Lars Liljegren Bosön den 4 mars 2017 Tack för sexton fantastiska år! Den som har läst förordet till verksamhetsberättelsen vet hur det började. Handbollsledaren och ordföranden i Stockholms Idrottsförbund sedan många år fick frågan om att bli ordförande i Svenska Fäktförbundet. Pierre Thullberg var då valberedningens ordförande. Det var extra spännande för arbetargrabben från Eskilstuna, som i barn- och ungdomen fyllde sin fritid med fotboll, bandy, handboll och ishockey. Listan över ordföranden i förbundet sedan 1904 var något att höja på ögonbrynen för. Den hade stora likheter med adelskalendern och försvarets rulla, avsnittet högre officerare. Innerst inne trodde jag nog att jag skulle klara av att sköta mej också i de finare salongerna. Den som hade haft den mycket sällsynta kombinationen SSU-ordförande i Sörmlandsdistriktet och kapten i reserven vid Sörmlands regemente i Strängnäs hade redan gått igenom en del av både allvarliga kulturkrockar och dramatiska miljöombyten. Vilken fantastisk utmaning att få bli ordförande i detta förbund, ansvarig för en olympisk idrott med så klassiska traditioner. De tre musketörerna sparkade inte boll, kunde jag, inte utan stolthet, säga till de handbolls- och fotbollsvänner som frågade varför jag hoppade på ett så för mej främmande uppdrag. Jag fick chansen att komma in i en ny idrottsvärld, känna glädje och värme och få kamrater för livet. Många av dem är här ikväll. Tack för att ni kom. De kanslianställda då, Monica Gårdström och Göran Flodström, gjorde allt för att vi skulle fungera bra tillsammans. Och det gjorde vi. Monica och Göran var det tandempar som med värme, kamratskap och stor respekt för andra och varandra såg till att svensk fäktning fungerade, när ordföranden och styrelseledamöter kom och gick. Några ordföranden var ju bara inne och vände. Men kanske var det inte så konstigt. En fäktmatch pågår i nio minuter, en fotbollsmatch, som jag var van vid, i 90. En handbollsmatch i 60. Jag minns mina första möten med Monica och Göran 2001, när jag valdes. Ni berättade att er viktigaste uppgift var att vara ett stöd för oss förtroendevalda, hjälpa oss att klara jobbet helt enkelt. Och det har ni verkligen gjort. Jag har också sett motsatsen, inte där jag själv har varit ordförande vill jag tillägga. Kanslianställda som ser på styrelseledamöter och andra förtroendevalda som några som stör jobbet, något som katten inte borde ha släpat in. Aktiva styrelseledamöter och ett bra kansli har i en fin dialog med föreningarna gjort svensk fäktning till ett av svensk idrotts föredömen, när det gäller växande och styrka. Det är ingen slump att det har gått så här. Och det är heller ingen naturlag som gör att det mer eller mindre går av sig självt.
Förklaringarna till den goda utvecklingen är flera. Föreningarna fick rösträtt vid årsmöten. Vi startade strategiarbeten och formade våra program Fäktningen inför framtiden. Vi bestämde om målen för våra nyckeltal. Det som mäts blir gjort, sa vi. Och det blev det. Optimismen var stor hos föreningarna när vi gjorde en enkät om våra ambitioner. Vi summerade och satt våra gemensamma mål vid årsmöten. Mest optimistisk tror jag Kalmar Fäktklubb var. Kommer Du ihåg Ulf hur vi argumenterade tillsammans, när vi skulle få alla med i optimismen? Vi fick också styrelser, som hade ambitionen att leda förbundet. En näst intill revolutionär inställning i början av 2000-talet. Det gav, tillsammans med programarbetet, mindre utrymme för enskilda personer, starka och kunniga på sitt område, att driva egna privata linjer. Herrarnas och damernas fria åkning är en gren inom konståkningen, inget som ska prägla det goda förbundet. Jag fick ta ett antal strider med kända fäktpersonligheter i början. Några satt på läktaren och kommenterade, ungefär som de gamla farbröderna i TV-programmet Mupparna, medan vi andra arbetade väldigt hårt. Alla som satt där var inte gamla farbröder. Till en skrev jag ett brev med historien om mannen och hustrun som åkte från, kanske var det Eskilstuna, för att se sonen gå högvakt vid Kungliga slottet. När de kom hem frågade grannen: Hur gick det? Och mannen svarade: Alla gick i otakt utom våran Karl-Oskar!. I efterhand låter det lite småroligt och småtrevligt. Men jag kan berätta, att det var det inte alls. Det var egentligen ganska smärtsamt att höra och läsa några kända fäktpersonligheters kritik, aldrig öppet vid möten och träffar, alltid i det fördolda, på Facebook eller i särskilda Facebookgrupper. Jag förvånades på den tiden över den hårda tonen och personpåhoppen, inte minst i sociala media. Trolljakt på nätet blev en ny och intressant ordförandeuppgift. Idag kallas det att sätta gränser. Konflikträdsla var ingen bra egenskap för en ordförande i Fäktförbundet. Jag led inte av sådan på den tiden heller. Mitt budskap var, att i vårt förbund talar vi med varandra öppet och ärligt, inte om varandra i det fördolda. Då var det nödvändigt att inte backa, våga ställa upp i striden för att vinna freden, som någon general i ordförandelängden kanske hade beskrivit det. Jag kan leva med att några är lite långsinta, eller har mycket gott minne, om vi skall vara lite mer vänliga en sådan här kväll. Och jag är väldigt glad över att några nu är mina goda vänner. En av de främsta i kritiken var Béla Rerrich. Honom kunde ingen anklaga för att arbeta i det fördolda. Om han tyckte att ordföranden var en okunnig skitstövel, vilket han ibland tyckte, så skrev han det i tidningen Bélas glimtar. Det var öppet och ärligt. Inget tjafs. Så småningom hittade vi varandra. Han respekterade mej lika mycket som jag beundrade hans 2
insatser för Sveriges och Djurgårdens fäktning. Jag fick tala vid hans begravning. Det var ett av de mest betydelsefulla ögonblicken i mitt idrottsledarliv. Redan från start hade jag också en egen personlig dagordning. På den stod bl.a. att engagera unga och duktiga, men redan legendarer, i förbundsarbetet. Jag var glad, när Orvar ställde upp. Vi pratade om det vid en tävling i Malmö. Kommer du ihåg det? I bilen på väg till mitt hotell. Jag tror att det som fick Dig att ställa Din erfarenhet och kompetens i det gemensammas tjänst var när Du såg mej rulla ut pister före tävlingen och rulla ihop dem efteråt. Det hade Du inte väntat Dig av en förbundsordförande från Stockholm. Jag är också speciellt glad över att två OS-medaljörer, nu näst intill dagligen, arbetar för att göra svensk fäktning ännu starkare. Tack Björne Väggö! Och tack Johan Harmenberg! Det känns tryggt att ha er med som experter, goda föredömen men speciellt som goda vänner! Nu känner jag en annan gemenskap i förbundet, ett samarbete över föreningsgränserna och en bättre vi-känsla. De hårda orden är ovanliga, om de ens förekommer. För det kan vi alla tacka varandra. Vi lever upp, tycker jag, till den sportsmannaanda som är ett av våra kärnvärden. Så här uttrycker vi det i programmet Fäktningen inför framtiden : Sportsmannaandan ska också prägla Svenska Fäktförbundets demokratiska diskussion vid möten och på hemsidor. Offentlig debatt, öppenhet, högt i tak men också förmågan att hålla isär sak och person är sportsmannaandans demokratiska tillämpning. Låt oss glädjas tillsammans över detta men också fortsätta att jaga trollen, om de dyker upp! Vårda det vi har! För tre år sedan berättade jag för valberedningens ordförande, att de borde försöka leta efter min efterträdare. Skälet var helt enkelt att jag ville slippa det dagliga ansvar som en ordförande alltid får bära med sig. Ha mer tid till familjen. Kanske skriva lite mer och resa mer i världen med Suzanne, min fru, min bästa vän och mitt livs kärlek. Få tid att träna ännu mera själv. På annat sätt fortsätta min 16-åriga kärlek till fäktningen. Kanske fortsätta träna fäktning. Också jag och Suzanne har blivit bitna på riktigt, när vi båda har blivit till åren. På min rygg kommer snart Låneväst att bytas ut mot Liljegren. Vi tar nu stora kliv in i framtiden. Vi drar upp riktlinjerna för framtidens landslagsverksamhet, minst intill Tokyo 2020. Vi lämnar förslag om jämlikhet, jämställdhet och barn- och ungdomsfäktning. Allt det där har varit med på min egen privata att-göralista tillsammans med organisationsarbetet i Norrland och Mellansverige. Nu har vi ett förbund med flera starka föreningar spridda över landet. Pierre Thullberg, vår generalsekreterare, gör ett obeskrivligt bra arbete. I ett läge när det allra mesta fungerar bra, är det dags för en ny ordförande att komma in, se och lära och tillsammans med en fin styrelse och aktiva föreningar lyfta oss ytterligare. 3
Tack Pierre och Peter på dagens kansli! Tack Göran och Monica på gårdagens kansli för väldigt fint samarbete. Under åren har jag sett ett antal styrelseledamöter både komma och gå. Jag har varje gång undrat, och ibland har vi också fått tid över för att verkligen prata om det, vad det är som driver oss att vara med. Eller annorlunda uttryckt, vilka är de egna förväntningarna, när jag väljs till styrelsen. Kommer jag med som Klubbföreträdaren, den som ska se till att inte förbundsledningen hittar på några tokigheter som drabbar den egna föreningen. Roger Skårbratt, legenden som grundade Kungsbacka Fäktklubb, och som rycktes bort från oss alldeles för tidigt, var ett tag med i styrelsen. Vi lärde känna varandra som riktigt goda vänner, trots att hans misstänksamhet var stor från början. Och en kväll, när vi gick genom staden på väg till hotellet efter tävlingen erkände han för mej, att han hade sett som sin viktigaste uppgift att komma med i styrelsen för att förhindra att stockholmarna hittade på några tokigheter. Efter några möten och en spirande vänskap kom han på att det nog fanns viktigare uppgifter för honom i styrelsen. Han beskrev sin roll i början som bevakaren. Kommer jag med som Vapenföreträdaren, den som ser det trettioåriga kriget som en liten skärmytsling jämfört med den oändliga och livsavgörande kampen mellan värja och florett? Eller kom jag med som fäktföräldern, som på olika sätt försöker se olika alternativ för svensk fäktning som livsavgörande vägval för just min lilla fäktare. Av dessa olika ambitioner och personliga bevekelsegrunder ska det bli en konstruktiv gemenskap, en styrelse som kan lyfta sig över sina personliga roller, verkligen se skogen trots alla träden, våga tala om visionerna och sikta mot stjärnorna långt ovanför skogsbrynet. Jag tycker vi har gjort det riktigt hyggligt. Vår utveckling är ett gott bevis för detta. En ordförande har en viktig roll i detta. Du ska hålla målen levande. Du ska leda arbetet i styrelsen. Du ska sätta dagordningen tillsammans med kansli och styrelseledamöter. Men Du ska också berätta för andra, att det är vars och ens uppgift att ge impulser till dagordningen, så att vi pratar om och gör rätt saker. Du ska representera, externt och internt. Det är viktigt att vara med i RF- och SOK-familjen, att påverka, att driva fäktningens frågor men också vara lojal, när besluten har fattats. Det är inte alltid, men faktiskt sällsynt ofta, som besluten går vår väg. Nu är svensk idrott inne i ett viktigt strategiarbete. Vi har mycket att bidra med. Jag hoppas verkligen att ni orkar vara med också på den viktiga arenan. 4
Att representera internt betyder också att krama om unga fäktare och deras föräldrar, försöka se var och en, följa dem och komma ihåg dem tills de blir äldre. Det har varit extra roligt att under den här tiden ha fått vara med och se småtjejer växa upp till världsstjärnor. Vilken inspiration och glädje det har gett mej. Tack Emma, Johanna, Kinka, Sanne, Nina och så många andra Och vilken glädje jag har känt vid föreningsbesöken, sitta ned och prata om fäktningen och framtiden. Det har blivit väldigt många sådana. Och ni i föreningarna som har varit med kan väl vittna inför förbundsstyrelsens ledamöter, att jag inte alls har börjat med att kasta siffror och våra handlingsplaner i huvudet på er. Det finns, tror jag, de som fruktar det. Tack till er alla i föreningarna för att ni har varit så välkomnande. Och ni som har dåligt samvete för att ni inte lyckades få ihop styrelsens möteskalender med min kan väl sluta grubbla över detta. En av de svåraste platserna att besöka var Boden. När vi hade mailat varandra flera gånger, och ringt dessutom, kom beskedet att föreningen hade lagts ned. I mina värsta stunder trodde jag att det blev resultatet av mina intensiva uppvaktningar. Det var en tröst att det blev en klubb i Luleå strax därefter. Det allra sista i den här rollen var i Kungsbacka den 2 februari. Philip von Platen och styrelsen berättade om att föreningen nu verkligen var på väg igen efter en svacka. Det kändes lite vemodigt och sorgset att konstatera att det var det sista uppdraget. Vemodet skingrades, när jag träffade Emma Wertsén, som är moderklubben trogen. Jag avbröt träningen bara för att riktigt få gå och krama om dej. Kände du att jag tog i lite extra? Det var ju den sista gången jag som ordförande fick krama om en av mina finaste inspirationskällor, Sveriges bästa damfäktare genom alla tider. Som ordförande ska Du också uppmuntra och stödja framför allt nya ledamöter. Där har jag dåligt samvete. Skälet är ju inte att jag inte har haft tid, utan att vi inte tillsammans, faktiskt främst av kostnadsskäl, har tagit oss tid till längre styrelsemöten, där vi har mer tid för varandra och kommer varandra närmare som människor. Ta er den tiden, ni som nu ska fortsätta. Ni kommer inte till något självspelande piano. Det måste både dammas av och stämmas med jämna mellanrum. Med all respekt för Skype, men där saknas möjligheterna att ge en liten blinkning till stöd, några ord på en papperslapp till styrelsegrannen, uppmuntrande klappar på axeln. Du ska som ordförande också ta det yttersta ansvaret för att lösa konflikter. Det är inte alltid så lätt. Jag tror riktiga fäktare har det i blodet. Den snabba tanken. Viljan att göra på mitt eget sätt. Övertygelsen om att just jag vet hur man ska sätta den avgörande stöten. Visst har det varit lite hårda ord ibland. Någon gång har jag tänkt att försöka ge hemläxor till dem som har grälat extra. Ibland har jag funderat på om det går att stänga in en tax och en grävling i en garderob och be dem komma ut, när de har lugnat ned sig och blivit sams. 5
Men ingen av oss har varit speciellt långsint. Även efter några styrelsemöten då vi har grälat riktigt ordentligt, sådant förkommer ju också i ambitionen att göra något bra för fäktningen, har vi kommit till nästa, och det har fungerat riktigt bra. Glädjen över att få göra något bra för fäktningen, och glädjen över att det faktiskt har gått bra, har svetsat oss samman. Vi har kunnat skilja det stora och det lilla. Och vi har, oftast, kunnat skilja på sak och person. I våra bästa stunder har det funnits öppenhet, tillit och trygghet vi har vågat vara oss själva. Det har varit högt i tak, vi har varit nyfikna och velat förstå varandra. Vi har haft respekt för varandras uppfattningar. Vi har kunnat skratta, också åt oss själva. I våra bästa stunder har vi levt som vi lärt och försökt vara goda föredömen. Tack till alla i styrelsen för det fina arbete vi har gjort. Och tack för att ni också i mina sämsta stunder har stått ut med mej. Till sist vill jag citera de meningar i vårt program Fäktningen inför framtiden som berör mej allra mest. De handlar om ett annat kärnvärde Jämlikhet och jämställdhet : Jämlikhet och jämställdhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter. Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vilket fint arbete vi har gjort tillsammans! Tack till er alla för att just jag fick förtroendet i sexton underbara år! 6