Barbro Björkhem. Barbro Björkhem

Barbro Björkhem Barbro Björkhem 2012

Innehåll Pilgrimssnäckor på stigen... 4 Vart tog barnet i mig vägen?... 22 Traditionens makt... 86 Oro för det okända... 151 Katastrofer och anpassning... 198 Skälvningen i våra hjärtan... 245

Pilgrimssnäckor på stigen 4

Vi var redan sena. Framför oss låg första dagens vandring på över 30 kilometer. Hur lång tid skulle det ta? När kunde vi vara framme i Triacastela där vi skulle övernatta? Lite tid kunde behövas till att ta reda på hur lederna märktes ut. Vi fick absolut inte välja fel väg. Det oroade mig mest. Så osäkra som vi kände oss inför starten på pilgrimsleden borde vi ha börjat gå redan i gryningen. Men det fanns ingen plats på härbärget i O Cebreiro högt uppe i de galiciska bergen där vi tänkte börja vandringen. Vi hade i stället fått övernatta i en liten by nedanför. Att få vandra pilgrimsleden hade jag drömt om under en lång tid. Jag vet inte varför. Antagligen måste jag ha läst någon skildring av människor som gått leden. Möjligheten att kunna gå hela dagar i en natur som var kantad av så mycket avlagringar av århundradenas kultur fascinerade mig. Det fanns ingen jag kände som hade gått leden, vad jag visste. Men jag kände till att det var en populär vandring. Den lockade tusentals människor från olika hörn av världen varje år. Man kunde börja vandringen från olika länder, Frankrike, Italien, Spanien eller Portugal. Slutmålet var för alla katedralen i Santiago, uppförd under tidig medeltid till lärjungen Jakobs ära. Längs med leden fanns otaliga kyrkor och kapell som uppförts under århundradenas lopp. Det fanns säkert många vandrare som drivits av ett religiöst syfte. Men inte alla och inte heller jag. Det som gjorde att jag ville gå leden var tanken på att i lugn och ro få tänka över mitt liv. Att någon gång, när jag inte längre kände stressen från arbete och familj, kunna få gå vid sidan av mitt liv. Att få återuppleva stunder i mitt liv som inneburit glädje, överraskning eller sorg. Då, när jag var mitt uppe i vardagens aktiviteter, var jag knappt medveten om vad som hände. Livet rusade så snabbt förbi. Inte förrän tiden passerat insåg jag vad det var som nyss hänt. Det fanns inte tid för reflexion. Nya händelser lades ständigt till de 5

Utsikt från cypresser. Olja 1998 6

gamla. Det som var förbi var förbi. Nya erfarenheter väntade runt hörnet. Jag tror att det var det som var en av de främsta anledningarna till att jag ville gå pilgrimsleden. Att få tid att tänka på det som hänt mig, utan att störas av alla måsten som tornade upp sig varje dag. Att få vara i fred med mina tankar utan att behöva avbryta dem för att uppfylla de nya krav som plötsligt dök upp. En annan anledning var att jag tycker om att gå. Att vandra är för mig en sällsynt njutning. Under flera år har ett par vänner och jag tagit några dagar och gått tillsammans, på sensommaren eller tidig höst. Vi har varit i de svenska fjällen, i trakterna kring Funäsdalen och vid Grövelsjön. Vi har gått i det skotska höglandet och på leder i Auvergnes vulkanområden. Då hade vi alltid haft ett mål. På morgonen kunde vi säga här är vi nu, och dit är vi på väg. Sträckorna var aldrig oöverstigliga, bara tillräckligt långa. Efter dagens slut kunde vi känna att vi gjort en ordentlig dagsetapp. Det är rogivande att gå på det sättet. Utan krav på att åstadkomma något. Endast överlämnad till tankar och minnen. Att i lugn och ro fundera på det som hänt, att återkalla människor som jag mött och tänka på vad de sagt och gjort. Att vara ensam i sina tankar och ändå inte ensam. Bredvid mig fanns vänner som jag kände väl. Vi bytte några ord då och då. Ibland fastnade vi i långa samtal. I ryggsäcken fanns lunchmaten som oftast var mycket enkel, bröd, en flaska vatten, lite ost och en frukt. Sedan på kvällen kunde vi satsa på stort. Fanns det tillgång till kök turades vi om och bjöd på le Grand Diner. I annat fall gick vi ut och åt på något matställe i närheten. Det fanns en stark gemenskap under vandringen. Vi delade ansträngningen att ha gått en hel dag och sedan bli fysiskt trötta. Det var befriande att kunna släppa alla vardagliga krav och bara njuta av landskapet. Lägga steg till steg. Det var de här vandringarna 7