Insikter och dilemman i klimatfrågan

GL BAL UTMANING Insikter och dilemman i klimatfrågan Martin Hedberg Februari 2009 insikter och dilemman i klimatfrågan 1 GlobRapport _210x297_v7.indd 1 09-02-26 13.45.37

2 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 2 09-02-26 13.45.37

Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter. insikter och dilemman i klimatfrågan 3 GlobRapport _210x297_v7.indd 3 09-02-26 13.45.38

Insikter och dilemman i klimatfrågan Utgiven av Global Utmaning Text: Martin Hedberg Illustration omslag: Viktor Grut Foto och grafik: Martin Hedberg där inte annat anges Projektledare: Peter Kleen Form: McBride Tryck: SM-Ewert Utgiven med stöd av Öhrlings PricewaterhouseCoopers 4 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 4 09-02-26 13.45.38

Förord Förändringar av klimat och ekosystem har hamnat högt upp på den politiska agendan under de senaste åren. Vetenskapliga resultat får fäste inom politik, näringsliv och hos allmänheten. Men svaren på vad vi skall göra för att undvika allvarliga förändringar av klimat och ekosystem landar oftast i vad vi kan göra, inte vad vi behöver göra, för att uppnå ett givet mål. Denna skrift behandlar kunskap, insikter och dilemman kring klimat och ekosystem samt konsekvenser av människans agerande. Utgångspunkten har varit att sammanställa information rörande klimat och ekosystem och kopplingar till våra samhällen och gemensamma framtid. Problemen är enorma och de växer med tiden. Trots detta har vi ännu inte förmått finna tillräckligt kraftfulla lösningar på dem. Skriften, som författats av Martin Hedberg, ingår i en serie skrifter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som oberoende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion om vad vi anser vara vår tids mest angelägna fråga. Carl von Essen Chef Peter Kleen Projektledare Om författaren Martin Hedberg är meteorolog med klimat som specialområde. Martin har arbetat inom Försvarsmakten, på Sveriges Television samt som navigatör vid seglingsoch flygexpeditioner. Sedan tio år tillbaka arbetar Martin vid Swedish Weather & Climate Centre med kunskap, strategier och samhällsförändringar relaterade till klimat. Martin har genomfört ett stort antal seminarier och utbildningar för såväl ungdomar som beslutsfattare inom politik, näringsliv och förvaltning. Martin är även rådgivare vid Tällberg Foundation. Författarens tack Ett stort tack riktas till Global Utmaning som projektlett denna skrift. Vidare vill jag tacka Kim Holmén, Erland Källén och Karl-Henrik Robèrt för konstruktiva och kritiska synpunkter under skrivandet. Sist men inte minst riktas ett stort tack till allmänhetens engagemang. Det inspirerar mig att lära mig själv mer samt att göra vetenskapliga resultat tillgängliga för såväl beslutsfattare som allmänhet. Martin Hedberg Stockholm 23 februari, 2009 insikter och dilemman i klimatfrågan 5 GlobRapport _210x297_v7.indd 5 09-02-26 13.45.38

Innehåll Övergripande slutsatser 7 Bakgrund 9 Klimatfakta 10 Insikter 26 Dilemman och konsekvenser 36 Åtgärder 41 Reflektioner 46 Slutord 49 6 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 6 09-02-26 13.45.38

Övergripande slutsatser För att nå framgång räcker det inte med att göra rätt. Det avgörande kommer att vara att sluta göra fel. När det gäller människans bidrag till förändringar av klimat- och ekosystem så räcker det inte med att enskilda individer eller nationer slutar göra fel. Det är en global fråga. Så länge någon gör fel så berörs alla andra. Visst finns det utrymme i naturen för antropogena (av människan skapade) utsläpp av växthusgaser och påverkan på ekosystem, men inte på den skala som har skett och fortfarande sker. Åtgärderna, som per definition måste vara globala, kräver samarbete och samförstånd av problembilden över nationella, ideologiska och kulturella gränser. Förändringar av klimat och ekosystem innebär gigantiska omställningar. De är större och svårare än något annat problem som mänskligheten ställts inför. De är svåra att beskriva och avgränsa i tid, system, rum och sammanhang. De orsakas både av människan och av naturliga variationer. Många av dem kan vi inte förutse och än mindre kontrollera. Förändringarna är lömska så till vida att systemen är olinjära och döljer överraskningar, många latent vilande. Det rör sig om stora tidsrymder och krafter samtidigt som åtgärderna ligger i nuet och är integrerade med vår nuvarande förmåga att skapa välfärd och i vissa fall överlevnad. Effektiva åtgärder ligger ofta bortom enskilda nationers förmåga till handling och kräver sålunda genuint samarbete. Många politiker och företagsledare har sagt sig stå för det ledarskap som krävs, men hittills har resultaten lyst med sin frånvaro i naturen även om det varit stora insatser sett ur ett politiskt eller näringslivsinriktat perspektiv. Halterna av växthusgaser i atmosfären ökar fortfarande, havens ph-värde sjunker, växt och djurarter dör ut i en allt snabbare takt och ekosystemens resiliens minskar. Atmosfären har redan så mycket växthusgaser att vi både genererat klimatförändringar och byggt in latenta klimatförändringar. Vi utsätter oss för stor risk att klimatförändringarna skall blir självgenererande, att vi passerar så kallade tipping points. För att undvika allvarliga förändringar av klimatsystemet räcker det inte med att minska utsläppen av växthusgaser med tjugo eller trettio procent. Det agerandet betyder att vi fortfarande ökar halten växthusgaser i atmosfären, men i långsammare takt tidigare. Eftersom det redan idag troligen är för mycket växthusgaser i luften, så skulle vi behöva ta bort växthusgaser ur atmosfären (det kan kallas negativa utsläpp ). Dagens agerande resulterar i alltjämt stigande halter växthusgaser. Inom några tiotals år så kommer det att bli än mer nödvändigt att ta bort växthusgaser ur atmosfären. Samma åtgärd krävs för att undvika att haven blir ännu surare. Stora satsningar görs på att skapa förnybar energi, t ex från vindkraft, solenergi, vågkraft mm. Detta är givetvis bra, men det kan i sig kan inte förhindra den antropogena klimatpåverkan. Det viktiga är inte att göra rätt. Det viktiga är att sluta göra fel. Problemet är inte att vi har för lite förnybar energi. Problemet är att vi har för mycket fossil energi och använder många biobränslen på ett ohållbart sätt. Alla åtgärder måste för att vara effektiva slutligen leda till att människan gräver upp mindre fossilt kol och slutar skövla skog. Om inte brytningen av fossilt kol (vilket förr eller senare leder insikter och dilemman i klimatfrågan 7 GlobRapport _210x297_v7.indd 7 09-02-26 13.45.38

till att kolet förbränns) minskar och på sikt upphör, så kommer inte heller den antropogena påverkan på klimatsystemet att upphöra. Detta oavsett hur mycket förnybar energi och energisnåla vi blir. Förnybar energi vi tillför och hur energieffektivitet är viktiga för att ha välfärd när människan kraftigt reducerar användande av fossil energi. Vi gör det antingen för att vi insett dess påverkan på klimatsystemet eller för att källorna sinat (peak oil, peak coal och peak gas). Ett liv med främst lokalt producerade förnödenheter, energieffektivitet och med begränsad tillgång till fossila resurser är inte ett val vi har att göra, det är en ofrånkomlig riktning för mänskligheten. Vi måste hantera luftföroreningar som å ena sidan kyler av jorden genom att reflektera bort solinstrålning, å andra sidan är ett hälsoproblem. Den kylande egenskapen kan vara bra på kort sikt, men helt ohållbar på långt sikt. Luftföroreningarna (partiklar av sot, svavelföreningar mm) faller ner till marken inom ett par veckor. Växthusgaserna däremot stannar kvar i hundratals till tusentals år. Om vi vill kyla bort den globala uppvärmningen med luftföroreningar så innebär det inte bara att vi tvingas leva med kontinuerliga utsläpp av luftföroreningar: Vi måste då öka mängden luftföroreningar i takt med att halten växthusgaser stiger i atmosfären. Detta eftersom de sätt som vi genererar luftföroreningar på också skapar växthusgaser. Vi saknar inte möjlighet att vidta åtgärder för att förhindra allvarliga förändringar av klimat och ekosystem. Men vi saknar däremot fortfarande förmågan att göra det i tillräcklig skala och tillräckligt snabbt. Under lång tid har forskare påvisat problemen, beskrivit vad som behöver göras och poängterat att ju längre tid vi väntar, desto större och mer svårlösta blir problemen. Men ändå har alltför lite hänt. Åtgärder, inte bara målsättningar, måste ske med kraft och i tid. Inte nog med att vi måste förhindra allvarliga förändringar, till slut kan klimatsystemet komma att bli självgenererande avseende stora abrupta förändringar. Det senare har hänt förr och det kommer att hända igen. Förhoppningsvis inte i vår, eller våra barns tid, men det är upp till oss. Situationen, vår bristande förmåga att sluta göra fel samt tiden talar inte för oss. Det är hög tid att se och förstå verkligheten. Vi befinner oss i Anthropocene. Det är en tidsålder där människan utvecklats till att bli en betydande kraft som påverkar klimatet och ekosystemen på planeten Jorden. Vi har inte kontroll på hur vi påverkar systemen. Än mindre vet vi exakt vilka konsekvenserna blir eller hur människan kommer att reagera på det. Vi förstår att det inte räcker med att göra rätt, vi måste sluta göra fel. 8 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 8 09-02-26 13.45.38

Bakgrund Vi måste i än större utsträckning förstå och acceptera naturens villkor och skapa de förutsättningar som krävs för att leva och agera i överensstämmelse med hur naturen och samhällen fungerar och förändras. Vi kan inte förhandla med naturen. Det råder inte brist på kunskap eller ambitioner, människan har skapat enorma kunskapsbanker och hundratals deklarationer om hur vi bör förhålla oss till naturen och de förutsättningar som råder på vår planet. Däremot brister det i vår förmåga att leva upp till detta. Det står klart eftersom många situationer förvärras från ett år till ett annat, trots all kunskap. Exempel på detta är t ex att halten koldioxid i atmosfären fortfarande stiger, mängden skogar minskar och att växt- och djurarter dör ut i en snabbare takt än tidigare. En väsentlig fråga är att identifiera och hålla, för mänskligheten viktiga, förutsättningar i naturen inom gränser som tillåter det liv vi idag har på planeten att utvecklas i en takt som möjliggör välfärd och stabila samhällen. Förändrade förutsättningar är inget ovanligt, t ex klimatförändringar. De inträffar i varierande omfattning kontinuerligt. Det vi nu står inför är förändringar som kan bli större än vad vi har kapacitet att hantera. Dessutom är de till stor del orsakade av oss människor. Ibland använder man begreppet jordens medeltemperatur för att beskriva ett visst klimat. Det klimat vi haft de senaste tio tusen åren kan beskrivas av medeltemperaturen +14 grader ±1 grad. Dessa variationer har till största delen orsakats av naturliga variationer. Vår civilisation har utvecklats under detta relativt stabila klimat. Under den senaste istiden var jordens medeltemperatur lägre än idag. Som kallast var det för drygt 20.000 år sedan då medeltemperaturen var ca fem grader lägre än idag. Stora ismassor täckte då norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika. Havsnivån var mer än hundra meter lägre än idag. Klimatet var mycket annorlunda. Gradvis, och ibland i snabbare språng, förändrades klimatet under ca 10.000 år. Därefter följde det, på global skala, relativt stabila klimat som varat i ytterligare ca 10.000 år fram till idag. Forskning visar att vi inom hundra år kan få klimatförändringar motsvarande två till sex grader varmare eller mer. Förändringarna går omkring hundra gånger snabbare än då planeten gick ur förra istiden. Ingen kan med säkerhet säga exakt hur förändringarna kommer att ske eller vilka konsekvenser det får. Det vi vet är att natur och ekosystem kommer att förändras. Det kommer att påverka och förändra våra samhällen, vår livsmedelsförsörjning, vår infrastruktur och vår syn på vår civilisation, oss själva, som en del av planeten jordens klimatsystem. insikter och dilemman i klimatfrågan 9 GlobRapport _210x297_v7.indd 9 09-02-26 13.45.38

Klimatfakta Klimatet förändras ständigt Så länge som planeten haft en atmosfär, så länge har klimatförändringarna pågått. Och så länge kommer förändringarna att pågå. Klimatet är inte statiskt utan en ständigt pågående dynamisk process. Förhistoriska istider vittnar t ex om att klimatet varierar. Processerna som styr klimatet påverkar varandra i flera led, de är återkopplade och de utgör ett mycket komplext system. The Earth System behaves as a single, self-regulating system comprised of physical, chemical, biological and human components. 1 Människan är, som allt annat på denna planet, en del av klimatsystemet. Vad vi gör påverkar vår omgivning. Earth System dynamics are characterised by critical thresholds and abrupt changes. Humanactivities could inadvertently trigger such changes with severe consequences for Earth s environment and inhabitants. The Earth System has operated in different states over the last half million years, with abrupt transitions (a decade or less) sometimes occurring between them. Human activities have the potential to switch the Earth System to alternative modes of operation that may prove irreversible and less hospitable to humans and other life. 1 Det som i grunden uppehåller systemets situation är relationen mellan hur mycket energi som planeten jorden tar emot respektive strålar ut i rymden. Vetenskap För något år sedan presenterade media budskapet att det råder konsensus bland forskarna om klimatförändringarna. Många forskare har ifrågasatt detta. Visserligen har en stor mängd forskare deltagit i sammanställande av IPCC:s rapporter. Men det är fel att, trots goda intentioner, ge sken av att forskarvärlden var enig. Den vetenskapliga metodiken går ut på att ifrågasätta omvärlden. Forskare är aldrig eniga om allt. Den vetenskapliga metodiken går ut på att beskriva världen genom att motbevisa saker! Draget till sin spets kan man säga att en forskare aldrig kan bevisa något, bara bevisa hur det inte fungerar. Den förklaringsmodell som inte gick att motbevisa gäller som förklaring, tills vidare. Det är inte kontroversiellt att forskare är överens om en del grundläggande information, t ex att klimatet förändras (det gör det hela tiden), att växthuseffekten finns, att människan påverkar klimat och ekosystem samt att det finns risker förknippade med det. Styrkan inom vetenskapen är att den aldrig slår sig till ro. Vetenskap bygger på observationer, hypoteser och att genom vederläggning (motbevis) visa vilka hypoteser som är orimliga. Kvar har man till slut en eller flera hypoteser som man inte kan vederlägga. Dessa accepteras som förklaringsmodell tills vidare. Men när någon annan, med nya insikter eller metoder, lyckas vederlägga den eller finner nya hypoteser som man inte lyckas vederlägga, då leds forskningen framåt och vi får en bättre förståelse om hur vår omvärld fungerar. 1) Challenges of a Changing Earth: Global Change Open Science Conference Amsterdam, Nederländerna, 13 juli 2001. IGBP, IHDP, WCRP och DIVERSITAS 10 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 10 09-02-26 13.45.38

Det råder en genuin säkerhet om att klimat och ekosystem förändras. Det råder däremot en stor osäkerhet om hur dessa förändringar tar sig uttryck. Växthuseffekten och förändringar av klimatet Nedan beskrivs hur växthuseffekten fungerar och hur förändringar av halten växthusgaser i atmosfären leder till förändringar av klimatet. Det finns givetvis andra saker som också kan förändra klimatet. En uppenbar sådan är förändringar av mängden solenergi som når jorden. En av de viktigaste orsakerna till att klimatet i förhistorisk tid förändrades var att mängden solenergi som absorberades av jordens klimatsystem förändrades, detta t ex beroende på variationer i avståndet till solen eller i jordaxelns lutning. Tilläggas bör att förändringar av solenergi initierade återkopplingar i jordens klimatsystem och att dessa återkopplingar gav större utslag än solvariationen i sig. Förklaringen av jordens växthuseffekt och hur förändringar av växthusgaser orsakar förändringar i klimatet förklaras i ett antal steg. Växthusgaser En växthusgas är en gas som kan absorbera och emittera (stråla ut) strålning. Det kan jämföras med pianotrådar som har olika toner, frekvenser. Det är inte alla gaser som har den här egenskapen. Det är en egenskap som är beroende på vilka atomer som molekylen består av och hur dessa atomer är bundna till varandra. Pianosträngar av olika material, tjocklek och inspänning svänger med olika frekvens (toner). På liknande sätt så har olika växthusgaser olika karaktäristiska frekvenser, eller våglängder av strålning, som de absorberar och emitterar. En och samma växthusgas kan reagera för flera olika frekvenser eller till och med spektrum av strålning. De växthusgaser som finns i atmosfären är: vattenånga (H 2 O), Koldioxid (CO 2 ), Metan (CH 4 ), dikväveoxid eller lustgas (N 2 O), ozon (O 3 ) och olika former av freoner. Koncentrationerna är små, luften består till några enstaka procent av vattenångan. Övriga växthusgaser finns i koncentrationer på miljon eller miljarddelar. Trots att koncentrationerna är små spelar de en stor roll för klimatet på jorden. Absorpton av strålning i olika växthusgaser i atmosfären, samt strålning från solen respektive jorden. Atmosfären har ett fönster för synligt ljus vilket gör att en stor del av solljuset tränger igenom atmosfären. Atmosfären är däremot grumlig, mindre genomskinlig för värmestrålning. Vi människor kan inte se växthusgaser. Atmosfärens grumlighet En konsekvens av att atmosfären innehåller växthusgaser är att strålning inte helt obehindrat tränger igenom atmosfären. Till exempel absorberas mycket av solens UV-strålar av ozonskiktet högt uppe i atmosfären. Utan växthusgaser är atmosfären genomskinlig för strålning. Men med växthusgaser som absorberar och emitterar strålning blir atmosfären disig eller grumlig för just de våglängder av strålning som växthusgaserna reagerar för. insikter och dilemman i klimatfrågan 11 GlobRapport _210x297_v7.indd 11 09-02-26 13.45.38

Man kan jämföra det med att titta ner i en sjö där vattnet är lite grumligt. Om det är helt klart vatten så ser man botten på sjön. Ju mer partiklar i vattnet desto grumligare är det och desto mindre djupt kan man se i sjön. Vi kan dock inte se hur växthusgaserna gör luften grumlig. Detta då våra ögon bara reagerar för synligt ljus och för dessa våglängder finns det inga effektiva växthusgaser i luften. Atmosfären har ett fönster för synligt ljus. Eftersom det mesta solljusets strålning är inom dessa våglängder tränger merparten av energin från solen igenom atmosfären och ner till marken. Kortare (UV-strålning) respektive längre våglängder (IR- eller värmestrålning) absorberas däremot mer effektivt av växthusgaser i atmosfären. Atmosfärens skiktning Troposfären är det luftlager som sträcker sig från marken upp till mellan 7 och 20 kilometers höjd (lägst i polarområdena, högst i tropikerna). I troposfären förekommer så mycket luftrörelser (vindar) att alla gaser är väl omblandade Men det finns ett undantag och det är vattenånga som varierar stort från en plats till en annan, på olika höjder i atmosfären och med tiden på dygnet. Detta beroende på att vattenångans uppehållstid i atmosfären är mycket kort samt att luftens förmåga att innehålla vattenånga är temperaturberoende. Ju kallare det är desto mindre vattenånga kan finnas i luften innan det kondenserar till vattendroppar. Det gör att mängden vattenånga avtar mycket kraftigt med höjden. Luften blir tunnare och kallare ju högre upp i troposfären man är. I takt med att lufttrycket sjunker så minskar mängden gasmolekyler per volym luft. På toppen av Mount Everest är det 20 till 60 minusgrader och luften så tunn att den knappt räcker att andas. Även om det förekommer stora lokala variationer rörande vattenångan (t ex i samband med moln eller vertikalvindar) är det generellt så att ju högre upp i troposfären man kommer, desto tunnare och kallare blir luften. Nettoflöden av energi I stort sett all energi som cirkulerar på jorden kommer från solen. Det finns även bidrag från andra stjärnor, reflekterad solenergi som når oss via månen, värme från radioaktivt sönderfall i jordens inre samt friktionsvärme mellan atomer i rörelser i jordens inre (det senare både som konsekvens av att jorden deformeras av andra planeters gravitation och från tung materia som fortfarande sjunker in mot jordens medelpunkt och lättare materia som stiger mot jordskorpan). Men effekten (energi per tidsenhet) från solen är många storleksordningar större än dessa andra bidrag. I genomsnitt når oss effekten 1366 W/m 2 på vårt avstånd från solen. Men all den effekt som kommer fram till jorden blir inte kvar, utan ca 30 % reflekteras bort. Det kallas för jordens albedo eller reflektionsförmåga. Resterande del, 70 % av solljuset, absorberas i klimatsystemet, dvs. i genomsnitt 960 W/m 2 (vinkelrätt mot solstrålarna). Den energin omvandlas sedan mellan olika energiformer på jorden innan den återutstrålar till rymden. Lika mycket effekt strålar ut från jorden som jorden tar emot. Under perioder då det är mindre effekt som strålar ut i rymden än planeten tar emot ackumuleras energi på jorden vilket ger en uppvärmning av delar av klimatsystemet. Om det är mer effekt som strålar ut förlorar planeten energi och det sker en avkylning av klimatsystemet. Strålning och temperatur Planeten jorden tar emot solenergi på den yta som är vänd mot solen. Lokalt är variationerna stora beroende på väder och infallsvinkel av solstrålningen, men den totala ytan är lika stor som skuggan av jorden. Planeten jorden strålar ut effekt i rymden från en yta som är betydligt större. Den motsvarar arean av hela jordens yta. Det finns en enkel relation mellan ytan av ett klot och dess skugga. Ytan av ett klot är fyra gånger så stort som skuggan av samma klot. Det gör att utstrålningen till rymden sker på en fyra gånger så stor yta som inkommande effekt når jorden på. Det gör i sin tur att utgående effekt i genomsnitt kommer att vara en fjärdedel 12 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 12 09-02-26 13.45.38

av inkommande effekt (för att ge lika mycket total grumligheten sprider ljuset. På liknande sätt strålar den av växthusgaser grumlade atmosfären ut Jordens energi i rymden. Minus 18 grader motsvarar i genomsnitt ca 5 kilometers höjd i atmosfären. Det är ingen fast nivå eller fix temperatur, de varierar kraftigt t ex med halten vattenånga i luften. Ibland är det nära marknivån som strålar ut effekten (t ex över torra öknar), ibland är det molntoppar på 10-20 kilometers höjd. Men det viktiga är att atmosfärens skiktning och växthusgaser gör att det är varmare vid marken än vad planeten jorden har för temperatur sett från rymden. Detsamma gäller för alla planeter som har atmosfär som innehåller växthusgaser. Strålningsbudgeten till och från jorden i balans, innan den industriella eran. Lika mycket energi strålar ut från jorden som planeten mottar. (Energi som lämnar jorden gör det från en fyra gånger så stor yta) Växthusgaser gör atmosfören grumlig för värmestrålning vilket gör att det inte är markytan utan atmosfären som strålar ut värmeenergi i rymden. Utgående strålning motsvarar temperaturen -18 grader. Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden. av inkommande effekt (för att ge lika stort flöde av energi per tidsenhet). Utgående effekt är i genomsnitt 240 W/m 2. Strålning är relaterad till temperatur. Mäter man den temperatur som jorden strålar ut i rymden upptäcker man att vår planet strålar ut en temperatur av i genomsnitt -18 grader. Det är drygt trettio grader lägre än de +14,5 grader som vi har som genomsnittlig temperatur vid marknivå. Orsaken till att man inte detekterar jordens marktemperatur från rymden är att växthusgaserna i luften gjort luften grumlig. Jordens temperatur sett från rymden kommer inte direkt från marken utan från växthusgaserna i luften en bit upp i troposfären. Det råder balans mellan den effekt som planeten jorden tar emot från solen och de -18 grader (240 W/m 2 ) som atmosfären strålar ut i rymden. Man kan återigen jämföra det med att titta ner i lite grumligt vatten i en sjö. Man ser inte botten (vilket motsvarar markytan) beroende på att partiklarna som utgör Jordens värmebudget ur balans 30% av solens strålning reflekteras bort och bidrar inte till uppvärmningen av jorden (det är delar av det solljuset som syns när man tar ett fotografi av jorden med en vanlig kamera som registrerar synligt ljus). Resterande 70% värmer upp planeten. Den effekten måste på något sätt stråla ut i rymden igen. Värmeenergi nära marken, t ex en soluppvärmd markyta, kan inte stråla ut energi direkt till rymden eftersom växthusgaser närmast marken absorberar och emitterar värmeenergin. Värmeenergin utväxlas fram och tillbaka mellan växthusgaserna i troposfären. När strålningen till slut har nått så högt upp i troposfären (atmosfären) att det inte är något som hindrar den från att stråla ut i rymden så gör den det. Strålningen har då med sig signalen, dvs. temperaturen, från den höjden. Det motsvarar i genomsnitt -18 grader eller 240 W/m 2. Det som inträffar när det av någon anledning blir mer växthusgaser i atmosfären är att atmosfären blir mer grumlig. Det gör att värmestrålningen kommer att färdas ännu lite högre upp i luften innan den förmår stråla ut i rymden. Och högre upp i luften är det kallare. Det medför att det inte längre är -18 grader utan en lägre temperatur som strålar ut i rymden. Men då är det inte heller längre 240 W/m 2 utan en lägre effekt som avges. Dvs. mindre energi lämnar planeten jorden per tidsenhet. insikter och dilemman i klimatfrågan 13 GlobRapport _210x297_v7.indd 13 09-02-26 13.45.38

Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respek Strålningsbudgeten till och från jorden idag. Extra växthusgaser gör atmosfären mer grumlig för värmestrålningen. Energin som lämnar jorden gör det från en högre höjd än tidigare. Där är det kallare vilket medför att lägre effekt lämnar jorden. Skillnaden ackumuleras i klimatsystemet. Hav och luft blir varmare och glaciärer smälter. Detta kommer att fortsätta till dess det åter råder balans mellan inkommande och utgående effekt. Antingen sker detta genom att jorden refl ekterar bort mer energi eller att atmosfären blir varmare. Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden. Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respektive 240 W/m 2 är genomsnittliga värden. För diskussionens skull räcker det med att förstå i vilken riktning dessa medelvärden förändras. Men vi tar fortfarande emot lika mycket energi från solen som tidigare. Energibudgeten är ur balans. Det ackumuleras energi på planeten jorden. Energiöverskottet går främst till tre saker: det värmer haven, det smälter glaciärer och det höjer temperaturen i luften. Detta är väsentliga delar av klimatförändringarna. Den absoluta majoriteten av effekten går åt till att värma havsvatten. När återställs balansen i jordens värmebudget? Att återfå en balans i jordens värmebudget, dvs. mellan inkommande och utstrålande effekt, är en grundförutsättning för ett stabilt klimat. Det är dock inte givet att klimatet blir stabilt trots att strålningen till och från jorden är i balans. Klimatsystemet förändras i sig t ex genom förändringar av havsströmmar, vädersystem, växtlighet och glaciärer. Dessa kan förändras utan att jordens värmebudget förändras och det kommer att ske om värmebudgeten förändras. Processerna med ett allt varmare hav, smältande glaciärer och stigande temperaturer i luften, kommer att fortgå till dess det åter är 240 W/m 2 som strålar ut i rymden. Det sker när atmosfären har värmts upp så mycket att det åter är i medeltal -18 grader som strålar ut i rymden igen. Då är det även varmare vid marken och vi har fått ett nytt klimat. Andra processer som kan återställa jordens värmebudget är att mer energi reflekteras, dvs. en förändring av jordens reflektionsförmåga (albedo). Det kan ske t ex genom att det blir mer moln (vilket också är en klimatförändring), mer partiklar i luften (t ex luftföroreningar), genom att vi får mer öknar (som är ljusare än skogsklädd mark) eller genom att vi får mer snötäckta ytor (vilket inte förefaller sannolikt i dagens situation). Förändring av jordens albedo kan såväl medföra ökad reflektion av solenergi som minskad reflektion. Förändringar av albedot kan alltså både kyla av och medföra att jorden blir ännu varmare. Det finns ett solitt och grundläggande sätt att undvika klimatförändringar och det är att ta bort växthusgaser ur atmosfären. Men det är inte det människan håller på med. Vi lägger till mer växthusgaser. Notera att utsläppsminskningar betyder att vi fortfarande lägger till växthusgaser till atmosfären, även om det inte är lika mycket som vi lade till i fjol. Växthusgaser beter sig inte som vanliga luftföroreningar som faller ner till marken efter ett par veckor. De växthusgaser som människan tillför förändrar koncentrationerna i atmosfären i mellan tio och ett par tusen år beroende på vilken växthusgas det handlar om. Växthusgaser och annan påverkan på klimatet Växthusgaserna utgör en stor del av den antropogena (av människan orsakade) klimatpåverkan. Regionalt 14 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 14 09-02-26 13.45.38

finns dock större klimatpåverkan genom utsläpp av partiklar (luftföroreningar) som sot, svavelföreningar mm. Läs mer i avsnittet Luftföroreningar döljer uppvärmningen. Förändringar av halten koldioxiden i luften har bidragit till den största delen av förändringen av växthuseffekten. Men även utsläppen av metan, lustgas, freoner och marknära ozon har varit och är betydelsefulla. Växthusgaserna är långt från den enda orsaken till att klimatet förändras. Nedan visas olika påverkan som både antropogena och naturliga variationer haft och har på klimatet. Vi människor gör saker som både värmer och kyler klimatet. Osäkerheterna är stora, men det är trots det tydligt att vår inverkan är betydligt större än naturliga orsaker som t ex solfläckar. Stoftpartiklar från vulkanutbrott har relativt stor inverkan, men inte så lång varaktighet (de grå spikarna i bilden). Diagrammet visar vidare att människans inverkan ökat kraftigt under det senaste århundradet. Parametrarna kan inte adderas linjärt, men nettoeffekten är en alltjämt stigande energiobalans som påverkar jordens klimat allt mer. Den avkylande effekten från partiklarna skulle försvinna efter några veckor om människan slutade förbränna Olika klimatpåverkande faktorers förändring över tiden. Uppvärmningen från växthusgaser balanseras till viss del av luftföroreningars kylande effekt. Naturliga orsaker till förändring i form av vulkanutbrott och solvariationer fi nns med som grå respektive orange linje. Hansen J, et al. (2007) Dangerous human-made interference with climate: A GISS model study. Atmos Chem Phys 7:2287 2312) fossil och biomassa, men den uppvärmande effekten från växthusgaserna kommer att bestå under hundratals till tusentals år. Den förändrade strålningsbalansen gör att andra förändringar sker i atmosfären. T ex så kan luften innehålla mer vattenånga ju varmare den är. Även vattenånga är en växthusgas. Ju varmare det blir desto mer vattenånga innehåller luften, vilket i sin tur värmer den ytterligare. Förändringen av halten vattenånga är en positiv återkoppling på förändringen av övriga växthusgaser. Processen balanseras till viss del av att en fuktigare luft lättare bildar moln, vilket hindrar strålning. Det gör att vattendropparna har en avkylande effekt dagtid och en värmande nattetid. Den avkylande effekten kan dock inte kompensera bort hela den uppvärmande effekten av den ökande halten vattenånga. (Människans direkta utsläpp av vattenånga vid marknivå är försumbar i sammanhanget. Däremot spelar utsläppen av vattenånga från flygtrafiken en viss roll då den vattenångan släpps ut där luften i övrigt innehöll bara små mängder vattenånga.) En annan effekt är att förändring av strålningsbalansen gör att snö och glaciärer smälter. Detta förändrar jordens albedo vilket gör att det blir ännu varmare. Variationer i energiflöden har orsakat klimatförändringar Förhistoriska klimatförändringar har bland annat orsakats av variationer av energi till och från planeten. Detta har gått relativt långsamt eftersom det som har drivit på förändringarna främst har varit variationer i solinstrålning med perioder på 20.000 till 400.000 år. Det har varit såväl variationer i avståndet mellan jorden och solen som variationer i jordaxelns lutning. Även variationer av solens intensitet, t ex genom förekomsten av solfläckar, och variationer i jordens magnetfält påverkar klimatet på jorden. Värt att notera är att de flesta av dessa variationer varit relativt långsamma och att de trots detta genererat stora förändringar av jordens klimat. Jordens klimat har förändrats såväl sakta som abrupt. Vanligast (sett över tiden) torde vara att klimatet förändrats långsamt insikter och dilemman i klimatfrågan 15 GlobRapport _210x297_v7.indd 15 09-02-26 13.45.38

och att utstrålningen av energi från jorden varit i nära balans med instrålningen. Under vissa tillfällen har klimatet förändrats abrupt, vanligen i samband med så kallade tipping points. Dagens skillnader i flöden av energi från jorden relaterat till inflödet av energi är relativt stora (ca 1 W/m 2 eller knappt 0,5 % av energiflödet). Skillnaden i energi är jämförbar med det som uppstår då partiklar från kraftiga vulkanutbrott kyler av jorden genom att reflektera bort solstrålar. En väsentlig skillnad finns dock i att den vulkaniska askan faller ner till marken efter ett till två år, medan växthusgaserna stannar kvar i atmosfären i många år med uppvärmande effekt. Geologiskt sett har vår tids förstärkta växthuseffekt bara varat i ett ögonblick. Det har varit en kort tid i relation till de processer som så många andra gånger förändrat jordens klimat. Men med beaktande av att förändringen av strålningsbalansen (radiative forcing) är stor så har man goda skäl att förvänta sig förändringar i klimatsystemet både i närtid och under överskådlig tid. Förändringen av strålningsbalansen är av samma storleksordning som de förändringar som ha skapat förhistoriska klimatförändringar, skillnaden är att den här skapades på mycket kort tid. Om halten koldioxid ökar måttligt medför t ex en ökad fotosyntes att halten koldioxid balanseras tillbaka. Men om förändringarna blir för stora, för snabba eller om flera delar av systemet påverkas kan situationer uppstå där de negativa återkopplingarna inte kan balansera tillbaka situationen. Ett exempel på detta är skogsskövling med efterföljande jorderosion eller andra processer som förhindrar att samma mängd biomassa återväxer. Återkopplingarna kan verka direkt eller indirekt via klimatsystemet. Exempel på direkt återkoppling är vattenångans temperaturberoende: Ju varmare desto mer vattenånga i luften vilket, eftersom vattenånga är en växthusgas, gör att det blir ännu varmare. Indirekta återkopplingar går genom flera steg. T ex påverkar förändringar av temperatur och nederbörd växtlighet som i sin tur påverkar albedo, partiklar och vattenånga som i sin tur påverkar... Återkopplingarna kan ses som dominoeffekter. Återkopplingar, feedback Atmosfärens koncentration av växthusgaser ökar när källorna till växthusgaser överstiger sänkorna. Systemet kan betraktas som en cykel där nu även mänskliga processer ingår. Naturen har både positiva och negativa återkopplingar som kan förstärka respektive försvaga processerna. Under perioder med förhistoriska klimatförändringar har de positiva återkopplingarna dominerat. Under stabila klimatperioder har antingen förändringsprocesserna varit små och/eller de negativa återkopplingarna dominerat. Milankovitch-cyklerna beskriver hur mycket energi från solen som når jorden och hur den fördelas. De tre cyklerna har olika periodicitet och skapar en drivkraft för förändring av jordens klimat. Gul kurva visar solar forcing 1 juli vid 65ºN.(Quinn et al. 1991) Förhistoriska klimatförändringar kan ha initierats genom många olika processer, t ex variationer av inkommande mängd energi från solen. De så kallade Milankovitch-cyklerna beskrevs under 1920 och 30-talet av den 16 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 16 09-02-26 13.45.38

serbiske ingenjören och geofysikern Milutin Milanković (1879-1958). Variation av tre olika cykler i jordens omloppsbana kring solen påverkar hur mycket energi som når jorden och hur den fördelas. 1. Jordaxelns precession, jordaxeln vinglar och pekar inte alltid mot polstjärnan. 2. Lutningen på jordaxeln är för närvarande 23,4º, men kan variera mellan 22,1 och 24,5º. Slutligen 3. Excentriciteten på jordens omloppsbana kring solen, dvs hur elliptisk eller rund banan är. Dessa parametrar har periodicitet på 20.000 år till 400.000 år. Även om Milankovitch-cyklerna beskriver hur mängden solenergi som når jorden varierar och förhistoriska klimatförändringar varierat med perioder som i stort stämmer överens med dem så finns det fortfarande diskrepanser. Variationerna av excentriciteten (med 100.000-års cykler) har mycket mindre inverkan på klimatet än vad precessionen och jordaxelns lutning har. Trots detta så uppvisar förhistoriskt klimat tydliga 100.000-års cykler genom förekomsten av istider. I alla händelser så räcker inte variationer av solinstrålning som ensam förklaring till tidigare klimatförändringar. Däremot har variationerna av solinstrålning startat processer i jordens klimatsystem som genom återkopplingar förstärkt förändringarna. Två viktiga återkopplingar är förändring av jordens albedo genom glaciärernas utbredning samt havens förmåga att binda koldioxid. Även utsläpp av metangas från tundra tros ha påverkat klimatet signifikant. För 22.000 år sedan var det som kallast vid den senaste istiden. Efterhand förändrades mängden solenergi som nådde jorden. Det fick till följd att jordens medeltemperatur sakta steg (övergången till interglacialt klimat, en höjning av medeltemperaturen med ca fem grader, tog ca tiotusen år). När temperaturen sakta steg så minskade mängden glaciärer på jorden. Den barlagda marken var mörkare än glaciärerna. Det gjorde att en större andel av inkommande solenergi omvandlades till värme. Det fick i sin tur till konsekvens att avsmältningen av glaciärer ökade, osv. (Det omvända förloppet, ökande glaciärer och ökat albedo, inträffar vid övergångar till glacialt klimat.) Liknande processer skedde med haven. Ökad solinstrålning gjorde att havens temperatur sakta steg för 22.000 år sedan. Ett allt varmare havsvatten medförde att haven netto gav ifrån sig koldioxid (gasers löslighet i vätskor är temperaturberoende och det finns stora mängder koldioxid löst i haven). Tillskottet av koldioxid innebar en ökning av växthuseffekten i atmosfären vilket i sin tur medförde ytterligare stigande temperaturer. Halten koldioxid steg från ca190 ppm (miljontedelar) under istiden till 280 ppm när övergången till interglacialt tillstånd var fullbordad. Förändringen av koldioxid var fördröjd med ett par hundra år efter förändringen av temperaturen. Det finns tydliga tecken i naturen efter dessa skeenden, dels hur glaciärer breder ut sig och drar sig tillbaka, dels hur halten koldioxid och metan i atmosfären ökar när det blir varmare och minskar när det blivit kallare. Många har argumenterat för att det senare är ett bevis för att halten koldioxid och metan påverkar klimatet (medeltemperaturen). insikter och dilemman i klimatfrågan 17 GlobRapport _210x297_v7.indd 17 09-02-26 13.45.39

Det är det dock inte. Inte heller är det ett bevis för att temperaturen påverkar halten koldioxid och metan. Men det är uppenbart att det finns kopplingar mellan medeltemperatur och halterna koldioxid och metan i atmosfären. Genom andra experiment kan man konstatera att koldioxid och metan växthusgaser som i sin tur påverkar temperaturen. Samt att temperaturer och biologisk aktivitet i hav och mark påverkar halterna koldioxid och metan i luften. Systemet är positivt återkopplat. Det är en väsentlig och grundläggande egenskap hos delar av jordens klimatsystem. Andra återkopplingar är negativa, dvs bromsar förändringar. Människan har initierat den positivt återkopplade processen mellan växthusgaser och temperatur. Vi har även bidragit till bromsande effekter tex genom markförändringar och utsläpp av partiklar som kyler. Abrupta regionala klimatförändringar Abrupt klimatförändring kan definieras på olika sätt. Till exempel som stora förändringar inom loppet av trettio år, som en övergång av gränsvärde eller eller förändring med snabbare respons än det som orsakar förändringen, dvs en accelererande systemförändring. Förändringarna behöver inte vara drivna av externa krafter utan kan vara resultatet av intern omfördelning av massa eller energi. Under den senaste istiden (ca 110.000 till 20.000 år sedan) skedde åtminstone tjugo abrupta klimatförändringar i norra Atlantens närhet. Dessa skiljer sig från övriga globala storskaliga klimatförändringar i det att de förmodligen inte var kopplade till förändringar av jordens globala medeltemperatur. Förändringarna över norra Atlanten var inte synkrona med förändringar på Antarktis/södra halvklotet. I vissa fall är förändringarna omvända mellan södra och norra Atlanten. Det här innebär att det kan uppstå stora regionala klimatförändringar utan motsvarande förändringar av strålningsbalansen av energi till och från jorden. Omfördelning av energi inom klimatsystemet räcker. Förändring av havsströmmar och glaciärer har förmodligen spelat en avgörande roll. Förändring av havsnivåer skedde på skalan ett par meter (upp till 15 meter) inom loppet av 250-750 år. Förändringar av halten koldioxid var oftast av storleksordning 25 ppm. 2 Eftersom det kan inträffa stora förändringar av klimatet även utan stora förändringar av vare sig halten koldioxid eller den globala strålningsbalansen så bör man reflektera över vad konsekvenserna kan bli med vetskap om att vi just nu förändrar strålningsbalansen kraftigt. Vilka delsystem av klimatet kommer att påverkas och vilka kan undgå förändring? Vilka gränsvärdespassager indikerar övergångar till abrupta klimatförändringar och hur ser kopplingarna ut mellan olika system och regioner? Vad är oundvikliga förändringar med hänsyn till vad som redan skett? vad är oundvikligt med hänsyn till förväntad ytterligare påverkan på systemen? Kolets cirkulation Kol kan, i stora drag, finnas på fyra platser: i jordskorpan, i luften, i haven eller i biomassa. Ett mellanting finns i form av fossil energiråvara som människan utvunnit ur jordskorpan och den biomassa som människan tagit ut från biomassans kretslopp. Det senare kan t ex vara i form av byggmaterial av trä eller i form av biobränslen. Stora mängder kol cirkulerar årligen i naturen. Värdena med orange text inom parentes avser cirklationen omkring 1750, före den industriella eran. Vit text avser värden omkring 1995. Grafi ken är en sammanfattning av IPCC AR4 WG3 7.3.1.2. (Observera att massan av koldioxid är större än för kol. En koldioxidmolekyl, CO2, väger 3,67 gånger mer än en kolatom, C.) 2) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 6.4.2 18 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 18 09-02-26 13.45.39

Det som många kanske inte reflekterar över är de stora flödena av kol som naturen själv cirkulerar mellan atmosfär, hav och biosfär (växter). Mellan hav och atmosfär cirkulerar årligen ca 94 miljarder ton kol och mellan atmosfär och biosfär årligen ca 120 miljarder ton kol. 3 Det råder dock ett nettoflöde av kol från atmosfär till hav respektive biomassa av ca 4 miljarder ton kol. I förhistorisk tid var cirkulationen av kol lägre. Framför allt var flödena mellan atmosfär, hav och biosfär i ungefärlig balans. Det betyder att det inte skedde någon storskalig förändring av reservoarerna även om det förekom årliga mindre variationer. Men detta förändrades i samband med människans successiva entré i kolcykeln. Människans årliga utsläpp av kol har gradvis ökat och var år 2006 9,9 miljarder ton. 4 Våra utsläpp hamnar givetvis först i atmosfären, men genom naturens cirkulation av kol fördelas människans utsläpp i olika reservoarer. Biosfär och hav absorberar netto ca hälften av detta kol. Det sker genom att naturens egna flöden av kol förändras så att havens och skogens upptag av koldioxid från atmosfären överstiger de naturliga utsläppen av koldioxid från skog och hav. Av de tre platserna, atmosfären, haven och i biomassan, är den sistnämnda den plats där man kan tänka sig att det extra kolet gör minst skada. På en del platser är skogstillväxten kraftigare nu än för tvåhundra år sedan, på andra platser växer det sämre. Därtill hugger människan ner mer skog än vi låter växa upp (varierar givetvis från en plats till en annan). Entydiga data om den sammanlagda effekten saknas. Hur mycket som cirkulerar genom hav och biomassa är osäkert då mätningarna inte är lika tillförlitliga. De två parametrar som det finns data kring är mängden fossilt kol man har brutit och halten koldioxid i luften. 3) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 7.3.1.2 4)Canadell et al. 2007. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic activity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks. PNAS vol 104 18866-18870.. Surare hav Genom att koldioxid netto binds i haven kan man säga att naturen gör oss människor en tjänst genom att undanhålla hälften av våra utsläpp från att bli kvar i luften. Utan den här effekten skulle atmosfärens växthuseffekt vara ännu kraftigare än den är idag. Men det finns minst tre problem med detta. Dels blir haven allt surare då koldioxid är en svag syra (gammalt namn är kolsyra ). Dels är havens förmåga att binda gaser, t ex koldioxid, temperaturberoende vilket medför att allt mindre koldioxid binds i takt med att haven blir varmare och dels är förmågan att lösa koldioxid sämre i surt vatten. Försurningen av haven utgör ett hot mot marina ekosystem. Förekomsten och omfattningen av havslevande organismer som har hårda skal eller skelett av kalk hotas av ett allt surare hav. Det surare havet (med lägre phvärde) löser upp kalkföreningar. Det kan även påverka vissa av de plankton som finns längst ned i det marina ekosystemets näringskedja och det skulle få ödestigra konsekvenser om det sattes ur spel eller förändrades kraftigt. Vidare utgör plankton en stor kolsänka. Organismerna med sina skal av kalkföreningar bidrar till att koldioxid från atmosfären binds i skalen som sedan sedimenteras ner till havsbotten. En av många konsekvenser kan bli att halten koldioxid i atmosfären stiger ytterligare. Havens ph-värde var 8,2 före den industriella revolutionen. Nu har det sjunkit till 8,1. Inom hundra år kan det ha sjunkit med ytterligare 0,4 enheter. Mer än 95 % av energiobalansen mellan inkommande och utgående strålning från jorden går åt till att värma haven. Haven blir successivt allt varmare - de varma ytorna blir mer omfattande, de kalla allt mindre. Även djupare ner i haven förändras temperaturen, men i långsammare takt. Givetvis förekommer stora variationer över jordens enorma havsytor, men trenden är tydlig: Ett allt varmare hav kommer att få en minskad förmåga att netto binda koldioxid. Vi riskerar därmed att få behålla mer av våra utsläpp av koldioxid i luften med ytterligare förstärkning som följd. insikter och dilemman i klimatfrågan 19 GlobRapport _210x297_v7.indd 19 09-02-26 13.45.39

På sikt riskerar vi en situation där haven netto blir en källa för koldioxid. Något som inträffat många gånger tidigare vid naturliga klimatförändringar, t ex då klimatet förändrades efter den senaste istiden för ca 20.000 år sedan. Då steg halten koldioxid och metan i luften i takt med att det blev allt varmare. Koldioxidhalten gick från ca 190 ppm till ca 280. Denna process innebar en förstärkning av dåtidens växthuseffekt som bidrog till att värma upp planeten gradvis under ca 10.000 år, vilket resulterade i det klimat vi nu har. Historik Människans förståelse för hur klimatsystemet fungerar, och inte fungerar, ökar i takt med nya vetenskapliga framsteg. Redan 1824 beskrev den franske matematikern Joseph Fourier 5 hur planeten jorden måste ha något som senare kom att kallas för växthuseffekten. Fourier föreslog att klimatet på jorden styrdes av värmebalansen mellan inkommande solstrålning light heat och utgående strålning, dark heat. 6 Tillsammans med forskaren Claude Pouillet förstod han att atmosfären kunde fungera som ett absorberande lager för värme. Atmosfären hade egenskaper som gjorde att det var varmare än vad det skulle vara utan dessa egenskaper. Den svenske kemisten Svante Arrhenius 7 var den förste som beskrev att människan påverkar klimatet genom förbränning av stenkol. Arrhenius trodde dock att de positiva följderna skulle dominera. Vidare trodde han att det skulle ta något eller några tusen år att fördubbla halten koldioxid i luften något som vi nu är på väg att göra på skalan hundratals år. Arrhenius blev på sin tid kraftigt ifrågasatt. Oceanograferna Revelle och Suess 8 beskrev 1957 hur människan genom förbränning av fossilt kol nu genomför ett storskaligt experiment av ett slag som aldrig skett tidigare. Det var insiktsfullt men ännu var det inte många som anade vilka konsekvenser experimentet skulle få. Keeling utvecklade 1958 en metod att mäta halten koldioxid i atmosfären och kunde visa att den steg med omkring 0,6 ppm per år. Den så kallade Keeling-kurvan var född. Koldioxid i atmosfären Man kan lätt få intrycket av att alla problem i naturen kan kopplas till koldioxid (CO 2 ) i allmänhet och människans utsläpp av koldioxid i synnerhet. Det finns många andra problem som tillsammans är lika stora eller större, men människans utsläpp av koldioxid innehar en särställning dels för att den utgör den enskilt största källan till klimatförändringar, dels för att vårt samhälle är djupt beroende av system som har som bieffekt att de genererar koldioxid. Det är inte så enkelt som att bara sluta. Del ur Revelles och Suess artikel i Tellus 1957: Carbon Dioxide Exchange Between Atmosphere and Ocean and the Question of an Increase of Atmospheric CO 2 during the Past Decades. 5) Joseph Fourier, 1824. Remarques Générales Sur Les Températures Du Globe Terrestre Et Des Espaces Planétaires. Annales de Chemie et de Physique 27: 136-67. 6) Bert Bolin 2007. A History of the Science and Politics of Climate Change. 7) Svante Arrhenius, 1896 On the influence of carbonic acid in the air upon the temperature of the ground. 8) Roger Revelle and Hans E. Suess, 1957 Carbon Dioxide Exchange Between Atmosphere and Ocean and the Question of an Increase of Atmospheric CO2 during the Past Decades. Tellus 1957. 20 insikter och dilemman i klimatfrågan GlobRapport _210x297_v7.indd 20 09-02-26 13.45.39