Min mest spännande krigsupplevelse LAURI TÖRNI: ASEVELI 1934-1954, Brother in Arms, (Vapenbroder) Jubileumspublikation, New York Fortsättnigskrig,1941-1944 Mars1943, Ontasjö (Ontajärvi), Öst-Karelen Korpral Fagerströms lik på vägen hem till Raumå 1
Jag fick order att rusta mitt kompani för anfall mot fiendens stödjepunkt på en ö. Från ett för fjärrpatruller avsett lager fick vi stadiga snödräkter med flera fickor. Till vår specialutrustning ingick större mat- och ammunitionsportioner än vanligen. Vår utrustning jämte skidor och pulkor var vitmålade. Det var klart att vi inte fick ta med oss, vare sig brev eller foton, någonting som indikerade om vår identitet. Vädret var utmärkt då vi mot kvällen av dagen tog oss på skidorna. Kölden blev dock mildare före kvällen och då snön klibbade fast under skidan blev framfarten allt långsammare. Till slut blev vi så trötta att männen slumrade till på sina skidor under pauserna och en del t.o.m. föll ner i drivan för att sova. Femtiden på morgonen nådde vi linjen där fiendens telefonledning löpte till stödjepunkten 800 meter ifrån oss. Vår trupp var så pass utmattad att man inte kunde tänka sig att omgående gå till anfall. På grund av detta drog vi oss i en tät skog där vi vilade en och en halv timme. Vår vila avbröts dock på morgonnatten av häftiga maskingevärskott som hördes från fiendens riktning. Våra vaktposter hade överraskat fiendens patrull då den närmade 2
sig våra linjer. Av de fem män som ingick i patrullen stupade fem och den sjätte, som var svårt sårad, tillfångatogs. Det olyckliga i fiendepatrullens fall var att skottväxlingen alarmerade fienden till beredskap. De ljusraketer, som sköts från stödjepunkten i riktning mot oss, uttryckte att överraskningsmomenten var passerad. En framryckning i öppen terräng skulle ha kunnat vara ödesdigert, så ett direkt anfall måste man tillsvidare avstå ifrån. Av fången fick vi veta att det fanns 300 man i fiendens stödjepunkt och att den hade omgetts av ett kilometer brett minfält. Dessutom fanns där åtminstone två 7,6 cm fältkanoner och två luftvärnskanoner. Dessa uppgifter var viktiga då vi planerade anfallet. Då vi förflyttade oss tillbaka till vår ursprungliga bas, minerade vi ändå noggrant vårt skidspår. Vi hade direkt nytta av detta ty den fiendetrupp som hade skickats iväg efter oss fick på basis av detonationerna betala dyra skatter för våra tråd- och trampminor. I skidlöpning var fiendesoldaterna förstås inte jämlika med oss. För att vinna tid och underlätta sin framfart hade de en stor frestelse att använda sig av färdiga skidspår. Detta torde vara förklaringen till fiendens försök att avancera trots tunga förluster. Efter några dagar tog vi oss över fiendelinjerna på samma ställe som senaste gång. Vår avdelning hade som uppgift att närma sig stödjepunkten från väster. Klockan 03.40 på morgonnatten nådde vi utkanten av minfältets gräns. Vår första uppgift var att röja en 30 meter bred öppning i minfältet. Detta var inte speciellt svårt då minorna hade placerats efter vår senaste färd och snön hade inte hunnit täcka dem helt. Planenligt avancerade man ca 100 meter från fiendens taggtrådshinder. Då minfältet blev tätare närmare fiendens nästen, var det svårare att hitta de minor som låg djupare. Då dödades fyra män i vårt kompani och tre sårades. Det värsta med minornas detonering var att fienden igen hann för tidigt märka våra avsikter. Ljussignalerna spred sig åter i luften och samtidigt började fienden beskjuta oss. Elden var dock ojämn och dåligt riktad, visade tecken på nervositet och förorsakade inte tillsvidare oss några förluster. Då vi inte hade några metoder att förstöra det breda minfältet och vi inte ville i onödan förlora män i ett försök, var vi åter tvungna att strategiskt sett förflytta vår avdelning. (Om någon egentlig reträtt var det inte frågan om då vi fortfarande var bakom fienden). Våra stupade och sårade placerade vi i de pulkor vi hade med oss och som en ny marschriktning blev en udde på stranden av Ontajärvi. Då vi försatt oss i ställningar, behövde vi inte vänta länge förrän truppen, som fienden skickat emot oss, var redan hack i häl med oss. Utan att märka 3
oss, lät vi fiendens främre avdelningar avancera i höjd med oss och förbi oss. Först då fiendens huvudavdelning i bred front hade anlänt i närheten av våra eldrör, gav jag order om att öppna eld. Vår överraskning lyckades fullständigt och fiender verkade stupa minst lika mycket som torrt gräs. Då striden rasade som häftigast kom en av patrullmännen med ett meddelande om att en stark fiendeavdelning närmade sig öster om vår udde. Jag beordrade min ställföreträdande att fortsätta striden och tog med mig min stafett samt åtta män för att förhindra fiendens landstigning. Vi försökte nå uddens andra strand före fienden, men då vi kom fram hade den redan hunnit få fäste i stranden. Då jag skidade kom jag 10 meter före de andra och då jag försökte stiga upp längs en brant hamnade jag i direkt handgemäng med två ryssar. Jag fick bägge nerfällda deras vapen föll instinktivt i snön själv var jag också i drivan men då jag kom på benen fick jag tag i min finska maskinpistol, som gjorde klart av resten. Då jag hade klarat av dessa två, riktade jag min eld även mot de ryssar som var i närheten men då blev jag även själv utsatt för så stark eld att jag måste ta skydd i drivan. Då jag grävde mig in i snön slog min maskinpistol till en stubbe under snön och kom i olag. Dess mekaniska delar rörde sig varken fram eller bak och i en stund då jag var nästan ensam omringad av fienden. Det hjälpte mig inte annat än att med händerna gräva en krypstig till de två stupade ryssarna och anlägga där ett skydd- och skjutnäste. Min grupp var nergrävd ett stycke bakom mig och besköt fienden allt vad den hann. Vår grupp stred verkligen segt men efter flera sårade och stupade gjorde fiendens övermakt vår grupp stridsoduglig. Låt mig i detta sammanhang berätta om hur korpral Fagerström stupade. Han, som var sjöman i det civila, hade deltagit i flera patrullfärder. Då han hörde hur farligt läget var för vår grupp, ropade han åt min ställföreträdande: Kompaniets chef behöver vår hjälp. Jag sköter saken. Då han sedan anlände till undsättning, verkade han inte vara alls rädd för situationens allvar. Han vågade ensam anfalla en 60 man stark fiendeavdelning. Han fick två ryssar nerfällda och sårade svårt två ytterligare men därefter var hans patroner slut. Då han försökte byta magasinet träffades han i bröstet och huvudet från fiendens maskinpistol. Så stupande en av kompaniets bästa soldater. Detta är bara ett bevis av det stridslynne som rådde i vårt manskap. Fagerströms ensamma anfall, mina tre handgranater och elden från de sårade soldaterna i min grupp dröjde fiendens anfall så pass mycket att min ställföreträdare kunde skicka en pluton till min undsättning. Nu fick fiendeavdelningen det hett och den var tvungen att ta till flykten. Den lämnade 4
efter sig 22 stupade och en sårad. På egentliga avsnittet av mitt kompani var fiendens förluster 53 stupade och fyra svårt sårade. Som jämförelse kan konstateras att våra egna förluster var totalt tre stupade och nio sårade. Vårt uppdrag slutade dock inte här. Före vi lämnade fiendeterrängen var vår avsikt att förorsaka så mycket skada som möjligt. Därför planerade man på återfärden följa en annan rutt än på ankomstfärden. Vår avdelning delades i mindre enheter och var och en av dessa fick order om var sin uppgift. Under återfärden råkade vi bland annat på ett nerskjutet finskt flygplan. Vi avlägsnade från det de mest värdefulla delarna och minerade därefter det och dess omgivning. En annan av våra enheter förstörde under återfärden en av fiendens ammunitions-, bensin- och proviantlager, en vapenverkstad, anlade hus och stall i brand, förstörde en järnvägsstation samt flera broar. De egna förlusterna i denna enhet var dock även betydande. Då vi på återfärden tog oss över Ontajärvi, vars stränder var under fiendens besittning, fick vi via radio försäkring om stöd från vårt stridsflyg. Det överenskomna tecknet till flygplanen var: viftande med stavarna ovanför huvuden. Då vi följande dag framskred över isen, kom våra flygplan, som återvände från öster, med glada nyheter. Lågt flygande fällde de åt oss en signalpistol i vilken man fäst ett meddelande att våra jaktplan förstört samma dag 7 av fiendens flygplan. Meddelandet slutade: Allt klart, vi återvänder till vår bas. Då vi nådde vår egen fältanläggning beordrades manskapet till vila. Vi fick dock stanna tillsvidare som säkerhet för vår nya gränslinje i fall att fienden skulle öka sin patrullverksamhet. Så skedde dock inte. Troligen antog fienden att våra gränsjägare fått betydande förstärkning då vår egen patrullverksamhet på motsvarande sätt blivit livligare.!!!! Lasse Törni Översättning från finska av Lars Henriksson 5