På väg mot en sammanhållen Polismyndighet Fas 2: Beslut om polisregioner och huvudorter
Innehåll Innehåll... 1 Beslut om polisregioner och huvudorter... 2 1 Uppdraget... 3 2 Indelning i polisregioner... 4 2.1 Utgångspunkter för beslutet... 4 2.2 Polisens nuvarande samverkansområden... 7 2.3 Överväganden och skäl för beslutet... 17 2.4 Namn på polisregionerna... 23 3 Huvudorter i polisregionerna... 24 3.1 Begreppet huvudort... 24 3.2 Utgångspunkter för val av huvudort... 25 3.3 Överväganden och skäl för beslutet... 26 Bilagor Bilaga 1: Riskbedömning ur ett arbetsmiljöperspektiv Bilaga 2: Protokoll vid förhandling enligt 11 MBL
Beslut om polisregioner och huvudorter Den särskilde utredaren beslutar följande: Polismyndigheten indelas i sju polisregioner. Polisregionerna ska ha helhetsansvar för polisverksamheten inom ett angivet geografiskt område. Ansvaret omfattar såväl utredningsverksamhet som brottsförebyggande verksamhet och service, om inte annat bestäms i särskild ordning. Polisregion Stockholm ansvarar för polisverksamhet inom Stockholms län och Gotlands län. Huvudort för polisregion Stockholm är Stockholm. Polisregion Öst ansvarar för polisverksamhet inom Södermanlands län, Östergötlands län och Jönköpings län. Huvudort för polisregion Öst är Linköping. Polisregion Syd ansvarar för polisverksamhet inom Kronobergs län, Kalmar län, Blekinge län och Skåne län. Huvudort för polisregion Syd är Malmö. Polisregion Väst ansvarar för polisverksamhet inom Hallands län och Västra Götalands län. Huvudort för polisregion Väst är Göteborg. Polisregion Bergslagen ansvarar för polisverksamhet inom Värmlands län, Örebro län och Dalarnas län. Huvudort för polisregion Bergslagen är Örebro. Polisregion Mitt ansvarar för polisverksamhet inom Uppsala län, Västmanlands län och Gävleborgs län. Huvudort för polisregion Mitt är Uppsala. Polisregion Nord ansvarar för polisverksamhet inom Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län. Huvudort för polisregion Nord är Umeå. 2
1 Uppdraget Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag (dir. 2012:129) att i nära samarbete med Rikspolisstyrelsen besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för att ombilda Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet. Myndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2015. Utredningen har tagit sig namnet Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten. I uppdraget ingår att senast den 1 september 2013 besluta om den regionala organisationsstrukturen, med geografiska gränser och huvudorter. Genomförandekommittén har under våren 2013 genomfört fördjupningsdialoger inom polisorganisationen i syfte att inhämta synpunkter och erfarenheter att lägga till grund för bland annat beslutet om den regionala organisationsstrukturen. Under fördjupningsdialogerna har kommittén haft möten med bland annat myndighetsledningar, arbetstagarorganisationer samt chefer och medarbetare inom områden som brottsförebyggande verksamhet, ingripandeverksamhet, utredningsverksamhet, service, ekonomi, juridik, HR och kommunikation. Genomförandekommittén har under april juni besökt polisens samtliga samverkansområden och andra organisatoriska delar. Genomförandekommittén har även inhämtat synpunkter vid länspolismästarmötet och de övriga reformstödsgrupperna som knutits till kommittén. En riskbedömning har gjorts utifrån ett arbetsmiljöperspektiv (bilaga 1). Beslutet har förhandlats enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (bilaga 2). Vidare har kommittén inför beslutet informerat Justitieutskottet, Sveriges kommuner och landsting samt länsstyrelserna genom medverkan i ett landshövdingemöte. 3
2 Indelning i polisregioner 2.1 Utgångspunkter för beslutet Av genomförandekommitténs direktiv framgår att ombildningen av Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet syftar till att skapa förutsättningar för att stärka polisens förmåga att snabbt ingripa mot och utreda brott. Ombildningen innebär bland annat att det skapas ett tydligare helhetsansvar för verksamheten och en större flexibilitet, samtidigt som en viktig aspekt är att säkerställa den lokala polisiära närvaron såväl i brottsutsatta områden i större städer som i glesbygd. Reformen skapar även bättre förutsättningar för samverkan med andra myndigheter i det trygghetsskapande arbetet. En viktig del av reformen är att den nya myndigheten ska delas in i geografiska verksamhetsområden som ska vara bärkraftiga så att man lokalt kan klara av bland annat uppgifter som kräver specialistkompetens och särskild utrustning. Polismyndigheten ska därför vara indelad i polisregioner. Polismyndighetens organisation ska huvudsakligen bygga på en geografisk uppgifts- och ansvarsfördelning, det vill säga ett helhetsansvar för såväl utredningsverksamhet som brottsförebyggande verksamhet och service inom ett geografiskt område. Från denna huvudprincip om en geografisk uppgifts- och ansvarsfördelning kan göras vissa undantag. Ett av huvudsyftena med bildandet av Polismyndigheten är att uppnå långtgående samordning och hög flexibilitet i brottsbekämpningen. Inom den nationella operativa avdelningen kan därför gemensamma nationella funktioner inrättas också för operativ verksamhet, såsom är fallet i den nuvarande organisationen för bland annat nationella insatsstyrkan, polisflyget samt för arbetet mot korruption och krigsbrott. På nationell nivå ska även finnas en väl utvecklad förmåga att leda och samordna operativ verksamhet. Vidare ska exempelvis beslut kunna fattas om prioriteringar och personalförflyttningar. I direktiven anges att behovet av ledning och samordning är särskilt framträdande när det gäller grov organiserad brottslighet och seriebrottslighet. En utgångspunkt för den nya Polismyndigheten är dock att polisregionerna i högre grad än dagens polismyndigheter ska kunna bära hela ansvaret för polisverksamheten inom sitt område. I direktiven och Polisorganisationskommitténs betänkande En sammanhållen svensk polis 4
(SOU 2012:13) betonas därför att polisregionerna ska vara bärkraftiga. Med bärkraft avses att polisregionen ska ha ett tillräckligt verksamhetsunderlag för att i högre grad än i dag kunna bedriva polisverksamhet som kräver bland annat specialistkompetens, särskild utrustning och dygnet-runtbemanning. Polisregionerna bör inte heller resursmässigt skilja sig åt i någon större omfattning. Färre och mer bärkraftiga polisregioner ger enligt regeringen bättre möjligheter att med kort varsel kunna omfördela resurser både inom och mellan polisregionerna. Rörande regionindelningen har regeringen angett att de nuvarande sju samverkansområdena inom polisen är bärkraftiga och väl inarbetade. Det ska därför finnas välgrundade skäl för att frångå nuvarande indelning i samverkansområden. Samtidigt ska behovet av en för staten gemensam regional indelning vägas in när Polismyndighetens regionala organisation utformas. Under alla förhållanden ska, enligt kommittédirektiven, ett län inte ingå i flera polisregioner. Närmare om begreppet bärkraft Den centrala frågan för Polismyndighetens regionala indelning är hur resursstark polisregionen måste vara för att klara sitt uppdrag. Med bärkraftighet avsåg Polisorganisationskommittén att polisregionerna utifrån tilldelat uppdrag samt tilldelade ekonomiska resurser ska ha förmåga och kapacitet att bedriva såväl grundläggande polisverksamhet som verksamhet som kräver specialistkompetens. Kravet på bärkraftighet får dock, som regeringen understrukit i direktiven, inte leda till att regionerna byggs upp likt självständiga myndigheter med risk för stor administrativ överbyggnad. Genomförandekommittén delar Polisorganisationskommitténs och regeringens syn att bärkraftiga polisregioner skapar förutsättningar för en polisverksamhet med högre kvalitet, effektivitet och flexibilitet. Fördelarna med en bärkraftig regional organisation är många. Med bärkraftiga polisregioner kan behovet av nationella stödkompetenser minska på flera områden då polisregionerna i högre grad ges förutsättningar att klara stora delar av uppdraget själva. Behovet av det stöd som exempelvis den nationella förstärkningsorganisationen i dag ger till framför allt de mindre polismyndigheterna kommer att minska. Bärkraftiga polisregioner innebär också att verksamhet i högre grad än i dag kan och bör flyttas ut från den nationella nivån till polisregionerna. Inom kommittén har inletts ett arbete med att bereda fördelningen av uppgifter och ansvar mellan polisregionerna och den nationella nivån. Bärande skäl talar för att färre och mer resursstarka polisregioner med förmåga och kapacitet att bedriva verksamhet med specialistkompetens ger bättre möjligheter för såväl rekrytering och kompetensutveckling av 5
polisanställda som för verksamhetsutveckling. Därmed ökar förutsättningarna för att kunna hålla en likvärdig hög kvalitet i verksamheten över hela landet. Med bärkraftiga och resursmässigt mer likvärdiga polisregioner skapas även bättre möjligheter för en tydligare och mer effektiv styrning och samordning. Förutsättningarna för att jämföra, följa upp och utvärdera verksamheten i polisregionerna förbättras. Det blir lättare att se vilka metoder och arbetssätt som fungerar bäst och goda exempel kan spridas i större omfattning. Mer likvärdiga polisregioner ger också en bättre balans i ledningsgrupper på såväl nationell som regional nivå. Detta eftersom de är jämförbart resursstarka. Förutsättningarna förbättras för att anpassa antalet ledningsnivåer i polisregionerna och att bygga upp motsvarande organisation och beslutsstruktur med likartad delegation och nomenklatur. Detta leder i sin tur till att det blir lättare dels att samordna verksamhet på nationell nivå när så krävs, dels att samverka mellan polisregionerna. Begreppet bärkraft ska enligt genomförandekommittén ses som ett krav på att polisregionerna som organisatoriska enheter ska ha en viss minsta verksamhetsomslutning sett till såväl personalresurser som övriga resurser. Befolkningsunderlaget är en viktig faktor som påverkar polisregionernas verksamhetsomslutning. Befolkningsunderlaget tillsammans med faktorer som bland annat brottsbelastning och ansvar för särskilda uppgifter utgör i dag huvudsaklig grund för fördelningen av medel mellan polismyndigheterna. Dessa principer kommer sannolikt även utgöra grund för medelsfördelningen i den nya Polismyndigheten, varför både befolkningsunderlag och brottsbelastning måste beaktas vid beslutet om indelning i polisregioner. Andra faktorer än polisregionernas verksamhetsomslutning måste också beaktas vid beslutet om indelningen i polisregioner. Polisverksamheten är som framhålls i både direktiv och betänkande geografiskt anknuten och indelningen i regioner måste därför klara krav på geografisk funktionalitet. Kommittén har övervägt hur de geografiska avstånden, till exempel i norra Sverige, ska påverka bedömningen. Polisorganisationskommittén har i sitt betänkande särskilt angivit att här är frågan om avsteg ska göras från utgångspunkten om visst befolkningsunderlag som förutsättning för bärkraftighet. 6
2.2 Polisens nuvarande samverkansområden Polisen har sedan den 1 januari 2009 gjort en indelning av polisverksamheten i sju samverkansområden. Indelningen har fastställts av rikspolischefen efter överenskommelse med länspolismästarna. Samverkansområdena har inrättats i syfte att skapa effektiva organisationsoch ledningsstrukturer i frågor av för polismyndigheterna särskild gemensam betydelse. SAMVERKANSOMRÅDE NORD Norrbotten Västerbotten Västernorrland Jämtland SAMVERKANSOMRÅDE BERGSLAGEN Dalarna Värmland Örebro SAMVERKANSOMRÅDE MITT Gävleborg Uppsala Västmanland SAMVERKANSOMRÅDE STOCKHOLM Stockholm Gotland SAMVERKANSOMRÅDE ÖST Södermanland Östergötland Jönköping SAMVERKANSOMRÅDE VÄST Västra Götaland Halland SAMVERKANSOMRÅDE SYD Kalmar Kronoberg Blekinge Skåne Samverkans omfattning och innehåll varierar mellan samverkansområdena. Inom samverkansområdena finns strategiska och operativa ledningsgrupper och ofta ett stöd till dessa i form av en berednings- och samordningsfunktion. Samverkan omfattar exempelvis polisförstärkning, metodutveckling och gemensamma funktioner inom såväl operativ verksamhet som stödfunktioner. 7
Samverkansområde Stockholm Samverkansområde Stockholm omfattar Polismyndigheten i Stockholms län och Polismyndigheten Gotland. Stockholms län och Gotlands län omfattar 27 kommuner, en landareal om 9 660 km 2 och en befolkning om 2 184 247 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Stockholm 4 892 381 Gotland 99 428 Totalt 4 991 809 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Stockholm 7 322 5 586 1 736 Gotland 137 99 38 Totalt 7 459 5 685 1 774 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Stockholm 6 205 4 754 1 451 Gotland 123 86 37 Totalt 6 328 4 840 1 488 Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Stockholm 418 453 47 111 Gotland 8 568 952 Totalt 427 021 48 063 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Polismyndigheterna i Stockholms län och Gotland har sedan 2008 gemensam länspolismästare. Polismyndigheten i Stockholms län har bland annat särskilda uppgifter inom förstärkningsorganisationen, är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den 8
myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Myndigheten är vidare sakkunnigmyndighet för bedrägeribrottslighet. Polismyndigheten i Stockholms län är även värdmyndighet för Polisens kontaktcenter och för Polisens chefs- och ledarcenter region Nord. Samverkansområde Öst Samverkansområde Öst omfattar Polismyndigheten i Södermanlands län, Polismyndigheten i Östergötlands län och Polismyndigheten i Jönköpings län. De tre berörda länen omfattar 35 kommuner, en landareal om 27 058 km 2 och en befolkning om 1 047 623 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Södermanland 467 035 Östergötland 672 264 Jönköping 488 732 Totalt 1 628 031 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Södermanland 687 489 198 Östergötland 1 024 770 254 Jönköping 746 527 219 Totalt 2 427 1 786 671 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Södermanland 620 442 178 Östergötland 917 694 224 Jönköping 677 482 195 Totalt 2 214 1 618 596 9
Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Södermanland 46 639 6 479 Östergötland 58 183 8 253 Jönköping 40 036 6 188 Totalt 144 858 20 920 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Polismyndigheten i Östergötlands län är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Polismyndigheten i Jönköpings län är värdmyndighet för Polisens kontaktcenter. Samverkansområde Syd Samverkansområde Syd omfattar Polismyndigheten i Kronobergs län, Polismyndigheten i Kalmar län, Polismyndigheten i Blekinge län och Polismyndigheten i Skåne. De aktuella länen omfattar 58 kommuner, en landareal om 33 491 km 2 och en befolkning om 1 834 838 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Kronoberg 262 204 Kalmar 361 529 Blekinge 235 473 Skåne 2 352 037 Totalt 3 211 243 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Kronoberg 410 305 105 Kalmar 550 373 177 Blekinge 343 268 75 Skåne 3 623 2 610 1 013 Totalt 4 926 3 556 1 370 10
Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Kronoberg 351 258 92 Kalmar 495 342 153 Blekinge 310 242 68 Skåne 3 167 2 314 853 Totalt 4 322 3 156 1 166 Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Kronoberg 29 133 3 120 Kalmar 28 212 3 257 Blekinge 18 935 3 004 Skåne 220 265 31 141 Totalt 296 545 40 540 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Polismyndigheterna i Skåne och Blekinge län har gemensam ledningscentral sedan 2007. Polismyndigheten i Skåne har bland annat särskilda uppgifter inom förstärkningsorganisationen, är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Samverkansområde Syd har ett sakkunnigansvar avseende inbrott i bostad. Polismyndigheten i Skåne är även värdmyndighet för Polisens kontaktcenter och för Polisens chefs- och ledarcenter region Syd. Polismyndigheterna i Kronoberg och Kalmar län har sedan 2010 gemensam länspolismästare. Polismyndigheterna i Kronoberg och Kalmar län har sedan 2011 gemensam ledningscentral och gemensamma funktioner inom bland annat HR och ekonomi. Samverkansområde Väst Samverkansområde Väst omfattar Polismyndigheten i Hallands län och Polismyndigheten i Västra Götaland. De två länen omfattar 55 kommuner, en landareal om 29 225 km 2 och en befolkning om 1 904 563 invånare (den 31 december 2012). 11
Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Halland 491 383 Västra Götaland 2 887 584 Totalt 3 378 967 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Halland 780 554 226 Västra Götaland 4 319 3 193 1 126 Totalt 5 099 3 747 1 352 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Halland 701 502 199 Västra Götaland 3 837 2 848 989 Totalt 4 538 3 350 1 188 Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Halland 39 000 6 435 Västra Götaland 241 149 31 240 Totalt 280 149 37 675 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Polismyndigheten i Västra Götaland har bland annat särskilda uppgifter inom förstärkningsorganisationen, och är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Polismyndigheten i Västra Götaland är sakkunnigmyndighet avseende åldringsbrott och stölder från yrkesmässig trafik. Polismyndigheten i Västra Götaland är värdmyndighet för Polisens kontaktcenter och för Polisens chefs- och ledarcenter region Mitt. Polismyndigheten i Hallands län är också värdmyndighet för Polisens kontaktcenter. 12
Samverkansområde Bergslagen Samverkansområde Bergslagen omfattar Polismyndigheten Värmland, Polismyndigheten i Örebro län och Polismyndigheten Dalarna. Värmlands län, Örebro län och Dalarnas län omfattar 43 kommuner, en landareal om 54 051 km 2 och en befolkning om 832 748 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Värmland 386 377 Örebro 474 061 Dalarna 402 066 Totalt 1 262 504 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Värmland 589 459 130 Örebro 704 549 155 Dalarna 600 456 144 Totalt 1 893 1 464 429 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Värmland 539 424 115 Örebro 645 509 136 Dalarna 535 410 125 Totalt 1 719 1 343 376 Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Värmland 36 200 5 619 Örebro 43 697 5 673 Dalarna 34 299 4 719 Totalt 114 196 16 011 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) 13
Polismyndigheterna i Värmland och Örebro län har sedan 2012 gemensam länspolismästare. Polismyndigheten i Örebro län är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Polismyndigheten i Örebro län är sakkunnigmyndighet avseende metallstölder. Samverkansområde Mitt Samverkansområde Mitt omfattar Polismyndigheten i Uppsala län, Polismyndigheten i Västmanlands län och Polismyndigheten i Gävleborgs län. Uppsala län, Västmanlands län och Gävleborgs län omfattar 28 kommuner, en landareal om 31 430 km 2 och en befolkning om 874 838 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Uppsala 498 409 Västmanland 449 014 Gävleborg 395 054 Totalt 1 342 477 Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Uppsala 769 583 186 Västmanland 744 518 226 Gävleborg 593 452 141 Totalt 2 106 1 553 553 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Uppsala 648 490 158 Västmanland 655 454 201 Gävleborg 542 414 128 Totalt 1 845 1 358 487 14
Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Uppsala 46 520 6 885 Västmanland 39 533 5 445 Gävleborg 33 975 4 946 Totalt 120 028 17 276 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Polismyndigheten i Uppsala län är ansvarig för både aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet och är även sakkunnigmyndighet avseende brott på väg. Polismyndigheten i Västmanlands län är värdmyndighet för Polisens kontaktcenter. Samverkansområde Nord Samverkansområde Nord omfattar Polismyndigheten i Västernorrlands län, Polismyndigheten i Jämtlands län, Polismyndigheten i Västerbottens län och Polismyndigheten i Norrbotten. De berörda länen omfattar 44 kommuner, en landareal om 222 426 km 2 och en befolkning om 877 036 invånare (den 31 december 2012). Polismyndigheternas medelstilldelning 2013 (tusental kronor) Västernorrland 381 460 Jämtland 211 240 Västerbotten 384 233 Norrbotten 446 136 Totalt 1 423 069 15
Polismyndigheternas anställda den 31 december 2012 Totalt Poliser Civila Västernorrland 576 441 126 Jämtland 327 235 92 Västerbotten 609 458 151 Norrbotten 656 462 194 Totalt 2 159 1 596 563 Polismyndigheternas årsarbetskrafter jan dec 2012 Totalt Poliser Civila Västernorrland 511 398 113 Jämtland 286 202 85 Västerbotten 523 396 127 Norrbotten 576 409 167 Totalt 1 896 1 404 492 Antal anmälda brott samt antal ärenden redovisade till åklagare, 2012 Antal anmälda brott Antal ärenden redovisade till åklagare Västernorrland 31 259 4 864 Jämtland 14 599 2 172 Västerbotten 25 728 4 078 Norrbotten 28 000 4 389 Totalt 99 586 15 503 (Källa: Polisens årsredovisning 2012) Samverkansområde Nord har gemensamt ansvar för aktionsgrupp och regionalt underrättelsecenter inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Aktionsgruppen och underrättelsecentrat är lokaliserat till Sundsvall och Umeå. Polismyndigheten i Norrbotten är värdmyndighet för Polisens kontaktcenter. 16
2.3 Överväganden och skäl för beslutet Polisregionerna ska ha helhetsansvar för polisverksamheten inom ett angivet geografiskt område. Av direktiven följer att de geografiska områdena ska följa rikets indelning i län på så sätt att inget län ska ingå i flera polisregioner. Kommittén konstaterar att en indelning i polisregioner baserad på polisens nuvarande samverkansområden lever upp till regeringens krav att indelningen inte ska bryta länsindelningen. Polisorganisationskommittén lämnade i sitt betänkande inte något förslag till indelning i polisregioner och få remissinstanser uttalade sig om regionindelningen som sådan. Bland remissinstanserna har dock Rikspolisstyrelsen föreslagit att de nuvarande samverkansområdena ska utgöra utgångspunkt för den regionala indelningen. Polismyndigheterna i Uppsala län och Västerbottens län samt region Västerbotten anför att samverkansområdena i deras delar av landet är en ändamålsenlig indelning. Polismyndigheten i Jämtlands län har i sitt remissvar framhållit att avsteg från samverkansområdena behöver göras i norra Sverige. Polismyndigheterna i Kalmar län och Kronobergs län samt Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört att polisregionerna bör harmoniera med vad som fastställs för övrig statlig verksamhet. Inom de nuvarande samverkansområdena finns upparbetade och etablerade kontakter och strukturer för samverkan. Under kommitténs fördjupningsdialoger våren 2013 har framkommit att samverkan fungerar väl över hela landet. Hos både chefer och medarbetare finns en acceptans för samverkansområdena som en ändamålsenlig indelning. De samverkanstrukturer som finns upparbetade ser kommittén som viktiga framgångsfaktorer i det fortsatta genomförandearbetet. Kommittén bedömer därför att det är en betydande fördel för det fortsatta genomförandet att bygga den regionala indelningen på de nuvarande samverkansområdena om inte mycket starka skäl talar emot en sådan indelning. Krav på bärkraft och resursmässig likhet Genomförandekommittén har prövat om polisens indelning i samverkansområden, utifrån kraven på bärkraft och resursmässig likhet, kan utgöra grund för den nya Polismyndighetens indelning i polisregioner. Kommittén konstaterat att en regional organisationsindelning byggd på samverkansområdena innebär att polisregionerna kommer att skilja sig åt på så sätt att polisregionerna Stockholm, Väst och Syd kommer vara betydligt större sett till antalet anställda och verksamhetsomslutning än övriga polisregioner. Polisregionerna Öst, Bergslagen, Mitt och Nord kommer att ha sinsemellan likartade förutsättningar sett till antalet anställda och 17
verksamhetsomslutning. Även om polisregionerna resursmässigt skiljer sig åt konstaterar kommittén ändå att det möter betydande svårigheter att bilda polisregioner som har resursmässigt helt likartade förutsättningar. När det gäller kravet på bärkraft konstaterar kommittén att samtliga polisregioner med en indelning grundad på samverkansområdena kommer att förfoga över anslag från ca 1,3 miljarder kronor eller mer. Polisregionerna bedöms komma omfatta från cirka 1 900 anställda och uppåt och ha ett befolkningsunderlag från cirka 830 000 invånare. Sammantaget bedömer kommittén, i likhet med regeringen, att en regionindelning baserad på de nuvarande samverkansområdena uppfyller kravet på att varje polisregion ska vara bärkraftig. Tabell 1: Samverkansområdenas invånare, anmälda brott, anställda och anslag 18
Utredningen om den statliga regionala förvaltningen Kommittén ska enligt direktiven väga in behovet av en för staten gemensam regional indelning när den regionala organisationen utformas. En utredare har i betänkandet Statens regionala förvaltning förslag till en angelägen reform (SOU 2012:81) föreslagit en statlig regional indelning i sju områden. Denna indelning ska, enligt förslaget, vara utgångspunkt vid förändringar av statliga myndigheter eller inrättande av nya myndigheter. Utredarens förslag till statlig regional indelning skiljer sig från polisens nuvarande samverkansområden på så sätt att Gävleborgs län tillsammans med Värmlands län, Örebro län och Dalarna län bildar en region och Södermanlands län tillsammans med Uppsala län och Västmanlands län utgör en region. I utredarens förslag utgör Östergötlands län och Jönköpings län en region. I övrigt sammanfaller utredarens förslag till regioner med polisens samverkansområden. Kommittén konstaterar att den av utredaren föreslagna indelningen har den avgörande nackdelen att den avviker från de väl inarbetade samverkansområdena. Vidare kan bärkraftigheten för en polisregion som endast omfattar Östergötlands och Jönköpings län ifrågasättas. Samtidigt som genomförandekommittén ser ett stort värde i en samlad regional indelning för de statliga förvaltningsmyndigheterna konstaterar kommittén att stor osäkerhet råder om vilken betydelse utredningens förslag kommer att ha för andra myndigheters indelning. Utredningens förslag lämnades till regeringen i december 2012 men har ännu inte remitterats. Det kan därför inte bedömas om utredningens förslag om en gemensam statlig regional indelning kommer att genomföras eller inte. Sammantaget utgör förslaget enligt kommittén inte tillräckliga skäl att frångå en indelning i polisregioner grundad på samverkansområdena. En indelning grundad på samverkansområdena ansluter dock nära till utredarens förslag och de principer som ligger bakom förslaget, vilket ger förutsättningar för att senare skapa en enhetlig regional indelning för den statliga förvaltningen. 19
Åklagarmyndighetens och några andra statliga myndigheters regionala indelning Polisens verksamhet förutsätter nära och fungerande samverkan med andra statliga myndigheter inom och utom rättsväsendet. Kommittén har prövat om en indelning i polisregioner grundad på polisens samverkansområden skulle utgöra en nackdel för en fungerande samverkan med dessa myndigheter. Polisen samverkar inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet med Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Kustbevakningen, Migrationsverket, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Myndigheternas interna organisation skiljer sig åt i viktiga avseenden. Flera myndigheter har till skillnad från polisen väsentligen en funktionsindelad organisation. Bland myndigheterna med en territoriellt indelad organisation finns stora skillnader i den regionala indelningen. Det skiljer även mellan Säkerhetspolisens regionala indelning och polisens indelning i samverkansområden. Polisens samverkan med Åklagarmyndigheten har en särskild betydelse för bland annat utredningsverksamheten. Kommittén har inhämtat att det pågår ett arbete med att förändra Åklagarmyndighetens organisationsstruktur. Åklagarmyndigheten har löpande informerats om kommitténs överväganden i syfte att skapa förutsättningar för att anpassa de båda myndigheternas regionala organisation till varandra. Riksåklagaren har i ett inriktningsbeslut den 18 juni 2013 beslutat att inleda en process för att förändra Åklagarmyndighetens organisation i denna riktning. Kommittén ser det som en betydande fördel för arbetet med att fortsätta utveckla samverkan mellan Åklagarmyndigheten och polisen att myndigheternas regionala indelning blir mer likartad. Även dessa faktorer talar med betydande styrka för att Polismyndighetens regionala indelning ska bygga på de nuvarande samverkansområdena. Försvarsmakten har den 1 januari 2013 inrättat fyra regionala staber för att, inom krisberedskapsområdet, utveckla sin förmåga att samverka med och lämna stöd till andra myndigheter. Försvarsmaktens regionala indelning skiljer sig från polisens samverkansområden. Kommittén konstaterar att en indelning i polisregioner baserad på samverkansområdena kommer innebära att Försvarsmaktens regionala staber behöver samverka regionalt med mer än en polisregion. Kommittén bedömer att detta inte är tillräckliga skäl för en annan indelning av Polismyndigheten. Det är dock angeläget att Polismyndigheten och Försvarsmakten utvecklar samverkansformer för att samordna civila och militära resurser på ett effektivt sätt. 20