Departementspromemorian Brottmålsprocessen - en konsekvensanalys

YTTRANDE 1 (7) Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Departementspromemorian Brottmålsprocessen - en konsekvensanalys 1. Allmänt Hovrätten har i tidigare yttrande över betänkandet Brottmålsprocessen tillstyrkt de där föreslagna huvudprinciperna om en tydligare ansvarsfördelning mellan de olika parterna i brottmålsprocessen. Hovrätten intar samma principiella ståndpunker avseende av de kompletterande förslagen som lämnas i denna departementspromemoria. Hovrätten ställer sig tveksam till om man utifrån denna konsekvensanalys med tillräcklig säkerhet kan anse att de effektivitets- och rationalitetsskäl som uppställs kan uppnås vad avser flera av detaljförslagen. De huvudsakliga skälen för detta är att det utifrån vad som redovisas är svårt att bedöma om förslagen kommer att få avsedd effekt och därmed medföra förbättringar i förhållande till vad som gäller idag. Till detta kommer att denna konsekvensanalys även delvis innehåller förändrade förslag, vilket gör det svårare att överblicka det samlade förslaget. Osäkerheterna gäller särskilt de förslag som utan direkta lagändringar bygger på att man i framtiden utvecklar dataprogram och mellan aktörerna gemensamma verksamhetsstöd samt de förändringar som föreslås avseende domstolarnas, åklagarnas och advokaternas inre arbetsrutiner. De ovan redovisade osäkerheterna om framtida åtgärder gör enligt hovrättens mening att det kan ifrågasättas om utredningens alla förslag ska genomföras. Däremot finns det goda skäl för att vissa av förslagen kan genomföras och ge önskat resultat. Hovrätten väljer att yttra sig över förslagen i enlighet med de rubriker som utredningen använt. 4. Påföljdsyrkandet 4.3.1 Personutredning Hovrätten tillstyrker förslagen i denna del. R1C, 2009-02, DV info.avd. Box 170, 851 03 Sundsvall Besöksadress: Södra Tjärngatan 2 Telefon: 060-18 68 00 Fax: 060-18 68 39 hovratten.nedrenorrland@dom.se www.hovrattenfornedrenorrland.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.00

YTTRANDE 2 (7) 4.3.2 Påföljdsyrkandet Hovrätten tillstyrker på skäl som anges nedan förslaget att åklagaren regelmässigt i åtalet bör ange de lagrum som ska finnas med i domslutet. Åklagarens skyldighet i detta avseende bör dock framgå av lagtext. Enligt 45 kap. 4 RB ska åklagaren i stämningsansökan ange de lagrum som gäller beträffande den brottsliga gärningen. Även åklagarens skyldighet att ange lagrum hänförliga till påföljden bör framgå av lagtext och inte bara av författningskommentar. Hovrätten ställer sig på skäl som anges nedan tveksam till förslaget om att i en situation där den yrkade påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och den tilltalade inte längre samtycker till föreskriften, införa en bestämmelse som ger rätten möjlighet att döma den tilltalade till en svårare eller mer ingripande påföljd än den åklagaren yrkat. Utredningens förslag om åklagarens roll i brottmålsprocessen, 30 kap. 3a RB, innebär att rätten inte ska få döma till strängare eller mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Bestämmelserna är sådana att åklagaren ska ange sitt påföljdsyrkande i stämningsansökan men har möjlighet att ändra sitt yrkande ända fram till slutanföranden. I det läge där den tilltalade inte längre samtycker till samhällstjänst eller en behandlingsplan, torde en åklagare inte kunna underlåta att ändra sitt påföljdsyrkande. Åklagaren kan rimligen vid en huvudförhandling i den tilltalades utevaro, vilket anges som en situation då bestämmelsen kan bli tillämplig, inte vidhålla ett påföljdsyrkande som lagligen inte kan bifallas. Eftersom det är åklagarens slutliga yrkande i påföljdsdelen som styr rättens påföljdsbestämning är det svårt att se i vilka situationer bestämmelsen kan fylla en funktion. Hovrätten tillstyrker på skäl som anges nedan att det införs en bestämmelse som ger rätten möjlighet att döma till en strängare påföljd än vad åklagaren yrkat om det finns särskilda skäl för det. Sådana skäl kan vara att rätten ogillar ett yrkande om utvisning eller näringsförbud. I departementspromemorian framförs argument för och mot att i lag reglera en möjlighet för rätten att i vissa situationer döma till strängare påföljd än åklagaren yrkat. Det anges bl.a. att rätten möjligen kan döma till strängare påföljd än åklagaren yrkat utan särskilt lagstöd i den beskrivna situationen men samtidigt framhålls att det är rimligt att när ny lagstiftning införs så bör sådana principer framgå direkt av lagstiftningen. Hovrätten anser att en möjlighet för rätten att i vissa situationer överskrida åklagarens påföljdsyrkande bör införas och lagregleras. Hovrätten tillstyrker att rätten ska ha möjlighet att förena en skyddstillsyn med en föreskrift utan att det har yrkats av åklagare. 5. Tingsrättsprocessen 5.3.1 En effektivare inledning av processen Föreläggandet till den tilltalade att svarar på åtalet Hovrätten ansluter sig till de överväganden som gjorts ifråga om rollfördelningen mellan åklagare och domstol och delar uppfattningen att det alltjämt bör vara tingsrätten som utfärdar svarsförelägganden.

YTTRANDE 3 (7) I departementspromemorian vidhålls det tidigare förslaget att stämningsinstitutet ska tas bort och nya bestämmelser föreslås om hur allmänt åtal väcks. Således föreslås att begreppen ansökan om stämning och utfärdande av stämning tas bort och att åtalet ska anses vara väckt genom att detsamma ges in till rätten. Mot bakgrund av att det i det tidigare förslaget var åklagaren som skulle utfärda föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet, framstod det då som en naturlig och självklar ändring. Vilka vinster som finns att ändå genomföra denna förändring framgår dock inte. Då det nu inte längre finns något sådant förslag avstyrker hovrätten den föreslagna förändringen. Som anförs i betänkandet används begreppet stämning både avseende ansökan om stämning, rättens föreläggande och delgivning med den tilltalade. Det kan därför finnas fog för att stämningsbegreppet utreds närmare och då för alla de måltyper där talan vid domstol väcks genom att ansökan om stämning ges in till rätten. Som ovan framförs anser hovrätten att det är bra att det fortfarande är domstolen som ska utfärda föreläggande till den tilltalade att svara på åtalet. Ett väl fungerande system med enkla och tydliga förelägganden utgör grunden för genomförandet av det föreslagna särskilda förfarandet för erkända mål. Av departementspromemorian framgår emellertid att det återstår att vidareutveckla det IT-stöd som krävs för utfärdande av svarsföreläggande. Det framgår vidare att förfarandet inte torde kunna tillämpas vid komplicerade mål och inte heller fullt ut då åklagaren framställer alternativa yrkanden. Enligt hovrättens uppfattning bör IT-stödet vara fullt utvecklat innan förändringen genomförs. Mot bakgrund av de begränsningar som ovan nämnts torde det förenklade förfarandet främst bli tillämpligt vid lagföring av brott av enklare beskaffenhet, såsom exempelvis grov olovlig körning, misshandel och stöld. I många fall kan det röra det sig om åtalade med icke ordnade sociala förhållandens såsom avsaknad av fast bostad eller ett pågående missbruk. Det är därför svårt att bedöma hur många som i praktiken kommer att nås av föreläggandet och framförallt hur många som även besvarar föreläggandet. AV departementspromemorian synes inte framgå hur många fall det förenklade förfarandet i praktiken kan komma att kunna tillämpas. Delgivning Hovrätten anser mot bakgrund av vad som anförts i departementspromemorian att det kan finnas fördelar med införandet av en gemensam lagringsplats för uppgifter om adresser m.m. och tillstyrker därför att frågan utreds. 5.3.2 Ett särskilt förfarande för erkända mål Snabbare handläggning Hovrätten instämmer i vad som sagts i departementspromemorian att så snart förutsättningarna finns att avgöra ett mål i det särskilda förfarandet bör det också som utgångspunkt avgöras på det sättet. Hovrätten tillstyrker därför förslaget att ett nytt sista stycke införs i 45 kap. 10 b. Återbetalningsskyldighet för kostnader för offentlig försvarare För att främja en enhetlig tillämpning bör det finnas riktlinjer för hur frågan om ändrade ekonomiska förhållanden ska hanteras. Hovrätten anser att denna fråga bör utredas ytterligare innan utredningens förslag genomförs.

YTTRANDE 4 (7) 5.3.3 Bötesmål Strafföreläggande ska utformas på det sätt som sker i dag Hovrätten ansluter sig till de överväganden som gjorts i fråga om utformningen av straffförelägganden, vilka leder till att det inte förslås någon ändrad utformning. 6. Rådgivning 6.3.1 Rådgivningens omfattning och villkor för ersättning Hovrätten ansluter sig till huvuddragen i utredningens förslag. Således tillstyrker hovrätten att rådgivning som regel ges av advokat och att rätten till rådgivning begränsas till ett tillfälle per mål samt att ersättning för rådgivning utgår med ett fast belopp. Hovrätten delar också bedömningen att rådgivning som lämnats av offentlig försvarare bör ersättas inom ramen för detta uppdrag och inte ersättas särskilt. Den föreslagna ordningen har enligt hovrätten praktiska fördelar i förhållande till de alternativa förslag som framförts, vilka skulle medföra ett mer svårtillämpat regelverk. 6.3.2 Tillgång till advokat Hovrätten vill framhålla att det inte framstår som helt säkert att de tekniska hjälpmedel som finns till hands helt kan överbrygga de begränsningar som bristen på advokater kan medföra på vissa orter vad gäller möjligheten att faktiskt utnyttja rätten till rådgivning. Utgångspunkten för de föreslagna reformerna måste vara att alla medborgare ska ha samma reella möjligheter att tillvarata sina rättigheter oavsett bostadsort. Bristen på lokalt verksamma advokater på vissa orter kan därför enligt hovrättens mening också tala för en ordning som medger rätt till ersättning för tidsspillan och merkostnader om särskilda skäl föreligger. 6.3.3 Ersättningsskyldighet för den tilltalade Hovrätten tillstyrker utredningens förslag. 6.3.4 Den praktiska hanteringen av ersättningsanspråk Hovrätten instämmer i utredningens förslag. 6.3.5 Ekonomiska konsekvenser Hovrätten konstaterar i likhet med departementspromemorian att det föreslagna rådgivningsinstitutet kommer medföra ökade kostnader för det allmänna. Hur stora dessa kostnader blir framstår dock som oklart då prognosen i utredningen är osäker. 6.3.6 Förhållandet till Biträdeskostnadsutredningens förslag Hovrätten konstaterar i likhet med departementspromemorian att rätten till kostnadsfri rådgivning avviker från tankegångarna bakom Biträdeskostnadsutredningens förslag. För att undvika motstridiga regler förordar hovrätten att en samlad översyn görs av de olika regleringarna. 7. Målsäganden 7.3.1 Målsägandens rätt att biträda åtal Hovrätten delar uppfattningen att det inte torde leda till någon beaktansvärd nackdel eller risk för rättsförlust om den ovillkorliga rätten att biträda åtal avskaffas. Inte heller borde det leda till några direkta kostnader.

YTTRANDE 5 (7) 7.3.2 Enskilda anspråks hantering Hovrätten ansluter sig till bedömningen att väl utredda enskilda anspråk förkortar utredningstiderna hos åklagare och domstol. Det finns emellertid svagheter i analysen när det gäller påståendet att det krävs en översyn resp. en uppdatering av polisens verksamhetsstöd. Vad som avses med dessa uttryck är inte klargjort och vad som kommer att krävas i form av nyutveckling eller ökad elektronisk kommunikation eller annat saknar helt belysning (se vidare våra synpunkter under avsnitt 9). Likaså är konstaterandet att det finns ett ökat behov av metodstöd vagt och obestämt. När det gäller förslaget om att enskilda anspråk som väcks efter åtalet ska avskiljas (tillägget till RB 22 kap. 5 ) delar hovrätten uppfattningen om de hot och risker som beskrivs. En fråga som inte har berörts är om och hur en tilltalad blir informerad om att enskilda anspråk kan komma att göras gällande mot honom senare än då han har svarat på åtalet enligt det särskilda förfarandet. 7.3.3 Stödperson Hovrätten ställer sig bakom förlaget i denna del och anser att det är en godtagbar slutsats att förslaget inte torde medföra några beaktansvärda kostnadsökningar. 7.3.4 Målsägandebiträde Hovrätten delar uppfattningen att behovet av målsägandebiträde i hovrätten efter EMRreformen är mycket litet och ställer sig helt bakom genomförandet av förslaget om att biträdesförordnandet upphör efter att tiden för överklagande gått ut. Hovrätten delar utredningens antagande att förslaget torde innebära betydande kostnadsminskningar. 8. Hovrättsprocessen 8.3.1 Målens handläggning En väl fungerande beredning av brottmålen gynnar alla. Hur detta närmare ska gå till i praktiken lämpar sig dock, enligt hovrättens mening, inte att bestämmas genom en utredning. Detta bör istället ske genom hovrätternas inre arbete, både gemensamt mellan hovrätterna och var för sig. Domstolarnas förbättringar av förelägganden bör t ex vara en uppgift för befintliga VERA-grupper. Samverkan m.m. mellan domstolar, åklagare och advokater torde vara svårt att i alla delar bestämma centralt, särskilt som sådan samverkan även bör ske lokalt med hänsyn till olika förhållanden över landet. Beträffande frågor om verksamhetsstöd hänvisas till avsnittet nedan om IT-frågor. 8.3.2 Prövningstillstånd Konsekvenserna av att utöka kravet på prövningstillstånd skiljer sig mycket beroende på om det är ett generellt prövningstillstånd eller det alternativa prövningstillståndet, avseende alla brottmål där påföljden är högst fängelse sex månader, som införs. Av skäl som framgår av vårt yttrande över betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) är vår uppfattning att ett generellt prövningstillstånd inte bör införas. Skälen för detta är bl. a. att det skulle medföra ett betydande merarbete genom att allt för många mål skulle riskera att kräva dubbla förfaranden, dels prövningstillstånd och dels själva avgörandet. Denna ståndpunkt får stöd av utredningens bedömning att prövningstillstånd antas meddelas i 60 70 % av målen.

YTTRANDE 6 (7) Hovrätten tillstyrker att det alternativa prövningstillståndet införs. Utfallet av det alternativa prövningstillståndet är som anges svårt att bedöma, men hovrättens egen uppskattning är att det i stor utsträckning kommer att beviljas prövningstillstånd avseende dessa mål. Att prövningen av mål där det enkelt går att avgöra om tingsrättens dom är riktig begränsas till frågan om prövningstillstånd, ger en enklare och därigenom mer effektiv handläggning av mål där varken rättssäkerheten eller samhällsintresset kräver en mer omfattande handläggning. 8.3.3 Tilltrosregeln Hovrättens uppfattning är att detta problem främst beror på att tingsrätterna av praktiska skäl i allt för hög utsträckning tillåter telefonförhör, vilket hotar rättssäkerheten särskilt som möjligheten till videonärvaro ökat väsentligt. I stället för att avskaffa tilltrosregeln bör det klargöras att problemet kan läkas genom att vittnet kallas till omförhör i samband med hovrättens huvudförhandling. 8.3.4 Justering av åtal En förhoppning om en bättre processledning i tingsrätt löser enligt hovrättens uppfattning inte problemet, varför utredningens förslag avstyrks och nuvarande möjligheter till justeringar bör kvarstå. 8.3.5 Avgörande utan huvudförhandling Hovrätten delar uppfattningen att det finns resurs- och effektivitetsvinster om fler brottmål avgörs på handlingarna. Det som främst behövs för att effektivitet ska kunna uppnås är enligt hovrättens uppfattning en lagändring som ger hovrätterna egen beslutsrätt att avgöra vilka mål som är lämpliga att avgöra på handlingarna. Det blir då upp till respektive hovrätt att utifrån organisation och tillgängliga resurser själva avgöra vilka mål som är lämpliga att avgöras på handlingarna. I avsaknad på sådan lagändring bedömer hovrätten att effektivitetsvinsterna med utredningens förslag blir marginella. 8.3.6 Hänvisning till muntlig bevisning Det bör understrykas att det enligt hovrättens mening främst är mål med många huvudförhandlingsdagar (minst 3 5 dagar) som de effektivitetsmål som eftersträvas kan uppnås. Då effektivitetsvinsterna även i de större målen mål varierar från mål till mål beroende på respektive måls olika förutsättningar, bör det vara upp till respektive hovrätt att själv avgöra när och hur man ska tillämpa hänvisning till muntlig bevisning. 9. IT-frågor Många av förslagen utgår från en utveckling av såväl de enskilda parternas verksamhetsstöd som de mer eller mindre gemensamma (i vart fall ömsesidigt kommunicerande) datasystemen. Utifrån hittills erhållna erfarenheter inom det s.k. RIF-samarbetet, anser hovrätten att det inte är lämpligt att ta ställning till och besluta om reformer som bygger på utveckling av IT-stöd förrän det finns framtagna och kvalitétssäkrade system. 10. Genomförande Brottmålsprocessen är sannolikt den mest ingripande formen av myndighetsutövning. Vi har idag en väl fungerande och flexibel utveckling av brottmålsprocessen, dels lagbunden och dels mindre lagbundet genom det inre arbetet vid domstolarna. Hovrätten bedömer

YTTRANDE 7 (7) att det inte minst av rättssäkerhetsskäl är viktigt att man innan man beslutar om påtagliga förändringar av brottmålsprocessen måste känna en stark övertygelse om att de förändringar som ska genomföras även ger de effekter och den rationalitet som avsetts. Detta innebär i praktiken att sådana förändringar ska vara förutsebara, tydliga och lagbundna. Många av förslagen avseende domstolarnas inre arbete omfattas inte av dessa förutsättningar och bör därför enligt hovrättens mening inte genomföras som en följd av denna utredning, utan utvecklas i annan ordning. Detta yttrande har beslutats av hovrättspresidenten Sten Burman, hovrättslagmannen Susanne Hård, hovrättsråden Mats Fällström och Marie Norberg samt tf. hovrättsassessorn Anders Dahlin. Sten Burman