Avskedsbrev till Aron och Ahmed Jag lämnar er nu. Det här uppdraget börjar gå mot sitt slut och jag är på väg hem. Jag hade velat lära känna er. En sak vill jag i alla fall att ni ska veta, jag glömmer er aldrig... Ahmed. Kommer du ihåg mig? Vi har hejat på varandra ett antal söndagmorgnar, ungefär vid 04.30-tiden. Alltid genom det där gallret, där du har stått på ena sidan och jag på andra. Ni har trängt er, knuffats, klättrat på varandras axlar. Ibland frustrerade, oftast med överraskande gott humör. En sak har vi haft gemensamt du och jag, vi har frusit båda två. Du i ett par snedgångna lågskor, jeans och en tunn skinnjacka, jag i friluftskläder av hög kvalité. Jag är osäker på vad som fick mig att lägga märke till dig första gången bland alla tusentals morgontrötta palestinska arbetare. Kanske var det den rosa skolryggsäcken i barnstorlek med en vitskimrande disneysnövit på. Den syntes verkligen i terminalens kompakta folkhav av mörkklädda män. Jag tänker att det kanske var din dotters ryggsäck som du fått med dig i brådskan den morgonen. Trots allt, tror jag det mest handlade om dina pigga ögon, som såg på mig så nyfiket och fick mig att för en stund glömma själva inramningen, den ansamling av betong, järnräcken, stålgaller och nakna lysrör som utgör Meitar checkpoint. (1) Aron. Kommer du ihåg mig? Knappast. Jag tror du gjorde en väldig felbedömning när du satte in den där tacklingen på mig i Hebron den där fredagkvällen. Mörkret hade fallit och i skenet av gatubelysningen var du, din fru och dina tre döttrar på väg nedför backen från Kiryat Arba (2) ner mot synagogan i centrala stan. Utrymmet i gränden räcker gott och väl för oss båda, i det läget tar du sikte på mig, jag tittar bort för ett ögonblick, kanske hinner jag uppfatta din kroppsvärme innan det smäller, kanske hinner jag registrera din kippa, din bönesjal, den vita skjortan i synfältets utkant. Våra axlar stöter hårt i varandra. När jag förstår vad som hänt har du redan passerat. Jag vänder mig om och ser dig och din finklädda familj fortsätta ner mot det väntande sabbatsfirandet. Min första känsla är lite överraskande att ha drabbats av något väldigt intimt. Är det inte så med kroppskontakt Aron, att den
liksom sitter kvar, man bär den med sig. Du och jag är förbundna nu. Har du tänkt på det? Det var väl knappast din avsikt. Du såg antagligen min väst redan på långt håll och bestämde dig för vem jag var, en international värd ingen respekt, en slags ohyra som invaderat ditt Judéen. Det är här som jag tror att du gör din stora felbedömning. Du vet inte att jag sedan jag kom hit försökt samla på "mothistorierna", luckorna, undantagen i den så vanliga beskrivningen av arrogans, dominans och härskartekniker. Och så sätter du in den där tacklingen? Du har heller ingen aning om hur sammanvävd din och min historia är. Ahmed. Det är ju bland er palestinier som jag rört mig under min tid här. Livsrytmen i era myllrande och doftrika städer och byar har tillslut blivit min. Det heter ju att det är lätt att älska den som visar sin svaghet och sårbarhet. På grund av er utsatthet och underordning har det därför varit omöjligt för mig att inte känna med er och för er. Men, hur gör jag det utan att förminska er och bara göra er till offer, för det är jag säker på att ni inte vill. Hur gör jag det utan att förvandla er till några slags goda änglar, som ni ändå inte är? Vad säger du Ahmed? Om någon frågar mig när jag kommer hem hur det palestinska motståndet ser ut så skulle jag säga att huvudingrediensen är en stor portion gott humör, en vägran att vika ner sig, en vägran att ta emot medömkan och odla offerrollen. Håller du med? Jag ser en kreativ streetsmart befolkning med en stark framåtanda, som alltid hittar lösningar. Kanske bensinmätaren är nere på noll, men då är det inte omöjligt att frisören runt hörnet säljer bensin i begagnade petflaskor, och då klarar det sig ju till macken. Eller ni kanske blir stoppade i vägspärren en morgon när ni är på väg till jobbet i Beer Sheva. Vad göra? Ja, då får ni väl gå upp på kullen 500 meter bort från vägspärren och försöka få lift med någon som är på väg att illegalt ta sig in i Israel. (3) Jag menar hur svårt kan det va? Sedan är ni ett stolt folk också. Stoltheten över familjerna, inte sällan stora som fotbollslag, vet oftast inga gränser. Strategerna i Jerusalem och Tel Aviv befarar att det demografiska kriget redan är förlorat. (4) Jag måste ändå få fundera på min beskrivning ovan av er palestinier. Kan det vara så att jag exotiserar er? För att jag är jag. Min kulturella förståelse räcker inte längre? Kanske. Och det är här jag tänker på dig Aron och på vårt möte där i gränden! Låt oss säga att du är en av de många israeliska judar som har rötterna i Europa. Jag leker med tanken att du och jag faktiskt har bytt några ord en gång med varandra, kanske under en tågluff för många år sedan. Det här var på den tiden när var och varannan av mina kompisar åkte ner till Israel för att jobba på kibbutz. Jag hade börjat lyssna på klezmermusik och älska Woody Allens filmer. Hemma i min baptistförsamling fantiserade jag och mina killkompisar om att gifta oss med en judinna, inte bara för att de var så vackra, att gifta sig med en judinna var också att skaffa sig en historia, att bli en del av en större berättelse. Basketlaget hette Maccabi Tel Aviv och på min kammare försökte jag traggla mig igenom både Buber och Spinoza.
Om vi träffades på det där tåget Aron, då för många år sedan, förstår du vad imponerad jag hade varit av dig, ditt land och din kultur? Har du tänkt på att i varje international som du råkar stöta på här kan det finnas en sådan som jag, som växt upp med en stark fascination över Israels ursprungliga visioner och den judiska kulturen. Under det här uppdraget har det tyvärr varit lika bra att försöka glömma det där. Dina kompisar militärerna har gärna hjälpt till med det. Jag har suttit dubbelvikt i vår tjänstebil, en sandig bensinosande Subaru årsmodell -86, och sett era monster till militärfordon dyka upp i backspegeln. Då har vår härdade palestinske chaufför bara haft ett alternativ för att inte bli trängd av vägen, att göra i princip fullt rattutslag och vräka bilen ut till höger, mot vägrenen. Styrkeförhållandena på Västbanken blir närmast parodiska när man jagar palestinier och pacifistiska fredsälskande ekumeniska följeslagare med Hummers, en slags mellanting mellan jeep och stridsvagn. Vem tror du får sympatierna Aron? Men, risken för dig att stöta på mig är ju rätt liten. Du bor ju i en isolerad enklav, ett slags befäst minisamhälle, alltid uppe på en höjd med noga bevakade tillfartsvägar, där själva grundidén är att stänga ute. För ett tag sedan kunde jag lite i smyg kika in i en bosättning. Jag såg människorna röra sig mellan de serieproducerade husen, såg dem klippa sina exakt lika stora gräsplättar, så välordnat och prydligt, men också ödsligt på något sätt, att stänga ute är också att stänga inne, tänkte jag. Visst hade du större drömmar för dig och ditt land än så Aron? Blev livet verkligen som du hade tänkt dig? Jag kommer att berätta om er båda två när jag kommer hem. Om dig Ahmed kommer jag kunna teckna ett helare porträtt, för vi har ju delat vardag. Inte du och jag personligen, men i alla fall. Ändå är det kanske du Aron som etsat dig fast mest. Man kan naturligtvis undra över varför jag i min roll som ekumenisk följeslagare intresserar mig för de israeliska bosättarna på ett individuellt plan. Jag försökte ta upp frågan med en annan international för ett tag sedan, jag sade till henne att jag hade problem med att vi dagligen använde ett så generaliserande perspektiv på bosättarna, the settlers, och att det var obehagligt hur de klumpades ihop, som boskap, som vore de bortom all räddning. En slags total demonisering. Då tittade kollegan på mig förvånat och sade, "vad skulle de annars vara, de är ju bosättare"? En långvarig konflikt kan ju göra människor på båda sidor hårda och omänskliga. Jag har under det här uppdraget hört många olika röster. I alla sammanhang där jag har tyckt att omänskligheten och överdrifterna har tagit över har jag haft svårt att lyssna vidare. Jag har inte trott på dem. Jag trodde inte på killen som för ett tag sedan sade till oss i följeslagarprogrammet: "Israel hatar er...och det ska ni vara stolta över"! Och Aron, vet du en sak. Det bästa av allt, vet du vad det är? Jag tror inte på dig heller! Du övertygade inte i din roll som hatisk bosättare den där kvällen i Hebron. Det var en riktigt dålig teater som du spelade upp inför dina döttrar. Du är inte hopplöst förlorad. Du vet egentligen att fantombilden du byggt upp av sådana som mig inte är sann. Jag tror att du skulle vilja mänskliggöra mig, men då skulle du vara tvungen att mänskliggöra palestinierna, och då skulle du tappa orienteringen, en avgrund skulle öppnas. För att våga hoppa då skulle det krävas stort mod. I South Hebron Hills har kullarna börjat grönska. Vår chaufför Abeds kanariefåglar kvittrar intensivare än någonsin. Jag kommer åka tillbaka till Israel och Palestina. Inga murar i världshistorien har blivit bestående. Om denna mur faller inom min livstid ska jag fira genom att åka ner och plocka med mig en bit. Innan
jag åker hem kollar jag säkert om jag fortfarande hittar huset vi bodde i här i Yatta, gör jag det slinker jag säkert upp på takterrassen en stund... Göran Hember 1. Meitar checkpoint är en av de fåtal vägsprärrar som ligger på Gröna linjen, den gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna. Ursprungligen var det vapenstilleståndslinjen efter 1948 års arab-israeliska krig). Beroende på veckodag passerar 3 000-6 000 palestinska män genom vägspärren för arbete i Israel. Vägspärren drivs av ett privat företag. Vi ekumeniska följeslagare har övervakat vägspärren söndagmorgnar både från den palestinska och israeliska sidan. Vårt intryck är att den, under vår tid här, fungerat efter omständigheterna väl. 2. Kiryat Arba var en av de första israeliska bosättningarna som etablerades på Västbanken efter sexdagarskriget 1967. Bosättningen ligger i utkanten av stadskärnan i Hebron. Placeringen av bosättningen hade mycket att göra med att Hebron betraktas som det ställe där patriarkerna, bland annat Abraham, är begravda. Bosättarna har en stark religiös och ideologisk övertygelse. Precis som alla bosättningar på av Israel ockuperat område, anses Kiryat Arba som illegal, enligt internationell rätt. Bosättningen har cirka 8 000 invånare. 3. Enligt flera källor som vi följeslagare ha kunnat ta del av har cirka 4 000 män från Yatta/South Hebron Hills-området för närvarande tillstånd att arbeta i Israel. Ytterligare 10 000 uppskattas illegalt ta sig in i Israel för att arbeta. Detta underlättas av att det här inte finns någon mur mellan Västbanken och Israel på åtminstone 10 kilometer. Enligt nätsajten Middle East Monitor arbetar uppåt 25 000 palestinier illegalt inne i Israel. https://www.middleeastmonitor.com/downloads/factsheets/the-predicament-ofpalestinian-workers-in-israel.pdf 4. Enligt statistik från amerikanska CIA har nyligen antalet palestinier i Israel och Palestina för första gången passerat antalet judiska israeler. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/is.html DISCLAIMER Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (goran.hember@zonline.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges kristna råd; Johanna Olaison (johanna.olaison@skr.org), Ann-Sofie Lasell (annsofie.lasell@skr.org) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org). Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment
Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.