas i alla fall. Det enda som händer är att man tar ut två miljoner i sedlar från banken och lämnar över dem till en gubbe som sedan flyttar tillbaka dem till banken, fast på ett annat konto. Häpp, som brukar säga på cirkus. Bergström höjde sitt ölglas och Karlsson nöp fast nubben 25 27
mellan tumme och pekfinger. Efter var sitt aah kunde de fortsätta konversationen. Lite kostnader måste det i alla fall bli, mumlade Karl Bergström. Vilka då? Tja, bankpersonalen måste finnas på plats tidigare än vanligt, säkerhetsvakter och polispådrag mellan Hudiksvall och Iggesund under penningtransporten och så vidare. Javisst ja, det officiella överlämnandet är ju klockan nio på morron, sade Janne Karlsson. Det har jag inte tänkt på. Men det troligaste är väl att de låter slantarna ligga på kontoret över natten. Där finns kassaskåp och Securitas bevakar kåken. Troligaste, tänkte Bergström surt. Han hade hoppats på klara besked. Sedan han erbjudit Karlsson en cigarrett tog han upp ett block ur fickan, knäppte fram spetsen på kulpennan och antecknade lite för syns skull. Två miljoner i ett kassaskåp med bara Securitas som vakter? brummade Bergström. Säga vad man vill om er hälsingar, men ni är inte rädda att ta risker! Det finns förstås en polisstation i Iggesund... Janne Karlsson skakade på huvudet. Icke! Den rationaliserades bort för flera herrans år sedan. Iggesund ligger inom Hudiksvalls polisdistrikt. Karl Bergström log. Rationaliseringar brukar vara av ondo, sade han. Nåja, det är här ju marginella saker. Jag får väl åka till Iggesund och prata med någon där. Nu har jag i alla fall bakgrunden någorlunda klar för mig så jag vet vad jag skall ställa för frågor. Du skall ha hjärtligt tack för hjälpen. Det var så lite, svarade Janne Karlsson. Du vet inte hur rätt du har, tänkte Karl Bergström. Men det ger mig i alla fall någonstans att börja. Kolla polisens uppläggning av bevakningen per bil inom Hudiksvalls polisdistrikt, kolla om pengarna verkligen skall ligga i brukskassaskåpet den där enda natten, kolla Securitasvakternas rutiner och ta reda på om de ändras när det ligger kosing i skåpet. Han beställde in kaffe och kände sig nästan tacksam över att Janne Karlsson inte skulle ha någon konjak därtill. De slöpratade om annat i en kvart och när notan kom och Bergström betalat hade han inte många tior kvar i plånboken. Han skjutsade tillbaka redaktör Karlsson till Riotorget och lämnade sedan Ljusdal. Det som fanns kvar att göra gjorde han bäst och billigast per telefon från Stockholm. Och det fanns ytterligare ett krux. För att klara av en sak som den här behövde han någon som finansierade planen under utredningstiden. Han fnissade till när han kom på sig själv att tänka utredningstiden. Och den var knapp. När han närmade sig Bollnäs hade han i minnet gått igenom alla namn han kände till på personer som hade med organiserad brottslighet att göra. Han hade gått igenom dem många 28 29
gånger, för han kände inte till mer än två. Ett passade inte alls för det namnets ägare satt internerad på åtta år på Kumla. Men det fanns en annan mister X som var intressant. Frågan var bara hur man kom i kontakt med en sådan person. Man kunde knappast sätta ut annons. Sökes Den person som går under namnet Mr. X sökes för diskussion om tidernas stöt. Svar till: Diskretion från båda sidor d.t.k.f.v.b. Han passerade Bollnäs och kom ut på E4 några mil norr om Gävle. Vid Hamrånge fick han hjärtat i halsgropen av att se en patrull från länstrafikgruppen stå och stoppa bilar för koll av körkort. Han vinkades förbi sedan de tagit in två av fordonen före honom på vägen. Trots att han visste att ingen polis kunde göra honom något för det han satt och tänkte på gick skakningarna inte över förrän han passerat Furuvik. Det var sen eftermiddag när han ställde ner bilen på den obligatoriska garageplatsen och tog hissen upp till enrummaren på tredje våningsplanet. Lägenheten luktade rent och det var fuktigt i blomkruksjorden. Hans mor hade alltså varit där och städat igen, trots att han hade sagt åt henne upprepade gånger att han inte ville bli omhändertagen som ett litet barn. Men du är ju mitt barn! hade hon svarat med logisk skärpa. Han hällde ut den sura mjölken ur paketet i slasken och satte på tevatten. Sedan han fyllt tekoppen och lagt i påsen tog han stolen från köksbordet och ställde den på golvet framför skåpet närmast dörren. Han klättrade upp och hämtade ner en nästan komplett årgång av tidningen Se. Någonstans i den hade han sett ett reportage om X. Mannen hade beklagat sig över att han alltid fick skulden för alla brott i Sverige, från väskryckningar till bankrån och knarkaffärer. Han drack te och åt skorpor medan han bläddrade igenom tidningarna. Så hittade han reportaget och läste intresserat igenom det. Han mulnade. Det gav inte mycket. I alla fall inga ledtrådar om hur man skulle få fatt på karlen. Han tittade på klockan. Det var för sent att ringa upp journalisten som skrivit artikeln. Han hade säkert slutat för dagen. Men nästa dag skulle han ringa, om han inte kom på någon bättre idé. Till dess kunde han fundera utifrån de knappa informationer han hade. Om de stämde skulle han kunna vara en rik man några veckor senare. Polisrutinerna i Hudiksvall skulle vara lätta att ta reda på. Antal bilar, färdvägar och tider med mera. Då blev det säkert svårare att få fatt i Securitasvakternas bevakningstider. Och ta reda på om det fanns larm. Lennart Nöjd hade visst sagt något om att det inte fanns larmanordningar på kontoret, och det stämde kanske eftersom de aldrig 30 31
förvarade pengar där i vanliga fall. Men det måste kollas. Han reste sig ur stolen och gick bort till bokhyllan. Med fingret drog hans längs bokryggarna och försökte minnas inbrottstekniken i några av deckarna som stod där. Han grymtade fram en svordom. Elsa, hans före detta, som sett till att han tvingats bort från villan i Djursholm till den här ettan, hade också behållit de flesta deckarna. Fan, tänkte han, med det underhåll som hon skulle ha borde hon ha råd att köpa nya, egna. Han kunde inte minnas något matnyttigt så han slog sig ner i fåtöljen igen, slöt ögonen och började drömma fram stöten. Då och då stötte drömmen på grund. Spetsiga fakta som hejdade flytet i historien. Det behövdes inte mycket folk. En erfaren inbrottstjuv och kassaskåpssprängare. Någon som körde flyktbilen... Djävlar! sade han och gick till bokhyllan igen. Stöten är väl en sak. Flykten är det viktigaste! KAK:s vägkarta berättade för honom att Iggesund var en usel plats att välja för en miljonstöt. Det fanns visserligen gott om vägar därifrån, men alla skulle vara lätta att spärra av. Han tog passaren och gjorde en cirkel runt Iggesund. Med bästa tänkbara tidsmarginal skulle de kanske klara sig förbi Söderhamn söderut, men inte mycket längre. Åt norr var det knappast troligt att de ens skulle hinna fram till Sundsvall innan polisen dragit åt nätet. Det är kanske lika bra att skita i alltsammans, tänkte han. Han stack ner passarspetsen mitt i Iggesund än en gång och drog cirkeln. Mot öster hamnade den en bra bit ut i Östersjön. Sjövägen, sade han högt för sig själv. För att ha någon glädje av pengarna måste han komma till Stockholm med dem. Om han bara kom hem skulle han känna sig säker. Han hade aldrig haft med polisen att göra. Lagens väktare skulle naturligtvis leta bland sina notoriska bovar efter förövarna. Det betydde att hans medhjälpare helst skulle ha en fläckfri bakgrund. Fanns det någon hederlig skattebetalare som kunde spränga kassaskåp och aldrig gjort det i förvärvssyfte? Och som ville fly sjövägen? Det gick inte heller. Polisen hade snabbgående båtar och samarbetade med tullen. Flyg? Varför inte. En kombination av de tre elementen jord, luft och vatten sedan man varit i det fjärde elden? Han skruvade på radion och lät P3:s ljudtapet vagga in honom i ett konstruktivt tänkande. Klockan fem på morgonen hade han fortfarande inte lagt sig, men han kände sig inte trött längre. Runt fåtöljen låg papper, kartor och tidskrifter av olika slag. Om förutsättningarna stämde hade han den perfekta planen till den perfekta kuppen. Det skulle kosta pengar, men småpotatis i jämförelse 32 33
med vad det gav. Det skulle kräva specialiserat folk, men inte många människor. En bov som ville förbli bov och två hederliga med ambitioner att gå den breda vägen i fortsättningen. Och han själv. Han kröp i säng utan att tvätta sig och borsta tänderna. Kläderna låg i en hög på golvet, och alldeles innan han somnade tänkte han på att mamma skulle bli arg om hon kom nästa dag och fick se röran. 4 Mannen såg inte alls ut som Karl Bergström hade föreställt sig, och det hade gått betydligt lättare än väntat att komma i kontakt med honom. Journalisten på Se visade sig vara en gammal barndomsvän till X, och han ville inte berätta vad mannen hette eller var man kunde nå honom. Om det var viktigt kunde han däremot lämna ett telefonnummer till X. Sedan var det bara att hoppas på en påringning. Men då skulle det vara viktigt. Karl Bergström hade försäkrat att det var viktigt. Det dröjde två dagar innan X ringde och när Bergström hasplade ur sig vad han ville höll mannen i andra änden på att skratta sönder halsen. Han poängterade noga att han inte sysslade med någonting brottsligt, men sade att han tyckte Bergström var en så rolig kuf att han inte skulle skvallra för polisen. Däremot kunde det tänkas att han skulle föra förslaget vidare. X sade att han hade många vänner och bekanta. Karl Bergström fick telefonbeskedet samma dag som sammanträffandet med någon skulle ske. Den som ringde var mycket yngre än X hade varit, att döma av rösten. Han lämnade en adress en bit från Mariatorget, sade tid och lade sedan på luren. Karl hade åkt dit full av förväntan. Adressen visade sig vara ett unket kontor i gatuplanet. Bergström visste inte riktigt varför han väntat sig att få se en mager, härjad karl, men det hade han. Den lätt lönnfete, rödlätte mannen i snygg kostym med matchande slips under västen såg inte ut som en skurk. Snarare som en direktör i ett framgångsrikt företag. Sitt, Bergström, sade mannen och pekade på en stol. Du lär ha idéer och sakna finanser efter vad jag har hört glunkas. Om du skulle ta och berätta. Bergström svalde. Den andre log lätt. Ingen fara! Jag är inte snut eller något i den stilen. Jag vill bara höra vad du har att säga. Sedan skall jag tänka på saken och när jag tänkt färdigt får du besked. Karl Bergström tände en röd Commerce med darrande fingrar och efter det första djupa halsblosset började han berätta om sin plan. Det gick lite hackigt till att börja med, men sedan flöt det hela. Då och då passade den andre mannen in 34 35
frågor som Karl Bergström svarade på efter bästa förmåga. Okay, sade den skräddarklädde när Bergström var klar. Jag hör av mig när jag bestämt mig. Det är rätt bråttom, protesterade Karl Bergström svagt. Du skall inte lära din mor att göra barn! Vi hörs. I samma ögonblick som Karl Bergström gick ut genom dörren kom han på att han hade bockat som en skolpojke innan han gick. 5 Mikael Wedin såg efter honom när han satte sig i bilen och körde bort. Sedan öppnade han översta lådan i skrivbordet och tog upp kassettbandspelaren. Han stoppade bandet i fickan och bandspelaren i portföljen. Sedan låste han kontoret efter sig och gick till bilen på tvärgatan intill. Tjugo minuter senare satt han inne på sitt eget rymliga kontor. Han tryckte på snabbtelefonen och meddelade sin sekreterare att han inte ville bli störd den närmaste timmen. När hon svarat satte han pekfingret till en annan knapp på skrivbordet. Det klickade till när det elektromagnetiska låset i dörren slog till. Nu kunde han inte bli störd av någon som ramlade in oförhappandes. Han gick till stereobänken och placerade kassetten i ett dyrbart, importerat kassettdäck, öppnade barskåpet och hällde upp en liten whisky. Sedan satte han sig i skinnfåtöljen, häktade på sig hörlurarna och tryckte på startknappen. Då och då stoppade han bandet, gjorde en anteckning i sitt block, backade och körde fram igen. Mikael Wedin hade lyssnat igenom bandet fyra gånger när han tog av lurarna. Han satte däcket på inspelning och tekniken raderade snabbt ut alla ljud som funnits på kassettbandet. Sedan återvände han till skrivbordet, tog telefonen och slog sex siffror. Det gick fram tre signaler innan klickandet från lurlyftet i andra änden av linjen hördes i hans öra. Hallå. Jag vill att du skall kolla upp en del saker åt mig, sade Mikael Wedin. Och det måste gå fort. Har du papper och penna i närheten? Ja. Bra. Hör på noga då, fortsatte Mikael och började läsa från sina anteckningar. 36 37