16.5 ONSDAGSSERIEN 15 Musikhuset kl. 19.00 Herbert Blomstedt, dirigent Joseph Haydn: Symfoni nr 101 D-dur Uret 28 min I Adagio Presto II Andante III Menuett (Allegretto) Trio IV Final (Vivace) PAUS 20 min Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur op.55 Eroica 50 min I Allegro con brio II Marcia funebre (Sorgmarsch) (Adagio assai) III Scherzo (Allegro vivace) Trio IV Final (Allegro molto Poco andante Presto) Paus ca kl. 19.40. Konserten slutar ca kl. 21.05. Sänds direkt i Yle Radio 1. 1
JOSEPH HAYDN (1732 1809): SYMFONI NR 101 Haydn var den moderna symfoniformens skapare och med hans 12 Londonsymfonier kulminerar hela hans livsverk och speciellt hans sena stil, som den storartade amerikanske analytikern Charles Rosen har kallat för popular style. Det kanske klingar litet misstänkligt i klassiskt inriktade människors öron men med detta epitet avser Rosen sättet att utnyttja både äkta folkmelodier och (mycket oftare) melodier i stiliserad folkton, anslående melodier som får tjäna som grund för dramaturgiskt viktiga ställen. Haydn placerade i allmänhet dessa avsiktliga förenklingar närmare slutet av de olika avsnitten i formschemat, t.ex. som s.k. sluttema i första satsens sonatform, i de sista skedena i den långsamma satsens exposition, i menuetternas triodelar och särskilt i början av symfonins slutrusch, dvs. som finalens huvudtema, där de så att säga sätter igång de sista upplättande stämningarna. I D-dursymfonin nr 101 återfinns det populära materialet i den långsamma satsens extremt förenklade huvuddel, menuettens märkliga trio och varför inte också i början av finalen, fastän den inte är riktigt lika folklig som motsvarande sats i den sista symfonin. Första satsen börjar med en mörk mollintroduktion, men då Prestot i 6/8- rytm börjar, är skuggorna borta och soligaste D-dur tar över. Det går snabbt undan och övergångarna är synnerligen naturliga. Allting tycks härstamma från en och samma källa och frågan om det överhuvudtaget finns något andra tema är öppen för tolkning. Det charmigt framåtskridande Andantet bygger nästan genomgående på ett ticktack-ackompanjemang, varav symfonin har sitt binamn Uret. Satsen består av ett tema med variationer men den är ingen regelrätt variationsform. Den enhetliga transparenta klangen avbryts av ett stramt och fylligt mollavsnitt, som också utgör en bearbetad variation av motiven i huvudtemat. Mot slutet överraskar Haydn med en generalpaus och ett kort avsnitt i Ess-dur - och i det sista avsnittet är notvärdena snabbare utan att klockans tickande låter sig störas av det. Menuetten går i klumpig ländlerstil och dess immateriella trio är nära att glömma bort sig i sitt drömmeri. Finalen börjar kantigt men i fortsättningen producerar huvudtemat idéfragment av alla de slag. Som i de flesta av sina sena finaler ger Haydn också här rikligt med utrymme för fyndig polyfoni. Polyfonin börjar nästan genast i början av finalen men finner sitt djupa väsen först efter ett intensivt d-mollavsnitt och tar över huvudrollen i ett oerhört händelserikt fugato. Codan början nästan förstulet och hela symfonin slutar i glada tongångar. LUDWIG VAN BEETHO- VEN (1770 1827): SYM- FONI NR 3 Underrubriken till Beethovens tredje symfoni, Eroica, hänvisar till hjältemod. Då Beethoven blev besviken på sin hjäl- 2
te Napoleon och i stället tillägnade sin symfoni till minnet av en hjälte, skulle man kunna tro att hela den heroiska aspekten kunde tolkas ironiskt. Den symfoniska genrens dialektik förutsätter kontrasterande element som hårdhet och känslighet, seriösa och lekfulla drag, disciplin och frihet, privata och offentliga känslor, glädje och sorg. Allt detta och mycket mer finns det rikligt av i Beethovens Tredje symfoni och mer än i nästan vilket annat verk som helst. Därför har den alltid haft och har fortfarande en specialställning bland de verk som för symfonins historiska stafettpinne vidare. Första satsen Allegro con brio var vid sin tillkomst klart längre och innehållsmässigt mera tungt vägande än något annat tidigare symfoniskt allegro. Också vad formen beträffar innebar den ett väldigt framsteg från vedertagen praxis. Med sina överloppsteman, sina modulationer som leder till avlägsna tonarter, sina tiotals takter långa synkoper, disharmonier och andra originella drag beter den sig som en erövrare som inte skyr några medel. Det väsentliga är musikens suveräna flyt och rent av otroliga naturlighet. Andra satsens sorgmarsch är ännu mer omfattande än allegrot. I förhållande till första satsen rör den sig under en stor del av sin speltid i känsloskalans motsatta ytterlighet i den verkliga tragikens avgrund, men några sköna ljusa stunder har också sin plats i satsen. I mitten finns ett stort fugato, som hör till de koncisaste, mest förstummande stunderna i hela den symfoniska litteraturen. Scherzot rusar fram som en ovanligt frisk vindil. Under romantiken tolkades det som en beskrivning på en jakt och den lugnare trion som en stund vid lägerelden. Detta behöver man naturligtvis inte ta för givet. Det är framförallt fråga om en stund som återställer en positiv livsinställning och som raderar ut tragiken. Finalen är en fritt behandlad variationssvit, som bygger på ett ljust tema, som Beethoven använt sig av tidigare. Längre bort från utgångsläget hamnar musiken i ett marschliknande mollavsnitt, som rusar in i ett pseudoturkiskt landskap som också Mozart experimenterat med. I Beethovens tillämpning associerar man det visserligen snarare med den franska revolutionens marschmusik. Den trotsiga stunden slutar plötsligt, solen och hoppet återvänder, och snart befinner vi oss i en utdragen långsam variation som rör sig från oboesolots behagfullhet till valthornens storslagenhet. En fartfylld coda avslutar symfonin. Jouni Kaipainen (sammandrag) HERBERT BLOMSTEDT Herbert Blomstedt hör till de mest kända svenska dirigenterna. Han firar sin 85-årsdag den 11 juli 2012, menåldern har inte reducerat antalet konserter som han dirigerar. Under den gångna säsongen har han stått i täten för bl.a. Los Angeles Philharmonic Orchestra, Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic Orchestra och Tonhalle-Orchester Zürich. Blomstedts 85-årsdag till ära ger skivmärket 3
Querstand ut hans liveinspeningar av alla Bruckners symfonier med Gewandhausorchester Leipzig. Blomstedt inledde sin karriär redan på 1950-talet efter studier vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och i Darmstadt. Orkesterdirigering studerade han bl.a. vid Juilliard School of Music. Han arbetade även under Igor Markevitch ledning i Salzburg samt i Tanglewood för Leonard Bernstein. Blomstedt gjorde sin dirigentdebut år 1954 med Kungliga filharmoniska orkestern i Stockholm. Sedan dess har varit chefsdirigent för bl.a. Oslo filharmoniske orkester, DR SymfoniOrkestret och Sveriges Radios symfoniorkester. Åren 1975-85 var han chefsdirigent för Staatskapelle Dresden och turnerade med orkestern bl.a. i Förenta Staterna och i Japan samt i de flesta europeiska länderna. Därtill har han även varit musikchef för San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorchester Leipzig. Blomstedt är speciellt känd som tolk för tysk och nordisk musik och han har en skivrepertoar bestående av över 130 kompositioner. Med Staatskapelle Dresden har han spelat in samtliga symfonier av Beethoven och Schubert och med DR SymfoniOrkestret hela Nielsens produktion. Med Gewandhausorchester Leipzig har Blomstedt spelat in bl.a. Brahms, Bruckner, Richard Strauss och Hindemith. Blomstedt har fått en mängd olika utmärkelser och han är hedersdirigent för bl.a. NHK-orkestern, Gewandhausorchester samt de danska och svenska radioorkestrarna. Han är även ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester med uppgift att bidra till och främja den finländska musikkulturen. Sakari Oramo har varit orkesterns chefsdirigent sedan 2003. Hannu Lintu, som under spelåret 2011 12 är orkesterns förste gästdirigent, tillträder hösten 2013 som RSO:s nye chefsdirigent. RSO:s hedersdirigent är Jukka-Pekka Saraste. Han var chefsdirigent för RSO åren 1987 2001 och fortsätter sitt intensiva samarbete med orkestern. Radioorkestern grundades år 1927. Den ursprungliga tiomanna ensemblen utvidgades på 1960-talet till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils- Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. Till RSO:s uppgifter hör också att spela in all finländsk orkestermusik för Rundradions bandarkiv. Med Sakari Oramo har RSO spelat in på skiva verk av bl.a. Bartók, Hakola, Saariaho, Respighi, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen 4
av Armas Launis opera Aslak Hetta. Skivinspelningen (Ondine) av Nordgrens 3:e och 5:e symfoni fick det franska priset Académie Charles Cros. Inspelningen av Magnus Lindbergs klarinettkonsert fick BBC Music Magazines pris 2006. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (Sony BMG) fick MIDEM Classical Awards 2008. Samma år valde New York Times en inspelning med orkesterverk av Lindberg till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen och har gett över 300 konserter utomlands. Under säsongen 2011 2012 uppträder RSO bl.a. vid den prestigefulla Beethovenfestivalen i Bonn och i Concertgebow i Amsterdam. RSO:s radiokanal YLE Radio 1 radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan också avlyssnas runt om i världen på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5