Del 1 Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt Rådande situation och tendenser

Del 1 Sammanhållning, konkurrenskraft, sysselsättning och tillväxt Rådande situation och tendenser Innehållsförteckning Ekonomisk och social sammanhållning... 2 Territoriell sammanhållning... 27 Faktorer som avgör tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft... 36 Statistisk bilaga till del 1... 65 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 1

Ekonomisk och social sammanhållning Introduktion Skillnader i inkomst och sysselsättning i Europeiska unionen har minskat under det senaste årtiondet, i synnerhet sedan mitten av 1990-talet. Detta gäller skillnaderna mellan både länder och regioner. Samtidigt har produktiviteten i de minst gynnade delarna av unionen ökat i förhållande till andra områden, vilket har inneburit att dessa delar har fått en förbättrad konkurrenskraft. Stora relativa skillnader i välstånd och ekonomisk prestation kvarstår emellertid och visar att strukturella svagheter alltjämt finns kvar, trots de förbättringar som gjorts tack vare strukturfondernas stöd. Skillnader i såväl inkomst som sysselsättning kommer att öka betydligt då de nya medlemsstaterna går med i EU i maj 2004, både mellan länder och regioner. Dessa länder har, i nära samtliga fall, upplevt en betydligt högre tillväxt än EU15 sedan mitten av 1990-talet, efter de första övergångsårens orostid. De har emellertid en mycket lägre BNP per capita och, i de flesta fall, en lägre sysselsättningsnivå än genomsnittet i EU15. En hållbar tillväxt som överstiger tillväxttakten i den nuvarande unionen under en längre tid kommer att vara nödvändig om dessa länder skall komma upp i de inkomstnivåer som gäller för genomsnittet i EU. För att uppnå denna höga tillväxt och en hög sysselsättningsnivå kommer de nya medlemsländerna att behöva omfattande hjälp med att hantera vittomspännande strukturella problem, samt med att förverkliga ländernas ekonomiska potential. En förbättring av de nya medlemsstaternas strukturella svagheter innebär, i likhet med unionens nuvarande områden med sämre ekonomisk tillväxt, att inte bara levnadsstandarden höjs där, men också att konkurrenskraft och tillväxt ökar i EU:s ekonomi som helhet. Det är dessa huvudpunkter som har kommit fram tack vare analysen som presenteras nedan. Först undersöks ökningen av BNP och sysselsättning i sammanhållningsländerna under de senaste åren i jämförelse med övriga EU. Därefter studeras olikheter mellan regioner i EU15 och hur dessa har förändrats under de senaste tio åren. Särskild uppmärksamhet ägnas mål 1-regionerna som erhåller stöd från strukturfonderna. Som tredje punkt studeras den senaste tidens ekonomiska utveckling i anslutningsländerna, samt hur ekonomisk prestation har varierat mellan regioner i dessa länder. För det fjärde, studeras vilken tillväxttakt som krävs för att dessa länder skall närma sig inkomstnivåerna i det nuvarande EU inom en rimlig tidsperiod och som femte punkt tas konsekvenserna av en åldrande befolkning upp. Därefter behandlas två aspekter av social sammanhållning, arbetslöshet och låga inkomstnivåer inom EU. Ekonomisk sammanhållning Konvergens av BNP per capita i sammanhållningsländerna I alla fyra sammanhållningsländerna 1, Grekland, Spanien, Irland och Portugal, låg tillväxten betydligt över EU:s genomsnitt mellan 1994 och 2001. Då deras befolkningstillväxt, med undantag av Irland, endast var något högre än genomsnittet innebar detta en betydande ökning av BNP per capita i jämförelse med resten av EU. På Irland, där befolkningstillväxten låg på över 1 procent per år, var ökningen av real BNP per capita nära fyra gånger så hög som EU:s genomsnittliga ökning (8 procent per år i jämförelse med endast något över 2 procent per år). Till följd av detta låg Irlands BNP per capita, mätt i köpkraft (PPS), mer än 17 procent över EU15:s genomsnitt år 2001, medan landets BNP låg 25 procent under genomsnittet i början av 1990-talet. Det irländska exemplet visar tydligt hur effektivt strukturfondernas stöd är om det kombineras med tillväxtorienterad nationell politik. I de andra tre sammanhållningsländerna har det skett en mer blygsam real ökning av BNP per capita, men den är ändå högre än i övriga EU sedan mitten av 1990-talet. Från och med slutet av lågkonjunkturen 1994 och fram till den senaste nedgångsperioden har den reala ökningen av BNP per capita i Grekland, Portugal och Spanien varit avsevärt högre än EU:s genomsnitt, medan den låg 2 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

1.1 Ökning av BNP per capita i Spanien, Portugal och Grekland relativt EU15:s genomsnitt, 1992-2002 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0-1,0 Förändring i % relativt EU15 Spanien Portugal Grekland sammanhållning 3-2,0-2,0 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Källor: Eurostat, nationella räkenskaper betydligt under genomsnittet under lågkonjunkturåren (diagram 1.1). Mellan 1991 och 1994 sjönk alltså BNP per capita i både Grekland och Portugal, medan den i Spanien ökade långsammare än genomsnittet i EU. Från 1994 till 2001 var ökningen i BNP per capita i de tre länderna likartad, över 3 procent per år i Spanien och Portugal och något under 3 procent i Grekland, vilket kan jämföras med genomsnittet i EU som låg på något över 2 procent per år. Under dessa sju år av ekonomisk återhämtning ökade därmed BNP per capita i de tre länderna i reala termer med nära en procentenhet om året över EU:s genomsnitt (se metodologiska kommentarer i slutet av denna del). Följaktligen ökade BNP per capita i de tre sammanhållningsländerna sammantagna till 79 procent av genomsnittet i EU15 år 2001 och till 81 procent år 2002. BNP per capita är uttryckt i köpkraft för att ta hänsyn till de olika prisnivåerna. I Spanien var BNP per capita uttryckt i köpkraft mindre än 15 procent under EU:s genomsnitt år 2002. Grekland och Portugal låg emellertid fortfarande långt under genomsnittet trots den konvergens som ägt rum från mitten av 1990-talet och framåt. I båda länderna var BNP per capita fortfarande endast 71 procent av EU:s genomsnitt 2002. Sysselsättningskonvergens Sysselsättningen i sammanhållningsländerna har även ökat markant sedan mitten av 1990-talet. 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0-1,0 Mellan 1996 och 2002 ökade sysselsättningsnivån i EU15 den andel av befolkningen i arbetsför ålder (15 till 64 år) som har arbete med endast något över 4 procentenheter. Sammantaget var ökningen i de fyra sammanhållningsländerna dubbelt så stor, med en genomsnittlig sysselsättningsnivå som steg till 60 procent 2002, endast 4 procentenheter mindre än genomsnittet i EU15 (64 procent) och hälften av skillnaden sex år tidigare (tabell A1.1). Ökningen var särskilt stor på Irland (10 procentenheter), vilket speglar dess snabba ekonomiska tillväxt. Sysselsättningsnivån ökade därmed till något över genomsnittet i EU15. I Spanien var ökningen emellertid ännu större (nästan 11 procentenheter), även om sysselsättningsnivån år 2002 (58 ½ procent) fortfarande låg långt under EU15:s genomsnitt. Ökningen (6 ½ procentenheter) var mer blygsam i Portugal, där sysselsättningsnivån redan var relativt hög, men den låg ändå betydligt över genomsnittet i EU. Sysselsättningsnivån var 68 ½ procent, endast något under det mål på 70 procent år 2010 som sattes i Lissabon. I Grekland var ökningen i sysselsättning däremot mycket lägre, endast 2 procentenheter under dessa sex år trots en ekonomisk tillväxt som legat långt över genomsnittet. Sysselsättningsnivån år 2002 (57 procent) låg därför ännu längre under EU15:s genomsnitt än vad den gjorde i mitten av 1990-talet. Endast Italien hade en lägre nivå. En av de viktigaste målsättningarna i EU:s politik förblir följaktligen att öka sysselsättningen i de delar av unionen där den ligger långt under genomsnittet. Ökad produktivitet I Spanien och, om än i mindre utsträckning, i Portugal har en förbättrad sysselsättningsnivå bidragit markant till ökningen av BNP, liksom på Irland där antalet sysselsatta steg med omkring 5 procent per år mellan 1996 och 2002. På Irland åtföljdes den förbättrade sysselsättningsnivån av en ökning i arbetsproduktiviteten på något under 4 procent per år, mer än tre gånger över EU:s genomsnittliga ökning. I Portugal var produktivitetsuppgången TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 3

också högre än genomsnittet i EU, medan den i Spanien, där sysselsättningen ökade markant, endast uppgick till omkring hälften av genomsnittet. I Grekland var däremot ökningen i arbetsproduktivitet nära 3 procent per år mellan 1996 och 2002. Den var därmed mer än dubbelt så hög som EU:s genomsnitt och utgjorde den viktigaste faktorn för tillväxten av landets BNP. I Grekland och Portugal, där unionens fattigaste regioner ligger, tycks produktbasen därför ha stärkts sedan mitten av 1990- talet och ökat möjligheterna för inkomstkonvergens under kommande år. Den senaste nedgången i EU:s ekonomi Den ekonomiska tillväxten i EU har avtagit märkbart sedan den senaste sammanhållningsrapporten publicerades för tre år sedan. Denna nedgång har oundvikligen påverkat sammanhållningen, inte minst då den har lett till att arbetslösheten återigen stigit i många områden (se nedan), men även då den har skapat ett ogynnsamt klimat för att minska olikheter i både inkomst och sysselsättning regioner emellan. Den ekonomiska tillväxten i unionen år 2003 förblev låg för tredje året i rad (under 1 procent). Ökningen av BNP kan komma att stiga till 2 procent år 2004 och närma sig 2,5 procent år 2005 2. Nedgången har påverkat nästan alla medlemsstater. Till och med på Irland beräknas tillväxten ha fallit till 1 ½ procent år 2003 och den beräknas fortfarande ligga under 4 procent år 2004. Portugal har drabbats extra hårt. Landets BNP minskade med nära 1 procent 2003, efter att ha ökat med mindre än en ½ procent 2002 och man förutspår en ökning på endast 1 procent år 2004. Om denna förhandsberäkning stämmer kommer mycket av den konvergens mot EU:s genomsnitt som ägt rum under andra hälften av 1990-talet att helt ha gått tillbaka under de tre åren 2001 till 2004. Det har gått bättre för de andra två sammanhållningsländerna. I Spanien tycks BNP ha ökat med i genomsnitt något över 2 procent per år under 2002 och 2003 och beräknas stiga till nära 3 procent 2004. Grekland tycks ha drabbats minst av länderna. Här låg tillväxten på omkring 4 procent både 2002 och 2003 och den siffran beräknas gälla även för 2004, vilket är mycket högre än i resten av EU. I dessa två länder kan därför stöd från strukturfonderna ha bidragit till att bevara ekonomisk tillväxt. Nedgången i tillväxt hade en relativt försenad effekt på sysselsättningen, vilket till viss del kan ha berott på att arbetsgivare i början förväntade sig att den skulle bli mer kortlivad. År 2003 hämmade den emellertid ökningen av sysselsättningsnivån på Irland. Ökningen beräknas nu ligga på under 1 procent, vilket innebär en sjunkande sysselsättningsnivå (mot bakgrund av den relativt höga ökningen av befolkningen i arbetsför ålder). Nedgången hade även en hämmande effekt i Spanien, även om ökningen av antalet sysselsatta fortfarande låg runt 1 ½ procent 2003, vilket innebär en fortsatt stigande sysselsättningsnivå (med omkring 1 procentenhet). I Grekland tyder beräkningar på att en liknande ökning av sysselsättningsnivån ägt rum. I Portugal beräknas däremot antalet sysselsatta ha sjunkit med 1 procent 2003 och beräknas vara i stort sett oförändrad 2004, vilket innebär en markant nedgång i sysselsättningsnivån. Bland unionens övriga länder har tillväxten varit fortsatt svag i Tyskland och Italien. I Tyskland ökade BNP i stort sett inte alls under 2002 och 2003 och i Italien låg tillväxten på under 1 ½ procent båda åren. I Frankrike, där ökningen av BNP låg i nivå med EU:s genomsnitt innan 2001, beräknas endast en marginell tillväxt ha skett under 2003. I Nederländerna, där tillväxten tidigare varit betydligt högre än genomsnittet, ökade BNP endast något under 2002 och beräknas ha sjunkit 2003. Skillnader i BNP per capita mellan regioner har också minskat Fram till den senaste nedgången i tillväxt år 2001 har skillnaden i BNP per capita mellan de fattigaste regionerna i unionen de som främst varit i fokus för EU:s sammanhållningspolitik och övriga EU även minskat under senare år. Det är emellertid ännu inte möjligt att avgöra vad som har hänt sedan 2001. 3 Det bör framhållas att de siffror som gäller för olika regioner och som refereras till i denna del och i 4 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane (F) Açores (P) Madeira 1.1 BNP per capita (köpkraft), 2001 Index, EU25 = 100 <50 50-75 75-90 Franska utomeuropeiska departement: 2000 90-100 100-125 >= 125 Källa: Eurostat Uppgifter saknas 0 100 500 km EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 5

resten av rapporten syftar till ökning av BNP per capita i reala termer. De utgår för första gången från lokala indikatorer hämtade från en ny databas som skapats särskilt för att tillhandahålla tidsmässigt konsekvent information för alla regioner inom EU NUTS 2. Siffrorna skiljer sig från de data som oftast använts i tidigare empiriska undersökningar och analyser, där man relaterat till BNP mätt i köpkraft över tiden, vilket inte skulle vara ändamålsenligt i detta fall (se metodologiska kommentarer i slutet av denna del). De regioner som beviljades mål 1-status då deras BNP per capita var under 75 procent av EU:s genomsnitt, mätt i köpkraft, erfor en högre tillväxt än andra delar i unionen mellan 1988, då strukturfonderna förbättrades, och 2001. Enligt analysen ovan innebär detta att tillväxten har varit särskilt hög i sammanhållningsländernas regioner (som utgör över hälften av mål 1-regionerna och över hälften av befolkningen som bor i dessa regioner). I mål 1-regionerna sammantagna ökade BNP per capita i reala termer med nära 3 procent per år mellan 1994 och 2001 (det senaste år som siffror finns tillgängliga på lokal nivå och som täcker den tidigare programperioden och de två första åren av den nuvarande perioden). Detta kan jämföras med övriga EU:s ökning på endast något över 2 procent per år. De sex föregående åren, 1988 till 1994, låg tillväxten på under 2 procent per år, även om detta fortfarande var bättre än tillväxten i övriga unionen (endast något över 1 procent per år) 4. Sedan 1988, då strukturfonderna förbättrades och utvidgades, har därför BNP per capita i mål 1-regionerna sammantagna konvergerat markant mot genomsnittet i EU. Men konvergenstakten har varierat mellan olika regioner Tillväxttakten i mål 1-regionerna har emellertid varierat betydligt mellan olika regioner. Konvergens har därmed inte skett i samma takt inom unionen, men har varit betydligt starkare i sammanhållningsländerna än i övriga EU. Detta kan möjligen bero på en kombination av relativt stort strukturellt stöd och en tillväxtorienterad nationell politik (tabell A1.2). I mål 1-regionerna i de fyra sammanhållningsländerna har ökningen av BNP legat långt över genomsnittet i EU sedan mitten av 1990-talet, som beskrivits ovan. Detta gällde alltså för mål 1- regionerna i Spanien, där omkring 40 procent av befolkningen bor utanför dessa, liksom för de andra tre länderna, där alla regioner är berättigade stöd. (I Spanien låg ökningen av BNP per capita i mål 1-regioner på i snitt 3 procent per år mellan 1994 och 2001, endast något lägre än i andra områden i Spanien.) I mål 1-regioner utanför sammanhållningsländerna har tillväxten varit mindre imponerande. Den tycks, åtminstone till en del, ha varit hämmad av den långsamma tillväxten på nationell nivå. I de nya tyska delstaterna, där BNP ökade markant i början av 1990-talet efter enandet, har ökningen av BNP per capita varit i stort sett densamma som genomsnittet i EU under de sju åren 1994 till 2001 (under 2 ½ procent per år). Detta var emellertid långt över tillväxttakten i resten av Tyskland (under 1 ½ procent per år). I Italien var tillväxten i Mezzogiorno (2 procent per år) i stort sett densamma som i resten av landet och under genomsnittet i EU. I mål 1-regioner i övriga EU, som endast representerar en mycket liten del av befolkningen, låg ökningen av BNP per capita i linje med EU:s genomsnitt under denna period (se metodologiska kommentarer). Trots att det sker en övergripande konvergens av BNP per capita i sämre gynnade regioner mot EU:s genomsnitt förblir skillnaderna stora. I 29 regioner, där över 13 procent av EU15-befolkningen bor, låg BNP per capita mätt i köpkraft på under två tredjedelar av genomsnittet. Dessa regioner ligger främst i Grekland, Portugal, södra Spanien och södra Italien, men det finns även sex östtyska regioner (Chemnitz, Dessau, Mecklenburg- Vorpommern, Magdeburg, Brandenburg-Nordost och Thüringen), samt Cornwall i Storbritannien och tre av de fyra franska utomeuropeiska departementen (karta 1.1). 6 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

Sysselsättningsnivå och produktivitet har också konvergerat mellan regioner Konvergens av BNP per capita har åtföljts av minskade skillnader i sysselsättningsnivå mellan regioner. Medan sysselsättningen har ökat betydligt i EU sedan mitten av 1990-talet har ökningen varit större i mål 1-regioner än någon annanstans. Mellan 1994 och 2001 ökade antalet sysselsatta i dessa regioner med knappt 1 ½ procent per år, vilket är något över EU:s genomsnitt. År 2002 var sysselsättningsnivån över 5 procentenheter högre än sex år tidigare, vilket kan jämföras med en ökning på 4 procent i övriga av EU. Tillväxten i arbetsproduktivitet var också högre i mål 1-regioner än i andra delar av EU med ett snitt på 1 ½ procent per år under perioden 1994 till 2001, vilket kan jämföras med en tillväxt på omkring 1 procent per år i hela EU. Tillväxten i produktivitet bidrog dock mer till ökning av BNP än till ökning av sysselsättningsnivån. Den förbättrade sysselsättningsnivån varierade emellertid markant mellan olika mål 1-regioner. Samtidigt som den var något över EU:s genomsnitt i Portugal och betydligt under genomsnittet i Grekland, vilket konstaterats ovan, steg antalet sysselsatta markant i mål 1-regionerna i Spanien (med omkring 3 procent per år) mer än i resten av landet och ännu mer på Irland (med 5 procent per år). Resultatet av detta var en låg tillväxt i arbetsproduktivitet i de spanska regionerna (½ procent per år.) I mål 1-regionerna i Tyskland de nya tyska delstaterna minskade däremot antalet sysselsatta under denna period (med nära ½ procent per år), medan arbetsproduktiviteten dock ökade mer än i andra delar av landet, till och med mer än i unionen som helhet (med 2 procent per år). På liknande sätt ökade sysselsättningen relativt litet (med mindre än ½ procent per år) i de italienska mål 1- regionerna i Mezzogiorno medan produktivitetsökningen också låg över genomsnittet, även om skillnaden var mindre (över 1 ½ procent per år i jämförelse med övriga Italiens 1 procent). Trots att konkurrenskraften kan ha förbättrats något i dessa två områden förblir bristen på arbete ett stort problem. Detta gäller i synnerhet södra Italien, där endast 43 procent av befolkningen i arbetsför ålder hade ett arbete år 2002, vilket är betydligt sämre än förhållandena i andra mål 1- regioner, för att inte tala om hela unionen. Den genomsnittliga sysselsättningsnivån i alla mål 1- regioner låg fortfarande 10 procentenheter under övriga EU (56 procent mot 66 ½ procent) (karta 1.2). Att öka sysselsättningsnivån i eftersatta områden förblir därmed en viktig del i EU:s sammanhållningspolitik. Problemregioner som inte hör till dem med lägst BNP per capita Svag ekonomisk tillväxt i EU och de strukturella problem som ligger bakom är inte begränsade till regioner med lägst BNP per capita. Problemregioner, både på NUTS 2- och, i ännu större utsträckning, på NUTS 3-nivå förekommer i hela unionen. Problemen som dess regioner är konfronterade med härrör från en rad olika faktorer, däribland en tillbakagång av traditionella industrier, geografiska aspekter som hindrar utvecklingen, minskad sysselsättning och befolkning, samt ett minskat utbud av grundläggande tjänster, brist på innovationsförmåga och nödvändiga strukturer för att stödja denna. Dessa faktorer, enskilda eller i kombination, har en tendens att verka hämmande vad gäller investeringar och utveckling av nya företag. Dessa problem kommer att beskrivas längre fram (se avsnitten ägnade åt territoriell sammanhållning och faktorer för konkurrenskraft). Om ingenting görs åt dessa problem riskerar de att förvärras med tiden och leda till en gradvis försämring av den ekonomiska tillväxten. Det finns exempelvis elva NUTS 2-regioner med jämförelsevis låg BNP per capita där den reella BNP-tillväxten mellan 1994 och 2001 låg på omkring hälften eller mindre av EU:s genomsnittliga tillväxt under denna period. Dessa regioner hade en BNP per capita mätt i köpkraft som var betydligt under EU:s genomsnitt, men över den 75 procentiga gränsen för att beviljas mål 1-status. Dessa elva regioner är spridda över nordöstra England, i flera delar av Tyskland (Koblenz och Münster till exempel), samt i Sverige. TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 7

Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane (F) Açores (P) Madeira 1.2 Sysselsättningsnivåer, 2002 Sysselsatta i åldrarna 15-64 år i procent av befolkningen < 56,0 56,0-60,2 60,2-64,4 64,4-68,6 >= 68,6 Uppgifter saknas EU27 = 62,4 Standardavvikelse = 8,4 Källa: Eurostat och nationella statistiska centralbyråer 0 100 500 km EuroGeographics Organisation för de administrativa gränserna 8 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

samtliga fall har de haft en låg produktivitetsökning, som i snitt har legat på endast ½ procent per år under perioden, bara något över en tredjedel av genomsnittet i EU. Regionerna har även haft en låg ökning av sysselsättningen (något över ½ procent per år mot EU:s genomsnitt på nära 1 ½ procent per år). Regionernas sammantagna BNP per capita mätt i köpkraft 2001 låg på omkring 85 procent av genomsnittet i EU, men i nästan alla av dem finns områden där det har varit låg tillväxt under de senaste tio åren eller mer och där BNP per capita varit under 75 procent av EU:s genomsnitt. Om den ekonomiska tillväxten i dessa regioner fortsätter att vara svag kommer BNP per capita snart att falla under 75 procentsnivån och de kan då beviljas mål 1-stöd. Vid det laget finns det emellertid en risk att de strukturella problem som måste lösas har förvärrats och kräver ännu mer drastiska åtgärder. Detta gör att man måste fråga sig hur förutseende sammanhållningspolitiken skall vara vid en sådan försämring och huruvida man skall ingripa på ett tidigare stadium för att hindra nedgång och därmed kunna göra detta med lägre utgifter. Ökning av BNP i anslutningsländerna I de nya medlemsländerna var ökningen av BNP i snitt något över 4 procent per år mellan 1994 och 2001 i alla länder utom Ungern (något under) och Tjeckien. I Tjeckien var tillväxten endast något över 2 procent per år, medan BNP i Bulgarien och Rumänien (de två anslutningsländerna som inte skall gå med i EU år 2004) knappast ökade 80 70 60 alls. Eftersom befolkningstillväxten 50 förändrades på olika sätt i olika länder, med en markant ökning på Cypern och Malta, en nedgång på omkring 1 procent per år i de tre baltiska staterna 40 30 20 10 och Bulgarien, samt relativt 0 små förändringar i övriga länder, varierade ökningen av BNP per capita något mer än ökningen av BNP. Totalt sett låg ökningen av BNP per capita i reala termer i de nya medlemsländerna omkring 1 ½ procent per år över EU15:s genomsnitt under denna period. Sedan 2001 har tillväxten avtagit i dessa länder sammantagna, delvis på grund av minskningen i tillväxt i EU, ländernas främsta exportmarknad. På det hela taget låg tillväxten på precis under 2 ½ procent både 2001 och 2002 och beräknas bli 3 procent år 2003. Nedgången var särskilt märkbar i Polen, där tillväxten i snitt låg på endast 1 procent 2001 och 2002 och den var ännu lägre på Malta på grund av minskad turism från EU. Men liten ökning av sysselsättningsnivån då omstruktureringen fortsätter Även innan den senaste nedgången bidrog inte tillväxten mycket till att förbättra sysselsättningsproblemen som uppkom i övergångsländerna i början av 1990-talet. I alla de länder med hög tillväxttakt, förutom Ungern och Slovenien, ökade arbetsproduktiviteten markant, medan sysselsättningen antingen ökade något (Lettland), eller sjönk (i alla andra fall), vilket speglar den pågående omstruktureringen av ländernas ekonomier som i de flesta fall är långt ifrån fullbordad. 1.2 Sysselsättningsnivå, 1998 och 2002 Sysselsatta (15-64 år) i % av befolkningen (15-64 år) DK NL SE UK FI AT PT DE IE LU FR BE ES EL IT CY CZ SI EE LT LV RO HU SK PL BG MT: uppgifter saknas; BG och CY: uppgifter saknas 1998 Källor: Eurostat, LFS 1998 2002 EU15-genomsnitt 2002 Lissabonmålet 2010 80 70 60 50 40 30 20 10 0 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 9

Tillväxten i anslutningsländerna under övergångsperioden härrör därför främst från produktionsökning per sysselsatt snarare än från högre sysselsättning. I de flesta länder har det förblivit så under de senaste åren, i synnerhet i de länder med lägst BNP per capita. (Anslutningsländer är i denna rapport benämningen på de 10 nya medlemsländerna, samt Bulgarien och Rumänien.) Mellan 1998 (då data blev tillgänglig för de flesta av länderna) och 2002 sjönk sysselsättningsnivån med över 7 procentenheter i Polen och Rumänien, med nära 4 procentenheter i Estland och med 2 procentenheter i Tjeckien, Slovakien och Litauen. Däremot ökade sysselsättningsnivån i Slovenien, dock med mindre än 1 procent, samt i Lettland och Ungern (med över 3 procentenheter i det sistnämnda landet). Som konstateras nedan, ligger dock nivån fortfarande långt under EU15:s genomsnitt (diagram 1.2) Nedgången har lett till ett ytterligare fall i sysselsättningsnivån, i synnerhet i Polen, där antalet sysselsatta minskade med över 2 procent 2002 och beräknas sjunka ytterligare 2003. Under det sistnämnda året beräknas endast två av länderna, Litauen och Slovakien, ha haft en ökning i sysselsättning på över ½ procent. Sysselsättningsnivåerna förblir därmed låga i anslutningsländerna. Den svaga ökningen i sysselsättning har lett till att andelen av befolkningen i arbetsför ålder som har arbete har minskat stadigt alltsedan övergångsperiodens början, medan andelen har ökat i EU15. År 2002 var denna andel sysselsättningsnivån i snitt 56 procent i de 10 nya medlemsländerna, mycket lägre än genomsnittet i EU15 (något över 64 procent), om än på samma nivå som i mål 1- regionerna. Denna likhet döljer emellertid det faktum, som även konstaterats ovan, att sysselsättningsnivåerna i mål 1-regionerna tenderade att öka markant fram till den senaste nedgången, medan nivåerna i de nya medlemsländerna hade en tendens att sjunka. I alla anslutningsländer utom Cypern låg sysselsättningsnivån under EU:s mål på 67 procent år 2005 och 70 procent år 2010 som fastställdes på mötet i Lissabon. I Tjeckien var sysselsättningsnivån relativt nära målet på 67 procent (65 ½ procent) och i Slovenien låg den på samma nivå som EU:s genomsnitt, men i övriga länder var skillnaden betydande. I Ungern och Slovakien låg nivån på omkring 56 procent, i likhet med Grekland och något högre än genomsnittet i Italien. I Polen låg nivån på under 52 procent, lägre än i något av de nuvarande medlemsländerna. Stora skillnader i BNP per capita mellan regioner i anslutningsländerna Tillväxt i anslutningsländerna har varit långt ifrån balanserad regioner emellan. I alla övergångsländerna har den varit oproportionerlig och koncentrerad till några få regioner, i synnerhet till huvudstäder och omgivande områden. Resultatet är att regionala skillnader i BNP per capita har ökat markant. I både Tjeckien och Slovakien har de 20 procent av befolkningen som bor i de rikaste regionerna en BNP per capita som är något över två gånger så hög som de 20 procent som bor i de fattigaste regionerna. Detta liknar skillnaderna i Italien och Tyskland. I Ungern är BNP per capita i de rikaste regionerna, där 20 procent av befolkningen bor, cirka 2,4 gånger så hög som i de eftersatta områdena, vilket är en större skillnad än i något av EU:s nuvarande medlemsländer. Utvidgningen kommer att öka skillnaderna i BNP per capita i EU markant De 10 nya medlemsländerna kommer att tillföra EU betydligt mer i termer av befolkning (något under 20 procent) än i BNP (omkring 5 procent mätt i Euro). Bulgarien och Rumänien skulle lägga ytterligare 8 procent till EU:s befolkning, men under 1 procent till BNP. Även då hänsyn tas till lägre levnadskostnader är alla länderna betydligt fattigare än EU:s nuvarande medlemsländer, om än till mycket olika grad. Den förestående utvidgningen till 25 medlemsländer, och därefter till 27 länder och kanske fler, kommer därmed att innebära en grundläggande förändring i skillnaderna inom EU och deras proportioner. Det kommer därmed att bli 10 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

1.3 BNP per capita (Köpkraft) per land och extremområden, 2001 300 Index EU25=100 Londons innerstad 300 250 Bryssel 250 200 150 100 50 0 Hamburg Île de France Bolzano / Bozen Wien södra och östra Utrecht Stockholm Åland Praha Lisboa e Vale Oberbayern Madrid Berkshire, do Tejo Antwerpen Salzburg Bucks & Sterea Ellada Oxfordshire Jihozápa Közép- Bratislavský Magyarország Západné Norra Slovensko Border, Midland Flevoland Mellansverige Mazowieckie Hainaut och Western Burgenland Itä-Suomi Bucure ti Dessau Calabria Dytiki Ellada Cornwall & Isles of Yugozapaden Guyana Azorerna Extremadura Scilly Severozápad Észak-Magyarország Lubelskie Východné Yuzhen Tsentralen Slovensko Nord-Est BE DK DE EL ES FR IE IT LU NL AT PT FI SE UK BG CY CZ EE HU LT LV MT PL RO SI SK 200 150 100 50 0 Källor: Eurostat, regionala räkenskaper nödvändigt för sammanhållningspolitiken och annan EU-politik att anpassa sig som svar på detta. Trots att de nya medlemsländerna har haft en snabbare tillväxt än EU15 sedan mitten av 1990- talet, vilket konstaterats ovan, är skillnaderna i BNP per capita uttalade. Endast Malta, Cypern, Tjeckien och Slovenien hade en BNP per capita mätt i köpkraft som låg på något över 60 procent av genomsnittet i EU15 år 2002. I Polen, Estland och Litauen låg den bara på omkring 40 procent av genomsnittet och i Lettland på endast 35 procent av genomsnittet. I Bulgarien och Rumänien var BNP endast omkring 26-27 procent av genomsnittet. Då utvidgningen äger rum kommer därmed inkomstklyftan att öka mellan de fattigaste och rikaste medlemsländerna. Även om genomsnittlig BNP per capita kommer att vara lägre i det utvidgade EU än i EU15, har endast Cypern en nivå som överstiger 80 procent av genomsnittet i ett EU med 25 medlemsländer. I Lettland ligger nivån på 38 procent av genomsnittet i EU25, mindre än hälften av nivån i Grekland och Portugal (77-78 procent), medan den i Rumänien och Bulgarien är under 30 procent av genomsnittet (diagram 1.3). 1.4 BNP per capita (Köpkraft), 2002 Index, EU25=100 140 206,7 120 100 80 60 40 20 EU25-genomsnitt 140 120 100 80 60 40 20 0 LU IE DK NL AT UK BE FR SE FI DE IT ES CY EL PT MT SI CZ HU SK PL EE LT LV RO BG 0 Källor: Eurostat, nationella räkenskaper TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 11

Detta betyder med andra ord att medan klyftan mellan genomsnittlig BNP per capita i EU15 och nivån i de fattigaste medlemsländerna för närvarande är något under 30 procent (Grekland och Portugal har alltså nivåer som ligger nästan 30 procent under genomsnittet), så kommer klyftan att bli dubbelt så stor när de nya medlemsländerna går med 2004. (Lettland har en BNP per capita som ligger över 60 procent under EU25:s genomsnitt). Klyftan kommer antagligen att öka ännu mer då Bulgarien och Rumänien går med i EU. I ett utvidgat EU kan länderna delas in i tre grupper efter BNP per capita mätt i köpkraft. I den första gruppen, som består av 12 av de nuvarande 15 medlemsländerna, är BNP per capita betydligt högre än genomsnittet i EU25 (10 procent eller mer). I den andra gruppen, bestående av 7 länder som inkluderar de återstående nuvarande tre medlemsländerna Spanien, Portugal och Grekland, samt Cypern, Tjeckien, Slovenien och Malta, ligger BNP per capita på mellan 68 och 94 procent av EU25:s genomsnitt. I den tredje gruppen, som inkluderar 8 länder (däribland Bulgarien och Rumänien), är alla nya eller framtida medlemmar och nivån ligger där på under 60 procent av genomsnittet (diagram 1.4). Skillnader mellan regioner kommer att öka ännu mer i samband med utvidgningen Utvidgningen kommer att ha en ännu större effekt på skillnader mellan regioner än på skillnader mellan länder. Omkring 73 miljoner människor, cirka 19 procent av EU15:s befolkning, bor i regioner där genomsnittlig BNP per capita under åren 1999 till 2001 var under 75 procent av EU:s genomsnitt enligt de senaste beräkningarna. Nästan lika många, cirka 69 miljoner av de 74,5 miljoner som kommer att bli EU-medborgare 2004 (92 procent av alla), bor i regioner vars BNP per capita är under 75 procent av EU25:s genomsnitt i de nya medlemsländerna. Detta betyder emellertid inte, vilket diskuteras längre fram, att dessa 69 miljoner människor helt enkelt kommer att läggas till de som för närvarande bor i regioner med BNP per capita under 75 procent av EU:s genomsnitt eftersom detta genomsnitt kommer att minska (från ett genomsnitt som täcker 15 medlemsländer till ett som täcker 25 länder) till följd av utvidgningen. Resultatet kommer att vara att antalet människor som bor i sådana regioner i det nuvarande EU15 kommer att minska med omkring 19 miljoner. Nettoresultatet av utvidgningen kommer därmed att bli en ökning av antalet människor som bor i regioner med BNP per capita under 75 procent av genomsnittet till 123 miljoner i EU25. Då Bulgarien och Rumänien går med i EU kommer denna siffra att stiga ytterligare, till över 153 miljoner, nästan 32 procent av EU27:s befolkning, det vill säga mer än dubbelt så många människor som nu bor i sådana regioner. I ett EU bestående av 27 medlemsländer skulle två tredjedelar av befolkningen boende i regioner med BNP per capita under 75 procent av EU25:s genomsnitt bo i de nya medlemsländerna. Omkring en av sex personer skulle bo i regioner där BNP per capita är under hälften av EU:s genomsnitt. Ingen av dessa 38 regioner finns i det nuvarande EU15. Den statistiska effekten Utvidgningen kommer att bidra med befolkning i mycket större utsträckning än BNP och därmed kommer BNP per capita att minska betydligt. Genomsnittlig BNP per capita i EU med 25 medlemsländer kommer att vara omkring 12 ½ procent lägre än genomsnittet i EU15. För 17 regioner kommer detta att innebära att inkomsten per innevånare inte längre är under gränsen på 75 procent eftersom den nu är lägre än tidigare. Inkomsten kommer även att vara över 75 procent på Malta, där den för närvarande ligger under 75 procent av EU15:s genomsnitt. Som påpekades tidigare så tyder beräkningar på att nära 19 miljoner människor bor i sådana regioner, varav de flesta för närvarande har beviljats strukturfondernas mål 1-status (med ytterligare 400 000 på Malta). Om kriteriet för att avgöra vad som skall räknas som mål 1-status kvarstår kommer berörda regioner att förlora sin rätt till strukturellt stöd trots att BNP per capita kommer att vara exakt densamma efter utvidgningen som innan. På samma sätt kommer de strukturella problem som ligger bakom regionernas relativt låga nivå och som föranledde det strukturella stödet från början 12 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

att kvarstå. Enligt aktuella beräkningar ligger exempelvis fyra av dessa regioner i östra delarna av Tyskland, fyra i Storbritannien, fyra i Spanien, en i Grekland och en i Portugal (tabell A1.3). Skillnader i sysselsättning mellan regioner kommer även de att vara stora Sysselsättningsnivåerna i de flesta regioner i anslutningsländerna är lägre än det nuvarande EU15:s genomsnitt, även om den inte i någon av regionerna är så låg som i södra Italien. I endast fyra regioner Cypern och Střední Čechy, Jihozápad och Praha i Tjeckien översteg nivån Lissabonmålet på 67 procent år 2005 och endast i Prag var den över 70 procent, vilket är Lissabonmålet för 2010. Detta kan jämföras med de 53 regioner (NUTS 2) i de nuvarande medlemsländerna, där nivån låg över detta. De flesta av dessa regioner ligger i de nordiska länderna, Storbritannien och Nederländerna. I ett utvidgat EU med 25 medlemsländer kommer det därmed att finnas 14 regioner i det nuvarande EU15 vars sysselsättningsnivå ligger under 50 procent sex i södra Italien, en i Spanien (Ceuta y Melilla) och en i Frankrike (Korsika) samt fem i Polen och en i Ungern (Észak-Alföld) bland de nya medlemsländerna. (I Bulgarien finns det ytterligare tre regioner med nivåer under denna siffra.) De flesta av dessa regioner med låg sysselsättning har relativt låg BNP per capita, till stor del eftersom de inte kan anställa tillräckligt många människor inom produktiv verksamhet. Sambandet mellan sysselsättningsnivåer och relativ BNP per capita är emellertid långt ifrån likartat. I vissa av anslutningsländerna, i Polen i synnerhet, men även i Rumänien, är sysselsättningsnivån mindre knuten till BNP per capita än till storleken på jordbrukssektorn, som kan sägas erbjuda arbeten som fungerar som räddningsplanka. Detta speglar det alltjämt fortlevande bruket av jorden som enda existensmedel och skiljer sig från förhållandena i det nuvarande EU, där sysselsättningsnivåerna har en tendens att vara låga i jordbruksregioner. Detta talar för att ekonomisk utveckling, i synnerhet i dessa regioner, antagligen kommer att åtföljas av stora omstruktureringar och förändringar i sysselsättning mellan olika sektorer, även om behovet av omstrukturering för den skull inte är begränsat till dessa regioner. Olika sektorers sammansättning talar för att stora omstruktureringar sannolikt kommer att ske i anslutningsländerna För att få en inblick i hur sysselsättningsstrukturer kan komma att förändras i samband med ekonomisk utveckling går det att jämföra hur sysselsättningen är fördelad mellan olika verksamhetssektorer i anslutningsländerna och i det nuvarande EU15, samt i dess mål 1-regioner och andra områden (karta A1.1). En sådan jämförelse är särskilt upplysande om en tydlig justering görs för skillnader i den övergripande sysselsättningsnivån mellan olika områden, det vill säga genom att studera andelen människor i arbetsför ålder som är anställda inom olika sektorer, snarare än att bara jämföra olika sektorers andel av total sysselsättning. Detta kan ge en bild av hur de som får arbete kan komma att fördelas mellan olika sektorer då antalet anställda i mindre utvecklade regioner ökar. Den totala sysselsättningsnivån i anslutningsländerna var fortfarande något högre än i de nuvarande mål 1-regionerna 2002, trots att den sjunkit under senare år. Detta beror till stor del på den betydligt större andelen anställda inom jordbruk och tillverkningsindustri, i synnerhet inom textiloch klädindustri och andra basindustrier, vilket kompenserar den lägre anställningsnivån inom tjänstesektorn och byggnadsbranschen (tabell A1.4). Den relativt låga anställningsnivån inom tjänstesektorn i anslutningsländerna blir mycket mer tydlig i jämförelse med regioner i EU som inte hör till mål 1. Dessa har en betydligt större andel anställda i tjänstesektorn än mål 1-regionerna. Nedgången är stor i alla tjänstesektorer. Detta är särskilt uttalat vad gäller avancerade tjänster och den kommunala tjänstesektorn (företags- och finanstjänster och utbildning, hälsovård och sociala organ), där skillnaderna mellan mål 1-regioner och andra regioner är tydligast. Medan sysselsättningsstrukturen i anslutningsländerna har blivit mer lika den i EU under över- TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 13

gångsåren, så har förändringstakten varit låg. Den stora mängd arbetstillfällen som gått förlorade inom jordbruk och basindustrier har ännu inte, som i många regioner, kompenserats av en tillräcklig ökning av arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Ytterligare arbeten kan dessutom förväntas försvinna i stor skala under kommande år, i synnerhet inom jordbruket. i synnerhet inom tjänstesektorn där den främsta ökningen i sysselsättning har förekommit i EU Av erfarenhet från de nuvarande medlemsländerna kommer en framtida ökning i sysselsättning i tjänstesektorn i anslutningsländerna, liksom i mål 1- regionerna, troligtvis att främst äga rum i sektorerna för avancerade, samt kommunala tjänster. En kraftig utveckling kan emellertid även komma att ske vad gäller bastjänster (distributionshandel, hotell- och restauranger, transport, kommunikation, gemenskaps- och personaltjänster), där sysselsättningsnivån fortfarande är långt under nivån i EU15. Under sexårsperioden 1996 till 2002, då den totala sysselsättningsnivån i EU15 ökade med något över 4 procentenheter, skedde nästan all ökning i sysselsättning i tjänstesektorn. Avancerade tjänster stod för cirka 40 procent av nettoökningen i sysselsättning och kommunala tjänster för ytterligare 26 procent (diagram 1.5). Dessa två sektorer 1.5 Förändring av sektoriell sysselsättningsnivå i EU15, 1996-2002 Förändring av sysselsättning i % av befolkning i arbetsför ålder -0,5 0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5 Jordbr. Min., gas, elek., vatten Tillverkningsindustri Kemikalier + förädling Maskinindustri Byggnadsbranschen Grundläggande tjänster Avancerade tjänster Kommunala tjänster Offentlig admin. Totalt -0,5 0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5 Källor: Eurostat, LFS och regionala räkenskaper skapade därmed tillsammans dubbelt så många arbetstillfällen som bastjänsterna, vilka emellertid sysselsatte en något större del av det totala antalet sysselsatta. Arbeten inom jordbruk, enklare tillverkningsindustrier och affärsdrivande verk minskade däremot i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, medan ökningen i sysselsättning i kemisk industri och maskinteknik var låg. Byggnadsbranschen, som brukar påverkas mer än andra sektorer av den ekonomiska cykeln, upplevde en större ökning i sysselsättning. Den fortsatta trenden mot avancerade och kommunala tjänster visar tydligt behovet av att höja utbildningsnivån då dessa sektorer efterfrågar högkvalificerad arbetskraft. Efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft kommer med största sannolikhet att öka under kommande år. 5 Den utmaning som anslutningsländerna står inför, och som speglas i mål 1-regioner, är att stärka konkurrenskraften på lång sikt för att uppnå hög ekonomisk tillväxt och samtidigt höja sysselsättningsnivåerna. Om konkurrenskraften stärks kan man uppnå en allt större produktivitetsvinst. Denna ligger för närvarande betydligt under nivån i EU15 och ännu längre under nivån i de rikare regionerna. Även om det är viktigt att betona att det inte på lång sikt finns någon motsättning mellan detta mål och ökad sysselsättning skapandet av fasta långtidsanställningar är ju beroende av ökad konkurrenskraft så är det inte nödvändigtvis fallet på kort sikt. En övergång från sysselsättning med låg produktivitet, i synnerhet jordbruk, till sysselsättning som har hög produktivitet är väsentlig för att uppnå ökad konkurrenskraft. Samtidigt finns det ett behov av att öka produktiviteten inom olika verksamhetssektorer, fortfölja rationaliseringsprocessen och minska ned på överskottspersonal, som är ett av resultaten av övergångsperioden (karta A1.2). 14 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

Konvergensutmaningen i anslutningsländerna De strukturella problem som ligger bakom anslutningsländernas låga BNP och sysselsättningsnivå är påtagliga och omfattande. Det är en utmaning för sammanhållningspolitiken att hjälpa länderna att modernisera infrastruktur och utbildningssystem och skapa en företagsmiljö som är gynnsam för investeringar så att de kan bevara den höga tillväxt som krävs för konvergens mot EU:s sysselsättnings- och inkomstnivåer i en acceptabel takt. För att detta skall kunna ske krävs en tillväxttakt på minst 5-6 procent per år under en längre period för de flesta länderna (se rutan om komma-i-kapp-scenarion). Att detta inte är omöjligt visar erfarenheten från Irland, men en verkningsfull intern politik i kombination med ett effektivt stöd från EU kommer att behövas för att lösa ländernas strukturella problem och öka sysselsättningsnivåerna och konkurrenskraften. Sammanhållningspolitikens bidrag till tillväxt i EU För att uppnå en hög tillväxttakt krävs förbättrad produktivitet och ökade sysselsättningsnivåer i anslutningsländerna. Detta är viktigt för att höja levnadsstandarden i dessa länder och få fram de resurser som krävs för att finansiera förbättringar i bland annat infrastruktur och kommunala tjänster, men det är även viktigt för de nuvarande medlemsländerna. Med tanke på att det finns ett allt större ömsesidigt beroende inom handel och investeringar, kan den ekonomiska utvecklingen i de nya medlemsländerna komma att bidra med dynamik och få fart på och bevara en högre tillväxttakt i hela EU. Strukturella svagheter i infrastruktur och humankapital gör att dessa länder, liksom många eftersatta problemregioner i EU15, inte kan bidra så mycket som de skulle kunna till EU:s konkurrenskraft. Resultatet är att inkomst- och sysselsättningsnivåerna är lägre i EU än vad som egentligen skulle kunna uppnås och dessutom är tillväxtpotentialen låg, vilket är till skada, inte endast för dem som påverkas direkt. Att minska rådande skillnader skulle därför stärka EU-ekonomins konkurrenskraft och dess förmåga att driva en hållbar utveckling. Det skulle även minska risken för flaskhalssituationer och inflationstryck i samband med tillväxt i de rikare regionerna och därmed undvika att denna tillväxt hämmas i förtid. I anslutningsländernas fall skulle dessa kunna öka tillväxttakten och därefter öka importen från nuvarande medlemsländer. För närvarande utgör importen över hälften av dessa länders BNP, vilket är en större andel än i sammanhållningsländerna (i Grekland och Spanien utgör importen endast omkring 30 procent av BNP och i Portugal 38 procent). Importen har dessutom haft en tendens att öka i mycket större utsträckning än BNP i samband med tillväxt. Detta kommer troligtvis att fortsätta att gälla ytterligare någon tid framöver, i samband med att länderna köper fabriksvaror, i synnerhet maskiner och utrustning, som krävs för deras fortsatta utveckling och som inte tillverkas inom länderna. En ökning av BNP är därmed inte proportionell mot ökningen av import. Detta gäller i synnerhet inköp från nuvarande medlemsländer i EU, som står för omkring 60 procent av den totala importen och särskilt Tyskland (som står för omkring 25 procent) och Italien (nära 10 procent). En stimulerad tillväxt i de nya medlemsländerna kan därmed innebära mycket stora vinster, i synnerhet för Tyskland och Italien. Alla nuvarande medlemsländer kan emellertid dra fördel av detta, och den resulterande högre tillväxten på EU:s marknad, på i stort sett samma vis som de drar fördel av tillväxt i sammanhållningsländerna och mål 1-regionerna (se del 4, avsnittet om strukturfonderna som medel för ekonomisk integration). Minskad befolkning i Europa Befolkningen i EU15 har i många år ökat mycket långsamt. Sedan mitten av 1990-talet har ökningen i snitt legat på 0,3 procent, till största delen som ett resultat av invandring. I flera medlemsländer, i synnerhet Tyskland, Italien och Sverige, hade befolkningen minskat om det inte varit för invandringen. Den naturliga befolkningstillväxten beräknas sjunka ytterligare i framtiden och med en liknande invand- TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 15

Hur lång tid kommer det att ta för anslutningsländerna att komma i kapp? Den utmaning som sammanhållningspolitiken står inför i och med utvidgningen av EU kan illustreras med hjälp av komma-i-kapp-scenarion. Dessa kan visa hur lång tid det kommer att ta för de nya medlemsländerna, samt för Bulgarien och Rumänien, att komma upp i en BNP per capita i nivå med genomsnittet i EU genom att göra enkla antaganden om ländernas tillväxttakt i förhållande till det nuvarande EU15. Två scenarion kommer att studeras. I det första förblir tillväxten i dessa länder 1 ½ procent per år över genomsnittet i EU15, vilket är det snitt som uppnåtts under de sju åren 1995 till 2002. I det andra scenariot hålls tillväxten på 2 ½ procent över EU15:s genomsnitt. Båda utgår från den senaste beräkningen av vad BNP per capita kan komma att vara i de olika länderna år 2004. Om tillväxten på 1 ½ procent över EU:s genomsnitt (dvs. 4 procent per år om tillväxten är 2 ½ procent per år i EU15) även i framtiden kan bevaras i alla länderna skulle genomsnittlig BNP per capita i de tolv länderna ligga kvar på under 60 procent av det utvidgade EU27:s genomsnitt fram till år 2017 (diagram 1.6 och 1.7). Detta år skulle BNP endast komma över 75 procent av genomsnittet i Slovenien, Cypern, Tjeckien och Ungern. Om tillväxten skulle fortsätta i denna takt skulle Slovakien nå 75 procent av genomsnittet år 2019, men det skulle ta följande land, Estland, ytterligare tio år att uppnå denna nivå. År 2035 om över trettio år skulle Polen närma sig denna gräns, medan Lettland inte skulle nå den förrän 2041. Med denna tillväxttakt skulle Bulgarien och Rumänien fortfarande ha en BNP per capita under 75 procent av genomsnittet år 2050. Om tillväxttakten skulle hållas på en betydligt högre nivå än denna, 2 ½ procent över EU15:s genomsnitt (vilket skulle innebära en tillväxt på något över 5 procent per år om tillväxten i EU15 är 2 ½ procent), skulle konvergensen självfallet ske på kortare tid. Det handlar emellertid fortfarande om många år för flera av länderna. För Polen skulle det exempelvis fortfarande ta tjugo år eller mer för dess BNP per capita att uppnå 75 procent av EU:s genomsnitt och ytterligare många år för att komma i nivå med EU:s genomsnitt eller i närheten av det. För Bulgarien och Rumänien skulle det ta ännu längre tid än så. Antalet regioner i anslutningsländerna som behöver strukturstöd eftersom deras BNP per capita ligger under 75 procent av EU:s genomsnitt minskar emellertid betydligt snabbare med denna tillväxttakt. Presentationen av dessa scenarion innebär emellertid inte att en tillväxt på 4 eller 5 procent per år i dessa länder är det högsta som kan förväntas. För det första visar erfarenheten från Irland vad som kan uppnås i termer av snabb tillväxt. För det andra kommer EU:s sammanhållningspolitik att förbättra kapitaltillgången, vilket kommer att stärka de nya medlemsländernas tillväxtpotential avsevärt. Dessa scenarion visar att, även om länderna på lång sikt kan bevara en tillväxttakt långt över genomsnittet i EU15, så kommer det troligtvis att ta lång tid för de flesta länderna att komma upp i EU:s genomsnittliga tillväxttakt. ringstakt som tidigare kommer befolkningen att minska i de flesta medlemsländerna under de kommande tjugo åren. Minskad befolkning förekom redan under andra hälften av 1990-talet i många regioner (55 av de 211 NUTS 2-regionerna i EU15). I anslutningsländerna minskade befolkningen i de flesta regioner under denna period (i 35 av de 55 NUTS 2- regionerna), lika mycket på grund av en naturlig minskning som på grund av utvandring. En befolkning som beräknas minska ytterligare under kommande år Enligt de senaste demografiska prognoserna 6 kommer en fortsatt långsam befolkningstillväxt att äga rum i alla medlemsländerna i EU15 under det som återstår av decenniet, förutom i Italien och Österrike, där befolkningen kommer att minska. Innan 2015 beräknas befolkningen även minska i Grekland, Spanien och Portugal de tre södra sammanhållningsländerna samt i Tyskland. Un- 16 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING