De stora skogsvidderna förete vanligen en ganska likformig

EN BLICK PÅ ÅNGERMANLAND S FLORA AV S. GRAPENGIESSER De stora skogsvidderna förete vanligen en ganska likformig flora, och det är ej till sådana trakter botanisten st äller sin kosa, när han söker rika och lätt tillgängliga skördar för sin forskning. Nu är ju Ångermanland ett de stora skogsviddernas land, och man kunde därför vänta sig, att det från botanisk synpunkt icke vore värt ett närmare studium. Detta är emellertid så långt ifr ån förh ållandet, att landskapet tvärtom har att uppvisa en växt värld, som med sig förbinder ett alldeles särskilt intresse. Redan det förhållandet, att landskapet st räcker sig från havsstranden upp till gränsen av fjällen, ger vid handen, at t vegeta tionstyperna skola växla fr ån tr akt till trakt. Havsstranden har sin säregna flora, älvbrinkarnas nip or ha sin, och längst upp möta vi i Tåsjöd alen tal rik a företrädare för fjällens färgglada väx t värld. Vad som dock mer än allt detta förlänar den ångermanländska floran dess särskilda intresse, är ku stsocknarnas bergland. Fr ån äl vens mynning vid Storön till Drnsköldsvik och med de sista utposterna uppe i Gideå socken höjer sig det mest storslagna kustlandskap, som finnes vid hela Ostersjön. P å hyllorna i dess bergstup, i de solvärmda rasmarkerna och på de av nedsilande källådror väl bevattnade lövängarna därnedanför frodas de nordligaste utposterna för syds vensk flora, och här kvarleva ännu från gån gna vegetationsperioder några a v fjä llens och fjälldalarnas växte r. Vi komma i det fö ljande att hu vudsakli gen dröja vid denna trakt, då det är till dess flora som landskap ets säregna botaniska och växtgeografiska intresse knyter sig. 37

Nordingrålands kap. I bakgrunden till höger Ringkalleberget. Foto förf. 1933. DET S. K. NORDINGRÅMASSIVET. För att rätt förstå hithörande förhållanden måste vi med några ord erinra om detta berglands tillkomsthistoria. Det norrländska granitartade urberget är på den nämnda kuststräckan genombrutet av yngre, eruptiva bergarter, dels en finkornig, rödaktig granit, dels gabbro och överst slutligen diabas. Mellan eruptionsperioderna och närmast före den sista har landet genomlevat en marin tidsålder, under vilken ett mäktigt sandstenslager avsatt sig, vilket sedermera emellertid till större delen borteroderats. Genom förkastningar och erosion ha dessa olikartade formationer erhållit en i hög grad bruten yta med tvärbranta stup och djupt nerskurna dalar, och det är här denna för en så nordlig

Vegetationsbild med lönn, lind och hassel vid Skuleberget. Foto förf. 1927. breddgrad egenartade flora funnit betingelser, som satt den i stånd att till våra dagar fortleva trots den klimatförsämring, som bevisligen ägt rum i Norrland. Den stora nedisningens fimbulvinter efterträddes nämligen aven värmeperiod, då - för att taga ett exempel bland flera andra- hasseln efter vad fynd av nötter i myrarna giva vid handen frodades i hela lundar i dessa trakter och gick norrut ett gott stycke in i Västerbotten. Numera finner man hasseln blott i små bestånd eller enstaka individ i Nora, Nordingrå, Vibyggerå, Nätra och nordligast vid Billaberget i 39

Själevad. Av de övriga ädla lövträden är lönnen den, som bäst funnit sig tillrätta med de försämrade klimatförhållandena; den förekommer ganska allmänt nedanför bergens branter och även i bäckdalarna men går ej så långt mot norr som hasseln. Som fullt vild är den påträffad nordligast i Sidensjö socken. Linden förekommer rikligt om ock småväxt i Skulebergets branter och är även funnen något norr om denna plats nära gränsen till Nätra socken. Den är liksom lönnen flerstädes inplanterad vid gårdarna, går väl till och kan bli ganska högväxt. Sålunda finnes vid Docksta gästgivaregård i Vibyggerå en lind, som är omkr. 22 meter hög och har en genomskärning av 60 cm. vid brösthöjd. Almen slutligen är nästan utdöd, ehuru den efter fossila fynd att döma fordom här funnit trevnad. Dess nordligaste kustlokal är nu att finna i Själevad. Därmed är listan på de vildväxande ädla lövträden slut, vad Ängermanland beträffar. Men några vackra buskväxter finnas även, vilka äro värda att omnämnas. De tilldraga sig lätt befolkningens uppmärksamhet och inplanteras ofta i trädgårdarna. Detta gäller särskilt den vackert blommande olvonb usk en, vilken har ett kärt tillhåll just i lundarna mellan ' kustlandets berg. En mycket populär buske är även källarhais, såsom den allmänt kallas i Norrland. Ehuru namnet har tyskt ursprung, är växten i södra Sverige mera känd under namnet tibast. Dess högröda, välluktande blommor äro en fröjd för ögat att möta om våren i en bäckdal, när snön ännu ligger kvar. Bär och bark, som äro starkt giftiga, användas av ålder mot halssjukdomar och andra krämpor hos folk och fä. Sällsyntare är den eleganta trybusken, Lonicera xylosteum. Oftare än någon annanstans träffas den emellertid i lundarna nedom kustbergen; den förekommer i älvens ådalar upp till Tåsjöberget. Ej heller få vi glömma den blankbladiga brakveden, Rhamnus frangula, som vi stöta på här och där på sank mark vid bäckar och myrar. Av övriga lövträd är i Ängermanland g la sb jö r k en förhärskande, masurbjörken är även vanlig, särskilt på bergen. Gråal och rönn äro allmänna, den sällskapliga aspen växer i

I,' Skuleberge t fr!in Myre by. Foto förf. 1930. små dungar, säl gen ensta ka i hagmarkern a och skogsbryn en. Flodstränderna lysa vita av h ä gg-blom om vå ren. Pil och vi de äro allestä des när varande och räkn as mer som okynnesvaxter, men ögat kan ej undgå att frö jdas av jolsterns gullgula fransar, och Sollefteåborna är o smått sto lta öve r den sällsynta m and elp i le n, som slagit sig ned på ömse sidor om forsen. VAD ETT KUST BERG H AR ATT UPPVISA. Om vi nu övergå till berglandets örtflora. kan det vara lämpligt att en somma rdag göra en va ndring till ett av kustla ndets brantberg och anteckna det intressantaste av det som vi här få se. Inn an vi nå f ram till själva stupet, komma vi i va nliga fa ll in i

en lundmark, där den näringsrik-a, från berget nerspo lade, vittrade kalk- och mineralrika jorden framlockar och kvarhåller en flora av sydskandinavisk prägel. Ett tätt lövvalv, som gör det otri v samt för de enstaka barrträd, vilka försöka tränga sig upp i ljuset, släpper knappt en solstrå le ned till den med en hög örtvegetation täckta marken. Här står liljekonvaljen som vackrast, lundviolen Viola riviniana är här vanligare än den annars förhärskande norrlandsviolen V. mont åna, och endast här trives underviolen, som LINNE gav namnet V. mir åbilis. Dess ljusblå, svagt doftande blommor ha redan på våren vissnat, och nu nästan döljas dess gröna, oansenliga sommarblommor av de stora njurformade bladen. Om vi vika undan de täta bladen a v älggräs Filip endula ulm åria, humleblomster Geum riu åle, trolldruva Act.ea spicåta, ormbär Paris quadrij6lia och andra lundens åbor, som älska att här hava sin varelse, kan det hända, att vi påträffa den oansenliga nunneörten Corijdalis intermedia, redan på försommaren utblommad, nu med blanksvarta frön sprickande ut ur skidorna. l denna flora ingå flera arter av vintergröna, Pyrola, den prydliga lundstjärnblomman Stell åria nemorum, sk ogssa lla t en Lact åca mur ålis och den illaluktande stinksyskan Stachys siloåtica. Av gräsen lägga vi särskilt märke till den sirliga bergsloken Melica nutans samt den högväxta och bredbladiga hässlebrodden Milium ejjusum. Vår vandring går ständigt uppåt, och i vår väg ställer sig det ena klippblocket efter det andra, av regn, frost och vittring lösbrutet ur bergstupet och nedvräkt utför sluttningen. Vid bergfoten äro stenblocken hopade till en svårframkomlig ur, där träden ej finna rotfäste och det ohämmade solljuset giver liv åt en mera värme- och ljusälskande flora. Mellan stenarna klänger sk ogsv ick er n Vicia siloåtica, vars vita, gredelinstrimmiga blomklasar skulle utgöra en prydnad för vilken trädgård som helst, men som dock i färgprakt överträff as av v årärten Låth yrus uernu s. Men sommaren får ej.vara långt framskriden, om vi vilja njuta åsynen av dess blommor. Sällsynt förekommer även gökmaten L. mon-

U rsilet fr ån Dalsberget i Nordingrå. Foto forf. 193 2.. t ånus och backvialen L. siloestris. Aven här mötas vi av ett par illaluktande växter, fl e nö r te n Scrophul åria nodo sa och stinknävan Geranium robertiånum, men v ä n d e r o t en Valeriana excelsa, som rikligt förekommer, gör vad den kan för att sprida den vällukt, som höves i detta Floras rike. Mellan blocken skjuter träjon Dryopteris jilix mas upp sina präktiga plymer. Vi känna igen den som en förnämlig prydnad i trädgårdarnas konstgjorda stengrupper, bland ormbunkarna överträffad endast av den i Ängermanlands bäckdalar vanliga strutbräken Struthi6pteris [ilic åstrum. För övrigt märka vi tv å arter av fingerört Potentilla Cr åntzii och argentea, den resligt smäckra berggy lien Enjsimum hieraciij6lium och rockentrav T'årritis glabra, den förra med gula, den senare med nästan vita blommor, samt på de 43

mest solstekta blocken vispstarren Carex digitåta och, egendomligt nog, även de saftigaste växterna, två arter av fetknopp Sedum acre och ånnuum, någon gång även en tredje art, S. tetephium. Det är mödosamt att komma upp för den branta blockmarken, men omsider nå vi bergroten, där blåsippan växer frodigare än nere i dalen och den späda häxörten Circ.ea alpina står i grupper under en och annan vattendrypande häll. Ovanför oss reser sig bergstupet. på vars utsprång och avsatser en i mycket ny flora möter blicken. Getramsen Polygonåtum officinale synes rikblommig överallt, den norrländska rosen kanelnypon Rosa ctnnamomea blommar grant efter midsommar, något senare flera arter av Rosa-caninagruppen, av vilka ingen går längre mot nor den än till Ängermanlands berg. Annu senare är backtimjan Thymus serpsjllum, vars revor rikt rödblommiga hänga ned från hyllorna, och bredvid står dess släkting h a r m y n t a n Satureja actnos samt stora blåklockan Campdnula persicif6lia. Den sirliga lilla ormbunken bergspring Asplenium tricbåmanes, vilken väl skulle pryda sin plats i våra trädgårdars stengrupper, sticker fram i hällsprickorna tillsammans med sin mer egendomliga än vackra släkting hällespring A. septentrion åle, och har man tur, kan man också få se hybriden mellan dessa två arter. Samma växtsätt har backduntrav Epil6bium collinum. Karakteristiska för bergets hammare äro också: tjärblomster Visearia uulg åris, bergnejlika Silene ru pestris, backglim S. nutans, backtrav Arabidopsis thali åna, johannesört Hypericum per [or åtum, toppdån Galeopsis bifida och lövbinda Polqgonum dumetorum. Nu vill naturligtvis den med Ängermanlands berg obekante växtälskaren söka sig en väg upp till bergets topp; när så mycket vackert bjudits honom i de nedre regionerna, vad skall ej då finnas för underbara saker däruppe, menar han. Misstag! Väl kan utsikten från toppen löna mödan, men för botanisten finnes där ej annat att hämta, än vad en karg högnordisk natur alstrar, lågväxta viden, de vanliga bärrisen, dvärgbjörk, ljung och starr. 44

Getrams i branten av Vii rnsberget i V ib-yggerj sock en. Foto för f. / 930. ALPINA INSLAG I KUSTLANDETS FLORA. A V särskilt intresse äro några fjällväxter, som påträffas i kustbergen, nämligen tu v b räcka Saxifraga groenlåndu:a, kl y n tåg Juncus tri fidu s och fjällspring A splenium uiride. Ingen av dessa arter förekommer på någon plats i det inre av Ångermanland, ej ens i T åsjöberget. De äro att fatta som relikter fr ån tiden närmast efter inlandsisens avsm ältning, då i den flora, som to g landet i besittning, sannolikt ä ven ingingo alpina arter. Av de växter vi äro vana att finna i fjälldalarna påträffas här ock så åtskilliga. Den ståtliga blåblommiga toltan Mulgedium alpinum är ej ovanlig i lundarna ned anför bergen; uppe på dessa och i 45

synnerhet ute på skären förekommer f jä 11 n ejl ik a n Diånthus alpinus flerstädes, mera ovanliga äro blåstjärnan Gentiana niuålis, björnbrodd T'ojieldia palåstris och några andra. KARAKTKRSVKXTER I KUSTLANDET. Se vi oss nu om i landskapet mellan kustbergen och efterforska, vilka särdrag som förefinnas i dess vegetation, så är det åtskilligt, som är värt att påpeka. Färdas man på våren kustlandet upp förbi Härnösand, lysa alla backar och skogsgläntor av vitsippor. Så är ännu förhållandet i Nordingrå, men i och med det att man överskrider UIlångersgränsen, är den fagra synen som genom ett trollslag försvunnen. Väl förekommer vitsippan här och där ännu långt nordligare, ända upp i Västerbotten och nedre delen av Lycksele. men den spelar ej längre rollen aven i vegetationen framträdande karaktärsväxt. Samma iakttagelse kunna vi göra vid en resa uppför älven, vitsippan försvinner i Gudmundrå på södra sidan och i Bjärtrå på den norra; ingen enda lokal är påvisad längre upp. Men i Tåsjö socken träffa vi åter på den. Detta kan synas egendomligt men förklaras därav, att den vackra vårblomman har en långt nordligare utbredning efter den norska kusten, vandrar över passen in i Sverige vid Horagen. Frostviken, Kultsjön och Tärna, på vilket vis det norska utbredningsområdet förbindes dels över Ramsele med det i nedre Jämtland och Medelpad, dels med ett vidsträckt nordligare område i övre Jämtland, Tåsjö och Vilhelmina och slutligen även med några trakter av Tärna och Sorsele. Den ångermanländska kustförekomsten synes icke över Sollefteå ha förbindelse med den i Jämtland och Medelpad, snarare förefinnes en länk genom Bollstadalen mot Graninge eller Bispgården. Bl å sip p a n återigen, som är allmän nedanför kustbergen, går norrut till Vindeln i Västerbotten. Inåt landet följer den Ängermanälven förbi Sollefteå men når ej norska gränsen. Det finnes en hel grupp av växter, som i likhet med vitsippan för sin trevnad kräver ett s. k. atlantiskt klimat, d. v. s. hålla sig

Vitsippor vid Helgum, Säbrå. Foto V. Lundgren. till kusttrakterna, där temperaturskillnaderna ej äro så stora som i inlandet med dess kontinentala klimat. En del av dem ha vi redan gjort bekantskap med i de ångermanländska kustbergen, och ehuru de saknas i landets inre delar, skola vi återfinna 'dem i fjällen s sydbranter, en del ända upp i Torne lappmark. Deras förekomst där stå r i förb indelse med utbredningsområdena vid norska kusten. Till denna grupp kan räknas backduntrav, ber g gyllen, bergnejlika, nunneört, småknopp (Sedum ånnuum), stinksyska samt även några andra såsom p yramid-su ga Ajuga pyramid ålis, vilken är ganska vanlig på ängsbackarna i kustlandet men ej går längre upp efter älven än till trakten av Sollefteå, lund- 47

travarabis hirsuta, vilken är mera sällsynt i Ångermanlands kustberg, m. fl. Den söderut så vanliga ormbunken örnbräken Eupterls aquilina sätter även genom sin rikliga förekomst sin prägel på kustlandskapets vegetation. Norr om Ångermanland blir den tunnsådd, och inåt landet blir den väster om Sollefteå en sällsynthet. På spridda ställen förekommer den dock ända upp i Jokkmokk. En än mer utpräglad kustväxt är i Norrland den välkända porsen Myrica gale. Från att vara en av de allmännaste växterna vid havsstranden och på myrarna i kustlandet ända upp till Haparanda saknas den i det inre av landet utom på några enstaka liksom på måfå utkastade lokaler i Ramsele, Åsele, Malå och Torne lappmark. Några andra mera sällsynta växter böra här omnämnas. Myskmåra Gålium trijlorum, som sparsamt förekommer här och där över hela Norrland, påträffas även någon gång i Ångermanland dels i bergens rasmark, dels i skogsbackar och nipor, springkorn Irnp-uiens noli tångere i rasmarker och bäckdälder, och nedanför en brant hälla vid Edsätterfjärden växa sådana rariteter som myskmadra Aspetula oderåta och nejlikrot Geum urbånurn. En särskilt egendomlig utbredning har den välkända skvattram Ledum palåstre, vilken i norra och södra Sverige förekommer överallt men i Ångermanland söder om Skuleskogen är en stor sällsynthet. Det förefaller, som om den invandrat från nordost och sydost, varvid de två invandringsströmmarna ej hunnit att fullt förena sig. I stort sett kan man säga, att de växtsamhällen vi nu gjort bekantskap med i de ångermanländska kustbergen icke återfinnas någonstädes längre norrut utom i några få spillror. Landskapet utgör den absoluta nordgränsen för ett femtiotal arter, vartill kan läggas ett trettiotal, vilkas verkliga vegetationsområde slutar här, om de ock förekomma på spridda platser norr härom. Ångermanland som vegetationsgräns kan med skäl jämföras med Uppland och Dalälven. Professer R. F. FRISTEDT gjorde år 1856 en grundlig botanisk undersökning av Ångermanland söder om

Skuleskogen och framhöll då just denna vidsträckta obygd som en anmärkningsvärd gräns för en stor mängd sydskandinaviska växters utbredning mot norr. Följande år utsträckte han sina undersökningar till de nordligare kustsocknarna, och resultatet av denna resa gav honom anledning att något ändra sin uppfattning. Han påpekar, att mellan Grundsunda och Nordmaling inträffar»en bet ydlig och allt vidare norrut fortfarande förändring både i jordmånens och växtlighetens beskaffenhet», och han fastslår, att här bör utan tvivel gränsen sökas. Härutinnan ha r han säkerligen rätt, ty flera av de märkligaste fyndorterna ligga i Själevad, och även i Gideå finnas några, som ingalunda äro att förbise. HAVSSTRANDENS FLORA. Vid översikten av floran i ett landskap, som gränsar till havet, är man skyldig omnämna, vad havsstranden har att bjuda på. Visserligen är det ej så my cket, men det är egenartat, ty en del därav återfinnes ej på några andra lokaler. Ångermanland kan därtill uppvisa en särskild raritet, som det är ensamt om i hela Sverige, den lilla vackra sandtraven Arabis petr-ea med skära och vita blommor. Den förekommer här och var på skären upp till Grundsunda och har på nordsidan av Härnön en rik växtplats, som ledsamt nog blivit synbart fattigare, sedan det badande Härnösand förlagt sina sommarpromenader till den trakten. Typväxter för stranden äro, såsom namnen angi va, str a n d-ta r a l d Silene maritima, strandråg Elymus aren årtus och strandkrypa Glaux maritima samt synnerligen för den norrländska kusten östersjötåg [uncus b åltictes och gultåtel Desch åmpsia b6ttnica. Som botanisten ej får förbigå ens det oansenligaste, måste en annan för lokalen typisk växt omnämnas, klapperstarren Carex glare6sa. Till de vackraste och färggladaste blommorna höra fackelrosen Lytbrum sallc åria samt två arter av vial, nämligen strandärt L åtb-yrus maritimas, som helst växer i grus och sand, och su m p v ia l L. paltestris. som föredrager sanka strandängar. 4 49

Sandtrav på stranden no rr om Gånsv ik, Harnon. Foto V. Lundgren. De kunna väl upptaga tä vlan i färgprakt med de arter av släktet, som vi redan gjort bekantskap med i bergen. I inlandets lundar och p å bäckängarna torde vi redan förut ha iakttagit enstaka exemplar av strättan A ngelien siluestris, vilken vi här återfinna i större antal, och i strandbuskarna växer rikl igt med v ä n d e r o t, som vi även förut lärt känn a. Buskveget ationen, som når ner till högvattenlinjen, består hu vudsakligen av gråa l, men någon gång påträffar man även klibbal enstaka eller i grupp. Den går sparsamt upp efter Bottenhavets hela kust men blott en eller annan mil in i landet.

Å ngcrmanälv cn f rån södra strand en nedanför Nli mjorsen. Foto V. Lundgren. ALVENS ÄDAL. Niporna och de sandiga strandvallarna utgöra ju en växtplats av säregen natur, som för sin torrhet skys av de flesta växter men dock älskas av några. T ill dessa senare höra rödblära Mel åndrium dioicum, tjärblomster, berggyllen samt ett par starra rter, backstarr Carex ericetcrum och vispstarr. Mera sällsynt finna vi här ro ckentra v och gulblommig backnagelört Dr aba nemorosa. Den senare finn s särskilt rikligt på kyrkogård smuren vid Sollefteå kyrka. Den blommar tidigt liksom dess släkting na gelört D. uerna, som har en av sina nordligaste vä xtplatser

Blommande häggar i Höven, Resele. Foto V. Lundgren. på Remsleskäret ovanför Sollefteå. Flerstädes i bäckravinerna omkring denna vackra stad påträffa vi den sällsynta skuggviolen Viola Selkirkii och springkorn Impåtiens noli tångere, vars frön med en knäpp sprätta ut ur skidan, när denna blir mogen och man blott vidrör den; vidare den älskliga vårblomman gullpudra Cbr ysosplenium alternif6lium. Här få vi också göra den första bekantskapen med nordisk stormhatt Aconitum septentrionåle. Denna ståtliga växt hör hemma i de nedre fjälldalarna och har där vanligen sällskap av toltan, varför det är besynnerligt, att den ej följt denna kamrat på vandringen längre ned i kustlandet, detta så mycket hellre som den följer både In-

dalsälven och Ljun gan ända ned till havet. Dess förekomst i trakten av Härnösand sammanhänger med detta utbredningsområde. På älvens grusbankar finna vi i vattenbrynet den egendomliga strandljungen eller klådriset Myricaria germånica samt på backkrönen rikligt av det mindre vanliga risvidet Salix livida. Ådal ens största raritet är ni psi pp an Pulsatilla patens i Ramsele och Ådalsliden, på det senare stället numera tyvärr nästan utrotad. Den har även uppgivits för Resele och Gudmundrå, men huru härmed förhåller sig är ovisst. För övrigt finnes den i Sverige blott på Gotland. Strinnefjärden i Bjärtrå socken kan berömma sig av den sydligaste förekomsten aven vattenväxt, som i Norrbotten är vanlig, trubbpilblad Sagitt åria natans. Den påträffades där av FRISTEDT på hans ovan omnämnda resa och förekommer ännu rikligt i en av fjärdens inre vikar. Närmaste växtplats är Själevad, och sedan träffar man den ej, förrän man kommer till Bygdeå och Lövångers socknar i Västerbotten. En prydnad för Ådalens ängar är ä n gsb låklockan Camp ånula p åtula och blågull Polemonium ceråleum, som av befolkningen vanligen kallas jakobsstege, emedan de pardelade bladen förliknas vid en stege. T ÄSJt5DALEN. Ju längre upp man kommer i landskapets nordvästra hörn, desto fler företrädare för fjällens flor a möter man, och i T åsjö socken uppträda de rikligast. Högfjällens växter saknas dock alldeles, vad som finnes tillhör den s. k. subalpina floran. Sådana växter som ripvidet Salix gl åuca faller lättast i ögonen på grund av dess gråludna blad samt fjällviolen Viola bi/lora för de klart gula blommorna, så olika alla andra violer. Granskar man närmare ängarna, finner man många andra, för vilka man känner sig främmande, när man kommer nerifrån landet. För att nämna några: fjällskära Saussurea alpina, fjäilskr.åp Petasites / rigidus, svarthö Bartsia alpina, och-bland oansenligare växter 53

Skogstjärn vid }eresta i Nordingrå. Foto förf. 1932. fjällstarr Carex Halleri, polarull Eri6phorum Scheuchzeri och niprör Calamagr6stis obtusåta. I stort sett är det dock ej de nya arterna, som giva intrycket av att vi här träda in i en annan växtvärld. Det är dennas saftiga frodighet, som över allt fägnar ögat, dessa ängar, som ha fjälldalarnas karaktär och som alstra de yppersta beten vi överhuvud taget äga i hela landet. Det förändrar ej saken, att vi igenkänna även sydligare bekantskaper, såsom vitsippan, varom förut är talat, liljekonvaljen eller»kilrommen», såsom den i dessa trakter även heter, källarhals, och smörboll Tr6llius europ.eus, vilken sistnämnda ej blott är en sydsvensk art utan även en fjälldalarnas specielle representant. Uppe i den soliga backen vid Ostrabyn står en grupp planterade ståtliga cembratallar, och när detta främ- 54

mande barrträd uthärdar klimatet, förvånar man sig mindre över att i snåren finna sådana sydskandinaviska växter som try och underviol. Tolta och nordisk stormhatt äro här i sin naturliga omgivning, och deras blå blommor skjuta i täta grupper manshögt upp mellan de stora bladen, vilka nästan dölja de här och var framskymtande gulvita klasarna av kransramsen Polygonåtum uerticillåtum. Och vi få ej lämna denna bygd utan att uppsöka och beundra den växt, för vilken den är mest bekant bland botanisterna, den sällsynta ormbunken hundloke-låsgräs Botrychium uirginiånum. Mycket mera skulle vara att säga om floran i detta landskap, som från gränsen av fjällen breder ut sina skogiga vidder över moränlandet och flodavlagringarna i sin övre del ned till Bottenhavets klippstränder och djupt inskurna fjärdar. Här har blott kunnat antydas vegetationens mest framträdande kynnesdrag och anföras en ringa del av de växter, som ingå i de olika trakternas flora. I början av denna skildring har påpekats, att de stora skogsvidderna ej i första hand uppsökas av botanisten, emedan andra blomsterrikare trakter locka. Men de ångermanländska skogarna äro visst ej utan sina attraktioner. Häpen och tjusad kan skogsvandraren plötsligen i någon undanskymd bäckdal stöta på sådana naturens under som nornan Caljpso bulbosa och guckuskon Cypripedium calceolus, i skönhet fullt jämförliga med tropikernas orkideer. Vid ett och annat myr drag i den djupaste skogen finner han på försommaren den klargula la p p smörblomman Ranånculus lapponicus, och när skogen glesnar och han viker undan de sista skymmande grenarna och stiger fram ur dunklet, huru betagen stannar han ej inför en vit- och gulglänsande solbelyst näckrossjö! 55