Hannu Lintu, dirigent Juha Uusitalo, baryton Uuno Klami: Laulu Kuujärvestä 16 min Bohuslav Martinu : Pamatnik Lidicim (Memorial to Lidice) 9 min PAUS 20 MIN Gustav Mahler: Der Tamboursg sell (Trumslagargosse) 6 min Gustav Mahler: Der Schildwache Nachtlied 6 min (Skiltvaktens nattsång) Paul Hindemith: Mathis der Maler 26 min I Engelkonzert (Ängelkonsert) (Ruhig bewegt) II Grablegung (Gravläggning) (Sehr langsam) III Versuchung des heiligen Antonius (Den helige Antonius frestelse) (Sehr langsam, frei im Zeitmass Sehr lebhaft) Paus ca kl. 19.35. Konserten slutar ca kl. 20.40. Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). TV-upptagningen av kvällens konsert kommer att sändas våren 2010 i YLE Teema inom ramen för serien Säsongkort. 1
Uuno Klami (1900 1961): Laulu Kuujärvestä (1956) Yrjö Jylhä (1903 1956) har blivit kvar i det allmänna medvetandet som en diktare som koncentrerat sig på ett enda begränsat ämne. Hans opus magnum är samlingen Kiirastuli (Skärselden, 1941), som utforskar och bearbetar upplevelserna under vinterkriget. Därefter utkom samlingarna Runoja (Dikter, 1943) och Hyvästi, Kirvesmäki! (Farväl, Kirvesmäki!, 1954), som emellertid inte nådde upp till samma nivå som Kiirastuli. Jylhä kom aldrig över kriget, vare sig som människa eller konstnär. Fastän Jylhäs krigspoesi uppkom nästan i stridens hetta, lyckades han ge sina dikter ett djupt mänskligt innehåll. Klami behövde däremot ett visst avstånd i tid för att kunna smälta krigsupplevelserna. I skuggan av kriget tillkom uvertyren Sveaborg (Suomenlinna, 1940/44), en stridsmusik som ännu badar i skenet av heroiska nationella visioner. Den hade sin uppgift i ett land i krig, men senare dämpades dess trotsiga dön. Då Klami över ett decennium senare började komponera Jylhäs dikt Kuujärvi ur samlingen Runoja, hade hans inställning till kriget och till tonsättning av krigsmotiv förändrats helt och hållet. Laulu Kuujärvestä (Sången om Kuujärvi) skrevs 1956 med sikte på Suomen Kulttuurirahastos kompositionstävling, där den fick en tredje placering. Detta är Klamis enda omfattande vokala soloverk, ett poem för baryton och orkester om människan mitt i kriget och om hennes vilja att finna en mening och annat innehåll i livet. Laulu Kuujärvestä öppnar sig med karga, fasta marschrytmer. Huvudpersonen i dikten minns marschen längs vägarna i Aunus, stridernas sveda och utmattning. Plötsligt öppnar sig en trolsk syn, Kuujärvi i hela dess skönhet ( lepäs järvi kuin simpukan aarre/syliss armaan vehreyden ; där vilar sjön som skatten i en snäcka i famnen på en ljuvlig grönska). I personens sinne blir den till en lycksalighetens idyll och vänder tankarna bort från kriget. Klamis musik reagerar känsligt och utan excesser på den trötta soldatens vision av Kuujärvi. Men visionen blir en drömbild som suddas ut och redan i följande strid mister soldaten sina kamrater, som han sjungit Kuujärvis lov med. Bohuslav Martinu (1890 1959): Pamatnik Lidicim (Memorial to Lidice) (1943) I maj 1942 råkade Reinhard Heydrich, en av naziregimens mest ökända ledare, ut för ett attentat i Prag, som utfördes av den tjeckiska motståndsrörelsen. Heydrich sårades allvarligt och inte ens de specialläkare som Himmler lät flyga in lyckades rädda hans liv. Heydrich det blonda vilddjuret för hans anhängare, bödeln Heydrich för hans fiender dog i Prag den 4 juni. Heydrichs död startade en våg av repressalier. Över tusen verkliga eller påstådda medlemmar i motståndsrörelsen dödades i Berlin och Prag. Vedergällningen fick en tragisk kulmen den 10 juni i den lilla tjeckiska gruvbyn Lidice. Utan grund hävdade man att byborna deltagit i lönnmordet på Heydrich och alla 16 år fyllda män sköts, barnen och kvinnorna sändes till koncentrationsläger och byn jämnades med marken. Slutligen ströks namnet på byn från alla tyska kartor. Budet om Lidices förstörelse spriddes ut i världen och nådde även den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinů, som under kriget hade bosatt sig i Förenta Staterna. Då han kommit över den första bestörtningen reagerade han som konstnärer gör med sin konst. På bara några dagar i augusti 1943 komponerade han en elegi för orkester till minne av tragedin i Lidice. Uruppförandet ägde rum i oktober samma år i New York. Memorial to Lidice hör till de mest kända och 2
mest gripande verken i Martinůs enorma produktion. Martinů har laddat verket med stark musikalisk symbolik. Genast i början klingar ett lån ur en medeltida böhmisk koral, vars ord Helige Václav, låt oss inte gå under har under sekel fungerat som tjeckernas protest mot förtryck. I slutcrescendot klingar öppningsmotivet ur Beethovens femte symfoni, det berömda ödesmotivet. Det var de allierades segersymbol under kriget. Tonen i Beethovens symfoni är segerviss redan i sig, men det ödesdigra rytmmotivet tre korta toner och en lång - råkar också sammanfalla med bokstaven V för Victory i morsealfabetet. Även i Martinůs verk kommer det en glimt av hopp, då musiken klarnar i de sista takterna och övergår i ljus C-dur. Gustav Mahler (1860 1911): Der Tamboursg sell (TRUMSLAGARGOSSE) (1901); Der Schildwache Nachtlied (SKILTVAKTENS NATTSÅNG) (1892) I början av år 1887 fick Gustav Mahler tag på en upplaga av den tyska folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Mahler kände några av dikterna från tidigare men nu blev han alldeles speciellt förtjust i dem. Under de närmast följande knappa 15 åren komponerade han 24 sånger till texter ur samlingen, dvs. över hälften av alla hans sånger. De tidigaste Wunderhorn-sångerna skrev Mahler för sångstämma och piano, men år 1892 började han gestalta sina sånger orkestralt. Han använde även en del av sina Wunderhorn-sånger i sina symfonier nr två, tre och fyra. Mahler blev speciellt förtjust i den folkliga äktheten i Wunderhorn-dikterna. Han har sett bakom dikternas skenbara enkelhet och införlivat deras innehåll med sin egen musikaliska världsbild som omfattar tvära kombinationer av olika stämningar. De sånger där Mahler riktar sin djuplodande blick mot militärlivet bildar en egen effektfull och karaktäristisk värld. I dem fördjupar och skärper han dikternas på många sätt gripande känslor med signaler, marschrytmer och trumslag, som hör till hans grundvokabulär. Der Tamboursg sell (Trumslagargossen), som kom till år 1901, blev Mahlers sista Wunderhorn-sång. Den framskrider i bitter ton och med tunga steg som en sorgmarsch, som följer en ung militär trumslagargosse, då han på väg mot galgen tar farväl av livet. I sången Der Schildwache Nachtlied (Skiltvaktens nattsång, 1892) låter Mahler verklighet och dröm kollidera med varandra. Vaktens repliker alternerar med lugna svar från en flicka som är föremål för hans drömmar. Här drömmer en yngling som står vakt på natten mitt under krigets hårda verklighet och i de sista versraderna visar drömmeriet sig bli ödesdigert för honom. Paul Hindemith (1895 1963): Mathis der Maler (1934) Huvudpersonen i Hindemiths opera Mathis der Maler är den tyske renässansmästaren från början av 1500-talet Matthias (Mathis) Grünewald. Händelserna utspelar sig under tyska bondekriget på 1520-talet, då bönderna gjorde uppror och kämpade för sina rättigheter. Spänningen skapades på den tiden huvudsakligen av religionsstrider och av sammandrabbningar mellan adelsmän och bönder. På 1930-talet var läget eldfängt i Tyskland och detta betonas ytterligare av vissa enskilda detaljer i musiken, såsom de blossande bokbålen i tredje satsen. Hindemith fick sin opera färdig år 1935. Det var otänkbart att sätta upp den i Tyskland och uruppförandet ägde rum i Zürich 1938. År 1933 då Hindemith redan hade inlett arbetet på Mathis der Maler, fick han en beställning av Wilhelm Furtwängler för Berliner Philhar- 3
Hannu Lintu moniker. I det nya orkesterverket valde Hindemith att använda sig av operans tematik och gav verkets tre satser namn som har med operan och Grünewalds konst att göra: Engelkonzert (Ängelkonsert), Grablegung (Gravläggning) och Versuchung des heiligen Antonius (Den helige Antonius frestelse). Rubrikernas målningar härstammar från Grünewalds mest kända verk, den isenheimska altartavlan som befinner sig i Colmar i Frankrike. I operans sista akt fullbordar Grünewald sin tavla. Symfonin blev färdig i början av år 1934. I mars dirigerade Furtwängler uruppförandet i Berlin, som fick ett gott bemötande både av publiken och kritiken och något senare dirigerade Hindemith verket för det tyska skivbolaget Telefunken. Senare samma år vände vinden och kompositören utsattes för angrepp. I december 1934 anklagade propagandaministern Joseph Goebbels Hindemith för hemska dissonanser, kulturbolsjevism och för att vara andligt oarisk. Det är ironiskt att angreppet mot Hindemith började efter symfonin Mathis der Maler. I hans produktion innebar den nämligen en vändning i riktning mot en mera tonal och traditionell musik, och hans balanserade kontrapunktik andas respekt för traditionen. Den inledande satsen i Engelkonzert utgör som sådan operans uvertyr. Också den andra rätt korta satsen Grablebung, som får rollen av långsam sats, härstammar direkt ur operan, där den utgör mellanspel i den sista akten. Den mest omfattande, mest komplexa och mest dynamiska satsen i symfonin är Versuchung des heiligen Antonius, som Hindemith sammanställde utgående från musiken i den senare delen av operan. Kimmo Korhonen (sammandrag) Lintu har studerat piano- och cellospel vid Åbo konservatorium och senare vid Sibelius-Akademin, där han inledde sina studier i dirigentklassen för Jorma Panula, Eri Klas och Ilja Musin. Lintu har kompletterat sin utbildning bl.a. vid sommarakademin i Siena under Myung Whun Chungs ledning. Han vann den Nordiska dirigenttävlingen 1994 och blev färdig med studierna vid Sibelius-Akademin 1996. Åren 1998 2001 var Lintu chefsdirigent för Åbo stadsorkester. Därefter följde en treårsperiod som konstnärlig ledare för Helsingborgs symfoniorkester 2002 2005. I augusti 2009 tillträdde Lintu som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Filharmonia. Lintu samarbetar också med kammarorkestern Avanti! och år 2005 var han konstnärlig ledare för Avantis sommarfestival. Utöver de viktigaste inhemska orkestrarna har Lintu dirigerat radioorkestrarna i Berlin, Paris, Frankfurt och Stuttgart, Sydney och Melbourne Symphony Orchestra, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, New Zealand Symphony Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne och Scottish Chamber Orchestra. Juha Uusitalo Uusitalo utbildade sig till diplomflöjtist vid Sibelius-Akademin. Före sin sångarkarriär spelade han flöjt i några av de största orkestrarna i Finland. Via Vasa Opera och Ilmajoki musikfestspel kom Uusitalo till Finlands Nationalopera, där han debuterade som sångare 1997. Han var fastanställd som solist vid Operan 2000 2008. Uusitalo väckte uppmärksamhet internationellt vid musikfestspelen i Tyrolen 1999, där han sjöng Wanderer i Wagners Siegfried under ledning av Gustav Kuhn. Ännu större uppmärksamhet väckte han i de 4
europeiska operahusen, då han fick medverka i Rhenguldet och Ragnarök av Wagner under Zubin Mehtas ledning vid Bayerska statsoperan i München. Wagners Den flygande holländaren är den roll som Uusitalo har sjungit mest. Han har uppträtt som Holländaren i alla betydande operahus. Under innevarande säsong sjunger Uusitalo Wotan i Wiener Staatsopers nya Ringcykel. Hans kalender fylls för flera år framåt till stor del av Wagneroperornas stora basbarytonroller, Wotan och Wanderer i Ringen, titelrollen i Den flygande holländaren och Amfortas i Parsifal. Uusitalo uppträder bl.a. på Metropolitan i New York, statsoperorna i Berlin och München, samt vid operafestivalen i Nyslott. Under vårsäsongen 2010 debuterar han som Scarpia i Tosca på Covent Garden och sjunger i titelrollen i Den flygande holländaren på Metropolitan. Uusitalo är även efterfrågad som solist med symfoniorkestrar och som romanssångare. Han arbetar regelbundet med de främsta dirigenterna i världen. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5