GAMLA EKAR (Querqus robur) som ekosystem Inom Nolhagaområdet finns en hel del gamla och mycket stora träd. De flesta är ekar, men även av bok, lind, ask, björk, lärk samt tall och gran finns det enstaka riktigt stora träd. Av alla dessa är eken lite speciell, dels genom att den kan nå avsevärd ålder samt att den dessutom blir grov och majestätisk om den får stå och växa någorlunda fritt. Att det alltid har funnits en viss mängd gamla ekar inom många områden är sannolikt en av orsakerna till att den är hemvist för så många andra organismer, både växter och djur. Totalt är det ca 1500 olika arter som lever på, av eller är beroende av ekens miljö. Dessa organismer har därför alltid haft tillgång till detta ekosystem. Från 1800-talets början har dock ekskogarna minskat kraftigt och nu finns ekhagar med riktigt gamla ekar oftast kvar endast som små rester på gods och herresäten. Många av invånarna i ekens ekosystem har därför blivit sällsynta och hotas av att försvinna. En riktig raritet, fågelarten mellanspettt försvann under 1960-talet från sin enda häckningslokal i modern tid, godset Bjärka Säby inom eklandskapet i mellersta Östergötland. Nolhagas storekar finns framförallt inom den s.k. Ekhagen. Här finns ett par ekar som når en diameter av drygt 5 m. Träden är dessutom ordentligt höga. Även om eken inte blir äldst av svenska träd så har den en mycket lång period då den kan vara av betydelse för sin omgivning. Man talar ibland om att eken växer i 300 år, dör i 300 år och är död i 300 år. Under dessa tre faser lever och frodas olika organismer i det ekosystem som trädet utgör, antingen det är friskt eller en långsamt multnande, stående eller liggande låga. Detta system innehåller hundratals olika organismer, särskilt olika insekter, och på stam och grenar växer ett flertal mossor och framförallt olika lavar och svampar. En stor del av dessa invånare är sällsynta om dock välkända, som t.ex. stora ekbocken vilkens enda svenska förekomst utgörs av gammelekarna i Halltorps hage på Öland. I mulmen (den mer eller mindre nedbrutna vedrest som samlas i gammelekarnas håligheter) i en del av ekarna i våra trakter, bl. a. Vikaryd, finns läderbaggen som är sällsynt och för vilken Sverige har ett särskilt ansvar att bevara de populationer som finns på olika håll i landet. Kanske finns denna skalbagge även inom Nolhagaområdet?
Storekens fåglar Nolhagas stora ekar är hemvist för fåglar som nötväcka blåmes, talgoxe, trädkrypare, bofink, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, stare, björktrast, ringduva, skogsduva, kaja och kråka. De allra flesta av dessa fåglar är hålbyggare, varför det krävs att eken är gammal och börjar få håligheter både i stam och grenar. Koltrast, taltrast, lövsångare, svarthätta och grönsångare utnyttjar ekens krona som sångtribun och de söker föda i grenverket liksom grönfink oh nötskrika. I mer slutna ekskogar eller i ekskogar som är mer uppblandade med andra lövträd samt en och annan gran och med ett buskskikt tillkommer många gånger ytterligare arter. Insekter på storeken Kronan och grenverket med blommor och blad är hem för ett stort antal olika insekter. Bland fjärilarna är kanske ekvecklaren den som är mest välkänd. Ibland förekommer den i sådan mängd att larverna helt kaläter kronorna. Sker det tidigt på säsongen så hinner eken bilda en ny om än svagare bladgeneration, i annat fall står eken kal till nästa vår. Lövskogsnunnan kan på liknande sätt kaläta skogar, men är numera sällsynt i Sverige och de sista härjningarna daterar sig till början av 1900-talet. En annan art är den vackert blåvioletta eksnabbvingen som håller till uppe bland ekkronorna och därför inte ses så ofta trots att den är mycket vanlig vissa år. Vid skador i barken som ger upphov till savflöden kan man ibland få se dagfjärilar som sorgmantel, amiral, påfågelöga och nässelfjäril, liksom en mängd getingar, flugor och ett antal olika skalbaggar. En del av dessa savflöden förorsakas av vedlevande skalbaggar då dessa lämnar trädet genom att gnaga en gång ut genom barken. Andra fjärilar som man ibland hittar på eken är; oxhuvudspinnare, vars larver lever i täta grupper, allmän träddödare vars stora larv man kan få se krypande på marken då den letar efter en förpuppningsplats i jorden, har man tur kanske man upptäcker det stora ekordensflyet sittande på en ekstam och om den känner sig hotad exponerar den plötsligt sina vackert klarröda bakvingar och genom överraskningseffekten kan den klara sig från fiender som t.ex. fåglar. För ett flertal skalbaggar utgör eken ett viktigt livsrum. Inledningsvis har den sällsynta läderbaggen och den på ett enda ställe förekommande stora ekbocken nämnts. Mest kända av de skalbaggsarter som frekventerar eken är dock den mycket stora och ståtliga ekoxen, där hannen med sina horn (vilka i själva verket är käkar) kan nå en storlek av 8 cm. Dessa används när hannarna kämpar om honorna, en ofarlig kamp som brukar sluta med att förloraren faller till marken. Larven lever i fem år inne i den murkna veden innan den förpuppas. Ingenstans är ekoxen vanlig och den har minskat på senare år i takt med att gammal ekskog blivit ovanligare. Vid kraftigare angrepp av fjärilslarver kan man kanske få se den stora larvmördaren som är en stor metallglänsande skalbagge som lever av fjärilslarverna. På försommaren springer dessutom lövträdslöparen omkring på stammar och grenar. I lövverket liksom i den murkna veden finns yttrligare ett större antal olika skalbaggar som vanligen är ganska små. På bladen av ekar kan man många gånger få se röda runda bildningar på undersidan, vilka kallas ekgalläppllen. Ett sådant är hemvist för larven till en liten gallstekel. Honan placerar ett ägg i bladnerven, och genom kemisk påverkan produceras utväxten, gallen, runt ägget. Larven som kläcks växer samtidigt med gallen och på detta sätt är larven skyddad och har god tillgång till föda. En annan vanlig gallbildning är potatisgallen, vilken är en större bildning orsakad av att en gallstekelart lagt ett ägg i en knopp och återigen, genom kemisk påverkan bildas gallen och tjänar som skydd och föda åt stekelns larv
Uppe i ekarnas kronor, på blommor och späda blad, trivs ett flertal bladlusarter som också förorsakar savflöden och som själva utsöndrar honungsdagg vilken attraherar getingar, flugor och myror. Har man tur kan man här få se bladluslejonet, vilket är guldögonsländans larv som är ett glupskt rovdjur och till stor del lever av bladlöss. I bladverket finns dessutom flera arter av skinnbaggar vilka lever av att suga växtsaft genom sin snabellika mun. En spindelart, den ljusgröna gurkspindeln, är karakteristisk för ekar i lövbryn. Honan spinner ett runt litet nät från bladkant till bladkant och den mindre hanen sitter oftast i utkanten på detta nät. Går något snett vid parningen riskerar hanen att bli uppäten av honan. Däggdjur I Sverige är ekorren det däggdjur som oftast ses i eken, antingen den söker efter ekollon eller efter nötter i hassellundarna som oftast bildar undervegetation i ekskogar på bördigare mark. Genom att ekorren samlar förråd som göms i marken (och många gånger glöms av) så bidrar ekorren till att sprida både ek och hassel i dessa skogar. Boet kan kanske någon gång ligga i ett trädhål, men oftare är det ett tätt och fodrat risbo i någon grenklyka. I håligheterna i stora gammelekar finns dessutom fladdermöss av flera arter vilka kan ses flygande i skymningen under sommarhalvåret. Blomväxter Beroende på hur gammelekskogen ser ut så varierar naturligtvis den växtlighet som trivs där. Är det en öppen och ljus ekhage så finns kanske framförallt gräs och örter som är ljuskrävande. Även mer slutna ekskogar på rikare mark kan ha en våraspekt med ljuskrävande växter som vitsippa och blåsippa är det ängsartat även gullviva. I Nolhagas ekpark finns en del vitsippor och violer, men inte mycket mer eftersom det är i huvudsak kultiverat med gräsväxt. I anslutning till ekar på andra platser inom området finns mest triviala arter som ekorrbär och skogstjärna samt någon enstaka konvalj. Mossor och lavar Eftersom markskiktet är kultiverat finns i stort sett inga markmossor, utan endast arter som växer på ekarna. Man kan urskilja två typer med olika krav, dels de som är mer krävande när det gäller fuktighet, dels de som tål torka mycket bättre och därför är konkurrenskraftiga under sådana förhållanden. De förra växer i mer skuggiga lägen på stammen eller basalt ner mot marken och de förra kan man hitta exponerade för sol och uttorkning på stam och grövre grenar. En vanlig lav på större ekar är porlaven (Pertusaria pertusa) som är mycket karakteristisk. I vissa miljöer är dock gamla ekar hemvist för ett flertal ovanliga eller sällsynta lavar. Sannolikt hör detta ihop med att gamla ekar innebär en lång kontinuitet, vilket många lavar kräver.
När det gäller lavarna så finns en mycket större variation beroende på att dessa är mer tåliga mot uttorkning. Uppe i trädkronan hittar man ett antal karakteristiska busklavar: bl.a. blomskägglav. På många smågrenar finns också bladlavar som kräver en viss exponering, men annars förekommer en del stora men relativt ovanliga arter som lunglav mest på grövre grenar och stammen. Detta gäller även skorplavarna vilka är allra vanligast på stammen. Här finns en varierad miljö genom att gradienter skapas av solexponering och fuktighet, och de grova barksprickorna bidrar ytterligare till att differentiera de tillgängliga miljöerna. Tittar man riktigt nära på olika ställen på stammen så hittar man många små mossor och en hel del små lavar bl.a. de som ser ut som små spikar (de svarta punkterna mitt i bilden nedan). En av de spiklavar som förekommer på gammelekarna inom Nolhaga Svampar Här får man skilja på de vedlevande tickorna och de marklevande vanliga storsvampar som bildar mykorrhiza ihop med ekens rötter. I Nolhaga finns inte så mycket vedlevande svampar på ekarna eftersom de flesta träden är förhållandevis unga och friska. Dock hittar man enstaka tickor på avdödad ved eller på gamla stubbar. När det gäller marksvamparna så finns dels några som är typiska för ekskogen dels ett antal arter som mera lever i den allmänna miljö som ekparken utgör. Bland dessa finner man arter som de gulrödfärgade giftiga sopparna och kamsvamp och rodnande flugsvamp Kanske inte någon rikare svampflora, men några av arterna förekommer rikligt och är därmed lite spektakulära.
SPECIELLA MILJÖER stora ekar (Quercus robur) X Fiskevillan som utgör startpunkt och återsamlings- eller slutpunkt för promenaden. 1 Stor ek och ihålig ek vid Fågeldammarna. Till vänster 5 Stor solitärek med nedblåst gren på marken. Denna 2 Ekhagen med storekar av varierande diameter. Här 6 Stor solitärek med vidlyftig krona. Solexponerad och precis vid gångvägen samt nere vid stranden. finns mossor och olika lavar beroende på exponering respektive skugga. 3 Solbelysta storekar och ett par liggande stammar. 4 Stor ek som står solitärt. Växtplatsen relativt skuggig. växtplats är mer solexponerad. öppet runt eken som ändå står skyddat. 7 Mycket exponerad solitär storek. Grova grenar och mycket väl utbildad krona och barken är mycket grov. 8 Varierat ekbestånd i Hjorthägnet. Ekar av mer normal grovlek. Exponering från mycket soligt till djup skugga. En hel del träd är döda.