DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA PÅ ÅLAND

Turvetutkimusraportti Torvforskningsrappot Report of Peat Investigation 371 Carl-Göran Stén DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA PÅ ÅLAND AHVENANMAAN TUTKITUT SUOT Summary: The investigated peatlands of the Åland Island, SW Finland Geologian tutkimuskeskus Espoo 2006

GEOLOGIAN GEOLOGISKA GEOLOGICAL SURVEY TUTKIMUSKESKUS FORSKNINGSCENTRALEN OF FINLAND Turvetutkimusraportti 371 Torvforskningsrapport 371 Report of Peat Investigation 371 Carl-Göran Stén DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA PÅ ÅLAND AHVENANMAAN TUTKITUT SUOT Summary: The investigated peatlands of the Åland Island, SW Finland Espoo 2006 Esbo

Stén, Carl-Göran 2006. De undersökta torvmarkerna på Åland. Geologiska forskningscentralen. Torvforskningsrapport 371. 65 sidor, 5 figurer, 3 tabeller och 2 bilagor. Geologiska forskningscentralen (GTK) har undersökt 30 torvmarker inom sju kommuner på Åland med en areal på sammanlagt 930 ha. Flesta eller nio av de undersökta torvmarkerna ligger i Hammarland och har en areal av 381 ha. Torvavlagringarnas medeldjup är 1,0 m, varav det låghumifierade vitmossytlagrets andel är 0,2 m. Det största uppmätta torvtäckets tjocklek, 5,0 m finns på Stormyran i Sund. De undersökta torvmarkerna innehåller en torvmängd på sammanlagt 9,66 milj. myr-m 3. Det över en meter djupa områdets areal är 370 ha och torvmängd 6,14 milj. myr-m 3 eller 64 % av hela torvmängden. Det över 2 meter djupa områdets areal är 102 ha och torvmängd 2,5 milj. myr-m 3 eller 26 % av den sammanlagda torvmängden. Av de undersökta 30 myrarna har 17 uppnått mossestadiet, medan 13 fortfarande är kärr. Torvmängden består till 73 % av starrdominerad torv, 26 % är vitmossdominerad och 1 % bladmossdominerad. Torvens humifieringsgrad är i medeltal 4,2 och den höghumifierade torvens 5,1. Myrtyperna är till 52 % tallmyrar, 16 % grankärr, 15 % öppna myrar inklusive rikkärr och 17 % torvmoar. Största delen av torvmarkernas areal, 71 % har utdikats närmast med tanke på skogsproduktion. Torvmarkernas allmännaste bottenjordarter är morän, mo, sand och lera. Gyttja har påträffats i 71 % av borrpunkterna, vilket tyder på att igenväxning av vattendrag har varit den allmännaste försumpningsorsaken. Sex av de undersökta torvmarkerna på Åland lämpar sig för industriell torvproduktion på ett område av 107 ha, vilket är 11,5 % av den undersökta arealen och den användbara torvmängden är sammanlagt 1,248 milj. myr-m 3. Fyra torvmarker är lämpliga för energiproduktion och den användbara torvmängden uppgår till 0,468 milj. myr-m 3. Bränntorvens energiinnehåll vid en användningsfuktighet av 50 % är 0,824 milj. GJ eller 0,228 milj. MWh. Bränntorvens askhalt är i medeltal 4,7 % av torrsubstansen, ph-värde 4,9 och fukthalt 89,1 % av våtvikten. Torvens torrsubstans är i medeltal 106,6 kg/m 3 och den torra torvens effektiva värmevärde är 19,2 MJ/kg. Torvens svavelhalt är i medeltal 0,43 %. Den höghumifierade torvens svavelhalt är hög, i medeltal 0,59 %, varför en del av torvmängden inte kan rekommenderas för energiproduktion. Industriell växttorvproduktion lämpar sig på sex torvmarker. Råvara lämplig för växttorvproduktion är 0,780 milj. myr-m 3. Ingen torvproduktion förekommer på Åland. Myrarna på Åland återspeglar en stor biodiversitet med allt från karga högmossar till näringsrika kärr och framför allt rikkärr. Tolv av de undersökta myrarna är lämpliga som myrskyddsobjekt med en areal av 249 ha, vilket är 27 % av den undersökta arealen och de innehåller en torvmängd av 3,15 milj. myr-m 3. Elva av de undersökta myrarna har föreslagits ingå i det åländska våtmarksprogrammet. Storby Träsket, Karlträsk och Moren ingår även i Ålands Natura 2000 nätverk. Nyckelord: torv, torvmark, myr, bränntorv, växttorv, myrskydd, Natura 2000, Åland, Finland. Carl-Göran Stén Geologiska forskningscentralen PB 96, 02151 ESBO e-post: Carl-Goran.Sten@elisanet.fi

Stén, Carl-Göran 2006. De undersökta torvmarkerna på Åland. Ahvenanmaan tutkitut suot. Geologian tutkimuskeskus, Turvetutkimusraportti 371. 65 sivua, 5 kuvaa, 3 taulukkoa ja 2 liitettä. Geologian tutkimuskeskus (GTK) on tutkinut 30 suota, seitsemän kunnan alueella Ahvenanmaalla, joiden pinta-ala on yhteensä 930 ha. Useimmat soista, 9 kpl, sijaitsevat Hammarlandin kunnassa ja niiden pinta-ala 381 ha. Turvekerrostumien keskimääräinen paksuus on 1,0 m, josta heikosti maatuneen rahkavaltaisen pintakerroksen osuus on 0,2 m. Suurin turpeen paksuus, 5,0 m, on mitattu Sundin Stormyranissa. Tutkittujen soiden kokonaisturvemäärä on 9,66 milj. suo-m 3. Yli metrin syvyisen alueen pinta-ala on 370 ha ja turvemäärä 6,14 milj. suo-m 3 eli 64 % kokonaisturvemäärästä. Yli 2 metrin syvyisen alueen pinta-ala on 102 ha ja turvemäärä 2,5 milj. suo-m 3 eli 26 % kokonaisturvemäärästä. Tutkituista 30 suosta 17 on saavuttanut keidassuovaiheen. Turpeista on saravaltaisia 73 %, rahkavaltaisia 26 % ja 1 % ruskosammalvaltaisia. Turpeen keskimaatuneisuus on 4,2 ja hyvin maatuneen 5,1. Suotyypeistä on rämeitä 52 %, korpia 16 %, nevoja sisältäen myös lettoja 15 % ja turvekankaita 17 %. Suurin osa suoalasta eli 71 % on ojitettu lähinnä metsänkasvatusta varten. Suopohjien yleisimmät maalajit ovat moreeni, hieta, hiekka ja savi. Liejua on 71 %:ssa kairauspisteistä, mikä tarkoittaa, että vesistöjen umpeenkasvu on ollut yleisin soistumisen syy. Ahvenanmaalla tutkituista soista kuusi soveltuu teolliseen turvetuotantoon. Tuotantoon soveltuva pinta-ala on 107 ha, mikä on 11,5 % tutkitusta pintaalasta. Käyttökelpoinen turvemäärä on yhteensä 1,248 milj. suo-m 3. Neljä suota soveltuu energiantuotantoon ja käyttökelpoinen turvemäärä on 0,468 milj. suo-m 3. Polttoturpeen energiasisältö on 50 %:n käyttökosteudessa 0,824 milj. GJ eli 0,228 milj. MWh. Polttoturpeen tuhkapitoisuus on 4,7 % kuiva-aineesta, ph-arvo 4,9 ja kosteuspitoisuus 89,1 % kuivapainosta. Turpeen kuiva-ainepitoisuus on keskimäärin 106,6 kg/m 3 ja kuivan turpeen tehollinen lämpöarvo on 19,2 MJ/kg. Turpeen keskimääräinen rikkipitoisuus on 0,43 % ja hyvin maatuneen turpeen 0,59 % kuivapainosta. Kasvuturvetuotantoon soveltuu kuusi suota. Kasvu- ja ympäristöturpeeksi soveltuvaa turvetta on 0,780 milj. suo-m 3. Ahvenanmaalla ei ole varsinaista teollista turvetuotantoa. Ahvenanmaan suot edustavat laajaa biodiversiteettiä karuista keidassoista ravinteikkaisiin soihin ja ennen kaikkea lettoihin. Tutkituista soista on 12 suossa yhteensä 249 ha soidensuojelukohteiksi soveltuvaa ja ne sisältävät 3,15 milj. suo-m 3 turvetta. Tutkituista soista yksitoista on ehdotettu sisällytettäviksi Ahvenanmaan kosteikko-ohjelmaan. Tutkituista soista Storby Träsket, Karlträsk ja Moren sisältyvät Ahvenanmaan Natura 2000-verkostoon. Avainsanat: turve, suo, polttoturve, kasvuturve, soidensuojelu, Natura 2000, Ahvenanmaa, Lounais-Suomi Carl-Göran Stén Geologian tutkimuskeskus PL 96, 02151 ESPOO Sähköposti: Carl-Goran.Sten@elisanet.fi ISBN 951-690-976-0

Stén, Carl-Göran 2006. De undersökta torvmarkerna på Åland. Ahvenanmaan tutkitut suot. Summary: The investigated peatlands on the Åland Islands, SW Finland. Geologian tutkimuskeskus Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371. 65 pages, 5 figures, 3 tables and 2 appendices. Peatland inventories were made by the Geological Survey of Finland in the Åland Islands, SW Finland (60º 15 N, 20º 00 E). In all thirty peatlands covering a total area of 930 hectares were studied. The mean depth of the peat layers is 1.0 m, including the slightly humified Sphagnum predominant surface layer, which averages 0.2 m in thickness. The maximum thickness of peat, 5.0 m, was found in the peatland Stormyran (N.o 22) in Sund. The mean humification (H) degree of the peat in von Post s 1 10 scale is 4.2 and for the well humified peat layer 5.1. The peatlands contains 9.66 million m 3 of peat in situ. The peatland area deeper than one meter covers 370 ha and contains 6.14 million m 3 of peat in situ, which is 64 % of the total peat quantity. The peatland area deeper than 2 m covers 102 ha and contains 2.5 million m 3 of peat in situ, which is 26 % of the total peat quantity. In the Åland Islands the majority or 17 of the investigated mires are raised bogs and 13 are fens. In the peatlands 73 per cent of the peat amount is Carex predominant, 26 % Sphagnum predominant and 1 % Bryales predominant. According to the mire site type observations, 52 % of the peatlands are pine mires, 16 % spruce mires, 15 % treeless mires including eutrophic fens and 17 % old drained peatlands. About 71% of the peatland area has been drained, mostly for forestry. The most common mineral soil beneath the peatlands is till, fine sand, sand and clay. Gyttja is very common (71 %) on the bottom of the peatlands. Six of the investigated peatlands are suitable for peat production on an area of 107 ha, which is 11.5 % of the investigated area and the mineable peat amounts to 1.248 mill. m 3 in situ. Production of horticultural peat is proposed on six raised bogs and the mineable peat amounts to 0.780 mill. m 3 in situ on a production area of 107 ha. After the horticultural peat has been removed, the production of fuel peat may be possible on four peatlands. The fuel peat resources are 0.468 mill. m 3 in situ. The energy content of fuel peat at 50 % moisture is 0.824 mill. GJ or 0.228 mill. MWh. The average ash content of fuel peat is 4.7 % of dry weight, the ph-value 4.9 and the water content 89.1 % of wet weight. The sulphur content of the well humified peat is quite high, on average 0.59 %. The dry bulk density is 106.6 kg per m 3 in situ and the effective calorific value of the dry peat 19.2 MJ/kg. The mires of the area reflect a large biodiversity. One can meet all types of mires from raised bogs to nutrient rich fens and above all eutrophic fens. Twelve of the investigated peatlands are suitable for nature conservation on an area of 249 ha, which is 27 % of the investigated area containing a peat amount of 3.15 million m 3 in situ. Some of the mires are also included in the proposal for the Natura 2000 Network of the Åland Islands. Some of the mires have already been included in wetland conservation areas. Key words: raised bog, fen, mire, peatland, fuel peat, horticultural peat, inventory, resources, conservation, biodiversity, Natura 2000, Åland Islands, Finland Carl-Göran Stén Geological Survey of Finland FIN-02151 ESPOO, FINLAND E-mail: Carl-Goran.Sten@elisanet.fi

INNEHÅLL SISÄLLYS CONTENTS INLEDNING... 7 FORSKNINGSMETODER OCH -MATERIAL... 9 Laboratorieundersökning... 9 Behandling av forskningsmaterialet... 10 Resultet av forskningsmaterialet... 10 DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA... 14 1. Degermyra, Eckerö... 14 2. Kyrkmyra, Eckerö... 14 3. Storby Träsket, Eckerö... 15 4. Holmträsket, Eckerö... 16 5. Uddmossen, Eckerö... 17 6. Brokträsk, Geta... 17 7. Bredmossen, Hammarland... 18 8. Fly, Hammarland... 19 9. Slättmossa, Hammarland... 20 10. Stängslet, Hammarland... 21 11. Karlträsk, Hammarland... 22 12. Oxmyran, Hammarland... 23 13. Bolstadsmyran, Hammarland... 23 14. Trångmyran, Hammarland... 24 15. Orrkärr, Hammarland... 25 16. Stormossen, Jomala... 25 17. Lillmossen, Jomala... 26 18. Moren, Jomala... 27 19. Bredhällsmossen, Jomala... 28 20. Utmossen, Jomala... 29 21. Hagamossen, Saltvik... 30 22. Stormyran, Sund... 30 23. Bredmossen, Sund... 31 24. Gölarna, Sund... 32 25. Holmmossa, Sund... 33 26. Rörstorpmossen, Lemland... 34 27. Granbodaträsket, Lemland... 35 28. Träsket, Lemland... 35 29. Bodkargölarna, Lemland... 36 30. Stormossarna, Lemland... 37

SAMMANFATTNING AV TORVMARKSUNDERSÖKNINGARNA PÅ ÅLAND... 39 KOMMUNVIS SAMMANFATTNING AV DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA... 48 1. Eckerö... 48 2. Geta... 49 3. Hammarland... 50 4. Jomala... 51 5. Saltvik... 53 6. Sund... 55 7. Lemland... 56 YHTEENVETO: AHVENANMAAN TUTKITUT SUOT... 59 SUMMARY: THE PEATLANDS INVESTIGATED ON THE ÅLAND ISLANDS... 63 LITTERATUR KIRJALLISUUS REFERENCES... 64 BILAGOR LIITTEET APPENDICES... 66

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland INLEDNING Geologiska forskningscentralen (GTK) har utfört torvmarksundersökningar på Åland under ledning av geolog Carl-Göran Stén under åren 1981, 1982 och 2001. Torvmarksundersökningarna på Åland ingår i den riksomfattande inventeringen av Finlands torvmarker. Undersökningen ansluter sig även till karteringen av Finlands jordarters utbredning som samtidigt utfördes i samarbete mellan Geologiska forskningscentralen och Lantmäteristyrelsen. Som ett resultat av detta samarbete har åtta tryckta jordartskartor i skalan 1:20 000 med kartbladsbeskrivningar publicerats. Numeriska jordartskartor i skalan 1:20 000 omfattar nu 23 kartblad över Åland. Dessa kartblad, 1012 02 12 och 1021 01 12 kan beställas från GTK antingen som pappers- eller transparentkopior eller på CD-ROM-diskett. Karteringen av mineraljordarterna utfördes av geologerna Maija Haavisto-Hyvärinen och Carl-Göran Stén. Som ett resultat av jordartskarteringen på Åland har GTK publicerat jordartskartor över Mariehamn (1012) och Geta (1021) i skala 1:100 000. Det främsta målet för inventeringen av torvmarkerna var att samla information och producera baskunskap om Ålands torvmarker, samt finna torvmarker lämpliga för växt- och energitorvsproduktion. Undersökningen gagnar även användningen av torvmarker för jord- och skogsbrukets behov. Den kan även användas vid planeringen och inlösningen av myrar lämpade för naturvårdsändamål samt friluftsändamål och turism. Kartering av myrarnas vegetation har gjorts sporadiskt och då närmast omkring borrpunkterna. Denna rapport omfattar uppgifter om 30 undersökta torvmarker och deras läge (figur 1). Därtill framkommer torvmarkernas storlek, torvmängd, torvens kvalitet och humifieringsgrad samt torvmarkernas användningsmöjligheter. Förutom materialet som publicerats i denna rapport kan man ytterligare beställa ur den opublicerade arkivrapporten mera specifika uppgifter om myrarna, som t.ex. kartor och profiler över torvmarkerna, tabeller med uppgifter om arealer, medeldjup och torvslag och -mängder samt resultatet av utförda laboratorieanalyser. 7

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA PÅ ÅLAND AHVENANMAAN TUTKITUT SUOT THE INVESTIGATED PEATLANDS OF THE ÅLAND ISLANDS 20 E 102103 102106 102109 102112 6! Geta G 102105 102108 102111 102102 21! 3! 101215 ³ 1! 5! 4! 102101 Eckerö! G 2 101203 101202 Torvmarkens areal Suon pinta-ala Area of peatland!!! < 20 ha 20-40 ha > 40 ha Naturskyddsområde Luonnonsuojelualue Nature conservation area 0 2,5 5 7,5 10 km 9! 7! 60 N! 8 G Hammarland 10 11!! 13!! 12 14! 15 16!! 17 102104! 101206 Finström 18!! 20! 19 102107 G 101209 G Jomala Mariehamn 101205 Maarianhamina G 101208 101204 101207 22 Saltvik! 23! G 24 102110! 25 G Sund 101212 G Lumparland 101211 G Lemland!! 26 27! 28! 29! 30 101210! Pohjakartan copyright Maanmittauslaitos, lupa nro 173/MYY/07. Grundkarta copyright Lantmäteriverket, Lantmäterivärket, tillstånd 173/MYY/07. Figur 1. De undersökta torvmarkerna på Åland. Torvmarkerna har utsatts med en svart punkt enligt storleksklass. Kuva 1. Ahvenanmaan tutkitut suot on merkitty kokoluokan mukaan mustalla pisteellä. Figure 1. The investigated peatlands on the Åland Islands, SW Finland. The peatlands are marked with black dots by size. 8

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland 1. Degermyra, Eckerö 11. Karlträsk, Hammarland 21. Hagamossen, Saltvik 2. Kyrkmyra, Eckerö 12. Oxmyran, Hammarland 22. Stormyran, Sund 3. Storby Träsket, Eckerö 13. Bolstadsmyran, Hammarland 23. Bredmossen, Sund 4. Holmträsket, Eckerö 14. Trångmyran, Hammarland 24. Gölarna, Sund 5. Uddmossen, Eckerö 15. Orrkärr, Hammarland 25. Holmmossa, Sund 6. Brokträsk, Geta 16. Stormossen, Jomala 26. Rörstorpmossen 7. Bredmossen, Hammarland 17. Lillmossen, Jomala 27. Granbodaträsket 8. Fly, Hammarland 18. Moren, Jomala 28. Träsket, Lemland 9. Slättmossa, Hammarland 19. Bredhällsmossen, Jomala 29. Bodkargölarna, Lemland 10. Stängslet, Hammarland 20. Utmossen, Jomala 30. Stormossarna, Lemland FORSKNINGSMETODER OCH -MATERIAL Fältarbetet utfördes i enlighet med Geologiska forskningscentralens fältguider (Lappalainen, Stén & Häikiö 1978, 1984). Torvmarkerna undersöktes med hjälp av ett linjenät bestående av en baslinje tvärs över torvmarken och en eller flera tvärlinjer vinkelrätt emot denna. Avståndet mellan tvärlinjerna var vanligen 200 400 m. Borrnings- och sonderingspunkterna som utmärktes med 1 2 m långa träpålar alternerade med 50 meters mellanrum längs forskningslinjerna. Små torvmarker undersöktes medels ströpunkter. Målet har varit att borrpunkternas täthet skall vara 2 5 per 10 hektar. Forskningslinjernas borrpunkter har avvägts med en centimeters noggrannhet. Höjden som anges i meter över havet, har bundits till det riksomfattande höjdnätets N60-system. Myrtypen har bestämts vid borrpunkten och de använda typerna har angetts i bilaga 2. Myrtypen ansågs vara i naturligt tillstånd om inga diken fanns inom en radie av 25 m från borrpunkten. Ytans vitmosstuvmängd uppskattas med 10 procents noggrannhet. Tuvornas höjd uppskattades med en decimeters noggrannhet och deras medelhöjd anges i dm. Skogens trädslagssammansättning uppskattas med 10 procents noggrannhet. Trädslagens andel av skogen anges i procent samt därtill skogens täthet och utvecklingsstadium. Borrningarna gjordes med en s.k. rysk torvborr som har en 50 cm lång och 35 mm bred kanna. En meter långa borrstänger fogades till borren allt efter behov. Torven indelades i tre huvudtorvslag: vitmoss- (St), starr- (Ct) och bladmosstorv (Bt) och olika kombinationer av dessa samt tio tilläggsfaktorer, t.ex. fräken- och risrester, vilka anges i bilaga 1. Torvens humifieringsgrad anges enligt von Post s 10-gradiga skala där H1 är helt oförmultnad och H10 helt nedbruten eller högförmultnad torv. Torvens fuktighet anges med en 5-gradig och tuvullens fiberhalt med en 6-gradig skala. Därtill bestäms borrpunktens torvslag och mineraljordarterna. De använda symbolerna finns i bilaga 1. Torvprov för laboratorieundersökningar har tagits som en enhetlig serie med hjälp av en volymriktig kolvborr, vars diameter är 80 mm och längd 20 cm. Laboratorieundersökning Torvprov har tagits från den del av torvmarken som eventuellt lämpar sig för torvproduktion. Proven indelas i avseende till torvslag och humifieringsgrad i växttorv- och bränntorvprov. Bränntorvproven undersöktes i laboratoriet med avseende av torvslag, humifieringsgrad, surhetsgrad (ph-värde), vattenhalt i procent av våtvikten (torkad i en temperatur av 105 ºC), torrmängd per volymvikt (kg/myr-m 3 ), askhalt i procent av torrmängden (bränd aska i en temperatur av 815 ± 25 ºC). Värmevärdet bestäm- des med en LECO AC-300 kalorimeter (ASTM D 3286) och resultatet anges i megajoul (MJ/kg). Det effektiva värmevärdet har uträknats för både den torra torven som för torv, vars fuktighet är 50 %. Torvens svavelhalt bestämdes med en LECO SC- 39 svavel-analysator och resultaten anges i procent av torrvikten. Växttorvproven undersöktes i laboratoriet med avseende till torvslag, humifieringsgrad, surhetsgrad (ph-värde), vattenhalt i procent av våtvikten (torkad 9

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén i en temperatur av 105 ºC), torrmängd per volymvikt (kg/myr-m 3 ), askhalt i procent av torrmängden (bränd aska i en temperatur av 815 ± 25 ºC). Växttorvproven i den låghumifierade vitmosstorven har klassificerats i tre grupper: Acutifolia, Palustria och Cuspidata. Dessa prov har torkats i torkskåp i 40 ºC och surhetsgraden har bestämts av 3 g torr torv blandad med 50 ml destillerat vatten. Torv/vattenlösningen har stått över natten förrän bestämningen av ph-värdet utfördes (Puustjärvi 1973). Behandling av forskningsmaterialet Torvmarken indelas i djupzoner, vilkas gränser är 0,3, 1,0, 1,5, 2,0, 3,0, 4,0, 5,0 och 6,0 m utgående från borrpunkterna. Torvmarkens hela torvmängd fås då mängden för varje djupzons torvmängder sammanslås. Medelhumifieringsgraden samt mängden och andelen av de olika torvslagen fås då dessa uträknas med betoning på och i förhållande till torvmängden. Torven indelas enligt användning i potentiell växt- och bränntorv. För varje klass uträknas medeldjupet och torvmängderna skilt. Torvmarken rekommenderas för industriell bränntorvsproduktion om där på ett över 1,5 m djupt och enhetligt område om minst 10 ha och medelförmultningsgraden är minst 5,0. Den användbara torvmängden uträknas så att man från medeldjupet av det 1½ m djupa området avdragit vanligtvis ett 0,5 m, men på jämna lerlager ett 0,3 m tjockt torvlager, vilket förväntas bli kvar efter att torvproduktionen avslutats. Torvmängden anges i myrkubikmeter (myr-m 3 ), vilket betyder den mängd torv som finns i torvmarken inom en kubikmeter. I bränntorvens kvalitetsdirektiv utgiven av Energiekonomiska föreningen år 1991, anges att man bör anmäla om torvens askhalt överskrider 10 % och svavelhalten överskrider 0,3 % (Energiataloudellinen yhdistys et al. 1991). Om inga laboratorieprov tagits har energiinnehållet uträknats med hjälp av Mäkiläs (1994) metoder som grundar sig på Geologiska forskningscentralens digra forskningsmaterial. Vid torvavlagringens användbarhet för växttorvproduktion har uppskattats har man fäst vikt vid vitmosstorvlagrets sammansättning, humifieringsgrad och tjocklek. Torvmarken har rekommenderats för industriell växttorvproduktion om ett minst 10 ha stort enhetligt och 1½ m djupt område påträffas med en medeltjocklek av 0,7 m och en humifieringsgrad av H1 4. Det potentiella växttorvlagret ligger vanligen i torvmarkens ytskikt. Den bästa vitmosstorven, lämplig till odlingstorv i växthus består av torv bildad av rostvitmossa (Sphagnum fuscum, Acutifolia) och humifieringsgraden är H1 3. Vitmosstorvens användning i växthus har undersökts av bl.a. Puustjärvi (1973) och Kanniainen (2001). Vitmosstorv används även som torvströ eller miljötorv i fähus, varefter den kan spridas ut på åkrarna. Kvalitetskraven som råvara till växttorv bestäms i växttorvens kvalitetsdirektiv utgiven av Torvindustriförbundet år 1997 (Turveteollisuusliitto 1997). Resultatet av forskningsmaterialet Kartor över de undersökta torvmarkerna har uppgjorts i skala 1:10 000. Borrpunkternas läge, torvens medelhumifieringsgrad, samt det låghumifierade vitmosstorvlagrets tjocklek och hela torvlagrets tjocklek framgår på kartorna. Torvtäckets djupkurvor (1, 1½, 2, 3, 4, 5 m osv.) har även utritats på basen av borrningarna. Torvavlagringens humifieringsgrad och torvslagens sammansättning framställs med två tvärprofiler genom torvmarken. I den ena profilen framställs humifieringsgraden och i den andra profilen torvslagens fördelning och mineraljordens utbredning på bottnen av torvmarken. Profilens vädersträck och den absoluta höjden över havet är utsatt i kanten. I profilen med humifieringsgraden har von Post s 10-gradiga skala indelats i tre grupper: låghumifierad (H1-3), medelhumifierad (H4) och mellan- och höghumifierad (H5 10). I torvslagsprofilen ingår även borrpunktens myrtyp och stubbhalt. Den finlandssvenska myrterminologin har använts för myrtyperna (Hæggström 1990). Myrtyperna och de finska förkortningarna finns i bilaga 2. Antalet sonderingsträffar i stubbar inom det över en meter djupa området anges på 0 1/1 2 meters djup. Dessa träffar omräknas till stubbhaltsprocent ja denna indelas i fem klasser: inga eller mycket få stubbar (under 1 %), litet (1 1,9 %), måttligt (2,0 2,9 %), rikligt (3,0 3,9 %) och mycket rikligt (över 4 % av torvmängden). Kartorna och profilerna har använts vid utvärderingen av torvmarkens lämplighet för industriell torvproduktion. Exempel på en torvmarkskarta och -profiler kan ses i figurerna 2 4. En sammanställning av resultatet av de undersökta torvmarkernas användbarhet och skyddsvärde finns i figur 5. 10

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland Pohjakartan copyright Maanmittauslaitos, lupa nro 173/MYY/07. Grundkarta copyright Lantmäteriverket, tillstånd 173/MYY/07 Suotiedot ja karttatuloste, copyright Geologian tutkimuskeskus, Espoo Torvmarkskarta och kartoutput copyright Geoligiska forskningscentralen. Figur 2. Ett exempel på en torvmarkskarta. Stormossens forskningslinjer med borrpunkter samt torvens humifieringsgrad och torvdjup. Kuva 2. Esimerkki suokartasta. Stormossenin tutkimuslinjaston kairauspisteet. Figure 2. An example of a peatland map. The raised bog Stormossen with the drilling points. 11

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén Figur 3. Ett exempel på humifierings- och torvslagsprofiler från högmossen Stängslet. Teckenförklaring finns i bilaga 1 och 2. Kuva 3. Esimerkki keidassuon maatuneisuus- ja turvelajiprofiilistä. Merkkien selite on liitteissä 1 2. Figure 3. An example of degrees of humification and peat types in a cross section of the raised bog Stängslet. For symbols and abbreviations, see appendices 1 and 2. 12

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland Figur 4. Ett exempel på humifierings- och torvslagsprofiler från kärret Karlträsk. Teckenföklaring i bilaga 1 och 2. Kuva 4. Esimerkki Karlträsketin maatuneisuus- ja turvelajiprofiilistä. Merkkien selite on liitteissä 1 ja 2. Figure 4. An example of degrees of humification and peat types in a cross section of a fen. For symbols and abbreviations, see appendices 1 and 2. 13

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén DE UNDERSÖKTA TORVMARKERNA 1. DEGERMYRA Degermyra (kartblad 1012 03 1012 15) är belägen ca 5 km sydväst om Eckerö kyrka (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 17 20 m ö.h. och sluttar söderut 3m/300 m, dvs. 10 m/km. Vattnet rinner i diken från myrens södra kant till en bäck och vidare söderut via de två rikkärren Uddhagarna till Ålands hav. Myren är omgiven av sand- och moränområden och i öster av bergsområden (Stén 1993). Vägförbindelserna är relativt goda tack vare landsvägen som går nära västra ändan av myren. Myrens areal är 16 ha, det över en meter djupa området är 5 ha och det över 1,5 m djupa 1 ha. Myren har undersökts år 2001 i 13 punkter, och undersökningspunkternas täthet är 8,1/10 ha. Degermyra är ett kärr, där myrtyperna fördelas enligt följande: odikade tallmyrar 69 %, odikade skogskärr 23 % och utdikade torvmoar 8 %. De allmännaste myrtyperna i myrens centrala delar är rikkärrs-tallkärr (LR) med rikligt med enar (Juniperus communis), blodrot (Potentilla erecta), pors (Myrica gale) och blåtåtel (Molinia caerulea) samt fattigkärrs-tallkärr (VSR). Nära kanterna finns örtrikt skogskärr (RhK) och klibbalkärr (TlK) med tibast (Daphne merzereum) och barkved (Frangula alnus). Kantområdena har efter utdikning ställvis övergått i örtrik torvmo (Rhtk). På myrens centrala delar växer gles eller medeltät tallskog. Skogen är huvudsakligen i naturligt tillstånd och är produktionssvag på grund av markväta. De talldominerade medeltäta och ställvis täta randskogarna i vilka huvudsakligen gran men även björk och lövträd som klibbal och ask bildar blandskog är på rundvirke-, travvirke- och t.o.m. stockstadiet. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 70 %, björk 9 %, andra lövträd 17 % och gran 4 %. Tuvornas höjd är 2 6 dm, medelhöjden 36 cm och täckningsgraden 13 %. Över 90 % av myrens areal är i naturtillstånd. Den medel- och högförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 4,8 och hela torvavlagringens 4,8. Det största torvdjupet, 1,9 m, har uppmätts i den södra delen av myren. Den starrdominerande (Ct = Carex-torv) torven uppgår till 95 %, den vitmossdominerande (St = Sphagnum-torv) till 3,5 % och brunmoss- eller bladmossdominerade (Bt = Bryales-torv) torven till 1,5 % av hela torvmängden. Torv som innehåller rester av träd (L = Lignid) och ris (N = Nanolignid) utgör 61 % av hela torvmängden. Rester av vass utgör ca 2 % och av fräken och blåtåtel under 1 % av vardera. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: vitmos-starr 81 %, bladmoss-starr 14 %, starr-vitmossa 3,5 % och starr-bladmossa 1,5 %. Stubbhalten i torven är medelmåttlig. Jordarterna på torvmarkens botten är sand (53 %), morän (39 %) och grus (8 %). Gyttja har inte påträffats. Torvmarken har uppkommit genom försumpning av skogsmark som följd av att grundvattennivån stigit i torvmarkens omgivning. Degermyrans torvmängd uppgår till 0,13 milj. myr-m 3. Den så gott som odikade torvmarken är inte lämplig för torvproduktion på grund av att torvlagret är tunt. Efter en omfattande utdikning av torvmarken kunde den vara lämplig som skogsmark. Alternativet kan vara naturskydd. Den nästan helt odikade Degermyran med bl.a. klibbalsbestånd längs kanterna, det stora trädlösa kärret och den rika floran på rikkärret är särskilt skyddsvärda biotoper enligt Naturvårdsförordningens 5 i kap. 3 (Kulves 2004). Myren kunde ingå i Ålands våtmarksprogram. Rakt söder om Degermyran ligger de två rikkärren Norra och Södra Uddhagarna, vilka har föreslagits ingå i Ålands Natura 2000 nätverk med en areal av sammanlagt 11,7 ha (Ålands landskapsstyrelse 2000). 2. KYRKMYRA Kyrkmyra (kbl. 1012 03) är belägen ca 2 km öster om Eckerö kyrka (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 19 20 m ö.h. Myrens vatten söker sig från den västra kanten västerut mot Ådiket som rinner ut i Ålands hav i Sjöbodaviken. Myren är omgiven av morän- och hällmarker (Stén 1993). Vägförbindelserna är goda tack vare landsvägen som går över den norra delen. Myrens areal är 12 ha och den har undersökts år 2001 i 10 ströpunkter. Tätheten för undersökningspunkterna är 8,3/10 ha. Kyrkmyra är ett kärr, vars yta sluttar svagt, 1 m/ km. Myrtyperna fördelas enligt följande: tallmyrar 80 % och skogskärr 20 %. De allmännaste typerna i myrens centrala delar är fattigkärrs-tallkärr (VSR) och rikkärrs-tallkärr (LR). Nära kanterna finns skogs-tallkärr (KR) och mo-tallkärr (KgR) med get- 14

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland pors samt örtrikt skogskärr (RhK). Myrens norra del är trädlöst flarkkärr (RiN) eller växer gles eller medeltät tallskog. Den är antingen produktionssvag, består delvis av plantbestånd eller är på slanstadiet. De talldominerade medeltäta och ställvis täta randskogarna, i vilka gran och även björk och andra lövträd bildar blandskog är på rundvirke-, travvirke- och t.o.m. stockstadiet. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 59 %, björk 20 %, gran 9 % och lövträd 12 %. Tuvornas höjd är 2 dm och täckningsgraden 2 %. Myren är i naturligt tillstånd med undantag av området kring vattenledningen och dikena längs landsvägen som korsar den. Av myrens areal är ca 90 % i naturtillstånd. Dränerbarheten är dålig på grund av de omgivande hällmarkerna. Den medel- och högförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 4,6 och hela torvavlagringens 3,9. Det största torvdjupet, 0,9 m, har uppmätts i den centrala delen av torvmarken. Den starrdominerande torven uppgår till 68 % och den vitmossdominerande till 32 % av hela torvmängden. Torv som innehåller rester av träd och ris utgör 43 % av hela torvmängden och tuvull-vitmosstorvens andel är 7 %. Trädrester som vanligen påträffas i starrtorv och i den välförmultnade vitmosstorven uppgår till 7 %. Rester av fräken utgör ca 3 %. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: vitmoss-starr 68 %, starr-vitmossa 25 % och vitmossa 7 %. Stubbhalten i torven är mycket låg. Den allmännaste jordarten på myrens botten är mo (40 %), vilken i de djupaste områdena av myren är täckt av ett 10 110 cm tjockt lergyttje- och gyttjelager. Morän uppgår till 30 %, sand till 10 % och berg till 20 %. Området täckt av gyttja utgör ca hälften av myrens areal. Torvmarken har uppkommit genom igenväxning av en sjö. Därefter har försumpning fortsatt på de omgivande bergen och mineraljorden som främst varit skogstäckt mark genom att grundvattenytan stigit. Detta har sedan utvidgat myrens areal till det dubbla. Kyrkmyran lämpar sig inte för torvproduktion på grund av det tunna torvtäcket. Myren växer skog. Den lättillgängliga och våta myren, som är i naturtillstånd med undantag av området kring vattenledningen och dikena längs landsvägen, kan lämpa sig för undervisning. På höstarna väntar den mogna tranbärsskörden på de friluftsintresserade tranbärsplockarna. 3. STORBY TRÄSKET Storby Träsket (kbl. 1021 01) är beläget ca 3 km norr om Storby och ca 6 km nordväst om Eckerö kyrka (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 9 12 m ö.h. och sluttar 2,5 m/km mot nordväst. Vattnet från myren rinner ut i havet i Nabbfjärden. Myren omges av berg- och moränområden och på myren finns ett antal små hällmarksöar (Haavisto-Hyvärinen & Stén 1992). Vägförbindelser saknas och närmaste skogsbilväg går ca 500 m sydväst om myren. Myrens areal är 32 ha och det över en meter djupa området är 14 ha. Myren har undersökts år 1981 i 11 punkter, och undersökningspunkternas täthet är 3,4/10 ha. Storby Träsket är ett högmossekomplex med stora kärrområden. Myrtypernas fördelning är: trädlösa myrar 64 % och tallmyrar 36 %. I de centrala delarna finns lågstarrmossen (LkN) med tuvull (Eriophorum vaginatum) och vitag (Rhyncospora alba) och på fuscum-mossen (RN) rost-vitmossa (Sphagnum fuscum), lavar, rundsileshår (Drosera rotundifolia), rosling (Andromeda polifolia) och ljung (Calluna vulgaris). Nära kanterna finns ris-tallmyr (IR) med ljung, odon (Vaccinium uliginosum) och getpors eller skvattram (Ledum palustre eller Rhododendron tomentosum). Tuvulls-tallmossen domineras (TR) av tall och tuvull och fuscum-tallmossen (RR) av tall, rost-vitmossa och hjortron (Rubus chamaemorus). I de centrala delarna finns även flark-rikkärr (RiL) med kärr-klomossa (Scorpidium scorpioides), vass och storsileshår (Drosera anglica). Även sällsynta orkidéer som myggblomster (Hammarbya paludosa), sumpnycklar (Dactylorhiza traunsteineri), ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) har påträffats på myren. På starr-fattigkärret (VSN) påträffas olika starrarter, fräken (Equisetum), blåtåtel (Molinia caerulea) och vattenklöver (Menyanthes trifoliata). Myrens centrala delar är öppen eller består av en gles tallskog, som antingen är produktionssvag eller består av plantbestånd eller är på slanstadiet. De talldominerade glesa eller medeltäta randskogarna är produktionssvaga. Tuvornas höjd är 1 3 dm, medelhöjden 25 cm och täckningsgraden 27 %. Skogen är helt talldominerad. Storby Träsket är i naturligt tillstånd. Torvens medelhumifieringsgrad är 3,0. Det lågförmultnade vitmosstorvlagrets tjocklek i torvmarkens centrala delar har en tjocklek av 1,7 m. Det största torvdjupet, 2,3 m, har uppmätts i den västra delen av torvmarken. Den starrdominerande torven uppgår till 44 %, den vitmossdominerande till 41 % och den bladmossdominerade till 15 % av hela torvmängden. 15

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén Torv som innehåller rester av träd och ris utgör 4 % av hela torvmängden och tuvull-vitmosstorvens andel är 26 %. Den vanligaste bifaktorn i torven är vass, vars rester ensamt bildar ca 5 % av torvmängden. Tuvull, som främst påträffas i höljornas vitmosstorv, finns i ca 7 % och myrsälting (Scheuchzeria palustris) under 1 %. Rester av fräken utgör ca 2 %. Höljevitmosstorven innehåller rester av tuvull och myrsälting, vilka försämrar vitmosstorvens växttorvegenskaper. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: vitmoss-starr 28 %, vitmossa 22 %, starr-vitmossa 21 %, starr-brunmossa 15 %, brunmoss-starr 12 % och starr 2 %. Stubbhalten i torven är i mycket låg. Den allmännaste jordarten på den mycket ojämna torvmarkens botten är sand (50 %), vilken i de djupaste områdena av myren är täckt av ett 0,2 2 m tjockt gyttjelager som delvis är geléaktigt. Morän och lera uppgår vardera till 10 % och berg till 30 %. Under det 10 20 cm tjocka sandlagret påträffas lera. Området täckt av gyttja utgör 80 % av arealen. Området var tidigare täckt av hav, vilket utgjorde en vik som kom in från norr (Sandviken) och senare från nordväst. Som en följd av landhöjningen avsnördes viken till ett sjöbäcken, vilket var uppdelat i flere mindre bäcken. Torvmarken har uppkommit genom igenväxning av ett antal små sjöar. Försumpning av den omgivande mineraljorden och bergen, främst skogstäckt mark har sedan utvidgat myren i omgivningen. Storby Träskets torvmängd uppgår till 0,33 milj. myr-m 3. Träsket är mycket vått, med ett flertal flarkar och det befinner sig i naturligt tillstånd. Vegetationen är omväxlande och myrtyperna mångfaldiga. Träsket är för tillfället den största av de myrar som ingår i det åländska våtmarksprogrammet, med en sammanlagd areal av 71 ha (Kulves et al. 1993). Träsket är ett naturreservat som fredades år 1998 och omfattar både torvmark (32 ha) samt hällmarksöar på och fast mark runt myren (39 ha) (Kulves 2004). Träsket ingår även i Ålands Natura 2000 med en sammanlagd areal av 103 ha (Ålands landskapsstyrelse 1998). 4. HOLMTRÄSKET Holmträsket (kbl. 1021 01) är beläget ca 5 km norr om Eckerö kyrkby (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 6 7,5 m ö.h. Mitt i träsket finns öppet vatten omgivet av en gungflystrand. Vattnet rinner från Holmträsket mot söder via Norrängarna och därefter mot öster och mynnar ut i havet i Norrsjöviken. Myren är omgiven av kalkhaltiga finkorniga moränområden (Haavisto-Hyvärinen & Stén 1992). Vägförbindelser saknas och de närmaste skogsbilvägarna ligger ca 200 m öster och väster om myren. Myrens areal är 12 ha, det över en meter djupa området är 4 ha. Myren har undersökts år 1981 i 13 punkter, och undersökningspunkternas tätheten är 10,8/10 ha. Holmträsk är ett kärr, vars yta sluttar 0,2 m/km mot söder. Myrtypernas fördelning är: trädlösa myrar 69 %, tallmyrar 23 % och skogskärr 8 %. I de centrala delarna domineras av flark-rikkärr (RiL), flark-fattigkärr (RiN), och starr-fattigkärr (VSN) med myrsälting (Scheuchzeria palustris) och brunag (Rhyncospora fusca). I de våta delarna av myren påträffas den kalkberoende agen (Cladium mariscus), orchidéerna knottblomster (Microstylis monophyllos) och tvåblad (Listera ovata). Därtill förekommer vass, vattenklöver, trådstarr och dystarr. På myren växer tre arter av sileshår: rundsileshår (Drosera rotundifolia), storsileshår (D. anglica) och småsileshår (D. intermedia). Bladmossorna består främst av Scorpidium scorpioides, Campylium stelletum och Calliergon trifarium (Valovirta 1962). Pors (Myrica gale) förekommer allmänt. I södra ändan finns lundkärr (LhK) och alkärr (TlK = tervaleppäkorpi) med inslag av blodrot (Potentilla erecta), brakved (Frangula alnus), en och klibbal. Nära norra kanten finns fattigkärrs-tallkärr (VSR) och tuvulls-tallmosse (TR). Myrens centrala delar är trädlösa. De medeltäta randskogarna, i vilka gran men även björk och lövträd som klibbal bildar blandskog, är på rundvirkesstadiet. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 40 %, björk 40 %, gran 8 % och lövträd 12 %. Tuvornas höjd är 1 3 dm, medelhöjden 13 cm och täckningsgraden 12 %. Holmträsket är i naturligt tillstånd. Den medel- och högförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 3,5 och hela torvavlagringens 3,3. Det lågförmultnade vitmosstorvlagrets tjocklek i myrens norra delar har en tjocklek av 0,5 m. Det största torvdjupet, 1,1 m, har uppmätts i den centrala delen av torvmarken. Den starrdominerande torven uppgår till 72 %, den vitmossdominerande till 24 % och brunmossdominerade till 4 % av hela torvmängden. Tuvull-vitmosstorvens andel är 15 %. Den vanligaste bifaktorn i torven är tuvull, vars rester ensamt bildar ca 4 % av torvmängden. Rester av vass utgör ca 3 % och av fräken knappt 1 %. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: starr 38 %, vitmoss-starr 25 %, vitmossa 17 %, brunmoss-starr 9 %, starr- 16

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland vitmossa 7 % och starrbrunmossa 4 %. Stubbhalten i torven är mycket låg. Den allmännaste jordarten på torvmarkens botten är ur den omgivande bottenmoränen svallad sand, vilken i de djupaste områdena är täckt av ett 10 50 cm tjockt gyttjelager. Området täckt av gyttja utgör 70 % av arealen. Torvmarken har uppkommit genom uppgrundning av en havsvik, som sedan avsnörts till en sjö. Efter att sjön vuxit igen har försumpningen sedan spridit sig ut på den omgivande mineraljorden, som främst varit skogstäckt mark. Holmträskets torvmängd uppgår till 0,10 milj. myr-m 3. Det tunna torvtäcket gör att Holmträsket inte är lämpligt för torvproduktion. Holmträsket (12 ha), som är i naturligt tillstånd, har ett mycket högt skyddsvärde som en följd av den i Finland sällsynta och den fridlysta våtmarksväxten agen (Cladium mariscus) och övriga fridlysta växter. Holmträsket föreslås ingå i det åländska våtmarksprogrammet med en areal av 25 ha, som omfattar både torvmark och fast mark runt myren (Kulves et al. 1993). 5. UDDMOSSEN Uddmossen (kbl. 1021 01) är belägen på Udden ca 7 km norr om Eckerö kyrka (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 7 8 m ö.h. och sluttar mot norr. Vattnet från myrens norra ända rinner norr- och österut och mynnar ut i havet i Svartnöfjärden. Myren är omgiven av berg- och moränområden (Haavisto- Hyvärinen & Stén 1992). Vägförbindelserna är goda tack vare att en skogsväg, som går längs östra kanten av myren. Myrens areal är 8 ha, och den har undersökts år 1982 i 8 punkter. Undersökningspunkternas täthet är 10/10 ha. Uddmossen är en högmosse. Myrtyperna är alla tallmyrar och domineras av ris-tallmosse (IR), fuscum-tallmosse (RR) och mo-tallkärr (KgR). Myren är täkt medeltät tallskog. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 95 % och björk 5 %. Tuvornas höjd är 2 dm, medelhöjden 20 cm och täckningsgraden 38 %. Myren är helt i naturtillstånd. Dräneringen försvåras av att berggrunden går i dagen vid avrinningströskeln. Den medel- och högförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 4,3 och hela torvavlagringens 3,5. Det lågförmultnade vitmosstorvlagret i torvmarkens centrala delar har en tjocklek av 0,6 m. Det största torvdjupet, 0,8 m, har uppmätts i den centrala delen av torvmarken. Den vitmossdominerande torven uppgår till 73 % och den starrdominerande till 27 % av hela torvmängden. Torv som innehåller rester av ris utgör 41 % av hela torvmängden och tuvullvitmosstorvens andel är 23 %. Den vanligaste bifaktorn i torven är risrester, vilka ensamt utgör ca 7 % av torvmängden, medan rester med enbart tuvull utgör ca 4 %. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är starr-vitmossa 37 %, vitmoss-starr 27 % och vitmossa 36 %. Stubbhalten har inte uppskattats, emedan torvdjupet understiger 1 m. Berg har påträffats på torvmarkens botten i alla borrpunkter. Inget gyttjelager har påträffats. Torvmarken har uppkommit genom försumpning av skogstäckt mark. Uddmossens torvmängd uppgår till 0,04 milj. myr-m 3. Torvmarken lämpar sig inte för industriell torvproduktion på grund av det tunna torvtäcket. Små mängder av torvströ kan möjligtvis utvinnas för lokalt bruk på fuscum-tallmossen. Den relativt karga myren i naturtillstånd kan efter utdikning och gödsling användas för skogsbruk. 6. BROKTRÄSK, Geta Brokträsk (kbl. 1021 05) är beläget i Getabergen ca 2,5 km nordväst om Geta kyrka. Myrens yta ligger på en höjd av 17,7 20 m ö.h. och sluttar 0,2 m/km mot sjön Brokträsket i mitten av myren (figur 1). Vattnet rinner västerut från myrens västra kant via Hägnträsk (6,6 m ö.h.) och rinner ut i havet i Långösundet. Myren är nästan helt omgiven av kala berg av rapakivigranit förutom små moränområden i norr och söder (Haavisto-Hyvärinen & Stén 1992). Vägförbindelse till myren saknas och avståndet till närmaste skogsbilväg öster om myren är ca 300 m. Myrens areal är 5 ha, det över en meter djupa området är 4 ha och det över 2 m djupa 3 ha. Myren har undersökts år 1981 i 7 punkter, och tätheten för undersökningspunkterna är 17,5/10 ha. Myren Brokträsk är en högmosse, där myrtypernas fördelning är: trädlösa myrar 71 % och tallmyrar 29 %. Myrtypen i myrens centrala delar är i allmänhet lågstarrmosse (LkN). I de våta höljorna växer tuvull, myrsälting (Scheuchzeria palustris), vitag (Rhyncosposa alba), rosling (Andromeda polifolia), rundsileshår (Drosera rotundifolia) och storsileshår 17

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 Carl-Göran Stén (D. anglica). Höljorna alternerar med torra, rostvitmosstuvor och -tuvsträngar. Nära kanterna finns tuvulls-tallmosse (TR) och starr-fattigtallkärr (VSR). Här påträffas ris som ljung, pors och getpors samt en. Myrens centrala del är trädlöst och domineras av träsket. Den glesa skogen domineras av martallar på tuvorna. Skogen är produktionssvag eller består av ungskog. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 75 % och björk 25 %. Tuvornas höjd är 2 3 dm, medelhöjden 25 cm och täckningsgraden 13 %. Brokträsk är helt i naturligt tillstånd. Dränerbarheten är dålig på grund av att bäckenets avrinningströskel består av berg. Den medel- och högförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 3,9 och hela torvavlagringens 2,9 och samma värden gäller för det över 2 m djupa området. Det lågförmultnade vitmosstorvlagrets tjocklek är 4,5 m och det största uppmätta torvdjupet 4,7 m. Den vitmossdominerande torven uppgår till 78 % och den starrdominerande till 22 % av hela torvmängden. Torv som innehåller rester av träd och ris utgör sammanlagt 14 % och tuvull 42 % av hela torvmängden. Trädrester har påträffats i starrtorv och i den välförmultnade vitmosstorven. Den vanligaste bifaktorn i torven är tuvull, vars rester ensamt bildar ca 7 % av torvmängden. Andelen av fräken och vass är ca 1 %. Små mänger finns även av myrsälting. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: vitmossa 64 %, vitmoss-starr 20 %, starr-vitmossa 14 % och starr 2 %. Inga stubbar har påträffats i torven. Torvavlagringens botten är morän och berg, vilka i de djupaste områdena är täckta av ett 20 60 cm tjockt dy- och gyttjelager. Området täckt av gyttja utgör ca 50 % av arealen. Torvmarken har uppkommit genom igenväxning av en sjö, vilken ännu fortsätter i sjön Brokträsk. Försumpning av den omgivande fastmarken har sedan utvidgat myrens areal i omgivningen. Brokträskets torvmängd uppgår till 0,13 milj. myrm 3. På grund av torvmarkens ringa storlek och dräneringssvårigheterna av sjön Brokträsk i mitten av torvmarken lämpar den sig inte för torvproduktion. Torvens kvantitet är liten och kvaliteten dålig både som råmaterial för växttorv och som bränntorv. Brokträsk i den centrala delen med den omgivande, karga mossen (5 ha), som är mycket våt och i naturligt tillstånd, har föreslagits ingå i det åländska våtmarksprogrammet tillsammans med sjön Hägnträsk med en sammanlagd areal av 80 ha omfattande även de omgivande bergen (Kulves et al. 1993). Vandringsleden från Getabergen till den berömda Djupviksgrottan går öster om Brokträsk. 7. BREDMOSSEN, hammarland Bredmossen (kbl. 1021 01) är belägen i Bovik ca 6 km norr om Hammarlands kyrka (figur 1). Myrens yta ligger på en höjd av 12 15 m ö.h. och sluttar mot norr och öster. Vattnet rinner i ett dike från myrens norra ända norrut via naturreservatet Ängessjö och rinner ut i havet i Mjölkviken i södra delen av Sandviksfjärden. Från de södra och västra delarna rinner vattnet söderut via Långhagen till Trutvik träsk och rinner ut i havet i Marsund. Myren är helt omgiven av moränområden (Haavisto-Hyvärinen & Stén 1992). Vägförbindelserna är ganska goda tack vare att skogsbilväg går till området öster och väster om myren. Myrens areal är 29 ha och det över en meter djupa området är 2 ha. Myren har undersökts år 2001 i 19 punkter, och undersökningspunkternas antal är 6,6/10 ha. Bredmossen är ett kärrmyrkomplex och består till största delen ett kärr med en början till mossebildning. Myrtypernas fördelning är: tallmyr 57 %, trädlösa myrar 16 %, skogskärr 11 %, torvmoar 11 % och övergiven kärrodling 5 %. De allmännaste myrtyperna i de centrala delarna är egentligt rikkärr (VL) med bl.a. tätört (Pinguicula vulgaris) samt rikkärr-tallkärr (LR). Nära kanterna finns små områden med ris-tallmosse (IR) 16 %, skogs-tallkärr (KR) samt örtrikt skogskärr (RhK). På Bredmossen förekommer flera fridlysta växtarter: orkidéerna gulyxne (Liparis loeselii) och sumpnycklar (Dactylorhiza traunsteineri) samt myggblomster (Hammarbya paludosa) samt axag (Schoenus ferrugineus) och tagelstarr (Carex appropinquata) (Hæggström 1985, Kulves et al. 1993). Myrens centrala delar är trädlöst. Björksly har kommit in som en följd av utdikningen 1969 70. De västra delarna är täckta av gles eller medeltät tallskog, som antingen är plantbestånd eller är på slanstadiet. De talldominerade medeltäta och ställvis täta randskogarna, i vilka gran, björk och lövträd bildar blandskog är på rundvirke-, travvirke- och t.o.m. stockstadiet. Trädslagens procentuella sammansättning är tall 42 %, björk 23 %, gran 30 % och lövträd 5 %. Tuvornas höjd är 1 2 dm, medelhöjden 2 dm och täckningsgraden 3 %. Bredmossens randområden är delvis utdikade och av hela arealen är ca hälften i naturtillstånd. Den medelförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 4,2 och hela torvavlagringens 3,9. Det låghumifierade vitmosstorvlagret är som tjock- 18

Geological Survey of Finland, Report of Peat Investigation 371, 2006 De undersökta torvmarkerna på Åland ast endast 0,5 m. Det största torvdjupet, 1,2 m, har uppmätts i den centrala delen av torvmarken. Den starrdominerande torven uppgår till 87 % och den vitmossdominerande till 13 % av hela torvmängden. Torv som innehåller rester av träd och ris utgör 36 % av hela torvmängden. Tuvull-vitmosstorvens andel är 1 %. Trädrester påträffas i starrtorven och i den välförmultnade vitmosstorven. Rester av fräken och blåtåtel är ca 2 % av vardera, samt av vass och vattenklöver ca 1 %. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är: vitmossstarr 68 %, bladmoss-starr 19 %, starr-vitmossa 10 %, bladmoss-vitmossa 2 % och vitmossa 1 %. Stubbhalten i torven är mycket låg. Den allmännaste jordarten på torvmarkens botten är morän (68 %), vilket i de djupaste områdena av torvmarken är täckta av ett 15 220 cm tjockt gyttjelager. Därtill har påträffats lera (16 %), mo (5 %) och sand (1 %). Området täckt av gyttja utgör 74 % av arealen. Torvmarken har uppkommit genom uppgrundning av en havsvik, varefter en sjö avsnörts och igenväxning av sjön fortsatt. Därefter har den omgivande mineraljorden försumpats. Det är främst skogstäckt mark som försumpats som följd av en förhöjning av grundvattenytan, vilket sedan har utvidgat torvmarkens areal. Bredmossens torvmängd uppgår till 0,18 milj. myr-m 3. Torvmarken är på grund av det tunna torvtäcket inte lämplig för industriell torvproduktion. På Bredmossen förekommer en mängd fridlysta och hotade växtarter. Myren är ställvis mycket våt och näringsrik och till hälften ännu i naturligt tillstånd. För att trygga växtrariteterna bör myren fredas som en ekologisk helhet. Det utdikade området kan återställas enligt svensk modell (Sundberg 2006). Bredmossen har föreslagits ingå i det åländska våtmarksprogrammet med en areal av 30 ha (Kulves et al. 1993). Det 10 ha stora och år 2001 grundade naturreservatet Ängessjö ligger ca 500 m norr om Bredmossen (Kulves 2004). 8. FLY Fly (kbl. 1021 04) är beläget i Posta ca 1 km norr om Hammarlands kyrka (figur 1). Fly utgör en del av Oxpina torvmark som ligger sydväst om Kyrkträsket. Myrens yta ligger på en höjd av 7 8 m ö.h. och sluttar mot öster. Vattnet rinner i diken från det torrlagda Kyrkträsket genom myren mot öster och sydost genom Posta till Grundfjärdsbäcken och mynnar ut i havet i Bodafjärden (Grundfjärdsbäcken vattendrag 82.036A) (Ekholm 1993). Myren gränsar i norr till lermarker, i övrigt till morän- och bergområden. Den uppodlade delen av torvmarken har jordartskarterats med en sticksond år 1982 (Stén 1993). Vägförbindelserna är relativt goda tack vare landsvägen som går öster om torvmarken. Fly är med sin areal på 136 ha den största torvmarken på Åland. Av arealen är 72 ha skogsbevuxen och 64 ha är uppodlad, torvbaserad åkermark. Som en följd av långvarig, intensiv odling mineraliseras och uttunnas torvtäcket på den odlade delen. Torvmarkens areal minskar således småningom. Den skogsklädda delen har undersökts i 5 ströpunkter. Undersökningspunkternas täthet är 0,4/10 ha. Fly är ett kärr. Myrtypernas fördelning av borrpunkterna är: tallmyrar 60 %, trädlösa myrar 20 % och torvmoar 20 %. Därtill är 64 ha av torvmarken uppodlad torvmark. De allmännaste myrtyperna i de centrala delarna är skogs-tallkärr (KR) med inslag av getpors, odon och blåbär. Nära kanterna finns fattigkärrs-tallkärr (VSR) med hundstarr (Carex nigra), sjöfräken (Equisetum fluviatile), älggräs (Filipendula ulmaria), klotpyrola (Pyrola minor), skogsbräken (Dryopteris carthusiana), revlummer (Lycopodium annotinum) och brakved (Frangula alnus). På den torrare blåbärstorvmon (Mtk) har förutom nyssnämnda arter även påträffats ekorrbär (Maiantemum bifolium). I gläntor med glesare skog förekommer även enar. I de centrala delarna växer tät blandskog, som antingen är på slaneller rundvirkestadiet. De täta randskogarna, i vilka tall, gran och björk är på travvirkestadiet, även om t.o.m. stockar av tall påträffas. Trädslagens procentuella sammansättning vid borrpunkterna är tall 44 %, björk 34 % och gran 22 %. Tuvornas höjd är 3 dm, medelhöjden 30 cm och täckningsgraden 6 %. Myren är helt utdikad och dränerbarheten är god. Den medelförmultnade torvavlagringens medelhumifieringsgrad är 3,9 och hela torvavlagringens 3,9. Det största torvdjupet, 1,0 m, har uppmätts i den centrala delen av torvmarken. Torven består helt av starrtorv, men rester av vass ingår i den och utgör ca 6 %, fräken ca 4 % och dessutom har obetydliga mängder av vattenklöver påträffats. Huvudtorvslagens procentuella andelar av torvmängden är vitmoss-starr 88 % och starr 12 %. Stubb- och låghalten är mycket låg. Torvmarkens botten består främst av mo, vilket i de djupaste områdena av myren är täckt av ett 30 130 cm tjockt gyttjelager. I gyttjan har påträffats rikligt med frukter av bl.a. gäddnate (Potamogeton natans). Därtill har tidigare påträffats en mängd intressanta makrosubfossil av bl.a. den numera i Finland 19