FMCK Malmö Boris Magnusson Markering av Endurobana Markering av en Endurobana finns beskrivet i tävlingsreglementet, paragrafer 4.16-17-18 (se nedan) men dessa är ganska kortfattade. Detta PM är ett försöka att förklara och illustrera vad paragrafen innebär. Målet är inte att det skall vara massor av pilar och band, utan rätt markeringar på rätt ställe. Arbetet med att pila rätt är oftast inte större än att pila fel. Mängden markeringar som behövs beror i stor utsträckning på terrängen som vi kommer att se nedan, inte pilningstekniken. Man markerar en Endurobana av två olika skäl: 1) för att definiera banan, 2) för att förarna skall hitta. Dessa två skäl går ofta väl samman, men inte alltid. Genom att definiera banan så försöker vi hindra att förarna, genom kreativt spårval, skapar en enklare eller kortare bana än vad det är tänkt. Detta försöker vi förhindra med att definiera banan väl, även om föraren mycket väl skulle hitta. Ibland är det tvärt om, det finns bara ett spår att följa som väl definierar banan, men vi måste ändå pila för att förarna skall hitta, dvs förstå att dom fortfarande är på rätt väg. Vid t ex en klubbtävling, som kanske går i ett väl etablerat spår som alla kört många gånger, behövs det kanske lite, eller inte någon pilning alls. Förarna hittar och om någon skulle "gena" så lurar dom mest sig själv. Vid en större tävling, där det kommer förare som aldrig kört i området förr, t ex en SMtävling, och där banan kanske är delvis nylagd, blir situationen helt annorlunda. Det är inte självklart hur man skall köra i en inte alltför väl uppkörd slinga, kanske med korsande gamla spår, så det kan vara lätt att komma fel. Och det är förarnas uppgift att leta efter bra spår, så om inte banan är väl definierad kommer de att köra på ställen man inte riktigt tänkt sig. När några har kört en kortare väg så är där plötsligen ett spår där också, och ingen kan klandras för att "inte köra i spåret". Vi börjar med de markeringar som behövs för att det skall vara klart hur banan går, och tar de extra markeringar som behövs för att man skall hitta i nästa avsnitt. A. Markeringar för att definierar bana. Ett sätt att se det är att spåret går mellan ett antal hållpunkter som behöver markeras tydligt, medan det mellan dessa passager oftast finns ett självklart idealspår. Hur mycket markeringar det behövs för att det skall vara odiskutabelt var banan går vid dessa hållpunkter beror på terrängen. Det finns inget som säger hur brett spåret är, så vill man att förarna skall hålla sig inom vissa gränser måste dessa markeras (Observera att i äldre versioner av enduroreglementet fanns regler för banans bredd, men inte nu längre).
A1 Markeringar i en sväng i skogsspår I en sväng sätter man en "svängpil" (en vågrät pil som pekar åt vänster eller höger) i bakre änden av spåret. Spåret går alltså framför pilen. Pilen sätts på en lämplig höjd och placering så att den syns och inte skyms av t ex träd eller backe innan svängen. Om terrängen är skog med tät växtlighet eller stenblock vid sidan av spåret så är det mycket enklare att komma fram i det tänkta spåret än vid sidan av. Då räcker det oftast med en väl placerad svängpil. Om någon försöker gena så straffar det sig kvickt. Om terrängen å andra sidan är öppen, dvs det vore enklare att köra en genväg på insidan i svängen, måste det till något som hindrar förarna från att räta ut spåret. Detta problem löser man oftast med ett band i innerkurvan kombinerat med en "rakt-fram-pil", oftast där bandet börjar. Ibland kan det räcka med bara en pil, om det t ex finns något hinder i terrängen som gör det besvärligt att gena efter pilen. Om man av någon anledning vill hålla in förarna även på yttersidan kan man sätta en "port" innan svängen, dvs två raktfram-pilar, en på vardera sidan om banan. (fig 3 4.16.1) I värsta fall går det alltså åt 3 pilar och en bit band för en riktigt byggd sväng (fig 2 4.16.1) A2 Markering av sväng i öppen terräng, på ett fält. När spåret går över ett gräsfält vill man oftast lägga den i ett antal svängar, inte minst för att dra ner farten. Även här markerar man med en svängpil i svängens bortre kant och kompletterar med något som föraren kan köra runt. En bit band på insidan behövs nästan alltid. Finns det en buske eller ett träd eller dylikt kan man utnyttja det, annars får man slå ner pinnar e dyl. Man placerar minst en raktframpil samman med markeringen av innersvängen. Beroende på situation behövs det kanske även band som markera yttersvängen, speciellt om det t ex finns en annan del av banan som man kan komma nära om man tar ut svängen. Även här kan det behövas en port som markera ingången till svängen, två raktframpilar, den som markerar var innerkurvan börjar kompletteras med en som markerar ytterkurvan. A3 Markering av hinder Ibland går spåret där det är minst lämpligt att köra, över någon backe, eller genom något blött mitt på ett fältet, och det är meningen att man skall köra genom hindret och inte gena innanför eller köra runt om. I sådana läge måste man ofta banda båda sidor om hindret, långt nog för att förarna inte skall "smita ut", men kanske inte hela vägen. I början av banden sätter man en port för att markera ingången. A4 Markering av skarp, plötslig sväng Om det är en mycket skarp sväng där det går fort, t ex avtag från en grusväg går det åt mycket pilar. Här sätter man trippelpil och dubbelpil som varning 100m resp 50m innan svängen. Pilarna placeras på samma sida som avtagsvägen och pekar vågrätt ut i terrängen. Vid själva avtaget placeras en enkel pil omedelbart före avtagsvägen och en på andra sidan av vägen. Bägge pekar på samma håll som varningspilarna. Längs den nya vägen placeras en raktfram-pil som bekräftelse på att man är på rätt väg. Vägen man lämnar markeras lämpligen med "fel-väg" skyltar. (Fig 1 4.16.1)
B Markeringar för att förarna skall hitta Efter utplacering av markeringar enl ovan finns det nu ett antal hållpunkter längs banan och det gäller att förarna kan hitta mellan dessa. Principen här är att det alltid skall finnas en nästa markering man ser så att man inte behöver vara tveksam om att man är på rätt spår. Och omvänt, om man inte ser någon markering så har man nog kommit fel. B1 Bekräftelsepil En bekräftelsepil är en ensam pil som pekar rakt fram (eller rakt upp om man så vill). Den betyder att spåret går åt det hållet. En sådan pil säger inget om vilken sida av pilen spåret går, eller hur brett det är. I ett skogsspår som vindlar sig fram utan några skarpa svängar eller möjligheter till att svänga av sätter man enstaka raktframpilar med mellanrum så att det i princip alltid finns något rött i synfältet. Även "onödiga" svängpilar kan användas i en sådan situation, de skall då stå på rätt sida av spåret, spåret går alltid framför en svängpil. På vägen ut från ett hinder, kurva eller vad det kan vara, när det öppnar sig och föraren tittar upp, är det viktigt att det finns en markering. Om det inte behövs någon annan markering i synfältet så sätter man en raktframpil. På ett gräsfält kan det vara långt till nästa hållpunkt. Även här sätter man raktframpilar med lämpligt avstånd så att det aldrig blir någon tveksamhet om vart man skall ta vägen. Speciellt viktigt är detta om det finns fler spår i närheten och risk att man får en port som tillhör en annan del av spåret i blickfånget. Vill man hålla ihop spåret så kan man sätta en port även mitt på en sådan passage. Efter en snabb passage över t ex ett gräsfält är det lämpligt att "fånga in" förarna med en port där det t ex växlar till ett smalt spår. En port syns ofta bra på långt håll, medan en raktframpil, eller svängpil längs spåret inne i buskarna kan vara lätt att missa. B2 Chikaner När banan går på ett större gräsfält kan det inbland bli väl mycket band. När föraren kommer över fältet och möts av ett hav av band, alla på samma höjd, som vajar i vinden kan det vara svårt att gissa var man skall in någonstans. En port i ingången är till stor hjälp. Det blir ännu tydligare om man drar ner och ut de första delarna av banden till marken. De skiljer sig då från alla de andra banden och upplevs som en tratt när man kommer på långt håll. B3 Slingor nära varandra Om slingor hamnar nära varandra, t ex på ett gräsprov så är det extra viktigt att markera även yttersvängarna tydligt, ev med dubbla band, så att det inte finns någon risk att förare driver ut och hamnar i det mötande spåret. Ännu bättre är att förstärka gränsen mellan spåren med stockar eller något annat man inte gärna kör över. Undvik om möjligt att spåren hamnar så tätt att det finns någon som helst risk.
C Varningar C1 Varningsmarkeringar Två korsade pilar med spetsen nedåt betyder varning och placeras ofta i par, som en port, innan en överraskade eller farligt hinder. Varningen skall placeras väl synligt och innan hindret så att det finns möjlighet för förarna att minska farten innan hindret. ( 4.18) C2 Fel väg En vit, kvadratisk skylt med ett diagonalt kors placeras i spår där det finns risk att man hamnar om man missar en sväng. T ex på en grusväg där man skall ha vikt av, eller ett äldre spår som kanske är bättre uppkört än det aktuella spåret. "Fel-väg"-skyltning är mycket effektiv vid svår skyltning och borde användas mycket oftare! ( 4.19) D Enhetligt Lika viktigt som att det pilas rätt är att det pilas konsekvent. Sträva efter ungefär lika tätt mellan markeringarna längs hela banan. Om det plötsligen blir glesare mellan markeringarna finns det risk att förarna reagerar med att tro att de kört fel. Sätt ut varningar för ungefär samma typ av hinder etc. längs hela banan. Om det finns många varningar för enkla hinder finns det risk att förare ignorerar varningen för ett större hinder. Lika väl som att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk är pilningen av en bana inte bättre än på det sämsta stället. Det räcker att det brister på ett ställe för att förstöra en tävling. Om en förare missar pilningen är det stor risk att fler förare följer efter det spår som skapats, och kaoset är ett faktum. En bana upplevs mycket olika när man går (och sätter ut pilar) och när man kör hoj i tävlingstempo. Ha alltid en erfaren förare till att provköra "pilningen" och stämma av att det går att hitta överallt, och att det är konsekvent markerat. Även när man pilat själv upptäcker man oftast att det behöver rättas till när man sedan kör spåret. Ställen där det kan vara speciellt svårt är: när man kommer ut från en passage i ett skogsparti och hamnar på ett öppet fält. Då finns en risk att en pil, eller bandning, från en annan del av banan hamnar i blickfånget och förarna drar iväg åt fel håll. Se då till att styra förarna åt rätt håll ut på fältet med en bit band, eller en port. när det finns ett gammalt spår som man lämnar eller korsar, som dessutom kanske är väl uppkört. Spärra det felaktiga spåret med band, placera raktfram-pil eller port så att ingen missförstår. Kanske är det också läge för en "fel-väg" skylt. när spåret är brett med många alternativspår. Då kanske det ser olika ut beroende på vilket spår man valt och det kan finnas en risk att man inte ser, eller lätt kan missförstå, pilningen från något av alternativspåren. Kolla från alla vinklar. när spåret inte är uppkört. Då krävs det mer omsorgsfull pilning och bandning, även av yttersvängar.
E Hur föraren tolkar markeringarna Sväng-pil -- Spåret svänger framför pilen Raktfram-pil innan svängpil -- Spåret svänger efter raktfram-pilen Port (två raktfram-pilar sidan om varandra) -- Spåret går mellan pilarna Ensam raktfram-pil -- Endast orientering om riktning, spåret går på valfri sida om pilen. Band -- Spåret går på den sida om bandet som pilningen anger. F Reglementet!!