Välkomsthälsning vid förbundsmötet

Transkript

1 Lars Liljegren Välkomsthälsning vid förbundsmötet Välkomna! Välkomna alla ombud från föreningar och SDF. Speciellt välkomna är alla ombud från nya klubbar. Vi har fått fem nya klubbar sedan förra förbundsmötet. De nya är Köpings Fäktakademi, JKS Basket, Upplands-Väsby, Vilhelmina och Försvaret (Försvarets Fäktklubb). Välkomstböckerna delade vi ut igår. Samtidigt vill jag här berätta en sak, som jag hoppas sprider sig till Boden. Också i Boden har vi ju fått en ny klubb, samtidigt som den gamla inte längre finns kvar. Det är ju tyvärr så, att klubbar ibland läggs ned. Det är inte alltid det uppstår en ny samtidigt. Därför bör vi också tacka ledarna i Boden lite extra. Extra välkommen till Walter Rönmark, ordförande i Svenska Bordtennisförbundet. Vi var under lång tid tillsammans ledamöter i Riksidrottsstyrelsen. Nu är Walter en av mina bästa vänner i idrotten. Våra mail och telefonsamtal flera gånger i veckan blir någon form av terapi för förbundsordförande som ständigt saknar långsiktiga besked t.ex. om stödet till elitidrotten. Walter har lovat att ställa upp som mötesordförande, om mötet så vill. Vid ett förbundsmöte skall vi ta oss lite tid att se tillbaka, men framför allt titta in i framtiden. Låt oss börja med vår vision från programmet Fäktningen inför framtiden. Så här låter den: Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation. Svensk fäktning har möjlighet att i hela landet välkomna människor i alla åldrar till en verksamhet på alla nivåer, där brett föreningsengagemang och kompetenta ledare är viktiga hörnstenar. Svensk fäktning präglas av värderingarna nytänkande, hederlighet, gemenskap, glädje och tradition. I programmet skriver vi också hur det hänger ihop, hur eliten stimulerar bredden och hur den breda och bra verksamheten i klubbarna är grunden för framgångar både i OS och på VM. På våra förbundsmöten lämnar vi förslag till verksamhetsplaner och budget. Det blir många bokstäver och många siffror. Låt mej göra några nedslag. Johanna Bergdahl pryder verksamhetsberättelsens framsida. Det är ingen tillfällighet. Juniorvärldsmästarinnan utförde årets prestation. 1

2 Vi som mötte Johanna på Arlanda när hon kom hem hurrade för henne, när hon hade visat medaljen. Sedan var det dags för pappa Johan att ta med henne till Jönköping och mormors kalas på kvällen. Några dagar efteråt firades hon i sin hemstad Jönköping. En speciell glädje kände jag den här förmiddagen. Johan Bergdahl fick sin mycket välförtjänta framgång. Han har under barnen Eriks och Johannas barn- och ungdomstid varit pappan, kamraten och fäkttränaren. Och nu fick han stå där och, precis som vi andra, sola sig i glansen från Johannas guldmedalj. Ett lysande kvitto på en lysande gärning både som pappa och fäkttränare. Johan är fäktförälder av det mer enastående slaget i och med att han också är tränare. Ibland träffar jag trevliga människor ute i fäktningens vardag. Jag är bara fäktförälder, säger många. Vadå bara fäktförälder? Föräldrarna fostrar, skjutsar, betalar resor och utrustning och ställer upp i vått och torrt. Svensk fäktning byggs ju av alla dessa fantastiska föräldrar. Det var meningen att båda Johan och Johanna skulle vara här idag. Men Johans mamma och Johannas farmor togs hastigt in på sjukhus i fredags. Jag hoppas därför att Karin och Philip tar hem vår hälsning och vårt tack till Johan och Johanna. Vi kan också glädja oss åt att den smala toppen inom damvärjfäktningen nu blir lite bredare. Kinka från Kalmar har slagit sig in. Och Sanne Gars har kommit hem. Olivia och Emma Väggö är med vid sidan av de tre som får extra stöd av SOK, Emma, Johanna och Nina. Det viktigt att vi alla förmedlar budskapet att en fortsatt bred topp är grunden för framgång. Då får ingen tro, att det faktum att SOK för tillfället satsar speciellt på tre tjejer betyder att ingen annan har chansen att komma med på allvar. Och vi måste vara öppna och välkomnande mot alla, även de som har blivit lite äldre. Gemenskap och glädje bland många i landslagsverksamheten är nödvändiga ingredienser, om många skall vilja satsa och vara kvar i toppen. Filip Hedenskog har lyft floretten ett snäpp genom fina framgångar båda i EM och i VM. Framtidsuppgifterna i landslagsverksamheten är viktiga: 1. Fortsatt starkt stöd till värjdamerna. Jag hoppas det leder till att många av oss får fira på Copacabana i Rio Herrvärjan, den klassiska motorn i värjfäktning, måste få stöd för både överlevnad och långsiktig utveckling. 3. Utmanarna till de skickliga värjdamerna kommer på tredje plats. Det är då speciellt viktigt att landslagsledningen också skapar glädje och gemenskap, som sprider sig också till de tjejer som har blivit lite äldre. 2

3 4. Individuella florettfäktare som tränar hårt och visar på framgång måste få ett bra stöd. Satsningarna på landslagsverksamheten är i förslaget till budget lägre för det här året än för det vi har bakom oss. Åtminstone tills vi får besked från RF om pengar från det nya elitidrottsstödet. Vi skriver i verksamhetsplanen att landslagen skall tillföras de nya pengar vi kan tänkas få under året. Kravanalysen och utvecklingstrappan som vi nu arbetar med, och har fått särskilt stöd från Svenska spel för att ta fram, kommer att bli viktiga instrument i framtidens ännu starkare landslagsverksamhet och grunden för utbildningen av tränare i förbundet. Under året har vi fått säga tack till Karlskrona som fortsatt riksidrottsgymnasium. Ur detta kan också komma något gott. Vi gör allt för att Karlskrona också i fortsättningen skall vara ett gymnasium med hög kvalitet och som ger ett starkt tillskott till utvecklingen av regionens fäktning. Vi bör nu ta tillvara möjligheterna att skapat ett antal lokala och regionala gymnasier, där fäktningen har en stark ställning, samtidigt som Karlskrona utvecklas efter nya riktlinjer. Arbetet med att tillsammans med SISU få en tydlig struktur i vår utbildningsverksamhet och en heltäckande utbildningsplan måste ta några viktiga kliv under året. Ungdomsfäktningen utvecklas. Masters växer. S:t Erikscupen och andra lokala tävlingar lockar ännu fler till fäktlokalerna och får de unga att stanna kvar. Lägren växer i antalet deltagare. Det behövde inte bli någon dragkamp mellan Gotland och Hällevik. Gotlandsveckan har blivit en succé. Lägren i Hällevik och Karlskrona håller ställningarna. Vi tror att det finns utrymme för fler ungdomsläger. Den här helgen startar vi en dialog om framtidens Masterstävlingar. Vi ägnade några timmar åt det igår kväll och idag på förmiddagen. I inledningen till verksamhetsberättelsen skriver vi så här: Det sker också ett målmedvetet vardagligt arbete i föreningar, SDF och i förbundsstyrelse för att bygga ett litet, men relativt starkt, förbund ännu starkare. Det blir tydligt, när erfarenheterna från styrelsens dialog summeras tillsammans med statistiken under senare år. Antalet föreningar ökar, liksom licenser och antalet studietimmar. Vid slutet av 2009 finns fem föreningar fler än vid motsvarande tid året innan. Förbättringar måste ske, när det gäller rapporteringen av det lokala aktivitetsstödet och antalet medlemmar. Vi är på god väg att nå de nyckeltal vi har bestämt oss för till Den slutsatsen har vi kommit fram till, bl.a. efter den dialog med föreningarna som vi hade under våren. Vi skall senare under förbundsmötet ta ställning till om några nyckeltal bör förändras redan nu. 3

4 Samtidigt skall vi vara klara över att vi på några punkter lever farligt. Många klubbar är sårbara. Fäktklubbarna är relativt små i jämförelse med föreningar i stora lagidrotter. Inte sällan bärs klubben upp av entusiasmen hos några få eldsjälar. En sådan eldsjäl, Mats Snäll, ordförande i Gävle Fäktförening, som inte är här, skriver bl.a. så här i ett brev som har kommit till mej: Gävle Fäktförening startades efter en kampanj med prova-på vid ett par tillfällen. Det fanns ingen tränare, ingen erfaren eller inget ledningsstöd vid starten. Själv gick jag in i det med hull och hår och med ambitionen att min son skulle få ett långtgående intresse för en spännande motionsform. Det blev jag som fastnade för den spännande motionsformen och därmed det arbete det innebar att leda en förenings uppstart och utveckling. Vi har en mycket god anda. Vi har riktigt roligt. Men det är på håret at vi klarar av att bedriva förening och det speglar sig nu i missen att betala medlemsavgift till förbundet och att meddela antal medlemmar. Vi behöver hjälp om vi ska fortsätta Gävle Fäktförening. Det är därför med förhoppning och fortsatt stort nöje jag fortsätter min fäktningsbana med att skicka detta brev. Vi har ofta ganska tuffa matcher på våra träningar och det gör oss relativt tåliga. Jag tar därför chansen att vara lite kaxig att utmana er till att bistå i vår kamp för överlevnad. Låt mej berätta att jag åker upp till föreningen den 1 december. Låt mej också be er att larma om ni känner att klubben behöver hjälp. Vi skall bilda nya föreningar, inte låta några tyna bort. Föreningsutveckling, föräldrautbildning och andra aktiviteter med stöd av SISU är vägar som kan leda till ökad kraft och mindre sårbarhet. En sammanhållen studieplan, där vägen från knatteinstruktör till välutbildad tränare är tydlig, innebär stora fördelar för föreningar, där tränarkapaciteten är en flaskhals. En stor del av tiden i föreningen som vill rekrytera fler får läggas på produktion av informationsmaterial som t.ex. broschyrer och affischer. Grundmaterial för rekrytering, en verktygslåda för klubbarna, med möjlighet till lokala kompletteringar, är efterfrågat och det skall vi ta fram. Vi försöker utveckla vårt förbund och letar pengar överallt till viktig verksamhet. Vi har inte råd med arvoden, inte ens en krona, till styrelseledamöter och andra som jobbar hårt. Vi står som lite levande symboler, vi blir allt färre, för det ideella ledarskapet. Det där ledarskapet som kan värderas till uppåt 20 miljarder kronor för stat och kommun, om alla idrottsledare skulle få betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid vi lägger ned. Konkret skulle det innebära att kommunalskatten fick höjas med ungefär 1: 50. 4

5 Vi står också som symboler för tanken, att man skall leva som man lär. I praktiken utöva ett ideellt ledarskap, inte endast tala om det vid högtidliga tillfällen. Jag är inte säker på att vi skulle få bättre styrelseledamöter och göra ett bättre styrelsearbete om vi, som t.ex. fotbollen, hade ca kronor att dela på i styrelsearvode. För vårt förbund är det särskilt frustrerande att se det spektakel som nu pågår i den svenska idrottens ledning. Regering och riksdag har satsat, hittills, 212 miljoner till extra elitsatsningar. Dessa nya och efterlängtade pengar framstår nu som det största problemet i svensk idrott. I inledningen till verksamhetsplanen skriver vi så här: Det går ännu inte, två och ett halvt år efter regeringens besked, att ha en diskussion om det långsiktiga stödet, t.ex. inför OS i Rio Det går ännu inte att ha en professionell dialog med en kontaktperson, som svarar för helheten, ens om den närmaste tiden. Det bästa beviset för den centrala idrottsledningens totala haveri inom detta område är att när Svenska Fäktförbundet samlas till styrelsemöte den 18 september 2010 för att lägga fast förslaget till budget för 2010/2011, ett budgetår som redan börjat, finns inte ens besked från RF om stödet för innevarande år. Styrelsens förslag till budget för en stor del av elitverksamhetens intäkter bygger således endast på gissningar, om än ganska kvalificerade Många säger att vi får de politiker som vi förtjänar. Det är möjligt. Men svensk idrott med hundratusentals duktiga idrottsledare har inte den ledning, som svensk idrott förtjänar. Vi förtjänar helt enkelt en bättre ledning. Fäktvänner! Låt oss förflytta oss några år framåt i tiden. Det är en varm, ljus och klar sommarnatt den 15 augusti Klockan är två på natten, och egentligen skulle vi sova. Istället sitter vi samlade i vardagsrum och kök i hela Fäktsverige. Därborta är klockan strax efter 21 på kvällen. På den stora TV-skärmen ser vi fyra svenska fäkttjejer. När de kliver upp överst på den olympiska prispallen i Rio de Janeiro sitter miljarder människor, en hel värld, och tittar på dem. Den svenska flaggan, denna symbol för öppenhet, välkomnande, respekt och tolerans, hissas. Stadion i det heta Rio kokar. Det går en våg av glädje och stolthet genom varje vardags- och TV-rum hos fäktare, fäktföräldrar och fäktledare. En hel värld hör den svenska nationalsången och ser att de blågula tjejerna på pallen skrattar, sjunger och gråter samtidigt. Och det är egentligen inte underligt. De har 5

6 gjort det omöjliga möjligt. För tre timmar sedan vann de finalen i lagvärja, slog Frankrike, nationen där sporten föddes och utvecklades. Nu skall det sägas, att det inte är den enda prisceremonin i Rio, där vi får se den svenska flaggan och lyssna till den svenska nationalsången. Vi har vunnit många medaljer i många grenar. Svensk idrott lyfter sig i Rio. Så flyttar TV-bilderna från stadion med prisutdelningen, sveper över Jesusstatyn och sockertoppen med linbanan ned till de vackra stränderna Ipanema och Copacabana. Bland glada, dansande och firande människor, precis som under karnevalen, finns många blågula dräkter. Glada svenskar med den svenska flaggan målad över ansiktet dyker upp på många bilder. En del är fäktledare och fäktare som har åkt till Rio för att heja och för att glädjas. Och vi som sitter hemma i soffan ångrar att inte också vi hoppade på charterresorna som många fäktklubbar ordnade. Den svenska succén kan avläsas både i resultatlistor och på de vackra, vita stränderna, där svenskar firar som aldrig förr. Det finns många och stora anledningar också för oss svenska idrottsledare på hemmaplan att glädjas de här sommarveckorna. Några är särskilt glada över att se hur den svenska idrotten nu definitivt har återerövrat den finaste symbol vi har, den svenska flaggan, från knäppgökarna som använde den för egna syften. När det här händer frågar andra oss, och vi frågar oss själva, hur vi nådde dit. Några hänvisar till vårt program Fäktningen inför framtiden, som svetsade oss samman kring målen och vägarna till målen. Några berättar om hur föreningarna blev starkare och mindre sårbara genom bl.a. det långsiktiga samarbetet med SISU. Någon citerar ordagrant ur vårt program om värderingarna gemenskap och glädje: Gemenskap betyder att som individ ta ett ansvar också för helheten, för förening och förbund. Det betyder att försöka bidra till en verksamhet och en stämning, där alla är välkomna och också känner sig välkomna. Föreningens sociala gemenskap är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna. Glädje innebär att lyfta fram den goda idrotten som en källa till personlig utveckling. Uppmuntran och positiva förebilder är grunden för ungdomsledarskapet. Glädjen hos barn och ungdomar ökar, om de får bedriva idrotten på egna villkor, inte på vuxnas villkor. I den goda föreningen är det nära till skratten. Några hävdar med bestämdhet, att grunden till framgången var, att vi också levde som vi lärde. Välkomna till vårt förbundsmöte och glöm inte att beställa biljetter till Rio. 6