Idrottsrörelsen och spelpengarna högvinst eller nitlott? Sedan början av 1990-talet har idrottsrörelsen blivit allt mer beroende av intäkter från den svenska spelmarknaden. De faktiska beloppen är minst sagt imponerande. Enbart från Svenska Spel kommer 2005 års utdelning till Riksidrottsförbundet att överstiga en miljard kronor. Därtill generar BingoLotto trots återkommande larmrapporter om spelets dalande popularitet alltjämnt i runda tal en halv miljard kronor årligen till landets många lokala idrottsföreningar. I ekonomiskt avseende måste således de s.k. spelpengarna betraktas som en högvinst för svensk idrott. Men frågan är vad idrottens tilltagande spelberoende har fått för idrottspolitiska konsekvenser. På vilka sätt har spelpengarna påverkat idrottsrörelsens självständighet i relation till staten, marknaden och det omgivande samhället? Johan R Norberg IDROTTSVETENSKAP, Malmö högskola Idrottsrörelsen och spelpengarna Våren 2004 lanserade Riksidrottsförbundet (RF) en omfattande annonskampanj. Själva annonsen, som bland annat publicerades i Dagens Nyheter, dominerades av en färgbild med ett stort antal barn samlade i en gymnastiksal. Barnens olika matchdräkter, bollar och redskap visade att de representerade svensk barn- och ungdomsidrott i hela sin bredd. Barnen i mitten av bilden höll dessutom upp en stor check. Beloppet var hela två miljarder kronor vilket uppgavs motsvara den summa som svensk barnoch ungdomsidrott årligen erhåller via spelpengar. Budskapet var tydligt: från idrottsrörelsen riktades ett stort tack till alla de människor som spelar Bingolotto, köper en Triss eller lämnar i några rader på Stryktipset. Barn- och ungdomsidrotten behöver er och en reglerad svensk spelmarknad. RF:s annonskampanj är intressant på många sätt. Först och främst visar den att förbundet tagit ställning i en aktuell och spelpolitisk fråga. Mitt i en brännande debatt om det svenska spelmonopolet framtid ställer sig idrottsrörelsens ledning på statens och den reglerade spelmarknadens sida. Därtill är kampanjen en bekräftelse på att resursströmmarna till idrotten genomgått stora förändringar under senare år. Sedan början av 1990-talet har idrottsrörelsen blivit allt mer beroende av intäkter från den svenska spelmarknaden. Vid sidan av det kommunala idrottsstödet utgör spelmarknaden numera idrottens viktigaste inkomstkälla. Eller som det formuleras i kampanjens undertext: I varje svensk stad går en röd tråd från spelombudet på Storgatan till omklädningsrummet borta vid idrottsplatsen. Utan tvekan har de ökade spelpengarna utgjort ett betydelsefullt ekonomiskt tillskott för svensk idrott inte minst i tider av ökade kostnader och minskade kommunala bidrag. I denna artikel är det dock min avsikt att resonera kring de idrottspolitiska följderna av idrottens tilltagande spelberoende. Huvudfrågan är på vilka sätt som spelpengarna påverkat idrottsrörelsens relation till staten. 1 Statens idrottspolitik: att stödja eller styra? En redogörelse för spelpengarnas betydelse för svensk idrott kan inte göras utan hänsyn till statens generella idrottspolitik. 2 Ända sedan det statliga idrottsanslagets tillkomst i början av 1900-talet har statens idrottspolitik utformats i en avvägning mellan att 36
Med hjälp av idrottskändisar drar Bingolotto in ca 500 miljoner om året till idrotten. Frågan blir dock på vilket sätt påverkar detta idrottsrörelsens förhållande till staten? Bild Pressens Bild stödja och styra. Med stödja avses att staten alltid haft målet att uppmuntra svensk idrott i formen av en frivillig massrörelse. Tanken här har varit att statens bidrag skall utgöra en sorts hjälp till självhjälp med syfte att uppmuntra idrottens ideella krafter och samtidigt skydda verksamheten från att hamna i ett hämmande marknadsberoende. Detta mål är i hög grad aktuellt än idag. Som exempel sorterar regeringens idrottspolitik sedan några tillbaka inom området folkrörelsepolitik vars grundläggande värden är föreningarnas självständighet och oberoende, såväl gentemot den offentliga sektorn som gentemot det privata näringslivet. 3 En uttalat syfte med statens bidragsgivning är således att främja idrottsrörelsen som en fri och självständig folkrörelse, oberoende av externa intressen och det omgivande samhället. Men ambitionen att hjälpa idrottsrörelsen hade aldrig funnits om statsmakterna inte samtidigt ansett att det fanns specifika samhälleliga nyttigheter kopplade till just idrott. Dessa samhällsnyttiga aspekter har varierat över tid. I början av seklet framhölls traditionellt borgerliga värden såsom försvarsaspekter, nationell endräkt och fostran (av unga män). Under välfärdsstatens glansdagar underströks att idrott skapade folkhälsa, utgjorde en skola i demokrati och motverkade ungdomskriminalitet. Idag betonas särskilt idrottens förmåga att uppmuntra sunda motionsvanor hos både unga och gamla, att verka för jämställdhet mellan könen och integrera olika samhällsgrupper. De konkreta målen har således förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Det centrala i detta sammanhang är dock att statsmakternas politik både inriktats på idrottens former och dess innehåll. Man har både velat uppmuntra en 37
frivillig folkrörelse och samtidigt haft ett intresse av att styra rörelsen mot ett antal samhällsnyttiga verksamheter. Att uppfylla båda dessa mål är ingen enkel uppgift. Tvärtom tenderar de snarare att motverka varandra. En allt för stödjande politik medför att idrottsrörelsen kan utnyttja statens bidrag till annat än vad statsmakterna önskar. Samtidigt tenderar styrande åtgärder att undergräva hela idén med en fri och obunden folkrörelse. Svensk idrottspolitik kan således ses som en svår balansakt mellan potentiellt motstridiga mål. Denna inneboende motsättning har dock endast undantagsvis utmynnat i öppna konflikter mellan idrottsrörelsen och staten. En förklaring är att båda parter för det mesta varit överens om idrottens samhällsnytta. Därtill har riksdag och regering vanligtvis prioriterat idrottsrörelsens självständighet och därmed undvikit mer långtgående styrning i sin bidragsgivning. Under senare år har vi dock kunnat märka ett trendbrott. Mycket tyder på att den statliga styrningen har ökat och i denna utvecklingsprocess har spelpengarna haft en viktig roll. Statens spelpolitik Även statens spelpolitik är ett komplicerat område. Precis som i idrottspolitiken finns här olika mål som uppenbart riskerar att motverka varandra. Till saken hör att spel, i likhet med alkohol och tobak, är ett känsligt politikområde. Spel som samhällsfenomen berör och engagerar många människor. Lotterier, rouletter, tipskuponger och spelautomater väcker känslor av lust och olust, glädje och indignation. För vissa är det ett relativt oförargligt tidsfördriv där ett spänningsmoment förenas med oskyldiga drömmar om framtida rikedomar. För andra leder ett överdrivet spelande till svår ekonomisk och social misär för både spelare och deras anhöriga. Därtill kan spel generera stora ekonomiska vinster och därmed utgöra en lockande marknad för både kommersiella intressen och illegala aktörer. Av dessa skäl är den svenska spelmarknaden precis som i många andra länder hårt reglerad. I 2005 års budgetproposition definieras statens spelpolitik på följande sätt: 38 Målet för spelpolitiken är en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former. Överskottet från spel bör värnas och alltjämnt vara förbehållet det allmänna eller allmännyttiga ändamål, dvs föreningslivet, hästsporten och staten. 4 Som formuleringarna indikerar, avser politiken att tjäna flera syften. För det första skall allmänhetens spelbehov tillfredsställas. En grundtanke är således att en reglerad spelmarknad är att föredra framför ett spelförbud inte minst eftersom det senare är svårt att i praktiken upprätthålla och dessutom riskerar att uppmuntra illegal spelverksamhet. För det andra indikeras att kommersiella intressen inte skall få styra spelmarknadens utformning. Med ord som sund och säker är budskapet att marknadskrafternas snäva profithunger allt för lätt skulle frambringa en okontrollerbar spelhysteri utan hänsyn för eventuella sociala följdproblem. Staten bör således utnyttja sin regleringsmakt för att garantera en säker och kontrollerad spelmarknad i en väl avgränsad omfattning. För det tredje och slutligen framhålls att staten har fiskala intressen. Spelmarknaden genererar ett omfattande vinstöverskott vilket skall tillföras statskassan eller reserveras för olika allmännyttiga ändamål. Problemet i den statliga spelpolitiken kan formuleras som ambitionen att på en och samma gång företräda spelmarknadens samtliga intressen. En första uppgift blir att finna en avvägning mellan den stora allmänhetens intresse av ett varierat och spännande utbud till rimliga priser och att samtidigt motverka risken för att människor hamnar i ett spelberoende. På motsvarande sätt motiverar social skyddshänsyn att spelmarknadens omfattning begränsas samtidigt som staten har starka ekonomiska intressen av höga vinster och kontinuerlig marknadsexpansion. Att staten dessutom är ägare av spelbranschens största enskilda aktör, Svenska Spel, och därmed ansvarig för bolagets utveckling i konkurrens med andra spelbolag gör det hela naturligtvis inte enklare. Regleringarna på den svenska spelmarknaden kan ses som statsmakternas försök att hantera alla dessa olika intressen. Med en särskild lotterilagstiftning och begränsad tillståndsgivning har staten stora möjligheter att påverka vilka som skall få agera på spelmarknaden, vilka spelformer de får anordna (och i vilken omfattning) samt hur intäkterna skall fördelas mellan vinster (till spelarna) och inkomster till statskassan, hästsporten och föreningslivet. I ekonomiska termer avser regleringen att eliminera fri prissättning och konkurrens. Ofta uppfattas konkurrens som något positivt. Det är en kraft som skapar innovationer, effektivitet och leder till låga priser i konsumentledet. Av främst socialpolitiska skäl uppfattas konkurrens dock som olämplig på spelområdet. Dessutom ökar intäkterna (till staten) om konkurrensen begränsas. Störst marginalintäkter erhålls när 1) antalet aktörer på spelmarknaden begränsas till ett minimum och 2) priserna på olika spelformer är så höga som möjligt (läs: att oddsen är så dåliga) utan att konsumenterna därmed avstår från att spela. Då maximeras spelbolagens vinster samtidigt som utbudet på spelmarknaden hålls på en begränsad nivå. Att stödja idrotten med spelpengar Att politiska beslutsfattare reserverar spelintäkter till idrottsliga ändamål är långt ifrån ovanligt. Kopplingen mellan spel och idrott är ju ofta intuitiv och omedelbar inte minst eftersom idrottsevenemang är föremål för olika former av tips och vadslagningar. Från statsmakternas sida är huvudskälet dock att skapa spelpolitisk legitimitet. Just eftersom spel är ett kontroversiellt område är det en fördel för politikerna om man kan påvisa att en statligt sanktionerad spelverksamhet avser att främja verksamheter som uppskattas av allmänheten. Detta är inte minst tydligt i ett historiskt perspektiv. Nästa alla spelformer som idag är tillåtna i Sverige (lotterier, totalisatorspel, tips, värdeautomater, och så vidare) har legaliserats med förutsättningen att de ska främja olika välgörande ändamål. Ofta kan en koppling dessutom höja en specifik spelforms attraktionsvärde. Ett välkänt exempel är Bingo- Lotto vars överskott tillfaller svenskt föreningsliv. Ett annat exempel är Olympiatravet där ATG i samarbete med SOK marknadsför vadslagning på hästar med argumentet att överskottet tillfaller svensk elitidrott. Slutligen kan tilläggas att idrott, tillsammans med bland annat kultur, tillhör en viss typ av politiska sakområden vilka har svårt att hävda sig i kampen om statsbudgetens fördelning. Särskilt i tider av ekonomiska besparingar verkar politikers uppfattning vara att skattemedel i huvudsak bör reserveras till välfärdsstatens kärnområden medan däremot idrott, kultur och fritid är lämpliga områden för alternativa finansieringslösningar. Inte sällan kan
därmed spelintäkter komma ifråga. Att det senare i praktiken kan ge oförutsett höga bidragsbelopp ingår dock sällan i beräkningarna. Systemet med statligt idrottsstöd via spelpengar är inte bara en ekonomisk fråga. Det kan även få långtgående konsekvenser för idrottsrörelsen existensvillkor och dess handlingsutrymme mellan stat, marknad och civilsamhälle. Framförallt kan spelintäkter stärka idrottsrörelsens oberoende i förhållande till staten. Förklaringen är enkel: om idrottens statliga stöd kopplas till spelmarknaden skapas en distans till riksdagen, statsbudgeten och det allmänna konjunkturläget. Det blir inte längre riksdagens förtroendevalda utan medborgarnas håg för spel och dobbel som i praktiken avgör omfattningen av idrottens offentliga anslag. Tydliga exempel på detta finner vi i både Norge och Danmark, där storleken på statens idrottsstöd sedan slutet av 1940-talet varit direkt kopplat till överskottet av statligt kontrollerade tipsbolag.5 Tre aspekter på spelpengars idrottspolitiska konsekvenser Att idrotten stöds med spelpengar innebär dock inte med automatik att dess beroende av staten minskar. Åtminstone tre aspekter bör vägas in i en analys av spelpengars idrottspolitiska konsekvenser. Den första dimensionen handlar om idrottsrörelsens faktiska aktivitet på spelområdet. Ett välkänt exempel på hög föreningsaktivitet är BingoLotto. Spelformen bygger på principen att föreningarnas medlemmar agerar spelombud och att klubbarna får provision för sålda lotter. Bingo- Lotto är således ett tydligt exempel där spelmarknaden kan öka föreningslivets egenfinansiering. De intäkter som genereras blir ett komplement till andra inkomstkällor, såsom föreningsbidrag och kommunala anläggningssubventioner. Föreningarnas beroende av offentligt stöd minskar således i takt med varje såld lott. Men därmed inte sagt att BingoLotto gör föreningarna autonoma i en vidare mening. Tvärtom ersätts/kompletteras det statliga beroendet med ett marknadsberoende där klubbarnas ekonomiska handlingsramar görs avhängigt såväl medlemmarnas förmåga att sälja lotter som spelets allmänna popularitet i form av TV-sänd helgunderhållning. En helt annan situation uppstår om staten ansvarar för spelverksamheten men reserverar delar av dess överskott till idrotten. För föreningslivet blir den omedelbara fördelen att man slipper skicka iväg sina barn och ungdomar på gator och torg med fickorna fulla av lotter. Men priset blir att spelpengarna nu transfereras som statliga bidrag och att den enskilda föreningen inte längre kan öka sin egen tilldelning genom flitig lottförsäljning. En andra dimension handlar graden av statlig kontroll över spelpengarnas fördelning. Även här kan man tänka sig olika lösningar. I till exempel Danmark har statsmakterna generellt undvikit att lägga sig i hur idrottsrörelsens olika förbund och föreningar valt att utnyttja sina tipsmidler. Resultatet har blivit att spelpengarna stärkt idrottsrörelsens autonomi i förhållandet till den politiska makten. Den motsatta strategin är att staten bibehåller en hög grad av kontroll över pengarnas fördelning. I sådana fall blir det endast omfattningen av de statliga anslagen som avgörs utanför statsmakternas omedelbara kontroll (under förutsättning att beslutsfattarna inte väljer att ändra sina fördelningsprinciper). I övrigt kan anslagen likställas med vilka statliga bidrag som helst. En tredje dimension handlar om spelmarknadens utformning och statens agerande som regulator. Här är poängen att spelmarknaden ständigt är i förändring. Spelkonsumenter är ombytliga varelser, likaså olika spelformers popularitet. Dessutom har staten med sin regleringsmakt stora möjligheter att påverka spelmarknadens struktur och omfattning. Idrottsrörelsens spelintäkter måste således alltid sättas i relation till allmänna förändringar inom spelområdet och statens roll däri. Norge är ett belysande exempel. Där tillämpades länge principen att idrottsrörelsen hade rätt till merparten av överskottet på tipsspel med hänvisning till att dessa baserades på idrottsresultat. Detta var länge en lönsam affär eftersom idrottsrelaterade spel dominerade utbudet hos Norsk Tippning AS. Under 1980-talet infördes dock Lotto. Samtidigt beslutades att överskottet från denna nya spelform skulle reserveras för kulturella ändamål. Därmed uppstod en intressekonflikt mellan olika förmånstagare. Lotto visade sig dessutom vara mycket populärt med resultatet att idrottens andel av spelbolagets vinstöverskott sjönk drastiskt. Statsmakternas makt att påverka hela spelmarknadens struktur kan således få stora och omedelbara konsekvenser för enskilda förmånstagare. Att svensk idrott får intäkter genom spel är således i sig inte tillräckligt för att bedöma spelpengarnas idrottspolitiska effekter. I det följande kommer därför ovan beskrivna aspekter att utgöra en utgångspunkt för en mer ingående analys av spelpengarnas betydelse för svensk idrott och särskilt rörelsens relation till staten. Idrotten i svensk spelpolitik några utvecklingstendenser I frågan om idrottsrörelsens aktivitetsgrad på spelmarknaden har vi sedan början av 1990-talet fått uppleva två parallella utvecklingslinjer: dels hög föreningsaktivitet genom BingoLotto, dels låg aktivitet i form av värdeautomater. BingoLottos uppgång och fall? BingoLotto är närmast att betrakta som en klassisk framgångssaga. Spelet startades 1989 i lokal-tv i Göteborg på initiativ av Göteborgs distriktsoch idrottsförbund. Efter en trevande start vann programmet i popularitet och 1990 genererades 10 miljoner kronor till Göteborgs idrottsliv. Det stora genombrottet inföll dock hösten 1991 när programmet började sändas nationellt i TV4. Med den populäre programledaren Leif Loket Olsson i spetsen utvecklades programmet på kort tid till det svenska folkets nya lördagsunderhållning. Och de idrottsföreningar som valde att hoppa på BingoLottotåget kunde omedelbart se resultatet i form av ökade inkomster. 1992 uppgick idrottsrörelsens samlade förtjänst till 260 miljoner kronor. Det följande året blev resultatet 865 miljoner. Redan nu inbringade Bingo- Lotto belopp vida överstigande statens idrottsstöd. Under de följande åren fortsatte dock BingoLotto att öka i popularitet. 1997 nåddes en kulmen med tittarsiffror på närmare 2 miljoner i veckan, drygt 3.1 miljarder kronor i total omsättning och ett vinstöverskott till idrottsrörelsen på över en miljard kronor. Ett intressant kännetecken för BingoLotto är att det utformades vid sidan av de traditionella och statligt kontrollerade spelbolagen. Trots en snårig lotterilagstiftning och motsträviga myndigheter lyckades arrangörerna med Folkrörelsernas Samarbetsorgan för Lotterifrågor (FSL, nuvarande Folkspel) i spetsen att skapa en spelform som väsentligt stärkte folkrörelsernas ställning på spelmarknaden. För många idrottsföreningar blev försäljning av Bingolotter snabbt en dominerande inkomstkälla. Kritiken mot barnarbete kunde accepteras så länge som lottförsäljningen gav ett rejält tillskott i föreningskassan. 39
Under senare år har dock BingoLotto börjat förlora i popularitet. Varken nya spelformer, ändrade sändningstider eller byte av programledare har än så länge kunnat bryta den nedåtgående trenden. Minskningen började märkas redan vid millennieskiftet. Därefter har såväl lottförsäljningen som tittarsiffrorna sjunkit markant med följden att idrottsrörelsens intäkter på BingoLotto halverats sedan toppåret 1997. Viva Jack Vegas! Parallellt med BingoLottos stigande popularitet i början av 1990-talet togs politiska initiativ att ytterligare stärka föreningslivets ställning på spelmarknaden. Bakgrunden var ett antal samverkande faktorer. Först och främst hade svenskt föreningsliv på kort tid drabbats av stora ekonomiska bekymmer. I kölvattnet på en djup lågkonjunktur hade många kommuner tvingats till stora besparingar med minskade föreningsbidrag till följd. Samtidigt hade den höga inflationen urholkat statens idrottsstöd, särskilt det s.k. lokala aktivitetsstödet. Därtill hade många idrottsföreningar drabbats av stora kostnadsökningar till följd av 1990 års skatteomläggning. Svenskt idrotts- och föreningsliv var således i stort behov av ökade bidrag men med hänvisning till konjunkturläget var riksdag och regering inte villiga att tillskjuta nya medel över statsbudgeten. En andra bidragande faktor låg i spelmarknadens utveckling. Under 1970- och 1980-talet hade spelmarknaden upplevt en kraftig tillväxt. Vinsterna hade dock i huvudsak tillfallit de statliga spelbolagen Tipstjänst och Penninglotteriet samt ATG. Förlorarna var folkrörelserna med sina traditionella varulotterier och bingoverksamhet vars andel av spelmarknaden sjunkit från 31 procent 1970 till blott 17 procent 1991. Detta hade skapat stort missnöje och rest krav på reformer. Våren 1994 presenterade den borgerliga regeringen ett brett reformpaket i syfte att stärka föreningslivets ställning på spelmarknaden. Vissa åtgärder, som höjda penningvinster och skattelättnader, syftade till att öka konkurrenskraften för folkrörelsernas befintliga lotterier och bingospel. Andra förslag var avsedda att mer drastiskt stärka den ideella sektorns intäkter på spelmarknaden. En ny spelform skulle introduceras, så kallade värdeautomater, vars överskott oavkortat skulle tillföras föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet. Vidare föreslogs att Tipstjänst skulle övergå i 40 folkrörelsernas ägo. Förslagen godkändes av riksdagen. En försäljning av Tipstjänst kom däremot aldrig att realiseras. Efter regimskiftet hösten 1994 avbröt den nya socialdemokratiska regeringen omedelbart pågående förhandlingar. Nya utredningar tillsattes med uppdraget att istället pröva en sammanslagning av Tipstjänst och Penninglotteriet. I juni 1995 beslutades dessutom att Tipstjänst skulle ges ensamrätt att bedriva det nya värdeautomatspelet trots starka protester från bland annat RF. Spelets överskott skulle dock alltjämt tillföras föreningslivet. Året därpå godkände riksdagen en sammanslagning och ett nytt statligt bolag, Svenska Spel, bildades. De nya värdeautomatspelen introducerades sommaren 1996 under namnet Jack Vegas. Spelet kan ses som en variant på traditionella s.k. enarmade banditer. Kännetecknande är vidare att det endast får bedrivas på restauranger med utskänkningstillstånd samt att de som spelar måste vara 18 år fyllda. 6 Det första året omsatte Jack Vegas blygsamma 24 miljoner kronor. I takt med att antalet automater ökade så steg dock även omsättningen. Redan efter två år passerades miljardstrecket. År 2001 hade Jack Vegas utvecklats till Sveriges mest populära spel med hela 11 procent av den totala marknaden. Av Svenska Spels årsredovisning för 2004 framgår att värdeautomaterna omsatte drygt 7 miljarder kronor och utgör 36 procent av bolagets totala omsättning. Värdeautomaterna blev således en succé. Detta gav i sin tur stora och positiva effekter på statens idrottsstöd. Det första året som pengar utdelades, 1998, genererade Jack Vegas 50 miljoner kronor till idrottsrörelsen utöver det traditionella idrottsanslaget. Därefter ökade beloppen i snabb takt. År 2001 uppgick bidraget till 360 miljoner kronor, året därpå låg summan på 606 miljoner kronor. Totalt sett har Svenska spel under åren fram till 2004 genererat i runda tal 3,5 miljarder kronor till svensk idrott. Svenska Spel har således under senare år blivit en av idrottsrörelsens viktigaste bidragsgivare vid sidan av det kommunala föreningsstödet. Och i takt med BingoLottos dalande popularitet framträder ett mönster av ökade spelintäkter för idrotten men minskad föreningsaktivitet. BingoLotto genererar fortfarande stora belopp till svensk idrott - en halv miljard kronor om året är ingen oäven summa. Än viktigare är dock det stöd som numera erhålls via det statliga spelbolaget Svenska Spel. Ökad öronmärkning i statens idrottsanslag Vilka iakttagelser kan göras rörande statens kontroll över spelpengarnas fördelning? Ja, här ser vi att statsmakterna mycket ogärna avsäger sig ett inflytande. Sedan mitten av 1990-talet har ett antal nya spelformer introducerats i Sverige. Två av dessa, värdeautomater och kasinon (av internationellt slag), har det gemensamt att de initierades i syfte att stärka föreningslivets ställning på spelmarknaden. Ursprungsförslaget (utformat av 1991 års Lotteriutredning) var att spelen skulle arrangeras av ett folkrörelseägt spelföretag. Resultatet? I båda fallen beslöt statsmakterna att ge tillståndet det statliga spelbolaget Svenska Spel. 7 Redan vid värdeautomaternas tillkomst beslutades att överskottet skulle öronmärkas till föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet. Detta innebar i praktiken att idrottens tilldelning kanaliserades som ett tillskott i det så kallade lokala aktivitetsstödet. Med tiden tillkom dessutom den stora handslagssatsningen. I båda fallen handlar det om att spelpengar öronmärkts för specifika satsningar med hög grad av statligt inflytande. Och eftersom det traditionella idrottsanslaget (till förbundens administration, med mera) dessutom minskat under senare år, blir slutsatsen att styrningen i den statliga bidragsgivningen till idrottsrörelsen har ökat väsentligt under det senaste decenniet. Eller som Lars Liljegren, ordförande i Stockholms idrottsförbund, formulerat saken: Vi har aldrig fått så mycket pengar, men Riksidrottsstyrelsen och förbunden har heller aldrig haft så litet inflytande över hur de används. Nya vinstdelningssystem och debatten om spelmonopolets framtid Den tredje aspekten rör förändringar i spelmarknadens utformning. Även här framträder intressanta mönster. Under 1990-talet var idrottens spelpengar tydligt kopplade till vissa specifika marknadssegment. Intäkterna kom framförallt från BingoLotto och överskottet från Svenska Spels värdeautomater. I ekonomiskt avseende var detta en förhållandevis bra lösning eftersom båda spelformer var populära och följaktligen genererade stora vinster. Sedan 2004 har dock bidraget från Svenska Spel fått nya fördelningsprinciper. Ett generellt vinstdelningssystem har införts baserat på spelbolagets totala överskott (efter ett inte oväsentligt grundavdrag som
tillfaller staten). Utgångspunkten för nyordningen har inte varit att varken öka eller minska idrottens tilldelning. Avsikten har istället varit att skapa goda förutsättningar för samförstånd mellan det statsägda bolaget och det överskottsmottagande föreningslivet. Det har ansetts problematiskt om föreningsstödet baserats på en enda spelform eftersom spelet i fråga kan förlora i popularitet och det finns risk för intressekonflikter med föreningslivet när Svenska Spel lanserar nya spelformer. Med det nya systemet har idrottens spelinkomster således kopplats till bolagets allmänna utveckling. Detta har gjort idrotten mindre beroende av de så kontroversiella värdeautomaterna men det har samtidigt skapat ett ökat beroende av att Svenska Spels totala vinst inte börjar minska. Vi kommer osökt in på debatten om det statliga spelmonopolets framtid. Under senare år har ett antal internationella spelbolag försökt att etablera sig på den svenska marknaden. Huvudargumentet har varit att den svenska regleringen av spel och lotteriområdet är oförenlig med EU-rätten. Det svenska regelverket har dock än så länge kunnat förhindra dessa bolag från att öppna egna spelbutiker på svensk mark. Likaså är marknadsföring av utländska spel inte tillåtet. Däremot har det inte visat sig möjligt att i praktiken förhindra spel över Internet. Inom detta (ökande) spelsegment är därmed kampen om monopolet i praktiken redan är förlorat. Det är svårt att sia om det svenska spelmonopolets framtid. Man kan dock inte undgå att notera att Svenska Spels nya vinstdelningssystem med idrottsrörelsen infallit osedvanligt lägligt. Tidigare när idrottens tilldelning från Svenska Spel var kopplat automatspelen var idrotten relativt opåverkad av spelutvecklingen över Internet. Den ökade utländska konkurrensen var inriktad på så kallade tur- och skicklighetsspel vilket i huvudsak drabbade Svenska Spel och ATG. Idag har idrotten däremot direkta ekonomiska intressen av att Svenska Spel inte förlorar kampen mot de internationella konkurrenterna. Mot denna bakgrund är det inte heller så konstigt att man öppet tagit ställning för en fortsatt reglerad spelmarknad. Med det nya vinstdelningssystemet har dessutom blivit mycket lättare för idrottsminister Ringholm att försvara det svenska spelmonopolet med argumentet att spelöverskottet tillfaller svensk idrott. Detta är dock en sanning med modifikation. Även om idrottsrörelsen tilldelas betydande belopp av Svenska Spels överskott, så är staten den stora vinnaren. I runda tal 75 procent av spelbolagets vinst går nämligen oavkortat in i statskassan. Just nu präglas debatten av stor oro för effekterna om/när den reglerade spelmarknaden inte längre kan upprätthållas. Att det skulle leda till minskade statliga inkomster är uppenbart. Mer problematiskt är att bedöma konsekvenserna för statens idrottsstöd. Vissa menar att en avreglering skulle vara förödande för idrottsrörelsen och särskilt dess breda barn- och ungdomsverksamhet. Ett sådant framtidsscenario utgår dock från antagandet att statsmakterna skulle lämna idrottsrörelsen vind för våg den dag spelintäkterna sinar. Mot detta står naturligtvis möjligheten att de politiska beslutsfattarna väljer att tillföra idrotten nya medel över statskassan. Den avgörande frågan är således vad statsmakterna egentligen anser om idrotten och dess samhällsnytta. Är idrotten tillräckligt viktig för att motivera ett betydande statsstöd trots vikande spelintäkter? Detta är dock en fråga som de politiska företrädarna mycket konsekvent undvikit att diskutera. Idrottens spelberoende och statens idrottsberoende Sammanfattningsvis kan konstateras att statsmakterna föredrar en spelpolitisk modell där idrottsrörelsen inte själv är aktör på spelmarknaden. (BingoLottos framgångar var på inga sätt ett statligt initiativ). Tvärtom föredras principen att idrotten skall tilldelas spelpengar i formen av statliga bidrag baserade på överskottet av ett statligt spelbolags totala verksamhet. Därmed kan riksdag och regering försäkra sig ett starkt inflytande över både spelpengarnas omfattning och faktiska fördelning. I speltermer kan man säga att staten föredrar att ta små risker och behålla samtliga trumfkort på hand. Lika tydligt är det att idrottsrörelsen har blivit spelberoende. Merparten av dagens statliga idrottsstöd baseras på Svenska Spels överskott. Fortsatta anslagsökningar är intimt sammankopplade med spelmarknadens, och särskilt Svenska Spels, framtida utveckling. Men trots att idrottsanslaget därmed distanserats från statsbudgeten så har idrottsrörelsens statliga beroende inte minskat. Tvärtom. Systemet med öronmärkta och riktade satsningar har ökat samtidigt som RF får allt mindre bidragssummor att självständigt förfoga över. För att något nyansera bilden kan man även konstatera att staten fått ett ökat idrottsberoende. I en tid när den reglerade spelmarknaden hotas av stora internationella spelbolag har det blivit allt viktigare att påvisa den svenska modellens förträfflighet. Att spelpengarna tillfaller den svenska idrottsrörelsen har därmed blivit ett huvudargument. På så sätt har svensk idrott numera fått en ny och viktig politisk uppgift inom ramen för statens spelpolitik. I praktiken är det dock staten själv som är den största förmånstagaren i dagens reglerade spelmarknad och därmed även den aktör som har mest att förlora om monopolet inte längre kan upprätthållas. Referenser 1. Denna artikel har tillkommit inom ramen för forskningsprojektet Idrottens spelberoende. Idrottens ökade inkomster från spelmarknaden 1991-2005. 2. För en historisk redogörelse av statens idrottspolitik, se Johan R Norberg (2004) Idrottens väg till folkhemmet. Studier i statlig idrottspolitik 1913-1970. Stockholm: SISU. 3. Prop 2002/2003:1, utgiftsområde 17. 4. Prop. 2004/05:1, utgiftsområde 2, s. 105. 5. För Norge, se Matti Goksøyr, red. (1996) Kropp, kultur og tippekamp. Oslo. En kort nordisk redogörelse ges i Johan R. Norberg (1998) A Mutual Dependency - The Nordic Sport and the State I Henrik Meinander & J. A. Mangan. red., The Nordic World. Sport in Society. 6. Med tiden tillkom även automatspelet Miss Vegas, vilket endast finns i Bingohallar. 7. Här kan tilläggas att Tipstjänst först erhöll spelrättigheterna på värdeautomatspelen, och att licensen därefter överfördes till Svenska Spel efter sammanslagningen mellan Tipstjänst och Penninglotteriet. 41