ÖN Författare: Filippa Adolfsson
Kapitel 1. Jag ler mot flygvärdinnan som passerar mig. Min kompis Belle sitter bredvid mig. Vi sitter och småpratar och jag får reda på att hon är rädd för att flyga. Det blixtrar till och Belle blir ännu mer rädd. -Aaaaaa blixten träffade planet, skriker jag. Plötsligt skakar det till och det blir väldigt kallt. Belle frågar om det ska skaka så här mycket och om det ska vara så här kallt. Jag svarar inte för just i denna sekunden så åker två delar där bak av. Det blir plötsligt kallare. Jag är rädd och mitt hjärta dunkar snabbt. Det känns som att jag ska dö. Nu börjar det lukta olja, rök, bränt, kiss och blod. Folk har kissat på sig. För att de är så rädda. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur marken närmar sig i en hög hastighet. Jag vet inte om jag kommer överleva eller dö.
Kapitel 2. Vattnet glittrar av soluppgången. Det är väldigt fint. Träden är gröna och djuren är fina. Jag ser stranden från berget. Först tror jag inte att kraschen var på riktigt. Jag funderar en lång stund, tills jag vänder mig om och ser att det ligger en massa av brutna flygplansdelar på marken. Jag börjar fundera på vart alla andra är och om de ens lever. -Mamma, pappa! Vart är ni? skriker jag. Jag får inget svar. -Belle! Vart är du? Skriker jag. Jag får inget svar från henne heller.
Nu ser jag att jag blöder på benet kliar mig på huvudet och känner att det svider till. Jag kollar på min hand och ser att jag blöder på huvudet. Jag blir rädd för att jag blöder så mycket. Tänk om jag förlorar för mycket blod. Nu går jag in i skogen. Jag går på en stig som leder till ett villaområde. Jag ser en till skog som jag går in i. Jag går på en stig i den här skogen också. När jag kommer ut från den skogen så kommer jag fram till ett annat flygplan som också har kraschat. Jag går in i en till skog. I den här skogen finns det inte någon stig. Jag går bara rakt fram. Nu kommer jag fram till ett konstigt hus. Jag går in och ser att ingen bor där. Jag tänkte att jag kunde sova här inatt. Jag sover här inatt tänkte jag.
Kapitel 3. Det lyser från ett fönster. Jag tänker att det kanske bor någon där. Jag går fram för att knacka. Efter ett tag kommer en blond tjej och öppnar. Hon har svarta jeans och en svart t-shirt. Hon har väldigt mycket smink på sig. -Hej, säger jag. -Hej, säger hon tillbaka. -Får jag komma in? frågar jag. -Ja absolut, svarar hon. -Vad heter du? fråga jag. -Jag heter Ronja, svarar hon snabbt. -Vad heter du då? frågar hon. -Jag heter Stella. -Hur gammal är du? frågar jag. -Jag är tjugo år. Hur gammal är du då? -Jag är 11 år. Hur kom du hit till ön? Hon tänker länge och ser lite fundersam ut.
-Vill du ha lite te? frågar hon. -Jjja gärna. -Jag går och fixar det nu. Jag funderar en lång stund på varför hon inte vill berätta för mig hur hon kom till ön. Jag funderar också på om jag kan lita på henne. Tänk om hon förgiftar mig genom att hälla i något gift i teet. Nu kommer hon med teet -Vad heter dina syskon då, frågar jag. -Det vill jag inte säga, säger Ronja. -Varför inte? frågar jag. -För att hela min familj är hemlig. -Okej varför är den hemlig för? -Det vill jag inte heller berätta. -Okej, men kan du inte säga det till bara mig? -Okej, men jag säger det imorgon. -Okej, men nu måste jag nog gå och lägga mig, säger jag. -Okej, godnatt, säger Ronja.
Kapitel 4. Jag vaknar upp av att något kallt och vasst ligger mot min strupe. Jag kollar vem det är och det är inte Ronja. Det är en man som står med kniven mot min strupe. Jag börjar skrika och Ronja vaknar. -Vad är det som händer? frågar Ronja. Hon sätter sig upp och ser vad som händer. Hon går direkt till attack mot mannen. Hon springer mot honom och lyckas med att få ut mannen. -Vet du vem det där är Ronja? frågar jag när Ronja har fått ut mannen från stugan. - Nej, säger Ronja. -Så det blev inbrott i natt eller? frågar jag. -Ja jag tror det, säger Ronja. -Ok men du verkar inte särskil rädd. -Det har hänt mig många gånger innan. -Jag skulle ha blivit jätterädd även om det hade hänt mig många gånger. -Jag är van vid inbrott. -Är du? -Ja det är jag. -Hur kan du vara det? -Jag är van vid det för att innan jag flyttade hit så var det mycket inbrott i min lilla fina lägenhet. -Ojdå var inte det läskigt?
Vi hör ett ljud. Det låter precis som att ett fönster krossas. Jag blir rädd och börjar gråta. Mannen hoppar in genom fönstret och jag gråter ännu mera. Mannen springer mot oss med ilsket ansikte. Hans ansikte är rött och hans ögon är väldigt ilskna. Jag skriker så högt jag kan och mannen blir rädd. Han blir så rädd att han går några steg bakåt. Medan Ronja tar polisgrepp på mannen kommer jag på att jag har min mobiltelefon under kudden.
Kapitel 5. Jag hade helt glömt bort att jag hade mobilen under kudden när mannen hade kommit in första gången för att då var jag helt i chock. Jag tar upp min mobil och ringer polisen. Polisen kommer inom 15 minuter. När polisen kommer ligger mannen fortfarande på golvet. Polisen tycker att vi har gjort ett bra jobb som har lyckats få ner mannen på golvet utan att någon har skadat sig det minsta. -Vem av er var det som ringde in till polisen? frågar polisen. -Det var jag, säger jag. -Du var jätteduktig, säger polisen. -På vilket sätt var jag duktig? frågar jag. -Du var lugn och det lät inte som om du var rädd. -Jag var jätterädd.
Polisen tar med mannen till polisstationen och förhör mannen. -Är det okej om jag berättar det du har berättat för mig till de du gjorde inbrott hos? frågar polisen, -Ja det är okej, säger mannen. Hon berättar för Ronja och mig varför mannen gjorde inbrott. -Jo, nu är det så att jag har förhört mannen och han sa att det är okej att jag berättar för er varför han gjorde som ha gjorde, säger polisen. -Okej, varför gjorde han så då? frågar jag. -Jo, han gjorde så för att han inte har så mycket pengar och inte kan betala hyran i hans hus. -Okej, men det låter inte så rimligt för han har ett jättestort och fint hus, säger Ronja. -Okej, och hur vet du det? frågar polisen. -Jo, det är så att han är min kusin, säger Ronja. -Men ni hade väl inte bestämt att det skulle bli inbrott? frågar polisen. -Nej det hade vi inte, säger Ronja. -Vad bra, säger jag och polisen i mun på varandra...