Vårt Dnr: 2016/109 Ert Dnr: NV-08573-15 Stockholm 29 februari 2016 Till Naturvårdsverket Stockholm Gemensamma riktlinjer för handläggning av artskyddsärenden i skogsbruk Naturskyddsföreningens remissvar Sammanfattning av Naturskyddsföreningens synpunkter Föreningen anser att: - det är mycket positivt att myndigheterna har tagit sig an uppgiften att utforma riktlinjer i syfte att tillse implementering av artskyddet i skogen, - det är bra att vägledningen klargör att båda myndigheterna har ett ansvar och skyldighet att se till att artskyddet följs fullt ut. Dock behöver ansvarsfördelningen mellan myndigheterna vad gäller tillämpning av artskyddsförordningen i skogen, inklusive tillsynsrollen, tydliggöras, - det behöver genomgående tydliggöras att artskyddet gäller vid sidan av och utöver den hänsyn som 30 skogsvårdslagen omfattar, - tillämpning av begreppet bevarandetillstånd inte får innebära ett lägre skydd, eller att artens nationella bevarandestatus riskerar att försämras, - riktlinjerna behöver säkerställa att kunskapskravet ställs högt - riktlinjer för uppföljning och utvärdering av tillsynens effekter behöver utvecklas i samband med ökad erfarenhet av tillämpningen av dessa riktlinjer kopplade till artskyddsförordningen, - ett överklagbart beslut alltid fattas vid handläggningen av artskyddsärenden, oavsett vad myndigheternas bedömning landar i. Detta gäller även i det fall då åtgärden inte bedöms riskera vara förbjuden enligt artskyddsförordningen, dvs även då ärendet behandlas som en vanlig avverkningsanmälan enligt handläggningsschemat. - fastställandet av riktlinjerna bör följas av en omedelbar satsning på fortbildning av berörd personal inom främst länsstyrelser och Skogsstyrelsen.
Bakgrund Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har gemensamt tagit fram förslag till riktlinjer. Riktlinjerna har tagits fram i ett projekt där Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och länsstyrelserna ingår i arbetsgruppen. Till projektet har en referensgrupp knutits med representanter för LRF Skogsägama, Naturskyddsföreningen, Skogsindustrierna/SCA, SOF-Birdlife Sverige samt Södra Skogsägarna. Som utgångspunkt för riktlinjerna anges att skogsbruksåtgärder som riskerar att påverka arter som är skyddade genom artskyddsförordningen har två tillsynsmyndigheter; Skogsstyrelsen och länsstyrelsen. Riktlinjerna syftar till att vara underlag för fördelningen av ansvar. De är avsedda att användas i det dagliga arbetet vid handläggning av anmälningar och tillstånd enligt skogsvårdslagen samt samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken då fridlysta arter berörs vid skogsbruksåtgärder. Riktlinjerna är inriktade på den administrativa hanteringen men ger också stöd för bedömningar av sådant som enskilda arter, enskilda åtgärder och enskilda platser. Riksföreningen har tagit del av remiss av förslaget till riktlinjer och vill lämna följande synpunkter. Allmänna synpunkter Artskyddsbestämmelser i EUs naturvårdsdirektiv (art-och habitatdirektivet och fågeldirektivet), har varit gällande i Sverige sedan 1995. De har dock i praktiken inte tillämpats inom skogsbruket trots att lagstiftningen kräver så. Naturskyddsföreningen ser därför mycket positivt på att myndigheterna nu har tagit sig an uppgiften att utforma riktlinjer i syfte att tillse implementering av artskyddet i skogen. Samtidigt anser föreningen även fortsatt att en bred översyn av skogspolitiken, inklusive skogsvårdslagstiftningen samt tillsynsansvar, kommer att behövas framöver för att åtgärda de övergripande brister som råder inom skogsbruket. Den omfattande avsaknaden av tillämpning av artskyddsförordningen vid skogsbruksåtgärder har lett till att det idag saknas såväl rutiner som praxis i myndigheternas arbete. Detta ställer höga krav på en vägledning för handläggningen av artskyddet för att såväl se till att tillämpningen kommer igång som att motverka att bedömningar skiljer sig åt på olika håll; i olika ärenden. I remissen framgår att föreslagna riktlinjer är ett första steg i tillämpningen av artskyddsreglerna i samband med skogsbruksärenden, samt att dessa riktlinjer förhoppningsvis kan få en praxis inom detta område. Naturskyddsföreningen ser positivt på detta men vill betona vikten av att myndigheterna följer upp och utvärderar tillämpningen och riktlinjerna, samt utvecklar dessa, vart efter erfarenhet byggs upp. Detta bör lyftas i riktlinjerna. Givet att det har gått drygt 20 år sedan lagstiftningen blev gällande i Sverige anser Naturskyddsföreningen vidare att det är av största vikt att riktlinjerna blir så tydliga som det är möjligt i vad som gäller samt, för myndighetens handläggare, enkla att ta till sig. Det är viktigt att vägledningen noterar att båda myndigheterna 1 har ett ansvar och skyldighet att se till att artskyddet följs fullt ut. Länsstyrelsen har, vid sidan av Skogsstyrelsen, alltid en möjlighet (och skyldighet) att förbjuda en åtgärd som strider mot skyddet enligt artskyddsförordningen. Detta gäller oavsett vilken åtgärd det handlar om. I den situationen att Skogsstyrelsen inte gjort en korrekt bedömning alternativt missat att förbudet träffar den planerade åtgärden ska länsstyrelsen gå in med förbud för att tillsäkra skyddet. Länsstyrelsen har ett tolkningsföreträde i den meningen. 1 Föreningen är väl medveten om att länsstyrelserna utgörs av 21 myndigheter men vi har valt detta förenklade skrivsätt
Ansvarsrollerna, samt vad dessa innebär, behöver ytterligare klargöras i riktlinjerna för handläggningen så att det är tydligt för myndigheternas handläggare vad som gäller och skyddet inte faller mellan stolarna. Det skydd som artskyddsförordningen ger är strikt och innebär ett förbud. Samtliga åtgärder som riskerar att på ett otillåtet sätt skada arter eller dess livsmiljöer enligt 4 och 7 artskyddsförordningen faller därmed inte inom vad som är laglig markanvändning. En åtgärd som faller inom förbudet utgörs därmed inte av pågående markanvändning. Detta behöver entydigt skrivas in i vägledningen och framföras i kommunikation med markägare. Att artskyddet inte omfattas av intrångsbegränsningen konstateras i vägledningen (se sid 15), vilket är bra (se ovan om vikten av tydlighet). Naturskyddsföreningen menar att det dessutom genomgående behöver tydliggöras att artskyddet gäller vid sidan av och utöver den hänsyn som skogsvårdslagen kräver. Skrivningar i vägledingsdelen kan misstolkas som att det skulle vara i sin ordning att rikta den naturhänsyn som ska tas enligt 30 skogsvårdslagen till att endast omfatta vad som krävs för artskyddet i syfte att inte överskrida intrångströskeln. En sådan tolkning skulle innebära att övrig hänsyn enligt 30 skogsvårdslagen riskerar att skjutas åt sidan. I sammanfattningen av det juridiska underlaget framgår att När en åtgärd riskerar att träffa förbuden enligt 4 och 7 AF torde 30 SVL inte tillämpas utan då ska markägaren endast upplysas, alternativt beslut fattas, om att åtgärden är förbjuden och ett beslut med stöd av 30 SVL kan därmed skrivas på annan hänsyn inom behandlingsenheten. samt att Den tolkning som, efter studier av förarbeten, ligger närmast till hands är att när det gäller artskyddet tar miljöbalkens regler över skogsvårdlagens om dessa strider mot MB. Detta behöver tydligare återspeglas i handledningen på ett sätt som inte kan misstolkas. Naturskyddsföreningen vill även understryka vikten av att samtliga ärenden avslutas med beslut. Detta även då båda myndigheternas bedömning är att åtgärden inte riskerar att träffas av förbudet i artskyddsförordningen. En sådan bedömning måste manifesteras i ett beslut som ska kunna överklagas och prövas av domstol. Detta saknas skrivning om i handläggningsschemat. Besluten bör även publiceras lättillgängligt, t ex via utskick till berörda parter samt på myndigheternas hemsida. Grunden för detta är att myndigheternas bedömning om detta (huruvida viss planerad åtgärd träffas av förbudet) måste kunna utmanas och granskas, dvs. överprövas, eftersom bedömningen i ett sådant fall sätter hela förbudet ur spel. Möjligheten att kunna överpröva denna typ av beslut är en förpliktelse som härrör såväl från Århuskonventionens bestämmelser om klagorätt som en materiell EU-rättslig förpliktelse vars effektiva domstolsskydd ska säkerställas (jfr bl a EU-domstolens dom i mål C-240/09, Kammarrättens Stockholms dom i mål 4390-12 samt 4396-12 och Högsta förvaltningsdomstolen beslut i mål 312-15). Unionsrätten fordrar t ex att frågan om huruvida förpliktelserna i livsmiljödirektivet har uppfyllts på nationell nivå måste kunna prövas i domstol. Som vägledningen anger (sid 17) har tillsynsmyndigheten rätt att förbjuda en verksamhet eller åtgärd såväl enligt 12 kap. 6 som 26 kap. 9 miljöbalken. Det är nödvändigt att dessa möjligheter används när förbudet i artskyddet riskerar att överträdas - att beslut aktivt fattas är avgörande för att säkerställa efterlevnad. Det är bra att vissa grundläggande skrivningar läggs fast i vägledningen. Som exempel kan nämnas fridlysningsreglerna som omfattar fortplantingsområden och viloplatser även då ingen fridlyst art befinner sig där, samt att reglerna omfattar förekomster som det saknas kännedom om 2. Vägledningen bör i högre grad hänvisa till kravet som ställs enligt hänsynsreglerna i miljöbalkens 2 kap. Genomgående bör anges att försiktighetsprincipen enligt 2 kap 3 miljöbalken behöver 2 I linje med vad som sägs i riktlinjerna s. 6
tillämpas. Också skyldigheterna enligt kunskapskravet i miljöbalkens 2 kap 2 behöver skärpas i förhållande till hur det nu anges i vägledningen. Avsnitt om detta bör utvecklas i lämplig inledande del av riktlinjerna. Remissen tar upp två termer för bevarandestatus; gynnsam bevarandestatus samt bevarandetillstånd. Naturskyddsföreningen anser att det är bra att båda termerna avses användas vid handläggning av artskyddsärenden för att säkerställa såväl nationell som lokal gynnsam status för arterna. Bedömning av det lokala beståndet är viktigt, samtidigt behöver det tydliggöras att en bedömning måste innefatta alla nivåer såväl lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. En bedömning av ett lokalt bestånd/population får inte utesluta en bedömning av exempelvis nationell status. Detta behöver klargöras vid flera ställen i vägledningen, bland annat på sid 29. Tillämpning av begreppet bevarandetillstånd får inte innebära ett lägre skydd, eller att artens nationella bevarandestatus försämras. En art som har gott bevarandetillstånd lokalt kan vara av oerhörd vikt för den regionala och i förlängningen nationella bevarandestatusen. Varje enskild individ och bestånd kan därmed ha betydelse för bevarandestatusen på nationell nivå. Hur följande hanteras behöver därför redas ut i tydliga riktlinjer för handläggarnas hantering: Om en art har gynnsam bevarandestatus, men inte gynnsamt bevarandetillstånd Om en art inte har gynnsam bevarandestatus, men gynnsamt bevarandetillstånd Tydliga riktlinjer om hur gynnsam bevarandestatus nås bör föras in i handledningen och kompetens hos myndigheten att bedöma bevarandetillstånd på regional eller lokal nivå behöver säkerställas. Särskilt angående Definitioner/Ordlista I listan anges definition av Bevarandetillstånd samt Gynnsam bevarandestatus. Det är viktigt att definitionen anger att Gynnsam bevarandestatus omfattar artens status på såväl nationell, regional samt lokal nivå och att samtliga nivåer behöver hanteras i en bedömning. Som tidigare framförts så kan en lokal som har bra bevarandetillstånd/bevarandestatus lokalt vara oerhört viktigt i ett nationellt perspektiv och även om tillståndet lokalt inte hotas så är det av stor vikt att arten ökar i lokalen. Vi vill påminna om att förordningen om områdesskydd ( 16) redan innehåller en definition av gynnsam bevarandestatus. Denna måste givetvis respekteras när artskyddsbestämmelserna ska tillämpas. I listan anges även en definition av Intrångsbegränsning: Förbud och föreläggande om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen enligt skogsvårdslagen får inte vara så ingripande så att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Denna definition är oklar. Definitionen bör begränsas till vad 30 skogsvårdslagen anger: Bemyndigandena i första och andra styckena medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det bör även här lämpligen göras en hänvisning till 4 Skogsvårdslagen som anger att bestämmelserna enligt skogsvårdslagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter inte ska tillämpas i den mån vad där sägs strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap miljöbalken. Definitionen av Pågående markanvändning som anges i listan är inte i linje med vad som i övrigt anges i vägledningen. Som framgår av övrig text så kan inte skogsbruk anses vara pågående markanvändning då den sker i strid med miljölagstiftningen, dvs i strid med artskyddsförbudet. Detta
begrepp behandlas lämpligen istället i löpande text där gränserna för vad som kan anses som pågående markanvändning på ett tydligare sätt kan hanteras. Regelverken Skogsvårdslagen Föreningen tycker det är bra att det, som gjorts i vägledningen, klargörs på sid 10 att Platserna behöver skyddas även när de inte används så att funktionen finns kvar när arten återvänder för att lägga ägg eller föda ungar. Detta gäller sådana områden som används regelbundet, men inte nödvändigtvis varje år. Dock menar föreningen att skrivningen Om platserna bara används någon enstaka gång omfattas de bara av skyddet när arten i fråga uppehåller sig där är olycklig och riskerar att slå fel. För att en tillräcklig nivå av skydd ska uppnås behöver arternas livsmiljöer skyddas i tillräckligt hög utsträckning. Återigen måste tillämpningen utgå från mål och syfte med dessa direktiv, nämligen att över tid bevara ifrågavarande arter i gynnsam bevarandestatus. Även då en plats används enstaka gånger kan den innebära en viktig livsmiljö för arten i fråga. Det behöver i remissen därför tydliggöras att det måste säkerställas att det sammantaget finns tillräckligt mycket (kvantitet), kvalitativa livsmiljöer, med lämplig rumslig fördelning, för arten i fråga. I vägledningen klargörs att avsiktlig betyder att den som utför åtgärden förstår den förutsägbara konsekvensen av sitt handlande och ändå genomför den. Detta är korrekt och viktigt att det framförs. Dock menar föreningen att skrivningen därefter om det förutsätter att den information som myndigheterna lämnat till allmänheten och berörda verksamhetsutövare att sådana åtgärder med största sannolikhet innebär lagbrott. Kunskapskravet för verksamhetsutövare måste ställas så pass högt att de själv ansvarar för att inskaffa kunskap om förbudens innehåll, och att de har ansvar för att använda den information som finns tillgänglig vid t.ex. Skogsstyrelsens webbplats (Mina sidor m.fl.). Det är mycket positivt att myndigheterna arbetar för att sprida kunskap om artskyddet, men det fråntar inte verksamhetsutövaren dess eget ansvar. Angående Skogsstyrelsens föreskrift i 7 kap. 19 (s. 14) bör det förtydligas i texten att artskyddsförordningen gäller vid skogsbruket och att skyddet gäller alla fåglar, inte endast de i bilagan. Skrivningen på sidan 15: För att underlätta i det praktiska skogsbruket har vissa fågelarter pekats ut som prioriterade fågelarter. Med det menas att de är arter vars nationella och internationella bevarandestatus är sådan att särskilda bedömningar kan vara aktuella i samband med skogsbruksåtgärder bör därför kompletteras med att samtliga vilda fåglar omfattas av det strikta skyddet. Kunskapskrav Riktlinjerna behöver säkerställa att kunskapskravet ställs rimligt högt samt att ett tydligt ansvar läggs på markägare och/eller verksamhetsutövare annars riskeras en tillämpning av artskyddsbestämmelserna som inte fullt ut följer EU-rätten. I vägledningen sid 6 anges: Riktlinjerna utgår från att det finns kunskap om eller en tydlig indikation på att en fridlyst art finns i det område som är aktuellt för en åtgärd, eller i dess närhet. Detta är enbart en praktisk begränsning. Fridlysningsreglerna omfattar även fortplantningsområden och viloplatser även då ingen fridlyst art befinner sig där samt naturligtvis även förekomster vi inte har kännedom om.
Detta stycke är inte tillräckligt tydligt beträffande vilket kunskapskrav, i linje med miljöbalkens 2 kap., som gäller för markägaren/verksamhetsutövaren. Meningen därefter anger korrekt att fortplantningsområden och viloplatser omfattas även då ingen fridlyst art befinner sig i området vid tillfället för den planerade åtgärden. Grundläggande är att förekomstuppgiften om arten ifråga bedöms vara relevant och aktuell för den bedömning och prövning (om dispens söks) inför planerad åtgärd. Detta måste fungera och genomföras även rent praktiskt. En grundbult i genomförandet är därför att det i riktlinjerna klargörs vilka informationskällor som myndigheterna anser det rimligt att, i linje med kunskapskravet, markägaren/verksamhetsutövaren aktivt tar del av och beaktar. Samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken Naturskyddsföreningen anser att det är bra att myndigheterna förtydligar att anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken är en del av myndighetsutövningen och att myndigheterna ska säkerställa tillämpningen av miljöbalken. (s. 13) 12 kap 6 miljöbalken syftar till att fånga upp de åtgärder som har störst påverkan på naturmiljön och där det läggs ett krav på verksamhetsutövaren själv att anmäla för samråd, och där myndigheterna har ett behov av att genom samråd bevaka hur naturmiljön kan komma att påverkas av den planerade åtgärden. Artskyddsförordningen har hitintills inte, eller ytterst bristfälligt, tillämpats inom skogsbruket trots att lagstiftingen kräver det. Ett tydliggörande av tillämpningen av samrådsbestämmelsen av skälet att säkerställa genomförandet av artskyddsförordningen är därför nödvändigt. Att anmäla om samråd är något som åligger den som vidtar skogsbruksåtgärd. Samtidigt är det viktigt att klargöra att myndigheten har ett ansvar att lyfta upp en vanlig anmälan om avverkning enligt 14 (se ovan) till samråd, om åtgärden påverkar skyddade arter. Det är alltså ett ansvar för såväl den som vidtar skogsbruksåtgärd som för myndigheten att bedöma om det ska ske samråd. I vägledningen anges att När 12 kap 6 MB tillämpas kan verksamhetsutövaren ha rätt till ersättning med stöd av 31 kap. MB. Tillämpas 26 kap. 9 MB finns inte denna automatiska rätt. (se s. 38 andra stycket under rubriken Rätten till ersättning för intrång i pågående markanvändning ) Ordvalet gör att det kan uppfattas som att det finns en möjlighet till ersättning med stöd av 26 kap. 9 miljöbalken. Möjlighet till ersättning saknas vid beslut enligt 26 kap. 9 miljöbalken, enligt vad föreningen erfar. Det föreligger heller inte en automatisk rätt till ersättning med stöd av 12 kap. 6 och 31 kap. miljöbalken. Det behöver även här tydligt framgå att åtgärder som omfattas av artskyddet inte innefattas inom begreppet pågående markanvändning, eftersom detta rör sig om ej laglig markanvändning. Förbudet som artskyddsförordningen ger innebär att alla åtgärder som bryter mot förbudet är olagliga och leder till artskyddsbrott. Detta gäller oavsett vilken bestämmelse som används för att begränsa eller förbjuda åtgärd, d.v.s. oavsett lagrum för beslut så är inte förbudet ersättningsberättigande. Tillsyn Det är bra att myndigheternas skyldighet att anmäla behov av tillsyn till varandra, och att denna tillsyn ska samordnas, tydliggörs. Dock behöver detta kapitel även klargöra ansvarsförhållandet i enlighet med 1 kap. 16 miljötillsynsförordningen.
Naturskyddsföreningen menar att kapitlet även behöver utvecklas med riktlinjer för uppföljning och utvärdering av tillsynens effekter, och i vidare mening tillsyn av att artskyddsbestämmelserna tillämpas så som lagstiftaren har angett (att syftet med bestämmelserna uppnås). Riktlinjer för handläggning Utgångspunkter Naturskyddsföreningen anser att det är bra att myndigheternas gemensamma ansvar tydliggörs. Såväl Skogsstyrelsen som länsstyrelsen har skyldighet att tillse efterlevnad av artskyddet. Riktlinjer för handläggningen Under utgångspunkter kan det lämpligen noteras att denna vägledning behandlar hantering av ärenden som berör fridlysta arter som riskerar att påverkas av skogsbruksåtgärder. Det vill säga klargöra att denna vägledning är begränsad till påverkan från skogsbruksåtgärder. Det anges under rubriken Utgångspunkter att riktlinjerna hanterar förhållanden då förekomst av en fridlyst art är känd, eller det finns tydliga indikationer på förekomst av fridlyst art. Föreningen menar att detta är en alltför snävt avgränsad skrivning, det behöver tydliggöras att fortplantningsområden samt viloplatser innefattas, även då en art inte uppehåller sig där. Föreningen delar uppfattningen som framförs under rubriken Myndigheterna ska dokumentera bedömningar och fatta beslut och anser alla de steg som där beskrivs behöver genomföras. Se även vad som anförts ovan. Som föreningen anfört ovan så är det är viktigt att vägledningen noterar att båda myndigheterna har ett ansvar och skyldighet att se till att artskyddet följs fullt ut. Till detta kommer att länsstyrelsen alltid har en möjlighet (och skyldighet) att använda sig av 26 kap 9 för att förbjuda en åtgärd som strider mot skyddet enligt artskyddsförordningen, detta gäller oavsett vilken åtgärd det handlar om. Länsstyrelsen måste alltså ha det slutliga tolkningsföreträdet (se ovan). I den situationen att Skogsstyrelsen inte gjort en korrekt bedömning, alternativt missat att förbudet träffas, ska länsstyrelsen gå in med förbud för att tillsäkra skyddet. Ansvarsrollerna, samt vad dessa innebär, behöver ytterligare klargöras i riktlinjerna för handläggningen så att det är tydligt för myndigheternas handläggare vad som gäller och skyddet inte faller mellan stolarna. Föreningen noterar även en skrivning om att Det betyder att Skogsstyrelsen och berörd länsstyrelse ska vara överens om och i vilken utsträckning en skogsbruksåt-gärd kan vara förbjuden enligt artskyddsförordningen. Det måste inte ske i varje enskilt ärende, utan kan göras förebyggande i dialog mellan myndigheterna om t.ex. regionalt viktiga arter eller områden. Föreningen menar att samråd och utbyte av information bör ske i varje enskilt fall när så är påkallat, samt att detta ska framgå av vägledningen. I linje med det byggs snabbare upp en samsyn mellan myndigheterna. Handläggarstöd för bedömningar Handläggningens gång vid skogsbruksåtgärder Naturskyddsföreningen kan inte nog påpeka vikten av att ett överklagbart beslut alltid fattas, oavsett vad bedömningen landar i. Detta gäller även i det fall ärendet behandlas som en vanlig avverkningsanmälan enligt handläggningschemat (sid 21).
Vad avser punkt 2) i handläggningsschemat så menar föreningen att verksamhetsutövarens kunskapskrav behöver tydliggöras. Vad avser punkt 3) på sid 22 så behöver det tilläggas att länsstyrelsen alltid har möjlighet att gå in med förbud eftersom länsstyrelsen har den övergripande tillsynen över artskyddsfrågor. Vad avser punkt 7) är det viktigt att, oavsett frågan om områdesskydd, så behöver ärendet avslutas genom ett beslut om förbud mot avverkning i det fall arter riskerar att skadas (dvs. åtgärden träffas av förbudet). Punkt 8) behöver förtydligas med att dock måste ärendet avslutas genom beslut (så att Skogsstyrelsens bedömning kan prövas genom överklagande), se kommentar ovan. Punkt 9) måste även ange att påverkan på nationell bevarandestatus undviks. (Se tidigare kommentarer kring bevarandestatus och bevarandetillstånd). Punkt 10), måste ange att kommunikationen i ärendet ska dokumenteras skriftligt, så att denna blir allmänna handlingar. Punkt 16) är otydlig och föreningen förstår inte vad som avses med stycket ( )eller efter komplettering med de försiktighetsmått som markägaren/verksamhetsutövaren avser att ta. Detta behöver klargöras och det är viktigt att alla försiktighetsmått är angivna och finns med i beslutet. Detta får inte lämnas hängande i luften. Tillgång till och bedömning av artuppgifter Remissen presenterar ett antal förslag om hur osäkerheter vad gällande dokumentation av arter ska hanteras. Förslagen är i grunden bra, men det finns ett par inbyggda problem som bör belysas. Dels handlar det om myndighetsinterna riktlinjer vad gällande fältbesök. I dagsläget har Skogsstyrelsens resurser för fältarbete minskat till en oacceptabelt låg nivå. Om inte omprioriteringar görs inom myndigheten så riskerar dessa förslag endast att bli ett tomt slag i luften. Detta gäller även vid de fall som myndigheterna inte kan styrka observationer genom befintlig kunskap. Vidare vill föreningen påpeka komplikationerna med den offentliga information om artförekomster som finns på Skogsstyrelsens Skogens pärlor. Denna information är inte uttömmande eftersom vissa arter, vilka till viss del faller under artskyddsförordningen, inte är publika. Myndigheterna behöver, i samverkan med ArtDatabanken, finna en fungerande lösning av denna komplikation i syfte att brukaren ska få all tillgänglig och nödvändig information i det fall en avverkningsanmälan görs i ett område där artskyddet infaller. Bedömning av bevarandetillstånd och kontinuerlig ekologisk funktion Avsnittet behöver utvecklas med hur myndigheterna ska agera i ärenden där ärenden med gynnsamt bevarandetillstånd men ogynnsam bevarandestatus. Tydliga riktlinjer behöver mejslas ut och kompetens för korrekta bedömningar säkerställas. Även vikten av lokal kunskap, såväl inom myndighet som civilsamhället, bör belysas. Naturskyddsföreningen tillstyrker avsnittet om bedömning av kontinuerlig ekologisk funktion vilket är såväl tydligt som klargörande.
Bedömning om artskyddsförordningens förbud aktualiseras eller inte Avsnittet behöver kopplas till det kunskapskrav som åligger verksamhetsutövaren. Beträffande lokala populationers numerär bör det även framgå att kunskap, i den mån det är möjligt, även bör inhämtas från relevanta kända källor. Handläggarstöd för bedömningar Naturskyddsföreningen anser att skrivningarna på sid 25 som anger att uppgifter om nyckelbiotoper samt områden med höga naturvärden för det mesta inte skulle omfatta N/n-arter, bör strykas, då de kan feltolkas. Dessa miljöer kan visst indikera att det kan handla om t ex skyddade fågelarter. En bedömning måste alltid göras i det enskilda fallet/ärendet. I tabellen för bedömning av artuppgifter på sid 26 anges att uppgifter som kommit till kännedom först efter att ett skogsområde anmälts för avverkning kan behövas granskas särskilt. Som det är formulerat kan man få uppfattningen att dessa uppgifter skulle misstros i högre grad än andra. Naturskyddsföreningen anser att denna formulering måste strykas givet att det inte sällan är först förrän vid anmälan om avverkning som det uppmärksammas att ett värdefullt område riskeras gå förlorat och därmed inventeras på naturvärden, inte minst av den ideella naturvården. Sådana nyligen inhämtade uppgifter är alltså inte av mindre vikt än redan befintliga uppgifter. Utgångspunkten ska istället vara att varje förekomstuppgift måste värderas (relevans, aktualitet, trovärdighet) i varje enskilt fall, utifrån metadatat som hör till uppgiften. Markägaren bör ha ett uttalat ansvar att samråda med myndigheten/-a om ifrågavarande förekomstuppgifts validitet, och myndigheten/-a bör svara upp mot detta genom att just med rimlig ambitionsnivå validera respektive uppgift. På sid 27 anges att: I vissa fall kan också det berörda området sedan tidigare ha påverkats på ett sådant sätt att det finns anledning att ifrågasätta om den fridlysta arten finns kvar. I sådana fall bör det utredas om ett artskyddsbrott eventuellt har skett. Föreningen finner det oklart varför detta tas upp som ett argument för att en åtgärd skulle vara tillåten. Tvärtom innebär det att området bör restaureras för att möjliggöra att arten återvänder till sitt fortplantningsområde/viloplats. Vi tillstyrker det som anges på sid 30 ange om att platserna behöver skyddas även när de inte används. På sid 33 i exemplet talltita saknas helt en bedömning av nationell bevarandestatus. Som påpekats tidigare måste vikten av den aktuella arten i ett lokalt perspektiv bedömas även utifrån nationell bevarandestatus. Bilaga 1 Sammanfattning juridiskt underlag Ovan har noggrant redovisats vad Naturskyddsföreningen anser vara helt nödvändigt att klargöra i vägledningen. Dessa synpunkter rör i stora delar även sammanfattningen av det juridiska underlaget. Naturskyddsföreningen upprepar inte nedan dessa synpunkter men noterar kort nödvändiga tillägg i detta avsnitt:
- under rubrik Ansvarig myndighet behöver tilläggas att båda myndigheterna har ett ansvar och en skyldighet att se till att lagstiftningen (artskyddet) efterlevs. Länsstyrelsen har ett tolkningsföreträde i det att de alltid har en möjlighet och skyldighet att förelägga om förbud om en åtgärd riskerar att bryta mot artskyddet oavsett Skogsstyrelsens bedömning (se ovan). - på sidan 37 och 38 har genomgående missats att även hänvisa till 7 artskyddsförordningen (endast 4 anges) - som tidigare utvecklats behöver det tydliggöras att hänsyn enligt 30 skogsvårdslagen måste tas oavsett omfattningen av skydd enligt artskyddsförordningen. D.v.s. att artskyddsförbudet inte överträds är golvet för laglig markanvändning, utöver det behöver även övrig hänsyn tas fullt ut enligt 30. - sid 38: som tidigare anförts så innebär artskyddet att markanvändning inte utgör pågående (laglig) markanvändning om en åtgärd strider mot förbudet. Därmed saknas berättigande till ersättning oavsett vilket lagrum som används för att ta beslutet. Avslutande synpunkter Det är positivt att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, efter 15 år, nu har utarbetat ett förslag till riktlinjer för implementering av artskyddsförordningen i skogsbruket. Mycket av det som framgår i handledningen är steg på väg i rätt riktning. Dock behöver riktlinjerna för handläggning tydliggöras i relation till vad som gäller rättsligt. Ansvarsrollerna behöver få en tydligare beskrivning och texten rensas upp från motsägelsefulla och/eller tolkningsbara skrivningar för att göra riktlinjerna användarvänliga. Föreningen konstaterar att den något komplicerade situationen med ett slags dubbelkommando via två myndigheter är långt från idealisk. Det finns förslag i tidigare utredningar (SOU) som pekar i riktning mot en bättre samordning av just myndighetsutövningen på statlig regional nivå. Vi utgår ifrån att fastställandet av riktlinjerna följs av en omedelbar satsning på fortbildning av den personal inom främst länsstyrelser och Skogsstyrelser som har till uppgift att se till att dartskyddsbestämmelserna i skogen tillämpas på ett bra och korrekt sätt. Denna remiss har tagits fram av Joanna Cornelius, miljöjurist och Malin Sahlin, sakkunnig skog på Naturskyddsföreningens rikskansli. För Naturskyddsföreningen Johanna Sandahl, ordförande Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef