Ön Merjem Kurtanovic
Kap 1 Jag är i ett flygplan ovanför stilla havet. Det börjar regna och åska. Jag börjar bli väldigt rädd för vad som ska hända och trött för att jag har sovit dåligt. Nu så börjar alla springa och skrika medan vissa är lugna och vissa sover. Alla börjar skrika till och med jag. Det skakar i hela planet och jag vet att nu kommer jag att dö.
Jag ser hur vissa mammor tar på sina barn flytväst och väntar på att få hoppa ut ur planet. Det börjar lukta svett och olja. Jag börjar bli kallsvettig och jag råkar kissa på mig. Mitt huvud slår mot sätet framför mig. Jag börjar blöda på läppen och näsan. Nu flyger ena vingen av och sedan andra. Det som är kvar av flygplanet störtar ner i vattnet och vissa dör men jag simmar till land.
Kap 2 Nu är jag här på ön jag överlevde flygkraschen. Nu är jag rädd för att dö för att jag vet inte vilka farliga djur det finns här jag vet inte ens vart jag är. Jag ser en konstig orm med konstiga mönster som vill attackera mig men jag springer därifrån medans den fortsätter slingra sig under sanden. Jag undrar vart mina flyg vänner är men jag ser inte dem någonstans och jag vågar inte gå längre ut i djungeln. I mina fickor finns min trasiga telefon mitt pass och mina nycklar. Jag ser hur solen sakta går upp.
Jag har ätit lite bär men det är det. Jag känner mig trött, hungrig och sliten. Jag måste hitta en sovplats kanske under en palm eller något. Jag har ingen aning vart jag är men det ser ut som en strand med höga palmer och ljusbrun sand och en konstig djungel bakom stranden. Jag fortsätter in i djungeln och kollar om det finns någon plats som jag kan sova på. Jag hittar ett övergivet hus. Jag går in där, allting är förstört och det finns mögel.
Jag tänker att det är bra som en början fast det luktar mögel och är fallfärdigt.
Kap 3 Jag springer tillbaka och tar allt jag behöver. När jag kommer tillbaka till huset hör jag hur någon typ städar. Jag känner att jag inte vågar att gå in men jag kollar och ser ingenting förutom en skugga. Jag står kvar utanför och hör hur någon börjar sjunga en italiensk låt. Jag går in och ser en gammal tant stå och dammsuga. Hon vänder huvudet mot mig och börjar skrika. -Uuuuuooauuuuut!!!!! skriker tanten -Take it easy, säger jag -Fuori di casa mia!!!! skriker hon
-Vaaaaaa??? skriker jag -Chi sei? skriker hon -Vad säger du människa? -Non sei il benvenuto! Jag springer ut av fullaste rädsla. Då jag hör hur någon säger -Vuoi entrare in una tazza di tè italiano e scaldarti un po, säger hon Jag fattar ingenting bara ordet tè och tror att hon skulle bjuda mig på te och det är rätt hon hämtar ett saftig kopp te med mycket socker och två tepåsar.
Det är väldigt gott men jag fattar inte hur hon bara typ blev en annan människa för att först var hon arg och nu känns hon som en mamma. Hon häller i tabletter i tèet och börjar dricka. Det står (pastiglie d'umore) jag fattar ingenting men efter 2 min tar hon sitt te som att hon ska dricka men så kastar hon det i väggen och tar bordet och kastar det. Sedan så lyfter hon bordet och lägger tillbaka det och häller ut nytt te till sig. -Vuoi dormire qui stanotte? Säger hon och pekar på en säng Jag fattar direkt och säger
-Yes thanks med en darrande röst Natten börjar närma sig och jag går och lägger mig efter 7 koppar te. Det är svårt att somna men så somnar jag efter 30 min. Jag vaknar mitt på natten av ett vrålande skrik och precis efter det så ser jag henne med en tunna vatten som hon kastar på mig.
Jag börjar frysa av vattnet och hon tar bort däcket och tar med sig det och lägger sig. Jag fryser men lyckas somna och tänker på att hela dagen har varit en hinderbana för damen.
Kap 4 Jag vaknar av att jag hör ett skrik som inte låter helt normalt. Jag stiger upp och ser henne vässa knivar med ett helt rött ansikte och skrikröda ögon. Jag börjar räkna hur många knivar hon redan har vässat Hon har vässat 23 knivar och håller på med 24:de. Jag känner hur pulsen höjs och jag börjar undra vad hon ska göra med alla knivar. Jag hostar för att få hennes uppmärksamhet. Hon ser mig och tar den kniven hon håller på med och säger -Presto sarai un piccolo topo morto! och slår med kniven på
-Eeeeh va?? Jag springer ut ur huset och försöker fly men jag vet att hon är bakom mig jag vågar inte stanna och kolla. Jag springer och springer, jag hör bara mina hjärtslag och inget annat då råkar jag ramla och jag kollar bakom mig men det är ingen där. Det är då jag försöker stå upp jag vänder mig och ser henne precis framför mig -Haha, skrattar hon med en läskig röst.
Hon hugger kniven rakt in i min t shirt sedan i början av ryggraden och börjar släpa mig det är då mitt pass ramlar och alla mina pengar jag försöker böja mig ner och ta allt. Då drar hon hårdare och kniven huggs in i min kind. Det kommer mycket blod och det bara rinner och rinner det slutar aldrig rinna och jag skriker -Aaaaaaj! med en svag röst. Då vänder
hon sig om och börjar strypa mig och säger -Non urlare dannatamente topo! skriker hon i mitt ansikte. Jag håller tyst och hon släpper min hals och fortsätter hem till henne. Jag darrar av skräck och jag vågar inte röra mig. Hon släpar mig till hennes hus och kastar in mig i toaletten där det hänger knivar. Hon tar en kniv och ställer sig framför mig. Hon börjar leka med kniven och börjar skratta
Kap 5 Jag fortsätter darra och försöker ta en av knivarna. Jag försöker dra mig bort från henne men om jag rör mig så gör hon också det. Jag lyckas dra mig ut ur toaletten genom att springa. Jag springer och springer och försöker springa snabbare men jag vet att hon springer efter mig. Jag orkar inte springa men känner att jag vet att om jag slutar springa så kommer hon att döda mig.
Jag ser en liten vit prick på himlen som kommer snabbare och snabbare mot land. Sedan så ser jag att det är något slags flygplan eller helikopter men vågar inte stanna och kolla. Det är det är en polishelikopter som kommer. Den landar och skriker till mig att komma in det som är konstigt är att de vet mitt namn. -Eee jag kommer!!!! skriker jag och går in. -Koooom!!!! skriker en vakt och börjar skjuta damen. -Rimanere!!!! skriker damen.
-Hur vet du mitt namn, säger jag till vakten? -Vi tar det sen, din mamma sa det, hon sa också att hon var orolig, säger vakten högt. Allt börjar gå i slowmotion och damen springer snabbare än jag och hinner först till helikoptern hon stannar och bara kollar på helikoptern hon ser inte att vakterna försöker skjuta henne. Jag springer bakom henne och börjar fundera på vad hon gör och varför hon har varit så här hon kanske är psykisk sjuk eller något annat men hon är absolut inte normal. Vakterna skjuter och skottet åker
under hennes arm och rakt in i min rygg. Jag ramlar och det blöder så mycket sanden bli röd och vakterna och damen kommer. Det blir svårt att andas och jag börjar tänka på om det var värt att leva detta liv