Det kom ett brev från dottern till pappa och mamma i New York. Så här stod det:

Transkript

1 Lars Liljegren Bosön den 4 mars 2017 Det kom ett brev från dottern till pappa och mamma i New York. Så här stod det: Hej pappa och mamma! Steven och jag har flyttat från universitetet i Los Angeles till Cuba. Vi bor i en liten stad och hankar oss fram. Steven har fått jobb vid renhållningen. Han är ansvarig för toaletterna vid torget i staden. Jag städar också där, eller rättare sagt städade. Häromdagen halkade jag riktigt illa och bröt benet. Och nu ligger jag på sjukhus. Läkarna har undersökt mej. Benet kommer att bli bra. Och doktorn berättade att det inte heller är någon fara med barnet. Skrev jag inte i förra brevet att jag är gravid? Nej pappa och mamma. Vi har inte flyttat från Los Angeles. Vi är kvar och inte på Cuba. Jag har inte brutit benet. Och jag är inte gravid. Men jag missade första tentan, och jag skrev det här brevet för att ni skulle få perspektiv. Björne, Johanna, Sanne, Emma och Nina! Så fantastiskt roligt för oss alla att ni är här ikväll. Vi saknar Kinka och Sophie men vi tänker på er. Det är inte alltid alla förhoppningar slår in. Alla drömmar blir inte sanndrömmar. Ni hade er dröm. Och vi andra drömde samma dröm. Tillsammans med Igor, och senare med Björne och Adrian tog ni oss med ut på glädjefyllda resor runt jorden, och målet var naturligtvis att landa i Rio, den underbara staden med Copacabana, sockertoppen och Jesusstatyn. Nu blev det inte så. Men det blev mycket ändå. Av glädjeämnen och besvikelser. Av skratt och tårar. Av stolthet för oss alla. Listan över pressmeddelanden hemma i datorn är lång. Och alla handlar om er. Det är någonstans mellan 40 och 50. Inte från A till Ö, men väl från B till V. Det som ligger högst upp är från Barcelona den 24 januari Rubriken är OSdrömmen lever för fäktningen. Längst ned i listan hittar vi det som jag döpte med V som första bokstav. Det är ifrån VM i Budapest den 5 augusti Det har rubriken: Bra start för svenska damerna i fäkt-vm! Och så här låter ingressen:

2 Det blev en bra start för de svenska värjdamerna under den första dagen vid VM i fäktning i Budapest. Alla fyra fäktar om medaljer på torsdag. Emma Samuelsson och Kinka Barvestad behövde vinna en match för att gå från poulerna till 64-tablån, medan Sanne Gars och Johanna Bergdahl tvingades till två matcher. Så där har det hållit på i många, många år. Det är ett sant privilegium att vara aktiv förbundsordförande i ett litet förbund. Du behöver inte bara försöka tänka djupa tankar. Du får vara med i den operativa verksamheten. Vilken lycka att verkligen ha fått vara med. Sitta vid köksbordet en konstig tid på dygnet, eftersom tävlingen kan gå på en helt annan kontinent, och därmed på en helt annan tid långt där borta. Små avbitna nagelbitar virvlar runt på tangenterna, medan fingrarna hoppar fram och tillbaka i glädjen eller i besvikelsen. Listan över pressmeddelanden, och rubrikerna, skildrar också glädje och besvikelse, de sätter fart både på skratten och tårarna. Idrott som idrott ska vara. Men istället för att gå från A till Ö, som i själva verket blev från B till V, kan vi ta det lite från början. För mej var det genombrottsåren för svensk damfäktning. Strålande glada stod vi på Landvetter en vårdag 2005 och tog emot fyra hemvändande tjejer, som hade lagguld från junior-em hängande runt halsen. Det var Emma, Johanna, Nina Westman och en Emma till, Emma Väggö, som möttes av stolta föräldrar med blombukett i händerna. Så glada och stolta vi var den där stunden på Landvetter Björne, Du som förälder som hade gjort så mycket och jag som förbundsordförande som fick stå där och sola mej i guldglansen. Vi förstod, med all rätt, att det här skulle bli något alldeles extra. Tjejerna hade ju flera år kvar som juniorer. De var små, spröda men obeskrivligt duktiga och glada. Nästa år, 2006, var det dags igen. Det var junior-em det året också. Det var en djävulsk match i den individuella finalen. Jag kunde inte få in den på datorn utan kunde bara följa siffrorna. Utan att jag begrep varför hade helt plötsligt Sanne kommit först till femton stötar. En ny liten stjärna var född. Hon var ju inte ens med i laget året innan. Då tänkte jag på en av de första gångerna jag 2

3 såg Sanne. Hon satt i pappa Håkans famn och grät hejdlöst. Hon fick tröst och värme. Du kommer igen, det blir fler tävlingar, tror jag Håkan sa. Det brukar jag säga när jag försöker trösta. Sanne kom igen. Det blev fler tävlingar. I junior- EM tog hon individuellt guld. Åh vad jag verkligen unnade Sanne den framgången. Året därpå, 2007, blev ett stort år. Emma Samuelsson tog JVM-guld och vann juniorvärldscupen. På Internationella Fäktförbundets kongress i Madrid fick hon också priset för detta. Vid samma bord som Emma fick jag sitta och glädja mej, när hon kallades upp på scenen för att ta emot priset. Utlämningsdisken vid IKEA i Aix-en-Provence förvandlades den sommaren till en skrikande fäktarena. Direkt i TV såg vi, d.v.s. min fru och mina fyra döttrar, Frankrikes ikon Laura Flessel-Colovics fäkta EM-final mot en för fransmännen okänd och ointressant svenska. Så stolta vi var. Vi känner henne, sa vi till dem som vågade fråga varför vi skrek så förtvivlat. Åh vad vi hejade. Men det hjälpte inte. Ikonen vann. Det hände ju som ni vet rätt ofta på den tiden. Men blev det. Laura kom undan med blotta förskräckelsen. Emma tog nya tag var ett stort år. Så här skrev vi i verksamhetsberättelsen: 2007 var ett av svensk fäktnings mest framgångsrika år genom tiderna. Den 14 april 2007 var en av de största och för framtiden mest stimulerande dagarna för svensk fäktning. Emma Samuelsson vann guld i junior-vm i Belek i Turkiet, och Johanna Bergdahl vann bronsmedaljen efter att ha förlorat mot just Emma i semifinalen. Nina Westman kom på 14: e plats. Möjligen överträffades den dagen av den 3 juli Då gjorde den då 18-åriga Emma Samuelsson det omöjliga möjligt. Hon vann silvermedaljen vid senior-em i Gent efter att i finalen ha förlorat mot den 17 år äldre legenden Laura Flessel- Colovic, Frankrike, med När världsrankingen för damjuniorer, värja, fastställdes på sommaren 2007, fanns Emma Samuelsson på förstaplatsen med 224 poäng. Johanna Bergdahl låg tvåa med 126 poäng, och Nina Westman återfanns på åttonde plats med 90 poäng. Emma Väggö fanns på 29:e plats och Sanne Gars på 41: a. Vilken glädje och stolthet ni skänkte oss! Vilken inspiration ni gav alla småknattar och småtjejer. 3

4 Året efter, 2008, fick Emma kronor av Svenska Dagbladet för Lilla bragdguldet och dessutom av FIE ett wild card till OS i Peking. Intervjun med Emma i Svenska Dagbladet är magnifik. Å herre Gud, jag tror jag dör var första reaktionen. På frågan om hur hon skulle använda pengarna svarade hon att hon skulle köpa ett par skor. De var nog dyra och slitstarka. Har du dem kvar? Har du dem kanske på dej? Och i en annan intervju berättade hon om sin dolda talang. Jag kan stoppa in knogarna och knytnäven i munnen, svarade hon. Visa oss inte Emma. Jag är inte säker på att alla skulle klara det ikväll. Rubriken och ingressen i Aftonbladet från Emmas äventyr i Peking gjorde oss alla stolta. Sverige har fått en ny världsstjärna. Fäktaren Emma Samuelsson gick till OS-kvartsfinal och är i världseliten för att stanna Sju år därefter vann Emma sitt VM-silver. Några år efteråt fick Johanna sin individuella revansch. Jag kommer ihåg det som igår, när vi tog emot Dej på Arlanda, när Du 2010 kom hem med Ditt individuella JVM-guld från Baku. Där var pappa Johan, som hade lärt Dej det mesta om fäktning, mamma Annika som alltid var med och stöttade och ibland tröstade och brorsan Erik som uppmuntrat och sparrat. Jag ville berätta om detta som låg lite längre bak i tiden. Individuellt fick ni inte alla stå överst på världens prispallar. Men som deltagare i laget gjorde ni varandra till världsstjärnor. I era bästa stunder vann ni över fäktningens stormakter. I en viktig match kunde vem som helst av er lyfta sig själv och därmed laget. Kinka kom in på slutet och tog ett stort ansvar i viktiga lagmöten. Sanne gjorde detsamma, när våra största affischnamn hade en dålig dag eller bara en dålig halvtimme. Med den tidsresa jag har tagit med er på har jag velat ge er och alla andra här ikväll perspektiv. 4

5 Ni har stimulerat hundratals barn och ungdomar att börja med fäktning och att fortsätta med fäktning. Förstår ni vilken betydelse ni har och har haft för t.ex. alla de duktiga fäktare som den här veckan har varit vid kadett-vm i Plovdiv. Förstår ni vilken glädje och styrka ni gav alla de förtroendevalda och aktiva föräldrar som varje kväll och varje vecka, helt utan lön, ska se till att fäktningen fungerar i lokalen? Kan ni någonsin förstå vilken inspiration, glädje och värme ni har gett oss alla under de här åren? För om ni riktigt förstår det, så inser ni också så glada vi blir när vi som Facebookvänner t.ex. ser att ni är glada, trivs och går vidare mot framtiden. Under året har bröllopsbilderna duggat tätt. Emma och Kinka har gift sig. Och kanske är det också så att det då blir ännu klarare för oss alla att livet också består av annat än fäktning. Av omsorg om nära och kära, av kärlek och vänskap som varar genom livet. De sista raderna om landslagsverksamheten i vårt program Fäktningen inför framtiden låter så här: Ytterst handlar en framgångsrik landslagsverksamhet om ambition hos fäktare, tränare och ledare. Det handlar om glöd, passion och ibland också försakelser. Fler måste våga drömma om ett OS-guld och förstå vägen dit. Tack Björne, Johanna, Emma, Nina, Sanne och Kinka för inspirationen. Ni hade, och har, ambitionen. Ni hade, och har, glöden och passionen. Och försakelserna var många. Så här skrev hon, Karin Boye, i dikten I rörelse : Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen, som är mödan värd. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Tack till er alla för att vi fick vara med på färden. Nu väntar nya stora äventyr! 5