Hovrätten för Nedre Norrland REMISSYTTRANDE Datum Dnr 2009-02-05 2008/0286 Ert datum Ert Dnr 2008-10-30 Ju2008/8415/L5 Justitiedepartementet Straffrättsenheten 103 33 Stockholm Yttrande över betänkandet (SOU 2008:85) Straff i proportion till brottets allvar Sammanfattning De skäl som utredningen anför för att straffen för allvarliga våldsbrott bör skärpas är enligt hovrättens mening inte alldeles övertygande. Det kan vidare inte uteslutas att kostnaderna till följd av de föreslagna straffskärpningarna blir avsevärt högre än vad utredningen har angett. När det gäller de föreslagna lagändringarna är hovrättens inställning följande. Hovrätten godtar utredningens förslag att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 brottsbalken). Hovrätten har, i allt väsentligt, inte heller några erinringar mot utredningens förslag till ändringar i 29 kap. 2 och 3 brottsbalken. Hovrätten tillstyrker utredningens förslag till ändrade straffskalor för grov misshandel och utpressning, grovt brott (3 kap. 6 och 9 kap. 4 brottsbalken). Även när det gäller den föreslagna ändringen i 29 kap. 4 brottsbalken om straffvärdebedömningen vid återfall i brott ställer sig hovrätten i huvudsak bakom utredningens förslag. Hovrätten avstyrker utredningens förslag att åklagaren ska vara skyldig att avge ett påföljdsförslag i stämningsansökan. Hovrätten har ingen erinran mot utredningens förslag till ändring i 30 kap. 3 rättegångsbalken om att beslut om särskild rättsverkan inte får meddelas utan yrkande från åklagaren. Förslaget om att domstolen i fråga om sådan rättsverkan inte heller får gå utöver vad som har yrkats framstår emellertid som mindre lämpligt och bör därför Postadress Besöksadress Telefon Telefax E-post Expeditionstid Box 170 Södra Tjärngatan 2 060-18 68 00 060-18 68 39 hovratten.nedrenorrland@dom.se måndag-fredag 851 03 SUNDSVALL 9-12, 13-15
2 inte genomföras. Behovet av straffskärpningar Flera av utredningens förslag har sin utgångspunkt i uppfattningen att straffen för allvarliga våldsbrott bör vara strängare än de är i dag. Utredningen argumenterar i avsnitt 7.3 för sin uppfattning på ett nyanserat sätt. Samtidigt måste man, som utredningen själv har gjort, konstatera att det inte finns underlag för att påstå att straffskärpningar kan förväntas leda till minskad brottslighet. Det är alltså långt ifrån säkert att straffskärpningar med de betydande kostnadsökningar som de medför för staten är det mest ändamålsenliga sättet att komma tillrätta med våldsbrottsligheten i samhället. Hovrätten är därför inte övertygad om att det, allt sammantaget, finns tillräckliga skäl att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott. Frågan om vilka nivåer som straffen för olika brott bör ligga på är emellertid väsentligen en rättspolitisk fråga som hovrätten avstår från att ta ställning till. Hovrätten utgår i det följande från att sådana straffskärpningar kan komma att genomföras. Bedömningen av straffvärdet enligt 29 kap. 1 brottsbalken (avsnitt 8.3.1) Enligt utredningens förslag ska de eftersträvade straffskärpningarna främst åstadkommas genom att det i 29 kap. 1 brottsbalken tas in en bestämmelse om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Hovrätten delar utredningens bedömning att detta kan vara ett lämpligt sätt att åstadkomma den av utredningen eftersträvade effekten på straffmätningspraxis. De alternativ som utredningen har diskuterat att utvidga straffskalorna ytterligare eller att generellt höja minimistraffen framstår som mindre lämpliga. Hovrätten motsätter sig alltså inte utredningens förslag i denna del. Utredningen har även föreslagit att ordet särskilt i den nuvarande lydelsen av 29 kap. 1 andra stycket brottsbalken tas bort. Hovrätten har inget att invända mot detta. Försvårande och förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet (avsnitten 8.3.2 och 8.3.3) Som utredningen har konstaterat är det relativt sällan som försvårande och förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 och 3 brottsbalken åberopas i domar. Enligt hovrättens bedömning innebär detta dock inte att omständigheter av detta slag inte beaktas vid domstolarnas straffvärdebedömningar. Utredningens förslag att ändra bestämmelserna så att de kvalificerande rekvisiten (t.ex. särskilt, betydande och grovt ) tas bort innebär att utrymmet för att beakta försvårande och förmildrande omständigheter ökar. Det ger domstolarna möjlighet till en mera nyanserad straffvärdebedömning. Hovrätten ser positivt på detta. En förändring av detta slag förutsätter att domstolarna i domarna lämnar mera utförliga redovisningar av de faktorer som har påverkat straffvärdebedömningarna, eftersom skillnaderna mellan bedömningarna i olika mål annars riskerar att framstå som godtyckliga. Det är naturligtvis önskvärt att domstolarna lämnar så fylliga redovisningar som möjligt. Det bör dock framhållas att det självfallet leder till ytterligare arbete för domstolarna.
3 I den nuvarande lydelsen av 29 kap. 3 första stycket 2 brottsbalken förekommer förstärkningsordet starkt på två ställen. Utredningen har föreslagit att ordet tas bort på båda ställena, vilket innebär att bestämmelsen ska tillämpas i flera fall än i dag. Hovrätten har ingen erinran mot detta, såvitt gäller det första ledet i den aktuella punkten ( om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande till sådan insikt ). När det däremot gäller andra ledet kan ifrågasättas om inte förslaget för alltför långt ( om den tilltalade. annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande ). Det är mycket vanligt att det i brottmål förekommer omständigheter som i någon utsträckning har påverkat gärningsmannens förmåga att kontrollera sitt handlande, t.ex. svartsjuka eller familjegräl. Enligt hovrättens mening är det inte givet att sådana omständigheter alltid ska beaktas. Någon form av kvalificerande rekvisit bör därför behållas i bestämmelsen, t.ex. påtagligt eller betydande. Hovrätten tillstyrker i övrigt förslagen till ändringar i 29 kap. 2 och 3. Straffskalorna för allvarliga våldsbrott Såsom utredningen har konstaterat är den nuvarande straffskalan för grov misshandel mycket vid och straffmätningen sker huvudsakligen i den nedre delen av skalan. Utredningen har nu föreslagit att straffskalan för grov misshandel ska delas upp på två straffskalor, den ena lägst ett och högst sex år och den andra lägst fyra och högst tio år. Hovrätten har inga invändningar mot detta. Förslaget torde, som utredningen har konstaterat, leda till att sådana försvårande omständigheter som kan leda till att den strängare straffskalan blir tillämplig i större utsträckning uppmärksammas vid utredning av allvarliga fall av misshandel. Därmed torde förslaget också åstadkomma den av utredningen eftersträvade straffskärpningen vid allvarliga våldsbrott. Uppdelningen på två straffskalor medför även en parallellitet med straffskalorna för rånbrott och för våldtäktsbrott, som också har en särskild straffskala för de allvarligaste fallen. Hovrätten tillstyrker alltså utredningens förslag i denna del men vill samtidigt betona vikten av att den övre straffskalan endast utnyttjas vid de allvarligaste fallen av grov misshandel. Det är angeläget att förarbetena ger tydligt uttryck för den restriktivitet som bör gälla. Enligt hovrättens mening utgör grova utpressningsbrott en särskilt samhällsfarlig form av brottslighet. Hovrätten delar därför utredningens uppfattning att straffminimum för grovt brott bör höjas till fängelse ett år, så att det motsvarar minimistraffet för rån. Återfall i brott Hovrätten delar utredningens bedömning att återfall i brott bör få ökad betydelse vid bedömningen av straffvärdet och är därför positiv till förslaget till ändring av 29 kap. 4 brottsbalken. Det finns emellertid anledning att understryka att bestämmelsen ger upphov till ett flertal tillämpningsfrågor som bör belysas i det fortsatta
4 lagstiftningsarbetet. Särskilt när det gäller frågor om återfallsskärpningens storlek och tillämpningen av begränsningsregeln är behovet av ytterligare vägledande uttalanden påtagligt. Utan sådana vägledande uttalanden finns det en betydande risk för att praxis under lång tid framåt kommer att spreta på ett oacceptabelt sätt. Åklagaren och påföljdsfrågan (avsnitten 8.8.2-8.8.10) Utredningen föreslår att åklagaren ska vara skyldig att avge ett fullständigt och preciserat påföljdsförslag redan i stämningsansökan, såvida det inte föreligger särskilda skäl att avvakta till huvudförhandlingen. Syftet med den föreslagna regleringen är att få större uppmärksamhet på påföljdsfrågan i processen och att öka förutsebarheten för den enskilde. Hovrätten delar i och för sig utredningens uppfattning att påföljdsfrågan bör ges större uppmärksamhet i rättegången. Det kan emellertid ifrågasättas om utredningens förslag är ett ändamålsenligt sätt att åstadkomma detta. Hovrätten tror inte heller att den föreslagna ordningen kommer att leda till ökad förutsebarhet. När åtal väcks, har åklagaren vanligen inte tillgång till det underlag som krävs för att kunna avge ett välgrundat påföljdsförslag. Det är vanligen först när det har tagits in en personutredning i målet som det över huvud taget finns förutsättningar att lämna ett sådant förslag. Frågan om påföljd kan också komma i ett annat läge till följd av senare inträffade omständigheter, t.ex. nya åtal eller förändringar i den tilltalades personliga förhållanden. Till detta kommer att domstolen, enligt förslaget, inte ska vara förhindrad att döma till strängare påföljd än åklagaren har föreslagit och att åklagaren ska ha möjlighet att ändra sitt förslag under processens gång. I stället för ökad förutsebarhet riskerar förslaget därför att leda till att den tilltalade får fel signaler om vilken påföljd som kan bli aktuell. Förslaget torde dessutom innebära ett inte obetydligt merarbete för åklagaren. Hovrätten anser därför att förslaget inte bör genomföras. Särskild rättsverkan av brott (avsnitt 8.8.11) Utredningen föreslår att rätten inte ska kunna besluta om särskild rättsverkan av brott utan ett yrkande från åklagaren och att rätten därvid ska vara förhindrad att gå utöver åklagarens yrkanden. I den del förslaget innebär att beslut om särskild rättsverkan av brott måste föregås av ett yrkande från åklagaren synes det inte medföra någon påtaglig förändring av hur bestämmelserna i praktiken tillämpas redan idag. Det förefaller nämligen vara ytterst sällan som rätten ex officio beslutar i sådana frågor. Hovrätten har därför ingen erinran mot förslaget i denna del. Utredningens förslag att domstolen även ska vara bunden av åklagarens framställda yrkande och således inte får gå utöver detsamma, t.ex. beträffande längden av ett återreseförbud vid utvisning, anser hovrätten däremot vara mindre lämpligt. Det finns risk för att en sådan reglering medför materiellt oriktiga beslut och en spretande praxis. Det framstår inte heller som konsekvent att domstolen, som när det gäller påföljd är oförhindrad att gå utöver vad åklagaren har yrkat, inte ska ha denna möjlighet när det gäller särskild rättsverkan av brott. Sammantaget anser därför hovrätten att förslaget i denna del inte bör genomföras. Ekonomiska konsekvenser
5 Utredningen har beräknat kostnaderna för att genomföra de föreslagna förändringarna till cirka 500 miljoner kronor per år, varav knappt 500 miljoner kronor för Kriminalvården och omkring fem miljoner kronor för Åklagarmyndigheten. Utredningens beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna förändringar bygger på ett flertal osäkra antaganden, bl.a. antaganden om den genomsnittliga ökningen av fängelsestraffen för olika brottstyper, och ter sig därför ganska osäker. Enligt hovrättens bedömning finns det också en risk för att förslaget om skärpta straff för allvarliga våldsbrott så småningom kommer att få återverkningar även på straffmätningen vid annan typ av brottslighet. Det kan alltså inte uteslutas att Kriminalvårdens kostnader kan komma att öka i avsevärt högre utsträckning än vad utredningen har beräknat. Som hovrätten tidigare ovan har varit inne på kan förändringarna av 29 kap. 2 och 3 brottsbalken medföra en viss ökad arbetsbelastning för domstolarna. Sammantaget finner hovrätten att det finns en risk för att kostnaderna för att genomföra de förslagna förändringarna kan bli större än vad utredningen har räknat med. Detta yttrande har beslutats av hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Risto Stoorhöök och tf. hovrättsassessorn Maria Ångman, föredragande. Sten Andersson Maria Ångman