GENOMFÖRANDET AV HÄLSOBESTÄMMELSER FÖR ANIMALISKA BIPRODUKTER SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL

EUROPEISKA KOMMISSIONEN GENERALDIREKTORATET FÖR HÄLSA OCH KONSUMENTSKYDD Direktorat F - Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor DG(SANCO)/8503/2006 GR Slutlig GENOMFÖRANDET AV HÄLSOBESTÄMMELSER FÖR ANIMALISKA BIPRODUKTER SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL SLUTLIG ALLMÄN RAPPORT FRÅN 25 BESÖK I MEDLEMSSTATERNA UNDER 2004 2005 13/09/06-41032

SAMMANFATTNING I denna allmänna rapport ges en översikt över resultaten från en serie besök som Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor gjorde i samtliga 25 medlemsstater under 2004 och 2005. Syftet med besöket var att utvärdera de åtgärder som vidtagits för att genomföra EU:s regler för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel enligt förordning (EG) nr 1774/2002 (biproduktsförordningen) och annan EU-lagstiftning grundad på denna förordning. Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor ville särskilt kontrollera att medlemsstaterna följer de bestämmelser som gäller vissa animaliska produkter som i enlighet med EU:s lagstiftning har bedömts som otjänliga som livsmedel. Inspektionerna genomfördes i syfte att erhålla korrekt information om hur de nya reglerna genomförts i medlemsstaterna och de svårigheter som man mött i samband med detta. I rapporten fastställs följande: I allmänhet fanns de viktigaste systemen och infrastrukturerna på plats för att ta hand om merparten av animaliska biprodukter i enlighet med biproduktsförordningen. På grund av vissa brister behöver de system som finns emellertid förbättras ytterligare för att få dem att överensstämma fullständigt med biproduktsförordningen. I allmänhet var de offentliga kontrollerna av merparten av kategori 1- och kategori 2- material tillfredsställande, men för att erhålla tillräckliga garantier att alla kategorier biprodukter av animaliskt ursprung hanteras endast inom de tillåtna kanalerna tills de säkert tas om hand behövs förbättringar a) när det gäller att definiera ansvarsområden och samarbete bland de behöriga myndigheterna, b) i de rättsliga och administrativa bestämmelserna och c) i de offentliga kontrollerna för kategorisering och spårbarhet av animaliska biprodukter. Denna allmänna rapport innehåller ett antal allmänna slutsatser och rekommendationer som syftar till att förbättra och ytterligare förstärka de system som redan finns i medlemsstaterna. ii

FÖRKORTNINGAR & SPECIALTERMER I RAPPORTEN Biproduktsförordningen Kategori 1-, 2- och 3-material HACCP Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 Olika kategorier animaliska biprodukter enligt definitionerna i artiklarna 4, 5 och 6 i biproduktsförordningen Systemet för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP) iii

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 1 2. SAMMANFATTNING AV DE UTFÖRDA INSPEKTIONERNA... 1 3. SYFTE OCH OMFATTNING... 1 4. RÄTTSLIG GRUND... 2 5. SLUTSATSER FRÅN INSPEKTIONERNA... 2 5.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL... 2 5.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER... 3 5.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER... 3 5.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN... 4 5.5. ALLMÄN SLUTSATS... 5 6. REKOMMENDATIONER... 6 6.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL... 6 6.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER... 6 6.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER... 6 6.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN... 6 7. UPPFÖLJNINGSÅTGÄRDER... 7 BILAGA I: DE VIKTIGASTE RESULTATEN... 8 I.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL... 8 I.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER... 9 I.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER... 10 I.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN... 12 BILAGA II: BESÖKEN I VARJE MEDLEMSSTAT... 16 iv

1. INLEDNING Gemenskapslagstiftning om animaliska biprodukter infördes 1990 (dessa kallades då animaliskt avfall) med primärt syfte att garantera att bearbetade animaliska produkter som användes som foder inte innehöll några patogener. Så småningom blev normerna för bearbetning strängare som svar på spridningen av bovin spongiform encefalopati genom animaliskt foder och slutligen förbjöds eller begränsades användningen av bearbetade animaliska produkter i foder. Som ett resultat av detta har det skett en gradvis förändring när det gäller den ekonomiska synen på animaliska biprodukter och i stället för den positiva klang de tidigare hade så kopplas de nu samman med den kostnad det innebär att de i de flesta fall måste tas om hand och destrueras. Dessa omständigheter gjorde det tydligt att det behövdes en ny rättslig ram på detta område och förordning (EG) nr 1774/2002 (1, 2) antogs (nedan kallad biproduktsförordningen ). Animaliska biprodukter är produkter av animaliskt ursprung som inte är avsedda att användas som livsmedel, inbegripet slaktkroppar och delar av slaktkroppar, självdöda djur, avfall från slakterier och kasserade livsmedel som innehåller material av animaliskt ursprung (3). Tre kategorier av animaliska biprodukter infördes, där kategori 1 utgör material med den högsta risken och kategori 3 den lägsta (4). Dessutom krävs i biproduktsförordningen att animaliska biprodukter ska bearbetas, användas eller tas om hand utan uppskov i särskilda och godkända lokaler och att sändningar ska åtföljas av handelsdokument. 2. SAMMANFATTNING AV DE UTFÖRDA INSPEKTIONERNA I denna allmänna rapport presenteras en översikt över resultaten av den serie inspektioner om animaliska biprodukter som genomfördes under 2004 och 2005 i samtliga medlemsstater enligt planen i programmet för Kontoret för livsmedelsoch veterinärfrågor. Efter varje inspektion skrevs en rapport innehållande de resultat man kommit fram till. Medlemsstaterna ombads vidta åtgärder för att ta itu med de brister som kommit fram under inspektionerna. 3. SYFTE OCH OMFATTNING Målen för besöken var följande: 1. Att utvärdera de åtgärder som vidtagits för att genomföra EU:s regler för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel, enligt biproduktsförordningen och annan EU-lagstiftning grundad på denna förordning, särskilt systemen för att hantera animaliska biprodukter och den offentliga kontrollen av dessa. 2. Att kontrollera att medlemsstaterna följer bestämmelserna när det gäller vissa animaliska produkter som enligt bestämmelserna i EU:s lagstiftning bedömts som otjänliga som livsmedel. (1) De rättsakter som nämns i denna rapport avser (i tillämpliga fall) den senast ändrade versionen. (2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, 10.10.2002, s. 1). (3) För en exakt definition se artikel 2 i biproduktsförordningen. (4) De olika kategorierna av animaliska biprodukter definieras i artiklarna 4 6 i biproduktsförordningen. 1

Inspektionerna omfattade följande: a) De allmänna inslagen i systemen för hantering av animaliska biprodukter och de offentliga kontroller som görs av animaliska biprodukter (och andra produkter som är otjänliga som livsmedel). b) Översyn och kontroll av deras funktion när det gäller de behöriga myndigheternas förmåga att garantera att hanteringen av vissa animaliska biprodukter och andra produkter som är otjänliga som livsmedel inom EU sker genom korrekta kanaler och att de når rätt bestämmelseort. Vid besöket lades också vikt vid att dessa produkter ska kunna spåras från det att de tillverkas, klassas som otjänliga eller importeras tills det att de bortskaffas på säkert sätt eller godkänns för användning. 4. RÄTTSLIG GRUND Inspektionerna genomfördes i enlighet med de allmänna bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen, särskilt artikel 27 i förordning (EG) nr 1774/2002, och kommissionens beslut 98/139/EG av den 4 februari 1998 om fastställande av vissa regler angående kontroller på plats inom veterinärområdet som utförs av kommissionens experter i medlemsstaterna (5). 5. SLUTSATSER FRÅN INSPEKTIONERNA De viktigaste resultaten från inspektionerna och närmare uppgifter från de medlemsstater som besöktes finns i bilagorna I och II. 5.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL Syftet med biproduktsförordningen är att säkerställa att hanteringen av olika kategorier av animaliska biprodukter sker genom bestämda, godkända kanaler tills de kan bortskaffas eller användas på ett säkert sätt, framförallt att animaliska biprodukter hålls borta från livsmedelskedjan och att endast animaliska biprodukter som inte utgör en risk för människors eller djurs hälsa kommer in i foderkedjan. Enligt artikel 3 ska medlemsstaterna för att uppnå detta, antingen var för sig eller i samarbete, se till att det finns ändamålsenliga arrangemang och tillräcklig infrastruktur för att man ska kunna uppfylla kraven på hur de olika kategorierna av animaliska biprodukter och produkter som framställts av dessa ska samlas in, transporteras, lagras, hanteras, bearbetas, användas och bortskaffas. I praktiskt taget samtliga medlemsstater uppfylldes kraven på arrangemang och infrastruktur. I en del medlemsstater fanns emellertid brister rörande kapaciteten för omhändertagande och bränning, i systemen för livsmedelsbutiker och livsmedelsgrossister och för mjölksektorn samt för insamling och bortskaffande av självdöda djur. Därför behöver de nuvarande systemen förbättras ytterligare för att de ska kunna anses helt följa bestämmelserna i biproduktsförordningen. (5) EGT L 38, 12.2.1998, s. 10. 2

5.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER Eftersom biproduktsförordningen har så stor räckvidd och innehåller så många bestämmelser och eftersom de kedjor som ingår är så komplexa har detta medfört utvidgade uppgifter och en större arbetsbelastning för den behöriga myndigheten och gör det sannolikt att fler än en myndighet är ansvarig för förordningens genomförande. Som exempel kan nämnas att förutom den huvudsakliga behöriga myndighet som har ansvaret för animaliska biprodukter är också de myndigheter som har ansvar för kött- och livsmedelshygien, lokala myndigheter samt hälsovårdsmyndigheter, m.fl. inbegripna. Detta beror på följande faktorer: i) Animaliska biprodukter kan härröra från olika anläggningar, t.ex. lantbruk, gränskontrollstationer, slakterier och styckningsanläggningar, livsmedelsproduktionsanläggningar, detaljhandlare osv. (artiklarna 4 6). ii) De ställen där animaliska biprodukter kan tas om hand eller bortskaffas skiljer sig väsentligt åt, t.ex. hanteringsställen, biogasanläggningar, oleokemiska anläggningar, tekniska anläggningar, bearbetningsanläggningar och förbränningsanläggningar, deponier osv. (artiklarna 4 6), och dessa anläggningar kan godkännas på olika rättsliga grunder, t.ex. direktiv 2000/76/EG (6) för förbränning och förbränningsanläggningar. iii) Det finns fall där en allmän begränsning i användningen av vissa produkter av animaliskt ursprung fastställs i biproduktsförordningen och andra tillåtna användningar av samma produkt inte regleras i denna, t.ex. matavfall som är förbjudet till utfodring av produktionsdjur (artikel 22.1 b), medan en del av dess användningar inte omfattas av biproduktsförordningen (artikel 1.2 e). Som en följd av detta utgör tillämpningen en utmaning för medlemsstaterna eftersom de måste se till att varje berörd myndighets ansvarsområde definieras och förstås klart och tydligt för att undvika att det uppstår några luckor i systemet med offentliga kontroller, att lämplig utbildning ges till all personal som är inblandad och att det finns ett effektivt informationsflöde mellan berörda myndigheter. Under inspektionerna fann man att ansvarsområdena för kedjan av animaliska biprodukter hade tilldelats flera olika myndigheter i samtliga medlemsstater, men dessa områden hade inte alltid definierats på ett tillfredsställande sätt. Effektiva offentliga kontroller av de animaliska biprodukterna i kedjan hindrades i många fall av följande orsaker: i) Brister i eller överlappningar av ansvarsområden. ii) Bristande samordning eller samarbete mellan de berörda myndigheterna, särskilt mellan miljömyndigheter och övriga myndigheter. iii) Bristfällig utbildning och bristande medvetenhet hos myndigheterna. iv) Otillräckliga personalresurser. Det finns följaktligen utrymme för förbättringar hos de olika myndigheterna för att få till stånd effektiva offentliga kontroller. 5.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER Biproduktsförordningen är direkt tillämplig i alla medlemsstater. Hur den tillämpas beror dock ofta på vilka nationella bestämmelser som redan finns, exempelvis regler som bemyndigar vissa myndigheter att utföra de stipulerade kontrollerna på ett särskilt sätt. I artikel 26.2 t.ex. krävs att medlemsstaterna ska genomföra regelbundna inspektioner av anläggningar beroende på anläggningens storlek, vilken typ av produkter som tillverkas, vilka riskbedömningar som gjorts samt vilka garantier som lämnats i enlighet med HACCP-principerna. Eftersom (6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (EGT L 332, 28.12.2000, s. 91). 3

biproduktsförordningen är så invecklad och eftersom den skulle börja tillämpas den 1 maj 2003 (dvs. sex månader efter det att den hade trätt i kraft den 1 november 2002) har beslut dessutom fattats om ett antal undantag och övergångsbestämmelser för att göra det lättare att införa förordningen. Under inspektionerna konstaterades att rättsliga och administrativa bestämmelser fanns i de flesta medlemsstater. Dessa nationella bestämmelser hade dock inte alltid trätt i kraft i tid eller följde inte helt bestämmelserna i biproduktsförordningen, något som i en del fall kunde påverka den korrekta tillämpningen av förordningen. Å andra sidan fanns i en del medlemsstater vissa krav på animaliska biprodukter som var strängare än de som finns i biproduktsförordningen. Bestämmelser om offentliga kontroller fanns i alla medlemsstater, även om det fanns utrymme för förbättringar när det gällde att få planeringen av dessa att stämma överens med de principer som fastställs i artikel 26.2 i biproduktsförordningen (se ovan). Undantagen och övergångsbestämmelserna användes i stor utsträckning av medlemsstaterna i den mån de var tillämpliga för dem. De tillämpades dock inte alltid korrekt och i en del fall uppfylldes inte ens kraven, vilket kunde äventyra försöken att garantera det korrekta flödet av animaliska biprodukter, närmare bestämt när det gällde utfodring av vissa djur med animaliska biprodukter, bortskaffning av före detta livsmedel samt nedgrävning eller bränning av animaliska produkter i avlägsna områden. 5.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN Tillämpning av de krav som ställs på aktörernas hantering av animaliska biprodukter i kedjan De viktigaste delarna i biproduktsförordningen som aktörerna måste genomföra är de som gäller den korrekta uppdelningen i olika kategorier av animaliska biprodukter enligt artiklarna 4 6 samt kraven på märkning, dokumentation och register enligt bilaga II till biproduktsförordningen, något som är särskilt viktigt för att garantera spårbarhet i hela kedjan av animaliska biprodukter. Dessa uppgifter måste utföras inom de områden som redan hade erfarenhet av tillämpningen av tidigare bestämmelser om hantering av animaliskt avfall (7), men också inom andra områden som saknade denna erfarenhet. Under inspektionerna konstaterades att hanteringen av de flesta animaliska biprodukterna i stort sett följde bestämmelserna i biproduktsförordningen i merparten av medlemsstaterna. Kraven tillämpades emellertid ännu inte konsekvent, ofta beroende på bristande medvetenhet hos aktörerna, särskilt inom detalj- och grossistleden för livsmedel och inom mjölksektorn. De brister som därvid uppstår, särskilt beträffande uppdelning i olika kategorier, märkning och handelsdokument, behöver åtgärdas för att spårbarheten ska öka. (7) Rådets direktiv 90/667/EEG av den 27 november 1990 om fastställande av veterinära bestämmelser om bortskaffande och bearbetning av animaliskt avfall och dess utsläppande på marknaden samt om förhindrande av sjukdomsalstrande organismer i foder av animaliskt ursprung samt om ändring av direktiv 90/425/EEG (EGT L 363, 27.12.1990, s. 51). 4

Tillämpning av systemet för godkännande av anläggningar för animaliska biprodukter För olika typer av anläggningar krävs godkännande i enlighet med artiklarna 10 15 och 17 18 i biproduktsförordningen. Särskilt hanteringsställen och bearbetningsanläggningar måste införa ett system med egenkontroller som utarbetats i enlighet med HACCP-principerna (artikel 25), och bearbetningsanläggningarna måste valideras i enlighet med kapitel V i bilaga V till biproduktsförordningen. Under inspektionerna konstaterades att de flesta medlemsstater hade genomfört system för att godkänna anläggningar för animaliska biprodukter i enlighet med biproduktsförordningen. I många fall var förfarandet för att utfärda godkännanden inte fullständigt och ett antal krav rörande program för egenkontroll och validering av bearbetningsanläggningar uppfylldes inte alltid innan godkännandet beviljades. Ytterligare arbete behövs därför för att godkänna samtliga anläggningar för animaliska biprodukter så som krävs och för att säkerställa att de helt och fullt uppfyller de tillämpliga kraven i biproduktsförordningen. Tillämpning av offentliga kontroller och tillsyn längs med den animaliska biproduktskedjan Enligt biproduktsförordningen ska den behöriga myndigheten i medlemsstaten genomföra offentliga kontroller i anläggningarna för animaliska biprodukter för att se till att kraven i förordningen uppfylls (artikel 26). Andra anläggningar som inte ingick i tidigare lagstiftning om animaliskt avfall (7) omfattas dessutom nu av vissa av kraven i biproduktsförordningen och behöver också kontrolleras. Medlemsstaterna ska också upprätta en förteckning över godkända anläggningar för animaliska biprodukter med hänsyn till den verksamhet som bedrivs och sända kopior av den uppdaterade förteckningen till kommissionen och övriga medlemsstater (artikel 26.4). Under inspektionerna konstaterades att systemen för offentliga kontroller av den animaliska biproduktskedjan hade inrättats i de flesta av medlemsstaterna och dessa gav i stort sett tillfredsställande kontroller av kategori 1-material och de flesta kategori 2-material. Offentliga kontroller kunde emellertid i många fall inte garantera att alla animaliska biprodukter var korrekt uppdelade i kategorier och spårbara, särskilt inom detalj- och grossisthandeln för livsmedel och inom mjölksektorn och när det gällde organiska gödningsmedel och jordförbättringsmedel samt handeln mellan medlemsstaterna. Dessutom kunde inte förteckningarna över animaliska biprodukter alltid användas som ett effektivt verktyg för att säkerställa den korrekta hanteringen av animaliska biprodukter, eftersom de i en del fall var ofullständiga och inte hade delgivits på rätt sätt. 5.5. ALLMÄN SLUTSATS I allmänhet fanns de viktigaste systemen och infrastrukturerna på plats för att hantera merparten av de animaliska biprodukterna i enlighet med biproduktsförordningen. På grund av vissa brister behöver de befintliga systemen dock förbättras ytterligare för att helt följer bestämmelserna i biproduktsförordningen. På det hela taget var de offentliga kontrollerna av merparten av kategori 1- och kategori 2-material tillfredsställande, men för att i tillräckligt hög grad kunna garantera att animaliska biprodukter av alla kategorier endast tas om hand inom de tillåtna kanalerna innan de får användas eller kan bortskaffas på ett säkert sätt, 5

behövs förbättringar av följande: a) När det gäller uppdelningen av ansvarsområden och samarbetet mellan de berörda behöriga myndigheterna. b) När det gäller de rättsliga och administrativa bestämmelserna. c) När det gäller de offentliga kontrollerna av uppdelningen i olika kategorier och spårbarheten av animaliska biprodukter. 6. REKOMMENDATIONER För att åtgärda de rekommendationer som utfärdats i samband med inspektionsbesöket i respektive land har de behöriga myndigheterna i de medlemsstater som inspekterats uppmanats att lämna närmare uppgifter om de åtgärder som de vidtagit eller planerar att vidta, inklusive tidsfrister för när åtgärderna ska ha avslutats. Generellt inriktades rekommendationerna på aspekterna nedan. 6.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL Att vidta lämpliga åtgärder för att försäkra sig om att de allmänna skyldigheterna i artikel 3 i biproduktsförordningen uppfylls, särskilt att se till att det finns ändamålsenliga arrangemang och tillräcklig infrastruktur för animaliska biprodukter från livsmedelsdetaljister och livsmedelsgrossister samt från mjölksektorn, för insamling och säkert bortskaffande av självdöda djur samt när det gäller destruktions-/förbränningskapacitet. 6.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER Att tydligt definiera ansvarsfördelningen bland alla de behöriga myndigheter som är involverade i de offentliga kontrollerna av den animaliska biproduktskedjan och att säkerställa en effektiv samordning och ett effektivt samarbete mellan dem. Att vidta åtgärder för att säkerställa att tillräckliga resurser finns tillgängliga och att tjänstemän utbildas och blir fullt medvetna om de tillämpliga kraven i biproduktsförordningen. 6.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER Att där så är nödvändigt fastställa lämpliga genomförandebestämmelser i enlighet med biproduktsförordningen. Att säkerställa att man vid användningen av de undantag och övergångsbestämmelser som är tillåtna enligt biproduktsförordningen tillämpar dessa på ett korrekt sätt. Att säkerställa att man i bestämmelser för offentliga kontroller tar hänsyn till de principer som anges i artikel 26.2 i biproduktsförordningen. 6.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN Att säkerställa att anläggningar godkänns i tid och att de uppfyller kraven i kapitlen III och IV i biproduktsförordningen. Att säkerställa att förteckningarna över anläggningar för animaliska biprodukter upprättas och meddelas i enlighet med artikel 26.4 i biproduktsförordningen. Att säkerställa att alla sektorer som ingår i den animaliska biproduktskedjan är underställd offentliga kontroller, inklusive livsmedelsdetaljister och 6

livsmedelsgrossister och mjölksektorn, organiska gödningsmedel och jordförbättringsmedel samt handeln mellan medlemsstaterna. Att säkerställa att kraven på uppdelning i olika kategorier, märkning och handelsdokument enligt artiklarna 4 7 och i bilaga II till biproduktsförordningen uppfylls. 7. UPPFÖLJNINGSÅTGÄRDER Efter det att serien med inspektionsbesök avslutats har kommissionen vidtagit flera åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av biproduktsförordningen. Kommissionen har särskilt i sin rapport till rådet och Europaparlamentet om animaliska biprodukter, (KOM(2005) 521 slutlig) av den 21 oktober 2005 (8), åtagit sig att hjälpa medlemsstaterna att förbättra situationen genom att införa ändringar i lagstiftningen genom kommittéförfarandet eller medbeslutandeförfarandet eller båda dessa förfaranden. De flesta av de åtgärder som vidtagits genom kommittéförfarandet har införts, resten av åtgärderna håller på slutföras. Ett medbeslutandeförslag håller på att diskuteras på teknisk nivå och kommer att antas och överlämnas till parlamentet och rådet under 2007. Följaktligen bör slutsatserna i avsnitt 5 ses mot bakgrund av de ovan nämnda förändringarna i lagstiftningen som nyligen införts genom kommittéförfarandet och de som ännu väntar på att införas genom medbeslutandeförfarandet, på grund av vilka situationen kan ha förbättrats eller förväntas komma att förbättras. Ytterligare åtgärder: Utbildningsseminarier för de tjänstemän och aktörer som ingår i sektorn för animaliska biprodukter pågår. Under 2006 har de tre första seminarierna redan slutförts och varit mycket uppskattade från medlemsstaternas sida. Ett antal uppföljningsinspektioner har redan påbörjats i de medlemsstater där situationen förtjänade särskild uppmärksamhet, och ytterligare inspektioner planeras för perioden 2006 2007. Dessa kommer att medge övervakning av situationen så att man får en uppdaterad bild av situationen när det gäller de åtgärder som vidtagits för att genomföra biproduktsförordningen. (8) Rapporten från kommissionen till rådet och Europaparlamentet finns på webbplatsen för Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd med följande adress: http://ec.europa.eu/food/food/biosafety/animalbyproducts/index_en.htm 7

BILAGA I: DE VIKTIGASTE RESULTATEN I.1. STRUKTURER FÖR ATT HANTERA ANIMALISKA BIPRODUKTER (OCH ANDRA ANIMALISKA PRODUKTER) SOM INTE ÄR AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM LIVSMEDEL I.1.1. Uppdelning, insamling, transport och lagring av animaliska biprodukter Kategori 1-material och det mesta av kategori 2-materialet samlades antingen in tillsammans eller separat, men bearbetades tillsammans som kategori 1-material i alla utom sju medlemsstater. Naturgödsel och mag- och tarminnehåll (kategori 2) samlades normalt in och transporterades separat. I sex medlemsstater tilläts inte återvinning av hudar från självdöda djur eller begränsades endast till unga djur. Nedgrävning av självdöda djur var förbjuden i alla medlemsstater (9) med undantag i 15 medlemsstater för avlägsna områden, epizootiska nödåtgärder eller av andra skäl. Kategori 3-material samlades mestadels in åtskilt från andra animaliska biprodukter och fördes vidare till olika användningar eller för att bortskaffas. De flesta före detta livsmedel returnerades vanligtvis av återförsäljarna till distributionscentralerna, grossisterna eller producenterna eller sändes direkt till bortskaffning. I 20 medlemsstater togs en del animaliska biprodukter om hand på hanteringsställen eller i uppsamlingscentraler. I 14 medlemsstater fanns arrangemang för att skicka animaliska biprodukter till andra medlemsstater för bearbetning. Medlemsstaterna kände inte till några livsmedel som importerades för återbearbetning och återexport som inte kunde anses vara tjänliga som livsmedel inom gemenskapen. I en medlemsstat fanns inget inrättat system för uppdelning, insamling och hantering av animaliska biprodukter. I de övriga medlemsstaterna gällde följande: i) Med undantag för en medlemsstat var strukturerna för uppdelning, insamling och hantering av kategori 1- och 2-material normalt väl etablerade i slakterier och styckningsanläggningar på grundval av de befintliga kraven för specificerat riskmaterial och tidigare EU-lagstiftning om så kallat högriskmaterial. ii) Strukturerna för kategori 3-material inom detalj- och grossisthandeln med livsmedel och inom mjölksektorn skiljde sig betydligt åt mellan medlemsstater, regioner och anläggningar. I 14 medlemsstater hade dessa strukturer ännu inte byggts ut eller hänsyn hade inte alltid tagits till kraven i biproduktsförordningen. Även om man tillåter återvinning av hudar från självdöda nötkreatur i godkända bearbetningsanläggningar för kategori 1-material eller på hanteringsställen för kategori 2-material, visade det sig i tre medlemsstater att handelsdokumenten som åtföljde dessa hudar inte alltid specificerade att hudarna hade återvunnits från självdöda djur och därför inte kunde användas för framställning av foder. Dessa uppgifter krävs inte i bilaga II till biproduktsförordningen, men det faktum att uppgifterna saknades i handelsdokumenten medförde att hudarna i en del fall inte behandlades i de tillåtna kedjorna. (9) Med undantag av en medlemsstat som utnyttjade sig av ett särskilt undantag rörande nedgrävning eller bränning på plats av animaliska biprodukter. 8

I.1.2. Bearbetning, bortskaffning och användning av animala biprodukter och produkter som härrör från dem Alla medlemsstater hade inrättat system för kategori 1-material och merparten av kategori 2-material för bearbetning med användning av metod 1 enligt biproduktsförordningen. Det uppkomna kött- och benmjölet brändes eller samförbrändes i allmänhet och utsmälta fetter användes som bränsle eller till biodiesel. Sju medlemsstater hade arrangemang för att kött- och benmjöl eller utsmälta fetter skickades till andra medlemsstater för bränning eller samförbränning. I alla medlemsstater måste matavfall som härrör från transportmedel i internationell trafik bortskaffas genom direkt bränning eller nedgrävning på en deponi. Naturgödsel och mag- och tarminnehåll från slaktade djur användes på mark i 12 medlemsstater (i ett av dem på betesmark). I nio medlemsstater bearbetades dessa material i därför avsedda anläggningar eller skickades till biogas- eller komposteringsanläggningar eller till andra medlemsstater för bearbetning. I nio medlemsstater användes kött- och benmjöl från kategorierna 2 och 3 som gödningsmedel på icke betesmark, antingen direkt eller efter bearbetning. I tio medlemsstater användes icke-bearbetat eller bearbetat kategori 2- och 3- material också som foder för pälsdjur eller för djur som inte används inom livsmedelsproduktionen. Kategori 3-material bearbetades beroende på ursprung och avsedd användning eller bortskaffningsmetod. I de flesta fall användes kategori 3-material från köttanläggningar för framställning av rått eller bearbetat foder till sällskapsdjur, organiska gödningsmedel eller tekniska produkter. Före detta livsmedel brändes antingen tillsammans med hushållsavfall eller, där detta var tillåtet, grävdes ned på en deponi eller omvandlades i biogas- eller komposteringsanläggningar. I en medlemsstat grävdes ca 70 % av de animaliska biprodukterna från livsmedelsanläggningar och butiker ned på en deponi utan föregående bearbetning. I en medlemsstat grävdes merparten självdöda djur ned på gården eller på en deponi. I fyra medlemsstater var nedgrävning på gården av självdöda djur fortfarande vanligt förekommande. Ett insamlingssystem för andra självdöda djur än idisslare hade ännu inte slutförts i fem medlemsstater. I tre medlemsstater tillät man att självdöda djur grävdes ned på gården i sådana områden som inte definierades som avlägsna eller som inte uppfyllde kravet på avlägsna områden så som de definieras i biproduktsförordningen. I tio medlemsstater kunde djur inom animalieproduktionen utfodras direkt med animaliska biprodukter från mejerier. I övriga medlemsstater fanns emellertid inga klara vägar för bortskaffande eller tillåten användning av dessa produkter. Sex medlemsstater hade ansenliga lager med bearbetade animaliska biprodukter (huvudsakligen kött- och benmjöl av kategori 1) och använd matolja i avvaktan på vidare beslut om deras bortskaffande. I sju medlemsstater fanns brist på destruktions- och/eller förbränningskapacitet. Ny infrastruktur höll i en del fall på att inrättas. I.2. BEHÖRIGA MYNDIGHETER I alla medlemsstater var flera olika ministerier och/eller myndigheter ansvariga för animaliska biprodukter. 9

Endast sju medlemsstater hade definierat ansvarsfördelningen mellan de olika behöriga myndigheter som är involverade i den animaliska biproduktskedjan. I de övriga medlemsstaterna hade ansvarsfördelning och redovisningsskyldighet inte tydligt fördelats för alla områden som ingick i den animaliska biproduktskedjan, i synnerhet när det gällde kontrollen av livsmedelsbutiker och livsmedelsgrossister och mjölksektorn samt kontroller av matavfall och matavfall från transportmedel i internationell trafik. I 17 medlemsstater fanns det brister eller överlappningar i samordningen och informationsutbytet mellan de olika berörda behöriga myndigheterna, något som försvårade kontrollen av animaliska biprodukter över administrativa gränser, mellan distrikt och regioner och mellan myndigheter. Särskilt i 13 medlemsstater var arrangemangen för informationsutbyte mellan miljöskyddsmyndigheterna och övriga berörda myndigheter begränsade eller fanns inte alls. I alla utom fyra medlemsstater hade få ytterligare resurser gjorts tillgängliga för att genomföra offentliga kontroller av den animaliska biproduktskedjan. De flesta av de företrädare för de berörda myndigheterna som inspektionsgrupperna mötte under sina besök förklarade att de hade alltför litet tid för att kunna kontrollera de animaliska biprodukterna tillräckligt eller att de måste göra det på bekostnad av andra uppgifter. Nivån på utbildning och medvetenhet varierade mellan de berörda myndigheterna. Med undantag av två medlemsstater hade en viss utbildning anordnats om kraven för animaliska biprodukter och frågor i samband med detta. Utbildningen var dock begränsad i vissa fall och/eller fördes inte alltid vidare till den lokala berörda myndigheten (fem medlemsstater). Bristande medvetenhet noterades särskilt beträffande de offentliga kontrollerna av animaliska biprodukter i livsmedelsbutiker och hos livsmedelsgrossister (fyra medlemsstater) och inom mjölksektorn (sex medlemsstater). En del av personalen som inspektionsgrupperna träffade kände inte till bestämmelserna om animaliska biprodukter tillräckligt väl och den roll de själva spelade (elva medlemsstater). I.3. RÄTTSLIGA OCH ADMINISTRATIVA BESTÄMMELSER I.3.1. Allmänna bestämmelser Trots att biproduktsförordningen är direkt tillämplig i alla medlemsstater tillämpades fortfarande en del av den nationella eller regionala lagstiftningen grundad på föregående gemenskapslagstiftning, huvudsakligen direktiv 90/667/EEG (7), i två medlemsstater. I alla medlemsstater gav de behöriga myndigheterna de berörda aktörerna och/eller deras yrkesförbund en del information om kraven i biproduktsförordningen och de tillåtna undantagen och övergångsåtgärderna. Kompletterande nationella och/eller regionala bestämmelser för genomförandet av biproduktsförordningen har fastställts i de flesta fall. Dessa hade dock försenats i tolv medlemsstater, i de flesta fall beroende på omständliga regeringsförfaranden eller den tid det tog för att få ytterligare klarlägganden från kommissionen eller den centrala behöriga myndigheten. De nationella bestämmelserna uppfyllde inte helt och hållet alla kraven i biproduktsförordningen i nio medlemsstater och i två omfattade de inte lämpliga genomförandeåtgärder. I en del medlemsstater var vissa bestämmelser strängare än de som fastställs i biproduktsförordningen, t.ex. beträffande tillstånd för transportörer/insamlare av 10

animaliska biprodukter (sex medlemsstater), borttagning av bearbetade animaliska proteiner och fetter ur foder för sällskapsdjur och gödningsmedel (en medlemsstat), förbud mot eller begränsning av användning av hudar från självdöda nötkreatur för all slags teknisk användning (fem medlemsstater) eller i andra avseenden (en medlemsstat). I.3.2. Undantag och övergångsbestämmelser De flesta medlemsstaterna tillämpade de undantag och övergångsbestämmelser som var tillämpliga för dem. Den centrala behöriga myndigheten kunde emellertid inte ge en fullständig bild av de undantag som tillämpades i två medlemsstater. Nio medlemsstater beviljade en del generella undantag och övergångsbestämmelser i stället för de särskilda som krävs i bestämmelserna i biproduktsförordningen, särskilt när det gällde bortskaffande av före detta livsmedel. Åtta medlemsstater som tillämpade undantagen enligt artikel 23 och/eller artikel 24 i biproduktsförordningen hade ännu inte lämnat den information till kommissionen som krävs rörande de kontroller som införts för att säkerställa att de animaliska produkterna i fråga endast användes för godkända ändamål, förteckningarna över de användare och uppsamlingscentraler som godkänts, eller skälen för de områden som kategoriserats som avlägsna områden. I.3.3. Bestämmelser för godkännande av anläggningar för animaliska biprodukter Alla utom två medlemsstater hade förfaranden för godkännande av anläggningar i enlighet med biproduktsförordningen. I fyra medlemsstater hade den behöriga myndigheten intagit en aktiv hållning genom att informera industrin om deras skyldigheter rörande vissa lokaler. I sex medlemsstater hade den behöriga myndigheten försett tjänstemän som var engagerade i godkännandeprocessen med omfattande administrativa instruktioner, inklusive checklistor och riktlinjer för hur biproduktsförordningen skulle tolkas, även om detta inte var uttömmande i alla fall. Sex medlemsstater hade inte utfärdat riktlinjer för alla tillämpliga områden, t.ex. för tekniska, biogas- och komposteringsanläggningar eller för matavfall eller foder till pälsdjur. I två medlemsstater var godkännandenumren för en del av lokalerna för animaliska biprodukter identiska med det godkännandenummer som tilldelats dem för verksamhet enligt gemenskapens folkhälsolagstiftning (veterinärkontrollnummer). Tre medlemsstater har ett mycket stort antal biogas- och/eller komposteringsanläggningar. En fullständig översikt av alla dessa anläggningar kunde emellertid inte erhållas. I.3.4. Bestämmelser för de offentliga kontrollerna I samtliga medlemsstater hade förfaranden inrättats för de offentliga kontrollerna av vissa anläggningar och verksamheter enligt biproduktsförordningen. I alla medlemsstater fanns väl inarbetade förfaranden för offentliga kontroller av specificerat riskmaterial liksom vid bearbetningsanläggningar för detta material. Uttömmande instruktioner, checklistor och riktlinjer för de offentliga kontrollerna av den animaliska biproduktskedjan fanns tillgängliga för den behöriga myndigheten i sex medlemsstater. I 17 medlemsstater fanns inte riktlinjer för offentliga kontroller tillgängliga för alla tillämpliga områden eller saknades 11

riktlinjer. I fyra medlemsstater konstaterades väsentliga skillnader mellan regioner när det gällde omfattningen av riktlinjer till den lokala behöriga myndigheten. Även om alla medlemsstater ansåg att deras kontroller var riskbaserade, kunde de inte visa vilken grund eller vilka kriterier som användes för planering och fastställande av kontrollfrekvensen enligt principerna i artikel 26 i biproduktsförordningen. I.4. TILLÄMPNING AV KRAVEN I BIPRODUKTSFÖRORDNINGEN I PRAKTIKEN I.4.1. Tillämpning av de krav som ställs på aktörernas hantering av animaliska biprodukter i kedjan I samtliga medlemsstater utom en tillämpades bestämmelserna om animaliska biprodukter i stort sett som den centrala behöriga myndigheten hade framställt det hela. Inom köttindustrin var systemen för hantering av kategori 1-material och det mesta av kategori 2-material väl inarbetade. I samtliga medlemsstater utom två var medvetenheten hos aktörerna, trots den information som den behöriga myndigheten gav till olika näringar eller till deras organisationer, om bestämmelserna för animaliska biprodukter ofta begränsad, särskilt i lokaler som inte var anläggningar för animaliska biprodukter (t.ex. när det gällde närmare uppgifter om uppdelning i olika kategorier, handelsdokument, godkännandekrav, transport av animaliska biprodukter endast till registrerade kunder och längs tillåtna kedjor). Enligt en del behöriga myndigheter behövs mer tid för att höja kunskapen eftersom lagstiftningen om animaliska biprodukter är så komplicerad. I samtliga medlemsstater utom två var efterlevnaden otillräcklig av bestämmelserna i bilaga II till biproduktsförordningen när det gällde uppdelning i olika kategorier, märkning, register och handelsdokument som ska åtfölja animaliska biprodukter och produkter som härrör från dessa, särskilt kategori 3-material. I nio medlemsstater samlades inte alltid animaliskt material in vid behandling av avloppsvatten enligt kravet i bilaga II till biproduktsförordningen. I elva medlemsstater hade en del livsmedelsanläggningar inte alltid anpassat sina förfaranden så att kraven i biproduktsförordningen följdes; detta gällde särskilt containrar som innehöll kött och animaliska biprodukter och som inte alltid hölls skilda åt (sex medlemsstater). Tillämpningen av förfarandena för kategori 3- material var mindre rigorös än för kategori 1- och kategori 2-material, med resultatet att kategori 3-material inte alltid skickades till tillåtna användningar. I fyra medlemsstater kunde det inte alltid uteslutas att en del animaliska biprodukter (främst ben eller lungor hörande till kategori 3) kunde hitta tillbaka till livsmedelskedjan. I åtta medlemsstater kunde man inte alltid påvisa att en korrekt åtskillnad gjordes under insamling, lagring och avsändande av hudar som var avsedda för framställning av gelatin avsedd att användas som livsmedel och andra hudar som utgjorde animaliska biprodukter och/eller av hudar som var avsedda för framställning av foder samt de som var avsedda för teknisk användning. I tio medlemsstater hade anläggningar inom mjölksektorn inte alltid förfaranden för hantering av animaliska biprodukter, även om en del produkter måste klassas som kategori 2- eller 3-material. I sex medlemsstater sändes mjölk som innehöll antibiotika tillbaka till gårdar för att användas som foder eller så var det oklart hur denna mjölk skulle användas. 12

I tio medlemsstater fanns det brister i uppdelningen i olika kategorier och i hur de animaliska biprodukterna hölls åtskilda. Särskilt i fem medlemsstater kunde det i samtliga fall inte uteslutas att det fanns korskontaminering mellan kategori 1- material och material från andra kategorier och/eller kategori 2-material klassades och vidarebehandlades ibland som kategori 3-material i sex medlemsstater. Följande kunde konstateras beträffande tillämpningen av beslut 2003/328/EG (10) avseende användning av matavfall av kategori 3 i svinfoder i de två berörda medlemsstaterna: Tids- eller temperaturparametrarna för bearbetningsmetoderna skiljde sig åt jämfört med de som fastställs i beslutet ovan. Det kunde inte garanteras att svin från gårdar som godkänts för utfodring med matavfall endast kunde skickas direkt till slakt. Man kände inte alltid till ursprunget till matavfall, utfärdade inte alltid handelsdokument, förde inte alltid register, dokumenterade inte alltid egenkontroller och följde inte alltid bearbetningsparametrar. Det kunde inte uteslutas att matavfall samlades in från områden som var föremål för restriktioner på grund av klassisk svinpest. I en annan medlemsstat där beslut 2003/328/EG inte är tillämpligt utfodrades svin i ett fall med obearbetat matavfall som innehöll animaliska produkter. I.4.2. Tillämpning av systemet för godkännande av anläggningar för animaliska biprodukter Systemet för godkännande tillämpades i stort sett så som den centrala behöriga myndigheten beskrivit det, utom i en medlemsstat. Alla medlemsstater hade upprättat en förteckning över anläggningar som hade godkänts i enlighet med biproduktsförordningen uppdelad i olika slag av anläggningar enligt artikel 26 i biproduktsförordningen. I nio medlemsstater var dock inte dessa förteckningar fullständiga och hade inte alltid uppdaterats och/eller kopior hade ännu inte skickats till kommissionen och de övriga medlemsstaterna. I 12 medlemsstater hade godkännandeförfarande för befintliga anläggningar för animaliska biprodukter ännu inte slutförts. Anläggningarna hade fått provisoriska godkännanden i en del fall. I tio medlemsstater fortsatte man att driva en del anläggningar, även om de ännu inte helt uppfyllde kraven i biproduktsförordningen. I två medlemsstater beviljades godkännande på grundval av tidigare lagstiftning och dokumentation, utan tillräckligt bevis på att anläggningarna uppfyllde kraven i biproduktsförordningen. I synnerhet i 12 medlemsstater hade anläggningarna inte alltid börjat tillämpa egenkontroller eller så omfattade inte kontrollerna alla krav. Tolkningen av godkännandekraven skilde sig åt mellan medlemsstaterna, t.ex. ansågs inte ett godkännande alltid vara nödvändigt för tekniska anläggningar (huvudsakligen garverier) (fem medlemsstater), biogasanläggningar (en medlemsstat), förbränningsanläggningar där direktiv 2000/76/EG inte gällde (fem (10) Kommissionens beslut 2003/328/EG av den 12 maj 2003 om övergångsbestämmelser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 avseende användning av matavfall av kategori 3 i svinfoder och förbud mot återanvändning inom arten när svin utfodras med matrester (EUT L 117, 13.5.2003, s. 46). 13

medlemsstater), komposteringsanläggningar (en medlemsstat) och hanteringsställen (tre medlemsstater). Något godkännande ansågs inte nödvändigt för anläggningar för framställning av sällskapsdjursfoder som endast använde bearbetade animaliska biprodukter (två medlemsstater) eller så var omständigheterna oklara (två medlemsstater). I fem medlemsstater konstaterades det att en del godkända anläggningar utförde extra uppgifter som kräver ett tilläggsgodkännande enligt biproduktsförordningen. De tjänstemän som var ansvariga för de offentliga kontrollerna hade endast tagit hänsyn till den verksamhet som anläggningarna hade blivit godkända för. I 13 medlemsstater hade inte alla bearbetningsanläggningar validerats eller så var valideringsförfarandet inte korrekt. I fyra medlemsstater hade pälsdjursfarmer som använde animaliska biprodukter som foder inte alltid godkänts. I.4.3. Tillämpning av offentliga kontroller och tillsyn längs med den animaliska biproduktskedjan Offentliga kontroller av animaliska biprodukter utfördes i alla medlemsstater, även om det i två medlemsstater fanns betydande brister på detta område. De övriga medlemsstaterna befann sig fortfarande i olika skeden för att anpassa sina kontroller till kraven i biproduktsförordningen, utom i en medlemsstat där anpassningen redan hade slutförts. I samtliga medlemsstater utom två upptäcktes inte de flesta av de befintliga bristerna genom de offentliga kontrollerna, bristerna åtgärdades inte eller man krävde inte korrigerande åtgärder som senare följdes upp. Detta gällde särskilt brister när det gällde uppdelning i olika kategorier och avskiljande av animaliska biprodukter, märkning av containrar under transport och handelsdokument som åtföljde sändningar. I samtliga medlemsstater utom två utfördes täta kontroller av merparten av kategori 1- och 2-materialet. I 18 medlemsstater var emellertid kontrollerna av kategori 3- material, särskilt när det gällde livsmedelsbutiker och livsmedelsgrossister och inom mjölksektorn mindre stränga och täckte inte alla stadier. I vissa fall berodde detta på att den behöriga myndighet som hade hand om dessa anläggningar inte ansåg att animaliska biprodukter hörde till deras ansvarsområde. I samtliga medlemsstater utom två var det inte allmän praxis att officiellt kontrollera flödet av kategori 3-material och produkter som härrör från dem. Detta förklarades ofta med att man använde olika sätt att mäta mängden kategori 3- material på ursprungsplatsen och vid destinationsorten. Vid ursprungsplatsen uppskattades och räknades materialet vanligtvis i antal lådor eller containrar, medan man vid destinationsorten räknade hela vagnslaster, något som gjorde det svårt att dubbelkontrollera de alstrade, ivägskickade och mottagna animaliska biprodukterna. Den behöriga myndigheten vid avsändningsorten kände inte alltid till om destinationsorterna hade godkänts för den kategori material som hade skickats dit. Offentliga kontroller av organiska gödningsmedel och jordförbättringsmedel fanns inte alls eller var otillräckliga i tre medlemsstater. Vid handel av animaliska biprodukter mellan medlemsstaterna fanns inte alltid de avtal som krävs mellan de berörda medlemsstaterna (två medlemsstater). I åtta medlemsstater underrättades inte den behöriga myndigheten på destinationsorten 14

om sändningar eller den behöriga myndigheten på destinationsorten bekräftade inte mottagandet. I elva medlemsstater fanns få dokumenterade belägg för övervakning av offentliga kontroller av animaliska biprodukter och i en del fall fanns inga garantier för övervakning. 15

BILAGA II: BESÖKEN I VARJE MEDLEMSSTAT Medlemsstat Referensnummer Besöksdatum Belgien DG (SANCO)/7280/2004 13 24 september 2004 Cypern DG (SANCO)/7567/2005 21 25 februari 2005 Danmark DG (SANCO)/7269/2004 7 18 juni 2004 Estland DG (SANCO)/7540/2004 12 22 april 2005 Finland DG (SANCO)/7270/2004 7 18 juni 2004 Frankrike DG (SANCO)/7279/2004 13 24 september 2004 Förenade kungariket DG (SANCO)/7126/2004 18 29 oktober 2004 Grekland DG (SANCO)/7516/2005 13 23 september 2005 Irland DG (SANCO)/7119/2004 11 22 oktober 2004 Italien DG (SANCO)/7120/2004 18 29 oktober 2004 Lettland DG (SANCO)/7538/2005 5 14 april 2005 Litauen DG (SANCO)/7572/2005 31 maj 9 juni 2005 Luxemburg DG (SANCO)/7272/2004 5 9 juli 2004 Malta DG (SANCO)/7214/2005 17 20 januari 2004 Nederländerna DG (SANCO)/7276/2004 6 17 september 2004 Polen DG (SANCO)/7518/2005 21 februari 4 mars 2005 Portugal DG (SANCO)/7515/2005 17 28 januari 2005 Slovakien DG (SANCO)/7537/2005 19 28 april 2005 Slovenien DG (SANCO)/7539/2005 18 26 april 2005 Spanien DG (SANCO)/7248/2004 22 november 3 december 2004 Sverige DG (SANCO)/7271/2004 7 18 juni 2004 Tjeckien DG (SANCO)/7535/2005 21 februari 4 mars 2005 Tyskland DG (SANCO)/7117/2004 11 22 oktober 2004 Ungern DG (SANCO)/7517/2005 14 25 februari 2005 Österrike DG (SANCO)/7275/2004 6 17 september 2004 16