EU-toppmötet i svensk opinion EU-TOPPMÖTET I SVENSK OPINION LENNART WEIBULL OCH LENNART NILSSON EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 var slutpunkten på det svenska ordförandehalvåret för den Europeiska Unionen. Det var nu Sveriges stora hjärtefrågor skulle redovisas och få stöd av de andra EU-länderna. Mötet fick en extra glans genom att även USA:s president George Bush skulle besöka Göteborg. Dessutom skulle det skapas olika slags debattfora runt omkring mötet, där olika åsikter i EU-frågorna skulle ställas mot varandra. Mötet blev på många sätt en framgång för Sverige. Tidsplanen för de nya kandidat - länderna lades fast och på miljöområdet gjordes framsteg. Också de möten som anordnades av olika organisationer i syfte att skapa opinion samlade många deltagare. Men inget av detta ingår i den allmänna bilden av vad som hände på EU-toppmötet i Göteborg. TV-bilderna och dagspressens förstasidor dominerades istället av svartklädda, stenkastande demonstranter, brinnande utemöbler och stora mängder jagande poliser. Bilderna som kablades ut kom att på en enda dag göra att EU-toppmötet i medierna blev Göteborgskravallerna. Händelserna i Göteborg sattes in i en kedja av våldsamma protester med start på WTO-mötet i Seattle och med fortsättning i Nice, Prag och senare Genua. Den fråga som vi här ställer är hur allmänheten uppfattade skeendet. Hur följde man det som hände i Göteborg och hur värderade man olika gruppers insatser? I det följande kommer vi att kortfattat redovisa den nationella opinionen om händelserna vid EU-toppmötet. 1 EU-toppmötet en mediehändelse? Det som kallas Göteborgskravallerna var för de flesta människor något som kan kallas en mediehändelse. Med mediehändelse (Media Event) menas stora, delvis omvälvande skeenden som direkt televiseras till allmänheten och därmed skapar en gemensam referensram eller historia för ett helt samhälle (Dayan och Katz, 1992:1ff). Det som hände på EU-toppmötet i Göteborg uppfyller inte på alla punkter kriterierna på att vara media event. Exempelvis var det inte fråga om direktsändningar av planerade händelser, men å andra sidan kom mediebevakningen att få stor omfattning och händelserna var i en viss mening förväntade med tanke på vad som hänt i Nice och vad man visste om polisens uppladdning (Peterson och Persson, kommande). Även om händelserna i Göteborg således till stor del uppfyller kravet på att vara media event skiljer de sig från fl ertalet andra händelser av detta slag genom sin ideologiska resonansbotten. Hela situationen ligger inom ett politiskt konfliktfyllt 407
Lennart Weibull och Lennart Nilsson fält, där inställningen till EU delar befolkningen. På samma sätt innehåller debatten om internationella fördelningsfrågor starka politiska laddningar. Till detta kommer att även åsikter om olika sätt att bilda opinion på skiljer sig åt mellan olika grupper. Vår utgångspunkt är således inte att definiera EU-toppmötet som en media event. Snarast är syftet att empiriskt pröva i vilken utsträckning händelsen har fungerat på ett motsvarande sätt genom att belysa hur den svenska allmänheten tagit till sig vad som hände och hur de värderade händelserna. Det leder fram till tre frågeställningar som kan belysas utifrån frågor ställda inom ramen för den nationella SOMundersökningen hösten 2001: Hur informerade sig svenska folket om vad som hände under EU-toppmötet? Vilka medier användes och vilka skillnader fanns det mellan olika grupper? Hur värderades de olika aktörerna under EU-toppmötet och vilka skillnader finns det mellan olika gruppers bedömningar? Påverkande EU-toppmötet synen på opinion och demokrati i Sverige och i så fall hur? Medierna som informationskälla Det är ett närmast självklart resultat att bilden av händelserna har förmedlats genom de stora medierna dagspress, radio och TV. Ytterst få följde händelserna på plats; inte ens bland de boende i Göteborgsregionen var andelen som såg demonstrationer och kravaller högre än 15 procent. 2 Någon motsvarande fråga om närvaro finns inte i den nationella undersökningen. Massmedierna var den dominerande informationskällan och följdes flitigt av all - mänheten. Det stora intresset att följa med kommer till uttryck i att relativt höga andelar följt händelsen i mycket eller ganska stor utsträckning. TV spelade störst roll: var fjärde svensk följde i mycket stor utsträckning TV-rapporteringen, ca 60 procent följde den i åtminstone ganska stor utsträckning (tabell 1). Också dagspressen har höga uppmärksamhetssiffror. Däremot är det svårare att bedöma hur andelarna för utländska nyhetssändningar skall värderas. Mycket tyder på att de trots allt är jämförelsevis höga. Allmänhetens medieexponering för nyheter från EU-toppmötet var i viss utsträckning kumulativ. De som följde nyheterna i TV gjorde det som regel även i dagspress och radio. Av allmänheten hade 60 procent följt bevakningen i minst tre medier. Också denna bredd i exponeringen är en indikation på intresset, liksom att endast drygt 10 procent inte följt bevakningen i minst något medium. Om vi begränsar oss till andelen som följt bevakningen i åtminstone ganska stor utsträckning gäller detta fortfarande närmare 2/3 av allmänheten och 1/4 hade gjort det i tre eller fler medier. Det fi nns dock klara variationer i intresset att följa mediebevakningen. Äldre personer är mer intresserade än yngre, medan skillnaderna med hänsyn till utbildning 408
EU-toppmötet i svensk opinion är relativt små. Den största differensen finns, föga oväntat, mellan politiskt intresserade och politiskt ointresserade. I den förra gruppen följde närmare 50 procent händelserna åtminstone ganska mycket i tre eller fler medier, i den senare gruppen är motsvarande andel ca 10 procent. Tabell 1 Andelar som följde bevakningen av EU-toppmötet och händelserna i anslutning till mötet i olika medier, 2001 (procent) I mycket stor I ganska stor I någon Vet ej/ utsträckning utsträckning utsträckning Inte alls ej svar Totalt Dagspress 14 31 31 15 8 99 Radio 10 20 33 27 10 100 TV 24 35 25 9 7 100 Utländsk nyhetssändning 2 3 11 73 11 100 Antal svar: 1 899 Kommentar: Frågan löd: I vilken utsträckning följde Du massmediernas bevakning av EU:s toppmöte i Göteborg och händelserna i samband med mötet? Andelen har som framgår av tabellen beräknats på samtliga svarspersoner utifrån antagandet att de som inte vet troligen inte ägnade mediernas bevakning någon större uppmärksamhet. Resultaten pekar otvetydigt på att EU-toppmötet var en stor mediehändelse genom att den övervägande delen av svenska folket åtminstone i någon utsträckning följde händelserna i Göteborg. Frågan är då hur man bedömde toppmötets olika aktörer, både de på gatan och de som konfererade i de kraftigt bevakade möteslokalerna. Bedömningar av EU-toppmötets olika aktörer EU-toppmötets aktörer definierades brett i SOM-studien. Sammantaget fick svars - perso nerna ta ställning till tio olika aktörer. Bland dessa ingick å ena sidan både demonstranter och militanta aktivister och å andra sidan poliserna på gatan, polis - ledningen och kommunledningen i Göteborg. Dessutom inkluderades mötets tänkta huvudaktörer de besökande EU-politikerna och den svenska regeringen. Även domstolarna togs med. De senare var visserligen inte aktörer i juni månad, men då SOM-undersökningen gick i fält hade det blivit en diskussion om domstolarnas roll, vilket motiverade att dessa också fick bedömas. Svarspersonerna fick ta ställning till EU-toppmötets aktörer på en sjugradig skala från mycket negativ till mycket positiv. Vidare fanns det möjlighet att ange att man saknade uppfattning. 3 I figur 1 redovisas de samlade bedömningarna. 409
Lennart Weibull och Lennart Nilsson Figur 1 Allmänhetens bedömningar av tio olika aktörer vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 positivt respektive negativt (procent) Positivt Negativt Balansmått Ingen uppfattning Poliserna på gatan Poliserna på gatan Radio och TV Radio och TV Domstolarna Domstolarna 54 39 35 17 15 15 +37 13% +24 16% +20 25% Polisledningen Polisledningen 35 28 + 7 17% Dagspressen Dagspressen 30 16 +14 20% Den Den svenska svenska regeringen 26 15 +11 29% De De besökande EU-politikerna 20 8 +12 40% Kommunledningen 17 10 + 7 39% Demonstranterna 13 55-42 14% De De militanta aktivisterna 2 76-74 14% Kommentar: Frågan löd: Den här frågan gäller Din bedömning av olika gruppers agerande i samband med EU:s toppmöte i Göteborg. Är Din bedömning i huvudsak positiv eller i huvudsak negativ? Svaren ges på en skala mellan 3 (mycket negativ) till 3 (mycket positiv) och med 0 som mittpunkt och med ett explicit alternativ Ingen uppfattning. Positivt avser andelarna för mycket, ganska och något positivt, negativt andelarna för mycket, ganska eller något negativt. Andelen som uppgivit att de varken är positiva eller negativ anges ej i figuren. Hela sifferunderlaget redovisas i not 3. Balansmåttet anger andelen som är positiva minus andelen som är negativa och kan gå mellan +100 (alla positivt inställda) till 100 (alla negativt inställda). Basen för procentberäkningen inkluderar även dem som explicit uppger att de saknar uppfattning, men inte dem som lämnat delfrågorna obesvarade. En första iakttagelse är att allmänheten framför allt har uppfattningar om de mest synliga aktörerna som poliserna på gatan, demonstranter, de militanta aktivisterna och om medierna. Däremot är andelen som saknar uppfattning mycket stor när det gäller de besökande EU-politikerna, kommunledningen och den svenska regeringen. Dessutom är det i det senare fallet många svarspersoner som varken är positiva eller negativa: de gör en bedömning men lägger sig i mitten av skalan, något som kan tolkas som att man saknar en uttalad uppfattning. Utfallet är knappast överraskande, eftersom det i hög grad speglar medierapporteringen. Det är de aktörer som fått störst utrymme i medierna som man också har åsikter om. De aktörer som allmänheten har uppfattningar om får med två undantag en relativt positiv bedömning. Mest positivt inställd är man till poliserna på gatan: närmare 55 procent gör en positiv bedömning, varav hälften uppger sig vara mycket positiva. Drygt 15 procent av allmänheten ställer sig mera kritisk, men totalt får ändå polisen det högsta balansmåttet (+37). Resultatet kan kontrasteras mot bedömningen av polisledningen, där bedömningarna är klart mera polariserade 35 procent positiva och 28 procent negativa, vilket resulterar i ett balansmått på endast +7. 410
EU-toppmötet i svensk opinion Medierna får i huvudsak godkänt. Televisionen anses ha fungerat något bättre än dagspressen. Resultatet är helt i linje med vad vi vet om allmänhetens generella medieförtroende (jfr Holmbergs och Weibulls artikel om institutionsförtroende och Weibulls artikel om medieförtroende i denna volym). Även den positiva bedömningen av domstolarna ligger nära allmänhetens generella förtroende för domstolarna. Det senare kan vara ett uttryck för att svarspersonerna haft svårt att värdera hur domstolar - na specifikt fungerat i efterspelet till EU-toppmötet. De två aktörer som får den mest negativa bedömningen är demonstranterna och de militanta aktivisterna. Demonstranterna (-42) bedöms dock klart mindre negativt än aktivisterna (-74). Att de senare överlag får en negativ bedömning av allmänheten är knappast överraskande med tanke på efterhandsdebatten möjligen förvånar det att två procent bedömer dem positivt men att en så pass hög andel som nästan 50 procent också har en negativ bild av demonstranterna är något oväntat. Skilda bedömningar I bedömningarna finns det givetvis skillnader mellan olika grupper. I tabell 2 finns en samlad redovisning av balansmått för olika grupper, både efter demografi och politisk ideologi. Om vi väljer ut de fyra aktörer som varit i centrum för efterhandsdiskussionen demonstranterna, de militanta aktivisterna, poliserna på gatan och polisledningen och där meningarna ofta varit delade finns det en del tydliga bedömningsskillnader. Allmänt gäller dock att de militanta aktivisterna överlag värderas negativt. Bedömningarna av poliserna på gatan och demonstranterna skiljer sig efter ålder: med ökande ålder ökar andelen positiva till polisen och andelen negativa till demonstranterna; det är bara den äldsta åldersgruppen som är övervägande positiv till polisledningen. Kvinnor är i något större utsträckning än män mindre negativa till demon stranterna och mindre positiva till poliserna på gatan. Äldre är generellt mera positiva i fråga om samtliga aktörer som bedömts. Även män är i de flesta fall mera positiva än kvinnor. Högutbildade skiljer ut sig som något mindre positiva, utom till demonstranterna där de är klart mindre negativa än snittet. Samtidigt avviker de genom att de är klart negativa till polisledningen. Skillnaderna efter ålder och utbildning är emellertid förhållandevis små i jämförelse med dem som finns med hänsyn till ideologisk position. Visserligen gäller även här att de militanta aktivisterna är lika negativt bedömda av alla, men bedömningen av demonstranterna går från -14 bland dem som placerar sig klart till vänster till -67 bland dem som placerar sig klart till höger på vänster-högerskalan. För poliserna på gatan är bedömningen den omvända: +16 bland personer klart till vänster och +66 bland dem som placerar sig klart till höger. De är således uppenbart att det finns en mycket klar politisk skiljelinje i synen på händelserena vid EU-toppmötet. De moderata sympatisörerna ger starkt stöd åt polisen och de etablerade institutionerna, medan de är mycket negativa till demon - stran terna en nästan lika negativ bedömning som av de militanta aktivisterna. 411
412 Tabell 2 Andelen som bedömer tio olika aktörer vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 positivt respektive negativt efter demografi och ideologi (balansmått) Kön Ålder Utbildning Politiskt intresse Män Kvinnor 15-29 30-44 45-64 65+ LU MLU MHU HU MPI GPI ISP IAP Dagspressen +16 +12 +20 +6 +15 +24 +18 +11 +13 +13 +20 +14 +13 +15 Radio TV +28 +20 +28 +18 +24 +31 +29 +23 +24 +19 +29 +25 +22 +24 Demonstranterna -45-38 -28-38 -49-50 -47-51 -41-29 -23-44 -47-34 De militanta aktivisterna -77-71 -73-74 -78-67 -65-69 -78-85 -86-83 -69-47 Poliserna på gatan +41 +33 +32 +34 +40 +44 +37 +41 +39 +35 +30 +41 +39 +33 Polisledning +4 +10 +3 +5 +4 +18 +15 +15 +5-8 -22 +2 +15 +22 Domstolarna +23 +18 +13 +20 +19 +30 +16 +23 +21 +26 +25 +26 +15 +21 Kommunledningen +8 +6 +4 +4 +7 +16 +7 +7 +3 +11 +12 +9 +6 +1 Den svenska regeringen +13 +9 +6 +9 +8 +24 +13 +7 +7 +17 +16 +18 +7 ±0 EU-politikerna +12 +11 +8 +13 +12 +22 +11 +6 +11 +18 +18 +16 +9 ±0 Lennart Weibull och Lennart Nilsson Antal svar 865 828 319 587 463 323 451 332 513 353 168 630 681 166 Kommentar: LU = lågutbildad, MLU = medellåg utbildning, MHU = medelhög utbildning, HU = högutbildad; MPI = mycket politiskt intresserad, GPI = ganska politiskt intresserad, ISP = inte särskilt politiskt intresserad, IAP = inte alls politiskt intresserad. Vänster-höger självplacering Partisympati EU-åsikt MV NV M NH MH v s c fp m kd mp För EU Mot EU Tveksam Dagspressen +6 +12 +10 +18 +29-2 +16 +14 +13 +24 +13 ±0 +21 +4 +12 Radio TV +19 +30 +18 +24 +34 +10 +33 +21 +16 +28 +15 +15 +31 +19 +20 Demonstranterna -14-39 -39-60 -67-4 -41-48 -39-66 -56-13 -48-41 -33 De militanta aktivisterna -71-78 -66-81 -84-76 -71-78 -82-82 -80-62 -84-76 -55 Poliserna på gatan +16 +25 +33 +52 +66-7 +42 +38 +28 +58 +51 +4 +49 +30 +28 Polisledning -13-7 +9 +13 +32-33 +14 +3 +11 +19 +13-13 +5 +4 +13 Domstolarna +4 +14 +19 +29 +37-7 +23 +23 +19 +34 +29 ±0 +34 +22 +13 Kommunledningen +4 +10 +5 +6 +10-5 +14 +8-1 +9 +4 +7 +14 +3 +2 Den svenska regeringen +5 +13 +6 +14 +12-19 +22 ±0 +13 +16 +6 +11 +24 +3 +4 EU-politikerna -3 +12 +7 +18 +25-11 +16 +8 +20 +18 +17 +9 +26 +2 +5 Antal svar 172 359 596 365 151 185 591 93 69 328 151 55 610 664 382 Kommentar: KV = klart vänster, NV = något vänster, VE = varken vänster eller höger, NH = något höger, KH = klart höger.
EU-toppmötet i svensk opinion Vänsterpartiets sympatisörer gör en genomgående kritisk bedömning av alla aktörer utom radio-tv och är särskilt kritiska till poliserna på gatan. Det som i den samlade bilden av v-sympatisörernas bedömningar står ut något är att man inte har ett positivt balansmått för demonstranterna som aktör vid EU-toppmötet. En annan iakttagelse är att personer som placerar sig klart till vänster på vänster-högerskalan på en väsentlig punkt skiljer sig något från vänsterpartiets sympatisörer: man har ett positivt balansmått för poliserna på gatan. När det gäller förhållandet mellan EU-förespråkare och EU-motståndare är de förra överlag mer positiva till flertalet aktörer, inte minst till medierna liksom till den svenska regeringen och de besökande EU-politikerna. Däremot är det ingen stor skillnad i den kritiska bedömningen av demonstranterna efter synen på EU båda grupperna är i stort sett lika kritiska. Resultatet tyder på att bedömningarna trots allt inte utgår från en renodlad ideolo - gisk resonansbotten utan att det också finns andra faktorer i bakgrunden. En sådan faktor är allmän kritik av etablissemanget, något som framträder i att yngre generellt är något mindre positiva, vilket inte är det vanliga mönstret i ungdomars bedömningar (jfr Holmbergs och Weibulls kapitel om institutionsförtroende). Att miljöpartiets sympatisörer ligger förhållandevis nära vänsterpartiets i många bedömningar, medan de socialdemokratiska sympatisörerna ofta ligger nära de borgerliga är ett annat tecken på att det finns en skiljelinje mellan etablerade och icke-etablerade. Samtidigt finns det inget i den nationella opinionsbilden som tyder på att demonstra tionerna vid EU-toppmötet var en samlad protestmanifestation från ungdomen av det slag som det i efterhand har talats om. Majoriteten av ungdomarna i Sverige var faktiskt negativa till demonstranterna i Göteborg, liksom de även hade lågt förtroende för Attack som organisation. Det som möjligen är ägnat att förvåna är snarare det låga engagemanget i fråga bland de yngre. EU-toppmötet, opinionen och demokratin Även om det finns klara skiljelinjer i bedömningarna är ändå den sammantagna bilden att poliserna på gatan vann slaget om den allmänna opinionen över både fredliga demonstranter och militanta aktivister. Frågan är hur ett sådant resultat skall förstås. Innan ytterligare analyser genomförts och särskilt den lokala opinionen ställs mot den nationella är frågan svårbesvarad, men några tänkbara förklaringar kan ändå antydas. Den ena handlar om lag ordning och den andra om ideologiska bevekelsegrunder. En första förklaring är att allmänheten uppfattar stabilitet och ordning som positiva värden och hyser en stor oro för våld. Stöd för ett sådant antagande fi nner vi i svenskarnas höga samhällsförtroende, inte minst det höga förtroendet för polisen. Polisen är i svenskarnas ögon närmast en symbol för ordningen. I ett sådant perspektiv kommer grupper som ifrågasätter eller stör den rådande ordningen att till en början mötas med tveksamhet särskilt om man är osäker på vad de står för. Det är möjligt 413
Lennart Weibull och Lennart Nilsson att det var just denna typ av reaktion som medförde att demonstranterna fick en negativ bedömning medan polisen bedömdes positivt av i stort sett alla grupper, även betydande delar av dem som ideologiskt placerade sig till vänster om mitten. En andra och komplementär förklaring är att allmänheten ställde sig tveksam till de idéer som framfördes av demonstranterna; de passade uppenbarligen inte klart in i en vänster-högerdimension. Den organisation som ofta kom att uppfattas som företrädare för protesten mot global frihandel, Attac, fick visserligen en allmänt positiv framtoning i medierna (jfr Heimersson, 2001) men hade knappast någon större förankring hos den svenska allmänheten. I SOM-undersökningen hösten 2001 uppgav 6 procent att de hade mycket eller ganska högt förtroende för Attac, medan 61 procent sa sig ha ganska eller mycket litet förtroende. EU-toppmötet blev därför inte någon politiskt kristalliserande händelse. Den viktiga förklaringen var att den fråga som demonstranterna hade avsett att placera på dagordningen kom att försvinna genom att de militanta aktivisterna tog över scenen. Det är också troligt att globaliseringsproblematiken inte heller hade det nödvändiga stödet i opinionen. Istället blev det främst frågan om protester mot ett officiellt toppmöte och till sådana ställde sig majoriteten tveksam. Figur 2 Allmänhetens bedömningar av berättigade medel för att bilda opinion 2001 (procent) Ja, Ja, alltid alltid Ja, Ja, vissa vissa omständigheter omständigheter Nej Nej 95% 56 39 5 Namninsamling 92% 30 62 8 Demonstration 72% 13 59 28 Passivt motstånd Passivt motstånd Militanta aktioner 12% 1 11 82 Skada på på egendom 7% 1 6 93 Hot Hot mot mot tjänsteman/ politiker 5% 1 4 95 Kommentar: Frågan löd: Vad anser Du vara berättigat när det gäller att föra fram politiska åsikter i Sverige? Alternativen var Ja, alltid, Ja, under vissa omständigheter, Nej, aldrig. Basen för procentberäkningen inkluderar inte dem som inte besvarat delfrågorna. Antal svar varierar mellan 1697 och 1731. Källa: Riks-SOM 2001. 414
EU-toppmötet i svensk opinion Att de kritiska bedömningarna av demonstrationerna vid EU-toppmötet inte hade någon överspridningseffekt framgår också av det faktum att svarspersonerna i samma undersökning menade att demonstrationer är ett i hög grad legitimt sätt att bilda opinion på, precis som namninsamlingar och passivt motstånd. Trettio procent menar att demonstrationer alltid är berättigade vid opinionsbildning, 62 procent att de är det under vissa omständigheter. Det man vänder sig emot är militanta aktioner och hot; några procent menar dock att även sådana aktioner under vissa omständigheter är berättigade (figur 2). Även i svaren på denna fråga finns det en del politiska skiljelinjer, t ex att moderata sympatisörer till skillnad från vänsterpartiets är något mera tveksamma till om det alltid är berättigat med demonstrationer, men det finns i stort sett inga skillnader när det gäller att detta tidvis kan vara berättigat. EU-toppmötet som mediehändelse EU-toppmötet i Göteborg har i efterhand kommit att handla om hur polisen skötte sig och vilka straff som är rimliga för dem som deltog i militanta aktioner. Mediebilden av händelserna är i detta avseende konsekvent: de var dessa två huvudaktörer som medierna lyfte fram redan i juni och de är fortfarande kvar där när utvärderingen skall göras. Det som har kallats Göteborgskravallerna måste betraktas i den kedja av händelser som Seattle, Nice och Prag utgör. Gemensamt för dem är att de varit mötesplatser för internationella organisationer som WTO, Världsbanken och EU. Men vid sidan av att städerna blivit en arena för den internationella organisationens agenda, som under stor uppmärksamhet från medierna förlagts till respektive stad, har andra organisationer och grupper i mediernas strålkastarljus försökt etablera en alternativ arena med en annan dagordning. För att kunna nå ut med det egna budskapet har det för de senare gällt att dra till sig mediernas uppmärksamhet med spektakulära metoder. Samtidigt har kravet på legitimitet för den egna saken krävt att både det egna programmet och de använda metoderna tolereras av den breda allmänheten, om de än inte får ett aktivt stöd. Om vi betraktar Göteborgshändelserna i ett sådant ljus var EU-toppmötet i ett avseende en mediehändelse. Det fanns i medierna en förväntan på att det skulle ske demonstrationer av det slag som tidigare skett i exempelvis Nice. I ett avseende var också aktivisterna mycket framgångsrika, nämligen i att dra till sig mediernas och allmänhetens uppmärksamhet och intresse. Samtidigt kom uppmärksamheten att genom händelseutvecklingen att förskjutas från de fredliga demonstranterna till de militanta aktivisterna. I medborgarnas ögon blev bilden av händelserna och av de olika grupperna att de inte uppfyllde de övriga kraven för att nå genomslag i opinionen. De aktörer, som uppfattades som pådrivande, väckte negativa reaktioner inte bara för de egna organisationerna utan också för de fredliga demonstationerna. Den opinionsmässiga konsekvensen, som under hösten även påverkades av senare händelser i Genua och av terrorattacken den 11 september, blev att allmänheten kom 415
Lennart Weibull och Lennart Nilsson att ta starkt avstånd från de metoder som använts i Göteborg för att hamna i TVkamerornas fokus. Därmed lyckades aktivisterna inte etablera den nödvändiga legitimiteten för sin alternativa arena och för sig själva. Noter 1 Kapitlet ingår i ett projekt, där särskilt det lokala och regionala perspektivet på händelserna i Göteborg står i centrum. I det senare fallet kommer det även att genomföras analyser av hur de som deltog i händelserna uppfattade situationen i jämförelse med dem som var beroende av mediebilden. Projektet genomförs av SOM-institutet inom ramen för Väst-SOM-undersökningen. En publicering av lokala och regionala data är planerad till hösten 2002. 2 Av de boende i Göteborg med kranskommuner var det dock över 50 procent som i efterhand såg skadegörelsen i samband med kravallerna. En fördjupad analys av förhållandet mellan egen erfarenhet av Göteborgshändelserna och erfarenhet endast byggd på mediernas rapportering kommer att ingå i det fortsatta arbetet inom projektet. 3 Skalan och svarsfördelningen framgår av följande tabell (för förklaringar se kommentaren till figur 1): Mycket negativ Mycket positiv Ingen Summa Antal aktör -3-2 -1 0 1 2 3 uppfattning procent svar Dagspressen 3 5 7 35 9 12 9 20 100 1 693 Radio-TV 3 4 8 30 11 15 13 16 100 1 683 Demonstranterna 36 11 8 18 5 5 4 14 100 1 694 De militanta aktivisterna 69 5 2 8 1 0 1 14 100 1 694 Poliserna på gatan 3 6 8 17 9 16 29 13 100 1 712 Polisledningen 9 10 9 20 8 11 16 17 100 1 706 Domstolarna 5 5 6 25 8 12 15 25 100 1 693 Kommunledningen 2 3 5 33 6 6 5 39 100 1 683 Den svenska regeringen 4 4 7 30 8 10 9 29 100 1 697 De besökande EU-politikerna 3 2 3 33 4 8 8 40 100 1 699 Referenser Dayan, Daniel, Katz, Elihu (1992) Media Events. The Live Broadcasting of History. Cambridge, Mass., Harvard University Press. Heimersson, Staffan (2001) Attac utan motstånd: en studie i lämmeljournalistik. Stockholm: Näringslivets mediainstitut. Peterson, Abby, Persson, Mikael (kommande) Öppenhetens övervakning. Om växelverkan mellan polis och demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 14 16 juni 2001. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet 416