OM VÄNSKAPEN MELLAN EGIL OCH ARINBJÖRN [Som ung träffade skalden Egil Skallagrímsson i Norge en hövdingason som hette Arinbjörn. De två blev nära vänner och på många ställen i Egils saga berättas det om deras vänskap. Den yttersta prövningen av deras vänskap sker då Egil lidit skeppsbrott vid den engelska kusten i närheten av York, där hans fiende kung Erik blodyx då befann sig. En gång hade Egils hustru Ásgerð blivit lurad på ett arv kung Erik och hans drottning Gunnhild, och Egil hade under en sjödrabbning dödat deras son Rögnvald och dessutom smädat kungen och drottningen genom att resa en nidstång, som var den grövsta formen av förolämpande dikt. Att Egils vän Arinbjörn hade starka släktband med Erik blodyx och var hans närmaste man, och att drottningen hyste ett glödande hat mot Egil, gjorde den starka vänskapen mellan Arinbjörn och Egil komplicerad. Vi låter sagan tala:] 60. [ ] Det berättas att Gunnhild lät göra sejd och sejdade för att Egil Skallagrímsson aldrig skulle få ro på Island förrän hon fick träffa honom. Den sommaren när Håkon och Erik hade kämpat om Norge var det förbjudet att fara bort från Norge till andra länder, och den sommaren kom det inga skepp till Island och inga nyheter om vad som hände i Norge. Egil Skallagrímsson var på sin gård. Men den andra vintern som han bodde på Borg efter Skalla-Gríms död blev Egil dyster, och hans sorgsenhet ökade allt eftersom vintern gick. När det blev sommar talade Egil om att han tänkte rusta sitt skepp och fara bort över sommaren. Han samlade en besättning. Han tänkte segla till England. De var trettio män ombord på skeppet. Ásgerð blev kvar för att se till 1
deras gård. Egil tänkte fara för att möta kung Athelstan och hämta det som han hade lovat Egil när de skildes åt. Egil blev sent klar, och när de kom ut till havs fick de dålig vind. Det led mot hösten och vädret blev sämre. De seglade norr om Orkneyöarna. Egil ville inte gå in där, eftersom han trodde att kung Erik hade makten över öarna. De seglade söderut längs skotska kusten och fick en stor storm och motvind. De kryssade mot vinden förbi Skottland och söderut mot England. På kvällen när det mörknade var vädret hårt. Innan de hann märka det hade de ett grundbrott på havssidan och därefter ett framöver. De hade inget annat att göra än att styra upp mot land, och de gjorde så. De led skeppsbrott och kom i land vid Humbers mynning. De flesta av männen klarade sig oskadda liksom större delen av lasten utom skeppet. Det slogs i spillror. När de talade med folk de mötte fick de höra att kung Erik Blodyx och Gunnhild var där och att de styrde riket, vilket Egil tyckte lät illavarslande. De vistades inte långt därifrån i staden York. Han fick även reda på att Arinbjörn herse var där och att han var mycket omtyckt av kungen. När Egil var säker på det han fått höra bestämde han sig. Han ansåg sig ha liten möjlighet att komma undan, även om han försökte gömma sig och gå förklädd hela den långa vägen för att komma bort från kung Eriks makt. Han var alltför lätt att känna igen för dem som såg honom. Han tyckte det var omanligt att bli fångad under en sådan flykt. Han samlade mod och bestämde sig. Samma natt fick han tag på en häst och red raka vägen mot staden. Han kom dit på kvällen och begav sig genast in i den. Han hade en bredbrättad hatt över hjälmen och var fullt beväpnad. Egil frågade vilket hus i staden Arinbjörn ägde. Man visade honom vilket hus det var. Han red dit, och när han kom till huset steg han av sin häst och talade med en man. Mannen berättade för honom att Arinbjörn satt till bords. 2
Egil sade: Jag skulle vilja, gode man, att du går in i huset och frågar Arinbjörn om han helst vill tala med Egil Skallagrímsson ute eller inne. Mannen sade: Det är ingen sak för mig att utföra detta ärende. Han gick in i huset och talade mycket högt: Det har kommit en man hit till dörren stor som ett troll, och han bad mig att gå in och fråga om du ville tala med Egil Skallagrímsson ute eller inne. Arinbjörn sade: Gå och be honom att vänta utanför och säg honom att han inte skall behöva vänta länge. Han gjorde som Arinbjörn sagt, gick ut och framförde det som sagts honom. Arinbjörn bad att man skulle duka av borden, och sedan gick han ut med alla sina huskarlar. När Arinbjörn mötte Egil hälsade han på honom och frågade varför han hade kommit dit. Egil berättade med några få ord om sin färd. Men nu skall du ge mig ett råd om vad jag skall göra och säga om du vill hjälpa mig, sade han. Har du mött några män i staden som kan ha känt igen dig innan du kom till huset? sade Arinbjörn. Ingen, sade Egil. Då skall männen ta sina vapen, sade Arinbjörn. De gjorde så, och när alla Arinbjörns huskarlar var beväpnade gick de till kungens gård. När de kom till hallen bankade Arinbjörn på dörren och sade åt dem att öppna. Han sade vem han var. Dörrvakterna öppnade genast dörren. Kungen satt till bords. Arinbjörn sade att de skulle gå in med tolv män och räknade upp Egil och tio andra. Nu skall du, Egil, överlämna ditt huvud till Erik och ta om hans ben, och jag skall föra din talan, sade han. Därefter gick de in. Arinbjörn gick inför kungen och hälsade honom. Kungen hälsade honom och frågade vad han ville. 3
Arinbjörn sade: Jag har följt en man hit som har kommit lång väg för att besöka dig och söka förlikning med dig. Det är en stor hedersbetygelse, herre, när dina fiender kommer från andra länder av egen vilja och inte anser sig kunna bära din vrede, även när du inte är i närheten. Handla nu som en hövding mot denne man. Låt honom få en god förlikning när han har gjort dig en sådan heder och farit över flera hav och svåra farleder från sina gårdar. Det var inget som tvingade honom till denna färd utom hans goda vilja mot dig. Kungen såg sig om, och ovanför männens huvuden såg han var Egil stod. Han spände ögonen i honom och sade: Hur vågar du vara så djärv, Egil, att du kommer hit till mig? Du skildes från mig på ett sådant sätt förra gången att du inte kan vänta dig att jag skall släppa dig med livet i behåll. Egil gick fram till bordet och grep om kungens ben. Han diktade: 33 Jag har kommit lång och svår väg på min skeppsfärd, för att möta den mäktige här på engelska marker. Nu har jag, sårstålets svingare, fattat mod att komma inför den allra störste i kung Haralds släkte. Kung Erik sade: Jag behöver inte räkna upp de brott som du gjort dig skyldig till, men de är så många och så stora att ett av dem vore nog för att du aldrig skulle komma härifrån med livet i behåll, och du skall dö här. Du måste ha förstått att du aldrig skulle få någon nåd av mig. 4
Gunnhild sade: Varför låter du inte döda Egil genast? Kommer du inte ihåg, konung, vad han har gjort emot dig, dödat dina vänner och släktingar och dessutom din egen son. Och dessutom har han gjort nid emot dig. Var har man hört att något sådant har gjorts mot en kung? Arinbjörn sade: Om Egil har talat illa till kungen så skall han gottgöra detta med lovord som skall bestå för all framtid. Gunnhild sade: Vi vill inte höra hans lovord. Låt du föra ut Egil och halshugga honom, konung. Jag vill varken höra hans ord eller se honom. Då sade Arinbjörn: Inte skall kungen låta sig eggas till nidingsdåd av dig. Han kommer inte att låta döda Egil i natt, eftersom nattligt dråp är mord. Kungen sade: Det skall bli som du säger, Arinbjörn, att Egil skall få leva i natt. Ta honom med dig hem och för honom till mig i morgon. Arinbjörn tackade kungen för hans ord: Vi hoppas, herre, att Egils sak går bättre hädanefter. Även om han har gjort dig stor skada skall du tänka på att även han har förlorat mycket på grund av din släkt. Din far kung Harald tog livet av en duktig man, hans farbror Þórólf, på grund av dåliga mäns skvaller och utan anledning. Och du, konung, bröt lagen mot Egil för Berg-Önunds skuld. Och dessutom ville du döda Egil och dödade flera av hans män och tog allt gods från honom. Därefter dömde du honom fredlös och drev honom ut ur landet, men Egil är ingen lättstyrd man. I varje sak som man skall döma måste man se till omständigheterna. Jag skall nu ha Egil hos mig i mitt hus i natt, sade Arinbjörn. Det blev så, och när de kom till huset gick de båda upp på ett litet loft och talade om saken. Arinbjörn sade: Nu var kungen mycket vredgad, men jag tyckte att han mjuknade litet innan vi gick, och nu beror det på lyckan hur det kommer att gå. Jag vet att Gunnhild kommer att göra allt för att förstöra för dig. Jag vill råda dig att vaka i natt och att du gör ett lovkväde om kung Erik. Jag tycker det vore bäst om du gjorde en drapa med tjugo strofer, och den måste du framföra i morgon när 5
vi kommer inför kungen. Min släkting Bragi gjorde så när han råkade ut för sveakungen Björns vrede, att han gjorde en drapa med tjugo strofer om kungen på en natt, och för det fick han behålla sitt huvud. Nu kan det hända att vi har lyckan med oss hos kungen, så att du får fred med honom. Egil sade: Jag skall försöka att göra som du vill, men inte hade jag räknat med att dikta lov till kung Erik. Arinbjörn bad honom att försöka. Sedan gick han till sina män. De satt och drack halva natten. Därefter gick Arinbjörn och hans följe till sovhuset, och innan han klädde av sig gick han upp på loftet till Egil och frågade hur det gick med dikten. Egil sade att han inget hade diktat. Det har suttit en svala här vid gluggen och kvittrat hela natten så att jag inte fått någon ro. Arinbjörn gick ut genom den dörr som ledde ut mot hustaket, och han satte sig vid gluggen till loftet där fågeln tidigare hade suttit. Han såg ett väsen ge sig av på andra sidan huset. Arinbjörn satt vid gluggen hela natten tills det ljusnade. Efter det att Arinbjörn besökt honom gjorde Egil hela drapan och lärde sig den så att han kunde framföra den på morgonen när han mötte Arinbjörn. De inväntade sedan den rätta tiden för att gå inför kungen. 61. Kung Erik satte sig till bords som han brukade, och det var mycket folk hos honom. När Arinbjörn fick veta det gick han med hela sitt följe fullt beväpnat in på kungsgården medan kungen satt till bords. Arinbjörn krävde att få komma in i hallen, och han blev insläppt. Han och Egil gick in med halva följet. Den andra halvan stod utanför dörren. Arinbjörn hälsade kungen, och kungen tog väl emot honom. 6
Arinbjörn sade: Nu har Egil kommit hit. Han har inte försökt fly undan i natt. Nu vill vi veta, herre, vilken hans lott skall bli. Jag väntar mig gott av dig. Jag har gjort det som jag borde och inte sparat något i det jag sagt och gjort för att din heder skall bli större än tidigare. Jag har lämnat all min egendom och släkt och vänner som jag hade i Norge och jag följde dig när alla dina ländermän lämnade dig, och det var rätt, eftersom du har varit god mot mig på många sätt. Då sade Gunnhild: Sluta nu, Arinbjörn, och tala inte så länge om detta. Du har gjort mycket nytta för kung Erik och han har belönat dig ordentligt. Du har fler skyldigheter mot kung Erik än mot Egil. Du kan inte be om att Egil skall lämna mötet med kung Erik utan att han straffas för det han gjort. Arinbjörn sade: Om du, konung, och Gunnhild har beslutat att Egil inte skall få någon nåd så är det manligt att ge honom en veckas frist och lov att fara. Han har ju kommit hit för att möta er av egen vilja och väntade sig därför att få förlikning. Därefter får er sak lösa sig som den kan. Gunnhild sade: Jag förstår av detta, Arinbjörn, att du är mer trogen mot Egil än mot kung Erik. Om Egil skall få en veckas fred för att rida härifrån kommer han att hinna till kung Athelstan på den tiden. Kung Erik behöver inte tveka om att alla kungar nu är honom övermäktiga, men ännu för kort tid sedan hade ingen trott att han inte skulle ha både vilja och förmåga att hämnas oförrätter från en sådan man som Egil. Arinbjörn sade: Ingen skulle anse att kung Erik var en större man bara för att han dödat en utländsk bondson som självmant överlämnat sig. Men om han vill få ära av detta kan jag lova honom att den här händelsen skall bli värd att omtalas. Egil och jag skall nu hjälpas åt så att den som vill möta den ene också får möta den andre. Då skall du, konung, få betala dyrt för Egils liv när vi alla ligger döda, jag och mina följeslagare. Jag hade väntat mig annat av dig än att du hellre skulle fälla mig till marken än att skänka den mannen livet som jag nu ber för. 7
Då sade kungen: Du lägger mycket kraft på att stödja Egil, Arinbjörn. Jag är ovillig att göra dig någon skada om du hellre vill sätta ditt eget liv på spel än att han blir dödad. Men jag har starka skäl för att straffa Egil, vad jag än kommer att göra med honom. När kungen hade sagt detta gick Egil inför honom och framförde dikten. Han framförde den högt och det blev genast tyst: [I denna dikt, som senare kommit att kallas Höfuðlausn (Huvudlösen) finns bl.a. följande strofer:] [ ] 2 På Englands jord jag ger mitt ord, för drotten huld, för all min skuld. Min lovdikt brann, om tystnad han mot männens rad för kvädet bad. 3 Nu, kung, betänk den stora skänk som följer av din tystnads krav. 8
De flesta vet att harmen bet, att Viðrir såg var liken låg. [ ] 16 Om kungens sinne, för män härinne, jag kväder en dikt om härskarens plikt att värna sitt land, om hans skyddande hand. Mina ord jag sagt för att prisa hans makt. [ ] 20 Jag framfört mitt lov i tystnad så dov. Vid stridsmännens bord jag vägt mina ord. Ur upprymt bröst jag höjt min röst och prisat hans mod så att alla förstod. 9
62. Kung Erik satt helt stel medan Egil framförde dikten och spände blicken i honom. När drapan var slut sade kungen: Dikten är väl framförd och nu, Arinbjörn, har jag tänkt på min och Egils osämja och hur vi skall lösa den. Du har fört Egils talan med stor kraft när du hotar att orsaka mig svårigheter. Nu skall jag för din skull göra det som du har bett mig om, och Egil skall få lämna mötet med mig oskadd och utan straff. Och du, Egil, skall se till att du, när du har lämnat detta möte, aldrig mer kommer inför mig eller mina söner och aldrig möter mig eller mitt manskap. Jag skall ge dig ditt huvud den här gången. Eftersom du lade din sak i mina händer skall jag inte göra något nidingsdåd mot dig, men du skall veta att detta ger ingen förlikning med mig och mina söner eller någon ur vår släkt som vill kräva sin rätt. Då diktade Egil: 34 Inte känns det svårt att återfå sitt huvud fastän hjälmkullen är ful att skåda. Vem har fått en bättre gåva av ädelsinnad konungason? Arinbjörn tackade kungen med välvalda ord för den heder och vänskap som han visat honom. Och Arinbjörn och Egil gav sig av hem till Arinbjörns gård. Därefter lät Arinbjörn hämta hästar åt sina män. Han red bort med Egil och ett hundrade 10
med fullt beväpnade män. Arinbjörn red med manskapet till kung Athelstan, och de blev väl mottagna. Kungen erbjöd Egil att stanna hos honom och frågade vad som hade hänt mellan honom och kung Erik. Då diktade Egil: 35 Den orättfärdige låter Egil att fortsatt få glädjas över sin svartbrynta uppsyn. Min väns vilja mig hjälpte. Jag råder ännu över mitt släktstora huvud, nu liksom då inför den hetsige kungen. När Arinbjörn och Egil skildes åt gav Egil till Arinbjörn de båda guldringar som Athelstan hade givit honom. Och var och en vägde en mark. Arinbjörn gav Egil ett svärd som kallades Dragvandil. Det hade Þórólf Skallagrímsson givit till Arinbjörn, och tidigare hade Skalla-Grím fått det av sin bror Þórólf. Och det var Ketil Hængs son Grím Loðinkinni som gav det till Þórólf. Ketil Hæng hade använt svärdet i holmgång. Det var ett mycket skarpt svärd. De skildes åt med stor vänskap.[ ] [Några år senare efter att kung Erik hade dött flyttade Arinbjörn tillbaka till Norge. När Egil fick veta det rustade han än en gång sitt skepp och seglade till Norge för att träffa sin vän. Sagan berättar följande:] 68. 11
[ ] När Egil var klar seglade han till havs, och de fick en god färd. De kom fram på västlandet i Norge. När de såg land styrde de in i Fjordane, och när de kom i land fick de veta att Arinbjörn var hemma på sina gårdar. Egil lade till med sitt skepp nära inpå Arinbjörns huvudgård. Egil for för att möta Arinbjörn, och det blev ett mycket hjärtligt möte. Arinbjörn erbjöd Egil att stanna på gården med de följeslagare som han ville ha med sig. Egil tackade för erbjudandet och lät dra upp skeppet på stockar. Och manskapet skaffade sig eget vinterviste. Egil for till Arinbjörn med elva män. Egil hade låtit tillverka ett mycket påkostat segel till ett långskepp. Det gav han till Arinbjörn och dessutom flera andra hedrande gåvor. Egil stannade där över vintern och blev väl behandlad. Under vintern for Egil söderut till Sogn till sina landområden. Han var där en längre tid. Sedan drog han norrut till Fjordane. Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och det var ett gott gille. Han gav Egil en sidenkappa i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ner. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils mått. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda i engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen alla slags vängåvor till de män som besökte honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man. Egil gjorde en strof: 43 Den oförvägne mannen gav villigt till skalden en guldknäppt sidenkappa. 12
En bättre vän får jag aldrig. Arinbjörn styr beslutsamt över sitt mäktiga rike. Det skall dröja länge innan hans jämlike kommer. [ ] 80. [ ] Kung Håkon Adalstensfostre regerade länge i Norge, men när han blev äldre kom Eriks söner till Norge och stred mot honom om makten. De utkämpade flera slag och kung Håkon segrade alltid. Det sista slaget utkämpade de i Hordaland, i Fitjar på Stord. Kung Håkon segrade, men han blev dödligt sårad. Därefter tog Eriks söner över kungadömet i Norge. Arinbjörn herse var hos kung Eriks son Harald och blev hans rådgivare, och han fick stora förläningar av honom. Han var också styresman för hären och för försvaret av landet. Arinbjörn var en framstående och segerrik krigare. Han hade som förläning Fjordanefylke. När Egil Skallagrímsson fick höra om dessa händelser, att man hade bytt kung i Norge och dessutom att Arinbjörn hade kommit till sina gårdar och var högt ansedd, gjorde han en dikt om Arinbjörn: [Tre strofer ur denna dikt som beskriver en enastående och trofast vänskap mellan en åldrande isländsk skald och en norsk hövding får avsluta vår sagastund:] [ ] 10 13
Vid min sida stod den trogne, trygge vännen. Han gav stöd som ingen annan gåvors givare. I allt han gjorde var han trofast. 11 Arinbjörn, främst av män, förde mig från kungens hat. Härskarens vän som aldrig svek i den vredgade furstens gård. [ ] 13 Må jag kallas vänskapstjuv och svikare av skaldegåvan, smickrare 14
och edsbrytare om jag inte lönar allt han gav mig. 15