Hundarna i Broa Halla.

Institutionen för arkeologi och antik historia Hundarna i Broa Halla. Hunden under järnåldern Emilie Olsson Kraniet från hunden i Grav B. Foto Emilie Olsson 2018 Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi med inriktning osteologi C VT 2018 Handledare: Gustav Malmborg

Abstract Olsson, E. 2018. Hundarna i Broa Halla. Hunden under järnåldern. Olsson, E. 2018. The dogs in Broa Halla. Dogs under the Iron age. In this study, four dogs from three graves from the Iron Age burial field Broa in Halla 48: 1 will be analysed. What can an osteological analysis of the dog s skeletons tell about them? How big were they, how old, and were there some diseases? Can the relationships between dogs and the individuals from the graves be seen? How were the dogs killed? What can the dog tell us about society in Broa Halla during the Iron Age? Why were dogs buried with hu mans? Is it a hunting companion who faithfully follows its owner to life after death or is it a symbol of something? This study has examined similar tombs from Sweden to see if there are any similarities and/or differences. Such an example is Halla Broe 46:1 which has been interpreted to be part of the same burial ground as Broa Halla. Examination and comparison of the graves from Vendel and Valsgärde is added as well. The conclusion in this essay is that the graves have dogs that are large with a shoulder-height between approximately 60-73 centimeters. They have probably been used in hunting with horses when the graves also have horses in them. Larges dogs in this size are first seen in archeological materials from the iron age. Two of the dogs have some similarities with the greyhound type but this can not be conclusory proven due to the deteriorated state of the remains. This type of dogs shows that the humans in the graves have had a high societal standing in the community in Broa at their time and shows to contact with other places and import. This can also be evidence of breeding that targets different uses of dogs. Keywords: Broa Halla, dogs, Iron age, burial practises, Vendel period. C-uppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Gustaf Malmborg. Ventilerad och godkänd 2018-06-16. Emilie Olsson Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden

Tack Tack till Statens historiska museum för lån av material till denna uppsats. Tack till Gustav Malmborg för all hjälp och handledning. Tack Emmelie Bengtsson för din hjälp och förslag på material att analysera då jag ville studera hundar i gravar.

Innehållsförteckning 1. Inledning... 4 Syfte... 5 Frågeställning... 5 Avgränsning... 5 2. Teori och Metod... 6 Teoretiska perspektiv... 6 Metoder... 6 Broa Halla... 7 Material... 7 Genomförande... 8 Förväntade resultat... 8 3. Analys och Resultat... 9 Hunden under järnåldern... 9 3.1.1. Storlekar... 9 3.1.2. Typer av hundar... 10 3.1.3. Föremål... 10 3.1.4. Offrade hundar... 11 Grav A... 11 3.2.1. Beskrivning av grav A... 11 3.2.2. Resultatet av analysen av Grav A... 12 Grav B... 13 3.3.1. Beskrivningen av grav B... 13 3.3.2. Resultatet av analysen av grav B... 14 Grav G... 15 3.4.1. Beskrivningen av grav G... 15 3.4.2. Resultatet av analysen av grav G.... 15 Resultat och jämförelse... 18 4. Avslutande diskussion... 21 5. Slutsats... 23 6. Sammanfattning... 24 Framtida forskning... 25 Referenslitteratur... 26 Illustrationsförteckning... 28 Bilaga 1... 29

1. Inledning Hundar förekommer i gravar redan under stenåldern och den äldsta påträffade begravda hunden i Sverige är ca 9000 år gammal och påträffades begraven vid Hornborgasjön. Den var placerad i sovställning liggandes på sidan och beströdd med pulveriserad rödockra (Gräslund 2014: 31). Det äldsta säkra arkeologiska fyndet av en domesticerad hund är från Tyskland och är 14 000 år gammal vilket gör att hunden är det äldsta husdjuret människan har. Arkeologiska och genetisk studier visar på att hunden domesticerades från vargen (Björnhag 2008: 14). En intressant arkeologisk plats från stenåldern är Skateholm där människor har begravt hundar både ensamma och tillsammans med en människa. I elva av gravarna från Skateholm har hundar fått individuella gravar där vissa av dem fått gravgåvor vilket tyder på att hunden var viktig del i deras samhälle (Jennbert 2011: 108; Larsson 1988: 147 153). Även om hunden har varit med oss länge är det svårt att tolka hur stor betydelse den haft i dåtidens kultur på grund av att det finns spår från stenålder som tyder på att ibland har människor även flått hundar för pälsen samt att de även ätit hund (Gräslund 2014: 34). Vilket visar på att den haft olika betydelser på olika platser och tidsperioder. Under bronsåldern är jaktbilder med hundar på hällristningar vanliga. Forskare har även sett att det fanns olika typer av hundar på hällristningarna som till exempel spetshund typ med sin typiska ringlande svans (Gräslund 2002: 167; Gräslund 2014: 35). Under bronsåldern började människor kremera sina döda och då är det vanligt med djurben i gravarna som även dem är kremerade. Bland dessa djurben är det vanligt att finna hund som även dem följer med i gravarna med sina ägare. Kremering var under bronsåldern det dominerande gravskicket (Gräslund 2014: 35). Att djur kremeras med den döde är något som ökar med tiden under bronsåldern och början av järnåldern. Under Vendeltid kulminerar kremeringsgravar innehållande djur för att helt upphöra med kristendomens intåg. I kremerade gravar med djur är hund samt får vanligast, men hunden blir vanligare under yngre järnåldern. Hunden finns både i mans- och kvinnogravar, både kremerade och skelettala gravar. Under samma perioder finns kremerade gravar utan djurben (Sigvallius 1994: 106 108). Även under järnåldern som under stenåldern finns individuella hundgravar ett exempel på detta är en hund begraven i Gårdlösa i Skåne (Jennbert 2011: 108 109; Stjernquist 1993: 127). I denna uppsats kommer hunden under järnåldern studeras då det finns en lucka i forskningen och informationen om hunden under denna period. Flera studier har gjorts på hunden från stenåldern då intresset legat på att studera domesticeringen av hunden. Medan forskningen om hundar från järnåldern där har intresset varit svalare. Utan forskare har mer dokumenterat att den finns där och inte gjort mycket mer än det förutom om forskare ha kunnat urskilja hundar av vinthundstyp, då har hunden varit en mäktig och rik mans ägodel. Under järnåldern blev hunden det vanligaste djuret i kremerade gravar och detta borde visa på att hunden var viktig i människans samhälle under järnåldern eller var den kanske ett viktigt offer. För att kunna svara på dessa frågor måste fler studier göras. I denna uppsats analyseras fyra hundar från gravfältet RAÄnr: Halla 48:1 i Broa i Halla socken utanför Roma på Gotland. Benmaterialet från denna plats har inte tidigare osteologiskt analyserats vilket gör att ny information kommer fram om denna plats. Denna uppsats fokuserar på hundarna i gravarna och inte de mänskliga individerna, utan studentkollegan Emmelie Bengtsson (2018) analyserar dessa i sin uppsats. 4

Syfte Syftet med denna studie är att analysera de fyra hundar som finns i tre av de utgrävda järnåldersgravarna från Broa Halla på Gotland RAÄ-nr: Halla 48:1 (SHM 11106). De tre gravarna är skelettgravar av den så kallade flatmarksgravs typen. Det har undersökts vad för kunskap om dessa hundar det går att få fram genom osteologiska undersökningar. Kunskap om sjukdomar, mankhöjd, ålder, kön samt om det finns andra metriska undersökningar som går att tillämpa på benmaterialet. Intresset ligger även i att undersöka om det går att se likheter samt olikheter med liknande gravkontexter från samma tidsperiod på andra platser på Gotland samt i andra delar av Sverige. Ytterligare syfte är att analysera om hunden går att koppla till föremål eller individen från samma grav. Gravarna i Broa Halla har inte tidigare studerats osteologiskt utan fokuset har varit på föremålen som följt med individen i grav A. Ingen osteologisk könsbedömning har gjorts på individerna. Vissa könsbedömningar har gjorts utifrån de arkeologiska föremålen, men inga studier har gjorts på djuren i gravarna förutom ett omnämnande i den arkeologiska rapporten. Då dessa gravar grävdes ut 1899 finns planritning vid antikvariska topografiska arkivet över gravarnas lägen men ej mer än så. Hur individerna i gravarna var placerade eller hur djuren i gravarna låg finns bara några korta kommentarer om. Två av gravarna, grav B och grav A nämns det hur hästarna ligger och bara i grav A nämns det var hunden låg. Detta försvårar tolkningarna av gravarna. Det enda som finns är rapporten där fokus ligger på föremålen med fint ritade illustrationer av de föremål som grävts fram i graven samt beskrivning av dessa. De Mänskliga individerna i gravarna har bedömts till vilken tidsperiod de är begravda genom studier av föremålen (SHM 11106; SHM 10796). Denna studie kommer ge en bredare bild över gravfältet Broa Halla än tidigare och kommer ge mer kunskap om hundarna i gravarna samt deras relation med människorna i graven. Denna studie är viktig då ingen studie av benmaterialet tidigare gjorts. Genom att göra detta fylls den luckan i information om gravarna med information som inte tidigare fanns. Vilket gör att det lättare går att göra jämförelser med liknande järnåldersgravar från andra platser. Frågeställning Frågeställningarna för denna uppsats är: Vad för information går det att få fram genom att studera det osteologiska materialet av hundar och vad berättar hundarna i Broa Halla? Går det att se ålder och kön? Sjukdomar samt dödsorsak? Går det att se vilken typ av hund det är samt vilket användningsområde i samhället dem haft? Finns det föremål i graven som kopplas samman med hundarna och vad visar dessa på? Vad kan hunden bidra med för kunskap om platsen? Avgränsning Denna uppsats kommer endast fokusera på hundarna från gravfältet och hunden under järnålder. Emmelie Bengtsson (2018) analyserar det mänskliga materialet från samma gravfält, därför kommer hennes analys av individers kön och ålder användas. I denna studie har det fokuserats på att bara gå igenom de påsar med material markerat som djur eller där art inte närmare är dokumenterad sen innan och låta kollegan fokusera på påsarna som är markerade människa. 5

2. Teori och Metod I detta kapitel kommer först det teoretiska perspektivet tas upp, sedan vilka metoder som använts under analysen av materialet. Efter det kommer lite information om platsen Broa i Halla socken på Gotland. Sedan en beskrivning av det analyserade materialet från denna plats och hur genomförandet ska gå till väga och sist vad som det förväntade resultatet i denna uppsats är. Teoretiska perspektiv Det teoretiska perspektivet är att studera vilken kunskap det finns om hunden under järnåldern genom att analysera texter och rapporter om hunden under järnåldern samt att undersöka rapporter från liknande gravkontexter som materialet från Broa Halla. Fokus ligger på hundarna från Broa Halla och jämföra mot andra gravar med hund från järnåldern för att se vad de kan ge för kunskap om dessa. Vad det finns för lik- och olikheter mot andra gravar. Vad berättar denna information om hundarnas användning i samhället på platsen samt vilka kontakter människorna på platsen haft. Även vad för typ av hundar som finns på denna plats under denna tidsperiod. Vad kan hundarna visa på för ställning i samhället människorna i gravarna haft i Broa Halla. Metoder De metoder som använts är: För artbestämning av benmaterialet har det osteologiska referensmaterialet från osteologiska laboratoriet i Uppsala universitet, campus Gotland använts för att kunna göra jämförelser med. För könsbedömning av hund undersöks om penisbenet finns eller inte i gravarna. För könsbedömning har även benkammen (crista sagittalis) på skallen studerats i den utsträckning om denna finns bevarad, då den är kraftigare på vuxna hannar än hos tikar (During m.fl. 1992: 113). Ålderbedömning på hundarna har gjorts utifrån epifyserna om dessa är helt fusionerade (ihop växta) eller inte. Detta har gjorts via fusioneringstabeller enligt Silver (1969: 285 286). Hos hundar är skelettet i regel helt fusionerat vid 1 ½ års ålder (Silver 1969: 285 286). Fusioneringsgrad redovisas i benlistan genom att använda F för fusionerat, O för ofusionerat och C för slutande/epifysring detta enligt Malmborg (2004). När det inte gick att se om benet var fusionerat har ett minustecken använts. Om den nedre delen av benet fanns men ändå inte gick att se om det var fusionerat, alternativt att den delen fanns men inte är en sådan skelettdel som har en epifys som växer fast har ett minustecken använts. För mankhöjdsberäkningar kommer denna studie att använda sig av både Harcourt (1974: 154) och Koudelkas (1885) formler, detta för att lättare kunna göra jämförelser av tidigare analyser. Alla mätningar av ben och kranium har gjorts utifrån von den Driesch (1976). 6

Broa Halla Gravfältet i Broa ligger på en ås i Högbro, Halla socken strax utanför Roma på Gotland. Platsen idag är en flack grusplatå bevuxen med björk och barrskog. Gravfältet är väldigt stort och grävts ut i flera omgångar. Då de flesta gravar ej varit synliga ovanför marken samt att vissa delar har blivit borttagna finns det flera olika fornlämningsnummer för gravfältet, men har tolkats av arkeologer att det borde ha varit ett gemensamt stort utsträckt gravfält på sin tid. På andra sidan landsvägen finns gravfältet Halla 46:1, detta gravfält är tolkats som vara en del av samma gravfält som Halla 48:1. Även RAÄ nr. Halla 1:1, Halla 1:2, Halla 74:1 och Halla 79:1 har troligtvis även varit en del av samma gravfält. Möjligt att även Halla 78:1, Roma 31:1, Roma 31:2 och Roma 32:1 kan ha varit en del av gravfältet (fig. 1) (Langhammer 2011: 4). De undersökta gravarna på gravfältet Halla 46:1 bestod av 120 gravar som huvudsakligen daterades till folkvandringstid men även äldre Vendeltid. Av dessa var nio skelettgravar och 102 brandgravar och nio gravar utan ben. Inga djurben i skelettgravarna bara i brandgravarna (Johansson 2007: 5; Langhammer 2011: 4,8). Figur 1: Karta över Broa Halla i Högbro utanför Roma på Gotland. De två blåmarkerade gravfälten Halla 48:1 och Halla 46:1 har tolkats att de tillhör samma gravfält. Material Det osteologiska materialet är djurben och mänskligt material från gravfältet Halla 48:1 i Broa Halla i Högbro i närheten av Roma på Gotland. Benmaterialet är lånat från SHM (Statens historiska museum) inventarienummer 11106. Anteckningar om gravarna A och B samt föremålsfynden från dessa finns även under SHM 10796 då denna plats är undersökt i två omgångar, först en förundersökning sen senare samma år en mer ordentlig utgrävning. Denna plats undersöktes och grävdes ut under sommaren 1899 då markägaren påträffat två gravar då 7

han grävde på sin gård. Den som hade hand om utgrävningen var Folkhögskoleföreståndaren Hans Hansson som arbetade på en folkhögskola på Gotland. Tidigare undersökningar av platsen i juni samma år gjordes av Oskar Almgren. Sammanlagt under utgrävningen påträffades fjorton stycken gravar och tre anläggningar. Varav fem gravar var skeletala och elva var kremerade. Av dessa gravar påträffades under utgrävningen djurbensmaterial i fyra av dem. Enligt benslistan hos SHM består benmaterialet från gravfältet av totalt ca 61 kg material (SHM 11106). I denna uppsats har det analyserats djurbensmaterial från de tre gravar där det har dokumenterats att det finns hund. Dessa gravar är alla skeletala flatmarksgravar och är dokumenterade som grav A. grav B och grav G. Genomförande Studien har börjat med att analysera det osteologiska materialet från gravarna i Broa Halla RAÄ-nr 48:1. Sedan har det genomförts mankhöjdsberäkningar, ålders- och typbestämning av hundarna, samt undersökt för eventuella patologier. Gick det att se hur hundarna dödats innan de lagts i graven? För mankhöjdsberäkningarna har det använts kriterier utarbetade av Koudelka (1885) samt av Harcourt (1974: 154) och för åldersberäkningarna de från Silver (1969: 285 286). I Studien har det även undersökts om Von Mosczinisky (2001) osteometrisk metod (mätningar på skelett) går att använda på detta material för att se eventuella likheter med idag levande hundar samt vinthundar. Resultaten i denna uppsats har sedan jämförts mot resultat från andra forskningar på hundar från liknande gravkontexter från järnåldern. I studien har utgrävningsrapporten från Broa Halla blivit analyserad för att konstatera om det finns föremål i gravarna som kan kopplas till hundarna. Det har även utförts litteraturstudier kring den generella hunden under järnåldern i syfte att se skillnader samt likheter mellan gravarna med hundben i. Sedan har mätningar av hundskeletten från Broa Halla jämförts med mätningar andra forskare har gjort på skelettmaterial av hundar från andra järnåldersplatser. Studerat vad hunden har haft för betydelse för människan under järnåldern. Vad hunden använts till och hur relationen mellan människan och hunden varit. Denna information har sedan samlats till en mer övergripande text om studiet av hundar under järnåldern och vad andra forskare kommit fram till om hundar. Vilka tolkningar har gjorts på hundar i gravkontexter? Vilka olika typer av hundar har observerats i tidigare undersökningar? Vilka tolkningar har gjorts på dessa hundars användningsområden i samhället? Förväntade resultat Förväntade resultat är att få fram mankhöjd på hundarna samt att få fram ålder och kön på dem. Även få fram om det finns sjukliga förändringar på skeletten samt om det finns spår av hur dem dödat hundarna. Går det att se olika typer av hundarna genom osteometriska metoder. Få fram likheter och olikheter med de undersökta gravarna mot andra gravlagda hundar från järnålder. Även få en bättre bild över hur relationen var mellan hunden och människan under järnålder. Få en bättre förståelse för gravfältet i Broa Halla och individerna som är begravda där. Att bättre förstå hundens användning och plats i samhället under järnåldern. Var den bara för jakt eller hade den även andra användningsområden. Även att öka förståelsen varför människorna under järnåldern valde att begrava sina döda med hundar. Om hunden hade någon symbolisk betydelse under järnåldern och i så fall vad? 8

3. Analys och Resultat Broa, Halla Socken, Gotland. RAÄ nr: Halla 48:1, SHM 11106. Utgrävnings år 1899. Daterat till 800 900 e. Kr, Lån av Statens historiska Museum. Obrända och brända människoben och djurbens material. Detta kapitel kommer att börja med att gå in djupare om hunden under järnålder och ta upp den information och forskning som finns i det ämnet sedan kommer det att ställas upp resultatet från analysen av hundarna i gravarna från Broa Halla i sina egna små kapitel sen efteråt göra en jämförelse mellan de tre gravarnas resultat i ett sammanlagt resultat från gravarna. Hunden under järnåldern Under järnåldern använde människor hunden som vakt- och vallhund samt jakthund. Hunden fanns i varierad storlek under järnåldern (Nilsson & Crozier 2006: 71). Hundar har använts i jakt med häst, detta finns avbildat på runstenar och bildstenar från järnåldern som till exempel runstenen från Balingsta socken i Uppland. På denna sten finns en jaktscen inristad med spjutbärande ryttare, skidlöpande bågskytt och två hundar varav den ena avbildats med stubbsvans. Även på bildstenar från Gotland som till exempel bildstenarna Klinte Huninge I, Garbo Bote, Ardre VIII och Alvskog Tjängvide I har även dem avbildningar på ryttare med hundar där hundarna är av större långbent typ (Andersson 2017: 148; Gustavson 2012: 113; Helmbrecht 2012: 84,85,87; Palmborg 1966: 9; Sten & Vretemark 1988: 154). En del lagtexter från medeltiden ger en bild över vilka typer av hundar det fanns efter järnåldern samt vilket värde dessa hade. Där finns till exempel Södermanslagen från år 1327 där de olika typerna av hundar som nämns är gårdshund, ekorrhund, hjordhund, mjöhund och knähundar som gör att under medeltiden fanns fem olika typer av hundar, jakthund, vallhund, knähund, gårdshundar och mjöhundar. Mjöhunden har tolkats vara en benämning på hundar av vinthundstyp eller som ett samlingsnamn på stora högresta eleganta hundar som folk använde i jakt (Palmborg 1966: 40 41). Knähundar nämns i en norsk lagtext från 1200-talet att de skulle vara små och att det med en manshands fingrar skulle kunna nå runt halsen på den då var det en knähund (Palmborg 1966: 41). Det nämns även i medeltida lagtexter vilket värde det var på de olika typerna av hundarna genom vilken pengasumma personen som dödat en hund fick böta. Till exempel nämns i Södermanslagen att dödade personen en knähund fick han böta 24 öre, mjöhundar, jakthundar samt vallhundar 12 öre medan endast tre öre för en gårdshund (Palmborg 1966: 41 42). Visst är detta flera hundra år efter järnåldern men kan eventuellt visa att även under järnålder fanns olika typer av hundar och att dessa kan ha haft olika värden. 3.1.1. Storlekar Under järnålder finns det dokumenterat arkeologiskt olika storlekar på hundar. Allt från små hundar i knähundstorlek som hundarna från Skopingtull och Landshammargraven som har en cirka mankhöjd på 35 cm samt de hundar i terrier storlek funna i Ladby. Till stora hundar i schäferstorlek funna i Lejre, båtgravarna i gamla Uppsala samt hundar av Greyhounds typ och hundar med en mankhöjd på mellan 60-75cm (Jennbert 2011: 65; Nordahl & Malmius 2001: 94; Sten & Vretemark 1988: 151; Sørensen m.fl. 2001: 105). Vid undersökningarna av 9

hundarna från båtgravarna i Vendel har även där dokumenterats hundar i varierad storlek från 40-70 cm i mankhöjd (Öhman 1983: 177) Detta visar på att det är en större variation på storlekarna på hundarna under järnåldern än om det jämför med hundarna under stenåldern och bronsåldern där storlekarna varierade mellan 30 60 cm (Welinder m.fl. 2004: 83). Brandt (2010) har i sin uppsats undersökt hundar från stenåldern på Gotland och kommit fram att dessa hade en mankhöjd som varierade mellan 31,77-57,29 cm med en medelmankhöjd på 47,1 cm. Vilket visar på att innan järnåldern inte fanns hundar större an 60 cm utan mycket stora hundar varit vanliga under järnåldern om detta beror på avel eller import vet forskare inte riktigt säkert men då det verkar ha funnits flera olika typer av hundar under järnåldern verkar det troligt att medveten avel för olika ändamål bedrivits. Forskning tyder även på att hundar kan ha varit eftertraktade handelsvaror och kan ha använts som gåvor mellan stormän från olika delar av Sverige och Europa (Andersson 2017: 117). 3.1.2. Typer av hundar Att se olika typer av hundar i arkeologiskt material är inte lätt men den typ av hund som forskare har kunnat urskilja i arkeologiska material från järnåldern är hundar av vinthundstyp. Dessa hundar har urskilt sig från andra då dessa då de långa rörbenen (ossa longa) har en extrem längd samt att strålbenet (radius) och skenbenet (tibia) är längre än överarmsbenet (humerus) och lårbenet (femur). Detta brukar vara tvärt om på andra hundtyper. Kalvarium (skallen) har inget eller nästan inget stop (pannavsats). Vilket ger skallen en mer rak profil. Okbenets (zygomaticum) bredd samt avståndet från kalvarium är ringa. Benkammen på skallen (crista sagittalis) sitter aboralt på kalvarium (Von Mosczinsky 2001: 4; Öhman 1983: 177). Von Mosczinsky (2001: 6-7,11-12) har i sin uppsats studerat att det går att se att hundkraniet är av vinthundstyp genom att göra mätningar på det och i sådana fall vilka mått som detta går att se på. Vilket ska göra det lättare för forskare att urskilja hundar av vinthundstyp från arkeologiska benmaterial av hundar från järnåldern. Hon har kommit fram till att det måttet som bäst kunde visa på vinthund på kraniet är mått 35 som är minst palatala bredd som är ett mått som mäts bakom hörntänderna (canin) där överkäken (maxilla) är som smalast. Vinthundar är mycket smalare där än andra hundraser. På underkäken (mandibula) var det svårare att hitta ett mått men medelvärdet på mått 11 visade på att vinthund har längre tandrad än andra raser. Mått 11 är främre kindtandsradens (premolar) längd mellan främre kindtand nr 1 och främre kindtand nr 4 i underkäken. 3.1.3. Föremål I gravar har arkeologer funnit föremål som kopplats till hundarna i gravarna. I Vendel har arkeologer påträffat två hundar som bar halsband av järn i båtgravarna. Även i Valsgärde har arkeologer påträffat halsband i järn som till exempel ett spik/broddhalsband från grav 10 (Öhman 1983: 173 174). Flera av hundarna i Valsgärde var kopplade och kopplen bestod av järnlänkarna som låg bredvid hundarna i graven. I grav 7 i Valsgärde påträffades flera koppel men ingen hund. Kopplen har troligtvis även bestått av läder och halsbanden på hundarna har troligen även varit av detta material men är inte bevarade. Vissa halsband hade beslag som var fint ornerade (Andersson 2017: 118 120; Gräslund 2002: 168; Gräslund 2014: 39). Även i båtgraven i Ladby i Fyn i Danmark har koppel samt halsband till hund påträffats under arkeologiska undersökningar. Den döda hade fyra hundar med sig i graven som var sammankopplade från sina halsband med koppel som gick till en förgylld bronsring sedan gick det en rem från denna ring som den döda höll i sin hand. På remmen var det en fint dekorativ och förgylld lekare (vridbar ringbult) i form av en bronsholk (Gräslund 2002: 168; Gräslund 2014: 39; Jennbert 2011: 65; Sørensen m.fl. 2001: 94). 10

3.1.4. Offrade hundar Hunden i gravar är oftast tolkade som en gravgåva. Att den trogna hunden följer sin ägare med till livet efter döden. Men den kan även ha haft en symbolisk betydelse. Hundar är vanliga i gravar men det är sällan arkeologer påträffar dem på boplatser (Gräslund 2002: 2). Under undersökningar för Öresundsförbindelsen har arkeologer funnit hundkranier och käkar deponerade i gropar och brunnar från bronsålder samt järnåldern. Deponeringen av hundarna har tolkats som offerhandlingar (Nilsson & Crozier 2006: 71). Hunden är väldigt sällan omnämnda i de nordiska skriftliga källorna. I Snorres Edda omtalas dock hunden Garm som vaktar Hel som är underjorden människornas dödsrike i nordisk mytologi (Nilsson & Crozier 2006: 72). I Adam av Bremens skildringar av hednatemplet i gamla Uppsala från omkring 1070 nämner han en offerlund där människor, hästar, hundar samt andra djur var offrade hängande i träden (Andersson 2017: 116). I Ibn Fablans skildringar från 920-talet nämnder han att människorna vid begravningen dödade en hund och slängde upp på båtgraven. Då hunden är väldigt vanlig i gravar från järnålder och hunden Garm vaktar dödsriket har forskare som till exempel Gräslund (2014) tolkat att hunden kan ha med livet och döden att göra. Att den inte bara är en kamrat som följer med till livet efter döden utan är en ledsagare som leder den döde till dödsriket. Samt att det är därför hunden är lika vanliga i kvinnogravar och mans gravar (Gräslund 2014: 43 44). Grav A Grav A är en flatmarksgrav och den som har fått mest uppmärksamhet av de gravar som grävts ut på detta gravfält. Den har fått det då den har många värdefulla gravgåvor. Det var även den grav som markägaren först påträffade när han skulle gräva på sin gård. I denna grav innan analysen var det dokumenterat att det var en individ av människa, en häst möjligtvis två, en hund möjligtvis två, ett nötkreatur, ett får och ett svin. 3.2.1. Beskrivning av grav A I anteckningarna om förhöret den nionde juni med markägaren Korpralen Carl Olsson gjord av länsmannen Johan Smedberg, påträffade Olsson den första Graven som sedan fick beteckningen Grav A när han en tisdag den 19 maj skulle gräva en grop som han sedan kunde ha ner en stor sten i. I gropen påträffade han förmultnade ben. Benen kunde sedan, när skallarna grävts fram identifieras som skelett från en människa och en häst. Han uppmärksammade även att människan ska ha legat över hästen i graven. Han fortsatte gräva och påträffade ca 20 st. bronsstycken som var eller hade varit förgyllda samt ett svärdsfäste, två söljor, delar av ett betsel, en pärla av glas eller sten samt ett föremål som han inte viste säkert det var med tyckte det liknade ett fiolstall. Har senare identifierats som ett Lyrstall i bärnsten. Han tog tillvara på dessa saker och hade sen ner stenen i gropen och fyllde igen den. Fyndplatsen låg alldeles intill landsvägen i Högbro (SHM 10796). I anteckningar den 10 juni av Oskar Almgren låg grav A 10 steg från huset i östlig riktning från husets nordostligaste hörn och fem steg söder om Landsvägen. Grav A låg på ca 1 meters djup under ett lager av kullersten. Hästen ska ha legat i ungefär norr-söderriktning eller nordostlig-sydvästlig riktning med huvudet mot norr/nordost. Människan låg över hästen med huvudet mot väst/nordväst. Troligen på rygg med ansiktet vänt uppåt. Till höger om människans huvud påträffades svärdet, pärlan och stallet i bärnsten. Betslet låg i hästens mun. De förgyllda beslagen låg runt hästens huvud. Resterande fynd nämnde inte Olsson var han påträffat dem. Graven var igenfylld när Almgren besökte platsen (SHM 10796). I folkhögskoleförståndarens Hans Hanssons anteckningar påträffade han i grav A väldigt förmultnat skelett av en människa. Ett relativt helt skelett av häst som han bedömt till att vara hingst. Vad denna bedömning gjorts på nämns inte. Han har även påpekat att det finns ett 11

skulderblad (scapula) från en annan häst i graven då denna har en annan färg än det andra delarna av häst skelettet. En hund av större storlek som låg vid människans fötter i graven. Han har även påträffat ett överarmsben (humerus) som han tror kan vara hund. I graven påträffades även tänder, övre extremiteter, kotor och revben samt bakfötter av ett nötkreatur. Kanonben och hand/fotrotsben från får samt en bit av en överkäke med kindtänder och en ländkota från svin (SHM 11106). 3.2.2. Resultatet av analysen av Grav A I grav A har det analyserat totalt 15 247 gram ben och totalt 1268 stycken benfragment. Materialet i graven var ganska kraftigt fragmenterat och skadat. En förklaring till det dåliga bevaringsförhållandet för benen är att markägaren skadat det vid den grävning då han påträffade benen (Se även avsnitt 3:2:1). Flera ben och främst hästbensmaterialet hade mycket tafonomiska märken, alltså märken som uppkommit efter de begravits i detta fall är det troligtvis märken som kommer från en spade eller annat verktyg att gräva med. Hunden I denna grav har det påträffats 586 gram som identifierats som hund ( familiaris) fördelade på 84 stycken fragment. Varav åtta fragment är av tänder (dentes), två fragment av underkäke (mandibula), 21 fragment Figur 2: Överblick över fördelningen av benfragmenten från hunden i Grav A benämnd hund 4. Foto Emilie Olsson 2018. Omarbetad från bild i Nickel m.fl. (1986: 166). av kotor (vertebrae), 20 fragment av revben (costae), ett fragment av skulderblad (scapula), två fragment av överarmsben (humerus), två fragment av armbågsben (ulna), två fragment av strålben (radius), två fragment av bäcken (coxae), två fragment av lårben (femur), två fragment av skenben (tibia), två fragment av hälben (calcaneus), 11 fragment av mellanhand/mellanfotsben (metapodalier), sex fragment av falanger (phalang). För en bättre överblick över fragmentfördelningen se fig. 2. Då denna hund var den fjärde hunden som analyserats har den fått benämningen Hund 4 i tabell 5, fig. 11, fig. 12 och bilaga 1. MNI: Då det bara finns ett fragment av varje benelement har det bedömts till att det är en individ av hund i grav A. Vid närmare undersökning kom det fram till att det nämnda överarmsben (se även avsnitt 3.2.1) som vid tidigare undersökningar tolkats att kunna eventuellt vara från hund har blivit bedömt att vara från svin. Vilket förändrade den misstanke om det kunde vara två hundar till att bara vara en hund i grav A. Könsbedömning: Då inget penisben har påträffats kan hund 4 vara en tik men då även inga fragment av benkammen (crista sagittalis) identifierats/påträffas kan detta inte med säkerhet sägas. Därför bedöms kön till kön? Åldersbedömning: Då alla åldersindikerande ben är fusionerade är det en vuxen hund i Grav A med ålder minst på 1 ½ år. Mankhöjdsberäkning: Från hund 4 kunde tre ben mätas för mankhöjd det ena var ett överarmsben och det andra var ett strålben och det tredje ett lårben (för mått se tabell 5). Från 12

måtten av dessa ben har det beräknats att hund 4 har en mankhöjd på ca 63,43 65,37cm (tabell 5) vilket gör att det är en stor hund i Grav A. Tafonomiskt: Under analysen uppmärksammades att vänstersidans ben är bättre bevarade på hunden än dennes högersida (fig. 3). Detta har tolkats till att denna hund har legat på sidan i graven och på detta sätt tafonomiska blivit mer förmultnad på högersidan än vänstersidan. Övriga arter i graven: I grav A har det även identifierats en individ av människa ( sapiens) denna har bedömts till att vara en man, i åldern över 20-38 år (Bengtsson 2018), två individer av häst ( caballus) varav en individ komplett skelett bedömd till hingst då hingständer finns samt att detta ger den en ålder på över 5 år och övre/nedreextremitet ben från en andra individ, ett får/get (Ovis/Capra), ett svin (Sus scofa domesticus), ett nötkreatur (Bos tarus), en fisk (Pisces sp.) och en igelkott (Erinaceus europaeus). Ett fynd av en fiskkota och en underkäke från igelkott har påträffats, dessa tolkats som recenta fynd som hamnat i graven vid ett senare tillfälle eller eventuellt när markägaren Figur 3: Hund 4: vänstra sidans rörben (ossa longa) till vänster och högersidans rörben till höger. Högersidans ben är sämre bevarade än vänstersidans ben. Foto Emilie Olsson 2018. grävde igen graven. Benen från den andra hästen är ben från köttrika delar har dessa ben tolkats att det kan vara från en slaktad häst och kan vara en offergåva som mat till den döde människan i graven, inga slaktspår har påträffats. Nötkreaturet var det nedre och övreextremitets ben, kranium, flera halskotor samt tre revben. För artfördelningen i grav A se tabell 4. I graven har det även påträffat ett fragment av gråvitt bränt ben som inte närmare kunde identifieras. Grav B Grav B är även denna en flatmarksgrav som markägaren påträffade på en annan del av sin gård. I denna grav innan analysen har det dokumenterats innehålla en individ av människa, två hästar, ett nötkreatur och en hund. 3.3.1. Beskrivningen av grav B I förhöret den åttonde juni med markägaren korpralen Carl Olsson berättar han att han påträffade nästa grav som sedan fick beteckningen grav B när han den 30 maj fortsatte sitt arbete på sin mark. Ungefär 10 meter från Grav A vid kanten av en större grus eller sandgrop påträffade markägaren när han grävde två skelett av vad han såg kreatur. Senare identifierade som hästar och även ett skelett av människa. Dessa var emellertid lite skilda från varandra. Även här påträffade han gravgåvor som ett vapen av järn, bronshylsa, kopparföremål samt två 13

spännen i brons. Gravföremålen från denna grav och grav A tog han sedan med sig in till stan där han lämnade in fynden och anmälde vad han hittat till landskansliet (SHM10796). I anteckningarna den 10 juni av Oskar Almgren låg grav B cirka 10 steg söder om grav A och låg vid kanten av grustaget. Även här har det funnits ett lager av kullersten. Denna grav låg på ca en halv meters djup, en del ännu högre upp. Under graven ska de ha varit orörd sand. I grav B hade benens lägen varit svårare att urskilja. Olsson ska ha iakttagit att ena hästhuvudet låg i norra/nordostliga kanten av graven det andra i södra/sydvästliga hörnet av graven. Hur människan legat kom inte Olsson ihåg. Vapnet/kniven och ett ringspänne hade påträffats mitt i graven och ett ringspänne vid gravens västra kant. Resterande fynd kommer inte Olsson ihåg. Ben från både människa och häst låg kvar på platsen och samlades in av Almgren (SHM10796). I Hans Hanssons anteckningar påträffades ett flätat band av silvertråd bredd 0,7 cm (fig.4) som tolkats som ett hundhalsband. Har tydligen varit fäst på eller rättare flätat över ett nu förmultnat underlag. Kanske ett tyg eller läderband? Nu i två stycken på 19cm och 5,3 cm långa. I graven påträffades ett väldigt förmultet skelett av människa. Två individer av häst. Dock blott skallarna främst tänder, hovar och tåfalanger från två individer. Övriga delar av skelettet ej mer än till en individ. En Individ av nötkreatur där nedre delen av Överarmsben (humerus), övre delen av skenben (tibia) samt 2 3 revben (costae) påträffas. En individ av Hund där delar av kranium, lårben (femur), bäcken (coxae) och skenben påträffas (SHM11106). 3.3.2. Resultatet av analysen av grav B I grav B har det analyserat totalt 11 840 gram ben och totalt 911 stycken benfragment. I denna grav som grav A har bevaringsgraden varit dålig. Benen är mycket förmultnade (Se bilden på kraniet från hunden på titelsidan). Hunden I grav B har det påträffats 220 gram fragment som identifierats som hund fördelade på 16 stycken fragment. Varav fyra fragment av kranium, tre fragment av tänder, ett fragment av underkäke, tre fragment av bäcken, två fragment av lårben och tre fragment av skenben (figur 5). Då denna hund var den tredje att analyserats har den fått benämningen Hund 3 i tabell 5, fig. 11, fig. 12 och bilaga 1. MNI: Då det bara finns ett fragment av varje benelement har det bedömts till att det är en individ av hund i grav B. Figur 4: Flätat silverband från grav B. Foto SHM fotograf Bert Amaya 2006. Figur 5: Överblick över fördelningen av benfragmenten från hunden i Grav B benämnd hund 3. Foto Emilie Olsson 2018. Omarbetad från bild i Nickel m.fl. (1986: 166). 14

Könsbedömning: Då inget penisben har påträffats kan hund 3 vara en tik men då även inga fragment av benkammen (crista sagittalis) identifierats/påträffas kan detta inte med säkerhet sägas. Därför bedöms kön till kön? Åldersbedömning: Då alla åldersindikerande ben är fusionerade är det en vuxen hund i Grav B med ålder minst på 1 ½ år. Mankhöjdsberäkning: Då inga hela ben som går att göra mankhöjdsberäkning på har påträffats har detta inte kunnat göras (tabell 5). Övriga arter i graven: I grav B har det även identifierats två individer av människa ( sapiens) bedömda till kön?, en av individerna är i åldern 17-35 år (Bengtsson 2018), två individer av häst ( caballus) varav en är hingst då hingständer påträffats vilket gör den individen till äldre än 5 år, ett får/get (Ovis/Capra), ett nötkreatur (Bos taurus) och en mus (Mus musculus). Från nötkreaturet och får/geten var det bara fragment av tänder vilket kan göra att dessa är mer recenta då även denna grav var skadad innan undersökningen. Musen var det fragment av dennes kranium även denna kan vara mer recent då den kan ha grävt ner och dött då denna grav låg bara på en halvmeter djup. För artfördelningen i grav B se tabell 4. Grav G Grav G är även denna en flatmarksgrav. I denna grav innan analysen har det dokumenterats innehålla två individer av människa, två hästar, två hundar och en gris. 3.4.1. Beskrivningen av grav G I Hans Hanssons anteckningar står det att graven är skadad. I graven påträffades två individer av människa, ganska förmultnade. Den ena fullvuxen finns bara nedreextremiteter. Den unga individen är mer fullständig. Två individer av häst den ena i tandömsning. Två individer av hund en större den andra något mindre, ung. En del av ett strålben (radius) och ett bakre kanonben (metatarsus) från får samt ben från svin. I gravens mitt fanns ett brandlagar där det påträffades några brända ben (SHM11106). 3.4.2. Resultatet av analysen av grav G. I grav G har det analyserat totalt 26 933 gram ben och totalt 2153 stycken benfragment. Denna grav är den grav där benen har varit som bäst bevarade. Hundarna I denna grav har det påträffats 2277 gram fragment som identifierats som hund ( familiaris) fördelade på 295 stycken fragment (tabell 1). Då denna grav var den första att analyserats har hundarna i denna grav fått benämningen Hund 1 och Hund 2 i tabell 1, tabell 5, fig. 11, fig. 12 och bilaga 1. Den ena hunden är större och kraftigare än den andra som är mindre och smäckrare. Figur 6: Överblick över fördelningen av benfragmenten från den första hunden i Grav G benämnd hund 1. Foto Emilie Olsson 2018. Omarbetad från bild i Nickel m.fl. (1986: 166). 15

Hund 1 Den större och kraftigare hunden. Av de fragment som identifierats som hund är det 1060 gram fördelat på 70 stycken fragment som identifierats till att tillhöra hund 1 (tabell 1). Varav sju fragment är av kranium, sju fragment av överkäke (maxilla), ett fragment av förkäke (premaxilla), ett fragment av hörntand (canin), fyra fragment av underkäke (mandibula), ett fragment av ringkotan (atlas), ett fragment av tappkotan (axis), fyra fragment av halskotor (vertibrae cervicalis), ett fragment av bröstbenet (sternum), två fragment av skulderblad (scapula), tre fragment av överarmsben (humerus), fyra fragment av armbågsben (ulna), två fragment av strålben (radius), ett fragment av handrotsben (carpi), sex fragment av mellanhandsben (metacarpus),fyra fragment av bäcken (coxae), ett fragment av korsben (sacrum), fyra fragment av lårben (femur), ett fragment av knäskål (patella), tre fragment av skenben (tibia), två fragment av hälbenet (calcaneus), ett fragment av språngben (talus), två fragment av fotrotsben (tarsi), sju fragment av mellanfotsben (metatarsus). För en bättre överblick över fördelningen av fragmenten se fig. 6. Hund 2 Den mindre smäckrare hunden. Av de fragment som identifierats som hund är det 693 gram fördelat på 72 fragment som identifierats att tillhöra hund 2 (tabell 1). Varav nio fragment är av kranium, tre fragment av överkäke, två fragment av förkäke, åtta fragment av underkäke, två fragment av hörntand, ett fragment av ringkotan (atlas), ett fragment av tappkotan (axis), fyra fragment av halskotor, ett fragment av bröstben, ett fragment av skulderblad, tre fragment av överarmsben, tre fragment av armbågsben, tre fragment av strålben, ett fragment av handrotsben, fyra fragment av mellanhandsben, två fragment av bäcken, ett fragment av korsben, ett fragment av penisben (baculum), två fragment av lårben, två fragment av knäskål, två fragment av skenben, två fragment av hälben, två fragment av språngben, tre fragment av fotrotsben, nio fragment av mellanhandsben. För en bättre överblick över fördelningen av fragmenten se fig. 7. Ben som inte identifierats till en specifik individ. Figur 7: Överblick över fördelningen av benfragmenten från den andra hunden i Grav G benämnd hund 2. Foto Emilie Olsson 2018. Omarbetad från bild i Nickel m.fl. (1986: 166). 153 stycken fragment med en vikt på 524 gram har inte identifierats till en specifik individ av hund (tabell 1). Varav två fragment är av kranium, sex fragment av framtänder (incisiv), fyra fragment av främre kindtänder (premolar), två fragment av kindtänder (molar), 16 fragment av bröstkotor (vertibrae thoracica), 15 fragment av ländkotor (vertibrae lumbal), 14 fragment av svanskotor (vertibrae coccygis), två fragment av kotor (vertibrae), fem fragment av bröstben, 34 fragment av revben (costae), två fragment av handrotsben, två fragment av mellanhandsben, 3 fragment av (fibula), ett fragment av fotrotsben, sju fragment av mellanhands/mellanfotsben (metapod), 24 fragment av falang nr 1 (phalang),tio fragment av falang nr 2, fyra fragment av falang nr 3. 16

Tabell 1: fördelningen av vikt i gram och fragmentantal av hundarna i grav G. Hund 1 Hund 2 Övriga hundbensfragment Vikt i gram Antal fragment Vikt i gram Antal fragment Vikt i gram Antal fragment Totalt Vikt i gram 1060 70 693 72 524 153 2277 295 Antal fragment MNI: Då det finns två ringkotor och tappkotor samt inte mer fragment av alla ben som skulle tyda på mer än två hundar har det bedömts till att vara två hundar i materialet. Könsbedömning: Ett fragment av penisben har påträffats i grav G, som kan identifiera könet till hanhund. Vid undersökningarna av benkammen (crista sagittalis) (figur 8) har det bedömts att hund 2 den mindre hunden är hanhunden då den har en högre och markant kam på kraniet mot hund 1 som inte knappt har en kam alls och har därför bedömts till att vara tik. Åldersbedömning: Hund 1 har alla åldersindikerande ben fusionerat förutom överarmsbenet som på höger sida är ofusionerat och på vänster sida har det börjat fusionerat, därför har denna individ bedömts till att vara i åldern cirka 15 månader då detta ben fusionerar i den åldern. Hund 2 är alla åldersindikerande ben fusionerade vilket gör att hunden är vuxen i åldern minst 1 ½ år. Mankhöjdsberäkning: Från hund 1 kunde två ben mätas för mankhöjdsberäkning av dessa var det ena ett överarmsben och det andra ett strålben (för mått se tabell 5). Från måtten på dessa ben har det bedömts till att hund 1 har en mankhöjd på ca 70,84 73,12 cm (tabell 5). Från hund 2 kunde fyra ben mätas för mankhöjdsberäkning. Dessa ben var ett lårben, ett överarmsben, ett strålben samt ett armbågsben (för måtten se tabell 5). Från måtten på dessa ben har det bedömts att hund 2 har en mankhöjd på ca 60,21 63,38 cm (tabell 5). Skador på skelettet: Under analysen påträffades en huggskada på tinningbenet (temporale) på hund 2 (fig. 9 och 10). Huggskadan sitter bakom leden (mandibular fossa) till underkäken. Detta har tolkats som att det kan vara denna hunds dödsorsak. Har tolkats som att det kan vara en skada efter att någon har stuckit ett vasst föremål i halsen på hunden för att punktera halspulsådern och på detta sätt har hunden sedan förblödigt och dött. Avblodning är en del i när folk slaktar djur och detta gör dem genom att skära eller sticka djuret i halspulsådern för att sedan tappa denna på blod och på detta sätt dör djuret (Länsstyrelsen: 4). Övriga arter i graven: I grav G har det även identifierats två individer av människa ( sapiens) bedömda till en man och en kvinna, åldern är bedömd till över 18 och över 25 år (Bengtsson 2018), tre individer av häst ( caballus) varav Figur 8: Kranierna från hundarna från grav G. Hund 1 till höger och Hund 2 till vänster. Benkammen på kraniet mer markant och högre på hund 2 än på hund 1. Foto Emilie Olsson 2018. Figur 9: Tinningben (temporale) på hund 2. Huggskada bakom leden (mandibular fossa) till underkäken (mandibula). Foto Emilie Olsson 2018. Figur 10: Var huggskadan på hund 2 är lokaliserad på kraniet. Omarbetad från bild i Nickel m.fl. (1986: 166). 17

två är hingstar då hingständer finns och dessa två är då även äldre än 5 år, samt en ung individ i tandömsning, en individ av nötkreatur (Bos taurus), en individ av får/get (Ovis/Capra), en individ av svin (Sus scrofa domesticus) varav ett fragment av mellanhands/mellanfotsben (metapod) är delvis svartbränd. För artfördelningen i grav G se tabell 4. Resultat och jämförelse Totalt i denna analys har det analyserats 54 020 gram fragment av djurben av den totala 57 353,5 gram för både djurben och benmaterial från människa innan analysen. Därav den grav som innehöll mest djurben var grav G med 26 933 gram. Den Grav som innehöll minst andel djurben var grav B med 11 840 gram. Grav B var även den graven som var sämst bevarad och grav G var den som var best bevarad som kan ha att göra med skillnaderna mellan benmängden mellan gravarna (tabell 2 och 3) men grav G är även den med mest antal av större individer av djur i. Den grav som innehöll mest antal arter var grav A som innehöll åtta arter medans grav B och grav G innehöll sex arter vardera (tabell 4). Häst ( caballus) är den art det finns mest av viktmässigt i alla tre gravarna. Därefter är det hund ( familiaris) som det finns mest av i alla gravar. Grav G innehöll den största delen hund, men det var även här det finns två hundar. Vid undersökningar på den vikt över de identifierade individerna av hund i grav G i tabell 1 samt jämför det med vikten för hunden i grav A och B i tabell 4 är det fortfarande i grav G mest vikt per individ av hund som har påträffats. Detta har nog med att grav G är den som är best bevarad medan grav A och B är dåligt bevarade och är skadade tafonomiskt. Tabell 2: Totala vikten i gram av allt benmaterial både från människa och djur innan analys i de tre gravarna. Grav A B G Totalvikt gram 16 577 13 033 27 743,5 Könsbedömning har bara gått att göra på hund 1och hund 2 i grav G där penisben (baculum) påträffas samt att kranierna var tillräckligt hela för att kunna göra bedömning på formen av benkammen (crista sagittalis) på skallen på hundarna. Där bedömdes att hund 1 var en tik och hund 2 var en hanhund. Alla hundarna i gravarna var vuxna med en ålder på minst 1 ½ år förutom hund 1 som inte var färdigvuxen och bedömdes vara i åldern cirka 15 månader. Tabell 3: Totala vikten i gram och antal fragment av det analyserade djurbenspåsarna samt de påsar utan specificerad art från de tre gravarna efter analys. Grav Identifierat Oidentifierat Totalt Vikt gram Fragment antal Vikt gram Fragment antal Vikt gram Fragment antal Grav A 12 463 449 2784 819 15 247 1268 Grav B 9462 311 2379 600 11 840 911 Grav G 22 971 912 3962 1241 26 933 2153 Den enda hunden där det har påträffats skador på skelettet är på hund 2 där den hade en huggskada på tinningbenet (temporale) bakom leden (mandibular fossa) till underkäken som har tolkats som denna hunds dödsorsak (se även avsnitt 3.4.2). 18

Art Människa ( sapiens) Hund ( familiaris) Häst ( caballus) Får/Get (Ovis/ Capra) scrofa domesticus) musculus) Taurus) Fisk (Pisces sp.) Igelkott (Erinaceus europaeus) Totalt Tabell 4: Överblick med artfördelningen på de identifierade benfragmenten från de tre gravarna i gram och procent. Grav A Grav B Grav G 65g (0,5%) 150g (1,6%) 348g (1,5%) 586g (4,7%) 220g (2,3%) 2277g (9,9%) 9963g (80%) 9088g (96%) 20254g (88%) 13g (0,1%) 1g (0,01%) 51g (0,2%) Gris (Sus 36g (0,2%) Mus (Mus - <1g (0,01%) 11g (0,04%) Nöt (Bos - 1798g (14%) 2g (0,02%) - 30g (0,1%) 1g (0,008%) 1g (0,008%) 12463g - - 9462g - - 22971g Hund 3 kunde inte mätas för mankhöjd medans de tre andra hundarna kunde mätas. Hund 1 är den största hunden på en mankhöjd med ca 70,84 73,12 cm och hund 2 är den minsta på ca 60,21 63,38 cm. Hund 4 är lite större än hund 2 med en mankhöjd på ca 63,43 65,37 cm. När måtten undersöks närmare på överarmsbenet (humerus) och strålbenet (radius), syns det att på hund 1 och på hund 4 är strålbenet 3 mm längre än överarmsbenet på båda hundarna medans på hund 2 är strålbenet 1 mm kortare än överarmsbenet. Inga ben av skenben (tibia) har kunnat mätas därför har det inte gått att se om detta ben är längre än lårbenet (femur) på hund 2 och hund 4 (tabell 5). Tabell 5: Mätningar av största längd i cm på ben från hundarna samt den uträknade mankhöjden. Benelement Mått cm Största läng(gl) Mankhöjd cm enligt Koudelka (1885) Mankhöjd cm enligt Harcourt (1974) Hund 1 Överarmsben (Humerus) 21,7 73,12 71,77 Strålben (Radius) 22 70,84 71,91 Hund 2 Överarmsben (Humerus) 18,8 63,35 61,83 Strålben (Radius) 18,7 60,21 61,41 Armbågsben (Ulna) 21,9 61,5 Lårben (Femur) 20,6 62 63,38 Hund 3 - - - Hund 4 Överarmsben (Humerus) 19,4 65,37 63,88 Strålben (Radius) 19,7 63,43 64,59 Lårben (Femur) 21,1 63,51 64,95 I denna analys har det även tagits mått på kranium och underkäke (mandibula) på alla hundarna enligt de mätningarna utarbetade av von den Driesch (1976: 42-45) för dessa delar på hundens skelett. När måtten undersöks i Fig. 11 och 12 syns det att hund 3 har flera mått 19